.

Jag ställde en fråga till Raimo:


I boken Nordens Medelhav av Kristian Gerner och Klas-Göran Karlsson sid 57 står det: Det har knappast med vilja till historisk objektivitet att göra utan ... , när Estlands president instiftar ordenstecknet Korset av Heliga Marias land (Maria var Ordens beskyddarinna)...

Det vill säga, man hänvisar till Orden som orsak till namnet Maarjamaa. Det låter fel i mina öron. Inte var det därför landet kallades så?

--------------------------------
SVAR:
Benämningen Terra Mariae, Terra Mariana användes för första gången 1201 av biskop Albert. Det var Albert som ledde det av påven i Rom initierade korståget mot hedningarna längs Östersjöns östra kust. Påven godkände namnet 1216. Maria blev också skyddshelgon för Tyska orden och de områden som orden erövrade/kristnade, dvs. Gammallivland.

Vad de spetsfundiga och historiskt belästa herrarna Gerner och Karlsson inte vet, är att Maarjamaa sedan 1800-talet är en poetiserande estnisk (resp. lettisk) benämning för Estland (resp. Lettland) och att det är detta faktum som ligger till grund för att förtjänsttecknet Maarjamaa Rist instiftades 1995 för att hedra Estlands självständighet (”Eesti riigi iseseisvuse auks”; lagtexten §8). Förtjänsttecknet ges till Estlands statsöverhuvud och som högre förtjänsttecken till utlänningar som utfört särskilt förtjänstfullt arbete för republiken Estland (”kellel on erilisi teeneid Eesti Vabariigi ees”).

Just nu sitter vi framför brasan. Vi har ätit middag och kvällsmörkret sänker sig över landskapet därute. Jag har gjort ett par prov i min estniska kurs, och känner mig tillfreds med att jag har börjat om med den. Äntligen!

Det är ju anmärkningsvärt att esterna kallar den svenska tiden för ”den goda svenska tiden”. Vår gäst Peter berättade om att i de tyska godnattvisorna hotar man med svenskarna; ett minne av krigen. Om du inte somnar nu kommer svenskarna och tar dig, ungefär. Vad var bra med svenskarna då?

Det viktigaste var ju att den enkle esten hade samma rättigheter som herrarna och kunde gå till domstol för sin sak. Dessutom avskaffade svenskarna livegenskapen. Och en sak till: Man startade allmogeskolor. All ester och andra ”otyskar” skulle lära sig läsa. Det måste ha betytt oerhört mycket för den vanliga människan. Gymnasier och Universitetet i Tartu startades också. Dikter skrevs på estniska. Jag såg i min lärobok en text av en svensk. Han skrev först en lång text på svenska och sedan översatte han den till estniska. Han försökte lära sig språket. Och det ska jag säga er i förtroende, det är inte lätt! Därför är det så roligt att se att en svensk försökte det.

Och apropå utveckling: jag tänkte på kolchoser och sovchoser under sovjettiden. Var de en utveckling? Jag kan direkt säga: Inte i Estland i alla fall. Jag känner till två bra kolchoser, fiskekolchosen Kirov utanför Tallinn och lantbrukskolchosen i Väike Maarja. Jag besökte Kirovkolchosen 1978, och det var en fantastisk skillnad på människorna där och de som bodde och arbetade i staden. Kolchosen i Väike Maarja fick en mycket bra chef, som gjorde mycket för att allt skulle fungera väl. Men. Jag tror inte på att man tvångsflyttar människor, att man tvingas arbeta med något man intre valt själv. Jag tror inte att människor utvecklas och dessutom kom direktiv från Moskva, från andra, som i många fall inte hade några specialkunskaper. Kunskap var inte meriterande för att få bra jobb.

Nu står dessa trista betonglokaler tomma och vittnar om en tid som aldrig får komma tillbaka!

Vad är det som gör att stater och människorna i dem utvecklas? Hur kommer det sig att så mycket var likadant i Sovjetunionen som i medeltidens Ryssland?

Enligt vad jag tidigare skrev, ansåg Rom att det var viktigt att även norra Europa kristnades för at alla skulle ha samma tänkande. I och med reformationen blev även Estland och Livland kristna. Luther sa att alla människor har lika värde. Det var ju bra för dessa områden som levde i slaveri. Men i Ryssland, där levde man med den ortodoxa tron, och den skiljer sig på ett mycket viktigt sätt från den katolska och den protestantiska, man talar ett främmande språk i kyrkorna och ingen förstår vad som sägs. Av det blir det ingen utveckling. Jo, en gång på 1700-talet ändrade man i formalia, t.ex. skulle man göra korstecknet med tre fingrar istället för två (eller tvärtom), och de som vägrade acceptera nymodigheterna blev fördrivna. En stor grupp gammeltroende flydde till sjön Peipsis strand i östra Estland, och där lever de ännu i dag. Men efter det har ingen förändring skett, så där kom ingen utveckling.

Utveckling sker också i utbytet med andra kulturer. Peter den store försökte, men det blev ingen förändring, utom i hans nya huvudstad S:t Petersburg.

Fortfarande går 60 % av alla ryssar bakom en buske när de har behov. Varför? Jag såg ett TV-program för en del år sedan, och det handlade om en by i Ryssland där nästan alla män supit ihjäl sig. En man fanns kvar, och han beklagade sig över att det inte fanns någon toalett i byn. Han hade sett sådana som soldat i Europa. Att han själv skulle göra ett dass tänkte han aldrig på. Det var någon annan som skulle göra det.

Kanske någon annan kan förklara varför så lite har hänt sedan medeltiden på den stora landsbygden i Ryssland och i makthavarnas tänkesätt.

Jag gjorde en liten jämförande översikt. Det gäller hur det var att vara slav under medeltiden och framåt och att vara slav i ett läger i Sibirien fr.o.m. 1940 och framåt. En viktig skillnad är dock att under äldre tider fick de livegna stanna i Estland, sina hemtrakter; under Stalins era tvingades de flytta till det helvetiskt kalla Sibirien utan varma kläder i kappsäcken. OBS! Detta gäller vanliga människor som absolut inte gjort sig skyldiga till något brott.

Gammal tid                                                                                      Sibirienlägrens tid

Huset är fullt. Snön smälter. Varje gång snön halkar nerför taket är det ett fruktansvärt brak och snöhögarna blir högre och högre runt huset.

När jag har vilat har jag läst Sofi Oksanens bok, och den är verkligen fantasiskt bra. Hon kan så in i detalj skildra vad som hände, hur man tänkte och hur man präglades av det otroligt förändrade samhället de var tvingade att leva i. Själv har jag hört andra berätta och läst några böcker, och jag har verkligen försökt förstå.

