.

Jag såg en liten skojig grej i DN på Namn och Nytt-sidan.

Det var en bild på en dusch med en streckgubbe under. Texten: AUTO KÄSIPESULA och en pil: 600 m. (Jag lyckas inte få med den bilden här)

Texten till bilden:

BILTVÄTT INKL. FÖRARE?

Peter Borg, Södertälje, såg Den här skylten i Riga och undrar om det är en hänvisning till någon form av automatisk ”walk-through”- dusch för dem som inte har dusch hemma eller inte hinner duscha på morgonen.

För en vanlig bildad medborgare är det självklart att skylten inte fanns i Riga utan någonstans i Estland. Förmodligen var han i Tallinn men visste förstås ingenting om det. Det står tydligt: Handtvätt av bilar. På estniska.

 Och apropå att det kan vara svårt för svenskar att skilja på Riga och Tallinn:

President Meri var inbjuden till Stockholm någon gång i början av 1990-talet. Det skulle firas att tre fria stater återuppstått ur glömskan. Längst fram på podiet hängde en karta över de nya länderna, som varit glömda i femtio år. Där skulle talarna stå.

Det var fortfarande tyst i lokalen. Alla väntade på att värdarna skulle hålla ett tal till presidenterna i de baltiska staterna. Då reser sig president Meri, Estlands president. Går fram till kartan, betraktar kartbilden av sitt land. Tar en sudd i handen, sträcker sig fram mot namnet på sitt lands huvudstad, utan att säga något suddar han ut ”Riga” och skriver dit ”Tallinn” i stället. Sedan gick han och satte sig igen. Ett pinsamt sorl hördes i lokalen. Därefter började högtidstalen.

Jag saxar några rubriker i dagens Postimees och Virumaa Teataja:

Estnisk flicka från Lääne Virumaa vann EM i sumobrottning i 70-kg klassen. Hennes idol är naturligtvis landsmannen Baruto.

Tarja Hallonen förklarar att hon älskar Estland. Då är vi en till i gruppen!!

Här är de. Presidentparen.

Till sommaren introduceras ett nytt lättöl i Estland. Ett lätt sommaröl med en stänk av citron och endast 4,2 volymprocent.

Frågan ställs också om esterna kan roa sig utan sprit, men det ges inget svar. Valborgsnatten/Volbriöö har just firats. Morgonen efter, den första maj, var köerna långa till butikerna där man kunde köpa lite påspädning. Hur var det i Uppsala?

Esterna har förändrat sina matvanor rejält under de senaste åren. Numera går det åt mycket chips, pommes frites och Coca Cola i landet.

Världens sexigaste (kvinnliga) politiker har utsetts. Kristin Kelly från Frankrike, Alina Kabajeva från Ryssland, Maria Rossario Carfagna från Italien och Anna Maria Galojan från Estland toppar listan.

Eleverna i gymnasie- och yrkesskolan har fått sina stipendier ur kommunordförandens hand. Därefter förväntas de påbörja högre utbildning.

Om ni också älskar Estland och vill flytta hit: En herrgård i Väike Maarja socken är till salu. Renovering behövs dock.

Snart kommer de nya sommar-hastigheterna på de estniska vägarna. Maxhastigheten blir 110 km/timmen.

Det meddelas att Paris Hilton mår bra.

Nu är vi i Sverige igen! Lika roligt som det är att komma hem och träffa barn och barnbarn, lika vemodigt är det att lämna Estland. Här har våren kommit lika långt som därborta, men i Stockholm har den kommit längre. Genom sjukhusfönstret såg jag tydligt björkarnas musöron, just dem som jag spanade efter på björkarna på tomten därborta, eftersom Gösta sa att när man ser musöron ska man klippa rosorna. Jag hoppas det inte blir för sent när vi är tillbaka.

Jag tror, att esterna är oerhört vakna när de gäller politiken. Vi såg ett program om Tallinn speciella municipalpolis, tallinna munitsipaalpolitsei amet, som Savisaar är pappa till. En politisk motståndare historikern Helme jämförde dem med Hitlers polis, SA. Kan de bli en liknande maktfaktor i Estland? Jag tror inte det. För det första är det bara en sammanslagning som är gjord olika funktioner som lapplisor, spårvägskontrollanter o.a. För det andra tror jag att efter det reportaget måste en förändring ske. Jag tror, att de skulle byta namn på dem och inte kalla dem för poliser. Deras egentliga uppdrag är att vara vakter.

Här stoppas en spårvagn för biljettkontroll.

Jag har en känsla av att allting hinner nagelfaras i estniska medier på ett sätt som vi aldrig kan göra, eftersom Estland är så litet.

När vi åker tillbaka är våren snart över skulle jag tro, och sommaren snart där. Då ska vi gå på friluftsteater, marknader och kyrkokonserter. Det ska bli mysigt. Men vi är inte där ännu.

Det har varit en händelserik dag i Tallinn. Nato har ett stort möte, och många utrikesministrar är här. Den som arrangerade detaljerna är en kvinna vid namn Kadri Liik. Hon intervjuades i ett TV-program i dag, då berättade hon att hon gärna skulle vilja att några av ryssarna i Estland skulle vara med på konferensen, men dem kunde hon inte bjuda in. Hon har inviterat Rysslands utrikesminister Lavrov, men han liksom de andra i Moskva är bara propagandister, och kan inte föra riktiga diskussioner, och dessutom tackade han nej.
Senare hörde vi när Hillary Clinton försäkrade att USA i alla lägen är beredd att försvara Estland och andra stater om de skulle bli attackerade. Hon uttryckte också sitt missnöje med Rysslands ständiga hot mot grannstaterna. Ryssland har inget att göra med om andra stater vill gå med i EU, Nato eller någon annan liknande organisation.

