Jan. 21, 2010. Det är kallt i vårt hus.

Nu sticker vi! Mot Estland! Jag fick lite permis igen.

Det ska vara uppåt 30 grader kallt vid vårt hus. Då ska vi sitta framför brasan och läsa. Nu måste jag packa.

Vi hörs i morgon.

Nej, vänta ett tag. Jag satte mig framför TV:n en stund och såg ett program om teorin om Atlantis. De ansåg att det försvunna Atlantis i själva verket är Arktis. Genom att studera gamla kartor upptäcker man att forna kartritare lagt in en kontinent, som man inte borde ha vetat om, eftersom det bara är ett istäcke nu. Men numera vet man att det kan ha varit en istäckt kontinent ca 6 000 f.Kr. Och om man då betänker att vi hade istid då... Alltså man anser att Nord- och Sydpolen har ändrat läge sedan dess. Ja, jag måste fundera lite mer på det här. Det var i alla fall intressant. Vet någon hur det var?
Nu MÅSTE jag packa färdigt!

Jan. 13, 2010 I Moskva vill de ha ett Savisaarland.

I dagens Postimees står det många intressanta saker. Först:

 

Freedom House som har hand om politiska rättigheter och medborgarfrihet klassar Estland bland de friaste i världen, dit även Sverige hör. Ryssland tillhör de ofriaste i världen tillsammans med Kuba och Nord Korea m.fl. Kan man förstå att esterna vill vara ett eget land?

 

Estlands ambassadör i Moskva låter meddela att politiska klassen i Moskva anser att Estland måste göra till ett savisaarland, något de misslyckades med under Bronssoldatupploppen.  Han meddelar också att sommarens ryska landstigningsövningar i Kaliningrad, inom skål och vägg, sägs vara riktade mot Polen, men balterna ska inte känna sig lugna.

 

Mera om Savisaar:

 

Savisaar gullade vid nyårsfesten med den rysktalande eliten i Tallinn. Vi ser också en bild med Savisaar i glatt samspråk med Uspenski, den ryske ambassadören, som ljuger om hur esterna behandlar den ryska befolkningen. Savisaar är den politiker, som var med i kampen om ett fritt Estland, men jag undrar om han inte ville begränsa sig till ett fritt land inom Sovjetunionen.

 

Savisaar har köpt en sprillans ny Mercedes.

Hans nya kvinna är 25 år gammal och från Triigi.

 

Och så Putin:

 

Putins fru, Ludmilla, intervjuades av en rysk kvinnotidning medan Putin ännu var president. Putin råkade komma in i rummet, varpå hon spontant sa ”Hjärtegull, vi dricker te, har en intervju och tittar på foton”. Det var ju trevligt. I övrigt kallas Putin internt för Iskylan även av den ryska politiska klassen.

 

I Moskvafloden har man huggit upp en vak där nakna ryska godingar badar.

 

Ny irritation över problemen vid Narvagränsen. Ryssarna i Narva mycket irriterade över de ryska ryssarna. Alltså: tullen stoppar alla estniska bilar vid gränsen, och ger de ryska bilarna förkörsrätt. Väntan kan bli några dagar lång. Det är bara det att i de estniska bilarna sitter oftast också en ryss…

 

Saabentusiaster i Estland planerar protestkörning i Tallinn.

Saab säljer som smör i solsken i Finland.

 

Ansip meddelar att en tredjedel av de arbetslösa kommer från byggsektorn. Och när man ser alla påbörjade och ej avslutade byggen, blir det fullkomligt klart att de är så.

 

Zjirinovski föreslår att antalet dumamedlemmar ska minskas med hälften för att spara pengar. (Det är ju bara ett spel för gallerierna i alla fall.)

 

 

Virumaa Teataja

 

Isbrytaren Tarmo kommer till Kunda för att hjälpa till. Det är alltså stora problem med isen i Finska viken.

 

Baruto vann en stor seger igen. Han är verkligen stor i Japans sumovärld.

 

Porkunisjöns is osäker. Fiskare varnas. Porkunisjöarna är också lite magiska. Där finns flytande öar, och nu är sjön istäckt. Härom sommaren var allt torrlagt.

 

Stor isplan färdigställd vid Rakvere ishall. I den sporthallen var alltså VM i Sumobrottning 2008; vi var där! Sporthallen blir bättre och bättre. Det är en fantastisk utveckling av Rakvere över huvud taget.

 

Två webbkameror finns nu i Väike Maarja. En vid det heliga berget Ebavere, och en i centrum. Gå in på http://www.v-maarja.ee/ sedan till vebbikaamerad

 

Den 23 januari är det biltävlingar i V M. Vem vill vara med?

 

Den 24 januari är det Ebavere-triatlon. Det är både gång, cykel och skidåkning. Frestande?

 

 

 

 


Jan. 11, 2010 Välkommen till Estland ryske turist.

 


En riktig drake? Eller vinterns skräckskapelse?

 

 

I dag blir det bara lite rubriker. Men det kan ju också vara intressant. Eller hur?

 

Rubriker i dagens Postimees

 

En av älgarna som gick över vägen när vi for på Narvavägen mot Tallinn dödades natten till i dag av en bil. Bilföraren togs in på sjukhus, men fick lämna det efter undersökning.

 

I Moskva på Vagankovo kyrkogård tillfångatogs i går natt två satanister.

Det kalla vädret är tankbåtsägarnas lycka och glädje.

Den estniske sumobrottaren Baruto mår bra och vinner igen!

Isvägarna runt Haapsalu ännu ej tillförlitliga. Några bilar har gått igenom isen, men inga dödsfall.

 

Det kommande vädret i VM:

I morgon: molnigt och 9 minusgrader

Onsdag molnigt, 5-8 minus

Torsdag molnigt, minus 8 grader

Fredag molnigt, minus 8

Lördag molnigt, minus 10

Söndag strålande sol, minus 16

Måndag molnigt, minus 14.

Tisdag strålande sol, minus 18

Onsdag molnigt, minus 19.

 

I Ukraina, i orten Tsernigovi, hälldes blå och gul färg över Leninstatyn natten till måndag för att Ukrainas president skulle komma på besök, och man ville gömma mördaren.

Första april 2009 försökte man spränga Leninstatyn i S:t Petersburg, den fördes sedan bort från platsen för att repareras, men har ännu ej återkommit.

Metallica uppträder på Saku Suurhall i Tallinn.

 

Kolumnisten Mihkel Mutt: Välkommen till Estland ryske turist.


Jan. 10, 2010 Sluta se Baltikum som en enhet.

I Sverige igen! Vi for genom ett helt vitt Estland. Det är inte vitt bara av så mycket snö, det var en tät dimma också. Och mitt i dimman var där ett älgpar gående över vägen.
Om ni tror att det är mycket snö i Sverige, då har ni fel. Jag skulle bara tala om det.

 

Estland kommer troligtvis gå med i Eurosamarbetet 1.1 2011. Duktigt jobbat! Och då måste jag fråga vad de svenska ekonomerna menade med att om Lettland devalverar, då kommer också grannländerna devalvera. Estland har hela tiden kunnat agera på ett annat sätt än Lettland, eftersom man vetat att det kan komma dåliga tider. Och dessutom har i alla fall jag inget minne av att något annat nordiskt land devalverat för att Sverige gjort det. Har jag fel?

 

Förra året fick vi in en blänkare i SvD om att Estland är Estland och inget annat. Kommer ni ihåg?

 

Sluta se Baltikum som en enhet.

Publicerad: 25 maj 2009

Baltikum består av tre olika stater, med tre olika kulturer och tre olika språk. Lettiska och litauiska tillhör den indoeuropeiska språkgruppen och är baltiska språk. Estniskan är ett finsk-ugriskt språk, som skiljer sig totalt från de indoeuropeiska.