Jag ska väl inte avslöja för mycket om boken. Jag anser att alla bör läsa den, för att förstå hur fruktansvärt livet kan vara. Då får vi möjlighet att förstå lite mer om hur vi vill leva, och kanske också kan förstå när det finns risk att sättet att leva kommer förändras. Alla, alla fundamentalister som anser att de har svaret, lösningen för alla människors liv är en fara. Vi vill inte leva likadant. Och om vi ser att ett folk tvingas till att leva så ohyggligt, som esterna och många andra folk dömdes till, då vet vi att på något sätt måste vi göra vad vi kan för att befria dem. Vi måste lära oss när vi utsätts för lögner och dubbelspel. Vi måste förstå att det finns människor som medvetet ljuger för att hålla sig med makt.

Annars är det underbart här numera. Det känns viktigt att vara här. Att visa att vi respekterar dem som levt det hårda livet.

Anders Björk, Herr Landshövding, har tilldelats en medalj av Estland president. Han ska hämta den i morgon ur presidentens hand. Estland tackar några utländska medborgare med en hedersmedalj som har gjort något under och efter ockupationen. Vi träffades på båten i morse, och han berättade att han var aktiv långt innan andra hade förstått. Vi gratulerade förstås.

Maarjamaa-Korsets förtjänstmedalj har utdelats till följande personer utanför Estland. (Maarjamaa är en gammal benämning på Estland)

Anders Björk

Josep Joschka Fischer, Tysklands förre utrikesminister; han hjälpte mycket aktivt till vid Estlands inträde i EU. (Honom hejade vi på när vi var i Berlin.)

Per Stig Möller, dansk utrikesminister som arbetade mycket hårt för Estland

Sofi Oksanen, ni vet!!

Diedrich von Kyaw, hjälpte till vid Nato-inträdet

Leif Sevón, ordförande i Finlands Högsta Domstol, hjälpte till att utveckla domstolsväsendet i Estland efter ockupationen.

Satu Honkkala, finsk skolledare som införde estniskan i finska skolar

Klaus Byrith, forskat i estnisk musik

Venta Kocere, est- lettisk kulturpersonlighet som arbetat aktivt för kulturutbyte mellan länderna.

Ilkka Heikki Herlin, finsk affärsman som öppnat vägar till estniskt affärsliv.

Den högtidliga medaljutdelningen sker i morgon på Nationaldagen.

Jag läste några kapitel till i boken om Ivan den förskräcklige på båten.

Han var utsedd av Gud att härska i Ryssland. Han kallade sitt rike för ”det tredje Rom”, och gjorde ständigt paralleller med Jerusalem och Gamla Testamentet. Han rike var det nya Jerusalem. Helt fantastiskt.

Han utformade specifika regler för hur han skulle ta emot kungar, sändebud och andra besökande. Ju finare porslin och bestick han använde, desto finare besökare. Problemet var att de andra kungligheterna i väst inte ansåg honom ”fin”, eller ”tillräckligt fin”.

Metropoliten i Moskva lyckades lugna Ivan några år. Då ägnade han sig åt familjeliv och religiöst liv. Han lät sina förtrogna regera.

När han blev allvarligt sjuk 1553 och den av honom själv tänkte tronpretendenten, hans son bara var ett barn, då utbröt en kamp om efterträdaren. Och så blev han frisk! Alla fick svära trohet åt honom och hans son.

Men när hans hustru Anastasia dog 1560, då tappade han kontrollen. Då kunde inte någon vara säker. Han omgav sig med olika rådgivare, och där fanns en ständig maktkamp.

Det skulle vara intressant att göra en jämförelse mellan Ivan den förskräcklige och Stalin. Ungefär 400 år skiljer de båda makthavarna. Så mycket var ändå likadant.

1.      Man fick inte lämna landet.

2.      Om någon ansågs skyldig till något, då straffades hela familjen.

3.      Rådgivarna skiftade, och ingen gick säker.

4.      Landet måste bli större.

5.      Men jag tror inte att Stalin ansåg sig vara sänd av Gud. Eller… jag vet det. Däremot är deras tro, hur den än tedde sig, den enda möjliga i landet. Även kommunism är en sorts tro.

Jag fortsätter listan vartefter.

Ivan den Förskräcklige var en av Stalins idoler, och Stalin själv var idol för Sadam Hussein.

Nej, jag fortsätter att läsa. Boken är verkligen intressant, men jag lyckas inte förmedla det jag vill. Men jag ska!

Förutom Estland är jag också fascinerad av hjärnan. Jag tycker det är intressant med hjärnan därför att den är så komplicerad. Vi har en tanke om att alla är vi likadana i grunden, och att vi kan förstå varandra, men i själva verket är vi olika på många förrädiska sätt. Och vi har också kunnat konstatera att hjärnan inte ens är färdigbildad när vi är tjugo. Kommer ni ihåg hur det var att vara tjugo år? Kommer ni ihåg hur klok man kände sig då? Och det var fel! Vilken besvikelse.

Därför skulle det vara intressant att studera alla de härskare som fick sin makt i tonåren. Var de yngre hade de förmyndare. Karl XII och Ivan den förskräcklige är bara två exempel. Och vilken otrolig makt över andra människor de hade. Karl XII var 18 (arton) år vid slaget vid Narva. Han var helt klart inte vuxen när han skrev sina brev till systern i Sveige. Men honom kommer jag till så småningom Ivan hade alltså ingen vuxen att ty sig till. Han fick ingen egentlig uppfostran. Hans mamma var ohyggligt grym under förmyndartiden. Mord och förödelse var inget märkligt för honom. Och så skulle han själv regera.

Ja, jag ska utveckla det här lite mer senare. Precis nu ringde Ants och bokade biljetter till I DAG! Jösses, men jag hinner nog. Men nu måste jag packa in min dator.

Just nu på radion: Ilmar Reepalu svarar på anklagelserna han fått för att han inte gör något åt judeförföljelser i Malmö.

Någon har tydligen sagt att han inte vill göra något eftersom han är est, och esterna har ju alltid förföljt judar!

1. Han var ett år när familjen flydde. 2. Och jag behöver väl inte upprepa hur fel detta påhopp är om Estland. Esterna kan inte försvara sig. Hur man än försöker förklara sanningen kommer alltid sådana anklagelser tillbaka. Tänk om judarna själva kunde söka sanningen i sina anklagelser. Jag tror det är enda möjligheten. De får inte vinna på att ljuga. Det inger inget förtroende och det blir bara värre om det kommer fram i en för dem känslig tid.

