.

 

Efter greve Stenbocks död användes byggnaden för olika ändamål. 1891 flyttade domstolen in och stannade där till år 1987. Därefter förföäll huset till 1996 då en restaurering påbörjades för att regeringen och staten kansli skulle flytta in. I Stenbocks hus hölls det första regeringsmötet den åttonde augusti 2000.

Nu öppnas byggnaden för allmänhetet på onsdag den 8 augusti, men ring innan ni ska besöka det, och ta med er pass eller ID-kort.
…..

Räddningsfonden för Europas stater i ekonomisk kris är nu klubbad. Estlands bidrag är 148 000 000 Euro!

…..

 

 

Sångaren Virgo Tulit som sjungit i gruppen Noorkuu har dött i något som antingen är en olycka eller ett mord. Han satt tillsammans med andra  män på en 5 meter hög terass utan räcke i ett hus. De hade druckit rejält och grälade och störde människor i omgivningen. Plötsligt sågs Tulit falla rakt ner i betongen under. Livet gick inte att rädda. G4S hade kommit till platsen en halvtimme innan olyckan för att någon slagit sönder ett fönster, och de larmade polisen. Ett tjugotal personer togs in för förhör.

 

 

Medlemmar i sånggruppen säger att han var en glad kille, som lämnade fru och två barn. De andra i gänget på terassen reagerade inte på att han föll utan fortsatte dricka och prata. Inte förrän polisen kommit brydde de sig om vad som hänt. Fulla människor är oberäkneliga.

.....

I det senaste numret av Axess finns flera intressanta artiklar. T.ex. skriver Tommy Möller en artikel “Pragmatikernas bleka visioner” där han diskuterar vilka maktahavare vi har, och Aristoteles karaktärsdygder: rättrådighet, mod och klokhet. Jag tänker naturligtvis på makthavarna i Sovjetunionen och andra kommunistiska despoter. Ingen av dessa dygder stämmer överens med den bild jag har fått av dem. Jag undrar också hur vi ska kunna säkerställa att de som vi ger vårt förtroende eller själva tar makten verkligen har dessa goda egenskaper, och att de fortsätter på den banan. Allt är ett vågspel. Många “kloka” människor har visat andra sidor, och den som kan prisa grymma diktatorer kan inte vara “klok”. Jag anser att den viktigaste egenskapen man kan ha är respekt för andra människor och deras liv. När en man, som Lenin (och Marx), skriver i bok efter bok att vissa människor, människomassor, ska dödas, då hjälper det inte om han har någon enstaka bra idé. Han ska inte få möjlighet att styra över andra människors liv!

Leo Kramár skriver om Johan Galtung, norrmannen som initierat ämnet Freds- och konfliktforskning i världen och arbetat som professor i det ämnet i många länder. Kramár skriver att Galtung hävdade också naivt att de nationella minoriteterna önskade stanna kvar inom Sovjetsystemet. Det visade sig snart att esterna och alla de andra inte alls ville vara kvar. Sovjetimperiet kollapsade bland annat till följd av inre spänninmgar och är i dag ett minne blott.
Jag har svårt att förstå att en man som specialiserat sig i ämnet hade så dålig insikt i de små ländernas lidanden. Han gjorde fler missbedömningar; dem hittar ni i tidningen.

I artikeln “Där ateismen blev religion” av Nima Sannadaji läser vi Marx-citatet “religion är folkets opium”. och ett annat citat av honom: “Att avskaffa religioner som människors inbillade lycka är att kräva deras verkliga lycka.”
I de socialistiska länderna behöll folken trots alt sin religiösa tro, men i Sovjet blev de officiella kommunistiska riterna efterbildningar av de religiösa. Man skapade en egen religiös tro i form av statligt sanktionerad socialistisk ateism.
Men regimen nöjde sig inte med att förfölja, fängsla och mörda den ledande kyrkans företrädare och konfiskera deras tankegångar. Andra kristna grupper, liksom judar och muslimer utsattes för ännu hårdare förtryck. I slutändan förbjöds närmast organiserad religion, bortsett från en hårt förtryckt ryskortodox kyrka.
Och så några rader om Estland: I Estland verkade partiet exempelvis för att ersätta kyrkliga konfirmationer med s.k. “sommartidsfirande för unga”, vars syfte var att härma tidigare kyrkliga traditioner och ersätta kristna budskap med ateistisk socialism. De lyckades, och i slutet av 1960-talet firades ca 500 konfirmationer och 6 000 sommartidsfiranden.
Vi kan också läsa om hur behandlingen av den döde Lenin är en kopia av hur man helgar helgon.

Naturligtvis var detta ett problem för de människor som inte trodde på den här socialismen. Alternativet var för många endast att smyga med sin religiösa tro.

En intressant tidning, just den som Guillou kallar högerextremistisk. Är alla som inte tänker som Guillou högerextremister, eller ska vi kunna diskutera alla varianter av tankar? Kan vi acceptera att man kan tänka olika, men med en givande diskussion kanske vi kommer varandra närmare i tänkandet. Det kan fungera att man förstår varandra utan att man använder överord.

…..

“En natt på slottet”. Så kallas det evenemang som ägde rum i går på Kiltsi slott. Evenemanget började med en konsert kl 20. Det fanns mycket att göra: vandringar, besöka caféet, sjunga och dansa eller låna böcker från ett "levande" bibliotek.
På natten kunde alla se den Vita Dam som finns i Kiltsi!

Aktuaalne Kaamera i går kväll:

 

Gränsbevakningen i Tallinn har fått en ny båt. De gamla börjar bli för gamla och drar för mycket bränsle, så nu påbörjas en modernisering av deras flotta.

 

 

 

 

 

 

 

  

Ett intressant inslag i nyhetsrapporteringen är att Putin menar att Pussy Riot - punkgruppen som protesterade mot Putin i en rysk-ortodox kyrka i Moskva, och som suttit fängslade i tre månader med ett hot om sju-åriga fängelsestraff -  inte ska straffas så hårt. (Han vill visa sin godhet)

 

Det här påminner mig om en artikel av Anna-Lena Laurén i Axess nr 2/2012. Hon intervjuar författaren Boris Akunin med anledning av protesterna i Moskva mot de ofria politiska valen i landet. Det var innan presidentvalet. Akunin upplevde att det omöjliga blivit möjligt, dvs man vågade protestera mot Putin.

Jag minns när Ave berättade att i Tallinn på 1980-talet märkte man att man kunde börja protestera mot sovjetregimen i och med att man inte togs omhand och bestraffades. Ungefär så som Akunin beskriver det. “Det är en djup euforisk känsla. Plötsligt är det som om svart är svart och vitt är vitt igen. Det är ett historiskt ögonblick för Ryssland och jag vill vara med om det”, säger Akunin.
Det blev en kort tid av lycka. Nu är alla möjligheter stängda igen. Böterna som klubbats av duman på Putins order har medvetet satts så högt, att det aldrig kan bli massdemonstrationer igen. Putin tog till pengavapnet istället för konventionella vapen för att stöpa människors initiativ.

Vladimir Lebedev, en rysk affärsman, avvecklar alla sina affärer i Ryssland och flyttar utomlands. Han känner sig hotad av Putin. Nu finns i alla fall möjligheten att lämna landet för vissa ryssar, under sovjettiden var den möjligheten mycket begränsad.

Det är Vita Damens dagar i Haapsalu nu, och det ges en nyskriven föreställning “Vita damenspelet” i biskopsborgen. Det gäller alltså den bild av en vitklädd kvinna som en gång varje år kan se i borgens ena fönster. Föreställningen kan ni se här: http://www.valgedaam.eu/

 

 

I går missade jag att berätta att det är Kuresaare Havsdagar på Saremaa just nu. Det är tionde gången, och en stor maritim fest.

 

 

Massor med segelbåtar, och så naturligtvis folkdansare i saaremaadräkten.

 

Jag glömmer aldrig midsommardagen 1978 när det inte fanns en enda båt utanför Tallinn utom gränsbevaklningsbåten och det fartyg vi kom med. Öde var ordet.

 

I morgon ska jag berätta om Kiltsidagen som är i dag.

Svenska Dagbladet och Benjamin Katszeff Silberstein igen.

Blodiga arv från svunna tider.

Han skriver om Kina, Kambodja och Nordkorea och att det stora delar av partieliten gått igenom kanske rentav kan antas ha framkallat en form av posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Syndromets möjliga inverkan på politiska skeenden ska inte underskattas. I boken Cambodia’s Curse (som ledarsidan tidigare skrivit om i en kolumn tidigare i år) nämner författaren Joel Brinkley möjligheten att PTSD skulle kunna förklara vissa av de mer auktoritära personlighetsdragen hos Hun Sen, dagens kambodjanske diktator. Han genomlevde, liksom resten av landet, de röda khmerernas terror, och att den inte skulle ha färgat också honom är en omöjlig tanke. Brinkley skriver också om hur spåren från de röda khmerernas terror lever kvar genom PTSD i samhället i stort, och om hur syndromet ärvts ned genom generationerna.
Förutom att vara en mycket intressant historisk exposé väcker Ola Wongs artikel tankar också om detta. Historien lever kvar mitt ibland oss, vare sig vi vill det eller ej.

Detta gäller i allra högsta grad också folken i det gamla Sovjetunionen. Putin är helt färgad av Sovjet och håller på att skapa ett nytt rike som det nyss avvecklade. I de baltiska staterna finns naturligvis också rester kvar av det som människor gått igenom. Och när jag skriver det, då tänker jag på hur de trots allt lyckats skapa nytt. I Estland finns rester från Sovjet och många månniskor lever med PTSD. Särskilt de äldre som har egna minnen av de värsta åren till 1950-talets mitt. Men även de som var vuxna under senare sovjetisk ockupation är direkt påverkade av händelserna. Ändå har de skapat detta nordeuropeiska land så befriat från den kommunistiska kulturen utan att gå till överdrifter. Ett land som vi alla kan känna oss hemma i. De är bara att beundra.

…..

 

Senaste numret av tidningen Axess har som tema “Religionen bortom vetenskapen”, och jag ska börja med en artikel av Mats Wiklund med rubriken “Ryssarna är inte rädda längre”.

Den tyske historikern Karl Schlögel har studerat våldet och terrorn under Stalin, och skrivit boken “Terror och dröm. Moskva år 1937”.

 

 

Stalineran fascinerar inte minst genom att den mänskliga naturens sämsta sidor blottläggs. Terrorn genomsyrade allt: deformerade, tystade och bröt ned. Att säga sanningen, att vara ärlig, var förenat med dödsfara.

Här måste jag redan göra en liten kommentar. Efter att ha läst Arkadi Vaksbergs böcker har jag snarare fått uppfattningen att “sanning” är ett inadekvat ord. Det handlade inte om sanning. Det handlade om att rädda sitt eget liv så länge som möjligt och ta till vilka medel som helst..