 

En est förstår inte ett ord lettiska och vice versa. Inte ens en lett och en litauer kan tala fritt med varandra på sitt respektive modersmål, trots att språken är släkt – ungefär som svenska och tyska.

 

Estlands kultur har mer gemensamt med den nordiska, medan Litauens kultur är starkt influerad av den polska och Lettland har stått närmare Ryssland.

 Vi talar inte om att Nordens bruttonationalprodukt – BNP – sjunker katastrofalt för att Islands BNP gör det, eller hur? Naturligtvis vore det jättebra om vi kunde tala om Nordens olja, men det är faktiskt Norge som står för den stora oljeproduktionen i Norden.

 Men vi slår ihop de baltiska länderna och talar om den katastrofalt sjunkande BNP:n i Baltikum och allt möjligt elände, som Lettland tyvärr råkat in i.

 Visst är det besvärligt i Estland också, men inte alls på samma sätt som i Lettland. Risken är att vi kan hjälpa till att framkalla problemen genom att agera som om problemen är desamma och inte våga handla med Estland och Litauen.

 Tumregel 1: Baltikum består av tre skilda stater, med tre olika kulturer som inte ska sammanblandas.

Tumregel 2: Norden består av fem skilda stater med liknande kulturer.

 

Undertecknat av mina lärare i estniska språket Raimo och Virve samt av Ants och mig.

Vi skickade den också till chefredaktörerna för några stora svenska dagstidningar, med en bön om att de skulle sprida budskapet till sina redaktioner. Jag tror de gjorde det, eftersom det blev en förändring i rapporteringen en tid.

-----

 I tidningen The Baltic Guide som vi får gratis på båten finne en intressant artikel med rubriken

Estländska läkare – upptäcktsresande

Här kan vi läsa om balttysken Adam Juhann von Krusenstern, som dock inte var läkare. Släkten har funnits i flera hundra år i Estland. Den finns i Sverige också, men hos oss heter de Krusenstierna. A J v K föddes 1770 på godset Hagudi i närheten av Tallinn. Eftersom han var balttysk tilläts han studera. Senare tog han värvning i den ryska marinen och kom på så sätt ut på långa resor bl.a. till Nordamerika, Karibien, Sydafrika, Indien och Kina. Men han ville mer. Han utarbetade en plan för en världsomsegling. Tsaren godkände planen och S:t Petersburg lämnades 1803 och återsågs 1806. Dels gällde resan godstransport, dels överläggning med den japanske kejsaren; Ryssland ville också få tillstånd att gå i land i Japan, så som holländarna gjorde.  Dels var det en vetenskaplig forskningsresa. Och de lade då grunden till den vetenskap som nu kallas oceanografi.

Efter återkomsten bosatte sig A J von Krusenstern i Kiltsi herrgård där han redogjorde för resultaten av resan ”Reise um die Welt in den Jahren 1803 – 1806”. Kiltsi Mõis är nu skola och museum, och esterna hedrar hans minne. Vi har själva träffat två ättlingar. Båda bor nu i S:t Petersburg. Dels en kvinna som gift sig med en ryss, men de har båda nu efternamnet von Krusenstern. Det var inte lätt att ha ett tyskt efternamn i Sovjetunionen, men de överlevde problemen. En annan Krusenstern, en man som producerat en bok och en film om sin anfader, var också hemma hos oss. Han är aktiv i släktföreningen och deltar i de årliga sammankomsterna. Han funderar på att tillsammans med sin sambo, som är inredningsarkitekt och gillade vårt hus, bygga sig ett sommarställe i närheten av Kiltsi. Vi har en ständig inbjudan att besöka dem i S:t Petersburg, men vi vågar inte. I alla fall inte i egen bil.

 

Flera ester har gett namn åt orter, berg, havsvikar, sund m.m. i världen. Det gäller bl.a. ställen som senare kom att utgöra delar av Sovjetunionens dödsläger i Gulag. En paradox.

 

Det var förresten när vi var i Kiltsi museum och guiden berättade om familjen von Krusenstern och hela tiden talade om dem som tyskar trots att de bott i Estland in flera hundra år, som jag frågade ”När kallas man est?”. Han svarade direkt, utan betänketid: ”När man talar språket och kan kulturen.” Men å andra sidan ville inte de balttyska släkterna kallas ester. Man kan eventuellt kalla dem estländare = människor som bor i Estland.

 

A Krusenstern med fästmö i Väike Maarja.
 

Jan. 9, 2010. Bara vänsterfolk?

Nu bär det av mot Sverige igen. Vad är hemma? Jag vet inte säkert. Jag känner mig verkligen hemma i Estland också, och det är helt underbart.
Vi var på Talu turg, bondtorget, i går. Vi köpte härliga skinnvantar till mig, och hemgjord kohupiim. Kanske gör jag pasha av den, trots att det är långt till påsk.

 

Vi lyssnade på Nordegren i P1, intervjun med Birger Ekberg som skrivit boken ”De ska ju ändå dö. Tio år i svensk underrättelsetjänst”. Vanna Beckman intervjuas också om sin roll i KFML och radion. Hon bagatelliserar alla anklagelser. Vi var vänsterfolk, säger hon, och menar att värre än så var det inte. Tänk er at någon säger: "Nej, vi va bata nazister. Och småskrattar.

 

 

Det första flyget mellan Ryssland och Georgien sedan augustikriget avgick i går. Ryssland säger också att de ska börja importera georgiskt vin igen.

 

Ja, ja det var mer jag skulle kommentera om nyheterna i går kväll, men nu går all energi åt till packning, så jag får komma ihåg det när jag till Sverige.


Jan. 6, 2010 som det har snöat.

Som det har snöat! Det har inte varit så mycket snö i Tallinn på mycket länge sägs det, och det är stora problem med istappar från hustaken där. Här har det också snöat i flera dagar i rad. Det blir så fantastiskt vackert ute i skogen, där snön hänger kvar på trädens grenar. Det kommer fortsätta snöa, och de varnar för att det kan bli så mycket som minus 25 grader nästa vecka.

Lägenhetspriserna har halverats, och en medelinkomsttagare har råd att köpa en större lägenhet, enligt Aktuaalne Kaamera. Förr köpte han en lägenhet på 30 kvm. Nu kan han köpa 80.


Vi har varit på Spa i Rakvere i dag. När jag satt hos frissan var det en skåpbil som skulle åka upp på Långa gatan, men fastnade i snön. Jag hade underhållning en halvtimme. Han försökte först med sin egen motor komma därifrån, men de gick inte. Han slirade på ett ställe bara. Sedan kom en liten bil med lina och försökte dra loss honom. Det var spännande, eftersom jag undrade hur den lilla bilen skull hålla för trycket. Istället körde den också fast. Men de startade motorn och sköt iväg den bilen. Sedan kom en annan skåpbil och skulle hjälpa till, men då sa den första skåpbilen att det var ingen idé. Han tog istället fram en snöspade och grävde, och grävde. Efter en god stund satte han sig i bilen och försökte köra sig loss. Det tog emot. Han kom en bit fram och sedan en bit tillbaka, men till slut så funkade det, och han körde iväg. Det var jätteroligt att titta på.


På Rakvere Spa är vi välkända. Ants ringer och säger att vi ska komma, och sedan kallas folk in. Vi har vår egen frisör, som tur är, hon är både bra och trevlig. Jonna fick en liten, ung kinespojke som gav henne shanghai-massage. Nästa gång ska vi säga till att hon vill ha en kvinnlig massös. Det är lite känsligt. Annars är det en skön massageform. De är små och hårdhänta, massörerna. De går igenom hela kroppen och masserar och dunkar med armbågar och knän. Alla är så små, att efter ett tag står de på massagebänken och arbetar. Man känner väldigt tydligt när de kommer till muskelknutar. Det gör fruktansvärt ont. Men jag har bestämt mig för, att de får hålla på tills alla knölar är borta. En stund att stilla drömma om…

Jag ska fortsätta med Malles berättelse senare. I Estland har de en så jobbig skrivstil! Den går inte att tyda. Hanno får fortsätta hjälpa oss med det när han kommer tillbaka.


