sep 13 2012, Baltikum har rest sig från förtrycket
Kanske har ni läst SvD och DN de senaste dagarna.
Om ni då känner igen det mesta som står där, minns var ni såg det första gången!
Baltikum har rest sig från förtrycket skriver Påhl Ruin i SvD den 10 sept.
Han börjar med att diskutera att de baltiska länderna inte har så mycket gemensamt, men det har jag skrivit om så många gånger redan att det bara blir tjatigt om jag tar upp det igen!!
Däremot är det viktigt att känna till det, som vi sett i samarbetsförsöken Norden-Baltikum. Litauen känner inte samhörigheten så stark med vår del av Europa.
Kritiker menar att man inte kan likställa Stalins brott med Hitlers systematiska utrotning av ett helt folk, att Förintelsen var unik. Men man kan förstå balternas irritation över en okunnig omvärld. Inte minst i Sverige fanns under Sovjettiden ett påfallande ointresse för Baltikum; under mina skolår på 70-talet nämndes till exempel aldrig den väpnade kamp som partisaner hade bedrivit i skogarna mot den sovjetiska ockupationsmakten på 40- och 50-talen, i synnerhet i Litauen där 30000 litauer dog i dessa strider.
Enstaka motståndsmän höll ut ända in på 70-talet – tänk att vi då visste så oändligt mycket mer om striderna i Vietnam än om denna väpnade kamp ett 30-tal mil öster om Gotland! Det hade varit ett spännande ämne att studera för en nyfiken tonåring, inte minst eftersom bilden av vilka som var goda och onda i striderna inte alltid var så tydlig.
Tydligen fick han ändå lära sig att det hade funnits fria stater där i alla fall!
Om ni då känner igen det mesta som står där, minns var ni såg det första gången!
Baltikum har rest sig från förtrycket skriver Påhl Ruin i SvD den 10 sept.
Han börjar med att diskutera att de baltiska länderna inte har så mycket gemensamt, men det har jag skrivit om så många gånger redan att det bara blir tjatigt om jag tar upp det igen!!
Däremot är det viktigt att känna till det, som vi sett i samarbetsförsöken Norden-Baltikum. Litauen känner inte samhörigheten så stark med vår del av Europa.
Kritiker menar att man inte kan likställa Stalins brott med Hitlers systematiska utrotning av ett helt folk, att Förintelsen var unik. Men man kan förstå balternas irritation över en okunnig omvärld. Inte minst i Sverige fanns under Sovjettiden ett påfallande ointresse för Baltikum; under mina skolår på 70-talet nämndes till exempel aldrig den väpnade kamp som partisaner hade bedrivit i skogarna mot den sovjetiska ockupationsmakten på 40- och 50-talen, i synnerhet i Litauen där 30000 litauer dog i dessa strider.
Enstaka motståndsmän höll ut ända in på 70-talet – tänk att vi då visste så oändligt mycket mer om striderna i Vietnam än om denna väpnade kamp ett 30-tal mil öster om Gotland! Det hade varit ett spännande ämne att studera för en nyfiken tonåring, inte minst eftersom bilden av vilka som var goda och onda i striderna inte alltid var så tydlig.
Tydligen fick han ändå lära sig att det hade funnits fria stater där i alla fall!
I debatten om ockupationsåren drivs stundtals tesen att Sovjet ville krossa de tre nationella kulturerna och att inflyttningen av ryssar och invånare från de andra republikerna skulle vara ett steg i den utvecklingen. Aldis Purs (förf. av boken Baltic facades: Estonia, Latvia and Lithuania since 1945) argumenterar emot den bilden, han menar att Moskva exempelvis uppmuntrade de nationella sångfestivalerna och andra uttryck för de enskilda republikernas nationella kultur. Ryssarna var stolta över att imperiet hyste så många olika kulturyttringar – bara de inte användes för att manifestera strävanden mot suveränitet. Och självfallet skulle alla sångfestivaler också innehålla hyllningar av Stalin, åtminstone fram till 1953.
En sådan positiv syn på kulturen i Sovjetunionen var det länge sedan man såg. Alla former av nationell kultur var noga övervakad. Som jag sagt tidigare fanns det en KGB-anknuten på varje arbetsplats som hade till uppgift att kontrollera att inga gamla sånger sjöngs. Alla sångböcker var brända och inga nya fick tryckas. Övertramp kunde bestraffas hårt. I Estland var det absolut förbjudet att ha kläder i de nationella färgerna. Visst hade de sångfestivaler, men inte efter de estniska önskemålen. Alla kulturer skulle vara representerade, och sångerna godkända. Det var ju så, att myndigheten gjorde det fatala misstaget att godkänna en sång av den estniska poeten Lydia Koidula, sången som sjöngs som nationalsång eftersom den riktiga var förbjuden. Esterna kunde sjunga den mång, många gånger på kvällen när sångfestivalen skulle vara avslutad för länge sedan.
Moskva uppmuntrade inte de olika kulturerna. Allt gammalt skulle bort. Historien började med maktövertagandet 1917.
Artikeln fortsätter:
I första hand var balterna offer: de utsattes för avrättningar, deportationer, kyla och svält. Men bland offren fanns också förövare.
Att många litauer och letter (färre ester) hjälpte tyskarna i dödandet av judar är än i dag en infekterad fråga. Få förnekar att det skedde – och ländernas ledningar har på senare år gjort mycket för att uppmärksamma massmorden – men fortfarande finns brister i utbildningen.
Ja, verkligen “färre ester”. Som sagt: Det fanns idioter i alla länder, även i Sverige. Vilka hade blivit judemördare här? Dessutom är det ingen, ingen som talar om att det även fanns judar som dödade ester. Vi kan aldrig komma ifrån att det i Förintelsebataljonerna 1940-41 i Estland fanns judar. Bataljonerna tog på sig mördarrollen som Stalin påbjöd.
I många balters ögon var Stalins brott lika omfattande som Hitlers. I ett tal tidigare i år slog Litauens utrikesminister fast att det bara finns en anmärkningsvärd skillnad mellan Hitler och Stalin: storleken på mustaschen.
Jag kan intellektuellt förstå skillnaden mellan Hitlers brott och Stalins, men jag kan ändå inte. Är vi inte alla människor? Jag kanske förstår bättre när någon kan förklara för mig: Varför är det värre att döda judiska familjer än estniska?
För egen del blev frånvaron av undervisning på området extra märklig då rektorn på min skola, Mörbyskolan i Danderyd, Jānis Čakste, var lettisk båtflykting och sonson till Lettlands första president (1922–27) med samma namn. Det var först när jag, för ett antal år sedan, läste hans dödsruna som hans livshistoria blev känd för mig.
För det första: De baltiska flyktingarna var belagda med munkavel. De fick inte berätta någonting.
För det andra: Rektorn vågade inte. Alla andra lärare hade antagligen en annan uppfattning och han visste inte vart det skulle leda om han sa något.
Jag känner ju till oförståelsen från mina egna barns skoltid. Ingen, absolut ingen lärare var beredd att diskutera Sovjetunionens brott med dem. Dessutom påstod de att ester, letter och litauer var ryssar!
Men sammantaget har utvecklingen ändå varit enastående, konstaterar Aldis Purs. Efter den kraftiga nedgången under finanskrisen växer ekonomierna på nytt, i kontrast till utvecklingen i södra Europa. På blott två decennier har de tre länderna, trots den tunga sovjetiska ryggsäcken, lyckats skapa fungerande demokratier. Levnadsstandarden har ökat för hundratusentals människor, utbudet av varor, tjänster och nöjen har exploderat, fastigheter har upprustats, människor kan arbeta och studera var de vill i EU.
Härligt slut på artikeln. Så är det.
sep 8 2012. Lavrov förbereder ett gränsavtal.
Jag skrev inget i går. Ibland blir det så trots att jag har ambitionen att skriva varje dag. Det finns så mycket att skriva om när det gäller Estland. Det är bl.a. den fantastiska utvecklingen under de här tjugo åren, och att de klarade finanskrisen bättre än så många andra. De har varit i helvetet och vet vad man ska göra för att slippa hamna där igen. Man måste samarbeta.
Jag stod och pratade med grannfrun över häcken i dag. Hennes barn har en grekisk far, och hon var fast bosatt i Grekland i 3 år på 1980-talet. Hon kunde inte stanna; hon såg också att de levde som om de hade hur mycket pengar som helst. När de gick till torget för att köpa tomater då köpte de tjugo på en gång, och skrattade åt henne som bara köpte tre-fyra stycken. “Numera gör vi som du gjorde då”, säger de nu.
Jag ser länderna som två stater som levt med diktatur, men Greklands varade så kort tid att folket kunde låta sig luras att tro att landet var mycket rikare än det var. Skillnaden mellan de två staterna är så stor trots att de båda är delar av EU med Euron som valuta.
Min granne höll med mig om att det är en stor fördel att tillhöra två kulturer. Man blir inte så fast i ensidiga uppfattningar.
Ryssland är ett annat viktigt ämne när det gäller Estland. Helt klart mot majoritetens vilja. Att hamna under ryskt styre igen vore lika med en katastrof, även om det inte skulle bli som Stalins rike.
Jag stod och pratade med grannfrun över häcken i dag. Hennes barn har en grekisk far, och hon var fast bosatt i Grekland i 3 år på 1980-talet. Hon kunde inte stanna; hon såg också att de levde som om de hade hur mycket pengar som helst. När de gick till torget för att köpa tomater då köpte de tjugo på en gång, och skrattade åt henne som bara köpte tre-fyra stycken. “Numera gör vi som du gjorde då”, säger de nu.
Jag ser länderna som två stater som levt med diktatur, men Greklands varade så kort tid att folket kunde låta sig luras att tro att landet var mycket rikare än det var. Skillnaden mellan de två staterna är så stor trots att de båda är delar av EU med Euron som valuta.
Min granne höll med mig om att det är en stor fördel att tillhöra två kulturer. Man blir inte så fast i ensidiga uppfattningar.
Ryssland är ett annat viktigt ämne när det gäller Estland. Helt klart mot majoritetens vilja. Att hamna under ryskt styre igen vore lika med en katastrof, även om det inte skulle bli som Stalins rike.
Just nu förebereder Rysslands utrikesminister Lavrov ett nytt möte för att diskutera gränserna mellan länderna. I fredsavtalet i Tartu 1920 skrev de under ett avtal som skulle gälla “för evigt”. Bokstavligt. Att Ryssland ändå försökte sig på en kupp fyra år senare förvånade ingen est. Och att Stalin stal land från Estland för att "han ville det", det var också ett brott mot det "eviga" avtalet., Han tog stora markområden på den östra sidan av Narvafloden och ett stort stycke av området öster om Peipsisjön, som i huvudsak bebos av setofolket. Länderna skrev under ett nytt avtal 2005, men både Ryssland och Estland ville dra sig ur det avtalet, och nu annonserar Lavrov att han är redo för en ny underskrift. Men utan förändringar förstås. Stora mäktiga Ryssland har inga tankar på att lämna tillbaka land till det lilla ynkliga landet Estland. Det är så typiskt ryskt. De vill ha marken, men människorna är de totalt ointresserade av. De lovade att ingenting skulle förändras för esterna om de blev en del av Sovjetunionen. Först guld och gröna skogar sedan ett svart mörker.
sep 6 2012. Putin: fienden är USA, Nato och Internet.
Man kan vara blind och döv, och så kan man vara totalt avskärmad! En insändare i gårdagens DN skriver synnerligen vänliga ord om att Putin arbetar för att demokratisera Ryssland tillsammans med sin juristkollega Medvedev. Och hon vet, hon levde i Moskva på 1970-talet. Helt otroligt.
I går presenterade Aktuellt den nya lagen i Ryssland som jag skrev om den 12 juli, att alla utländska företag och föreningar som får pengar av utlandet ska klassa sig som "utländsk agent". Vilket på ryska i klarspråk betyder "spion". Detta är för att göra det svårt för oppositionella att arbeta. Är det demokrati?
Oppositionen stryps också av de höga böterna för dem som demonstrerar. Är det demokrati?
Vad är det för skillnad på Sovjets straff för oppositionella och Rysslands? Kanske har man större chans att klara livet.
Men hur går det för Chodorkovsky någonstans i ett fångläger i Sibirien? Han som straffades för att han kanske tänkte kandidera till presidentposten. Är det också demokrati?
Är det demokrati att bara vissa av Putin godkända får kandidera till viktiga poster?
Att han tog bort de allmänna valen till distriktsguvernörstjänsterna och numera själv utser folk på de viktiga posterna. Är det demokrati?
Var det demokrati han hade i tankarna när han tog bort dumans rätt att fatta beslut i de flesta frågorna och istället göra duman till en diskussionssklubb?