Schlögel har läst “Mästaren och Margarita” av Mikhail Bulgakov och tar den som utgångspunkt i sin bok. Han menar att För Bulgakov kan kommunismens människofientlighet bara skildras som en grotesk avvikelse från norm- och veklighetsuppfattning. /../ Nästan alla teman som utgör det gåtfulla med året 1937 finns uttalade: förvirringens hopplöshet, de klara distinktionernas försvinnande, de överfallsliknande och chockartade intrången av obekanta, anonyma makter i vanliga människors liv, rädsla och förtvivlan.
Detta chockartade liv fanns kvar i Sovjet tills Stalin dog. Även de nyockuperade länderna drabbades av nattliga besök. Alla sov oroligt tills de hörde en bil stanna utanför deras bostad, de väntade på att höra på vilken dörr det skulle ringas. Var det inte deras dörr kunde de äntligen sova lungt en natt till.

Han berättar också om kommunismens introduktion i Ryssland:
Ideologiskt var Ryssland, utan arbetarklass, inte redo. Men han (Lenin) såg sin chans och tog den Lenin använde sig av Marx som det passade honom. /../ I stort sett allt som Lenin skriver legitimerar våld och diktatur.
/../ I samma ögonblick som Lenin och bolsjevikerna tog makten såg de sig tvungna att behålla den, inte minst för sin egen överlevnads skull. Det permanenta undantagstillståndet och övertygelsen om nödvändigheten av ett permanent maktinnehav gick hand i hand och upphörde inte förrän med Sovjetunionens kollaps 1991.

Ja, jag är helt övertygad om att det handlade om ett maktövertagande och inget annat när bolsjevikerna tog makten. Det här var dessa herrars möjlighet att få bestämanderätt över hela den ryska befolkningen. Ideologin var en annan fråga.

Vad beträffar utrensningspolitiken var Lenin tydligen först med att använda uttrycket “den slutliga lösningen”. Vad jag vet är detta första gången som ett politiskt ledarskap beslöt att eliminera och straffa en viss del av befolkningen.

Precis det Silberstein skrev i sin förra artilkel i SvD som jag skrev om i går, kan man förundras över varför detta inte är ett så allvarligt brott att människor som är anhängare av den kommiunistiska tron inte misstänkliggörs i vårt land. Att döda bönder och intellektuella är inget brott, men... kallar inte kulturchefen och hennes meningsfränder sig för “intellektuella”? Då skulle det vara helt i Lenins anda att ta livet av dem. Låter det OK?

I debatten om prästen som också var Stasi-agent har Benjamin Katzeff Silberstein skrivit en mycket bra artikel. Han reagerar på samma sak som vi alltid gjort.

Naturligtvis undrar man hur en präst kan ange sina medmänniskor, men ännu allvarligare är frågan hur det kan komma sig att Sverige accepterade kommunismen som ett “rent” parti.

 

 

Inte bara Stasiprästen arbetade för diktaturen.

Nu har den så kallade ”Stasiprästen” erkänt. Igår redogjorde DNför ett expertutlåtande som styrker att den tidigare kyrkoherden i Luleå stift varit elitagent åt den östtyska säkerhetstjänsten. I ljuset av de nya uppgifterna blev det omöjligt för honom att fortsätta neka.
Fallet väcker många funderingar, inte bara om Stasis verksamhet i Sverige utan också om Stasiprästen själv. Det är lätt att undra hur en person i Sverige, med fri tillgång till information om den östtyska diktaturens verklighet, kunde välja fortsätta som dess agent.
Förstod han inte vad som kunde hända med dem han spionerade på? Varför hindrades han inte av sitt samvete?

Svaret ligger kanske delvis i dåtidens politiska anda. Före murens fall var det inte särskilt kontroversiellt att ta ställning för kommunismen och mot den liberala demokratin.
I Sverige fanns till exempel ett östtyskt vänskapsförbund med nära band till regimen. Där var den ledande socialdemokratiske skolpolitikern Stellan Arvidson ordförande under nästan tjugo år från och med 1968.
Idéklimatet var sådant att dåvarande Vänsterpartiet kommunisterna kunde väljas in i riksdagen gång på gång, trots sina goda relationer med Östblockets diktaturer, utan att någon blev förvånad.

Kanske tyckte Stasiprästen att säkerhetstjänstens terror mot befolkningen var ett nödvändigt ont i byggandet av socialismen. Många inom dåtidens svenska vänster resonerade snarlikt i sina ställningstaganden för kommunistiska diktaturer.

Ja just det! Jag minns när jag låg på den hårda träbänken i köket. Jag vet inte hur gammal jag var. Kanske 17 år. Jag lyssnade på valdebatten, och kommunistpartiets Hilding Hagberg gjorde ett uttalande. Och det han sa var helt fel! Och ingen opponerade sig. Det blev ytterligare något  jag la på minnet för att förstå när jag blev äldre. Men jag har inte förstått det nu heller. Hur kunde en kommunist få säga en massa lögner i radion? Alla måste ju veta att det inte var sant! Var socialdemokraterna så beroende av kommunisterna i minoritetsregeringarna, att de inte ville förlora deras stöd?

Och så var det TV-programmet där kommunisten Frank Baude kfml(r) som i en diskussion med en av “O-na” menade att om kommunisterna kom till makten skulle den andre inte få leva. Ni vet: “Några offer krävs det alltid.” Che Guevara var en husgud i många svenska hem. Hur många hade han dödat?

Jan Myrdal gjorde sig känd som de röda khmerernas mest entusiastiska vän i Sverige, och trots att han aldrig tagit avstånd från sina hyllningar släpps han fortfarande in i debattens finrum. Senast förra månaden tyckte Aftonbladet Kultur att Myrdal var tillräckligt rumsren för att publiceras (6/2). Tidningen skulle säkert inte ha gjort samma bedömning om någon som försvarat andra folkmördare än kommunistiska.
Samtidigt som vi fördömer Stasiprästen måste vi minnas att han inte var ensam i att stå nära en diktatur.
Den regim han arbetade för hade vänner inom det politiskt etablerade Sverige. Och de kommunistiska idealen delades av ett sorgligt stort antal svenskar. Det kanske lättade hans samvete.

Alla vet vi att en kulturchef på en svensk dagstidning förordar kommunismen och Lenin. Och hon bara fortsätter sitt arbete.

Jag tror att det är dags nu att våga tala om hur vi i Sverige egentligen tänker oss vår framtid.
Ska vi våga ha en moral. Accepterar vi verkligen att det i vissa fall är helt moraliskt att döda massor av människor men i andra fall kan man inte ens diskutera invandringens storlek.
Ska vi våga ha en kultur, eller rättare: ska vi våga erkänna att vi har en svensk kultur?
Ska vi kunna säga att vi lever i ett bra land, och att vi inte vill gå tillbaka i vårt rättstänkande, att vi anser att människor som begår brott ska straffas.

Jaha, är jag högerextrem nu! Ok det är så lätt att få den stämpeln.

Läs förresten också den “högerextrema” tidningen Axess.

Vi hade besök i går. Det var riktigt mysigt framför allt på kvällen när det blivit lite svalare. Just nu, klockan är 12, har vi +40 grader på balkongen. Ärligt talat. Det är lite för varmt.

I alla fall satt vi och pratade om allt möjligt, men ganska mycket om Ryssland. Det blir gärna så när man pratar med ester. En av dem berättade astt hon besökt staden som döpts efter Lenin, Uljanovsk. Där hade de ett museum och i museet fanns en toalett. Nu måste ni komma ihåg att ryssar står och gör sina behov. Men i det här fallet hade museet köpt in en Gustavsbergstoalett. Den hade de grävt ner och besökarna stod på “fjölet”, toalettstolskanten och bajsade. Hon stod bara och betraktade det hela förvånat.
Men. Hon sa också att hon hade en bestämd bild av hur ryssar är. Den hade hon fått i Estland. Orena, skrikiga, fulla osv. osv. När hon kom till Moskva för att bo där några år fick hon ändra sig. Där träffade hon en helt annan sorts ryssar. Intelligenta, renliga och lagom försiktiga med alkohol. De drack vodka ungefär som vi dricker kaffe, Fyra gånger om dagen, och ett glas varje gång.

 

- Museet i Uljanovsk öppnades den 2 november 1941. Det är byggt till minne av Lenin. Och fr.o.m. april 1970 har museet en utställning, den enda i landet, som visar Lenins liv och verksamhet med bakgrund av den politiska historien om hans kamrater och motståndare,från slutet av 1800-talet till början av 1900-talet. -

En annan av våra gäster berättade om ett TV-program hon sett, som jag förstår att vi aldrig kommer att få se i Sverige. Det handlade om en man som cyklade ensam jorden runt. När han kom till Ryssland blev han informerad av en tjänsteman att som utländsk, ensam cyklist skulle han aldrig göra rast där det fanns människor. Han skulle aldrig gå in i en affär osv. Han cyklade ändå. En gång var det några karlar på moped som följde efter honom. Vid ett tillfälle blev han tvungen att göra ett uppehåll och de försökte prata med honom. Han låtsades att han inte förstod ryska, och då började de diskutera om de skulle döda honom, eller om de bara skulle råna honom. Han cyklade vidare och de följde efter. “Deras bensin måste ta slut någon gång.” tänkte han och cyklade så fort han orkade. Deras bensin tog slut, moppen stannade och han var fri.
Han kom in i Ryssland västerifrån, och när han kom till förstra byn och alla andra byarn la han märke till att livet var annorlunda i där. Allt som gjorde livet värt att leva var: vodka, en speciell rysk kaka och siolrosfrön som de rensade mellan tänderna och sedan spottade de ut skalet.

I Moskva däremot kände han sig mera som hemma.

Så började vi prata om tider som gått. När Tyskland kallade hem balttyskarna i början av kriget lämnade de alla sina företag. Då besatämde sig Annes pappa för att köpa sig ett apotek. Han valde apoteket i Karksi Nuia. Han betalade en insats och skulle göra en slutbetalning till Tyskland senast 1948. Men ryssarna kom och apoteket förstatligades och allt han hade kvar var bara en skuld. Men det problemet försvann när de “röda” straffade honom för att han sålde medicin, som anställd, till alla, även icke-troende. Han hotades och förföljdes och fick en hjärtinfarkt och dog 1949. Det gick fort att bli av med honom, och de behövde inte ens kosta på honom en tågresa till Sibirien.

Jag har beundrat Estland för hur de klarade finanskrisen genom att solidariskt sänka alla löner. Nu fick jag veta hur det gick till på det statliga området. De fick behålla sin lön på papperet, men en dag i månaden fick de en obetald semesterdag, och på det viset fick de tillbaka samma lön när krisen var över.

Man lär så länge man lever. Det sa redan min mormor.

Det är en underbar dag med mycket sol. I dag ska det badas i badtunnan!

I går kväll bestämde vi oss för att se Kanal 2:s nyhetsprogram “Reporter” istället för Aktuaalne Kaamera; de går samma tid. Det blev mer inhemska nyheter på det sättet.
Först fick vi se hur polisen jagade en motorcykel som körde synnerligen fort. De började med att de skulle få honom att stanna när de såg att baklyktan var trasig. Han stannade inte. De mätte upp en hastighet på 200 km/timmen innan han till slut gav upp. Då kom förklaringen. Han hade inte körkort; han hade inte några papper alls på cykeln. Allt var fel. En reporter frågade polisen om det är vettigt att förfölja motorcyklar på det viset. Risken för olyckor blev ju enorm. Men polisen svarade: “Jagar vi dem inte, åker de lätt ifrån oss allihop. Vi måste statuera exempel.”