Dec. 31, 2009 Det märkliga är att uttalandet aldrig kommenterades

Detta är Aleksandr, en helt vanlig ryss i Lasnamäe, som raglade in i en kiosk och köpte en lott, och raglade ut med en vinst på 6,3 miljoner!

 

En helt underbar dag. Ännu mer snö, ännu mer sol. Man får vara glad för de fantastiska dagarna. Njut när du lever!

 

Boken av Gunnar Ekberg är mycket intressant. Jag får en inblick i hur det var i de vänsterorienterade rörelserna under 60- och 70-talen. Jag kommer så väl ihåg när Frank Baude sa i TV att om hans grupp hade haft makten i Sverige, så hade Lars Orup (om det var han) inte levt nu. Och jag är säker på att jag inte heller hade levt nu. Det märkliga är att uttalandet aldrig kommenterades. Det är kanske det mest skrämmande, att det var helt i sin ordning på den tiden att deklarera att man som revolutionär var beredd att ta livet av en mängd människor i landet. Och samtidigt var man "på den goda sidan", bland dem som såg den lilla människan. Och dessutom är så många extrema människor från den här tiden fortfarande tunga röster i samhället. Att boken inte fått så bra recensioner beror naturligtvis på, att den är recenserad av sådana som var med i vänsterrörelser på den tiden. Staffan Beckman var journalist vid SvD 1957 – 1959, han var anställd vid Sveriges Radio 1960 – 1965, och han har också skrivit politisk journalistik i DN och Proletären enligt Wikipedia. Han var djupt engagerad i den extrema vänsterrörelsen enligt boken.

En helt underbar dag. Ännu mer snö, ännu mer sol. Man får vara glad för de fantastiska dagarna. Njut när du lever!

 

Nu har jag läst ut boken.

Jag förstår inte uttrycket att den som inte har hjärtat till vänster (= är kommunist) i sin ungdom är …det fel på(?). Jag har aldrig förstått att det på något sätt är positivt att döda andra människor, men det är ju helt rätt enligt Marx och kommunisterna. Både Sovjet, Kina och alla andra kommuniststater har ju tagit livet av massor av människor. De grupperade människor i ”bra” och ”dåliga” - sedan kunde de bra bli dåliga de också -. Och de dåliga har ingen rätt att leva. ”Några offer krävs det ju alltid.” Det krävdes några offer också i kristendomens medeltid.

Att döda är alltid fruktansvärt, men allvaret bedöms efter vem som utför det: Castros Kuba har avrättat uppemot 30 0000 oliktänkande, Pinochets Chile har avrättat ca 3 000.

Jag har också alltid tyckt att det är märkligt att en sådan som Gudrun Schyman, kommunistpartiets dåvarande vice ordförande, kunde ha kvar människors förtroende efter kommunismens fall när hon förklarade att hon ”aldrig varit kommunist”. Hon var ju vice ordförande! Hur kunde någon lita på henne? Så mycket att hon fick förtroende att bli ordförande i partiet 1993.

 

Nej, nu ska jag läsa något helt annat! Och så måste jag berätta färdigt om Familjen.

 

Gott Nytt ÅR!!

Ett lugnt år 2010 till alla, önskar jag er.

 



Dec. 30, 2009. De är så lika.

Nästan hela dagen har vi suttit framför brasan. Det har snöat hela tiden, och på grund av all snön har det verkligen varit ljust ute. Jag har hängt upp pappas stora blomtavla i olja på väggen i vardagsrummet. Den gnistrar i dagsljuset.


Jag har läst boken ”De ska ju ändå dö. 10 år i svensk underrättelsetjänst”. Av Gunnar Ekberg. Mycket intressant. Jag får bekräftat det jag kommer ihåg att jag hörde då, på 60-talet. Ett bra stycke ur boken är:

Flera år senare gjorde underrättelseanalytikern Svante Winqvist och jag en liten jämförande studie mellan ett KFML - möte och ett möte i Pingstkyrkan. Jag antecknade själva mötesupplägget hos KFML och Svante tog med sig papper och penna till ett pingstkyrkemöte. Likheterna var slående! I båda fallen började man med att hota. Den ene med djävulen, den andre med kapitalismen. När mötesförsamlingen var ordentligt nedtryckt började uppbyggnadsfasen. Nu målades vägen till frälsning upp. Det gick att komma till paradiset alternativt proletariatets diktatur om man bara följde den rätta vägen. Det gällde framför allt att lyssna till Guds rätta ord eller att följa partilinjen och marxist-leninismen. Därefter presenterades bevis, i ena fallet i form av vittnesmål från ångerfyllda bröder och systrar som syndat, i andra fallet av bekännelser från de kamrater som varit höger- eller vänsteravvikare. Mötena avslutades med jubel och sång. "Ovan där" respektive "Internationalen".

Kanske var det så, att jag kände igen sättet att tala, som 68-orna använde sig av. De sanna kommunisterna alltså. Det var så många självklara påståenden som kom som rinnande vatten ur deras mun, men de kunde inte riktigt leda i bevis att det fanns någon sanning i det de sa. Jag visste hur det var i Sovjet redan när jag gick i läroverket, men de trodde att där var paradiset. Det lät som Pingstkyrkan i min tidiga barndoms söndagsskola.

Jag har inte läst ut boken ännu. Det ska bli intressant att fortsätta. Den har naturligtvis inte fått så bra recensioner…

 


Dec. 29, 2009 Kommuner och staten borde genomföra kontroll av rektorerna

Hallå Sverige!

Nu är vi framme i Estland. Här är snötäcket djupt. Just nu mörknar det och jag förväntar mig den rödskimrande solnedgången jag är van vid. Nej jag glömde. Solen är bakom molnen. Och inte har det snöat i dag heller som de lovat. Och skogen. Tja, det finns lite skog kvar. Bakom. Och man har ju hört talas om sådana som vaknat till totalt kalhygge så långt ögat når, och det är det ju inte.

Annars var det lugnt på båten i natt. När Ants och jag gifte oss var en känd estnisk poet, Kalju och hans hustru Asta där. De har en dotter Aino, som arbetar på utrikesministeriet i Estland. Hon var på en sammankomst med ambassadörer och andra i Israel, och placerades bredvid Arne Ruuth, som bl.a. varit chef på kulturredaktionen på DN. – Jag skickade en gång in ett inlägg med anledning av en bisarr artikel om kommunister i Norrland på kultursidan i DN. Jag fick absolut ingen reaktion, inte ens för artighets skull. – I alla fall vände sig Arne Ruth mot Aino och började, på god engelska ondgöra sig över Estland och Estlands antisemitism nu och under andra världskriget. Gör esterna något åt det?  Länge, länge malde han på. Aino sa inget till att börja med. Hon blev bara argare och argare. Till slut sa hon på perfekt svenska till honom: ”Nu avslutar vi det här ämnet” Han blev alldeles paff. Försökte tala med henne om något annat, men hon svarade inte. Hon bara vände bort blicken.

 

Det är precis så det är.

 

För flera år sedan hade vi en släkting från Estland på besök, Karin. Hon arbetade då på den estniska ambassaden i Stockholm. Vi hade just hört ett program på radio där någon påstod att judarna satt med resväskorna packade och väntade på att fly från Estland. Vi frågade Karin om den estniska ambassaden skulle svara på anklagelsen. ”Nej, det är ingen idé. Svenskarna har den här uppfattningen, och frågar inte efter sanningen.” När vi några veckor senare var i Tallinn tog vi upp ämnet med Anne, Ants kusin. Hon blev förvånad. ”Jag har pratat med ordföranden för den judiska församlingen i Estland, och hon säger, att allt är bra för judarna här. Det där är struntprat. Det var ju hit många judar flyttade under sovjettiden. Det var lugnast här.”