I dagens DN har ledaren följande rubrik:

I Diktaturens regi.

Richard Swartz presenterar sig som f.d. kremlolog, d.v.s. en som kunde tyda vad diktatorerna sa. En vanlig människa hade svårigheter med det nämligen. Han skriver: kremlologin … var svaret på ett slutet politiskt system vars ritualer och fikonspråk bar på meddelanden till de invigda, men för alla andra dolde vad som skulle meddelas. Just så ser diktatorns föreställning om samtal och dialog ut.

… Ett sådant parti i öst… till sin natur dogmatiskt och fullkomligt okänsligt för att människan bara har ett liv varför hennes tid sålunda är någonting mycket dyrbart. Det är så tydligt i allt som har förändrats i Estland efter befrielsen. Alla målade streck på vägarna, trafikmärken och hastighetsskyltar. Att man inte längre släpper dörren i ansiktet på nästa passerande. Att man försöker undvika att spruta vatten på gående när man kör förbi med bilen. Att expediten inte fräser åt kunden för att varan inte finns. (Allt detta hann vi vara med om.) Ja, hela livet är annorlunda när man tillåts tänka på varandra som levande människor.

Paradoxalt nog var det som inte nämndes i ett sådant tal ofta ännu viktigare än vad som blev sagt. En person, ett land, en tidigare partilinje kunde utplånas genom ett sådant utelämnande.

Och: han berättar om ett tal på en kongress, där den översatta texten skickades runt till alla deltagare, och hans förvåning när där också fanns infogade parenteser där det stod ”applåder” ”långa ihållande applåder” eller ”stormande applåder, alla reser sig”. Jag minns när Anne berättade om hur de blev utkallade för att gråta eller hurra när Stalin dött eller andra för Sovjet viktiga händelser. ”Hur kunde någon tro att det var på riktigt?”

Allt var påkallat från Moskva. Eller som citatet ur en av böckerna jag läst: Jag behöver ingen klocka. Moskva talar om tiden för mig. Ingenting har hänt förrän Moskva sagt det.

Vi har kommit hem igen efter att ha firat tonåringen Felicia, och ser att de estniska isdansarna ligger sist efter kortprogrammet. Jag tyckte verkligen att de var duktiga. Hoppas de får högre poäng nästa gång.

Nu vill jag bara att ni ska läsa det här, som är ett citat från boken om Ivan de förskräcklige:

Det har debatterats mycket bland historiker vad gäller omfattningen av den fysiska förstörelse som den mongoliska invasionen innebar, på vilket sätt det mongoliska inflytandet påverkade den ryska sociala och politiska utvecklingen och i vilken grad mongolerna bar ansvaret för den förmenta underutvecklingen av det ryska samhället på 1500-talet. … så fort mongolerna ansåg att ryssarna behövde påminnas om sin underordnade status svepte de fram likt en virvelvind över landet med en plötslig, ekonomisk kollaps som följd. Genast avfolkades stora områden: folk slogs ihjäl, togs som slavar, mobiliserades i armén som soldater eller hantverkare. Kunskaper gick förlorade, städer plundrades och odlingsmark lades för fäfot. Furstarna, som visserligen kanske slapp undan erövringens värsta konsekvenser, var tvungna att lära sig mygla, intrigera, ljuga och muta för att uppnå sina mål och att underkasta sig sina herrars krav oavsett hur förnedrande dessa krav än var.

Detta är 1200-tal. En hård tid i Ryssland. Men visst lät det bekant? Varför gjorde de likadant 700 (sjuhundra) år senare? Var fanns utvecklingen?

Bara apropå ingenting: När jag lånar böcker om Estland eller Ryssland på biblioteket är de ofta ”Gåva från Statens Kulturråd”. Statens kulturråd vill tydligen att vi ska läsa böcker om de här länderna och böcker av estniska författare.

Det är inte lätt att bestämma vilken bok man ska börja med när båda verkar lika spännande. Jag började med att bläddra i boken om det Stora Nordiska kriget, och letade efter vad det skulle så om Karl XII i Laius. Och så stod det nästan ingenting. Författarinnan nämnde att kungen drog sig tillbaka där för vinterkvarter, men inget om hur han levde till vardags. Jag har hört berättelser i Estland, men ville ha dem bekräftade. Då hittade jag boken om Karl XII:s levnad av Frans G Bengtsson, 1968, i bokhyllan. Bläddrade fram till Laius, och där stod det så mycket mer. Det var bara det att det första var fel. Han skriver att slottet var en ruin när den svenske kungen bodde där.. Fel! När kung Karl levde där var det helt intakt, men redan ett par år senare förstördes slottet av den hemske tsar Peter. Som om vår kung skulle bo i några träbaracker vid en ruin i sitt fina Estland!

Därefter berättar han om hur ”di svenske” levde i Laius. Eller rättare sagt får vi bl.a. utdrag ur två brev som kungen själv skickade till sin syster i Stockholm.’

Här passeras intet stort i vinterkvarteret, förrän lägligt blir att man får göra något. Magnus Stenbock och Axel Sparre hålla målron, och ha allehanda opptåg ibland.

En gång har här varit elgjakt. Bara jag, Magnus Stenbock och Wrangel var därpå och kom sent hem och gjorde tåcke alarm, så att somma mente att ryssen var där, somma begynte ropa efter pistolerna, och herr Nils tog till stekspette, efter hans puffertar, som han förde i slaget, vore borta och lagas. Här går allt lustigt te.

Hovfolket, de äro vekliga här och sjukna något. Herr Nils kamrat, Aronius, har ock måsta däran och åtskilliga andra.

Jag antar att den svenskan ska likna kungens så mycket som möjligt. Frans G B förklarar:

… de bondska talspråksformerna, ofta hos kungen markerade i skämtsamma sammanhang, styrka uppsåtligt den muntra burlesken. Hans (kungens) bästa försök i denna art är skildringen av ett estniskt bröllop från samma dagar:

Eljest hava vi här och emellan på vägen åt Narva haft några bondebröllop, som ske med mycket sorl och complimenter. Hon bruan, måste allt tjuta och lipa i ett bort och beklaga sin jungfrudom; och hon bär kläde över ansiktet och låter intet se sig. Och han tar henne sen under armen och traskar åf med henne. Framför går en med värja och korsar i alla dörrar. Sen, när de ska åka till vigsel, sätter bruan sig på ett hyende i släden, och han sätter sig i knä på henne, och allt brufolket sorlar i ett bort som en hop vargar och har säckpipa framföre. De som bor nära ryska gränsen, de dansa på ryska maneret och stå, trippa och trampa emot varandra på ett ställe i cadants och skrika och krumma och vria sig i ryggen som maskar.