Det har blivit förbjudet att röka på vissa ställen, och polisen kan bötfälla missbrukare med 80 Euro. Nu under den första månaden varnar de bara för att människor ska vänja sig.

En diplomat från ryska ambassaden har kört bil helberusad och ramponerat några skyltar. Som tur var blev ingen skadad. Polisen berättar att personalen på ambassaden dricker ofta och ibland kör de bil i det tillståndet. Tre gånger under det senaste året har polisen fått ta hand om berusade ryska diplomater som varit ute och kört bil.

Den est som tar guld i OS får ett statligt premium på 102 258 Euro. Idrottsmannens tränare får hälften så mycket. Det fortsätter alltså med stora belöningar i idrottssammanhang.

I Tallinn Zoo föder de upp leoparder. Årets ungar har just döpts. En heter Frida. Under åren har sammanlagt 40 leoparder från Tallinn Zoo släppts ut i frihet.

De har haft lite svårt att bestämma sig för vad de ska göra med Kiltsi säteri, som är nyrenoverat. Nu har man i alla fall bestämt sig för att ha en nattfest med musik, vandringar och mat. En god början i alla fall.

 

Estland är ett annat land. Här resonerar man så annorlunda än i Sverige. Man har helt enkelt andra erfarenheter och agerar därefter.
I dag hörde vi i radio hur man nu tar emot nya flyktingar och invandrare som söker sig till landet. Man börjar med en utbildning om livet här för att de lättare ska förstå hur allt fungerar och eventuellt skiljer sig från det land de kommer ifrån. Invandrarna ska få utbildning i estnisk kultur och vardagsliv. De ska få göra ett besök i parlamentet och lära sig hur det fungerar i ett demokratiskt land. Och viktigast av allt: de ska lära sig språket. Utan att kunna det estniska språket kan de inte klara sig i Estland. 
I Estland har de erfarenhet av att folk från andra kulturer kommer hit och fortsätter leva i sin gamla kultur. Hur de kräver att esterna ska lära sig deras kultur istället för tvärtom. Hur de inflyttade kräver att esterna ska tala deras språk.

När det gäller ryskan har Estland gjort undantag. Det ges fullkomlig information på ryska i så gott som alla sammahang. Trots det kräver esterna att alla ska tala estniska. 

Något annat man lärde sig av de svåra åren är hur det är att leva i ett samhälle där humanismen är ointressant. Vi har sett hur man nu förändrat infrastrukturen efter människors behov. Det krävs ett cykelintyg när man uppnått tio års ålder. Cyklarna måste vara i gott skick och med säkerhetsdetaljer. I dagarna har man kontyrollerat cyklister och sett att många cyklar på cyklar som inte uppfyller säkerhetskraven. Cyklisten får då två veckor på sig att rätyta till felen. Gör han inte det blir han bötfälld.
Alla barn får cykla på trottoarerna upp till tretton års ålder. Nu ska det kontrolleras att regeln uppfylls. Vuxna har setts cykla på trottoarer och det beivras. I vissa fall kan det dock vara motiverat, men då måste man cykla i lugn takt. Där det ska bli tillåtet att cykla på trottoarerna ska alla hålla samma hastighet som de gående! Det ni!

Apropå cyklar. Minns ni Erika Salumäe som tog guld i cykelsprint 1988 och 1992 i sommarolympiaderna. 1988 tävlade hon för Sovjetunionen och 1992 för Estland. Hon blev också världsmästare 1987 och 1989.
Jag minns när vi kom till Tallinn 1991 och blev visade det fina hus som hon fått i gåva av sovjetstaten som tack för sin prestation. Det var så på den tiden när de flesta hade det dåligt i Sovjetunionen.

 

 

Guld i Seol och det hus Erika Salumäe fått som tack i Tallinn.

Det är helt fruktansvärt vilken kultur som skapades i Sovjet under Lenin och Stalin. Vi måste inse att en så sjuk och "raffinerat lömsk" människa som Stalin kunde komma till makten i världens till ytan största land. Han lyckades infiltrera alla kommunistiska länder i Europa. Alla drabbades av hans sjuka mer eller mindre. I Sverige var det svårare för honom att ge sig på kommunisterna, trots att de var medlemmar i Komintern och betalades av Moskva. Och det var inga små summor de fick. Ingen lyckades stoppa dårskapen. Även han själv dog, kanske var det mord. Men så många år var han vid makten.
Vad är vi människor för ena varelser egentligen? Att vi låter en sådan galning kunna nästla sig i innanför skinnet på oss och få en sådan makt. För esterna var det synnerligen ödesdigert, men för ryssarna innebar det naturligtvis en decimering utan like. Hur kan det hända utan att han blir stoppad? Hur kan han manipulera människor på det viset? Jag läser och förstår men samtidigt förstår jag inte alls. Människor var ena dagen i maktställning och angav andra som blev dömda och arkebuserades, sedan angavs, dömdes och arkebuserades de själva en liten tid senare. Och de accepterade allt! Jag minns att jag såg ett TV-program med Bucharins änka. Bucharin var en stark makt bland Stalins medarbetare men hans hustru var i GULAG. Och det tyckte hon var helt riktigt! Bucharin blev också arkebuserad. Han som så många andra som lovsjungit Stalin och arbetat helt i hans anda var plötsligt trotskist och folkfiende. Helt otroligt.

Vaksberg berättar om ett tillfälle när en förhörsledare och en fånge trevar sig fram i förhöret, de vet inte vad de ska hitta på för förräderi som fången ska erkänna! Helt otroligt! Egendomligt nog måste det trots allt finnas en viss logik i anklagelserna. Om man aklagades för spioneri måste man ha haft kontakt med människor i andra länder till exempel.

Summorna till komminister i andra länder var avsevärda.
Den totala summan som i hemlighet pumpades in i "broderpartiernas" fonder enbart genom Lubjankas kanaler och enbart under 1980-talet belöpte sig til en kvarts miljard dollar. /../ Men de ställde också till skada för ekonomin i de länder dessa firmor agerade: pengarna, som undanhölls beskattning, finanserade mot landet fientliga organisationer, och normala, ömsesidigt fördelaktiga handelsförbindelser underordnades den ena partens politiska intressen.
/../ Bäckarna från det sovjetiska kommunistpartiet till "broderpartiernas" kassor blev till en hel flod, och den totalsumma som under drygt sju årtionden pumpades ut uppgick enligt nutida forskares beräkningar till tiotals miljarder dollar eller kanske mer.

I kommunistiska tidningar betalades enorma summor av Komintern för annonser. Detta gällde t.ex. för bilen Lada, som gav Ny Dag avsevärda summor till sin verksamhet.
Även Svenska Freds fick pengar därifrån.

Även Gorbatjov undertecknade sådana utbetalningar.
...fick den servile Marshais snart en ny godbit från Husses bord: tio miljoner franc. Det var så sent som på Gorbatjovs tid - och denne satte sin signatur under beslutet!

Medan befolkningen i Sovjetunionen svalt och avled skickade kommunisterna ut avsevärda summor till andra länder, betalade otroliga summor till militär och utveckling av kärnvapen samt till rymdprogrammet. Och det fanns människor som trodde att kommunismen handlade om ett bättre liv för människorna.  Ingen mat i affärerna. En infrastruktur i förfall. Hopplöshet och alkoholism. Utan hopp om en bättre framtid.

Sven Linderot

Bland svenskarna nämns Sven Linderot, ledare för det svenska kommunistpartiet 1929-1951.
Hösten 1938 hade Dimitrov utarbetat planer på ett reservcentrum för Komintern i Paris ... Det skulle bestå av Pieck, Gottwald, .. Sven Linderot och andra. ... Dimitrov hade tillställt Stalin projektet, vilket vid behov kunde tjäna som ytterligare "bevis" för att han hade skaffat ett mäktigt "spionnäste".

 

En tanke bara: I går undertecknade president Vladimir Putin den lag som tvingar alla organisationer som får bidrag från utlandet att kalla sig "utländska agenter". T.ex Amnesty. Det betyder att medlemmarna kan fängslas när som helst...

 

Om Sverige haft en sådan lag 1945 och framåt, vilka hade fängslats då?

 

Tallinns borgmästare har fått pengar från Moskva, vad kan man kalla honom?

.....

 

 

Premiärminister Andrus Ansip har börjat sin semester. Han inledde den med att ör fjärde gången cykla sträckan Tartu-Tallinn. Denna gång på en rekordtid under 5 timmar.

 

Fru Evelin Ilves har sprungit med den olympiska elden på dess väg till London. Det var en stor ära för henne, och så söt som hon är, vilken reklam för Estland!

Jag ska komplettera gårdagen med att säga det självklara: Det är naturligtvis lika fruktansvärt för den som genomlevt kommunismens terror att höra någon tala väl om Lenin eller Stalin, som det är för nazismens offer att höra någon tala väl om Hitler. Och det är ju faktiskt helt förbjudet.
Jag har en god vän från Wales, som blev fruktansvärt frustrerad när jag sa att Hitler hade gjort en del för infrastrukturen. “Säg aldrig något gott om Hitler!” avbröt han mig med stor indignation i rösten. Jag förstår honom, och jag kräver förståelse för kommunismens offer genom att vi ser på utövarnba med klara ögon. Lenin var ingen god människa. (Min vän från Wales hatar också engelsmännen för vad de gjort i Wales.)

 

Efter att ha läst de senaste tre böckerna, skrivna av forskare inom olika områden har jag stärkts i min tro, att det Lenin var ute efter var egentligen inte att göra livet bättre för, i första hand,  ryssarna utan han ville skapa en ny stat, en ny värld, med nya människor. Han visste egentligen ingenting om den ryska bondebefolkningens liv utan var en starkt intellektuell man som saknade en del viktiga egenskaper t.ex. empati. Han ville helt enkelt göra ett världsomfattande experiment. Iscensätta Marxs idéer och bli en stor man i historieböckerna.
Tillsammans med sina vänner hade han en otrolig propagandaapparat som skulle bli ett viktigt verktyg.
Man måste ha klart för sig att den stora massan var outbildad. Kunde inte läsa eller skriva. Därför lade Lenin stor vikt vid filmen, därför var elektrifieringen mycket viktig. Inte för att människor skulle få det bättre utan för att alla skulle se hans propagandafilmer. Det hände ju att de istället för årslön fick se en film. Jag skrev om det i avsnittet om Setumaa) De var vana vid att maktapparaten bestämde allt.
Men det allra viktigaste var ändå bolsjevikernas fullständiga brist på humanism. Människan var oviktig. Medlen var det viktiga. I Ryssland var det visserligen en tradition. Människor hade bara varit viktiga som användbara redskap. Vi vet att i krigstid demonstrerades det totala ointresset för människorna. Ryska soldater offrades i miljoner. Att Sovjet kunde vinna i striderna mot Tyskland berodde dels på att de skickade fram nya soldater hela tiden, dels på att de fick pengar och enorma mängder utrustning från USA.