Är man demokrat när det viktigaste målet man har i sikte är att ge Ryssland tillbaka positionen som en stormakt i världen. När man låter de mesta pengarna gå till upprustning istället för att se till inre utveckling i staten. Infrastruktur och utbildning är otroligt eftersatt men militären får nya fantastiska vapen.
I Dagens Nyheter dagen innan insändaren publicerades skrev Mats Johansson om den ryska upprustningen. Han nämner faktiskt också "återfallet i diktatur under Putin".
Det som oroar mest i den artikeln är kanske att en hög militär i Natohögkvarteret på frågan hur man såg på oron för att Sverige kan behöva försvaras svarade: "Vi kan inte försvara Baltikum. Alltså finns inget ryskt hot."
Där har man uppfattningen att Ryssland säkerhetspolitiskt orienteras mot Väst och behöver Väst som handelspartner och därför inte hotar oss.
Detta låter farligt också för Baltikums del. Tydligen har man inte uppfattat de ständiga hoten mot Estland och även mot Lettland. Att de brutit sig ut från riket är ett oerhört brott och visar alldeles för tydligt att Ryssland inte är den stormakt det en gång var. Att Rysslands mål är att återta alla de stater som ingick i Sovjetunionen måste vara klart efter Georgienkriget, IT-attacken på Estland bl.a.
Fram till år 2020 är Rysslands upprustningsplan 767 miljarder dollar.
Ryske utrikesexperten Alexander Sjumilin varnar för den nygamla synen hos politikerna i Ryssland att de känner "nostalgi efter den tid då man fruktade oss. Följden är att utrikespolitiken framstår som alltmer konfrontatorisk, västfientlig, antiamerikansk och Asiencentrerad..."
generalstabschef Nikolaj Makarov.
Minns ni uttalandet i Helsingfors: "Preventiva anfall kan drabba stater som medverkar i västs missilförsvar. Finlands samarbete med Nato måste upphöra, liksom övningar vid ryska gränsen." Direkta hot från Makarov.
Men Putin hade redan fastslagit att fienden var: USA, Nato, internet".
Det här är viktiga uttalanden för de baltiska länderna bl.a.
Varifrån fick Monika Brillioth känslan av att Putin är en god demokrat?
sep 3 2012. Esterna skulle bort.
Detta är en karta över stadsdelarna i Tallinn. Varför Nõmme är rödfärgat vet jag inte.
Efter folkräkningen som gjordes i början av året har vi fått uppgifter om förhållandet mella antalet ester och ryssar är i olika bostadsområden. I Estland bor många minoriteter, men här uppges bara andelen ester resp. ryssar.
Sedan förra räkningen 2008 är det ganska oförändrat i Tallinn. 52,7 % (52,3) av tallinnborna är ester, 38,4 % (38,5) är ryssar. Siffrorna inom parentes gäller år 2008. I siffror betyder det att 219.140 var ester och 159.778 var ryssar.
I Lasnamäe (enormt hyreshusområde) däremot bor det i dag 59,3 % ryssar och 27,7 % ester. I den största stadsdelen bor det alltså mer än dubbelt så många ryssar som ester.
Den lägsta andelen ryssar bor i Nõmmeområdet (en villaförort) där esterna utgör 84,6 % och ryssarna 11.8 %. Sedan kommer Pirita med 79 % ester och 21,3 % ryssar. I Tallinns centrum är siffrorna 72,1 % för ester och 21,3 % för ryssar.
Jämnast förtdelning är det i Habersti (49,4 % ester, 41,1 % ryssar) och i norra Tallinn (44,4 % ester och 46,1 % ryssar).
Det var huvudsakligen i Tallinn de invandrande ryssarna skulle bosätta sig under ockupationen. Moskva ville ju rasera den estniska kulturen och flest ester bodde i huvudstaden. Det var mest effektivt att arbeta därifrån.
Ants föräldrahem låg i Tallinn och många ryska familjer tvingade sig in i lägenheterna. I den lägenheten där de själva bodde flyttade två stora ryska familjer in. De fick två rum att dela på och moster Tanja och hennes son Vello bodde i det tredje. Ants föräldrar levde då i exil i Nõmme. Tanja talade ryska så hon blev accepterad som rysk tjänsteflicka. Barnflickan bodde kvar i sitt lilla rum vid köket. Så såg det ut i hela Tallinn från 1940-talet.
När kusin Anne kom tillbaka tillsammans med sin mamma, mormor och moster efter flera år i Kaukasus fick de först bo i hallen i sin ursprungslägenhet, därefter flyttade de flera gånger i jakte på ett drägligare liv. Till slut bodde Anne på en balkong.
När hon var vuxen och hade gift sig delade hon och maken lägenhet med ryssar, men hon längtade så efter en egen lägenhet. Mormor (Ants farmor) skrev ett brev till Vorosilov i Moskva där hon skrev saker Anne inte vill berätta för oss, men han lovade Anne en egen lägenhet. När den var inflyttningsklar kom emellertid en för henne främmande man, en ryskjudisk läkare och flyttade in i den och vägrade lämna tillbaka lägenheten till henne. Hon fick återvända till rummet hon bodde i. Sådana exempel från Tallinn finns det många eftersom ryssarna absolut skulle bosätta sig i staden. Vare sig det fanns plats eller inte.
Farmor blev uppkallad till Johannes Käbin, generalsekreterare i kommunistpartiet i Estland, för att ha skrivit brevet och för att ha desavouerat Estland och landets kommunistiska parti. Han hjälpte dem inte att få tillbaka lägenheten: “Klarar ni inte av att hävda er rätt får ni skylla er själva.”
Det sas att om man hade problem skulle man ta kontakt med partets ledare men det fungerade sällan, men spelade man “nyttig idiot” kunde det eventuellt fungera.
Sedan förra räkningen 2008 är det ganska oförändrat i Tallinn. 52,7 % (52,3) av tallinnborna är ester, 38,4 % (38,5) är ryssar. Siffrorna inom parentes gäller år 2008. I siffror betyder det att 219.140 var ester och 159.778 var ryssar.
I Lasnamäe (enormt hyreshusområde) däremot bor det i dag 59,3 % ryssar och 27,7 % ester. I den största stadsdelen bor det alltså mer än dubbelt så många ryssar som ester.
Den lägsta andelen ryssar bor i Nõmmeområdet (en villaförort) där esterna utgör 84,6 % och ryssarna 11.8 %. Sedan kommer Pirita med 79 % ester och 21,3 % ryssar. I Tallinns centrum är siffrorna 72,1 % för ester och 21,3 % för ryssar.
Jämnast förtdelning är det i Habersti (49,4 % ester, 41,1 % ryssar) och i norra Tallinn (44,4 % ester och 46,1 % ryssar).
Det var huvudsakligen i Tallinn de invandrande ryssarna skulle bosätta sig under ockupationen. Moskva ville ju rasera den estniska kulturen och flest ester bodde i huvudstaden. Det var mest effektivt att arbeta därifrån.
Ants föräldrahem låg i Tallinn och många ryska familjer tvingade sig in i lägenheterna. I den lägenheten där de själva bodde flyttade två stora ryska familjer in. De fick två rum att dela på och moster Tanja och hennes son Vello bodde i det tredje. Ants föräldrar levde då i exil i Nõmme. Tanja talade ryska så hon blev accepterad som rysk tjänsteflicka. Barnflickan bodde kvar i sitt lilla rum vid köket. Så såg det ut i hela Tallinn från 1940-talet.
När kusin Anne kom tillbaka tillsammans med sin mamma, mormor och moster efter flera år i Kaukasus fick de först bo i hallen i sin ursprungslägenhet, därefter flyttade de flera gånger i jakte på ett drägligare liv. Till slut bodde Anne på en balkong.
När hon var vuxen och hade gift sig delade hon och maken lägenhet med ryssar, men hon längtade så efter en egen lägenhet. Mormor (Ants farmor) skrev ett brev till Vorosilov i Moskva där hon skrev saker Anne inte vill berätta för oss, men han lovade Anne en egen lägenhet. När den var inflyttningsklar kom emellertid en för henne främmande man, en ryskjudisk läkare och flyttade in i den och vägrade lämna tillbaka lägenheten till henne. Hon fick återvända till rummet hon bodde i. Sådana exempel från Tallinn finns det många eftersom ryssarna absolut skulle bosätta sig i staden. Vare sig det fanns plats eller inte.
Farmor blev uppkallad till Johannes Käbin, generalsekreterare i kommunistpartiet i Estland, för att ha skrivit brevet och för att ha desavouerat Estland och landets kommunistiska parti. Han hjälpte dem inte att få tillbaka lägenheten: “Klarar ni inte av att hävda er rätt får ni skylla er själva.”
Det sas att om man hade problem skulle man ta kontakt med partets ledare men det fungerade sällan, men spelade man “nyttig idiot” kunde det eventuellt fungera.
sep 2 2012. Önsketänkande.
Vid kaffebordet i morse läste Ants i SvD artikeln om det svenska försvaret. Det försvar som inte längre finns. Vi pratade lite om det, och så myntade Ants just vad det handlar om. Sveriges politik nu och tidigare präglas av Önsketänkandet. I just det här fallet gäller det: "Det blir inga nya krig i Europa."
Förädare hade vi många i Norden, t.ex. Stellan Arvidsson och hans fru som skapade DDR-skolan. Vi har danska Säpo med kontakter i Sovjet och KGB, tom. deras justiteminister Ole Espersen var sovjet- och Nordkoreavän. Norrmänen hade sin Arne Treholt, och i Sverige: vpk, Svenska Freds (båda med pengar från Moskva), försäljarna av Ladabilar, mm mm. De satt på redaktionerna och vägrade icke-kommunister att få artiklar publicerade. Det är inte ett dugg förvånade att Sten Andersson sa: "Estland är inte ockuperat", och att Östen Undén en gång sa: "Tror ni Vyshinsky ljuger?" -En av Stalins största mördarlakejer,Baltikums Caligula.
Moderaternas svek om försvaret
KRÖNIKA P J ANDERS LINDERTidigare när Sovjet fanns såg man inte sanningen trots att den fanns där, så nära som på andra sidan Östersjön, eller genom ett samtal med människor som levt i Sovjetunionen t.ex. de flyende esterna och letterna. Så många accepterade snabbt det de ville höra, det de ville veta: Sovjet är ett jämlikt land. De som deporterades hade "gjort något". De som dödats "var emot den vackra tanken om jämlikhet", och därmed fick man döda dem.
Önsketänkandet handlar om att världen är god. Alla tänker väl om varandra. Vi lever i en värld och alla ska ha det lika bra. Att ta en annan människas liv är straffbart, men vi vågar inte agera för att hjälpa dem som drabbas av hederskonflikter. Alla religioner är nämligen lika viktiga. Men... Ja, önsketänkandet överväger. Vi tror på att alla människor innerst inne är lika goda. Det finns invandrare som direrkt ser möjligheter till försörjning genom att lura försäkringskassan och socialen. Jo, men det får vi inte prata om. Vi tror alla om gott och får inte skriva om sådant som kan skapa oro i landet. De är ju ändå så få, och förresten finns det svenskar som lurar sjukkassan också.
Vi får inte tvinga alla att lära sig svenska. Vi får inte informera dem om vår kultur. Nej, vi har ju ingen. De har. Och vi kan lära oss av dem. Att det skulle underlätta för dem att få veta litegrand om våra vanor och hur vi tänker, det är underordnat deras kultur. Kag minns naturligtvis den kurdiske pappan som tacksamt sa till Ants: "Tack så mycket, ingen annan har berättat det här för oss." Och då hade de ändå bott flera år i Sverige.
En gång, för klänge sedan, när jag hade ett café fick jag frågan om de fick ha en invandrarträff där. Med musik och sång. Jag tyckte det var en jätterolig idé, men jag satte som villkor att de också måste ha svenska sånger och musik också. Jag ansåg att det skulle vara ett kulturutbyte. Vi hade faktiskt riktigt roligt. Men jag kan erkänna att de svenska dragspelarna var stelast. Dessutom hade jag gjort köttfärspiroger. Inte så svenskt kanske.
Om vi inte kan se vardagen och våra liv med realistiska ögon, då kommer vi alltid ha en skev bild av verkligheten. Vi måste lära oss att alla människor är olika. Alla färgas av vad som händer från födelsen och framåt. Som Clarence Crafford skrev i boken Införlivanden: Allt som sker passerar igenom vårt inre och bearbetas där mot allt som tidigare skett i våra liv. Därför kan ett minne aldrig bli likadant för flera människor. Därför upplever vi allt på olika sätt eftersom vi inte har samma "tidigare upplevelser" att bearbeta det nya med.