Hillary Clinton i Tallinn.

Man är i Estland oroad för att Frankrike, ett Natoland, har sålt krigsskeppet Mistral till Ryssland. Fransmännen säger att ryssarna lovat att inte använda den i Östersjön… Lenin sa en gång: ”Vi behöver inte oroa oss för Väst. De kommer sälja repet till oss som vi ska hänga dem i.”

Vi såg inte Carl Bildt i Tallinn men han var nog där, eftersom han skriver i sin blogg:

På ett eller annat sätt till Tallinn

STOCKHOLM: I dag hade jag glatt tänkt ta flyget till Tallinn för först Lennart Meri-konferensen där och sedan utrikesministermötet med ISAF och Nato om Afghanistan på fredag förmiddag.

Men om så blir fallet eller inte är skrivet i askan.

Går inte flyget tar jag i stället färjan.

Nu har i alla fall fimbulvintern släppt sitt grepp över Östersjön.

För en månad sedan var risken att färjan körde fast i isvallarna vid Söderarm – nu är tydligen risken att jetmotorerna slammar igen och skärs sönder en bit högre upp.

Vi lever uppenbarligen ännu inte i den bästa av alla världar.

Men till Estland kommer jag att ta mig på det ena eller andra sättet.

För den förslagna finns det alltid alternativ.

Bildt är mycket respekterad i Estland.

I dag firades Lenins 140-årsdag i Moskva med parader, blommor och tal. En ryss förklarade att 1900-talet är Lenins och Stalins. Ja, alla har vi väl rätt att uttrycka en åsikt. Eller hur?

Här, där vi bor, står åkrarna färdiga för bönderna att sätta igång vårbruket, men överallt, på alla andra ställen i Estland, som vi just besökt, har det bildats nya sjöar. Stora åkrar ligger helt under vatten och där simmar måsar och svanar som om de aldrig gjort annat. Vi åkte på en väg, som gick som en bro med sjön på bägge sidor. Husen låg precis vid vattenkanten.

Vad är det för skillnad på jorden här och den i övriga Estland? Här sjunker snön ner i jorden när den smälter. Jag trodde det berodde på den kalkhalten. Jag kan ta en sten här, och smula sönder den till kalkpulver. Är det inte så över hela landet?

Det skulle kunna bli en bra deckare. Jag skriver "Nu ska jag gå och duscha och sedan fortsätter jag skriva." Och sedan blir det inte mer. En privatdeckare försöker hitta stället vi var på, men det är inte lätt. I Estland finns många gästhem och hotell. Ja, sedan kan ju vad som helst hända i det här mystiska landet som alla har så många märkliga åsikter om.

Nu är jag ju här. Hemma i huset. Allt har gått bra och vi har fått så många nya intryck, men jag måste sortera allt i mitt stackars huvud.

Det är mycket vått i markerna! "Jõgi" är ett lite svåröversatt ord. "Flod" är för starkt, "å" är ofta för litet. Men just nu är inte "flod" så dumt. Vi såg flera hus som var i farozonen för att bli vattenfyllda. När vi bodde i Abja turistgård hos de jättetrevliga Tõnissons, då såg vi bilder på hur deras hus varit fyllt med vatten en decimeter upp på väggarna. Vi har varit där tidigare med lärarna i Fredrika gymnasium, och redan då upptäckte vi vilka fantastiska värdar de var. Ilmar  Tõnisson är en stor musiker i Estland. Han visade bilder från olika konserter där han dirigerat, och vi fick en bok om honom, skriven av en elev, om jag minns rätt. Fru Tõnisson var musiklärare i grundskolan. Förra gången spelade de och sjöng för oss. Den här gången spelade Ilmar munspel. Ja, alla var helförtjusta i dem och deras ställe, och jag tyckte minsann att jag hörde Raimo bokade en natt i augusti på gården!

Jag hoppas jag kan hålla mitt löfte att skriva lite mer i morgon!

Emajõgi, Tartufloden, är ordentligt översvämmad. Vi fick se bilder från trakten där hus hade källaren under vatten.

Detta är Emajõgi, och till vänster ser vi en del av Tartu.

Så här ser det ut inne i Tartu.

När vi åkte till Rakvere i dag såg vi en stor åker vid Assamalla, som i dag är en stor insjö. Inga hus var i farozonen, men tärnor och måsar simmade lugnt i den nya sjön. Vi åkte till staden för att hämta en minibuss som vi hyr tillsammans med mina lärare, Virve och Raimo samt två kurskamrater i estniskan, Eva och Maria. (När jag skriver samt måste jag berätta om ett ord i estniskan som jag tycker låter så skojigt; det är ordet ”ning” som betyder ”och” eller ”samt”. Ning är ju bara en del av ett ord, eller hur?)

De andra sitter nu på båten till Tallinn, och har lovat (vill jag minnas) att ha jättetråkigt tills vi ses. Vi ska besöka västra Estland, svenskområdena, och det ska bli spännande. Jag tar med mig datorn, och hoppas jag ska kunna gå ut på internet där vi är.

Mer blir det inte skrivet i dag, men jag hoppas jag har mycket intressanta saker att berätta från resan. Vi har en verklig expert med oss, Raimo.