 

 

Jag läser just nu Arkadij Vaksbergs bok “Herrar och Lakejer. Ur kominterns hemliga historia”, 1995.
Han hann studera de dokument som varit hemliga under Sovjettiden och sedan blev hemliga igen under Putin.
Under svältåret 1920, Lenins tid, fick folket svälta, men de utländska besökarna i Komintern hade mat hela tiden. Redan då var det skillnad på folk och folk.
En läsare i landsorten skickade mig de häpnadsväckande resultaten av en undersökning han gjort. Från pärm till pärm hade han gått igenom samtliga femtio volymer i Lenins samlade verk. /../antecknat de värsta skällsorden och de mest vulgära och tölpaktiga ställena sopm dessutom vittnar om Lenins exempellösa grymhet och cynism: “borgarsvin”, “avskum”, “as” och “skurkar”, “arkebuseras utan barmhärtighet”, “hängs i stinkande rep” - det är bara några av hans uttryck - och inte ens de kraftigaste.
Kanske är det Lenin som Putin vill efterlikna när han säger att han ska “ hänga NN i ballarna” och andra liknande uttryck. Den kände ryske journalisten Leonid Mletsins bok KGB från 2001 löäser vi om Putins ungdom i Leningrad. Putin tillhörde vad vi i dag skulle kalla skinnskallar och huliganer. redan under skoltiden uppsökte han KGB men blev utslängd med orden: “Man söker sig inte till KGB man blir kallad.” En KGB_officer sa emellertid “Grabben, om du vill hit, skaffa dig en utbildning.” putin utbildade sig så småningom till jurist. Var aktiv inom ungkommunisterna, blev så småningom kallad till KGB, resten är historia. (Skillnaden mot det nazistiska SS var att dit kunde man söka, men endast med en akademisk examen i bagaget.)

Jag måste också flika in dagens artikel i Svd.

Ryssar lyckades inte stoppa lag.
En grupp ryska parlamentariker har besökt Washington för att försöka stoppa en kontroversiell ny lag i USA, The Magnitsky Act, men gruppen fick återvända tomhänta. Allt talar i stället för att den nya lagen godkänns även av representanthuset.
The Magnitsky Act är uppkallad efter ett uppmärksammat fall där advokaten Sergej Magnitskij avslöjade ett av Rysslands största skattesvindlerier. Magnitskij häktades dock själv på falska grunder och dog i häktet efter ett år med vidriga omständigheter och tortyr. Den nya lagen ska göra det möjligt att straffa tjänstemän inblandade i skandalen genom att bland annat neka dem visum och frysa tillgångar i USA.
Den ryska parlamentsgrupp som besökte sina amerikanska kollegor i Washington var dock dåligt förberedd och hade inga svar på de kritiska frågor som ställdes. De hade inte ens läst den rapport som Kremls eget råd för mänskliga rättigheter lämnat och som bland annat beskriver hur Magnitskij misshandlades med åtta vakter närvarande strax innan han dog.
Ledare för den ryska parlamentsgruppen var Vitalij Markin, en affärsman som enligt Forbes är god för en miljard dollar men med ett tvivelaktigt rykte. Han är stoppad från att resa in i Kanada, anklagad för att vara delaktig i organiserad brottslighet. Valet av ledare var alltså inte speciellt lyckat och efter att från början ha mötts med intresse i Washington blev mottagandet alltmer svalt. Många planerade möten ställdes helt enkelt in i slutet av resan när amerikanerna ansåg dessa meningslösa. (mina understrykningar)

Vi lär oss hela tiden. Kulturen är minst sagt annorlunda i Ryssland än i västvärlden. Det finns en sanning, men så finns det en sanning också. Det tänkesättet är kvar från sovjettiden. Vad som egentligen har hänt eller förväntas ska hända är ointressant. Det är vad makten säger som är sanning, som är sanningen. Ni minns mannen som inte ens behöver en klocka. “Jag får veta från Moskva hur mycket klockan är.”

När jag läser Vaksbergs bok, han är emigrerad ryss som hotades till livet av Moskva, får jag en mer detaljerad bild av vad som hände när de europeiska kommunisterna gick med i Komintern och hur de förvandlades från “troende” kommunister till att vara Moskvas nickedockor. Det är chockerande att se hur Moskva tog på sig rätten att döma och arkebusera människor från andra länder för att de inte gjorde som Moskva ville, eller rättare sagt för att Stalin behövde arkebusera människor för att sätta skräck i andra. Man kan se hur paranoian sprider sig i de egna leden. Ingenting av det man rapporterar om andras skuld behöver vara sant. Det viktiga är bara att rädda sitt eget skinn. I de flesta fall lyckades de inte göra det. De som anmälde någon som sedan arkebuserades blev själv ofta arkebuserade av någon dunkel anledning. Kom ihåg nu vad den svenske utrikesministern sa 1945: “Men Sovjet är ju en rättsstat!”

“Va!! Är det allvar? Finns det någon svensk som kan tala väl om Lenin?”
Hanno är inte bara undrande, han är helt oförstående. Han som levt i det sovjetiska riket och sett resultatet av den ryska revolutionen. Han som levt i Lenins egen stad, Leningrad. Han som tenterat om Lenin före universitetskurserna till spritingenjör; det yrke han valde för att det var största chansen att slippa att ständigt lyssna på politiska föreläsningar.. Helst hade han velat bli historieprofessor i Tartu. Där hade man ingen frihet, varje dag måste man ägna tid åt föreläsningar om Lenin. Han vet vad Lenin gjorde. Han vet vad Lenin sa. Han känner till Lenins massmord! "En sådan människa måste vara köpt eller sinnessjuk!"
"Tala väl om Lenin! En sådan människa måste vara köpt eller sinnessjuk."

 

En av de stora svenska tidningarnas kulturchef menar att socialdemokratin i begynnelsen skulle ha valt Lenin istället för Branting. Det skriver hon nu. I dag.

Nu när man kan läsa sanningen i så många böcker. Jag vill uppmana henne att läsa professor Karlssons bok "Terror och Tystnad", ett forskningresultat om terrorn i Sovjet. Då lär hon sig hurdan Lenin verkligen var, osminkat och utan de sedvanliga sovjetiska lögnerna och retuscheringarna. 

Tänk om vi kunde förstå de erfarenheter andra folk gjort och lära oss av dem. Den som känner och umgås med östeuropeer vet att de inhemska kommunisterna, som hade egen vinning av det, accepeterades mer än det fåtal ideologiska kommunisterna som ansågs totalt sinnesjuka och opålitliga. Vad östeuropéer tycker om kommunister i väst är: de köpta har de viss förståeldse för men föraktar dem våldsamt; men de ideologiska borde spärras in allihop. Samtidigt har de svårt att tro att sådana kan finnas. Att försöka övertyga en östeuropé om att en sådan som kulturchefen finns är näst intill omöjligt. De tror att man driver med dem.

 

Det finns ingen enhetlig europeisk kultur. I själva verket skiljer vi oss åt i och inom alla länderna. Mellan öst och väst är det en avgrundsdjup skillnad. De erfarenheter östländerna gjorde kan vi inte riktigt föreställa oss. Dem borde vi ta vara på istället. När en östeuropé säger "det var bättre förr" då menar han att det var bättre när alla hade det lika dåligt. Skillnaden bland männsijkorna uppenbarades när muren föll och förtrycket försvann. Då kunde kreativa människor som inte förstörts av det socialistiska systemet, de kunde utvecklas och få ett bättre liv, medan de som förstenats och helt anpassat sig inte kunde finna sin roll i det nya systemet. Vi har hört det flera gånger i Estland.

Men alla hade det inte lika dåligt. De som hade makt levde med helt andra möjligheter än den vanliga människan. För dem fanns alltid mat att få, det fanns alltid kläder och andra svåråtkomliga varor, och de tog sig rättigheter som de andra inte ens kunde drömma om.

 

 

…..

Det finns fler områden i Estland som har en övervägande rysktalande befolkning. En av våra släktingar har en väninna som är socialarbetare inom fängelsesystemet. Hon har kontakt med dem som lämnar fängelserna i norra Estland. De är till allra största delen rysktalande, och en stor grupp hittar man i Paldiski. Det är ofta unga män utan någon tanke på sin framtid. På kvällarna går de runt i staden, berusade och letar efter “något” att göra. Det hon berättade påminner mycket om vad som händer i vissa områden i Malmö och på andra ställen i Sverige. De utgör en stor riskgrupp i landet. För det första utför de brott. För det andra kan de utnyttjas av andra i speciella syften. De ryska skolorna har haft tjugo år på sig att förändra sin undervisning. De har i de allra flesta fall inte gjort någonting. De flesta av de här människorna vet knappt i vilket land de bor. De har inte förstått någonting av vad det estniska samhället är eller dess kukltur. Det är verkligen inte de estniska myndigheterna som felat, det är delar av den rysktalande befolkningen som inte varit intresserade, och som tror att på något sätt bor de ändå i Sovjetunionen. De förstår inte att de inte längre tillhör "herreklassen". De kanske tror, som vår guide i Narva, att landet är ockuperat av esterna!?

 

De flesta har kommit hit efter 1945 när Moskva ville luckra upp det estniska i landet och skickade in hundratusentals ryssar som flyttade ut och in. Flera hundra tusen stannade, ofta med många barn i varje familj.

 

                                                                                                     

 

Paldiski var marinbas och efter 1968 ett helt avstängt område med taggtråd. Den ursprungliga befolkningen förflyttades. Nio olika arméer opererade i Paldiski och dess omgivning med kärnvapenbestyckade raketer och ubåtar. 16 000 soldater och officerare fanns där. Det sista krigsfartyget lämnade Paldiski i augusti 1994, då andra världskriget äntligen upphörde i Estland.
Kusin Anne har berättat att man undvek att plocka bären i Paldiskiområdet. Ryssarna var inte så noga med hanteringen av uranet.

 

 

På sidan "visit estonia" kan man läsa om varför man ska besöka Paldiski: 

Paldiski is definitely not a stereotype tourist town but if you are interested in Soviet or military history, this is the place for you. It is also appealing to people interested in nature or bird watching. Även chockturism m,en akta väskor och telefoner. 

Inget av det jag läst om Lenin och Stalin förklarar varför de blev revolutionärer. Kanke var det bara så enkelt att “det låg i luften”. Båda kom i kontakt med revolutionära grupper i ungdomen. Men hur blev det så inhumant? Varför var mördandet så självklart?
Så tar jag fram boken "Införlivanden. Om den utvecklande dialogens betingelser" av Clarence Crafoord. Och där står det! Han tar det som en förklaring bara när det gäller Hitler och nazismen. Varför? Detta gäller i ännu högre grad kommunismen och Sovjetunionen.
Mobbningssituationer och stora grupper med en smittande paranoia kan dock öka risken för våld och övergrepp, men också i dessa sammanhang klarar de som har en stabil identitet att stå emot paranoian bättre än andra. /.../ Paranoian är smittsam och leder till att annars normala människor kan begå grymheter och bestiala mord,...
Naturligtvis är det så! Stalin var klart paranoid. Han hade all makt. Han älskade att utnyttja den. Han hade ingen känsla för människor och människors värde.
Naturligtvis smittade det. Naturlgtvis upplöstes vanligt rättstänkande och humanism. Därför blev så många människor smittade.

 

Så lätt är det. Någon kommer med en ny -ism. Den får genomslag hos några akademiker och intellektuella som ser sina möjligheter och driver tankarna vidare. Så försvinner allt det goda man hittills har uppnått, och människors trygghet försvinner. Detta sker inom ett fullständigt avskärmat område. Utanför gränsen tror folk att det är jättefint därinne och arbetar för att -ismen ska införas i alla länder. Mycket skickligt propagandaarbete.