Om vi istället ser det så att
vi alla är olika.
vi måste ställa upp realistiska regler för våra gemnensamma liv i vårt land.
vi ska våga argumentera även med den som har "fel" åsikter.
vi ska mötas med nyfiken respekt.
Då kanske vi kan släppa oron för att andra inte ägnar sig åt önsketänkandet och istället ser vi världen med realistiska ögon.
sept 1 2012. Presidenten talar till skolbarnen.
Jag har översatt president Ilves tal så gott jag har kunnat. Jag hade inte högsta betyg i estniska i skolan. (Jaha, jag läste inte estniska i skolan. Nehej.)
Presidentens tal den 31 Augusti 2012 till alla skolbarn inför årets skolstart.
"Mina kära landsmän.
Vi märker att den första september är en lika viktig dag för oss som jul och midsommar.
Något förändras, något börjar.
Till skillnad från de andra stora dagarna har vi bestämt själva att den första september ska vara skolårets första dag.
Det är den dagen vi tar nästa steg för en klokare och bättre verklighet.
Det är från den starten våra tankar ska bedömas. Detta är frihetens tanke: Vi förstår att saker kan göras på gammalt vis eller bättre. Vi kan börja på nytt. Förändra! Både i skolan och annorstädes.
Som jag sa, är första september något som vi själva bestämmer om, och jag skulle inte undvika en diskussion om att ändra reglerna.
Att säga, “så har det alltid varit” är inget skäl till att inte diskutera och kanske ändra överenskommelsen. Vem kan bättre än vi själva, kära estniska folk, vi och hela världen är övertygade om att allt alltid kan göras på ett annat sätt, mer effektivt och mer meningsfullt.
För dem som går till skolan för första gången är detta en stor dag. De som går i högre klasser eller på universitet smittas av samma förväntan och spänning från de yngsta.
Kära vänner
"Mina kära landsmän.
Vi märker att den första september är en lika viktig dag för oss som jul och midsommar.
Något förändras, något börjar.
Till skillnad från de andra stora dagarna har vi bestämt själva att den första september ska vara skolårets första dag.
Det är den dagen vi tar nästa steg för en klokare och bättre verklighet.
Det är från den starten våra tankar ska bedömas. Detta är frihetens tanke: Vi förstår att saker kan göras på gammalt vis eller bättre. Vi kan börja på nytt. Förändra! Både i skolan och annorstädes.
Som jag sa, är första september något som vi själva bestämmer om, och jag skulle inte undvika en diskussion om att ändra reglerna.
Att säga, “så har det alltid varit” är inget skäl till att inte diskutera och kanske ändra överenskommelsen. Vem kan bättre än vi själva, kära estniska folk, vi och hela världen är övertygade om att allt alltid kan göras på ett annat sätt, mer effektivt och mer meningsfullt.
För dem som går till skolan för första gången är detta en stor dag. De som går i högre klasser eller på universitet smittas av samma förväntan och spänning från de yngsta.
Kära vänner
Skolan innebär tillit och samarbete. Samarbete mellan lärare och elever. Samarbete mellan lärare och skolan, och mellan eleverna själva.
Skolan innebär att studera tillsammans, ett samarbete som innefattar studieprogram och faktainlärning.
Ett samarbete mellan föräldrar och skolan.
Detta samarbete måste alla sträva efter att förstå innebörden av och vara välvilligt öppna för den oro som finns däri.
Mina kära landsmän.
Den första skoldagen innebär mycket spänning och förväntan. Jag önskar att alla skolor skulle fortsätta att vara skärpta och förväntande. Hela livet.
Låt oss vara försiktiga och se till att följa livets vägar. Även om vi känner oro eftersom vi har hunnit vänja oss vid sommaren.
Läraren kan lära sig lika mycket av barnen som de av läraren. Att främja nyfikenhet och den öppna attityden mot världen och våra grannländer är en av skolans uppgifter. Likaväl som att lära ut hur man passerar övergångsställen.
För barnen är skolan snart en vanesak. Den innebär ändå två viktiga saker.
Den ena är att barnen ska studera - och då viktigast av allt att lära sig läsa och skriva för att uttrycka sina tankar,
den andra viktiga punkten är att läsa sina läxor. Det skulle vara bra om inte hemuppgifterna bara blev en fortsättning på skoldagen utan lite annorlunda och kompletterande.
Dessutom bör det skapas förtroende mellan hemmet och skolan genom ett vänligt och uppmuntrande lärande.
Kära barn, kära estniska familjer, lyckligt läsår! "
aug 30 2012. Svårt att återvända från Gulag.
I går sa Putin: I Ryssland har man alltid respekterat alla religioner.
Det ni! Nu måste alla läroböcker skrivas om igen. En ny “sanning” presenteras. Och det är redan andra gången jag noterar det. Jag minns inte vem som sa det först, trots att det bara var några dagar sedan. Men det är så det går till: “"Om en lögn upprepas tillräckligt många gånger blir den en sanning.”, som Göbbels sa.
…..
Det ni! Nu måste alla läroböcker skrivas om igen. En ny “sanning” presenteras. Och det är redan andra gången jag noterar det. Jag minns inte vem som sa det först, trots att det bara var några dagar sedan. Men det är så det går till: “"Om en lögn upprepas tillräckligt många gånger blir den en sanning.”, som Göbbels sa.
…..
Parad i Moskva som frimärke.
Dan Jönsson skriver i dagens DN:
Det är den provocerade makten som kliver fram och visar var gränsen går.
Han jämför Pussy Riot med Lars Vilks och utställningen i Östersund. .Å ena sidan en politisk protest i en auktoritär stat där frispråkiga konstnärer kastas i fängelse, å den andra en institution i liberala Sverige som nog mest vill slippa bränna fingrarna på en het potatis.
Medan Pussy Riots punkkonsert i Frälsarkatedralen beskrivs som en modig och fräck aktion avfärdas Vilks beslut att tala inför den islamfientliga organisationen Sion – vilket var bakgrunden till Jamtlis bannlysning – som ett besynnerligt ideologiskt snedsteg, och försvaras av ingen.
Historien i Östersund har fått en extra satirisk dimension genom att ”Udda & jämt” var tänkt att ha just provokationen som tema.
Vi applåderar konst som provocerar i Moskva – men när vi själva drabbas ser vi rött.
Jag själv uppfattar att den del av konsten som är provokativ skrivs det mycket om i Sverige. Vi gillar provokationer, men självklart får man inte provocera vad som helst. Inte i Sverige!
Provokationen kan vara som ett fönster som slås upp och släpper in en massa ny luft. Men självklart kan den också bli en dörr som slår igen och skapar större rädsla, mer försiktighet.
i grunden finns ju ingen provocerande konst – bara provocerade människor. Mer exakt, det är den provocerade makten som skapar den genom att träda fram och visa oss var gränsen går. Om provokationen har ett egenvärde är det därför: den kan öppna våra ögon.
Vi bestämmer själva vad vi ska bli provocerade av. Vi bestämmer själva våra värderingar. Det ansvaret ligger på varje människa enskilt. Eller rättare sagt: det borde vara så. Vi borde få ha rätt att uttrycka oss efter vår övertygelse, och om det är alldeles uppåt väggarna ska andra med sina argument övertyga oss om att vi har fel. Eller också kan de inte det, och då kanske det inte är fel...
Det ska inte vara så som det är just nu i Sverige att vi strävar efter koncessus i betydelsen: det är redan bestämt vad vi alla ska tycka. Om jag fick bestämma skulle vi diskutera mera i vårt land. Vid eter-diskussioner måste det finnas representanter för olika åsikter representerade så att det inte blir som på 1990-talet när man fördömde de baltiska staterna helt ensidigt och ingen med en annan bild fick delta. Därför finns alla fördomar kvar i mångas själ som en sanning.
Lars Vilks själv säger att han är beredd att delta i diskussioner med vem som helst. Det ingår i hans konstverk som aldrig tycks ha ett slut.
…..
Lördagen den 18 augusti skrev Lennart Samuelsson en artikel i SvD- under strecket:
Snårig väg tillbaka för Gulagfångarna.
Efter Stalins död 1953 påbörjades processen att tömma Gulaglägren och rehabilitera fångarna. Ny forskning förtydligar bilden av återvändarna, vilka svårigheter de stötte på och vilka olika uttryck kampen för upprättelse kunde ta.
Det är de dömda fångarna han skriver om, och speciellt de som drabbades av “den stora terrorn” på 1930-talet. Det var många som dömdes efter § 58, den paragraf man använde när det inte fanns något egentligt brott att döma efter. Man dömdes egentligen för att man hade ett visst yrke som polis eller journalist t.ex.
I Gulag.
De som “bara” deporterades var inte dömda efter någon paragraf, de hämtades och skickades iväg med maktens rätt.
Efter Stalins död våren 1953 gavs amnesti för cirka en miljon fångar, de flesta med vanlig kriminell belastning. Amnestin förknippas med en brottsvåg som det året svepte över landet. Nästa steg för den nya partiledningen var att rehabilitera högt uppsatta funktionärer, militärer och vetenskapsmän som i slutet av 30-talet fallit offer för den stora terrorn. Massan av politiska fångar som dömts enligt strafflagens paragraf 58 om ”kontrarevolutionär verksamhet spioneri, eller skadegörelse” frigavs några år senare. Denna föga kända del av sovjethistorien har utforskats av den brittiska historikern Miriam Dobson som i ”Khrushchev’s cold summer: Gulag returnees, crime, and the fate of reform after Stalin” (2009) även visar hur myndigheterna på 50-talet sökte etablera en rättvisare och mer effektiv kriminalvård än Gulagsystemet för att hejda uppkomsten av nya kriminella nätverk. Det skulle dröja till efter 20:e partikongressen och Chrusjtjovs ”hemliga tal” i februari 1956 om Stalintidens terror innan sovjetregeringen på allvar tog sig an de hundratusentals politiska fångarna i Gulag.
Det var inte lätt att komma tillbaka i det sovjetiska samhället efter att ha straffats som “sovjets fiende”. För dem som bara deporterats utan dom, för dem var problemet att visa att man inte numera var en del av KGB. När en släkting, Nilla, som fått jobb på ett apotek efter hemkomsten från Sibirien dit hon deporterats för att hennes man arbetat som polis under frihetsåren, försökte visa bilder från Ants konfirmation i Jakobs kyrka vågade andra släktingar inte titta av skräck för att hon skulle rapportera vidare att de tittat på bilder från väst.
Kardinalfrågan för hennes, (Nanci Adler i boken Keeping faith with the party: Communist believers return from the Gulag (Indiana University Press, 239 s), undersökning är varför så många före detta partimedlemmar inte nöjde sig med en juridisk upprättelse och ekonomisk kompensation för de påhittade brott som de dömts för, eller oftare tvingats ”erkänna” under tortyr, utan också enträget vädjade till partiet om att återfå sitt medlemskap.
Samtidigt som partiledningen stödde en uppgörelse på det individuella planet för offren för Stalintidens repression lyckades den framställa övergreppen som utslag av uteslutande orsakade av ”Stalins personkult” och hans paranoida misstänksamhet. Den officiella propagandan förmådde med retoriska grepp ändå framställa den epoken i ett förklarat och positivt skimmer.
Artikeln skriver egentligen om att många av de återvändande politiskt dömda förtvivlat försökte komma tillbaka till kommunistpartiet. Varför? De hade ju straffats så hårt!
Han presenterar några teorier om att kommunismen var som en religion. De trodde fortfarande på ideologin, men ansåg att Stalin gjort avsteg från den rätta läran och därför hade de råkat illa ut.
Ja, det var som en religion! Det är en av farorna med alla -ismer. Man slutar tänka logiskt, man får regler uppställda av någon annan för hur man ska leva. För många människor är det absolut lättast att leva med färdiga regler och ritualer. Dessutom var högtidligheterna regisserade efter ortodoxt mönster. Vi ser det tydligt vid paraderna i Moskva. Dessutom tycker jag att det är intressant att se att flera tunga kommunister i Sverige numera tjänar den svenska kyrkan. Jag har sett med egna ögon hur religionen förändrade en familj i vår närhet och gav dem ekonomisk framgång. De var i trängande behov av regler för sina liv.
Artikeln avslutas med
Av den hittills framkomna dokumentationen är det svårt att bestämma hur många dömda kommunister som däremot under tiden i lägren bröt med sin ideologi, liksom att fastställa i vilka politiska riktningar detta motstånd mot sovjetregimen kanaliserades hos ”den tysta majoriteten” bland medborgarna i allmänhet och lägerfångarna i synnerhet.
Det är viktig forskning detta, men det tar tid innan det forskats färdigt i ämnet. Det är stort och komplicerat, och vi har utsatts för så stor propaganda att det tar en god tid att urskilja vad som är verklighet bakom den.
aug 26, 2012 Sommarläger i Pärnumaa.