Estland gör en ny serie frimärken på estniska riksäldsten och premiärministrar från 1918-2018 Alltså utom under den ryska tiden. Och ännu vet inte ens esterna vem som är premiärminister 2018, men det är ett framtidsprojekt.

Det nya märket som lanserades i dag föreställer Juhan Kukk, född 13.4 1885 i Simona. Han var riksäldste 21.11 1922 - 2.8 1923. Han var också Riksbankschef, minister på olika departement och författare till Estniska självständighetsförklaringen. 1933 – 34 var han universitetslärare i Nationalekonomi och 1937 40 var han medlem av estniska arbetsgivarföreningen. Han fängslades av NKVD i Nõmme 16 okt 1940. (I Nõmme gömde sig också Ants föräldrar, och man kan anta att de kände varandra.) Han dog, som så många andra, i Karapolagi fångläger i Arkhangelsk den 4 dec. 1942.

Estniska tidningar menar att Baruto troligtvis blir Yokozuna! Den världsberömde sumobrottaren från Estland med arbetsnamnet Baruto, som jag skrivit om tidigare, blir med all sannolikhet upphöjd till Yokozuna, den högsta rangen man kan få som sumobrottare. Man kan aldrig bli petad från den nivån, som kan hända i de andra, lägre nivåerna. Istället blir man ombedd att pensionera sig om man försämras och inte väljer att sluta själv. Vilket betyder att man är en Yokozuna för alltid. Det är självklart en stor heder och har inte hänt förut att en est fått upphöjelsen. Frågan är om det funnits en estnisk sumobrottare tidigare. Det vet vi inte.

Nu är det så soligt och skönt, att det inte blir så mycket gjort på dagarna. Jag håller på att virka en väst åt mig, och det kan man göra i solen utan problem. Jag läser inte ens böcker. Och det kan verka lite slött tycker jag.

Det kändes lite oroligt när vi åkte till Rakvere i dag. Ett storkbo var tomt! Men när vi åkte tillbaka igen var både mamma och pappa Stork där. Nu väntar vi på ungarna. Varje dag flyger vildgässen runt vårt hus. I streck efter streck.

Det har redan vänt! Jag såg hus som hade påbörjat renoveringen före finanskrisen, och sedan bara stått halvfärdiga, och nu har det börjat hända saker igen!

I hela Estland vajar flaggorna på halv stång. Estland har sorgedag och man tänker på Polen och alla de som dog i den stora flygkraschen i Smolensk.

En annan intressant händelse i dag är att Rysslands ambassadör visade en historiebok som han vill att alla ryska elever i Estland ska läsa. Det som var särskilt speciellt i den boken är, att den man som bar ansvar för många, många människors avvisningar till Gulag, Arnold Meri, (jag nämnde honom den 22 mars) och skulle ställas inför rätta här i landet om han inte hunnit avlida, han finns med som hjälte som alltid ska ihågkommas en viss dag varje år. Det kan man väl kalla intressekonflikt, och vad betyder det att de estlands-ryska barnen får för uppfattning om deportationerna?

Korruption har avslöjats också här. Bl.a. en polischef är åtalad för att man kunde köpa sig fri från bilbesiktning. Även några som mutat honom är åtalade. Skillnaden från andra länder är att det omedelbart blir ett åtal.

Kevad on siin!! Våren är här. Och gissa! Storkarna är här! Vi åker förbi två storkbon på väg till Rakvere, och i båda såg vi en storkhane. Han förbereder boet för att frun ska komma snart.

Inga ungar än!

Snön smälter ner i jorden och alltmer av den gröna gräsmattan kommer tillbaka. Solen lyser. Det är ljust ute; allt vintermörker är borta. Tänk på de människorna som inte har någon vinter! Stackars dom. De får aldrig uppleva den här speciella lyckokänslan som dyker upp vartenda år när vintern viker och våren kommer. Man vaknar till liv och allt det man tänkt att ,man ska göra ”någon gång” blir plötsligt gjort.

Vi tog bilen till Rakvere i dag. Utefter vägen följde oss åkrarna, som har blottats på förra årets rester av det jorden gav. Snart måste bönderna ut och förbereda jorden för årets skörd. Vi försökte gissa vad det ska bli på åkern vid vår tomt, men det enda vi är säkra på är, att det inte blir vete eller raps.

I huset vid Assamalla, som ser fallfärdigt ut och inte har något helt fönster; det huset där vi först trodde att ingen kunde leva, och sedan såg en farbror sitta på en stol i dörröppningen och njuta av sommarsolen, där hade någon levererat en hög med ved. Tänk om han bor där året runt! En vanlig människa skulle inte klara kylan och tristessen, men en människa som levt sitt liv i Sovjetunionen, han är härdad och klarar det mesta eländet.

Inne i staden såg jag att den nedersta brädan på de gamla trähusen har ruttnat i vinter, och måste bytas ut. De hus som har cementgrund, de har klarat sig mycket bättre.

Jag påstod att det inte var några problem med översvämningar i Estland. Det var tyvärr fel. Det är översvämning i Pärnufloden just nu. Vattnet går över trottoarerna. 

S

Tre bilder tagna i dag från byarna Pada, Sakala och Peetri.