 

Vad är det som skapar våra åsikter, vår kultur.

1. Dagis. Under 68-rörelsens tid i Sverige hette det "Vi måste börja med barnen." Alltså blev intresset för att arbeta på dagis stort hos dessa "troende". Där valde man ut litteratur och kunskaper som passade läran. Jag har berättat om hur man slutade läsa sagoböckerna av Elsa Beskow för att barn inte vet vad "ämbar" är. Ganska tunn ursäkt anser jag. Berätta för barnen vad det betyder, så vet de sedan. Är det inte så alla barn lär sig nya saker?

 

 

 

2. Skolan ändrades efter de nya åsikterna. Det gällde att välja i vår historia och litteratur så det passade läran.

Var det därför man ändrade skrivstilen så att barnen inte skulle kunna läsa vad äldre människor skrivit? I kommunismen var det viktigt att historien började vid revolutionen. Läs artikeln om den svenska DDR-skolan: http://www.skolvarlden.se/artikla... #utbildningshistoria

3. Tidningar, radio och television. Man har konstaterat att många, många av våra journalister har den "rätta läran". Jag undrar om ni minns när t.o.m. chefredaktören för SvD var vänstersympasitör.

4. I dagens styrelser, verk och departement hittar vi många av 68:orna.

5.  Nu gäller det också internet. 

 

Vart vill jag komma?

Jag anser att vi måste vara rädda om de framsteg vi gjort i vår syn på människor och på vår miljö, utbildning och rättsväsende. Vi måste slå fast hur vi värderar varandra och livsbetingelserna och därefter göra klart, att vi inte är beredda att göra avkall  på detta. Vi får inte förändra vårt rättstänkande tillbaka till någon annan tid. Vi ska uppfostra våra barn med kärlek och omtanke. Ge dem den tid de behöver och de samtal de behöver. Vi ska inte backa! Vi har haft nog med -ismer, och kulturen nu är inte riktigt frisk eftersom vi inte får diskutera fritt. Det finns så många märkliga spärrar mot fritt tal, att det är fruktansvärt lätt att få en stämpel på sig.

 

Vi ska tänka fritt! Vi ska arbeta mot dunkla krafter. Du ska inte mörda, stjäla eller förhindra andra att leva fritt. Det gäller alla i vårt land boende. Vi ska mötas med positiv nyfikenhet. 

 

 Se även: professor Svante Nordins och andra artiklar i Axess: http://www.axess.se/magasin/default.aspx?journal=73

 

Det handlar om att vi måste vara rädda om de framsteg på humanismens områden vi gjort. Esterna bestals på alla sina framgångar de skapat under åren efter livegenskapens upphörande och framför allt under sina 20 år av frihet när de ockuperades 1940 och hamnade i det paranoida och avhumaniserade samhälle som hette Sovjetunionen.

Astri Kleppe, som jag berättade om i går skickade med en fil där hon skrivit mycket intressant om Historiens matematik. Nu får ni träna er norska. När man måste, då förstår man norska mycket bra, är min uppfattning. Om det inte är den där svåra dialekten. Texten är så inkännande och fin!

Det är faktiskt också ett rungande svar till författarna till boken Hot, identitet och historiebruk, som talade om att esterna måste glömma de "gamla oförrätterna".


Historiens matematikk

 

I diskusjonen om tidens natur blir det av og til hevdet at tidens asymmetri blant annet gjør seg gjeldende i det faktum at vi ofte engster oss for framtiden, men aldri for fortiden. "Det som er skjedd, er skjedd," sier vi, "det er ikke noe å gjøre med det."
På ett nivå er dette sant: når det gjelder de vanlige, hverdagslige tingene. Men når det gjelder avgjørende, dramatiske og kanskje ødeleggende hendelser, er det ikke like lett å slå seg til ro med at skjedd er skjedd. Det er tvert imot få ting som kan gnage og uroe like mye som fortiden. Det handler om smerter som ikke forsvinner og sår som ikke gror, det handler om mening og sannhet.
"Hva var meningen med dette?" spør vi oss, "hva var det som egentlig skjedde?"
Ikke lenge etter at Berlinmuren ble revet, snakket jeg med en venn fra DDR. Alle rundt ham var sjeleglade, og selv var han selvfølgelig også lettet over at muren var fjernet.
"Men," sa han, "det er en ting som ikke lar meg ifred, og det er at jeg ikke skjønner hva som var meningen med all denne lidelsen. I årevis har de holdt oss fange og til og med drept oss fordi vi ville besøke tante Marie på andre siden av muren. Så er muren plutselig vekk, og tvangen og volden med den. Det er som om de i alle disse årene med kniven på halsen tvang oss til å døpe alle barna våre til Petter; og så, en tirsdag ettermiddag, var det noen som sa: 'men la dem for faen kalle ungene sine hva de vil!' - og så var allting plutselig fritt igjen. Javel, så er vi frie. Men hva handlet det om, alt sammen, og hvorfor i all verden måtte alle disse folka dø?"
Etterpå er bare fortellingene tilbake, overskuelige, lettforståelige sammenfatninger: den galopperende inflasjonen og Versaillesfreden ledet til annen verdenskrig, og etter krigen kom den nye tiden med velferd og demokrati. Med demokratiets sårbarhet i mente - det var tross alt i et demokratisk Tyskland som Hitler kom til makten. Hverken demokratiet eller den folkelige vilje klarte jo å forhindre utviklingen av det nazi-fascistiske Europa med alle dets uhellige allianser; Molotov-Ribbetropp-pakten, paktene mellom aksemaktene Italia, Tyskland og Japan, og med alle de mindre landene som mer eller mindre frivillig gikk inn på aksemaktenes side.
Disse paktene var preget av usikkerhet og upålitelighet – det hadde ikke gått et år etter undertegnelsen av Molotov-Ribbentropp-pakten, før Hitler gikk til angrep på Sovjetunionen. Man kan bare grunne på hvordan dagens Europa ville ha sett ut hvis Hitler ikke hadde gått til angrep, og de to verstingene Sovjetunionen og Nazityskland hadde fortsatt å være i allianse -
Etter Hitlers angrep gikk russerne så å si over til den andre siden, de ble allierte. Dette ifølge ganger-regelen minus ganger minus blir pluss eller: dine fienders fiender er dine venner.
Med fotnoten at dette var en venn som alle fryktet. En venn som skulle holde en stor del av Europa i sitt jerngrep helt til krigens absolutte slutt i 1991. Selv idag, decennier etter Tredje rikets kollaps, henger de ideologiske restene av den gamle gangeroperasjonen igjen, og det er få steder hvor den ideologiske forvirringen er like tydelig som i tilfellet Finland.
"As the Stanford historian Norman Naimark explains in "Stalin's Genocides", the UN's definition of genocide was deliberately narrow: "Acts committed with the intent to destroy, in whole
or in part, a national, ethnical, racial or religious group."
This was because Soviet diplomats had demanded the exclusion of any reference to social, economic, and political groups. Had they left these categories in, prosecution of the USSR for the murder of aristocrats (a social group), kulaks (an economic group), or Trotskyites (a political group) would have been possible."
Anne Applebaum, The New York Review of Books 11/11 2010
Good guys and bad guys
En ettermiddag våren 2008 spaserte jeg i sentrale Jerusalem sammen med min venn Leslie Fuchs. Vi snakket om Holocaustsenteret Yad Vashem som jeg hadde besøkt dagen før, og plutselig sa Leslie: "Det der med Holocaust vedkommer ikke meg så veldig, egentlig."
"Hva mener du med det," stusset jeg.
"Vel, vi er jo finske jøder, så familien min var ikke berørt," svarte Leslie, og så fortalte han om onklene sine som var med og sloss for sitt land i såvel vinterkrigen som i fortsettelseskrigen.
Det var nemlig et av Mannerheims vilkår, at når Finland inngikk i våpenbrorskap med Nazityskland, måtte ikke de finske jødene komme til skade.
I sommernummeret for 2006 av Jewish Quarterly (nummer 202) skriver Rachel Bayvel om dette:
Consider the paradoxes. Finland fought on the German side (although it always refused to call itself an ally and insisted that it was only a co-belligerent). Yet it refused to deport, persecute or even discriminate against its Jewish population. And the country even behaved humanely towards Jewish prisoners of war.
Even stranger, Jewish soldiers fought in the Finnish ranks as equals - thereby, inevitably, helping the Germans achieve some of their war aims. Yet in doing so, I will argue, they also served Jewish interests. This article explains the background to these startling anomalies
(...)
By August 1941 the Finnish troops under the command of Marshal Mannerheim had managed to regain the lost territories and almost reached the pre-Winter War border, securing positions on the shores of Lake Ladoga, on the Karelian Isthmus and on the Svir river. It was here the front stabilized until the summer of 1944 - something which allowed Finnish troops to play a crucial role in the further course of fighting between the Germans and Russians.
Despite the presence of German troops in Finland and the German command and Gestapo in Helsinki, Finland rejected Hitler's demands to introduce anti- Jewish laws. Neither in Finland nor in the occupied parts of the USSR were Jews persecuted. Himmler twice came to Finland and tried in vain to persuade the Finnish authorities to deport the Jewish population. Only in a single case, near the start of the war, did the head of the Finnish police agree to extradite eight Jews without Finnish citizenship, seven of whom were immediately murdered.
(...)
On 6 December (Independence Day) 1944 President Mannerheim visited the
Helsinki synagogue, took part in a commemorative service for the Jewish soldiers who had died in the Winter and Continuation Wars and presented the Jewish community with a medal.
It was because of Mannerheim that Finland remained an independent state, unlike the many East European countries which became satellites of the Soviet Union. Finnish Jews continued to have every opportunity to live as a vibrant community or to emigrate to Israel.
Det var et risikabelt grep av lille Finland å alliere seg med Nazityskland for å forsvare seg mot Sovjet. Et selvforsvarsgrep, som i ettertiden uavlatelig er blitt drøvtygget og analysert. Den stående innvendingen er at det var galt av Finland å gå sammen med tyskerne, for finnene var jo ikke nødt til å handle som de gjorde, de hadde nemlig et valg. Som den svenske journalisten Henrik Arnstad skriver i boken "Skyld":..."Dermed gjenstår to alternativer. Enten fortsatt nøytralitet. Eller Nazi-Tyskland."
Fra svenskt ståsted var dette kanskje en rimelig tankegang, ihvertfall i 1941. I ettertid vet vi imidlertid at 'nøytralitet' med største sannsynlighet var det samme som okkupasjon; finnens valg sto med andre ord mellom å bli okkupert av Sovjetunionen og å prøve å bevare sin frihet. Deres 'skyld' er at de ønsket å forbli et fritt demokrati.
I bakspeilet skulle det virke ganske uproblematisk at et demokratisk, lite land ønsker å forsvare seg mot en invaderende, totalitær stormakt. Men det er forbausende mange historikere og synsere som i likhet med Arnstad mestrer balanseakten å sette spørsmålstegn ved finnenes valg ved å godhetserklære, eller ihvertfall OK-erklære Sovjetunionen. Det store antallet døde under Sovjetregimet utgjør ingen hindring for denne OK-erklæringen; det er som om Sovjets ofre blir vurdert med en annen matematikk, liksom prissatt i en annen valuta, enn andre ofre. Som om matematikken er modifisert i lyset av den historiske nødvendighet. Eller kanskje er det enda enklere, kanskje handler det om basal prosentregning. Som en gammel AKPml-er en gang betrodde meg: "kameratene sier at Stalin var 30 % dårlig og 70% god."
Dette har smak av det klassiske patriarkale skjemaet: vinneren alltid er god, eller ihvertfall mindre ond enn den som tapte. Men det var jo ikke på grunn av verdifellesskap som Sovjetunionen ble alliert med vestmaktene, men takket være at Hitler på tvers av Molotov-Ribbentropp-pakten gikk til angrep. Det er en edruelig tanke at en stor del av de norske kommunistene var tyskvennlige - altså nazistvennlige - fram til det øyeblikk da Hitler gikk til angrep på Sovjetunionen! For i tråd med den historiske matematikkregelen var Sovjets venner også deres venner.
I 1945 var russerne altså blant de seirende, det vil si blant "the good guys", og i den etterfølgende mentale mølja kunne de rasjonalisere angrepene på Finland, okkupasjonen av Baltikum, trusselen og kontrollen av det østeuropeiske blokket.
Ikke nok med det, ved våpenstillstanden med de allierte måtte finnene stille krigsforbrytere for retten. Ifølge de allierte omfattet dette også de som hadde ansvar for at Finland hadde havnet i krig mot Sovjetunionen. Det ble opprettet en kommisjon som utredet Finlands utenrikspolitikk fra 1938 av, og konklusjonen var at den finske riksdagen i stort sett hadde godkjent regjeringens politikk, så det forelå ingen handlinger som kunne bli vurdert som kriminelle.
Kravet om å straffe de ansvarlige sto igjen, med det resultat at medlemmer av regjeringen som hadde sittet ved makten ved begynnelsen av
Fortsettelseskrigen, ble dømt til fengselsstraff. Molotov-Ribbentrop-paktens planer for Sovjetunionen ble altså i det store hele gjennomført, med kun svake protester fra den demokratiske omverden.
Det var det akk så nøytrale Sverige som umiddelbart de jure aksepterte annekteringen av de baltiske stater; og dessuten i 1945 utleverte baltiske flyktninger til Sovjetunionen, i den såkalte Baltutlämningen(10).
Og det var den (sosialdemokratiske) svenske utenriksministeren Sten Andersson som ved et besøk i Estland i 1989 uttalte de bevingede ord "Estland är inte ockuperat". De svenske sosialdemokratene sto fast ved dette standpunktet helt til 1991, og i en tale ved Arbetarrörelsens Fredsforum i maj 1990 uttalte samme Sten Andersson at: "Förändringarna i Östeuropa får aldrig uppfattas som en förödmjukelse eller som ett nederlag för Sovjetunionen."
I motsetning til de baltiske statene klarte Finland tross alt å bevare sin frihet. Landet ble skadet og plyndret, men det forble autonomt, og unngikk decennier av deportasjoner, folkemord, sivilisasjons- og miljø-ødeleggelse. Dette vet vi, for vi har facit i hånden: vi vet hva som skjedde i Baltikum og andre land som ble okkupert av Sovjetunionen.
I ettertid er det blitt bekreftet at finnenes forsvar (av Tienhåra og Tali- Ihantala) sommeren 1944, også betød mye for sikkerheten på andre siden av Østersjøen. I 2004, på 60-årsdagen av våpenhvilen, sa den svenske statsministeren Göran Persson:
vi vet att där Röda armén stod vid krigsslutet, där drogs också järnridån i Europa... Det kom att spela en avgörande roll för Sverige under efterkrigstiden.