Brudgummen satte sig i brudens knä! Det kanske är en gammal sed från den tiden Estland var ett matriarkat.

Det är också anmärkningsvärd när Frans G B säger att Karl XII har inte ordets gåva. Han säger aldrig något minnesvärt när någon dör eller något annat speciellt händer. Frans G B säger:

Hans motståndare voro mänskliga: zaren och kung August voro fullkomliga underverk av expressiv mänsklighet. De hade ingen minsta aning om vad sådana ting som rättvisa eller heder eller Gud eller någonting i den vägen kunde vara; men orden – även orden heder och rättvisa och Gud – behärskade de fulländat och kunde få dem att forsa med vilken som helst högtidlighet, vilken som helst överströmmande gripenhet som för tillfället kunde befrämja det enda de brydde sig om, nämligen sig själva. Deras vackra och varma ord voro lögn; tiraderna, skrivelserna, löftena, förtroligheterna, de höga attityderna, allt var lögn; stundens skum av regnbågar kring deras animala egoisms ensamma klippa av sanning; och detta visste alla kloka människor, även de själva, men sådant gjorde ingenting.

Han kunde skriva, han Frans G Bengtsson.

Nu fortsätter jag att läsa! (Och titta på OS.) Jaha, jag kommer inte ut på nätet. Får ta in det här i morgon.  

Nu har jag kommit hem från biblioteket. Vilka fynd! Jag hittade en bok om Ivan den förskräcklige och en om Nordiska frihetskriget. Det ska verkligen bli intressant att läsa båda två.

Jag fortsatte förresten att läsa vad jag tidigare skrivit om Virve, farbror Armin och hennes vänner i Estland, och hittade ett litet stycke om när hon skulle ordna ett Kirna hemma på gården:

Virve hade läst många böcker om feng shui, och hade funderat mycket på hur vi påverkas av färger och stämningar i rummen. En gång hade hon nämnt det för sin vän Juhan och han sa glatt:

”Jag känner en som kan allt det här. Du ska få träffa honom. Men han är synsk, så han vet nog redan att jag har sagt det här.”

Och så blev mötet av hemma hos Juhan. Enn är en liten man med stor karisma. Han kan leta efter energier, bra och dåliga; han kan se vättar; han kan få en speciell kontakt med människor. När Juhan frågade hade han självklart svarat att ”självklart skulle han komma hem till bondgården och söka efter speciella punkter för Virve att hämta nya krafter i när hon är så trött som hon var just den kvällen, och inte bara det! Han kan också räkna ut hur länge hon ska sitta där varje gång för att det ska ge maximal effekt.

”Sätt dig här bredvid mig”, sa han, och sedan var han alldeles tyst. Han hade en pendel i handen och framför sig hade han en ritning av något slag. Han höll pendeln alldeles stilla framför Virve. Hon tittade på hans hand. Noga. Efter en liten stund började pendeln röra sig. Litegrand, och så en aning snabbare. Efter en stund stannade han den genom att slå den mot pappret.

Och så meddelade han resultatet av övningen:

”Du ska sitta 20 minuter varje gång på den speciella platsen jag hittar på gården när jag kommer dit, och du ska andas lugnt och bara tänka på din andning så mycket du kan. Inte ha brådska någon annanstans. Bara sitt still. Efter 20 minuter reser du dig och gör något annat. Varje dag likadant. Du kommer då att känna hur du lugnar ner dig. Du kommer bli lite bättre för varje dag.”

Han såg helt övertygande ut.

Virve tänkte, att det kan ju aldrig skada. ”Det är klart att jag tar chansen att bli av med stress och elände utan mediciner.”

Hon berättade för farbror Armin om när hon var på en informationskväll 1992 om dagens Estland:

”Ja, man pratade mycket i Sverige om att ryssarna blev så illa behandlade. Jag tyckte det var pinsamt. Tidigare hade ju ingen brytt sig om att esterna minst sagt blivit illa behandlade av sovjeterna. Jag kommer ihåg när jag var på ett möte med Naturskyddsföreningen som hade besök av en ”grön” est. Han höll ett föredrag om naturen och Estland, visade på en karta, och förklarade hur mycket som behövde åtgärdas för att rensa landet från all nedsmutsning som hänt under sovjettiden. När frågan släpptes fri, var det en svensk som räckte upp handen. Han fick genast frågan och det första problemet som togs upp på Naturskyddsföreningens möte var: Varför diskriminerar esterna ryssarna i landet? Det var pinsamt!” Virve skakar på huvudet.  ”EU gjorde ju en undersökning om det, och slog fast att ingen blev diskriminerad. Och egentligen skulle världen berömma esterna för att det inte var några aktioner från deras sida efter femtio års lidande. Men det var ingen som förstod någonting. Jättekonstigt tycker jag.”

I P1, Kulturradion: Biblioteket talade Marja Talgre i trekvart med och om den finska författarinnan Sofi Oksanen som har skrivit två böcker om livet i Estland under olika perioder. Det som glädjer mig mest, det är att det verkar som om intresset för vad som verkligen hände i det ockuperade Estland bara ökar. Sofi Oksanens böcker har betytt mycket för det.

Jag kom precis att tänka på en gång för många år sedan när jag hörde en estnisk kvinna bosatt i Sverige, men jag kommer inte ihåg vem, som sa att hon sett en bild i en tidning på någon i Estland, som numera bodde i hennes hus, som hon lämnade vid flykten. ”Min första tanke var: Hur kom de in? Jag kastade ju nyckeln i skogen!”

Jag vill ge er en dikt av Marie Under, översatt av Silvia Airik-Priukho. Den ska ge er hopp i det grå februari, när vi tyngs av den långvariga kylan. Det finns hopp.

Den stora vårrännilen slukar snabbt den lilla,

ty jorden törstar brett och gapar stort.

Med ena benet torrt, det andra vått av lera,

så steg jag genom vårens ljusa port.

Det rök från alla buskar, vinden slet mitt hår,

smältvatten droppade från varje vaknad gren

på axlarna och kragen på min kappa,

så jag fick ställa mig till tork i solens sken.

Visst hade lingonriset fått en annan grönska,

och mossan såg ej ut som i går kväll.

Nyfödda grässtrån måste jag få plocka

och första flugan fånga i en smäll.

I dag läser vi om Estland i tidningarna. Inte för att det är OS. Det hade ju varit skoj, utan för att det går bra för Estland som nation rent ekonomiskt.