 

Ferenc Göndör, som har hållit många föreläsningar i skolor om Förintelsen, sa i gymnasieskolan i Haninge, att det inte var tyskarna som var värst när det gäller Förintelsen, det var balterna. Och värst var esterna. Det var Gestapo i Estland som meddelade först att av alla länder att der gjort landet ”judenfrei”

 

En oerhörd beskyllning. Jag vet ju inte i hur många skolor han sa så.

 

Estland var ockuperat av tyskarna 1941-1944. När de kom flydde många judar med ryssarna. Kvar i Estland var ca 900 judar. Ja, de förintades. Och det är hemskt. Det är också hemskt att det fanns ester som hjälpte till. Sedan dödades också judar som skickades in i landet av nazisterna. Att Estland blev det första landet utan judar under ockupationen beror på, att de var så förhållandevis få. Esterna hade inget emot judar tidigare. Men eftersom ämnet är så glödande för de flesta söker man inte efter sanningen, utan man hör något; accepterar det, och för felaktigheten vidare. Eller är det rätt att döma ett helt folk för vad ockupationsmakten och några medlöpare gjorde? Jag upprepar: Vem har överhuvud skänkt en tanke åt de ester som kommunisterna dödade? De var så oerhört många fler än de judar som dödades i Estland.

Nåväl, när vi kom fram till huset hann vi bara sätta på värmen på elementen så fick vi besök av vår granne Õie I. Vi passade på att förhöra oss om vad som hänt sedan vi var här senast. Jodå, torghandeln är kvar. President Ilves har sett en ”ilves” (lodjur) på sin tomt. En av grannarnas son, som är i trettioårsåldern hade supit sig full en dag; gått över åkrarna och sett en bil med nycklarna i. Tog den. Körde iväg. Men var så full att han kraschade bilen i ett dike. När ägaren kom ut ur huset. Fick han se att bilen var borta. Där bilen stått låg en mobil. Det började ringa i den. Han svarade och förstod vem som stulit hans bil. Han rusade iväg för att hitta bilen, och hittade den i diket med föraren i . Han gav tjuven en del råsopar. Sedan kom polisen och tjuven fick sova av sig ruset på polisstationen i Rakvere. Nästa dag släpptes han, och fick gå hem i ett riktigt oväder, men ingen tyckte synd om honom.

 

Det var senaste nytt från Estland.

 

 

I Postimees kan vi också läsa en artikel av Sergei Metlev, den unge man som vägrar hålla med om att ryska ungdomar behandlas illa av esterna. Metlev är medlem i republikens öppna ungdomsförbund. Likväl elevrådsmedlem i sitt ryska gymnasium.

Han skriver:

Det finns en del lokala konstigheter i utbildningssystemet i Estland. Jag anser att de ryska skolorna i Estland medvetet förstör de ryska ungdomarnas möjligheter att integreras i det estniska samhället.

 

Det s.k. samhällsinstitutet (Ühiskonnainstitut) gjorde en undersökning 2008 och kom fram till att 19 % av de rysktalande ungdomarna i åldern 19-29 år vill lämna Estland för alltid. 45 % önskar arbeta både i Estland och utomlands. (5 % i Ryssland och 40 % i ett västland). Resten, 36 %, kommer stanna i Estland.

 

Av de estniska ungdomarna planerar dock 71 % att stanna i Estland., men anser att det självklart är utvecklande att studera och bo några år i utlandet. Inget garanterar dock att unga människors återvänder. Men om estniska ungdomar kommer tillbaka betyder det att de kommer till goda sociala kontakter. Om ryska ungdomar däremot kommer tillbaka är det inte så, eftersom de levt i dåliga miljöer under uppväxten.

 

Den ryske studenten som inte kan estniska känner sig inte hemma i sitt estniska hemland. För honom blir det som att vara utomlands. För honom är det inte viktigt var han börjar plugga. Estland eller England spelar ingen roll. Enligt 2008 års statistik kände sig 37 % av de ryska ungdomarna osäkra i Estland. Konsekvensen blir att de som inte kan lämna Estland eller inte är konkurrenskraftiga blir en armé av diversearbetare. Det finns helt enkelt inget behov av dem. Deras eventuella förmågor kommer inte fram.

 

Största orsaken till problemen är den ryska utbildningen i de estniska skolorna. De ryska skolornas läroplaner ger eleverna sämre utveckling än de estniska skolornas.

 

Medelbetyget för ryska elever är 56 punkter, och det räcker inte ens till de 60 punkter som krävs för godkänt. Det beror på den dåliga undervisningen. 

Den enda möjligheten är att de ryska skolorna förändras och inför estniska lektioner. Det är konstigt att ryssarna här  inte själva begriper att om de ryska ungdomarna behärskar de två lokala språken och dessutom är bra integrerade i samhället klarar sig mycket stora konkurrensförmåner.

Till de ryska skolornas egenart hör också bristen på korrekt samhällskunskap o historia, som är ett fundament i individens utveckling. Inte ens baskunskap meddelas i dessa skolor. P.g.a. den egendomliga utbildningen i de ryska skolorna tror många ryska ungdomar att det estniska frihetskriget aldrig existerat utan är ett påhitt av esterna. 

Enligt min mening måste lärarkårens kvalitet i de ryska skolorna mångdubblas, fortsätter Metlev.

Hur kan förresten Estland tillåta detta?

Lärarna måste vara perfekt tvåspråkiga och inte som nu bara på låtsas. Historia i SO är viktigt.

De ryska skolornas undervisningsmetoder måste reformeras och likställas de estniska.

Kommuner och staten borde genomföra kontroll av rektorerna,. Det är viktigt att genomföra förändringar som t.ex. i Kanuteai folkhögskola i Tallinns stad. Där utsågs som rektor politikern Svetlana Melehhova vars program är en kopia av Nõmme folkhögskolas Webbsida. De menar att alla ungdomar, även de ryska, är en strategisk resurs i Estland. Utbildningssystemet måste vara likvärdigt oavsett etnisk tillhörighet och hanteras av specialister och syfta till att utbilda goda medborgare i hela Estland. 

Utan utbildade och toleranta ryska ungdomar skickas problem på framtiden. Och problemen är dagens ryska skolor. Jag är dock säker på at vi är på rätt väg. Viktigt är att snubbla så lite som möjligt, avslutar han.

 

 


Dec. 28, 2009 Äntligen!




Äntligen! Nu åker vi. Vi har fått lov av doktorn att åka, bara vi är tillbaka den 11 januari. Så kort tid har vi inte varit där på flera år, men det är bättre än inget. Jag orkar inte heller så mycket. Jag gör en rolig grej på ett par timmar en dag, sedan får jag vila två. Nu får jag sovra ordentligt.

Det ska bli intressant att se hur det är nu, när skogen bakom det bärnstensgula huset som kikar på oss i smyg är borta. Jag har betraktat den så många gånger. Det var där jag för första såg en riktig amerikagran, ni vet en sådan som Disney har och som Stenbergs tillverkar utanför sitt kontor i Gamla Stan. I somras var jag lite ledsen för att några granar hade dött, men nu är alltså alla borta. Vi får ha en liten sorgestund i morgon.


Gå in i skogen. Andas in djupt. Njut!

Hallå Estland! Vi kommer!

Dec. 24, 2009 julfred.

Det är utlyst julfred i Estland, enligt den gamla traditionen som vi också hade en gång i tiden. Numera är det bara Finland av de nordiska länderna som har kvar traditionen. Den första att utlysa jukfred i Estland var Drottning Kristina.

Juldagen är julens dag i Estland. Det är då alla julklapparna delas ut och julmaten äts. Så de väntar fortfarande!