Lägret på landet för samman ester från olika hörn av världen.
På gårdstunet vid Ojako i Pärnumaa öppnas en nordisk idyll framför oss. Blå himmel över det nyklippta gröna gräset på baksidan av det faluröda huset och sedan det skimrande havet.
Ly Oja, styrelsemedlem i Utbildningscentret, visar oss runt. Ungdomar från utlandet som nu studerar estniska språket och kulturen på lägret har just avslutat den första morgonlektionen. De vill inte missa ett ögonblick i vattnet.
Integration Foundation har arrangerat sommarläger i tolv år sedan 2001.
Ly säger att det fortfarande händer att de unga genom lägret inspireras till att återvända till Estland. "Vår mission är att barnen ska utveckla en ny koppling till Estland, folket och kulturen", säger Ly.Tidigare års läger visar att de kommer tillbaka för att lära och prova på att leva här.
Konkurrensen om platserna är hög. Programmen är öppna för alla unga ester som bor utomlands i åldrarna 12-17 år. 117 ungdomar ansökte om att få komma till lägret i år av vilka kommissionen hade att välja ut 66 lyckliga deltagare. Nästan hälften utestängs.
"Utbildning och Kulturdepartementet försöker göra allt för att hitta de mest motiverade barnen.
Sedan de upptäckt lägret kan de verkligen dra nytta av det ", säger hon till värdinnan. Under många år anordnades lägren utan att man kontrollerade barnens intresse för att lära sig estniska och då var det mycket svårare att genomföra lägret.
Ly säger att den här gruppen är intresserad och har mycket roligt. "De är så vänliga och jag ääälskar gruppen! Detta utbyte är verkligen speciellt. "Om ingen fäller några tårar i morgon har vi helt misslyckats.”
Sten har kommit från USA för att lära sig estniska. Han började lära sig estniska för ett år sedan. "Stens äldre bröder talar inte estniska och är inte intresserade av det estniska. Men Sten visste från fjorton års ålder att han vill lära sig mer och ta reda på mer om sin ursprungsort,” beskriver Ly. Hittills talar han så bra estniska att han och en ny vän, Mihkel från Kanada inte längre talar engelska sinsemellan.
Volfram, en annan elev, är övertygad om att han ska läsa vid ett universitet i Estland.
Under sommaren kommer det hållas läger på Ojako gård. Varje läger har 22 utländska elever och åtta ungdomar från trakten för att hjälpa till där det behövs.
Hur mycket estniska de lär sig varierar för varje läger. Den tidigare gruppen delades in i två grupper - de som bara talade ryska, och de som bara talade engelska. I den nuvarande gruppen är dert ett fåtal som fortfarande inte talar estniska flytande men de har ändå utvecklats stort.
"Hans från Mexiko kunde ingen av oss förstå när han talade estniska “på spanska”. Det är otroligt hur mycket han har lärt sig.
Mycket händer hela tiden på lägret. Efter bollspel på stranden hoppar man i poolen och på kvällen blir det bastu.
Mihkel:
Trettonårige Mihkel Jaenes föddes och levde i Kanada. Mihkel talar estniska hemma och engelska och franska i skolan. Oavsett avstånden brukar familjen besöka släktingar under hela semestern.
"Jag känner mig mer hemma i Estland än i Kanada," säger Mihkel. Han är övertygad om att han kommer leva i Estland i framtiden.Innan dess vill han avsluta skola och universitet i Kanada. "Utbildningen är på en mycket hög nivå i Kanada, jag tror det kommer att hjälpa mig att hitta ett bra jobb."
Mihkel blev intresserad av sina rötter och ursprung när fadern berättade om Estland. "Jag blev intresserad av i Estland, jag vill veta mer om landet." Han går en gång i veckan i estnisk skola, har kontakt med andra ester som bor utomlands och studerar dagligen med sin far genom att läsa böcker och diskutera om landet. Mihkel gillar speciellt att utforska historien om Estland.
Michaels föräldrar är båda ester. Hans far flyttade till Kanada efter att Sovjetunionen kollapsade, modern å andra sidan föddes och levde i Kanada.
"Till skillnad från i Kanada har varje liten plats och varje län sina egna traditioner", säger Mihkel som en förklaring till att han tycker om att resa hit.
Nu när lägret snart är slut är han ganska ledsen, säger han själv. Han har funnit nya vänner, en från Mexico en annan i USA. "Men finländarna är också ganska trevliga", tillägger han.
Efter gymnasiet planerar Mihkel att studera till flygingenjör och börja konstruera flygplan. I hemlighet, avslöjar pojken också en annan plan för framtiden - han vill bli politiker och kämpa mot korruption. "Jag vill göra livet bättre i Estland", säger trettonåringen.
Laura:
Laura Kraus
Lauras Karus föräldrar flyttade från Estland till Tyskland när hon var två månader gammal. Idag är hennes vardagsspråk mestadels tyska. "Mamma talar estniska, pappa mest tyska", säger Laura.
Laura anser sig halvt estnisk. "Jag gillar det faktum att jag inte är helt tyska. I skolan betraktas jag ändå alltid säga som en främling från Estland. "Det land där man är hemma kommer alltid vara det land där man känner till de lokala sederna, kulturen och historien. "Jag tillbringar ett par veckor varje år här, i Tyskland är jag nästan hela året."
Laura är sjutton år gammal och avslutade gymnasiet tidigare i år. Redan innan han kom till lägret visste hon att utan utbildning eller arbete kommer hon inte klara sig. "Jag vill kunna det estniska språket helt och hållet", säger hon med bara en lätt brytning och det blir nästa inte ett grammatiskt fel under vårt samtal.
(från Postimees)
aug 25 2012. Tyskt anfall.
Nu vet jag lite mer om Åland också. Vi åt middag på Grillrestaurang och träffade Dennis från Åland. Det var så intressant att lära sig hur det verkligen fungerar där. Vi har nog inte riktigt tänkt på det förut. Men Åland är ju faktiskt ett ännu mindre land än Estland, och de har regering som stiftar lagar och har många andra funktioner som behövs i ett land. Mycket intressant!
Finlands Europaminister, Alexander Stubb.
Dessutom läste jag intervjun i dag i DN med Alexander Stubb om det finska förhållandet till Euron. Han berättar om Finlands starka ställning och den stora framgången. Jag tyckte det lät roligt när han sa: Finland har blivit ett litet Sverige. Det andra landet som också klättrar nämndes dock inte: Estland. Annars brukar de finska ministrarna tala om Estland som en jämlike. Jag tycker det låter så härligt med ett ordentligt samarbete Norden - Baltikum (om Litauen nu vill). Stubb behöver några starka samarbetspartner för att verkligen bli hörd i EU, sa Stubb.
.....
Jag har skrivit så mycket om den ryska ockupationen att jag tänkte byta nu och redovisa vad som kommit fram om den tyska ockupationen 1941 - 1944. Det som redovisas här är mest siffror inte egentligen någonting om hur livet var i landet under den här tiden. Jag har läst:
“Den aktuella situationen för forskningen om det sovjetiska och nazistiska förtrycket i Estland” skriven av Aigi Rahi, seniorforskare vid Tartu Universitet.
Tyskt anfall
Den 22 juni 1941 anföll tyska trupper Sovjetunionen. Den 1 juli tog tyskarna Riga, Lettland. Samtidigt började sovjetiska administratörer och militär att fly från Estland. “Den brända jordens taktik” förklarades av Stalin, vilket gjorde att fler Förintelsebataljoner bildades. Omkring 6000 personer som ingick i dessa bataljoner gavs rätt att råna och döda,(!) vilket i sin tur förstärkte den negativa attityden estländare fått av sovjetiska tjänstemän och militärer. Jag har berättat om de unga männen som dödade människor och brände hus i Väike Maarja.
Estniska Skogsbröderna, d.v.s. de väpnade grupper av partisaner som hade startat sin verksamhet efter 14 juni-deportationerna 1941 valde att hjälpa den tyska armén. Genom att utnyttja paniken i Röda armén befriade Skogsbröderna södra Estland. Vad som hände under sommaren och under krigesåret 1941 har tidigare redovisats ingående av Herbert Lindmäe, professor emeritus, Tartu.
I reaktion mot den sovjetiska ockupationspolitiken kom tusentals Skogsbröder att frivilligt strida i hemvärnsenheter på tyskockuperade områden. I början av den tyska ockupationen uppgick 50.000 estländare i enheter tillsammans med den tyska armén och polisen. Siffran var betydligt större än det som planerades av tyskarna. (Man måste förstå den skräck de flesta ester kände för att Sovjet skulle komma tillbaka.) I det estniska statsarkivet kan man läsa historien om självförsvarsenheterna, där beskrivs de viktigaste händelserna och börjar med ockupationen av Estland fram till utgången av 1941.
Från sommaren 1942 kom attityden gentemot tyska armén att kraftigt försämras. Det visar bl.a. antalet beväringar som flydde till Finland för att slippa mobilisering till den tyska armén. Ungefär 3.500 av dem blev frivilliga i finska armén, och de bildade 200th Infantry Regiment ("finska pojkarna"). I augusti 1944, efter freden efter Fortsättningskriget mellan Finland och Ryssland, tvingades cirka 1.800 av dessa att återvände till Estland från Finland.
Det är svårt att bedöma exakt hur många av de estländarna som kämpade i den tyska armén på grund av brist på arkivmaterial. En bra översikt över de estniska enheterna i de tyska väpnade styrkorna finns i Toomas Hiios dokument som publicerades i tidskriften Vikerkaar. I linje med A. Tinits beräkningar var 60.000 män helt och hållet mobiliserade. Enligt T. Nõmm kom ca. 70.000 ester att tjänstgöra i tyska styrkor, varav 20.000 frivilliga och 50.000 värnpliktiga. Ca 20.000 estländare dog i tyska armén.
Det finns olika åsikter om de förluster som estniska civilbefolkningen tvingades bära under den tyska ockupationen. Enn Sarv, med stöd av uppskattningar i "Memento", menar att antalet lokala offer både de som dödades och de som förintades inte kunde vara högre än 6600, inklusive 929 judar och 243 zigenare. Listan har upprättas av Eugenia Gurin-Loov och har 929 namn. V. Boikov har samlat in personuppgifter om 559 estniska judar och cirka 800 romer som dödades. De uppgifter som återfinns i olika källor är ungefärliga, men alla forskare delar uppfattningen att antalet judar som dödades var mellan 900 och 1.000. Nästan 800 personer skickades att arbeta i Tyskland och 4.000 människor skickades till fångläger varav cirka 1.000 dog.
Dessa uppgifter är absolut inte de slutgiltiga. I dokumentationen återspeglas att avrättningarna är ganska stora och kontroversiella. Mer forskning bör göras av en estnisk internationell kommission för att utreda brott mot mänskligheten, och den bör också behandla de människors öden som kommit till Estland från Litauen, Tjeckoslovakien, Tyskland och Polen.
När kriget under 1944 nådde Estland uppskattar S. Ise att cirka 35.000 soldater från tyska sidan begravdes i Estland, upp till en tredjedel av dem var estländare. Antalet ester som dödades i strider på estniskt territorium 1944 anses vara mellan 10.000 och 12.000 och då räknas inte fångar. Antalet döda i sovjetiska flyganfall uppges till 800. Efter tillbakadragandet av tyska trupper gjordes ett försök att återupprätta den estniska självständigheten. Detta misslyckades och i september 1944 ockuperades fastlandet åter av den sovjetiska armén.
Under den så kallade Stora Flykten som inleddes i september 1944 beräknas omkring 25.000 estländare ha nått Sverige. Flyktingar föredrog att försöka nå närliggande Sverige och Finland, men de som flytt i elfte timmen var tvungna att istället åka till Tyskland och ca 35.000-40.000 ester kom dit. Den värsta katastrofen för dem som flydde till Tyskland ägde rum den 22 september 1944 på lasarettsfartyget Moero. Det var 2.500-3.000 personer ombord på fartyget men endast ca 600-700 räddades. (Ants släktingar, mormors syster Olga och metropolit Alexander av Tallinn var passagerare på Moero, och de hörde till de räddade.) Den 6 oktober 1944 sänktes transportfartyget Nordstern nära Memel (Klaipeda). (Ants och hans föräldrar var på Nordstern på turen före denna, de blev också beskjutna och många dog men de klarade sig). E. Ernits har räknat ut att av de estniska flyktingar som försökte nå Tyskland under höstmånaderna 1944 omkom ca 1.000-1.200 personer på Östersjön. Ingen vet hur många flyktingar som försvann till sjöss ombord på båtar som styrt mot Sverige. Det är allmänt beräknat att av alla de flyktingar som anses ha flytt över Östersjön har ca 10% eller upp till 7.000 personer försvunnit. Baserat på de uppgifter som utfärdades den 1 oktober 1946 fanns det totalt 32.219 estländare i flyktingläger i Tyskland, 16.688 i USA-zonen (inklusive Berlin), 13.698 i den brittiska zonen, 835 i den franska zonen. 998 estländare var i Österrike.
