.

Vilket åskväder! Mitt på dagen i dag. Det var så skönt. Jag kände att det började bli kvalmigt igen, svetten rann i ansiktet. Och så kom det. Härligt. Mina stackars plantor jag satt runt björken hade nästan vissnat utan att jag tänkt på det. Efter det här regnet  hoppas jag att de överlever.
I Tallinn var det ett sådant ösregn, att det gick knappt att köra bil eftersom man inte hade någon sikt.

Annars går konjunkturen uppåt. Exporten ökar; köpkraften har stigit med 3,5 %.

Den gamla träkyrkan på Naissaar, Nargö har brunnit. Det var tre ryssar som tände eld på den. En skådespelartrupp upptäckte elden och larmade brandkåren. Tack vare dem räddades unika målningar från förintelse. Kyrkan byggdes 1934 under frihetstiden.

I Estland har en sommarskola anordnats för ryskspråkiga barn boende i Estland. Det fungerar som en barnkoloni med lekar och undervisning.  Ett jättebra initiativ för att tidigt lära barnen landets språk och seder.

Nästa sångfestival i Tallinn kommer direktsändas till USA. Vid ett besök i dag förhandlade man om den viktiga festivalen, som är av stort intresse i USA.
Jag minns ryskan som intervjuades i Aktuaalne Kaamera under sångfestivalen i år,  som sa: "Detta är en estnisk angelägenhet. Den intresserar inte oss." Det lät så negativt, tyckte jag. Nu ser jag, att det varje år är en stor slavisk fest i Jõhvi i norra Estland. Slavjanski Svet 2010 heter den i år.

Tävlingsprogram:

Festivali Slavjanski Svet spordiprogramm

Aeg: 10.07.2010 12:10 - 10.07.2010 17:00:00
Korraldaja: Aleksandr Komšin

Jõhvi park.

1. 12.10 – 13.00 -  nooleviske võistlus
2. 12.10 – 13.00 – konkurss "Nöör"
3. 13.00 – 14.00 – petangi asetusvõistlus
4. 13.00 – 14.00 – konkurss "Koti viskamine"
5. 14.00 – 15.00 – konkurss "Vankriratta veeretamine"
6. 14.30 – 15.00 – sangpommi (24 kg) tõstmine (1 min)
7. 15.00 – 16.00 – konkurss "Kolme peale"
8. 16.00 - 17.00 – kõiel kõndimine

Fråga inte mig vilka alla tävlingar det är. Men det här tror jag att de ska tävla i:
1. Pilkastning.
2. Kanske är det dragkamp.
3. vet inte
4. Kanske är det säcklöpning, men med "snärt".
5. Tävling i kärrhjulsrullning.
6. tyngdlyftning 24 kg, 1 min.
7. Tävling: Tre huvuden??
8. Gång

Men det är också uppträdanden av kända artister och grupper, barnfest och mycket, mycket mer. Ryssar, vitryssar, ukrainare, polacker, professionella och folkgrupper och många fler artister.

Det är alltså en mycket stor fest för de estländare som räknar sig som slaver.

Det har tydligen varit alltför torrt här. Hela natten åkte bonden runt på den största rapsåkern och vattnade. Han började vid 8-tiden på kvällen, och vi hörde honom ännu kloclan 4. I dag syntes inte ett spår efter traktorn, så man skulle kunna tro att det var inbillning eller en mardröm eller något, men det var absolut sant.

Den store esten Baruto är nu tvåa i världen i sin sport! Sumobrottning alltså. Ni vet de där jättesexiga killarna med några extra kilon på magen.

I Pärnu är det förbjudet att dricka alkohol på stränderna såg vi i Aktuaalne Kaamera. Och överallt på stranden såg vi ungdomar med öl och drinkar i burk, och en strandvakt med kikare som spanade efter dem.

Att ha en egen domän ska kosta pengar nu. Man beräknar ta ut en kostnad på 225 eesti kroon per år. Gissa om det protesteras.

Nu mönstrar de värnpliktiga in i Estland. Här är det ingen som tvekar, alla vill göra sin värnplikt. Man känner plikten att försvara landet.

Nej, det är ohyggligt varmt. Vi svettas och tänker på vinterdagarna när det var 60 grader kallare än i dag. Måste det alltid vara ytterligheter, eller är det naturen som lipar åt oss: ”Ni ska inte tro att ni slipper klimatproblemen bara för att det var kallt i vintras!”

I dag kan man tala om värme. Vi hade 47 grader på balkongen när solen gassade som mest. Ants satte upp parasollet och de sjönk till 32 grader, så att de kändes friskt att sitta där.
Det blev ingen antikmässa för oss. Det var alldeles för varmt. Vi har jun varit på den mässan i flera år, och det är skojigt att gå där och titta, men det är ganska likt år från år.