GOD JUL och GOTT NYTT ÅR!

Dec. 23, 2009 sylt? Eller sylta?

God Jul alla mina vänner!


I år är det en härlig vit jul både i Sverige och i Estland. den senaste rapporten från Estland är 9 cm snö. Men det var i tisdags, och sedan har det snöat igen!

Visst är det härligt att vi får fira jul. Även i Estland kan man ta in julgran och sjunga julsånger. Vilken idioti att förbjuda sådana enkla saker. Och med hårda straff dessutom. Jag minns första julen jag var i Tallinn. Det var nog 1992. Det stod en julgran på Rådhustorget och såg lite främmande ut. Julsaker såldes i affärerna ännu ett par veckor efter julhelgen. Det kändes verkligen att de var ovana. Men det var underbart i alla fall. Vi gick i gränderna i Gamla stan i Tallinn och njöt av den kulturfyllda stämningen kring husen, som ännu inte reparerats, men var svagt belysta av gatljus. Det var verkligen en ljuv känsla av historia i luften.

I dag har vi träffat Ahmed som numera bor i Kenya. Vi diskuterade bl.a. olikheterna i våra länder. I Afrika tänker människor annorlunda, kulturen är annorlunda. Så mycket är korrupt och han anser att SIDA inte ska arbeta som de gör. De gynnar bara dem som redan har.

Det är så mycket som är olika i länders kultur, att vi gör alldeles fel om vi tror att det inte betyder något.

Vi gör ett misstag om vi inte introducerar våra invandrare i den kultur som råder här. Jag hävdar att jag lugnt kan säga att jag inte är rasist. Jag tror bara att det skulle gynna alla parter om man på ett trevligt sätt kunde lära våra invandrare när de kommer hur vi lever här, för att undvika onödiga missförstånd. Jag anser att det är en ovänlig handling att inte göra det.

 

Sedan var vi hemma hos Anna och Rolle och firade jul. En stilla fest med god julmat. Precis som man kunde önska sig.

När Ants var liten frågade hans kamrater hur man firar jul i Estland.

"Ja, ungefär som här, men vi äter sylt."

Och då tyckte alla att det var jättekonstigt att man åt sylt. Men det var ju sylta han menade. På estniska heter det sült (tror jag det stavas). Rödbetssalladen är annorlunda också. Den heter rassolje, som är en jättegod sallad med eller utan sill. Och så äter man blodkorv med stekt fläsk och lingonsylt. Mums. Och hemgjord leverpastej, grovkornig. Och lika stor mängd mat som hos oss. Och dricka dock inte julmust.

I morgon är det julafton.

 

Dec. 14, 2009 boken om Kaliningrad.

 

I filmen The Soviet Story taldes det om att i lägren var folk som slavar. Det var värre! Õie berättade att efter att ha transporterats i en evighet; först sammanpackade i boskapsvagnar och sedan sittande på väskan på ett fartygsdäck sattes de så småningom i land. Där ställdes de upp för avsyning. Sedan började auktionen. Just det. Kolchoserna fick bjuda på dem. Först gick de som såg starkast åt, de kom till de bästa kolchoserna. Sedan köptes de som såg nästan starka ut, och sist slumpades de som antagligen inte skulle göra mycket nytta, till de sämsta kolchoserna med de värsta förhållandena. De som klarat resan sämst. Det var mycket obehagligt, och den sista känslan av att vara människa försvann.

 

I dag läser jag en bok som heter Resa i Bärnstenslandet. Reportage från Kaliningrad.


Kaliningrad är ju fortfarande ryskt. Tyskarna som levde här före kriget flydde, deporterades eller dödades på annat sätt. Bara ett lite fåtal blev kvar. Ett mycket litet fåtal. Staden Königsberg/Kaliningrad bombades i stort sätt till smulor, och sovjetmänniskor som flyttade in fick hjälpas åt att bygga upp en ny stad.

Under sovjettiden var Kaliningrads län med flottbasen i Baltijsk en stängd militär zon. När de baltiska staterna frigjorde sig blev Kaliningrad en enklav skild från moderlandet och kämpar idag med svåra sociala problem och ekologiska problem. Kanske blir Kaliningrads geografiska läge nu till fördel för regionen. Tillbaka i Europas synfält är den lilla ryska enklaven i EU i allra högsta grad en angelägenhet för oss i Sverige, Östersjöområdet, EU - och Ryssland.

"Resa i Bärnstenslandet - Reportage från Kaliningrad" är en resa genom ett samhälle i förändring. Ett samhälle som måste hantera både sitt tyska och sovjetiska förflutna samtidigt som man finner sin plats inom både EU och Ryssland. Boken vill ge en ögonblicksbild av Kaliningrads län året innan det omringas av EU och låta Bärnstenslandets folk själva komma till tals. Den beskriver också de nära band som finns mellan Sverige och Kaliningrad

Människorna som bosätter sig i landet presenteras så här: många som förlorat sina viktigaste ägodelar under kriget, äventyrare, en och annan kriminell på flykt undan rättvisan och en hel del lycksökare som lockades av rykten om övergiven egendom och nedgrävda skatter. Samt även nyutexaminerade studenter och militärer som blivit ditkommenderade

Detta överensstämmer ganska väl med dem som kom inflyttandes även till Estland och Lettland. Jag har nog inte berättat om hur det var i Noarootsi. Svenskområdet i västra Estland. Nästan alla svenskar hade flytt och lämnat sina gårdar. De som fanns kvar fick veta, att det skulle komma nya människor inflyttandes till området. De väntade och undrade. Så småningom började husen få nya boende. De började med att sätta potatis. Det hände inte så mycket förrän det blev höst och kallt. När det blev kallt i husen. Vad skulle de elda med? Skogen låg ju inte långt bort. Inte långt bort för estländarna, men den ryske mannen orkade inte ta sig dit. Det var enklare att ta några bräder från huset han bodde i.  Och sedan några till, och några till. Till slut fanns inga lämpliga väggar att ta från, så då flyttade han in i et annat hus. Och gjorde likadant. Detta är orsaken till att flera av de gamla byarna inte längre finns kvar.

 

Boken talar också om att ryssen är maximalist. Allt eller intet. Det är nu du lever.

För övrigt känner jag igen en del från Estland 1978 och de första åren på 1990-talet. Misär. Missbruk. Föräldralösa barn som far illa. En infrastruktur i förfall. Men man ska komma ihåg att boken skrevs 2003, och det kan ha hänt en del sedan dess. Innan finanskrisen. Jag har sökt på nätet, men hittar inga bra uppgifter.

 

Dec. 13, 2009 Alla ska åka till Estland.



Luciafirandet.

Apropå traditioner och svensk kultur:

En viktig tradition som vi svenskar har, och som vi absolut inte får glömma, det är Lucia!! Det är så underbart att höra alla vackra melodier som vi alltid hör den dagen.

Och då måste jag ju också komma ihåg en annan tradition: skolavslutningen. De måste finnas med när vi ska berätta om vad vi tycker är viktigt.

 

Den första september skrev jag att jag skulle se filmen The Soviet Story. Då var jag i Estland.
Jag tvivlar på att filmen kommer visas i svensk TV, skrev jag. I går kunde vi se den på Kunskapskanalen på svensk TV. Trots allt. Kommenterad av en svensk historiker, Gudrun Persson och journalisten Eva Elmsäter.
Det var intressant att höra någon säga, att det var bättre för människorna under tsartiden. Det är väl kontroversiellt om något! Eva Elmsäter var mycket försiktig i sina kommentarer, hon sa i själva verket ingenting. Och hade TV valt t.ex. Kristian Gerner som kommentator skulle det nog fräst till lite mer.