Efter Tysklands kapitulation kom tusentals estländare i östra Tyskland att interneras av sovjetiska styrkor. Det fanns estniska krigsfångar i varje zon. Enligt olika källor togs ca 5.000-6.000 estländare till fånga av de allierade styrkorna i Tyskland och Tjeckoslovakien. Ungefär 5.000-5.500 estniska soldater var kvar i den sovjetiska zonen. I Estland placerades krigsfångar i läger som satts upp av tyskarna och som fanns kvar. Erich Kaup har givit en bra bild av verksamheten i dessa läger.En fotnot: tyskarna hade naturligtvis också kulturautonomi i den fria republiken Estland, liksom svenskar, judar och alla grupper med en population större än 3 000 personer.
Andres Küng: Kommunismen och Baltikum,
Jag ska börja med en rättelse. Jag har tydligen någon gång sagt att alla svenskar ansåg att esterna var fascister (Stalin förbjöd användandet av ordet nazist, så det blev fascism de anklagades för. De var varken det ena eller det andra).
Det är fel. Det som är svårt att komma ihåg i dag är hur bortglömda de baltiska staterna var. Jag kan istället säga så här: Av de som ändå visste om den estniska statens tidigare existens var alldeles för många övertygade, genom skicklig propaganda öster ifrån, att alla ester var nazister. Jag hörde det själv från så många och jag vet ju att det var en vanlig fråga om man sa att man var est.
…..
…..
Andres Küng i samspråk med Mart Laar.
Jag har nu fått tag i ett häfte av Andres Küng: Kommunismen och Baltikum, 1999.
Andres Küng var född i Sverige av estniska föräldrar. Han arbetade för Estland och startade en Volvo-station i Tallinn så snabbt det gick. Han dog 2002 i en hjärtattack.
Inledningsstycket säger så mycket om de små baltiska staternas situation:
De baltiska - och övriga nordiska - staternas säkerhet under mellankrigstiden blev beroende av maktbalansen mellan stormakterna. När både Tyskland och Sovjet under trettiotalet utvecklades i totalitär riktning ökade krigsrisken och hoten mot bl.a. de baltiska folken. Det hjälpte inte att de baltiska regeringarna undertecknat mellankrigstidens förbud mot alla krig eller att de ingått icke-angreppspakt med Sovjetunionen år 1932 och senare förlängt dem med tio år.
Är man ett litet land mellan två stormakter betyder inga avtal något. De fattar vilka beslut de vill över huvudet på de små staterna. Om den ena makten dessutom är Sovjet / Ryssland måste man lära sig att avtal absolut inte betyder något. Vad ska en liten stat då göra? Kan världen egentligen acceptera små stater? Det här problemet är synnerligen viktigt att få svar på för de baltiska staterna som fortfarande ständigt råkar ut för påhopp från Ryssland.
Inledningsstycket säger så mycket om de små baltiska staternas situation:
De baltiska - och övriga nordiska - staternas säkerhet under mellankrigstiden blev beroende av maktbalansen mellan stormakterna. När både Tyskland och Sovjet under trettiotalet utvecklades i totalitär riktning ökade krigsrisken och hoten mot bl.a. de baltiska folken. Det hjälpte inte att de baltiska regeringarna undertecknat mellankrigstidens förbud mot alla krig eller att de ingått icke-angreppspakt med Sovjetunionen år 1932 och senare förlängt dem med tio år.
Är man ett litet land mellan två stormakter betyder inga avtal något. De fattar vilka beslut de vill över huvudet på de små staterna. Om den ena makten dessutom är Sovjet / Ryssland måste man lära sig att avtal absolut inte betyder något. Vad ska en liten stat då göra? Kan världen egentligen acceptera små stater? Det här problemet är synnerligen viktigt att få svar på för de baltiska staterna som fortfarande ständigt råkar ut för påhopp från Ryssland.
Efter andra världskriget var det ingen som försvarade ländernas självständighet trots vissa löften från Atlantstaterna. Sverige uttryckte dessutom förakt för att de skulle ha utvecklats till totalitära stater själva. Detta är nonsens. När det gäller Estland, som jag vet mest om, var landet en demokrati med fria val under sina fria år, utom de år under 1930-talet när president Päts ville rädda landet från nazism. Små stater blir gärna slarvigt felvärderade om andra större stater tar hänsyn till sin egen säkerhet i första hand. Och det gjorde hela västvärlden. Kanske hade de sett för mycket av hur Sovjet kastade in tusentals och åter tusentals soldater i en jämn ström utan att vidta några försiktighetsåtgärder.
Hur kunde sedan så många svenskar tro på att Sovjet var en rättstat och ett moraliskt land, som tog ansvar för sina medborgare? Jo, de frågade inte balterna. När en est försökte berätta hur de levt under den första ockupationen 1940 - 41, då vägrade man lyssna.
Det får inte hända igen! Det kan aldrig, aldrig vara så att den som bara tittar på vet mer än den som levt i den svåra verkligheten. Alla människor har samma värde, även de baltiska folken.
Den 28 september tvingade Stalin på esterna en biståndspakt där det betonas respekt för självstyret, statsskick, ekonomiskt och politiskt system samt militär handlingsfrihet. Men samtidigt tryckte den sovjetiska generalstabens kartor där baltstaterna angavs som delrepubliker i Sovjetunionen.
Dagen efter undertecknandet skrev den biträdande sovjetministern för säkerhetsfrågor, Ivan Serov, under en hemlig order om registrering och därefter deportering av “antisovjetiska element” från de då ännu självständiga staterna Estland, Lettland och Litauen.
Hur kunde sedan så många svenskar tro på att Sovjet var en rättstat och ett moraliskt land, som tog ansvar för sina medborgare? Jo, de frågade inte balterna. När en est försökte berätta hur de levt under den första ockupationen 1940 - 41, då vägrade man lyssna.
Det får inte hända igen! Det kan aldrig, aldrig vara så att den som bara tittar på vet mer än den som levt i den svåra verkligheten. Alla människor har samma värde, även de baltiska folken.
Den 28 september tvingade Stalin på esterna en biståndspakt där det betonas respekt för självstyret, statsskick, ekonomiskt och politiskt system samt militär handlingsfrihet. Men samtidigt tryckte den sovjetiska generalstabens kartor där baltstaterna angavs som delrepubliker i Sovjetunionen.
Dagen efter undertecknandet skrev den biträdande sovjetministern för säkerhetsfrågor, Ivan Serov, under en hemlig order om registrering och därefter deportering av “antisovjetiska element” från de då ännu självständiga staterna Estland, Lettland och Litauen.
Ivan Serov.
Naturligtvis tänker jag på det här när jag läser vissa böcker. Djupast grep mig uttrycket att esterna skulle
glömma “gamla oförrätter”. Kräver någon att judarna ska glömma Auschwitz som en gammal oförrätt? Men även andra som menar att esterna ska lita på Ryssland. Det kan de aldrig göra! De vet av erfarenhet att man absolut inte kan göra det. Ett avtal är inget avtal. Ryssen vet vad folket vill, lovar det, och gör precis tvärt om. Ryssland har aldrig tagit på sig ansvaret för det som hände, alla mord och deporteringar, på det sätt som Tyskland gjort. Tvärtom kräver de att esterna ska hylla dem som befriare. Vi minns Bronsnatten! Det spelar ingen som helst roll vad esterna säger själva i sitt eget land. Det står så många minnesmonument kvar från ockupationstiden för att esterna inte vill ha bråk med Ryssland, men ryssarna förstörde alla estniska monument när de fick tillfälle. En stor stat gör som den vill, en liten stat får passa sig.
...de baltiska kommunistpartierna hade sommaren 1940 mellan 100 och 200 medlemmar vardera.
Så kom “valet” 1940.
Den sovjetioska nyhetsbyrån TASS meddelade valresultater 12 timmar innan vallokalerna stängt.
Kanske har det nu - snart sextio år efteråt (1999) åter blivit dags att lära sig något av dessa våra grannfolks erfarenheter av kommunistisk teori och praktik.
Så avslutas det första kapitlet, och jag tror att väst verkligen fortfarande har mycket att lära sig av de baltiska folken.
aug 19 2013. Smutskastning på nätet.
Baltutlämningen 1946
Jag skrev en text om den tyska ockupationen i Estland och googlade litegrand. Och hittade texter jag inte
skulle vilja hitta.
Att judarna förintades under den tyska ockupationen läggs som en skuld på esterna. Jag kan inte glömma att Dilsa Demirbag Sten i Nordegrens program menade att “det blev inte fler judar som dödades i Estland därför att Estland är ett så litet land”. Orden finns kvar trots att tiden går. En svensk kan inte tänka sig en annan förklaring.
Jag sökte namnet på den tysk som såg till att Estland blev "judenfrei" 1942 och kom på en hemsida "Klartexten" där det stod:
Estland är ett land med starka nazisympatier. Förmodligen Europas nazivänligaste land! Vid den sk Baltutlämningen utlämnade Sverige 167 balter till Sovjetunionen, som slagits på nazisternas sida. Baltikum ockuperades av Sovjetunionen i juni 1940. /../Frågan är om Finland var nazivänliga! Svaret är ett rungande NEJ! Finland har inte tagit Estlands väg, mot nazistvänlighet. Att dom känner sig hotade av ryssen gör dom inte nazivänliga.
Vad är det för skillnad på esternas skräck för ryskt maktövertagande och finnarnas skräck för detsamma. Esterna hade faktiskt upplevt skräckväldet i verkligheten. (Bara ytterligare en liten detalj: Av dem som utlämnades var sju stycken ester, och dessa och de andra soldaternas skuld i Förintelsen har aldrig fastställts. De var nämligen frontsoldater.)
Att esterna skulle vara nazister är i just den här texten menat som en förklaring till att Ilmar Reepalu ska vara nazist. På ett ställe sägs det också att man tar intryck även om man lämnar sitt land som 1-åring. (Det finns i blodet på något sätt, eller?) Är det någon mening att protestera? Någon har bestämt att esterna är nazister och alltid har varit det. Under 1990-talet var det en ofta förekommande bedömning. Jag såg TV-program, hörde radioprogram och läste tidningar där det talades om estlands skuld. Tyskarna däremot har befriats från sin skuld. Men Konrad Adenauer och den tyska läkarstämman har ju bett om ursäkt för Tysklands och läkarnas roll i Förintelsen. Ska esterna också göra det? Nej!
Under andra världskrigets tyska ockupation ville den tyske makthavaren göra intryck på Hitler. (Jag har glömt i vilken av alla böcker jag läste det. Den finns i alla fall i Litteraturlistan.) Hans ambition var att bli den makthavare som först av alla kunde utropa ett land som Judenfrei. Och han lyckades. Redan 1942 var Estlands judar döda, alla de som inte hunnit fly från landet eller som gömts av ester. Han blev uppmärksammad av Hitler för sitt värv. Hans ambitioner har kostat mycket för det estniska folket av misskrediteringar och elakheter.
Men egentligen är just denna text i “Klartexten” skriven av en okunnig relativt ung man, som inte vet någonting. Det finns många faktafel. På Internet kan man skriva vad som helst, och det kan vara farligt. Där råder åsiktsfrihet och det är möjligt att sprida vilka lögner som helst. Så vill vi ha det.
Men vad ska ett litet land göra? Räcker det med utbildning? Räcker det med att stå rak i ryggen?
Jag upprepar: Estland var det enda land i världen som gav de judiska medborgarna autonomi. För detta tackades de som enda land i världen av Judiska Världsrådet med deras Guldplakett,. Det var när esterna bestämde själva i sitt land.
Nej, jag bör inte googla hur som helst. Överallt hittar jag fruktansvärda texter. Bl.a. i Christian Günther-bloggen:
Lägg dessutom till Estlands skamliga behandling av den ryska minoriteten i landet sedan självständigheten. Plus balternas glädje över att aktivt delta i nazismens krig, inklusive Förintelsen. Då får du receptet till den dynamitladdning som exploderade nyligen.
"Estlands skamliga behandling av den ryska minoriteten"!! Allt får man skriva. För det första: de behandlade inte ryssarna skamligt! Däremot hade ryssarna behandlat esterna värre än skamligt under ockupationsåren! Finns det någon som skriver om det med samma upprördhet? "Balternas glädje att delta i tyskarnas krig"!! Man blir stum. Men det får jag inte bli.