”Vi är på väg upp från botten” säger ekonomiminister Juhan Parts i en DN-intervju. Men återhämtningen kommer säkert ta tid, menar han, eftersom Estland är beroende av andra länder. Man ska satsa på möbel- och träindustrin. Och när jag läser det, då förstår jag varför de tagit skogen vid vår tomt. Det är självklart att man inte kan klaga då, ska ”vår” skog hjälpa Estlands återhämtning så får vi väl acceptera röjningen. Nåja.

Om landet slipper buntas ihop med ”Östeuropa” blir Juhan Parts nöjd. ”Östeuropa är en definition från kalla kriget”, säger Juhan Parts. ”Men i dag är länderna så olika, utan att vi talar om bra eller dåligt. Och Ryssland kan man se som en outnyttjad reserv för framtida tillväxt.”

Hur klarade de sig genom krisen utan att devalvera? Genom nedskärningar av socialförsäkringar och offentliganställdas löner. Men också därför att man hade sparat före krisen, under de goda tiderna.

I SvD läser vi en presentation av Stig Fredrikssons bok: Daterat Moskva. Rysslands väg leder bort.

Citat: Den totala överraskningen och lättnad han erfor när Sovjetunionen bröt samman utan att en enda blodsdroppe spilldes… Naturligtvis var det ett under att de inte blev fler, men de 14 litauernas och de 5 letternas blod som krävdes 1991 måste väl ändå räknas!

Citat: Ryssland är annorlunda än Europa och den västliga världen, och har alltid varit det. Ja, och det betyder att de baltiska länderna definitivt inte passar in.

Citat: Solzjenitsyn… var offer för samma ryska vemodiga nostalgi som varit själva förutsättningen för alla auktoritära regimer som alltid styrt landet. Mot slutet av sitt liv var S. snarast en anhängare av Putins auktoritära maktutövning.

Jag minns när jag för bra många år sedan hävdade, att kommunismen egentligen var en fortsättning på tsarismen. Att just ryssarna kunde inordna sig under de maktfullkomliga Lenin och Stalin berodde på att det bara var samma maktstruktur som de alltid levt under. Då tyckte man att jag var galen, som vanligt, men nu skriver Stig Fredriksson just det, och det känns ju bra att få rätt.

Och när jag skriver det kommer jag ihåg att jag verkligen försökte att förstå, då, för länge sedan, varför ett litet bra land utsattes för utsugning av allting, och därmed gick från relativt välstånd till total fattigdom, för att ett annat land behövde deras produkter. Jag försökte förstå varför ingen kunde förklara det för mig. Var det ett exempel på den solidaritet vi alla skulle visa, eller vad?

Det allra bästa med OS när Sverige eller Estland inte tar några guldmedaljer, det är att när konståkningen går nämner de Tallinn väldigt ofta. Eftersom det så nyligen var EM där. Det är skoj.

Och så blev det GULD och SILVER! Vi visste inte vem vi skulle heja på. Vem ville vi helst skulle vinna?

Först var det så typiskt att de inte nämnde Kristina Smigun-Vähi. Och så startade hon. Och var så himla bra!! Men Charlotte Kalla är ju så charmig och så duktig. En skulle ha guld och en silver var det viktigaste och resten var mindre viktigt. Så det så.

I Estland visste man från början att de var vassaste konkurrenter!

Nu undrar man bara: vem är intresserad av det lilla landet Estland när OS börjat?

Kommer ni ihåg Andrus Veerpalu i Salt Lake City 2002? Fullständigt otippad (av nästan alla) vann han 15 km-loppet. Det var också roligt för att våra barnbarn med rötter i Sverige, Estland och Finland fick jubla flera dagar. Finland tog 3 guld, Estland tog ett guld och Sverige... Jag hade precis för mig att vi fick ett guld, men det stod inte så på Wikipedia.

I Tallinn efter OS var det stor mottagning av Veerpalu - 1 guld, 1 silver - och Jaak Mae - ett brons - och deras tränare. Att lilla Estland skulle vara så bra i internationella tävlingar var fantastiskt. Ministern som höll tal förklarade att Veebruar (februari) nu skulle ändra namn till Veerpalu, men det har jag faktiskt inte hört någon säga senare.

Solsjenitsyn skriver om sina egna erfarenheter i boken.

Han var artilleriofficer i Röda armén under det andra världskriget och hade chockats över morden, våldtäkterna och supandet, och anmärkte på detta för att få en ändring till stånd.  Men reaktionen blev en annan. En helt annan. Han arresterades och sattes i ett fängelse i Moskva.

Han fick dela cell med Arnold Susi från Estland. De hade mycket tid att lära känna varandra. Susi kom underfund med att Solsjenitsyn inte visste vad demokrati är för något. Han förstod också att ingen annan ryss heller visste det. Då såg han det som sin uppgift att förklara mycket noggrant för sin cellkamrat allt om demokrati. Solsjenitsyn var oerhört tacksam för allt han fått lära sig. När han sedan skrev sin bok om Ivan Denisovitj, då infogade han meningen ovan. Boken gavs ut med Chrustjevs godkännande. Ett litet uns av demokrati? Samtidigt skrev en est en liknandebok om Gulag, och fick den utgiven under samma demokratiska dagar i Sovjetunionen.

Arnold Susi läste om Ivan Denisovitjs liv i Gulag, och ropade till sina döttrar: ”Detta  är skrivet av artilleriofficeren som jag delade cell med i Moskva!” Namnen hade inte sagt honom något, det var innehållet! Han tog reda på Solsjenitsyns adress och skrev ett långt brev till honom. Det besvarades med ett lika långt brev, och så var kontakten åter igång. När det hettade till för Solsjenitsyn på 1960-talet gömde han sig hos Susi i Estland, och de var där han gömde sina manuskript för att ge ut när det blev ”demokratidags” igen. Han kände sig fri i Estland, och upplevde att esterna var det bästa folket i Sovjetunionen.

Inget land i världen ville erkänna det kommunistiska Sovjetunionen efter maktövertagandet i Ryssland. Esterna visste att de måste göra det för att få fredsöverenskommelsen underskriven efter frihetskriget. Det var en livsnödvändighet.

Estland är också det enda landet som fått ersättning från Ryssland för sin del av rikets tillgångar vid frigörelsen. Det skedde vid freden i Tartu 1920. Lenin betalade ut femton miljoner i guldrubler till esterna.

Nåväl. I Amerika, efter att Solsjenitsyn tvingats lämna Ryssland 1974, träffade han ”vita” ryssar, som liksom författaren hatade kommunisterna som förstört deras Ryssland. De berättade för Solsjenitsyn att ”De djävla esterna var de första i världen som erkänt den där judisk-bolsjevikiska helvetesstaten.” Solsjenitsyn blev så upprörd att han kontaktade sitt bokförlag, som strök den ovanstående meningen i de kommande upplagorna.