 

I alla fall kunde vi se hur lik nazismen, nationalsocialismen är kommunismen. Och att de kommer ur samma lära. Vi var på några föreläsningar med Staffan Skott för några år sedan, där han just hade det som tema. Likheterna mellan kommunism och nationalsocialism. Marxismen. Det är skickligt att man lyckats dölja det så länge, men nu kommer det fram.

 

Marx skrev ju att visa människor är mindre värda än andra, t.ex. skottar och serber. De kan utan betänkligheter  utrotas. Han sa naturligtvis inget om att utrota judar. Men när Hitler läste det, då kan han ju ha fått idén till förintelsen, och att sedan utrota de baltiska folken låg ju också nära till hands, även om man tydligen bara kan få fram att han tänkte förflytta dem till Sibirien. Men det är ju nästan detsamma som en dödsdom.


I Abchazien var det presidentval i dag. Ryssland säger att det är det första helt demokratiska valet i "landet". I Georgien säger de att det var en iscensatt komedi från Ryssland. Bl.a. ställde en KGB-agent upp i valet. (Jfr Putin)

 

Det är fem minusgrader och snö vid huset i Estland.

 

Vi längtar dit! Jag måste få doktorn att förstå, att det är livsviktigt att åka till Estland. Det gäller nog alla, tror jag. Alla som behöver en tids avkoppling i en lugn miljö, med naturen om knuten, de ska åka till Estland.

 

Dec. 12, 2009 Vårt besök i november 1991.

Såg ni filmen om fotografen från Riga? Så fin. Så intressant. Såg ni miljön? Det var ju så det såg ut i hela området när Sovjet föll. Lappade fasader. Vi var i Kopli 1992. Under frihetstiden var det ett fint område med faluröda längor där arbetarna bodde. När vi kom dit var det fallfärdigt. Ingen hade reparerat någonting under över femtio år. Trasiga fönster var täckta av masonitskivor. Det fanns en skylt utanför ett hus, som talade om att där var en bordell. Som hade lunchstängt mella 11.30 och 13.00. Smutsigt, trist och helt enkelt en fruktansvärt trist miljö att leva i. Inte ens chaufförerna i turistbussarna ville åka in. Bara om vi lovade att inte stanna bussen.

 

Ants var där redan november 1991. Vi hade kommit till Estland och skulle direkt till Saaremaa, men våra värdar ville visa honom runt i Tallinn. Jag stannade kvar i lägenheten. Efter någon timme kom han tillbaka. Upprörd. ”Vi åker hem. Nu.” Han var så chockad över vad han sett. För första gången hade han åkt runt i staden och sett allt elände. Han var så besviken. Det lilla fina landet. Totalförstört. Men jag ville absolut inte vända direkt, så vi åkte som tur var till Saaremaa. Då var man fortfarande tvungen att betala en avgift och ha tillstånd för att besöka ön. Där fanns sovjetisk militär.

 

Det var också en minnesvärd resa. Vi hade vår bil. Det fanns inga vägskyltar som talade om var vi var eller hur långt vi hade kvar. Det gör att resan kändes extra lång. Vi åkte och åkte. Då och då kunde vi se små kiosker vid vägkanten. Där kunde alla, även chaufförerna köpa sprit att värma sig med under resan.

Plötsligt dök det upp en gammal farbror vid vägkanten. Vi såg inga hus, ingen gatubelysning eller några avtagsvägar utom den större väg, som vi själva for på. Vi undrade varifrån han kom och vart han skulle. Det var som i en gammal saga. Mystik och trolldom. Just det. Ni vet. Det Estland är fyllt av.

Efter några timmar (?) såg vi en bilkö. Vi fortsatte att köra. Länge. Bredvid kön. Den fortsatte ända fram till färjan. Då steg esten i bilen ut. Han bad om den 5-.marksedeln han visste att jag hade. Stack den i handen på någon där framme. Den mannen steg fram, visade undan några andra bilar och lät oss köra på. ”Akta! Försiktigt. Ser ni inte att det är en utländsk bil!” Vi körde på. Och sedan kom en bil till och färjan var full.

 

”Finns det räddningsvästar någonstans?” frågade Ants. ”Nej, det behövs inte. Vi får i alla fall inte upp bildörrarna.” Nej, just det. Vi stod så tätt.

Motorn startades. Vi la ut. Fören höjdes. Högre. Högre. Och så ner på vattnet med ett plask. Över bilfönstren rann havsvatten. Det var storm och kolmörkt. Där satt vi. Det gungade hela tiden. Det var ingen idé att bli rädd. Det förbättrade ingenting.

Vi kom iland och vårt värdfolk på Saaremaa sa ”Vi undrade just om de skulle köra. Gränsen går vid 25m/sek. Det blåste antagligen 24,99 m/sek, eller brydde de sig inte om vädret?

Och den långa kön fick vänta medan vi satt i den fina men lite sunkiga lägenheten i ett, i våra ögon sett, helt normalt hyreshus och åt en god middag.

 

Kommer ni ihåg Sergei Metlev som inte ville gå med på att ryssarna behandlas illa i estländska skolor. Han har fått veta att det talas om att göra besparingar i de estniska gymnasierna, och menar att skolorna måste vara bra för att de ryska ungdomarna ska fortsätta sin utbildning. Han varnar esterna och menar att om man vill ha ett gott förhållande till ryssarna, då ska man hålla en hög standard i skolarna. En klok ung man.

 

I dagens Postimees talas det om att en rysk polis i Ryssland sköt ihjäl en sjuttonårig ung man som framförde en bil. I bilen fanns också en ung fästmö, som blev skadad. Polisen skyller på att han var hotad och att han var berusad. Polisen hade placerat en leksakspistol i handen på ynglingen, och vid obduktionen framgick att pojken inte hade någon alkohol alls i blodet.. Flickan vet heller inget om något vapen. Det har hon absolut inte sett. Polisen är nu iutsatt för förhör. Kanske Medvedev håller ord. Vi får se.


Dec. 11, 2009 Varje dag önskade hon hans död.

Jag hann bara se slutet på Nobelintervjun med Herta Müller. Jag får se början vid ett annat tillfälle. Men ändå hann jag se en hel del. Kommer ni ihåg att hon berättade att hon önskade att Cauchesko skulle dö. Varje dag önskade hon det. Varje dag.

 

Hon berättade också om barnen. Hon var lärarinna. Och i det kommunistiska Rumänien var det påbjudet att alla lärare skulle slå barnen. Och skrika åt dem. För att de skulle förstå att indoktrinera dem i osäkerhet och skräck. Hon ville inte slå dem. Hon ville inte det. Och. Då anmälde barnen henne för att hon inte slog dem! Hon fick sparken. Hon hade turen att vara tyskspråkig, och Tyskland betalade 8000 DM för henne.

Det är så skönt att det nu kan sägas. Då. Före 1989 var det ingen som skulle ha trott på oss om vi sagt detta. Så ofta vi fick höra att vi hade fel. Det var inte bara människorna i de kommunistiska länderna som var indoktrinerade. Människorna i väst var lika indoktrinerade. I öst fick man veta att de var bäst i hela världen. I väst trodde man också att de levde bra liv. De jämförde så ofta med USA, och ”Där är det inte bättre!”

I Rumänien fick man veta att Cauchesko var absolutist. Han levde ett enkelt liv, som alla andra rumäner. När han störtats och senare dödats fick vi se en film på TV om honom. Jag arbetade då tillsammans med två rumäner. Deras reaktion på filmen var att den var fel. För det första kunde man inte vara säker på att det verkligen var Cauchesko som mördades. Han hade så många dubbelgångare för at förvilla. Dessutom levde den Cauchesko vi såg i TV som en prins! Vilken lögn. Nej, egentligen förstod de att de varit lurade. De hade avslöjat alltihop när de kom till Sverige och såg allt från ett annat håll.