Jag förstår att jag kan verka manisk i min berättelse om Estland. Jag älskar verkligen det här landet, och anser att vi har mycket att lära oss av det. Och så läser jag en ledare i Dagens Nyheter och känner att jag måste fortsätta. Det skrivs och tycks så mycket, som inte alls överensstämmer med verkligheten. Förra året var det tjatet om att Baltikum hade allvarliga finansproblem. Man menade Lettland, men kunde inte skilja på staterna. Detsamma gäller också judeutrotningen under andra världskriget. I dagens DN på signerade ledarsidan skriver Richard Swartz under rubriken Efter kommunismen:

… MARX TRODDE att vi när kommunismen uppnåtts skulle klara oss utan statens kanslier, fogdar, brandkår och poliser. Men han förblev trots sin materialism en romantiker och hade ingen aning om vad han talade om. Vi däremot, med facit i hand, vet. Statens försvinnande i Östeuropa betyder inställd sophämtning, motorvägar med gropar och hål eller sjukhus där man själv måste ta med sig steriliserade bandage och injektionssprutor.

Han har inte varit i Estland! Här är sophämtning obligatoriskt och vi sopsorterar. Här har man valt bort motorvägar; istället är de stora vägarna motorleder som sköts om kontinuerligt och är i väl jämförbart skick med Sveriges. På sjukhuset i Rakvere fick jag mycket bra vård när jag kom akut med hjärtsvikt. Det var en vård väl i klass med den jag får i Sverige.

… Delar av statsapparaten lever därför i symbios med en ny oligarki vars makt vilar på privata ekonomiska intressen, ofta sprungna ur dubiösa privatiseringar eller ren kriminalitet.

Kafkas slott hyrs därför ut och den som måste processa i domstolen köper sig fri eller till förmånlig utgång. De pengar som tidigare inte fanns ersätter numera de paragrafer och stämplar som förr var underkastade politisk kontroll.

Inget av detta är tillämpligt i Estland. Här kan du inte köpa dig fri om du hamnat i domstol!

… Och det fria ordet? Det är numera så fritt att det nästan ingenting alls betyder. Vem som helst kan när som helst säga och skriva vad som helst (och oftast hur som helst). Om upprättelse av det fria ordet är det inte frågan; snarare om dess slutgiltiga devalvering intill den fullständiga betydelselöshetens gräns. Stalin, som fortfarande tog ordet på dödligt allvar, hade varit grön av avund.

Jag känner inte att det är någon skillnad på det fria ordet i Sverige och Estland.

… OCH TOLERANSEN? Den kan verka alltmer klämd mellan en nihilistisk färgad likgiltighet och samhällets bakgård där paramilitära nationalister marscherar upp, redo att försvara fosterlandet mot zigenare, judar, homosexuella och annat slödder.

Överdriver jag? Ja, i polemisk avsikt. Men sant är att vi beträder en helt ny terräng, att vi helt enkelt saknar historisk erfarenhet av hur man från Orwells och Kafkas värld tar sig till den som är vår.

Överdrift? Här finns inga paramilitära nationalister. Detta samhälle hade redan en mycket god politik för minoritetsgrupperna vid sin första frihetstid. Här förföljs definitivt inte det du kallar ”slödder”.

Se inte Östeuropa som en enhet!

Många utlandsester kom direkt hit efter kommunismens fall för att tillsammans med esterna i landet bygga upp landet igen efter ockupationen. Jag har tidigare berättat om att landets nuvarande ÖB Ants Laaneots gick en speciell kurs för att ta till sig västerländska värderingar före Natointrädet. Visst var det en del problem i början, men den tiden är över för länge sedan. Estland har klarat sig bättre än de flesta länder under finanskrisen. Nu är Estland ett europeiskt land inte sämre än andra, kanske till och med i många fall bättre.

Kan man inte tydligare tala om vilket land/vilka länder man menar? Artiklar som denna understryker bara de felaktiga föreställningar många har om vårt nära grannland. Och det är just deta som jag anser behöver korrigeras. Här händer så mycket positiva saker och alla har solidariskt fått hjälpa till för att landet skulle komma över krisen, men det positiva nämns mycket sällan i svenska media.

Hurra! Sofi Oksanen fick det Nordiska litteraturpriset. Grattis till Oksanen. Grattis till Estland. Ja, hon har suttit och lyssnat hemma hos mormor i Estland när hon varit där på sommarlovet. Det känns så tydligt.

Jag bara måste ta in en bild till på Sofi Oksanen!

För (ungefär) tjugo år sedan, den 29 mars 1990 började esterna arbeta för att Estland skulle bli ett fritt land. Eesti Kongress och Estlands Högsta Sovjet började sträva mot samma mål.

Efter bomberna i Moskva intervjuades några ryssar i estnisk TV:

”Först hotar man terroristerna, och det är ju bra; sedan drar man åt så hårt att vanliga ryssar får problem.”

”Och inget som sägs i TV kan man lita på.”

”Det är mycket få som tror att makthavarna själva är skyldiga till dådet.” Ett intressant uttalande!

Alexej Malasenko, Carnegie Moskvacentrums expert säger:

Putin har mycket att svara på. Han lovade för länge sen att terrorismen inte finns längre hos oss. Han pratar alltid om hur allt blir bättre och bättre i norra Kaukasien. Nu är vi tillbaks på ruta 1.

Putin själv menar:

Det är en hedersfråga för KGB och andra organisationer att leta rätt på dem som är ansvariga för tunnelbanebomberna och slita ut dem ur kloakerna. Också terrorismen utomlands ökar. Vi bör förstärka säkerhetsorganen och kontrollsystemen i landet, så att det blir lättare att kontrollera människorna på gatorna. (sic!)