President Ilves är i Jerusalem. Han höll ett tal och där gjorde han den jättestora tabben att jämföra esternas öde med det judiska folkets. Det är absolut förbjudet. "Det går absolut inte att jämföra, dessutom dödade ester judar." skrev en israelisk journalist. Men det fanns judar bland mördarna i Sovjetunionen. Och det är så fel att hålla på att jämföra lidande så här. Sovjet använde inte gas, det är riktigt. Har jag sagt att jag läste en bok "Ondskan" av en norsak ademiker, och han berättade att det var av omtanke om de tyska soldaterna som man gasade ihjäl judarna; att skjuta dem en och en skulle vara för påfrestande för dem som sköt. (Är det någon sorts humanism?) Det var ett fruktansvärt sätt att dö på, men det finns andra fruktansvärda sätt att ta livet av människor. Det var så många människor som led så fruktansvärt under andra världskriget, och för många slutade inte kriget förrän 1991. Det var inte bara det att man var bevakad av det sjuka KGB, man fick också veta att Nato hela tiden var beredda att ge sig på Sovjet för att förinta hela riket.

Det var mycket som förstörde människornas liv.
Jag har nämnt boken "Sovjets blodsdåd i Baltikum" skriven av letten Albert Kalme och utgiven i Sverige 1948. Boken är ett utdraget rop på hjälp!

Han säger: Det finns alltså intet, som berättigar talet om frivillig anslutning till Sovjet, en stat där terrorn sitter i högsätet och folket lever i den yttersta fattigdom. … Ockupationen 1940 var en våldsakt för vilken inga bärande motiv kan anföras. … Detta var bara några glimtar men mycket belysande sådana från ett samhälle av för oss fullständigt främmande struktur. … Var och en som kommit att lyda under den förlorar sin rätt som människa. … I vissa avsnitt av denna bok kommer vi att visa vilken fruktansvärd terror och vilket otroligt barbari som härskar i de länder bakom järnridån som på nåd och onåd måste underkasta sig Sovjet.

Hans rop förblev ohört.

I dag är detta ett helt annat land. Jag är så tacksam över att jag får vara en liten om än obetydlig del av det.

Vi tog en tur till Torget i Centrum, och det värmde min stackars själ när fru Rutt tog emot oss med en jättekram och hälsningen: ”Suusa kindad.” och hennes man stod bakom henne och vi skrattade alla tillsammans. Då var vi hemma.

Dagen började med att vi såg ett program på etv där Artur Rinne sjöng. Han var en stor sångare i Estland. Han levde 25.9 1910 – 31.1 1984, och däremellan hände mycket. Han sjöng i dag populärmusik med en fantastisk röst, i en inspelning från 1979.

Han sjöng i operakören 1929-1934 och var solist där 1941-1949 var iscensättare på Vanemuine teater i Tartu. 1945 – 1949 var han i läger i norra Ryssland. Där hade han ett intressant uppdrag. Det var mycket kallt i Sibirien, som sagt, och när folk bajsade frös bajset, och det blev som pelare som måste tas bort på något sätt. Den store Artur Rinne fick i uppdrag att slå av pelarna på alla dass i det lägret han levde i.

Därefter var han regissör på televisionen och fram till 1980 solist hos filharmonikerna.

Det var en finstämd halvtimme. Han hade ett så vänligt leende.

I Aktuaalne Kaamera

berättades att Kristina Smigun-Vähe slutar sin karriär som längdskidåkare. Hon är nu 33 år och har vunnit flera guld- och andra medaljer på olympiader och ska nu ägna sig åt familjen. Hon har en tvåårig dotter.

Naturorienterade ämnen är inte populära på universiteten. Det hålls en internationell konferens i Tartu om det.

I Pärnu får många barn en semester från alla problem i Georgien. Det är krigsmärkta barn. Men kulturen skiljer sig från den estniska. ”De låter så mycket och pratar och skrattar så högt.” Barnen ska just åka hem och har redan börjat längta tillbaka till Pärnu. "Hemma är det inte kul." .

Vi har bara tagit det lugnt annars i dag. Det blev en Poirot och en Lewis på kvällen, men i morgon är det antikmässa i Jäneda, och det skulle vara roligt att gå på den. Bara han orkar. Åtminstone en liten stund.

Vi har varit i Tallinn i dag. Vi var tvungna. Det var lite affärer som måste klaras av. I går kväll och en bit in på natten var det ett riktigt åskväder. Härligt! Regnet det bara öste ner.. Och alla blommorna fick vatten. För att inte tala om de jättelika rapsfälten runt oss. Jag satt och stickade i går framför det största fältet. Och kunde se hur det blev allt gulare. Gick jag in en stund och kom ut igen var det mycket tydligt. Vi har alltså tur i år. Flera bönder har valt att odla raps. Åt väster är det otroligt stora fältet som lyser gult, i norr bakom träden ser jag en bit rapsfält, och i väster likaså. Det är bara i norr det odlas något annat, nämligen korn. Den bonden hade raps förra året, så han är förlåten.