 

Ibland förändras livet helt och hållet. Det tar en annan väg. Ibland för att vi blir sjuka, råkar ut för en olyckshändelse, eller bara blir gamla. Ibland för att makthavarna bestämmer något. Makthavarna i det egna landet, eller i något annat land. I Estlands fall var det ju två andra stormakter som förändrade, raserade livet för människorna. Och det är underbart att det äntligen får sägas.


Dec. 8, 2009. ensamhet.

I dag publiceras Herta Müllers Nobelföreläsning i tidningarna.
Egentligen behöver inget mer sägas om tiden i de kommunistiska länderna.
Hon lyckas sammanfatta deras liv i orden: människans totala ensamhet.

 

Kanske behöver vi inte berätta mer nu. Om alla tar till sig den totala, absolut allomfattande, ensamheten. Både människans ensamhet och ett lands ensamhet. Då förstår vi. Ska jag sluta berätta om den tiden nu?

Själv vet jag vad den totala ensamheten betyder. Jag har levt i den i många år. Trots att jag haft många människor omkring mig. Jag levde i en glasbur. Jag har sett en sådan glasbur runt ett annat barn. Men det kan jag berätta om en annan gång. Så levde människorna i de här länderna, de kunde aldrig slappna av. Infiltratörer fanns överallt. Man kunde aldrig veta vem.  President Meris far var ambassadör under den fria tiden. Han skulle ha likviderats om inte Stalin behövde män med språkkunskaper. Han fick leva mot att han blev KGB-spion. När han mötte människor sa han direkt: ”Du ska inte berätta något för mig”. Då förstod alla. Han var infiltratör. Men de flesta vågade inte avslöja sig. Livet var osäkerhet. Ingen möjlighet till riktig trygghet. Som tur var fanns vodkan.






Rakvere teater

Några rader om Estland i dag istället. Jag är ledsen att jag inte är där, då skulle jag kunna berätta mycket mer om just dagens Estland.

Jag älskar Rakvere Teater. Den har en varmt kulturell atmosfär. Jag tycker också mycket om hur de skriver sitt namn. Mycket varierat. De vänder på bokstäverna och leker med orden. Jag gillar lekfullhet.


Loggan och statyerna utanför teatern. Ett exempel bara.






Vadim Verniku och Ülle Lichtfeldt i Moskva.

Teaterns primadonna Ülle Lichtfeldt har varit i Moskva och gjort en stor insats för alla ester.

I Moskva spelar man in en TV-serie: Teatertidningen. Det skulle arrangeras ett stort evenemang för serien. En stor rysk filmstjärna Ljudmila Tsernovskaja är mycket förtjust i Rakvere och Rakvere Teater. (I Moskva är man intresserad av den estniska teatern och håller reda på vad som spelas) Hon har ett sommarställe i närheten, vid Võsu. Hon fick den kända kulturpersonligheten Helene Tedre att ringa upp Ülle och fråga om hon ville deltaga och gör en uppläsning på kvällen.

Ülle frågade förvånad varför just hon. ”Vi vill gärna ha en ung skådespelerska.” Gissa om Ülle blev smickrad. Ung! Hon som är nästan 40 år. Tyckte hon själv alltså.

Ülle tackade ”ja”, men var tvungen att ta ett samtal med sin chef Üllar Saaremäe som tyckte att hon skulle ta chansen så han ställde in en kvällsföreställning, och Ülle kunde vara borta två dagar. Han gjorde också en kort video på fyra minuter om teatern, skådespelarna, regissörerna och Ülle isynnerhet. Det är en rysk sed att göra så, det kallas ”Jag visar min teater” – ”eto moi teatr”.

Allt hände sedan på Skådespelarnas hus, som är en fantastisk byggnad, som hotas av rivning. Marken är för dyr och eftertraktad för sitt ändamål. Väggarna va fyllda av tavlor på storheter inom teatern. Flera restauranger fanns i gammalrysk stil.

Konferencier var författaren Vadim Vernik, som är bror till den kände skådespelaren Igor Vernik. Alla gästerna var särskilt inbjudna. Moskvas celebriteter mao. Ülle själv behandlades som en sådan. Alla ville prata med henne. ”Jag blängde med öppen mun på alla storheter” berättar hon.

Jevgeni Vahtangovi, Rimas Tuminas, Agnija Kuznetsova, Olesja Fokina och Maria Berdinskih är bara några av kändisarna. Alla var där.

Ülle framträdde sist. Hon hade sett hur de andra hade fått publiken till tårar, hon kände att hon måste ge allt. Hon älskar filmen ”Moskva tror inte på tårar”, hon ser om den då och då, och hade valt att sjunga sången ”Alexandra” ur den. ”Men” sa hon ”bara om publiken sjunger med.” Och det gjorde de. Alla sjöng, och pianot lät himmelskt. Sedan läste hon Puskins ”Tsar Saltani” först på estniska och sedan på ryska. Hela tiden applåderade man. ”Det var en verklig upplevelse”, säger Ülle.





Dec. 6, 2009 det har satt eviga spår.

I dag är det andra advent. Men det är också den dagen när Finland högtidlighåller minnet av att vinterkriget startades för 70 år sedan. Vi har sett hur president Tarja Halonen hälsar på 800 människor och vi har sett början på Okänd Soldat igen, dock utan svensk text den här gången.

Krig är alltid förödande. Det förstör människors liv. Ibland kan det verka som om resultatet gör det onda värt sitt pris, men jag har aldrig träffat en människa som varit ute i krig utan att han blivit skadad till sinnet. Jag minns t.ex. när vi i augusti 1963 var i skärgården och skulle åka och handla. Vi åkte med tillsynsman Blomster. Till affären gick det bra, men när vi var på väg tillbaka, då ville Blomster stanna på en liten ö. Vi gjorde det, satte oss på berget i solen och öppnade några öl. Snart hade Blomster fått i sig så mycket öl, att han började gråta, och förbanna det krig som han varit soldat i, det finska vinterkriget. Det han sett där, det ska en människa aldrig behöva se. Han grät, men ville inte berätta mer.

Det var samma sak med morbror Ossi. När han drack alkohol började han gråta och prata om att han tror han sköt sin bäste vän utanför Warszawa. Hela livet var det likadant.

Och setukesen Alar, som deltagit i det sovjetiska kriget i Afghanistan. Hans liv var helt spolierat. Han var gift och hade barn, men han var alltför ofta berusad. I stort sett varje kväll skapade han oro i huset. Vi träffade familjen 1998, och några år senare fick vi höra, att hustrun gett upp. De är skilda nu.

Kriget finns kvar i flera generationer. Det lever vidare. Jag läste om det i tidningen i dag, och minns  själv när vår Hans sa, att han har växt upp med kriget, hans barn håller också på göra det, kanske tar det slut med generationen efter dem. Vi får se. Och tänk så många människor som lever i vårt land med kriget i sitt sinne!

 

 

 

Aktuaalne Kaamera i dag:

1.      Andres Tarand, i EU-kommissionen, varnar för att socialdemokraterna samarbetar med Savisaar. Han jämför Savisaar med Putin. Putins politik är inte möjlig att föra i Estland, om landet ska behålla friheten.

2.      En rysk domare i Lääne Virumaa har avslöjats som mottagare av mutor.

3.      I Tartu Univiersitet har man också högtidlighållit minnet av vinterkriget.

4.      I Pärnu öppnades ett finskt hederskonsulat med Jarno Fonsen som konsul.

5.      Anne Applebaum är på besök i Polen. Hon for i en bil tillsammans med den polske utrikesministerns fru Sikorski i Warszawa. Plötsligt hörde de ett mystiskt ljud från motorn. De stannade bilen snabbt och kastade sig ur. Och bilen exploderade. De klarade sig utan skador. Men alldeles tydligt är det någon som vill ta livet av henne.