När Solsjenitsyn återvänt till Ryssland hade han bestämt sig för att aldrig mer besöka Estland eller ta kontakt med Arnold Susi.

I morgon firas minnet av Tartufreden 1920. Det här är en introduktion till den festen.

Så här ser det ut på vårt bondetorg. Tyvärr var det stängt i går; vi får handla härliga mjöler och annan lyx på fredag istället.

Vi hade gäster i går. Annika, Madis och deras två söner. Det betyder att vi pratade. Väldigt mycket. Nu ska jag försöka reda ut vad som hände.

Först fick vi presenter. Och vilka presenter! En Maavalla kalender för år 10233, alltså detta år. Tideräkningen i det gamla Estland börjar räknas från år 8213 f.Kr. Och då måste jag ta reda på varför. Kalendern är skriven med runskrift och visar månens alla faser och annat som är av intresse för det jordnära livet. För säkerhets skull fick jag också en vanlig kalender också för år 2010, men med kartor över Estland med omnejd från 1500-talet och framåt. Mycket intressant. Januarikartan är från 1573 när den norra delen heter Esthonia och den södra Livonia. "Daghö" och Ösel ser väldigt konstiga ut, som en fjäril ungefär. Hela Stockholms skärgård finns med. Man kan skicka bilderna som vykort. Det kommer jag inte göra! Jag vill ha dem kvar.

Ants fick låna en bok: Karelen kallar av Christer Boucht från år 1978. Och det gjorde att samtalet gled in på Annikas resa till det ryska Karelen i somras. Hon var längst bort i ett område så avlägset, att det aldrig blev sovjetiserat. Där lever människor som de alltid gjort. Husdjuren går omkring är så vänliga. Hundarna skäller inte utan kommer fram och hälsar, och fåren kommer fram och vill bli klappade och få något gott att äta.

I Estland har det diskuterats varför esterna tilläts se finsk TV under sovjettiden. Madis berättade att det har kommit fram, att det fanns en rysk forskningsgrupp i Tallinn, som studerade hur ett sovjetiskt folk påverkades av att få information från ett ”kapitalistiskt land”. På andra sidan var det USA som byggde möjligheten att sända till Estland.  Och jag tänkte direkt att för att andra folk inte skulle tro på det esterna kunde berätta, sa man att de var fascister.

Det liknar det problem som Ryssland fick när soldaterna återvände från Estland efter 1941, och skulle kunna berätta om ett land med mycket högre välstånd. De hade ju skickat tåg genom Ryssland och Estland till Tyskland med mat till de tyska soldaterna före 1941, då skrev de med stora bokstäver på tågsidorna: Mat till det svältande folket i Estland.

Annika berättade också att Finlandssvenskarnas folkdräkter är starkt kontrollerade av ett företag i Finland, Brage, som har alla rättigheter sedan 1910-talet. De har bestämt hur alla kläder ska se ut, vilka smycken och andra tillbehör man får använda. När man får ha dräkten på sig o.s.v. Kurser anordnas endast av Brage, som också säljer smycken och tillbehör. Jag blev faktiskt upprörd över att man sålt ut finlandssvenskarnas möjligheter att bestämma över sin folkdräkt. Att få leka med tillbehör, och använda sin kreativitet. Så var det ju inte i gamla tider, att man inte fick ändra lite, göra på sitt eget sätt. Det är ohistoriskt tycker både Annika och jag.

Och vi pratade om så mycket mer, och så småningom blev klockan mycket och pojkarna måste hem och sova. Men vi ses snart igen, det lovade vi varandra.

Förresten förstod jag också hur det gick till när listorna gjordes i ordning för den första utrensningen i Estland 1940. Det behövdes inte så mycket förarbete som jag trodde. Det fanns ju telefonkataloger, och där var man listad efter yrke. Det var ju bara att ta fram människor inom de yrkesgrenar, som man ville ha bort så snabbt som möjligt. Poliser, journalister osv. Jag har trott att det var så mycket arbete som förberetts före ockupationen. Nu förstår jag. Jag tycker dock fortfarande att det ändå var märkligt, att det hann förändras så mycket i Estland under ockupationen 1940-1941 mitt i brinnande världskrig.

Jag har lite för lite kunskaper om datorer för att förstå varför Googel plötsligt kommer med rysk text. Är jag bevakad då? Eller vet datorn inte i vilket land jag befinner mig? Annars brukar det vara så, att i Sverige blir det svenska och i Estland estniska ibland med en liten fördröjning. Men ryska har det aldrig varit tidigare. Är det någon som vet?

Apropå hur ryssar behandlas i Estland:

Jag såg på reprisen av avslutningsuppvisningarna på EM i Konståkning i Tallinn. Har ni tänkt på, att de estniska åkarna, som alla estländare hejar på har ryska namn. Jag tror inte de är speciellt förföljda. Jag har inte hört något om det. Jag kommer ihåg när det var en grupp rysktalande pensionärer som demonstrerade i Tallinn för några år sedan för att de hade så låg pension, mycket lägre än de estnisktalande. När de fick veta, att alla har samma pension, efter samma regler, då gick de hem.

Har jag berättat om den unge läraren Peter, som följde med oss på en resa i Estland, och som pratade om just ryssarnas behandling i Estland? När resan var slut sa han ”Vad konstigt, jag såg inget sådant.” Han trodde han skulle se bråk på gatorna. Det var så han fått det berättat.

Äsch! Jag läste en sida på nätet som jag ska försöka glömma. Den var så elakt befängd. Alltid skrivs det någonstans om hur förfärliga esterna är som hjälpte till att utrota judar. Jag anser att det är fruktansvärt at döda. Men. När jag tittade på Wikipedias lista över dödade under andra världskriget står det att inga judar dödades i Estland. Jag önskar det var sant, men tyvärr: det dödades ca 2000 judar. Men kan någon förklara för mig varför det ockuperade Estland anses av vissa vara det värsta judedödarlandet av alla när det i andra länder dödades så otroligt många fler? I Sovjetunionen var det en miljon judar som dog under andra världskriget, i Frankrike 80 000. Bara för att ta två exempel. Och om dem säger man inte så. Men esterna själva kommenterar ju inte elakheter, så varför ska jag krångla?

Jag tror inte alla ändå har förstått att Baltikum består av tre länder. Tre mycket olika länder.

Nej, faktum är att det har fastslagits i en undersökning att esterna är det folk i Europa som ser mest positivt på framtiden.