Tallinn var som vanligt. Varmt. Mycket folk. Och en rättelse: den ryske unge mannen som hjälpte oss på banken med stor vänlighet och humor, han var en prydnad för sitt folk. Så det så.

Senaste nytt från trakten kommer nu. Vi hade besök av Õie I en stund i går. Hägrarna har inte synts till i år. Ledsamt. Däremot såg hon en massa vildsvin härom dagen. Hon kunde tydligt räkna till sjutton, men såg att de var fler. De halvt gömde sig i skogsbrynet. Bara de inte förstör rapsen.

Õie har inte märkt av någon ekonomisk uppgång i Estland. Men hon är ju pensionär, och har det inte särskilt fett. Dottern som arbetar i Grossis affär är gravid och sjukskriven, så för henne märks ingenting heller.

Vi hade exklusivt främmande i går. Tyvärr har Ants inte framkallat bilderna, så ni kanske inte tror mig, men det var en liten rävunge som gick på vår tomt och på trallen. Han letade efter mat och fick tag på något. Jag såg hur han tuggade på något stort, en mus eller så. Först tittade vi på varandra. Han satt kvar. Så kom Ants också ut genom dörren, och då förstår man att räven tyckte det var lite läskigt, så han gick och ställde sig bakom huset. Vi gick in och han återvände till sin mat. Då hämtade Ants kameran, och tänk att han kunde stå och ta bilder medan rävungen tittade på honom. Efter en stund gick han lugnt ut på vägen, över ängen och försvann utom synhåll. Det var mysigt.

I Estland har de förresten bestämt att redan nu måste alla handlare visa priset i både estniska kroon och Euro för att försöka undvika prishöjningar vid övergången till euro i januari. Och förresten fick vi betala Savisaars extrasakatt i Tallinn på 1 % när vi fikade där. Tänk om vi hade det så! Priserna varierar ändå, men en huvudstadsskatt har jag aldrig tidigare hört talas om.

Det har varit en skön dag. Mycket sol och mycket värme. 28 grader i Rakvere. Vi åkte dit för att handla litegrand, men åkte snabbt därifrån. På vägen hann vi i alla fall konstatera att

1.      Mannen i det trasiga betonghuset utan några hela fönsterrutor, han lever fortfarande. Han satt i dörröppningen, som vanligt, och njöt av det sköna vädret och räknade bilar. Kanske, men jag tror det.

2.      I storkboet i Assamalla finns det FYRA ungar! Jag förstår inte hur hela familjen kan få plats i boet. Nu var det bara ungarna där. Båda föräldrarna måste nog jaga mat hela tiden till sina hungriga ungar.

3.      Det kan fortfarande vara problem mellan folken i landet. Vi såg hur en medelålders rysk "lantis" köpte glass i en liten kiosk. Glassflickan hälsade. Han svarade inte, sa bara vad han skulle ha för glass. Flickan gjorde iordning den, räckte över den och sa ”Varsågod, det blir 5 kronor.” Han bara tittade på henne, räckte fram pengarna och gick. Det var på något sätt så torftigt.

Malle tittade in en stund. Hon ville veta hur vi mår och bad mig hämta pärmen med listan på mina mediciner. Medan hon tittade på den stickade jag. Medicinerna var OK, ”men jag får inte sticka”, sa hon. ”Det är dåligt för hjärtmuskeln.”

Jag blev så ledsen. När jag inte orkar så mycket blir handarbetet så viktigt för mig. Men jag tänkte strunta i det. Jag har ju inte fel på hjärtmuskeln, tänkte jag. I alla fall pratade Ants med vår svenske husläkare om sin sjukdom i dag, och passade på att fråga om stickning är farligt för hjärtat. ”Man slutar aldrig förvånas över allt man kan få höra” sa han. Stickning är absolut inte farligt för hjärtat.” Och jag kunde andas ut. Men det är intressant, eftersom Malle fick lära sig det när hon studerade medicin under sovjettiden. Vad fick de lära sig mer för tokigheter?

Nåväl, vi blev inbjudna på middag klockan halv sju. De har just en finlandssvensk gäst, Björn, på besök några dagar. De träffades första gången 1976 på en pappersmässa i Moskva där Björn arbetade vid ett utställningsbord. Andra gången det var pappersmässa i Moskva träffades de också. Och det råkade vara just den dagen Mattias Rust landade på Moskvas flygplats med sitt lilla flygplan som gränsbevakningen missade då de firade sin årsdag, och alla var mer eller mindre berusade.