6.      En gravplats är hittad där man gräver för en ny sträckning mellan Tallinn och Narva, vid Viitna. Graven är ca 900 år gammal. Den bär spå av korsriddarna, och begravningen har gjorts enligt kristna traditioner. Man kan också se att spår av Danmark. Det är arkeologer från Tartu som arbetar med fyndet i ett jättetält..

7.      I dag är det Niguladagen. Vintern har börjat (igen). I våra hemtrakter blir det minus två garder i natt, men under dagen räknar man med någon plusgrad och snöslask.

8.      Jultomtarna har fått ett nytt fackligt avtal.

Tomten har kommit till Paide. Han blir kvar där till 3:e dag jul. Han Meddelar att det blir inget påbud om hur stor julsäcken ska vara. Man får bestämma det själv. Om man inte har några pengar, då får man gärna tillverka sina egna julklappar.  Sveriges jultomterepresentant lovade att skänka hälften av all snö som fallit i Sverige till Estland om det inte snöar nästa vecka.


Dec. 4, 2009 Man måste lära sig koderna.

Vy från Kadrina    

 

En ung man, Viktor Perez Fernando från Brasilien går just nu i tolfte klass på Kadrina Gymnasium. Han kom till Estland i januari i år, och åker hem till Brasilien efter jul. Då fortsätter firandet där med att alla badar i havet.

 

Till en början talade han engelska men allt eftersom lärde han sig estniska, och vi hörde en intervju med honom. Klar och tydlig estniska, men naturligtvis en brytning. Han vänner vill helst tala engelska med honom, de vill ju bli bra på det, men han vill inte. Han vet ju inte när han kommer tillbaka, så han måste träna. Han stortrivs. I början var det lite problem. Han uppfattade det som om de inte gillade honom i Kadrina. Folk var så tysta och kanske lite avståndstagande, annars blyga. I Brasilien hälsar man ordentligt på alla i huset när man kommer på besök, och man pussar alla på kinden två gånger. I Estland kanske de inte alls har pratar med varandra ens. När han förstod det, då blev han lugn och tog initiativ själv. Nu tycker han att alla är jättetrevliga.

 

Dessutom är det lugnt i klassrummet. I Brasilien kan det vara upp till femtio elever i en klass, och det är aldrig tyst. Man har svårt att hänga med. Och vilken skola man än ska söka sig till, måste man genomgå ett kunskapsprov. Här är det tyst under lektionerna. Alla lyssnar och gör anteckningar, och han tycker att alla lär sig något hela tiden.

 

Han talar om koderna. Man måste lära sig koderna i landet.

Egentligen är allt annorlunda. Allt. Ja man till och med skämtar på ett helt annat sätt.

När man är förkyld i Brasilien, då går man bort, vänder ryggen till och sedan snyter man sig. I Estland står man framför varandra och snyter sig och fortsätter prata.

Att bada bastu i Brasilien är en ganska varm historia. Här kastar man sig i snön och svalkar av sig.

Men han älskar landet, och hans föräldrar tror att han har blivit galen.

 

I den engelska tidningen The Guardian skriver de om ytterligare en journalist, som mördats den 16 november i Kaliningrad. En kvinna Olga Kotovskaja. Hon föll från ett fönster på 14- våningen. Officiellt ville man klassa det som självmord, men tidningen skriver att hon just vunnit ett viktigt mål i rätten. Efter en lång domstolsförhandling hade hon vunnit tillbaka sin TV-kanal Kaskad. En fri kanal alltså, där hennes gäster i programmen ibland var kritiska mot de politiska ledarna i Kaliningrad där hon bodde och arbetade. Det var redan 2004 som några män ledda av den tidigare guvernören Vladimir Pirogov tog kontroll över kanalen, och därmed stoppade all kritik mot administrationen.

En kollega till henne Ginzburg menar att hon självklart är mördad, och ”om ni får höra att jag har begått självmord, då vet ni att jag också är mördad.”

Hon ägde också en tidning ”Novaya Gazeta” där fyra andra kollegor mördats. En av dem är den journalist, Anastasia Baburova, som mördades i januari tillsammans med tidningens advokat Stanislav Markelov. Det är 17 journalister i Ryssland som mördats, eller dött under misstänkta förhållanden sedan 2000.

 

I dag sa ju Putin i ett tal, att det var Stalin som byggt upp Sovjetunionen/Ryssland och gjort det till en industristat. Som tur var talade han lite grand om det dåliga hos Stalin också. Sedan kan man ju undra vad det var för industrier Stalin byggde upp.

 

 


Dec. 2, 2009. Jag tror på det goda samtalet.

För att fortsätta om kultur: Jag tog fram boken "De är inte riktigt kloka, de där ryssarna." av Anna Lena Laurén. Och den stämmer väl med vad jag menar att man ska läsa för att förstå ett annat land. Men jag vet inte om den uppfattas som sann av ryssarna själva. När jag har läst vad utländska journalister har skrivit om Sverige och svenskarna känner jag inte igen mig. Vi ska nog själva skriva den boken om oss. Gärna med hjälp av någon som betraktar oss utifrån. Detta menar jag kan förbättra relationerna inom landet. Jag tror inte att enbart samtal kan göra att vi slipper krig. Jag tror ingen skulle ha kunnat prata med Stalin så att han lät de baltiska länderna vara i fred.

 

Jag tror på det goda samtalet. Jag har alltid gjort det. Mina dagbarn har frågat hur det kom sig att jag alltid hade tid att prata. (Ulrika menade, att jag skulle säga det till Sankte Per vid pärleporten, så jag fick komma in.) Jag gick visst aldrig till affären eller lagade mat. Vi kunde sitta och prata hur lugnt som helst. Ja, jag hade inte bråttom då. Var jag med dem eller mina egna barn, då var jag med dem helt och hållet. Jag satt inte och tänkte på annat. Jag vet hur det kan skada ett barn att det går med tankar som aldrig kommer upp till ytan. Och det tror jag gäller alla människor. Bara genom att samtala och att umgås, kan vi överbrygga problemen vi har i Sverige i dag.

 

Så något helt annat. Vet ni vad en generalsekreterare i Sovjetunionen arbetade med på Lenins tid? Han var chef för sekreterarna helt enkelt. En post som inte var särskilt eftertraktad, som därför gick till Stalin. Det var han som upptäckte vilken maktpotential det var i det jobbet. Han sammanställde alla mötesprotokoll. Han synade alla skrivelser som gjordes, och andra förstod att man måste vara god vän med honom, annars kunde han ändra i formuleringarna. Sedan behöll han titeln, han vågade väl inte ge den till någon annan. Det är kortversionen.

Och så något ännu mera annat:

Två män var på väg till marknaden i Rakvere. De hade rest med häst och vagn hela dagen, och kommit fram till Ebaverebergets fot. De kände att det var dags för en rast, det var minst tre timmar kvar av färden. De hoppade av, gjorde upp en brasa, gjorde sig i ordning för natten. De la sig ner och slappnade av. De skulle just somna när de hörde någon ropa på ”Virve” om öl. Åh vad torra de var i halsen! ”Virve! Öl till oss också!” ropade de skämtsamt.  En vacker ung kvinna kom med en sejdel i var hand.. Det var ljuvligt gott. Ölen gjorde dem sömniga. De vaknade inte förrän nästa morgon, och ville betala för sig. De öppnade ögonen, såg sig omkring för att hitta krogen, men såg den inte. Det fanns inte ett spår efter gårdagskvällens ölande. De såg förvirrat på varandra, plockade ihop sina saker och satte sig i vagnen och åkte vidare.

Men just där var det någon som senare hittade en sejdel, och tog det som ett tecken. Just där byggdes senare en krog.

 

Dagens Aktuaalne Kaamera: Det blir dyrare att åka buss.

Ingen snö alls i Tallinn i dag!

Jag själv: ÅH! Vad skönt att jag fått tid för kranskärlsröntgen. Och redan den 17.12!


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0