Det finns tyvärr människor som bor i hyreshus ibland får problem. Vi såg att i ett hus hade flera familjer betalat sina höga elräkningar. Höga pga. kylan. Men några hade inte gjort det, och då stängdes elen av för hela huset. Det var kallt i de hemmen.

Jag ska istället skriva om hur roligt det är att se människor som kan sina yrken. I dag har vi haft en rörmokare och en snickare här, som har lagt om rör och flyttat skåp för att ordna vatten åt oss i köket igen. En mycket elegant och välfungerande förändring. Och jag måste säga, att det faktiskt är jätteskönt att kunna diska i köket istället för i tvättstugan. Även om det har gått bra.

Nu ska ni få några vackra vinterbilder från Ants kamera.

Detta är Estland på vintern, men som ni kanske ser, är det för lite snö. Det är en tidigare vinter, men det är i alla fall en idyll.

Det blev en kort värmebölja. Den är redan över. Nu är det minus 26 grader. Klockan är 20 och det har varit kallt hela dagen.

Vi har varit kulturella i kväll.

26-01-2010 toimuvad üritused

Alltså: Väike Maarjas musikkväll i Ebaverebergets sporthus. Det är tredje gången Marju anordnar det. Och jag lovar, detta skulle inte kunna arrangeras i Sverige. Det var ungefär trettio åhörare och fem som sjöng och läste dikter. Vinterdikter som skulle hjälpa oss att inte bli deprimerade i vintermörkret utan uppmanad oss att träffas, och att njuta av det vackra. Och så lite nationalromantik. Alla sånger var gamla kända estniska sånger; ni vet, de som var så förbjudna under sovjettiden att vi alla skulle deporterats om det kommit fram vad vi gjort.

Jag njöt. Jag njöt av själva stunden. Jag kände allvaret och skämten. Marju är utbildad organist och musiker och har varit organist i vår kyrka. Nu arbetar hon som journalist på kommunens tidning och som organist i Kolmanikyrkan i Rakvere. Detta är något extra hon gör när hon håller i dessa kvällar; och hon lockar en publik i alla åldrar. Den yngsta var ca tre år, och den äldste var nog Ants.

Vi möttes förstås av ”Suusakindad” och alla log. Och Kadri Kopso sa ”Titta här kommer stamgästerna”. Det känns så varmt i hjärtat.

Så här såg sporthuset ut när det byggdes.

Och detta är utsikten från toppen. Berget är mycket högt. 166 meter!

 

Och nu har jag sett nyheterna. Det har varit en så kall vinter att veden har tagit slut! Folk har t.o.m. eldat med ved som inte torkat, och en sotare berättade att det lätt kan bli skortstensbrand då, eftersom det bildas så mycket sot av sådan ved.

2010 har utlysts som Läsandets År. Man vill uppmana alla att läsa böcker, och det har satsats ganska mycket pengar för det. Men idén kritiseras eftersom man anser att alla kan läsa, och istället skulle man satsa på annan kultur. (Jag tycker det är bra, för läsning kan uppmuntras till just annan kultur. Det beror ju på vad man läser.)

Sofi Oksanen och Imbi Paju har skrivit en bok tillsammans som nu kommer ut i Estland. Imbi Paju sa, att hon var alldeles chockd över att hon hörde människor säga att. "Det var nog inte så farligt." Att de bestämde sig för att skriva boken: Bakom allt: Skräck!

 

 

Det ser ut ungefär som i Sverige när de läser nyheterna.

Och apropå finanskrisen uppmanas nu staten och kyrkan samarbeta för att hjälpa människor i nöd. I Estland finns ingen statskyrka, men man ka ju samarbeta i alla fall.

Isvägen mellan Haapsalu och Noa Rootsi över havet fungerar nu. Isen är 22 cm tjock. Men det behövs mer kyla (!!!) för att vara säker på andra ställen.

 

I dag vaknade jag av ett glatt rop: I dag är det värmebölja bara - 12 grader! Det var Ants, som tittade på termometern där ute.

Tja, det var ju inte så dumt. När man inte måste går man inte ut om det är under -20 grader. I alla fall inte jag. Vi bestämde oss för att ta en tur till Rakvere. Det var -4 när vi åkte från huset, men redan efter några hundra meter sjönk termometern. Men den stannade vid -8, så det var inte så farligt. Och vi hade klätt oss för mycket kallare väder.

Den ståtliga tjuren vid Rakvere slottsruin.

Vi tyckte vi såg att det steg rök ut från det till synes övergivna huset i Assamalla. Det finns inte så många hela fönsterrutor där. Vem bor i det spökhuset? Vi har ingen aning. Den gamle mannen som vi ser ibland på somrarna var osynlig förra sommaren.

Vi passerade också det huset som en utlandsest fått tillbaka. Den familjen bor i USA någonstans, men är här ibland, och vi tänkte hälsa på dem när vi ser dem. Kanske i sommar.

Parhusen som någon började bygga innan finanskrisen står orörda halvfärdiga sedan länge. De ligger inte så trevligt, strax före infarten till Rakvere på en åker. Men det är sorgligt att det stannar av. Det har det gjort på det nya centrumet Põhja Keskus också. Eller snarare, det har gått bakåt. Det såg så lovande ut i början. Allt var så nytt och rent och snyggt. Det var bra med kunder också. Men nu var det ödsligt. Inte många kunder. Många butiker hade stängt. Affärsbiträdena satt och tittade ut på väggarna. Någon drack en kopp kaffe. Vi kände det nästan som om vi gjorde en god gärning när vi köpte lite småsaker.

Det ska ju vända, det har prognosmakarna lovat. Men när? Vi frågade Õie I, som kom på en kaffe i går, men hon hade inte märkt någon förbättring än. Hon berättade istället att det var så kallt nu, att till och med tjuvarna höll sig inomhus.

Har jag visat den förut? Rakvere slottsruin?

I Aktuaalne Kaamera berättades att Ryssland har skänkt nya datorer till flera mediamänniskor i Estland, men de vågar inte använda dem…

För övrigt kan jag berätta att vara hjärtsjuk är himla hopplöst. Man känner sig frisk. Har inte ont någonstans. Det syns inget på en. Så man glömmer bort att man är sjuk. Och så åker man till Rakvere och går i affärer med sina tunga läderstövlar, och plötsligt kommer man ihåg…

Nu ska jag gå och sova. God natt.

Jag hittade en Axess från april 2009 och har läst en artikel om multikulturella utmaningar. Där sägs i ingressen: Både inom vänstern och högern anser man att individen bestäms av sin kultur och bara kan förverkliga sig inom dess ramar. Då känner jag, att det inte är det jag har menat när jag talat om kultur. Det är bara struntprat, för att vara ärlig. Självklart kan man leva och må gott i en annan kultur än den man är född i; känslan avgör det.