Ants chef berättade att hon vid ett besök i Tallinn på 1990-talet hade med sin grupp fått en visning av Lasnamäe som ett exempel på hur illa esterna behandlar ryssarna. Lasnamäe är ett stort förortsområde där man byggde de stora skivhusen under den ryska ockupationen. I Tallinn väntade ungdomar och andra trångbodda på att få en lägenhet där. Men. Så blev det inte. Ryska invandrare kom till stadens sovjet (den församling som bl.a. delade ut lägenheter) och visade upp ett papper på att de skulle bo i en lägenhet där. Så gick den ena lägenheten efter den andra.
I Moskva ville man ha så många ryska invandrare där som möjligt för att utradera den estniska kulturen.
Några få lägenheter tilldelades "rättroende" ester. Därefter fortgick allt som vanligt i Sovjet-Estland. Inget underhåll interiört eller exterört. Husen förföll men ingen brydde sig om det.
När Estland blev fritt 1991 var det mycket att göra. Infrastrukturen var i ett stort förfall. All infrastruktur. Alla som besökte landet kunde se det. Vissa hus lämnades tillbaka till de tidigare ägarna och blev ofta upprustade och vackra. När det gällde de statliga lägenheterna bestämdes att hyresgästen/hyresgästerna skulle bli ägare.
Eftersom Ants fått tillbaka sitt hus kunde vi se vilken fruktansvärd miljö människor levt i. I den lägenhet han bott fram till flykten bodde nu fyra familjer i varsitt rum. I köket fanns en spis för varje familj. Allt var skitigt. Toaletten under all kritik. En mardröm att bo i. Just i den lägenheten bodde bara estniska familjer, men de hade tappat all lust och glädje. - Som vittne till missären hade vi en svensk Generaldirektör, som blev helt chockad. -
Ingen i Sverige tog upp frågan om esternas liv i Sovjetunionen; i deras eget land som stulits från dem. Ingen! Om en est i Sverige försökte, blev han tystad. Vi har många exempel på ester som vandrat runt till svenska tidningsredaktioner och blivit utkastade.
Eugenia Gurin-Loov
Under en diskussion i TV med bl.a. Per Ahlmark påstods att de baltiska judarna satt med väskorna packade
för att snabbt rädda sig från landet. Vi berättade det för Anne i Tallinn och hon berättade det för judarnas Grand old lady i Tallinn: Eugenia Gurin-Loov, som förklarade att det var dumheter. Hur och varför kan de hitta på sådant? (Jag påstod i okt 2009 att det var den judiske rabbinen hon pratat med, men Anne har rättat mig.)
För att man ska förstå stämningen ska jag kanske berätta om Annes familj. Hennes mans syster var gift med en ryss. När släkten träffades på kalas krävde han att alla skulle tala ryska. Om de inte gjorde det hotade han med att anmäla dem till Sibirien eller något lika hemskt. På kalaset! Hur är det att leva så?
För att man ska förstå stämningen ska jag kanske berätta om Annes familj. Hennes mans syster var gift med en ryss. När släkten träffades på kalas krävde han att alla skulle tala ryska. Om de inte gjorde det hotade han med att anmäla dem till Sibirien eller något lika hemskt. På kalaset! Hur är det att leva så?
Ingen har hotat ryssarna. Ingen ryss har bett om ursäkt. Få svenskar har förstått.
Plötsligt kom jag att tänka på Haapsalu 1993 när vi gick runt och tittade på den sovjetiska missären. Gårdar som luktade skit, halvt raserade hus, gråa människor. Vi säger till varandra: “Tänk när allt detta är reparerat” Då säger en svensk turist bredvid oss “Är det inte synd att allt det pittoreska ska försvinna.”
aug 17 2013. Ingermanland på SVT.
Åter igen har jag blivit påmind om hur det gick till i Sovjetunionen. Hur man absolut inte förstod nyttan av kunskaper, i alla fall inte under stalintiden. Det var i programmet om Ingermanland vi såg på SvT för några dagar sedan.
Ingermanländarna bodde i sina hus och skötte sina åkrar. De var vanliga arbetande bönder. Kommunisterna kom även till deras by och tog hand om männen. De fängslades och dödades eller deporterades. Alla gårdar slogs ihop till en kolchos och en politruk blev chef där. En politruk utan några kunskaper varken i jordbruk eller boskapsskötsel. Hur gick det? Jo, det var resultatet av den ommöbleringen som gjorde att de som kom från Ryssland till Estland på 1940-talet inte fick säga ett ord om hur det var på de ryska kolshoserna innan kollektiviseringen var genomförd i Estland. Om de ändå sa något riskerade de dödsstraff. Det gick nämligen helt åt skogen. Det vill säga. Jordbruken hamnade i kaos. Den enda som fick ha några åsikter om skötseln var helt okunnig! Och det gällde inte bara jordbruket. När man eliminerade alla med kunskaper, kunde det inte bli annat än katastrof.
Städarna fick veta att när de skulle skura trägolven skulle de hälla över ett visst antal liter vatten över golven och sedan torka upp. Resultat: Träet ruttnade.
På Ormsö fick arbetarna veta att de skulle plöja ett visst djup ner i jorden innan de sådde. De protesterade men blev ombedda att hålla tyst. Resultat: eftersom jorden var full av småsten hade bönderna på Ormsö aldrig plöjt så djupt. Jorden blev obrukbar.
På sjukhuset i ryska Karelen där Ants moster arbetade deporterades alla läkare och alla sjuksköterskor. Vem som helst, städare eller andra, fick ta över deras jobb. Moster talade perfekt ryska och låtsades att hon var städare. Hon lyckades ta sig till tillbaka till Estland.
Vi måste lära oss att det krävs grundkunskaper för att klara av de flesta arbeten, och det är vår plikt att hålla kunskaperna levande.
.....
Hela avläsningssystemet för elen ska bytas ut i Estland. Det gamla luftledningssystemet kunde vara livsfarligt med sin gamal farliga konstruktion. På vissa ställen är ledningarna redan nedgrävda. År 2017 ska alla elektriska givare var utbytta så att de ska kunna avläsas automatiskt.
.....
I Pärnu har man bytt linjesystem för bussarna. Det betyder att inget är som förrut. Frågan är hur man nu ska åka för att komma till arbetet eller skolan. Blir det en stor omväg? Måste man börja byta buss under resan? "De som hittat på det här saknar hjärna!" sa en dam som stod vid en busshållplats. De har inte helöler lyckats förklara varför detta var nödvändigt. "Det har fungerat så länge. Varför måste de förstöra?"
.....
Även biljettsystemet i Tallinn ska ändras.- Man har ännu inte beslutat om resorna ska vara gratis för Tallinnborna, men kommer ändå ändra biljettsystemet till elektroniska biljetter så att alla ska ha en biljett att visa upp. Även om det blir gratis ska man visa sin biljett för statistikens skull; utomsocknes får alltid betala i Tallinn. Det låter lite märkligt, men man planerar att ha samma elektroniska biljettsystem i hela landet, även för tåg och båtar, så Tallinn är bara en början. Det har varit protester mot gratis kommunikationer i Tallinn i resten av landet. Varför ska de åka gratis och vi betala?
.....
Saarte Liinid, öarnas båtbolag har köpt in en ny isbrytare. 2 miljoner Euro kostade den och den är döpt till Panda. "Det är så många kvinnor inblandade i vårt företag, så det går inte att välja ett kvinnonamn, då undrar alla Varför just det namnet? så vi valde det neutrala Panda." säger direktören och skrattar.
.....
den ryske konstnären
En rysk konstnär har flyttat till Estland.
Stress, cynism, hyckleri, politiskt och kulturellt kaos samt stagnation listar Igor Makarevich (49) efter tjugo år i Moskva som konstnär och designer, och de är anledningarna till att han beslutat att lämna stadslivet och flytta till floden Ahja i sydöstra Estland.
Med sina polska rötter verkar flytten vid första anblicken otrolig, eftersom han jobbade i Moskva och nådde stor framgång och berömmelse där. I hans långa CV hittar man på ett antal utmärkelser för reklam och tv-arbeten samt uppdrag för industrin som företagen Samsung, Daewoo, Mercedes, och Reebok.
De bodde i en förmögen förort i Moskva med sin fru Julia och två barn till i våras när de beslutade att flytta till Estland.
Det radikalt livsavgörande beslutet fattades bara på några månader även om tankarna hade srrat i deras huvuden under en lång tid.
"När barnen föddes, började vi leta efter ett eget hus. Vi bodde visserligen redan i huset i Rublev men det kändes trångt där. Vi etablerade kontakter med affärsmän och politiker, av vilka många tidigare varit kända kommunister. De tjänade bra, men de var aldrig tillfreds. Meningen med deras liv var bara att tjäna mer och mer pengar och det var fruktansvärt cyniskt, "beskriver Makarevich, och tillägger att en de började ta efter den världsbilden.
"Om du går till en galleria i Tartu, då behöver ingen män någon exrtra säkerhet, men rika människor i Moskva måste alltid ha sällskap med livvakter beväpnade med maskingevär. Och bostadshusen är som kyrkor".
Ju mer störda konstnärsfamiljen blev av denna krassa syn på livet, ju mer barnen tog intryck av det desto mer ville de flytta med barnen Mishel (9) och Stefan (6).
Nu går Stefan i förskolan i Võnnu och Mishel går sista året i lågstadiet också i Võnnu. I början kunde de bara några enstaka ord på estniska, men nu talar de språket nästan flytande och kan hjälpa sina föräldrar med översättningar från ryskan.
"Under skolloven började jag pliugga estniska hemma. Mamma och pappa köpte mig en bärbar dator och jag gjorde en ordbok ", säger Mishel och erkänner att hon fortfarande behöver vänja sig vid livet i på orten.
"Jag har inte särskilt goda vänner här, eftersom vi är från Ryssland. Men jag skulle vilja ha det", säger Mishel lite sorgset och hoppas att hon på så sätt ska kunna förbättra språkkunskaperna. Om hon pratade mer med klasskamraterna och om hon fick nya vänner skulle hon lära sig estniska fortare och bättre.
"Det är bra här eftersom det är en så vacker natur, men alla vänner finns i Moskva. Jag skulle vilja ha båda. "
Det faktum att konstnärsfamiljen valde att bosätta sig i Estland var dock ingen tillfällighet. I själva verket var hans mor Julia Tsernjakova från Kallaste vid Peipsis strand och tillbringade sin barndoms somrar där, och Igor var oftast i Lettland på sommarloven.
"Vi har varit förtjusta i båda två, och några år hyrde vi en lägenhet i Kallaste.
Huset i Lääniste by fann de dock på Internet. Huset vid Ahja strand kostade en kvarts miljon. Men trots att det var mycket pengar bestämde de sig för att flytta.
"Det här stället inspirerar oss Här härskar flugnm och ro och en underbar natur. När man bor i en förort till Moskva kan man visserligen se djur, men här ser man kor, getter och rävar gå utanför fönstret ", säger Makarevich, vars artistnamn är Yigo.
De har upptäckt fel på huset men hoppas att det estniska rättssystemet ska hjälpa dem.
"Detta hus är ett stort experiment. Vi fick löften som inte har hållits.” Han talöar om problemen en kort stund, sedan säger han att de här problemen inte får störa deras liv."Vi har frihet här. Människorna är varma och vänliga. Kanske flyttar vi så småningom någon annan stans, men aldrig till Ryssland ", säger Makarevich bestämt. “Allt beror på att jag kan överleva som konstnär.”
I Moskva var han främst designer, men de senaste åren har han utvecklat en speciell teknik för att göra bilder av fotografier, med databehandling, tryckning, målning och mycket mer. Den tekninken har han använt i ateljén i Lääniste och haft utställningar i Europa. Just nu pågår en utställning i Schweiz.
Som modeller använder Yigo både vänner och kändisar. Nyligen lyckades han sälja en bild för € 5.000, som var från filmen "Amelie" fföreställande den berömda franska skådespelerskan Audrey Tautou.
Hans teknik kan jämföras med Andy Warhol och Mark Kalev Kostab.
Yigo har använt sin speciella teknik till ett hundratal bilder och en av dem har han givit till kommunstyrelsen i Võnnu.
CV
• Född den 1963/05/15.
• 1985:e designexamen från Sverdlovsk (numera Jekaterinburg).
• Arbetade som designeri tidningarna Life and Art Theatre.
• I Moskva har han utformat stormarknader och gjort TV-reklam och TV-program.
• Gift med Julia, barnen Mishel och Stefan.
Stress, cynism, hyckleri, politiskt och kulturellt kaos samt stagnation listar Igor Makarevich (49) efter tjugo år i Moskva som konstnär och designer, och de är anledningarna till att han beslutat att lämna stadslivet och flytta till floden Ahja i sydöstra Estland.