Det är intressant att se hur våra grannländer ser på vår nya solidaritet. Det handlar om att bistå varandra och därmed även de baltiska staterna. Hur ska de nordiska länderna hjälpa Estland vid ett angrepp?
I boken “Till bröders hjälp” skriver Tommi Koivula och Stefan Forss, båda forskare i Helsingfors, om Finlands solidaritetsdeklaration, och jämför den med den svenska.

Först gör slår de fast: Rysslandsfrågan är dessvärre alltjämt olöst. De menar också att Finland kanske ligger i det mest ofördelaktiga hörnet av Europa. Landets geografiska läge, de historiska erfarenheterna och kanske även den utrikespolitiska traditionen är väsentliga faktorer att väga in för att göra den säkerhetspolitik som landet driver begriplig.

Några för Finland avgörande händelser under 1900- och 200-talet:

1. Redan i början av 1930-talet såg Ryssland Finland som en fiende. Det kejserliga Ryssland skulle återförenas. - Minns det kommunistiska försöket till kupp i Tallinn 1927.
2. 1932 nonagressionsavtal med Ryssland.
3. 1935 Säkerhetspolitiken lades om mot Norden.
4. 1939, november. Sovjetunionens anfall mot Finland. Inget västland ställde upp direkt för att hjälpa Finland. “I farans stund kan vi inte lita på någon annan än oss själva.” Men ändå: biståndet från de nordiska broder folken var betydande. Svenska Frivilligkårens insats och numerär var av en dimension som numera knappast är möjligt. Och det var Englands och Frankrikes engagemang som gjorde att Stalin tyckte det var säkrast att gå med på fredsförhandlingar. Och republiken fick en korts tids respit.

 

5. 1941, juni Fortsättningskriget. ...hjälpen från Tyskland hade avgörande betydelse för finska arméns möjligheter att stoppa det sovjetiska storanfallet under de avgörande striderna på Karelska näset. … “Avvärjningssegern 1944 innebar att Finland två gånger på kort tid hade hindrat sovjetväldets utbredning i Norden. … detta är det självständiga Finlands största insats för Europa.” Så sa Stefan Foprrs i oktober 1994 i Kungliga Krigsvetenskapsakademin. Både Carl Bildt och Göran Persson har tackat Finland. De fick inte hjälp från optimalt håll, men Tysklands militär var av avgörande betydelse. (Jag kan inte visa er den finaste bilden jag sett från dern här tiden. Min väninna Dagnys pappa kom hem på en permission från kriget. På bilden sitter han i vagnen bakom hästen med lilla Dagny i knät, och allt ser så idylliskt och bra ut.)
6. 1961, 30 okt. Sovjet spränger “Tsarbomben” på 57 megaton över Novaja Zemlja. Finland får samtidigt en not från Moskva. Kekkonen är just då på statsbesök i USA. Han förstår att han snabbt måste ta sig till Moskva och lämnar hastigt USA. Han tvingades ända till Novosibirsk där de sovjetiska ledarna var. Kekkonen hade visat för stort iontresse för Väst.
7. Kekkonen gjorde utspel för att tillfredsställa Moskva. T.ex. la man fram förslag om en kärnvapenfri zon.
8. 1980, 20-21 aug. Mauno Koivisto och Torbjörn Fälldin m.fl. träffas för att diskutera aktuella utrikes- och säkerhetsfrågor.
9. 1990, 21 sept. Finlands regering förklarade ensidigt att bestämmelserna i fredsförhandlingarna från Paris 1947 som begränsade Finlands suveränitet hade förlorat sin betydelse.
10. 2002. EU-inträde. För Koivisto och Finland var EU-medlemsskapet en rent säkerhetspolitisk fråga.
11. I förhållandet mellan Finland och Sverige: 14 maj 2009. Ett historiskt regeringsmöte som leddes av statsministrarna Reinfeldt och Vanhanen gemensamt.

 

 

12. 2012. 7 juni. President Niinistö förklarar för den ryske generalen Makarov, chef för den ryska armén,  att Finland självständigt beslutar i frågor som gäller landet. Mycket kraftig markering. (Mitt tillägg.)

Finlands solidaritetsförklaring innefattar både de nordiska länderna och Baltikum. För Finland gäller den dock bara länder inom EU. Därmed gäller den inte Norge och Island.  Man poängterar att Sverige skär ner sitt försvar. Nu kan Sverige inte längre spela den trygga roll man gjorde tidigare. Och: hur kan Sverige betona den baltisk-nordiska solidariteten när man beskär sitt försvar så radikalt?

Finlands försvar är uppbyggt på att försvara det egna landet. Här tycker jag att EU skulle ta vara på de speciella kunskaper som Finland och de tidigare sovjetrepublikerna har. Deras erfarneheter skiljer sig så från andra EU-staters.
Sverige skiljer sig från alla andra eftersom vi inte deltagit i krig på 200 år. Det var väl orsaken till att Göran Persson kunde begära av Lettland att de skulle göra upp med sin historia och del i förintelsen innan de dragit andan efter andra världskriget som för deras del tog slut 1991. Förstod verkligen inte Sveriges statsminister vilket trauma letterna levt i under 50 år?

Lissabonfördraget, som gäller biståndet mellan EU:s stater, bygger på att varje stat självt ansvarar för de militära hjälpinsatserna. Inget gemensamt försvar finns. Tolkningen av förpliktelsen synes i avgörande utsrträckning vara beroende av den politiska och militära kontexten och de förhållanden som då råder.  Men: Det är anmärkningsvärt att solidaritetsdeklarationen innebär att det i EU-fördraget nu för första gången konstateras att medlemsländernas resurser kan användas inom unionens territoriella område och inte enbart i krishanteringsuppgifter utanför EU:s gränser.
Inom överskådlig tid kommer EU dock inte att vara någon särskilt handlingskraftig aktör ifall ett militärt angrepp skulle äga rum mot något medlemsland. Däremot kommer den säkerhet som EU kan erbjuda via samarbete myndigheter emellan att förstärkas.

Och så frågan om solidariteten med Baltikum.
De säger att det är Finland och Sverige som kommer i frontlinjen vid ett angrepp på Baltikum. I Stoltenbergrapporten från 2009 talar om en svensk-finsk amfibieenhet som kunde användas i internationella operationer och på längre sikt även i Arktis. Om denna enhet förverkligas kan man seanvändningsmöjligheter för den även i Östersjöområdet.
Men: Vad gäller baltstaternas säkerhet ligger ansvaret entydigt hos Nato. Den ståndpunkten är grundmurad även i Tallinn, Riga och Vilnius. … Förhoppningsvis ska vi inte behöva uppleva att baltstaternas säkerhet flyttas som en het potatis från en aktör till en annan.

Men Finland kommer ändå väga in riskerna för det egna landet vid en aggressionshandling mot Baltikum.

Sedan kommer en intressant mening: Nato betraktar Ryssland som en partner, som i sin tur betraktar i sin nya militärdoktrin från februari 2010 NATO som en fara, ett potentiellt hot. Det har vi verkligen blivit varse i efter Makarovs utspel.

Vad är överenskommelser med Ryssland värda? När har Ryssland verkligen hållit en överenskommelse med stater som finns i deras intressesfär?

Dessutom får vi inte glömma faran med att Ryssland förlorade så mycken prestige vid Sovjetunionens splittring. De har så mycket att bevisa för att räknas som en reell stormakt i dag. Kanske är det just det de försöker med sin hållning i Syrienfrågan.
Varför ska företag i Ryssland ange sig som “utländska agenter” för att de får pengar från utlandet? Förbereder Ryssland en strypning av affärssamarbete länder emellan i landet? Är IKEA en utländsk agent? Vad är det Putin vill med detta? Är det en ny mur mot omvärlden som förbereds?
Många ryska företag arbetar i utlandet. Hur ska vi beteckna dem?