Artikeln är skriven med Danmark som utgångspunkt av Jens-Martin Eriksen och Frederik Stjernfelt.

En annan märklig mening är att det på -70-talet hette på vänsterkanten ”Ett förtryckt folk har alltid rätt.” På vänsterkanten? Men alla små förtryckta folk i Sovjet då? Jag förstår ingenting.

Har Estland någonsin haft rätt i vänsterns ögon?

De talar om att kulturalismen har antagits av både höger och vänster, men på olika grunder. Där högern menar att etnopluralismen innebär att alla folk har rätt till sin egen autonomi på sitt eget territorium, vilket betyder att en invandrare antingen måste assimileras fullständigt- med allt som därtill hör från religion till kokkonst- eller också resa tillbaka till sitt eget hemland. Vänsterns tankar är mer kända, både i sina radikala, antidemokratiska varianter och de mer demokrativänliga som tänker sig en kompromiss mellan multikulturalism och (social-)liberala idéer. Jag säger bara: Välkommen till Estland. Ja just det. Här finns flera olika kulturer parallellt. Men ingen sida har gett upp sin kultur. När det gäller skolorna har kanske Estland t.o.m. varit för liberalt. De ryska skolorna har haft sina egna historieböcker, och på så sätt kunnat sprida felaktiga ”sanningar” till den ryska befolkningen i landet. Detta har gjort att det blir svårigheter att förstå varandra. Här finns också ryska kyrkor. Och jag har sett på nätet att svenskar har beskärmat sig över att inte ens reklamen finns på ryska. Jo, naturligtvis finns den på ryska. Estniska affärsmän inser självklart att det måste finnas rysk text också; det ökar försäljningen. Och ryska affärsidkare har självklart sin reklam på ryska. Och esterna kräver absolut inte att ryssarna ska kunna allt från religion till kokkonst på estniskt vis. Nej, för att få estniskt medborgarskap krävs grundkunskap om den estniska historien och grundkunskap i estniska. Allt för att nå förståelse i landet. Under sovjettiden skulle den estniska kulturen bort. Bort! Alla skulle tala ryska och det estniska skulle alltså glömmas. De har lyckats med mindre finsk-ugriska folk vars områden ligger inom den ryska regionen. Och det är just det som jag anser är en förlust. Visst är det roligt att se specialiteter i det landet man besöker? Och Unicef uppmuntrar det nuförtiden, när man kulturmärker vissa företeelser som t.ex. Sångfestivalen i Tallinn, och nu senast jojken i Norrland. Jag kommer ihåg när jag i skolan läste om att samerna gjorde om psalmerna, så att de liknade jojk. (Då gillade inte svenskarna det, och tänkte sig att utrota den kuklturen.) Det skulle jag vilja höra.

Det jag vill säga om kultur är, att det är oerhört intressant med olika folkliga kulturer. Det är underbart att det fortfarande existerar olika kulturer i världen, och de finsk-ugriska folken är en grupp som i vissa fall har lyckats behålla sin egen kultur, och i andra förlorat den.

Min uppfattning är också att den igenkännbara(!) kulturen ger trygghet. Jag vet vad det betyder om någon gör på ett visst sätt, eller säger något speciellt.

Det värsta är att om man har sådana synpunkter kan utmana andra att kalla en fascist eller rasist. Det är så oerhört lätt att smutskasta med konstiga värderingsord när man har en åsikt som skiljer sig. Eller om man vill missförstå.

Jag har sagt det förr. Jag säger det igen: En nyfiken respekt inför andra människor är den bästa attityden.

Här levde en gång ett folk i sin kultur. Ingermanländarna. Deras område är nu införlivat med Ryssland och människorna finns nu bl.a. i Ryssland, Finland, Estland och även Sverige.

Hur beskriver man den stora njutningen vi känner när vi far genom det snöklädda landskapet i gassande solsken med glittrande yta av snökristaller. Långt, långt kan vi se landskapet. Ett snöklätt hustak här och en skog där. Och stora fria ytor där det annars är grönskande åkrar..

När vi körde av båten kom minnena, som alltid, av den första gången. 1978. Allvarligt med stora ögon betraktade vi då staden där Ants levt i sin allra tidigaste barndom. Alldeles för lite visste vi då. Nu är det samma stad, men så olik. Det är underbart att så mycket hänt på de drygt arton åren.

Vi hade bilradion på medan vi åkte, och hörde att Moskva kommenterat att Lettland gett ett pris till Georgiens president, Micheil Saakasjvili. De menade, att de förstör relationen mellan Lettland och Tyssland. Tänk att allt ska värderas på det sättet. Moskva vill inte släppa taget om de baltiska länderna utan lägger sig i allting.

Micheil Saakasjvili.

Det var mycket, synnerligen kallt i huset. Vattnet i köket hade frusit. Jag tog också en lite promenad runt gården, och kände hur fingrarna började värka av kylan, trots att jag hade vantar på mig. Kinderna isades, och näsan… Tja, det gick att få den varm när jag kom in och ställde mig framför köksspisen som Ants börjat elda i.

Det kom en rörmokare och tittade på vårt frusna hem; han förklarade att eftersom vi hade plaströr behövde vi inte vara oroliga. Rätt vad det är, så har isen smält och vi får tillbaka vattnet i köket. Till dess diskar jag i tvättstugan.

Jag tittade just på när en reporter på etv provkörde en likadan lyx-Mercedes som Savisaar köpt åt sig. Bilen talar om när man kör för nära andra bilar, när man parkerar för nära andra bilar och när man håller på att somna. Bl.a. Man behöver ingen startnyckel. Man känner sig betydelsefull när man kör den. Man kan arbeta bra i baksätet. Han undrade om skattebetalarna tycker att det är acceptabelt att betala Savisaar för lyxen.

Jag har en ny dröm. Efter att ha tittat på EM i isdans i Tallinn på TV, och njutit av alla som iklädda nationaldräkter "dansade" efter en nationell sång. Dessutom, när jag arbetade på telecombolag och vi hade en fest och vi reste oss i olika grupper och sjöng vår nationalsång. Det var svenskar, finnar, fransmän, iranier och amerikaner. Kanske var det fler, men det var vad jag kom ihåg just nu. Det var faktiskt jätteroligt. När jag fyllde jämt för några år sedan kom en folkdansgrupp från Saremaa på besök. De dansade, och lät åskådarna också dansa med. Jag glömmer det aldrig. Tänk om någon ordnade en festival med folkdansare och sångare som dansade sina egna danser och sjöng sina egna sånger. Som ett stort lustspel.