När Putin talade om kloakerna rynkade han ögonbrynen, läpparna blev ännu tunnare och darrade lite.

Känner vi igen problemet som man också tog upp i Aktuaalne Kaamera:

Den smältande snön i Tallinn har blivit en illustration till det gamla ordspråket att ”Det som göms i snö kommer fram i tö”. Så mycket skräp och hundbajs har man inte sett i Tallinn i mannaminne. Tallinnborna måste kryssa mellan hundskiten som på ett minfält. Hundägarna har uppenbarligen älskat det massiva snöfallet. Nu måste vi tvätta våra skor efter varje promenad i stan. Dock har staden kommit på en intressant lösning: arbetslösa ska få möjlighet att tjäna pengar på städning.

Ett annat inslag: Det finns ingen risk för översvämningsproblem i Estland p.g.a. snösmältningen. Snön smälter i god ordning.

Samarbete Sverige – Estland: Man ska vara rädd om träbebyggelsen i Estland. Gotlands Högskola forskar om trähusbebyggelsen i Tallinn och Nõmme. I Sverige revs många av de gamla trähusen, nu ska man arbeta för att inte göra likadant i Estland. Man ska också se till att bevara den ursprungliga stilen. Detta är något som Tallinn stad uppskattar mycket.

En modefråga: Bruket av folkdräkt blir allt vanligare även bland ungdomar. En etnolog som intervjuades menar att allt är inte bra. De ska se ut som vi är vana vid. Han gillar inte förändringar.

Där har jag en annan åsikt. Självklart får man leka lite med folkdräkterna. De har alltid förändrats med tiden. Jag anser att det är en hyllning till landet och folket att bära kläder som på olika sätt påminner om de gamla kläderna; men vid högtidliga tillfällen ska man naturligtvis ha den rätta kostymen. I samiska nyhetsprogrammet såg vi att det också diskuteras hur den samiska kolten ska få användas. I Finland har man redan begränsat användningen av den finlandssvenska folkdräkten.

Jag läste en stor artikel i dag om Sofi Oksanen. Det är fantastiskt. Hennes senaste bok Utrensning har gjort en otrolig succé. (se den 28 jan.) Vilken lycka för både henne och Estland. Nu kommer kunskapen om vad som hände i landet och hur det påverkade människorna äntligen bli känt över världen. Hon har t.o.m. föreslagits till Nobelpriset. Härligt!

Sofi Oksanen

I dag är jag trött. Jag har varit på tre museer i veckan. Det är skönt att göra det, men tröttheten kommer efteråt. Jag ska därför inte skriva så mycket i dag.

På Kunskapskanalen gick det två olika program i dag som jag såg. Det första handlade om terroristen. Varför han/hon blir det och vem som blir det. Det andra handlade om tortyr i dag.

Båda programmen menade att vem som helst kan bli terrorist. Det är tillfälligheter som avgör, samt naturligtvis, att man märker själv vad som händer. Det är lätt att dras med i hemskheterna om man är i en grupp. Det är lätt att falla för synsättet på ett ”vi och dom”. Hitler gjorde det tydligt när judarna blev ”dom”.  Stalin var inte lika tydlig. Där utvidgades ”dom”-begreppet hela tiden. Kulaker, intellektuella, studerade och kapitalister var ”dom” hela tiden. Men han var noga med att ingen kunde vara säker. Alla de som hjälpt Stalin till makten var snart förintade för att han inte ville vara tvingad att känna tacksamhet. Sedan upphöjde han andra, som istället var skyldiga att känna tacksamhet gentemot honom. Kulakbegreppet var också en vid beteckning. Att ha betalt för hjälp med arbetet på gården under en säsong blev plötsligt lika med att vara en folkets fiende.

Tortyr var ett vanligt arbetssätt i Sovjetunionen. Vi har sett inskrifter på väggarna i tortyrkällaren i det ”bruna huset” i centrum, vi vet också att i floden Neva som rinner förbi S:t Petersburg var man tvungen att sätta igång båtmotorer för att få vattnet att röra sig fortare när floden färgades röd av människoblod. Vi vet att det hände många fruktansvärda saker i Sibirienlägren. Hur var allt detta möjligt om inte den vanliga människan kunde förmås att begå grova övergrepp på sina medmänniskor under vissa situationer. För inte är det väl så, att den sovjetiska människan är speciellt grym? Nej, världen har en uppgift, att utbilda alla människor till aktivt tänkande. Att reflektera. Att inte tro på rykten, som i Bjästafallet. Att våga protestera. Men inte kunde de protestera i Sovjet? Om de själva inte gav med sig för KGB att meddela eller utföra handlingar, då var ju deras egna närmaste i livsfara.

Den mannen ni såg på bild i går, som bad om ursäkt för sina gärningar; han har vaknat. Han vet vad han gjort. Och lever antagligen med posttraumatisk stress. Det handlade det andra programmet om.