Ingen av oss i Väst önskar väl ett krig! Ändå måste vi alltid se realistiskt på världen och de människor som bebor den. Vissa länder har ett bättre geografiskt läge än andra. Både Finland och Estland har långa gränser mot Ryssland. Båda har varit delar av Tsarriket. Det där med att andra länder har anspråk på ett landområde som bebos av människor som vill vara fria, det är så märkligt. Tidigare var det viktigt för Ryssland att ha hamnar i Finska viken. I den moderna världen där det viktigaste färdmedlet inte är fartyg borde det vara mindre intressant. Ändå vet vi att Makarov hade en karta med sig när han gjorde sitt sensationella uttalande om NATO och Finland-Sverige. En karta där de numera helt fria staterna åter ingick i den Ryska Federationen.

Det här skrev jag redan i går, den 8 juli.
I dag den 9 juli skriver Bo Pellnäs på DN debatt om Sveriges försvar.   

”Moderaterna blundar för det nya hotet från öst”
Det problem som Moderaterna ställer oss inför är att de fortsätter slakten på försvaret, trots en stark och mycket målmedveten rysk upprustning. En exekutionspatrull om tre statssekreterare skall hålla i yxan, styrda av finansdepartementet. De är också tydligt att de har ett mandat som inte tar någon hänsyn till det säkerhetspolitiska läget. Besparingar är ett mål i sig och påverkas inte av verkligheten.
/.../ En optimistisk syn på världen som gynnar starka statsfinanser är förstås inte lätt att överge. Ändå måste seriösa politiker i alla läger inse att nedmonteringen av försvaret inte kan fortsätta. Pengar måste till så att vi åtminstone ordentligt hinner fundera över vårt säkerhetspolitiska läge och behålla en handlingsfrihet att agera enligt de slutsatser vi kommer fram till. De risker Moderaterna nu tar är helt oförsvarliga och utgör ett oansvarigt spel med vår framtid.
För övrigt anser jag att Gotland måste för­svaras.
Och apropå Gotland: Det finns inte längre några förband på ön. Slite hamn ägs numera av Ryssland. De har rustat upp hamnen “för bevakningsbåtar och förråd till gasledningen.” Förråd för vad?  Och de fick göra det! Hur naiv får man vara? 1939 tvingades Estland upplåta mark för ryska baser, som absolut inte skulle störa esterna, de skulle inte ens visa sig ute på gator och torg. Hur gick det? Hur lång tid tog det innan Estland var ett ockuperat land?

Jag frågade tidigare: Vad händer om Ryssland vill testa Nato och EU, om de ger sig på Narva?

 

Just det exemplet tar Krister Wahlbäck upp i sitt kapitel “Nordisk solidaritet - en problematisk historia" i boken “Till bröders hjälp”. red. Bo Hugemark. 2011. Han menar att det är en möjlig aggressionshandling.  Om det bara är en mindre del av ett EU-land som angrips. Om… det skulle “uppstå” oroligheter i Narva-området, som estnisk polis fick ta till hårda medel att kontrollera, och där det följde en förhandsplanerad rysk snabbockupation av denna del av nordöstra Estland.

 

 

Det är kanske en möjlig händelse, och jag känner oro. Narva är en stad som nästan helt bombades ut av sovjetikt bombflyg under kriget. Länge sas det att det var tyskarna som förstört staden, men det var en lögn. Överlevande ester flyttades av strategiska skäl längre in i landet och in kom ryssar, och plötsligt var nästan hela befolkningen rysktalande.
Sedan är det problemet Edgar Savisaar, Tallinns borgmästare. Han som fick pengar från Moskva för att bygga en rysk-ortodox kyrka i Lasnamäe, (en förort till Tallinn med en befolkning på 116 273 invånare 1.1 2012. 58% av dem är rysktalande och endast 65 % är estniska medborgare.) Det var dessa pengar från Moskva som föranledde president Ilves att säga att en sådan partiledare, som reser till ett annat land för att få pengar till ett kyrkbygge i sin stad aldrig kan bli regeringschef. Dessutom fick han pengar till annat...
Alldeles nyligen var Savisaar i Moskva igen; han är ofta gäst när Enade Ryssland har större möten.
Nåväl, den här gången berättade han bl.a. om just Ilves uttalande. Till saken hör att det anses klart att Bronsnatten i Tallinn 2007, upproret och förstörelsen av stadens centrum, var iscensatt för att Putin ville ha Savisaar till nästa statsminister i Estland. Kan ni tänka er ett stort upplopp i Stockholm. Det största i fredstid. Alla politiker uttalar sina bekymmer över händelserna. Alla, utom stadens borgmästare, som är fullständigt knäpp tyst. Han har i sitt parti samlat flertalet av landets ryssar.


Boken tar alltså upp problemen med den svenska solidaritetsförklaringen:
… som omfattar EU-medlemmar samt Norge och Island. /.../ Sverige kommer inte förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör därför såväl ge som ta emot militärt stöd.

Presentationen från Kungliga Kigsvetenskapsakademin säger:
Bokens syfte har varit att konkretisera innebörden och konsekvenserna av Sveriges nya säkerhetspolitiska doktrin – solidaritet i stället för neutralitet – enkannerligen ”möjligheterna för insatser till stöd för de baltiska staternas suveränitet mot presumtiva ryska hot” (s 12–13). Flera av kapitlen utgår därmed från hur Sverige skulle kunna tänkas agera i samband med tre på förhand definierade scenarier:

1. en fredskris utan omedelbar krigs- risk, där svenska åtgärder skulle kunna bidra till en fredlig avveckling av krisen,

2. en situation där ryska militära åtgärder upplevs som hotande och där svenska insatser inom ramen för en större västlig insats skulle kunna förhindra en väpnad konflikt, och

3. en krigssituation där Sverige direkt berörs av och deltar i Natos operationer för att försvara de baltiska staterna.

Bo Hugemark skriver i kapitlet "Historisk bakgrund till den svenska solidaritetsförklaringen" bl.a. om hur de svenska regeringarna reagerat vid förändringar i Baltikum. Ingen trodde att de nya staterna skulle finnas kvar npågon längre tid, därför var det vanskligt att ge dem stöd. 1945 menade Östen Undén att: Förhoppningar om deras framtid som suveräna och självständiga stater “äro enligt min tro rena illusionspolitiken”. Undén ville rekommendera en annan baltisk patriotism - “att acceptera det nya Ryssland och den politiska utformning, som de baltiska republikerna fått såsom anslutning till Sovjetunionen.”  
Ska man säga att han såg klart? Eller ska man fråga om han verkligen inte visste något om Moskvarättegångarna, svälten i Ukraina, “den stora terrorn”, utrotningen av vissa grupper som utbildade och bönder. Jag är i alla fall övertygad om att USA visste, eftersom de särskilt ålade Sverige att ta hand om de  intellektuella balterna. Undén dömde därmed medvetet ester, letter och litauer till döden eller ett helvete på jorden och inget annat.

Jag tycker också att det är intressant när de skriver om den estnisk och lettiska hållningen mot den rysktalande befolkningen som lever i landet efter ockupationens upphörande. Frågar man tyska företrädare om de inte exempelvis är betydligt besvärligare för en turkisk invandrare att få tyskt medborgarskap än föe en rysk att få estniskt eller lettiskt. får man inget (eller möjligen något formaljuridiskt) svar. Tyskarna bedömer småstater som gränsar till Ryssland med andra mått än sig själva, fast de förstås inte medger det, eller begriper det.
När det gäller Sverige och svenskarnas förhållande till invandring säger Krister Wahlbäck:
Mitt intryck både från 1991 - 1994 och de femton åren därefter är att dessa betänkligheter grundas dels på tanklös okunnighet om en rad fundamentala skillnader, dels på den vanliga svenska bristen på förståelse för de historiska trauman som drabbat grannfolken.

I boken “Införlivanden. Om den utvecklade dialogens betingelser.” av Clarence Crafoord nämner han den estniske forskaren Jaak Panksepp. Jag blev nyfiken och googlade på namnet. Då fick jag veta att han gjort ett mycket intressant experiment. Han har några råttor som levt sina liv i laboratoriet. Han lade ner tussar med katthår till dem. De har aldrig varit i kontakt med katter tidigare, men blir synligt uppskrämda. När han gör samma test med hundhår, då reagerar råttorna inte alls. Intressant, eller hur. Vad är det råttorna vet, och hur vet de det?

Det första kapitlet i boken handlar om hur spädbarn lär sig. Lite förenklat vädjar barnet till modern med sin gråt när något oroar det, modern tar barnet i sin famn och ger det en upplevelse ur sina erfarenheter, som blir svaret på barnets fråga. Barnet tar emot svaret, sparar det och får sina första bilder av livet, införlivanden, genom moderns agerande. Det låter kanske inte så upphetsande. Men, vad händer med barn som inte blir upplyfta, eller barn vars mödrar är djupt stressade av olika skäl? Vad händer med barn som lever i ett land där osäkerheten är allenarådande. Där det gäller att inte väcka någons misstänksamhet; det kan gälla livet. Eller barn på flykt. Jag har hört judiska barn vars föräldrar satt i tyskt koncentrationsläger, men aldrig berättade om det, hur det ändå påverkat barnet och dess liv. Hur mycket påverkar vår bild av liv och vardag? Hur mycket påverkas av hur det lilla barnet tolkar moderns reaktioner? Vilken skillnad blir det för barn som omfamnas av sin mor med mycket kärlek och barn som får en nappflaska av en stel mor (det har jag själv bevittnat)? Vi vet ju att apor som inte har en mor utan bara en pinne blir otroligt påverkade; utan vanliga känslor. En grym diktator påverkar alla människor i sitt land. Aldrig har han väl tänkt på hur barnen utvecklas av hans grymhet. För honom är det han själv som är viktig. Bara han själv.

 

 

På ett annat ställe i boken, i kapitlet om drömmar säger Crafoord:
I verklighetens krig och konflikter, där gränser överskrids och destruktivitet och ondska legaliseras, sker handlingar i yttervärlden som vittnar om de primitiva omedvetna fantasiernas frisläppande. Mardrömmar blir här realitet och gränsen mellan liv och död utplånas. Den hjälplösa skräck som krigets offer känner kan hjälpa oss att förstå spädbarnets hjälplösa skräck. Den döende soldatens liksom det späda barnets skrik formas till ett rop på mamma.

Det är en fruktansvärd bild han ger oss. Och det blir än grymmare att lämna ett skrikande barn ensamt. Varför trodde man tidigare att spädbarn skulle ammas var fjärde timme och sedan lämnas i sin säng? Varför bar inte modern sitt barn i Europa, som man alltid gjort i Afrika? Vad har det inneburit för alla barn i flera generationer?