Med sina polska rötter verkar flytten vid första anblicken otrolig, eftersom han jobbade i Moskva och nådde stor framgång och berömmelse där. I hans långa CV hittar man på ett antal utmärkelser för reklam och tv-arbeten samt uppdrag för industrin som företagen Samsung, Daewoo, Mercedes, och Reebok.
De bodde i en förmögen förort i Moskva med sin fru Julia och två barn till i våras när de beslutade att flytta till Estland.
Det radikalt livsavgörande beslutet fattades bara på några månader även om tankarna hade srrat i deras huvuden under en lång tid.
"När barnen föddes, började vi leta efter ett eget hus. Vi bodde visserligen redan i huset i Rublev men det kändes trångt där. Vi etablerade kontakter med affärsmän och politiker, av vilka många tidigare varit kända kommunister. De tjänade bra, men de var aldrig tillfreds. Meningen med deras liv var bara att tjäna mer och mer pengar och det var fruktansvärt cyniskt, "beskriver Makarevich, och tillägger att en de började ta efter den världsbilden.
"Om du går till en galleria i Tartu, då behöver ingen män någon exrtra säkerhet, men rika människor i Moskva måste alltid ha sällskap med livvakter beväpnade med maskingevär. Och bostadshusen är som kyrkor".
Ju mer störda konstnärsfamiljen blev av denna krassa syn på livet, ju mer barnen tog intryck av det desto mer ville de flytta med barnen Mishel (9) och Stefan (6).
Nu går Stefan i förskolan i Võnnu och Mishel går sista året i lågstadiet också i Võnnu. I början kunde de bara några enstaka ord på estniska, men nu talar de språket nästan flytande och kan hjälpa sina föräldrar med översättningar från ryskan.
"Under skolloven började jag pliugga estniska hemma. Mamma och pappa köpte mig en bärbar dator och jag gjorde en ordbok ", säger Mishel och erkänner att hon fortfarande behöver vänja sig vid livet i på orten.
"Jag har inte särskilt goda vänner här, eftersom vi är från Ryssland. Men jag skulle vilja ha det", säger Mishel lite sorgset och hoppas att hon på så sätt ska kunna förbättra språkkunskaperna. Om hon pratade mer med klasskamraterna och om hon fick nya vänner skulle hon lära sig estniska fortare och bättre.
"Det är bra här eftersom det är en så vacker natur, men alla vänner finns i Moskva. Jag skulle vilja ha båda. "
Det faktum att konstnärsfamiljen valde att bosätta sig i Estland var dock ingen tillfällighet. I själva verket var hans mor Julia Tsernjakova från Kallaste vid Peipsis strand och tillbringade sin barndoms somrar där, och Igor var oftast i Lettland på sommarloven.
"Vi har varit förtjusta i båda två, och några år hyrde vi en lägenhet i Kallaste.
Huset i Lääniste by fann de dock på Internet. Huset vid Ahja strand kostade en kvarts miljon. Men trots att det var mycket pengar bestämde de sig för att flytta.
"Det här stället inspirerar oss Här härskar flugnm och ro och en underbar natur. När man bor i en förort till Moskva kan man visserligen se djur, men här ser man kor, getter och rävar gå utanför fönstret ", säger Makarevich, vars artistnamn är Yigo.
De har upptäckt fel på huset men hoppas att det estniska rättssystemet ska hjälpa dem.
"Detta hus är ett stort experiment. Vi fick löften som inte har hållits.” Han talöar om problemen en kort stund, sedan säger han att de här problemen inte får störa deras liv."Vi har frihet här. Människorna är varma och vänliga. Kanske flyttar vi så småningom någon annan stans, men aldrig till Ryssland ", säger Makarevich bestämt. “Allt beror på att jag kan överleva som konstnär.”
I Moskva var han främst designer, men de senaste åren har han utvecklat en speciell teknik för att göra bilder av fotografier, med databehandling, tryckning, målning och mycket mer. Den tekninken har han använt i ateljén i Lääniste och haft utställningar i Europa. Just nu pågår en utställning i Schweiz.
Som modeller använder Yigo både vänner och kändisar. Nyligen lyckades han sälja en bild för € 5.000, som var från filmen "Amelie" fföreställande den berömda franska skådespelerskan Audrey Tautou.
Hans teknik kan jämföras med Andy Warhol och Mark Kalev Kostab.
Yigo har använt sin speciella teknik till ett hundratal bilder och en av dem har han givit till kommunstyrelsen i Võnnu.
CV
• Född den 1963/05/15.
• 1985:e designexamen från Sverdlovsk (numera Jekaterinburg).
• Arbetade som designeri tidningarna Life and Art Theatre.
• I Moskva har han utformat stormarknader och gjort TV-reklam och TV-program.
• Gift med Julia, barnen Mishel och Stefan.
aug 14 2013. Folkdräkter.
Såja nu har jag äntligen kunnat sätta in bilderna från i går och i förrgår.
Jag har läst några atriklar om vår kultur. Ni vet den där som vi inte har, eller rättare sagt som vi inte får prata om. Jag skrev om när till och med svenska flaggan var svartlistad för att några invandrare hade känt sig utestängda när de sett den. Tack och lov kan vi flagga igen! Genom att använda våra kultursymboler kan vi behålla dem.
När det gäller folkdräkten är det fortfarande känsligt.
-Om jag dansar i folkdräkt så uppstår ett avstånd till andra människor, säger Lars Farago, förbundssekreterare i "Riksförbundet för folkmusik och dans" i tidningen Hemslöjd nr 3, 2012. Han fortsätter: -När nationalistiska och främlingsfientliga grupper börjar föra talan för områden som vi älskar, som folkkulturen, då är det vår uppgift att säga att det där håller vi inte med om, konstaterar han och syftar på hur främlingsfientliga opinionsbildare på senare valt att lyfta fram folkkulturen och försökt att ladda den med ett nationalistiskt symbolvärde.
Jag har läst några atriklar om vår kultur. Ni vet den där som vi inte har, eller rättare sagt som vi inte får prata om. Jag skrev om när till och med svenska flaggan var svartlistad för att några invandrare hade känt sig utestängda när de sett den. Tack och lov kan vi flagga igen! Genom att använda våra kultursymboler kan vi behålla dem.
När det gäller folkdräkten är det fortfarande känsligt.
-Om jag dansar i folkdräkt så uppstår ett avstånd till andra människor, säger Lars Farago, förbundssekreterare i "Riksförbundet för folkmusik och dans" i tidningen Hemslöjd nr 3, 2012. Han fortsätter: -När nationalistiska och främlingsfientliga grupper börjar föra talan för områden som vi älskar, som folkkulturen, då är det vår uppgift att säga att det där håller vi inte med om, konstaterar han och syftar på hur främlingsfientliga opinionsbildare på senare valt att lyfta fram folkkulturen och försökt att ladda den med ett nationalistiskt symbolvärde.
Svenska fokldräkter
Det man måste göra i ett sådant fall, det är att använda sin folkdräkt! Dansa sina danser och sjunga sina sånger. Ofta och gärna och med glädje. Aldrig ska någon få ta vår kultur ifrån oss. Aldrig ska vi behöva känna oss främmande i vårt eget land. Vi ska använda allt, men vi ska inte utestänga någon! Jag skulle tycka det vore fantastiskt att ha en fest där gästerna är från andra länder också, och alla som vill har sin folkdräkt på sig. Vilken färgglädje! Vilken glädje för alla att få användning för de där svindyra kläderna!
Jag var på en födelsedagsfest i Tallinn för fyra år sedan. Då valde jag att ha min estniska folkdräkt på mig. Ingen annan hade det, utom just jag, som inte är est. Men gissa om alla tyckte att jag var fin!
Var generös med att använda symbolerna, och låt även nya svenskar göra det.
“Det finns ingen specifik svensk kultur! Allt är utländskt från början.” Naturligtvis! Så är det i alla länder. Ingen har väl kvar några symboler från tidernas begynnelse? Vi tar alla intryck av varandra och vi reser! Vi reser och lär oss nya saker som vi tar med oss hem och gör om lite grand så de blir svenska. Jag minns att jag en gång läste att det vi kallar "kinamat" inte är som maten i Kina. Vi har gjort om den så att den passar oss. Det är väl inget konstigt?
I Estland har man ju en annan syn på kulturen. Utan att det för det är mer klandervärt. De har två gånger under drygt hundra år fått lov att hitta tillbaka till sin egen kultur. Första gången i slutet av 1800-talet, då fanns den ändå där aktivt. Den fanns där för att de avstängts från de tyska och ryska kulturerna som var rådande då. Och efter Sovjetunionens fall fick de full frihet att återuppta sina gamla traditioner på nytt som varit förbjudna så länge. Ni måste förstå att de inte ens fick sjunga vilka sånger, visor de ville under ockupationen.
Den gamla kulturen för esten är en källa till glädje och den utövas av nästan alla. Den utesluter bara dem som vänder ryggen åt deras kultur.
Estniska folkdräkter.
Men vi ska inte heller göra som de gjort i det svenska Finland. Vi ska inte överlåta rätten till ett företag att själv bestämma över folkdräkten. De säljer allt material till den finlandssvenska folkdräkten med ensamrätt och bestämmer när och hur den får användas. Då har man också förlorat den kulturen. Naturligtvis ändras preferenserna för hur vi vill ha den och när vi vill ha den.
Jag tycker att det är roligt och vackert att se hur man använder kjoltygerna till annat, som väskor t.ex. Man kan numera t.o.m. köpa idrottsskor med folkdräktsmönster. Då tittar man på dem och ler tillsammans.
Vår kultur betyder mer för oss än vi kanske tror, och vi ska sälja den dyrt! Eller rättare sagt: Vi ska vara rädda om den.
Har jag sagt det förut?
Vår kultur betyder mer för oss än vi kanske tror, och vi ska sälja den dyrt! Eller rättare sagt: Vi ska vara rädda om den.
Har jag sagt det förut?
aug 13 2013. OSvinnarna.
Presidenten och hans hustru gratulerar!
Kanter
och Nabi i bilarna
Fruarna.
Ni skulle ha sett vilket mottagande medaljörerna från OS fick i Tallinn i dag! Gerd Kanter, diskuskastaren och brottaren Heiki Nabi tog emot hyllningar på Frihetstorget. Det sjöngs gratulaterades och hurrades. Alla är så stolta över dem.
“Om vi, som är ett så litet folk får två medaljer, då kan det jämföras med att Kina får tusen”, som en Tallinnbo sa.
Deras hustrur intervjuades också, och de förklarade att de är lyckliga och stolta, men framför allt är det skönt att ha gubben hemma igen.
Presidenten i idrottskostym gratulerade också och överlämnade present.
“Om vi, som är ett så litet folk får två medaljer, då kan det jämföras med att Kina får tusen”, som en Tallinnbo sa.
Deras hustrur intervjuades också, och de förklarade att de är lyckliga och stolta, men framför allt är det skönt att ha gubben hemma igen.
Presidenten i idrottskostym gratulerade också och överlämnade present.
Folkets jubel!
“Jag beklagar alla gråa hår jag förorsakat”, sa Kanter, och syftade på att det var först i sitt tredje kast han fick iväg diskusen ordentligt, och först i det sista kastet han kom väldigt långt. Då hade han en silvermedalj, men så kom den där himla tysken... Och så blev det en bronsmedalj istället. Men, som sagt, alla är otroligt stolta och glada.
aug 13 2013 Vinnarna.
Ni skulle ha sett vilket mottagande medaljörerna från OS fick i Tallinn i dag! Gerd Kanter, diskuskastaren och brottaren Heiki Nabi tog emot hyllningar på Frihetstorget. Det sjöngs gratulaterades och hurrades. Alla är så stolta över dem.
“Om vi, som är ett så litet folk får två medaljer, då kan det jämföras med att Kina får tusen”, som en Tallinnbo sa.
Deras hustrur intervjuades också, och de förklarade att de är lyckliga och stolta, men framför allt är det skönt att ha dem hemma igen.
Presidenten i idrottskostym gratulerade också och överlämnade present.
“Jag beklagar alla gråa hår jag förorsakat”, sa Kanter, och syftade på att det var först i sitt tredje kast han fick iväg diskusen ordentligt, och först i det sista kastet han kom väldigt långt. Då hade han en silvermedalj, men så kom den där himla tysken... Och så blev det en bronsmedalj istället. Men, som sagt, alla är otroligt stolta och glada.
“Om vi, som är ett så litet folk får två medaljer, då kan det jämföras med att Kina får tusen”, som en Tallinnbo sa.
Deras hustrur intervjuades också, och de förklarade att de är lyckliga och stolta, men framför allt är det skönt att ha dem hemma igen.