Aktualne Kaamera i går kväll den 26 mars:

Nu vänder det!:

Finska och danska företag kommer till Estland. Vi fick se en intervju med en finsk styrelsemedlem i ett finskt - estniska företagarföreningen, Heikki Mäki. Han berättade att den delen av företaget som varit i Estland under finanskrisen har klarat sig mycket bättre än den i Finland. Han känner stort förtroende för den estniska regeringen. ”Skulle det uppstå nya problem i framtiden har han större tillit till att Estland klarar av dem på ett effektivt sätt.” Detsamma gäller också danska företag. Billig arbetskraft kommer inte att finnas i Estland i framtiden, men trots det ökar utlandsinvesteringarna i landet. Att Estland kommer övergå till Euro spelar mindre roll, men att man vill arbeta med euro ökar ändå förtroendet för landets stabilitet. De firmor som flyttar sina företag till Estland arbetar inom elektronik, IT, gummi- och metallindustri samt några call center.

Bankrånaren Dmitri 31 år är skyldig till fyra av de senaste årens fyra bankrån i Estland. Han har rånat samma bank alla gångerna. Just den där han är kund. Han har kommit över 100 000 EEK. Han är tidigare känd hos polisen och är nu dömd till flera års fängelse.

En annan rånare, Priit, är banktjänsteman och har dessutom arbetar på en myndighet och varit soldat i Kosovo. Han har gjort 16 snabba rån på olika casinon under 2008 och 2009. Han är tidigare ostraffad, men kommer nu tillbringa minst tio år bakom galler.

Det är alla rån i Estland under senare år. Polisen har räknat på deras rånresultat och kommit fram till att de får inte tag på så mycket pengar, men de kan bli dömda till 15 års fängelse, och det är det nog inte värt.

Angela Merkel och Andrus Ansip har träffats och skakat hand. Merkel menar att det inte finns något som talar för att det blir några problem för esterna och euron. Tyskland kommer inte utgöra något hinder. Länderna har samma åsikt i valutafrågan. Hon menar att Estland är en av de mer lyckosamma medlemmarna i EU just nu. Merkel säger vidare att den politik som Estland har fört under finanskrisen har väckt förtroende och beundran.

Litauens premiärminister har inbjudit Putin att besöka landet för överläggningar. De har redan träffats i Moskva, men nu vill premiärministern att Putin ska komma till ett Storbaltiskt möte för att diskutera kärnkraft. De behöver investerare till det nya kärnkraftverket i Ingalina.

En ombyggd järnvägsstation.

Plattformarna till järnvägen moderniseras i Estland. Pendlarna menar att de varje dag känner hur sort steget är mellan Sovjetunionen och det fria Estland när de är på perrongen. Det är inte längre livsfarligt att stiga på tåget och man behöver inte längre riskera livet när man ska stiga av; eller slänga sig av som man gjorde förr. När reportern frågade vad som blivit bättre fick han svaret: Allt är bättre. Självklart för då fanns ingenting. De gamla tågen hade trappsteg, vilket betydde att åka med barnvagn var livsfarligt, och som handikappad var det nästan omöjligt. Att ombyggnaden görs nu beror på att det kommer nya tågvagnar nästa år.

I Estland finns en lag för att skydda medborgarna mot förtal i tidningarna. De kan åtala dem som sprider illasinnade rykten om dem. Vissa tidningar har valt att missförstå lagen. De menar att detta är censur, och har protesterat med att ha vita sidor i några upplagor. Lagen har inte varit så känd, därför är de oroade för att de nu ska tvingas betala ut stora skadestånd.

Den lilla ön Runö i Rigabukten har haft problem under vintern. Både flyg- och båttrafiken har ställts in i vinter. Flyget häromdagen men båtarna ställdes in redan när vintern började.. Och tydligen kommer problemet inte vara helt löst förrän till sommaren, då en ny färja, köpt i Finland, kommer att tas i trafik.

Det flygplan som nödlandade på Ülemistesjön har transporterats med stor lastbil till flygplatsen. Men det är mycket sannolikt att det aldrig kommer att flygas igen. Vingarna är redan bortmonterade.

En känd forskare av Arktis, baron Eduard von Toll, balttysk med uppväxt i Tallinn som studerade i Tartuuniversitetet utforskade Arktis i början av förra seklet. Han gård skall nu renoveras och man ska ta hand om allt material som fortfarande finns där. Dock byter man ut en uppstoppad isbjörn, som av någon anledning har blivit giftig, mot en låtsasbjörn. Men den ser likadan ut.

Baron von Toll                               och hans skepp Zarya 1902.

Till sist vädret:

I kväll regnar det, men våren är definitivt här. Troligtvis var det 7 grader i dag i VM. På torsdag kan det bli + 13 grader!

I dag tog vi bilen in till stan och gick på Aquaria med lilla Elvira. Hon var så spänd och förväntansfull, men det var inte riktigt rätt ställe för en så liten tös. Det är klart att det var kul att se fiskar som spottar, och stora hajar, men blixtarna och mörkret i regnskogen, det var inte kul. Vad som däremot var roligt, det var att så många ester hade kommit till just det här museet i dag. Det var som att komma tillbaka till Estland. Det hördes estniska överallt. Vi pratade inte med dem men vi vet att det är skolov där den här veckan.

I dag blir de några historier från boken Sovjetunionens roliga historia.

”Vad är skillnaden mellan USA:s och Sovjetunionens konstitutioner?”

”Båda ger frihet att yttra sig, men bara USA:s konstitution garanterar frihet efter att man har yttrat sig.”

…

”Varför arresterades kvinnan när hon gick på Röda torget bärande en skylt som det stod Brzjnev är en nolla på?”

”Hon avslöjade en statshemlighet.”

Brezjnev

”Om vi bara tillverkar tillräckligt mycket korv ska du se att vi inte får några dissidenter.” /Jurij Andropov.

Andropov

….