Men han ger också en så sann beskrivning av kriget, och jag undrar: Vem sätter igång ett krig? Hur ser den människans psyke ut? Det måste egentligen vara den viktigaste upptäckten vi kan göra; hur vi kan se varningstecken på att något är fel. Men, det är en utopi. Vem kunde se att något var fel på Breivik? Måste då alla mänskliga varelser testas? Regelbundet. Eller ska vi acceptera att det alltid kommer finnas allvarliga variationer i den mänskliga hjärnan? Kanske vill jag att man ska kunna se i tid om esterna är i farozonen? Många människor vill ha ledare som Putin. Då vet man hur man ska bete sig. De kan reglerna. Men tänk om Putin vill testa Nato och EU och går in i Estland. Vad händer då?

Crafoord beskriver fostrets tillvaro i moderlivet. Redan under den tiden händer det mycket. Att fostret rör sig, det vet vi. Att det uppfattar ljud, det vet vi. Vi har också sett att barnet suger på sina tår och orienterar sig om sig själv. Det hör ljud från omgivningen, men även moderns kroppsljud.

Man har ibland spekulerat över att tillvaron i livmoderna kännetecknas av en global balans, där alla behov är tillfredsställda och ingen skillnad mellan det inre och yttre finns, och man har betecknat denna tillvaro som en kosmisk harmoni, en ljuvlig sammansmältning med alltet och vars minnesspår får oss att alltid längta tillbaka in till detta moderliv.

Och så föds barnet. Kommer ut i en helt ny tillvaro.
Jag såg plötsligt framför mig bilden från Pärnu sjukhus, förlossningskliniken, med den lille nyfödde pojken Ants, hårt lindad, bara huvudet är fritt. Så gjorde man fortfarande i Estland då. Man lindade barnen för att “deras armar och ben skulle bli raka”. Så har man gjort i generationer, och fortfarande lindas barn i andra länder. Vilken fruktansvärd omställning från det fria livet i magen. Barnet ska nu lära sig ett “jag” och ett “själv”. Jag blev så upprörd av att inse vilken svår förändring barnet utsattes för efter förlossningen. När det lilla barnet ska lära känna sig själv, då lindas barnet så hårt att det inte kan känna, inte kan sparka, inte kan röra sig. Jag kunde helt enkelt inte sova efter den bilden.

Det är en lika vacker morgon i dag. Vi sitter så vi ser att grannens hus får ett nytt tak, och då tänker jag förstås att det är spännande att nu sitta i Estland och vara med i det dagliga livet.

.....

 

Nu har det gått 20 år sedan jag sa i P1-programmet Klarspråk att “När vi har läst lika många böcker och sett lika många filmer om kommunismens brott som vi sett och läst om förintelsen, först då kan vi jämföra brotten.” Det var ett svar på en man som var så upprölrd när Andres Küng gjorde just den jämförelsen. Han menade att esterna lidit som judarna, och dessutom kallades esterna vita judar i Sovjet.

Nu gör Forum för levande historia den jämförelsen. Forum för levande historia, den märkliga institutionen som Göran Persson instiftade för att lära svenska skolbarn om förintelsen. Men den viktigaste uppgiften måste vara att forska i ondskans mekanismer och hur vi kan avslöja den i tid och avväpna den.

 

 Att jämföra förintelsen

och brott mot mänsklIgheten under kommunIstIska regImer

Det uppfattas ofta som stötande att jämföra förin- telsen med de brott mot mänskligheten som be- gåtts under kommunistiska regimer. Det kan finnas flera olika skäl för detta. Ett kan vara att förintelsen uppfattas som en händelse av så enorm betydelse, något som i så hög grad skakar våra grundläggande föreställningar om människans natur och hennes civilisation, att ingenting annat egentligen kan jämföras med den. Ett annat kan vara att många människor har varit eller fortfarande är anhängare av eller åtminstone har känt sympati för den kom- munistiska ideologin och därför antingen inte har trott på eller också ogärna har velat bli påminda om de illdåd som begåtts i dess namn. Ett tredje kan eventuellt vara en avsmak inför en ”tävlan” mellan två skeenden som vart och ett redan för sig är ofatt- bart grymt. /../ Ur ett vetenskapligt perspektiv finns det ett värde i att kunna systematiskt ställa nazismens och kommunismens brott mot varandra för att kunna identifiera både likheter och skillnader mellan dem. På så vis kan vi få en djupare förståelse för de båda systemen och deras sätt att fungera än om vi enbart studerar dem vart för sig – vilket vi naturligtvis också måste göra.

En invändning mot jämförelsen mellan just nazism och kommunism som ibland hörs är att nazismen redan som ideologi är rasistisk och anti- semitisk och förnekar människors lika värde, medan kommunismen som ideologi tvärtom föresprå- kar en radikal jämlikhet för alla.
Just detta måste man ta udden ur. Ideologin ja, men för att förverkliga ideologin måste masn förändra människorna. För att bli en så heterogen grupp som krävs i ett kommunistiskt samhälle måste människor i grunden förändras eller - förintas. Vi måste alla vara likadana, tänka likadant och ha samma ambitioner. Det samhälle vi lever i i dag bygger på att vi är olika. Att vi har våra specialiteter som är bra för vårt samhälle. Det var därför så många måste dö. Alla intellektuella måste bort, de kunde tänka själva. Alla som hade arbeten som gjorde att de hade specialkunskaper måste bort, de visste för mycket om alternativen. De som inte ville ingå i en kolchos utan arbeta efter det han/hon tytckte var det mest effektiva sättet måste dö, han/hon tänkte också själv. De enda som fick tänka själva var ledarna. De var gudar, som alla måste följa, annars fungerar inte den kommunistiska staten. De man ville ha kvar, det var de anpassningsbara utan egna ambitioner, som utan problem kunde ingå i en gupp.
Ja, de uttrycker det så här i skriften:
En del forskare menar dessutom att det just är kravet på radikal jämlikhet som oundvikligen leder till terror och förtryck i de kommunistiska samhällena.
En fullständig självklarhet anser jag.
I centrum för nazismens ideologi står rasen, i centrum för kommunismens klassen. En klass kan utplånas utan att dess medlemmar dödas, men det gäller inte för en ras eller etnisk grupp.

Men det har också påtalats betydande likheter mellan nazism och kommunism: båda är antiliberala ideologier som anser att individen helt måste underordna sig kollektivet. Båda vill skapa vad de ser som det perfekta samhället genom att utplåna allt det gamla som står i vägen för detta samhälle. Båda drömmer om ett enat samhälle utan inre konflikter. Båda tror sig veta vad som är historiens mål och anser våld mot dem som står i vägen för detta mål vara berättigat: ”borgare” och ”kontrarevolutionärer” i kommunistiska stater, judar och Untermenschen i den nazistiska. Båda kan ses som ett slags ”politiska religioner”, som delar in världen i ont och gott utan utrymme för kompromisser, och utlovar ett paradis för de troende.
Det här är nästa fara. Alla -ismer har Svaret. Därmed ska vi förstå faran och värja oss. Det sorgliga är alltås att det finns inget paradis på jorden där alla människor är lika lyckliga och har det lika bra. Vi måste acceptera att det finns skillnader, men försöka vara uppmärksamma på när någon lider. Klassamhället bygger på ekonomiska skillnader, men också värderingsskillnader. Jag tror att vi bygger upp problem om vi betonar klasskillnader. Jag har aldrig känt det som ett problem, och jag har väl aldrig varit speciellt ekonomiskt gynnad. Kanske var det min mormor som lärde mig hur man ska tänka. Hon blev inbjuden till sin dotters blivande svärföräldrars stora villa i Nockeby på 1930-talet när hon själv var en fattig änka i en liten enrumslägenhet. Det borde ha varit jobbigt, men hon berättade att hon tänkte. “Jaha, så här bor dom. Så fint det är.” Och så inget mer. Ingen avundsjuka. Ingen bitterhet. Jag var också hemma i stora jättevåningar på Östermalm hos mina kurskamrater, men jag tänkte verkligen inte på att jag själv skulle skämmas för vårt lilla hus, som inte var större än deras vardagsrum, när jag bjöd hem dem. Jag såg det inte. Människor är olika och skapar sin egen dröm. Varför ska man öda tid på att vara avundsjuk och värdera människor efter klass?

Om sovjetregimen har sagts att den inte hade som mål att utrota människor, men däremot var den fullt villig att acceptera miljontals offer för att kunna förverkliga sin politik.

“Om bara 10 % av människorna blir kvar, men alla är kommunister, då har vi segrat.” Lenin.

Här en mening speciellt intressant för esternas historia: både Tyskland och Ryssland var fram till första världskriget auktoritära imperiestater med en stark byråkrati och militarism.
Det var de staterna som hade makten i Estland tidigare. Ryssland hade den officiella makten, men balttyskarna bestämde ganska fritt. Estland var tvungen att frigöra sig från båda under frihetskriget, och båda ockuperade landet i omgångarunder och efter andra världskriget. Både Hitler och Stalin ansåg att Estland tillhörde dem.
Och som jag tidigare sagt: Sovjetunionen var Läraren:
Det har understrukits att de totalitära rörelserna lärde sig av varandra. Mussolini och Hitler tog efter de sovjetiska kommunisternas metoder, både vad gällde massorganisation, propaganda och terror.
Men:
Det fanns förvisso också betydande skillnader mellan Ryssland och Tyskland: Tyskland var ett mycket mer ekonomiskt och industriellt avancerat samhälle än Ryssland, och det hade starkare traditioner av rättsstatlighet och maktdelning. Tyskland hade till skillnad från Ryssland en stark fackföreningsrörelse, och kejsarmakten var inte lika dominerande som i Ryssland före första världskriget. 

Kristian Gerner och Klas-Göran Karlsson talar i Folkmordens historia om förintelsen som det ”paradigmatiska” folkmordet. Den sovjetiska terrorn blir det ”signifikanta andra” folkmordet därför att den var så mångtydig, ägde rum under så lång tid och riktade sig mot så många olika grupper. Därmed vill de ha sagt att det framför allt är dessa båda händelseförlopp som jämförs med varandra när man vill förstå folkmord och brott mot mänskligheten. För att anknyta till början av denna text kan en kategorisk ovilja att jämföra Förintelsen och kommunistiska regimers terror försvåra en djupare vetenskaplig förståelse av folkmord och brott mot mänskligheten som generella företeelser. Förintelsen skedde under en begränsad tidsperiod och riktade sig mot tydligt utpekade, etniskt definierade grupper av människor. Eftersom FN:s folkmords- konvention är utformad med Förintelsen som mall är de händelser som har definierats som folkmord, såsom massakrerna i Rwanda 1994, sådana som liknar Förintelsen i dessa avseenden. De har dessutom alla ägt rum i samband med krig eller inbördeskrig. Detta stämmer inte för kommunistiska regimers brott mot mänskligheten: etniskt definierade offerkategorier förekommer förvisso även här, men de socioekonomiskt definierade kategorierna har i allmänhet varit viktigare. Brotten har till största delen förövats i fredstid. De har också, utom i Kambodja (de kommunistiska regimer som presenteras är den sovjetiska, kinesiska och kambodjanska),  ägt rum under lång tid, under flera årtionden, om än i vågor. Vi behöver helt enkelt både kunskap om Förintelsen och om de brott mot mänskligheten som begåtts under kommunistiska regimer för att stå så väl rustade vi kan mot hotet om nya massmord.
Jag ger mig. Det behövs längre tid än 20 år för att förstå ondskan i hela dess kraft.