Presidenten i idrottskostym gratulerade också och överlämnade present.
“Jag beklagar alla gråa hår jag förorsakat”, sa Kanter, och syftade på att det var först i sitt tredje kast han fick iväg diskusen ordentligt, och först i det sista kastet han kom väldigt långt. Då hade han en silvermedalj, men så kom den där himla tysken... Och så blev det en bronsmedalj istället. Men, som sagt, alla är otroligt stolta och glada.
aug 12 2012. Klostret i Pirita.
Vad har egentligen hänt de senaste dagarna i Estland? Förutom att sommaren tog slut.
Det ser poitivt ut för Estland när det gäller handeln. Även om det inte går upp så fort som man önskade, så stiger BNP lite hela tiden.
…..
Människor är irriterade på att det tar så lång tid att registrera nya bilar! Transportstyrelsen måste ta på sig ansvaret för det. Det är krångligt på internet och till och med den speciella mottagningsdisken som ska underlätta genom att någon visar hur man ska göra tar flera timmars väntan i kö.
…..
I detta lilla land är det ständigt festival någonstans under sommaren. Under helgen har det varit Tallinns filmdagar. I Viljandimaa har man kunnat se Engelsk teater “Natthäger”/Ööhaigur. Den tar upp problemen när man vill ändra sitt liv helt och hållet, t.ex. när man blir arbetslös.
…..
En räddningsstation, ett båthus, har renoverats i Viljandi. Den ska nu fungera som museum och visa gamla båtar. Det är kustens äldsta bevarade båthus från 1874, och allt invigdes med folkdans och sång. Ägaren, en privatperson, säger bestämt att detta ska vara för gemensamt bruk. Det får inte stängas av för allmänheten.
…..
Sjöakademin har problem. Det är åtta ministerier inblandade i verksamheten och ingen tar det slutliga ansvaret. De aktiva är nu gamla, och inga ungdomar visar intresse för utbildningen, inga nya utexamineras. Dessutom saknas pengar. En förändring till det positiva vore om det bara blev ett ansvarigt ministerium.
…..
De estniska små öarna är populära turistnål för esterna själva. Hälften av alla besökare är ester. Under sovjettiden var öarna helt avstängda av militären, så esterna vill nu se hur det egentligen ser ut där. Det är definitivt inte som att besöka Kanarieöarna, men exotiskt i alla fall. Under tre månader är det högsäsong, sedan är det totalt tyst och ödsligt på öarna.
…..
Lärarna i Estland har fått problem. De anser att utbildningen är förlegad och ganska sovjetisk fortfarande. Visserligen är ämneskunskaperna goda hos de flesta lärare, men de har ingen utbildning i att ta hand om sociala problem. Jag säger bara: Gör inte som Sverige! Kunskapsinlärningen är fruktansvärt viktig. Jag hörde en svenska säga, att hon trodde att hon gick i skolan för att mamma skulle kunna jobba! Har eleverna inte fått bättre information om varför de går i skolan är det skandal.
…..
Det ser poitivt ut för Estland när det gäller handeln. Även om det inte går upp så fort som man önskade, så stiger BNP lite hela tiden.
…..
Människor är irriterade på att det tar så lång tid att registrera nya bilar! Transportstyrelsen måste ta på sig ansvaret för det. Det är krångligt på internet och till och med den speciella mottagningsdisken som ska underlätta genom att någon visar hur man ska göra tar flera timmars väntan i kö.
…..
I detta lilla land är det ständigt festival någonstans under sommaren. Under helgen har det varit Tallinns filmdagar. I Viljandimaa har man kunnat se Engelsk teater “Natthäger”/Ööhaigur. Den tar upp problemen när man vill ändra sitt liv helt och hållet, t.ex. när man blir arbetslös.
…..
En räddningsstation, ett båthus, har renoverats i Viljandi. Den ska nu fungera som museum och visa gamla båtar. Det är kustens äldsta bevarade båthus från 1874, och allt invigdes med folkdans och sång. Ägaren, en privatperson, säger bestämt att detta ska vara för gemensamt bruk. Det får inte stängas av för allmänheten.
…..
Sjöakademin har problem. Det är åtta ministerier inblandade i verksamheten och ingen tar det slutliga ansvaret. De aktiva är nu gamla, och inga ungdomar visar intresse för utbildningen, inga nya utexamineras. Dessutom saknas pengar. En förändring till det positiva vore om det bara blev ett ansvarigt ministerium.
…..
De estniska små öarna är populära turistnål för esterna själva. Hälften av alla besökare är ester. Under sovjettiden var öarna helt avstängda av militären, så esterna vill nu se hur det egentligen ser ut där. Det är definitivt inte som att besöka Kanarieöarna, men exotiskt i alla fall. Under tre månader är det högsäsong, sedan är det totalt tyst och ödsligt på öarna.
…..
Lärarna i Estland har fått problem. De anser att utbildningen är förlegad och ganska sovjetisk fortfarande. Visserligen är ämneskunskaperna goda hos de flesta lärare, men de har ingen utbildning i att ta hand om sociala problem. Jag säger bara: Gör inte som Sverige! Kunskapsinlärningen är fruktansvärt viktig. Jag hörde en svenska säga, att hon trodde att hon gick i skolan för att mamma skulle kunna jobba! Har eleverna inte fått bättre information om varför de går i skolan är det skandal.
…..
Och så Birgittafestivalen i Pirita. I den gamla klosterruinen hölls konsert i helgen. Jag skulle velat vara där. Det var sådan stämning och man kände historien i närheten.
Birgittaklostret byggdes på 1400-talet på initiativ av några köpmän. Det var under en tid när det byggdes många stora byggnader i Tallinnområdet. 1407 kom två munkar från Vadstenas Birgittakloster för att hjälpa till med råd och annat för att utvidga ordern till Estland. 1417 hade all kalksten levererats och byggandet kunde börja. 15 augusti 1436 var den stora invigningen av Pirita klooster av biskopen Henrik II.
I tvåhundra år verkade man i Pirita, och det blev det största nunneklostret i Gammel-Livland. Man följde helt reglerna för Birgittakloster. Det fick inte bli fler än 85 boende i klostret samtidigt. 60 nunnor och 25 munkar. Munkarna och nunnorna sågs inte under mässorna, och de bodde i avskiljda delar av klostret. De fick bara tala med varandra i speciella rum som kunde kontrolleras.
Huvudaktiviteten för nunnorna var att be, vilket betydde att sjunga. Nunnorna i Pirita kan kallas den första stora damkören i Estland. Sju gånger om dagen sjöng de i den största konserthallen i området.
Pirita kloster förstördes brutalt av ryska armén vid deras invation i januari 1575. Samtidigt förstördes hela området runtomkring också.
Under de sovjetiska ockupationsåren var intresset stort för Piritaklostret. Inte bara för att det påminde om den rika historien i Estland utan också för att en film gjordes där. Filmen påminde dem om den fria tiden och eggade dem till att försöka åter bli fria.
2001 invigdes en nybyggd del som nu tjänar som kloster. Den ursprungliga byggnaden är fortfarande en ruin.
aug 9 2012. OS.
Gerd Kanter tog alltså bronsmedaljen i duskus. Jag kan lova att nästan hela Estland satt och väntade och väntade på det där jättekastet som måste komma. Det kom! Alla höll andan, men det bara snuddade vid det då längsta kastet. Och sedan kommer den där tysken och gör att helt fantastiskt kast!
Men det gör inget. Herla Estland jublar! Esterna i London som inte satt på Stadion, de var på en pub och väntade in resultatet. Engelsk TV visade inte den här finalen, och inte så många andra länder heller kan man gissa. Pubbesökarna fick slå på estnisk tv i sina mobiler och följa spelet där.
Vilken succé när Kanter kom in på puben tillsammans med sin hustru, pappa och tränare. Fru Liina Kanter sa att hon inte var nervös under tävlingen. Ibland vinner han, ibland inte. Det går som det går, men det här var naturligtvis jätteroligt! Pappa Jaan stod med tårar i ögonen och njöt av den härliga stämningen.
En kväll (vilken?) kl 19.35 ska alla samlas på Rådhusplatsen i Tallinn och hylla medaljörerna och deras tränare.
…..
Men det gör inget. Herla Estland jublar! Esterna i London som inte satt på Stadion, de var på en pub och väntade in resultatet. Engelsk TV visade inte den här finalen, och inte så många andra länder heller kan man gissa. Pubbesökarna fick slå på estnisk tv i sina mobiler och följa spelet där.
Vilken succé när Kanter kom in på puben tillsammans med sin hustru, pappa och tränare. Fru Liina Kanter sa att hon inte var nervös under tävlingen. Ibland vinner han, ibland inte. Det går som det går, men det här var naturligtvis jätteroligt! Pappa Jaan stod med tårar i ögonen och njöt av den härliga stämningen.
En kväll (vilken?) kl 19.35 ska alla samlas på Rådhusplatsen i Tallinn och hylla medaljörerna och deras tränare.
…..
Popgruppen Pussy Riot satt i sin bur i rättssalen i Moskva. De log och verkade inte direkt nedslagna. Nu sägs det att (efter Putins uttalande om ett lägre straff) gäller det antagligen 3 år, men ingen tror riktigt på det heller. Om de blur dömda kommer de friges efter ett par månader av Putin, tror man.
…..
EU skickar matleveranser till Estland! Det kom som en överraskning. Trots att levnadsstandareden höjts är det en rekordstort livsmedelsmängd som skickas.
För tredje månaden i rad kör lastbilar runt i Estlsand med mer än 2.500 ton torra varor och 600.000 liter matolja.
Det är avsett för de 130 000 estländare som har det svårt: ensamstående mödrar, människor med funktionshinder, sådana som dricker mycket alkohol etc.
…..
I Tallinn diskuterar man hur man ska klara trafiken. Det blir fler och fler bilar och vägarna proppas. Man har öppnat bussfilerna något men nu diskuterar man om även cyklister, motorcyklister, elbilar och bilar med fler än två passagerare ska få åka där. “Då kommer det säljas stora dockor som placeras i baksätet.” sa Ants direkt. Vi får se...
…..
På en teater i Tartu ges nu en pjäs som handlar om att vi egentligen inte behöver männen så mycket. Avla barn och kanske något mer, annars klarar vi oss bra. - Jag måste se den pjäsen!
På filmfestivalen i samma stad kan man se kärleksfilmer. Då behövs männen. (I alla för det mesta)
…..
I Tallinn diskuterar man hur man ska klara trafiken. Det blir fler och fler bilar och vägarna proppas. Man har öppnat bussfilerna något men nu diskuterar man om även cyklister, motorcyklister, elbilar och bilar med fler än två passagerare ska få åka där. “Då kommer det säljas stora dockor som placeras i baksätet.” sa Ants direkt. Vi får se...
…..
På en teater i Tartu ges nu en pjäs som handlar om att vi egentligen inte behöver männen så mycket. Avla barn och kanske något mer, annars klarar vi oss bra. - Jag måste se den pjäsen!
På filmfestivalen i samma stad kan man se kärleksfilmer. Då behövs männen. (I alla för det mesta)
aug 8 2012. Gerd Kanter.
Gerd Kanter tog brons i diskus. Två medaljer hittills för Estland! Silver och brons.
Här gratuleras han av fru Evelyn Ilves.
Senare får han 70 000 Euro av staten och tränaren får 35 000.
aug 7 2012. Heiki Nabi
Den estniske brottaren Heiki Nabi tog silver i går i London.
Han gratulerades av presidenten och statsministern och alla andra ester.
.....
Planet Aado flög.
En av Ants lekkamrater i Geislingen an der Steige i Tyskland, Aado Kommendant, har hittats död i Vietnam.
För 46 år sedan sköts hans plan ner och nu har man lyckats identifiera hans skelett med hjälp av DNA.
Familjen flydde i september 1944 och hamnade tillsammans med så många andra ester i Geislingen därefter flyttade de till USA 1950. Han är nu begravd på Arlingtonkyrkogården där en ceremoni hölls i onsdags i förra veckan.
Begravningen.
Kommendant föddes 1941. I USA bosatte sig familjen i Lakewood i New Jersey. Fadern var pilot och hade ett eget företag.
Aado Kommendand blev pilot i US Air Force 1964. Han lämnade armén för att förverkliga en dröm om att bli trafikpilot och resa i världen. I juli 1966 började han tjänsten i Vietnamnkriget. Under den månad han var där hann han med 17 flygningar. Sedan var det slut.
En släkting till honom och en annan av Ants lekkamrater, Jüri Kommendant, försvann också i Vietnam. När Ants mamma var i New York på 1970-talet och besökte fru Kommendant dukade hon fortfarande alla måltider med en extra tallrik för Jüri. "Han kan ju komma när som helst." sa hon.