Sovjetunionens sex budord:

1. Tänk inte.

2. Om du tänker, tala inte.

3. Om du talar, skriv inte ner det.

4. Om du skriver ner det, publicera det inte.

5. Om du publicerar det, använd en pseudonym.

6. Om du inte använder en pseudonym, bli inte förvånad.

…

”Vi gjorde vårt bästa, men det gick som vanligt.” /Viktor Tjernomyrdin, premiärminister.

Tjernomyrdin…

”Den som inte sörjer Sovjetunionen saknar hjärta.

Den som önskar dess återkomst saknar hjärna.”

…

Vad kommer domen mot oligarken Chodorkovskij att få för konsekvenser?”

”Man kommer från och med nu acceptera VISA-kort i fängelseshopen.”

Chodorkovskij

”Men far, vad exakt är kommunism?"

"Min son, kommunismen är en lång och mödosam vandring från kapitalism till kapitalism.”

Boken om de svenska historieböckerna är verkligen intressant.

(Ni behöver en ordförklaring: narration= berättande; berättelse, lakun= lucka, tomrum; minneslucka; överhoppat avsnitt i text. Enl.  ne.se)

Författarenss resultat efter att ha gått igenom läroböckerna:

Det han främst tittar på är:

1.      Hur beskrivs deportationerna i Estland i svenska (och norska, som jag inte har med här) läroböcker för historia.

2. Varför uppstår det lakuner i läroböcker om denna tid?

Resultat:

1950-talets böcker.

1. Deportationerna nämns inte i de böcker jag har undersökt från 1950-talet.

2. Lakunerna i läroböckerna uppstår eftersom läroboksförfattarens narrationer följer den stora narrationen, där deportationerna i Estland 1941 inte var viktiga händelser och därför utlämnades.

1960-talets böcker (Historiens huvudlinjer 2 A, Lärobok för gymnasiet årskurs 2, Brolin, Dannert & Holmberg, 1963 och Historia för gymnasiet åk 3, Nordell, Gustafsson  Johansson, 1968)

1.      Läroboken (beskriver deportationerna i Estland 1941 på ett unikt sätt, i jämförelse med gymnasieböckerna för övrigt i Sverige under efterkrigstiden.

2.      Lakunerna uppstår inte i läroboken eftersom narrationerna där bara till en viss del följer den stora narrationen.

1970-talets böcker: ((Historia i centrum och periferi, del 3, Graninger  Tägil, 1973 och Historia för gymnasieskolans sociala linje, 1973, Ander, Rodhe, Bjällersten)

1. De läroböcker från 1970-talet som jag har undersökt nämner inte deportationerna i Estland 1941.

2. Lakunerna finns där, emedan berättelserna följer de stora narrationerna som inte ser ockupationen av Estland och dess följder som särskilda händelser i sin egen rätt.

1980-talets böcker (Lärobok i historia, 1983, Bengt Åke Häger och Alla tiders historia, 1985, Bergström, Löwgren & Almgren)

1. I de läroböcker … nämns inte deportationerna i Estland 1941. Trots den stora narrationens intresse för de små nationernas lidande finns inte en tydlig beskrivning av det som hände i Estland.

2. Lakunerna uppstår för att den stora narrationen fokuserar på förtrycket av många olika nationer och folk i världen, men ser inte vikten av att lyfta fram förtrycket i en del länder i Östeuropa.

1990-talets läroböcker (Epos, 1996, Sandberg, Karlsson, Molin, Ohlander och Alla tiders historia, 1998, Bergström, Löwgren, Almgren)

1. Deportationerna i Estland nämns inte i de gymnasieläroböcker som jag studerat från 1990-talet. Trots att Estland nu är självständigtfinns inte dessa händelser i läroböckerna.

2.      Lakunerna i läroböckerna uppstår för att de små berättelserna och den  stora berättelsen inte har hunnit med tidens förändring.

Varför är det här viktigt? Vad spelar lilla Estland för roll?

En viktig roll. Därför att det är vår grannstat. Det har varit en del av Sverige. Våra kulturer ligger ganska när varandra.  Och: många ester flydde till Sverige, men berättade inte för sina barn om vad som hänt. Varför? Dels för att det var fruktansvärda minnen, men också för att så många blev nonchalerade här.

När vi sa: Många deporterades.  Svarade man: De hade gjort sig skyldiga till något. Det var ett straff.

Vi berättade om en svår tragedi under kriget. De svarade: Så var det väl för alla.

Vi sa: De brände byarna. Svaret: Det gör väl alla.

D.v.s. ett grundmurat ointresse.

Vår son ville tala med sin lärare om Estland och dess öde på historielektionen. Det var på 1970-talet. Lärarens reaktion var: Estland ska alltid tillhöra Sovjetunionen. Inget mer.

Det tjänade inget till att tala om Estland. Många visste inte ens var det låg. När vi åkte dit 1978 och min svärmor berättade om det på sitt jobb, visste inte arbetskamraterna att det existerade ett sådant land.

Men Nicaragua, Kuba, Vietnam och andra länder långt bort, de var kända för svenskarna.

En annan tanke som jag säkert kan slå fast är, att konsekvensen blir, att det jag sa i radions Klarspråk för många år sedan var alldeles rätt. "Bara när vi hört lika många berättelser och sett lika många filmer om Sibirienlägren, först då vet vi vad som hände, först då kan vi jämföra med förintelsen( svaret på en annan inlaga)." Historien blir inte möjlig att förstå förrän man sorterat bort de kalla, tomma orden och sett vad som egentligen hände, vad människor verkligen upplevde.

Författaren intervjuar en av dem som skickade folk till Sibirien, Arnold Meri, som var Estlands andre presidents kusin. Meri intar samma attityd som Jan Guillou har gjort när han avslöjades med att ha haft kontakt med KGB. Meri säger: ”Det jag gjorde var av omtanke, och förresten blev jag beordrad att göra det.” Lika oskyldig, och lika rättskaffens. Men han skickade bl.a. en nyförlöst kvinna med sin baby och sin son till Sibirien. Babyn dog efter ett år.

Här måste jag citera Simon Wiesenthals ord från 1961 med kommunisten Friedrich Kaul: "Vi känner alla till Stalins förbrytelser, om vi känner till dem alla är osäkert ... Så länge som dr. Kaul, eller någon annan representant från ett östland, inte kan informera oss om att, förutom Beria och Abakumov och kanske ett halvt tjog andra, också de tusentals människorna från NKVD och rättsväsendet, lägerkommendanter och andra organisationer som arbetade med tortyr och förföljelse av oskyldiga människor, har blivit i vederbörlig ordning rannsakade och dömda, så länge har representanter från östblocket ingen rätt att anklaga tyskar.

Boken avslutas med berättelser från barn och äldre som varit deporterade och överlevt. Han talar om alla posttraumatiska känslor som så många böjs under i Östeuropa. Jag minns när jag i ungdomen läste böcker om de nazistiska lägren och deras offer. Det var så fruktansvärt, och till sist klarade jag inte mer. Att människor kan vara så grymma. De kan. Och de gör. Läs den här boken; den är inte korrekturläst, en hel del stavfel och annat finns i den, men den har mycket att berätta om oss men framför allt om dem. Offren för det kommunistiska experimentet.

Ja, alltså. Boken Hin onde i avgrunden handlar om Hin onde som inte får några nya själar till helvetet. Han kommer till Sankte Per för att få en ny sändning, men får veta att reglerna ändrats. Hin ondes enda chans att få nya själar är att bege sig till jorden. Låtsas vara en människa, och flytta in i den obebyggda gården vid namn Avgrunden.
Så långt får ni veta i dag. Jag var nämligen en sväng till biblioteket, och hittade en bok som heter Sovjetunionens roliga historia, Makten, människan & skämtet av David Cecarini och Claes Ericson, 2006. Jag tittade på baksidan och där stod det där skämtet som Hanno har berättat:
1. En man går in i en affär.
"Ni har väl inget kött i dag?"
"Nej, vi har ingen fisk. Det är affären intill som inte ha något kött."

2. Och den här:
"Uppfanns kommunismen av politiker eller vetenskapsmän?"
"Av politiker förstås. En vetenskapsman skulle ha testat den på apor först."

3. Eller:

”Hur många gånger kunde man berätta ett politiskt skämt i Sovjetunionen?”

”Tre gånger. En gång för sin vän, en gång för förhörsledaren i KGB och en gång för sin cellkamrat.”

4. ”Ska ett land utan kust som Schweiz ha en flotta?”

”Varför inte? Vi har ju ett kulturministerium.”

5.

Läraren till klassen: ”Hur är det att bo i Amerika?”

En elev: ”Amerika är ett fruktansvärt kapitalistland. Arbetarna exploateras av utsugarklassen; det finns ingen offentlig sjukvård; många barn svälter; man tar inte hand om de äldre.”

”Helt riktigt. Och vad är Sovjetunionens mål?”

”Vårt mål är att komma ikapp Amerika.”

6.

John F Kennedy, Charles de Gaulle och Nikita Chrusjtjov träffar Gud och får ställa varsin fråga.

Kennedy frågar: ”Kommer mitt folk någonsin att bli lyckligt?”

Gud svarar: ”Ja om tio år.”

Kennedy rörs till tårar.

De Gaulle ställer sin fråga: ”Kommer mitt folk någonsin att nå välstånd?”

Gud svarar: ”Ja, om tjugo år.”

De Gaulle fylls av glädje och börjar gråta.

Chrusjtjov tar mod till sig och frågar: ”När kommer Sovjetunionen att nå den äkta kommunismen som vi väntar på?”

Gud bryter ihop och börjar gråta.

7.

Hört på ett kafé i Budapest:

”Vilket te är bäst – det kinesiska eller det sovjetiska?”

”Akta dig för att kritisera en stormakt. Drick kaffe.”

Jag ska se om jag hittar fler bra historier när jag läst ut boken.

Saxat ur Postimees:

I dag fick ett polskt flygplan problem och kunde inte fälla ut det ena landningsstället. De försökte laga det i luften, men fick ont om bränsle, så de var tvungna att landa på Ülemistesjön i Tallinn. Isen höll. Sjön är väl bottenfrusen.

Eleverna i folkdräkt.

I ryska skolan i Tartu och Pärnu firade man modersmålets dag i småklasserna genom att läsa texter av estniska författare t.ex. Kristjan Jaak Peterson och Eno Rau och visade bilder på väggen med teman om estnisk kultur. Man sjöng också estniska sånger och lekte estniska folklekar. Alla tyckte det var jätteroligt, och skolan kommer upprepa festdagen nästa år.

Om man börjar när barnen är små, är det störst chans att lyckas, resonerar man.

Nu packar jag ner min dator och återkommer från Sverige i morgon.