Björn berättade också att han någon gång på sjuttiotalet besökte Viborg, som numera ligger i Ryssland. Han gick bland ruiner och elände. En doft trängde bort alla andra hemska dofter. Fiskdoft. Den kändes till och med i motvind, berättade han. I alla fall gick han in i affären. Och vad fick han se. I disken låg stora isblock med hela fiskar. De sågades i stycken, och sedan höggs de i mindre bitar för familjebruk. Det var en sådan liten bit man kunde köpa, och hade man tur var det en ätbar bit av fisken man fick.

Den estniska tennisspelaren Kaia Kanepi kom ända till kvartsfinalen i Wimbledon.

I dag firades legenden Gunnar Ollo i Haapsalu på sin 85-årsdag. Han är Taaratroende.

I går kväll såg vi en återutsändning från sångfestivalen 1969 i Tallinn. Det var säkert en halv miljon människor där. Flera tusen på scenen och smockfullt på planen framför. Människor med plakat från många delrepubliker i Sovjet. Stort Leninporträtt på en vägg.

Först sjöng körerna. Gustav Ernesaks dirigerade. Det var trevligt. Sedan såg vi hur alla log. Några takter spelades. Och så sjöng alla med i ”Mu isamaa on minu arm” (Mitt fosterland är min kärlek). Den fosterländska sången skriven av Lydia Koidula. De sjöng och log och sjöng. Det var alltså redan då de fick möjlighet att sjunga den sången som blev en slags nationalsång när den riktiga var förbjuden.

Vi tog en tur till Rakvere i dag för att handla. På vägen passerade vi Bondens torg i vårt centrum. Vi köpte: härlig surdegsbakad limpa och eget tillverkat smör bl.a. Vad skönt att de finns!

Ants är jättetrött av all smärta som han har med bältrosen och jag kände mig på förmiddagen nästan som innan jag var hjärtsjuk, och så tappade jag en burk med frysta tranbär på golvet. Sedan var allt som vanligt igen.

Rysslands inrikesminister är här. Det var han som kom för att göra något åt de långa köerna i Narva. I dag var han med sina värdar vid minnesstenen för dem som stupade i frihetskriget 1918-1920. Han var också på Tallinns krigskyrkogård och la en krans vid Bronssoldaten. Jag vet inte om esterna var med då också.

I nyhetsprogrammet i 2:an, Sommarreporter, såg vi en intervju med en man från Kanada. Han är värd 14 miljarder EEK och har 56 000 anställda. Hans föräldrar flydde från Estland 1944, hamnade i ett tyskt läger, men kunde efter krigsslutet emigrera till Kanada. Han upprätthåller inte det estniska språket eller den estniska kulturen, men framhåller alltid att han är est. Första gången han kom efter kriget blev han chockad över landets eländiga tillstånd, men är nu helt förstummad över hur snabbt esterna har kommit igång med handel och sin kultur. Och så tycker ju vi också.

Det är faktiskt inte så kul nu när internet fungerar så dåligt. Reparatören har ändrat sig nu, och ska försöka komma på måndag istället för på onsdag. Det hoppas vi på. Just nu finns inte ens vårt nätverk på listan. Solen skiner och det borde inte vara något problem!

Jag får gå hit till datorn och försöka lite då och då.

Kanske har jag pratat om de tidigare, men nu när jag ska försöka göra de sista tentorna i Estlandskunskap, då läser jag det igen. Toivo U. Raun skriver så bra i sin bok ”Estonia and the estonians” från 2001:

Med de totalitära stormakterna Nazi-Tyskland och det kommunistiska Sovjet på varsin sida önskade flertalet av esterna ett avsteg från demokratin för att säkra inhemsk stabilitet och försäkra sig om att klara en intervention från utlandet. Lugnet under Päts-åren visar troligtvis både en önskan om ordning i landet och rädslan för ökande internationella spänningar.

I kväll var den stora nyheten att ryssarna och esterna ska lösa problemet med köerna vid gränsen i Narva. De ryska tullarna släpper inte igenom bilar och bussar utan mutor. Att ta sig in i Ryssland kan ta flera dagar, men äntligen verkar ryssarna ha förstått det onödiga problemet. Det roligaste var emellertid att se uttrycken hos de män som kommit till Tallinn för att diskutera. Alla ryssar såg vänliga ut, utom den ryske Tallinnambassadören, han såg fullständigt nollställd ut. Ni vet han, som menar att ockupationsdagen var den lyckligaste dagen i esternas liv ”… det kan man se på alla leende människor som tar emot röda armén.”

Vi har en ny internetleverantör här, och vårt internet fungerar bara ibland, så jag vet inte när ja kan publicera detta.

Hjärtliga hälsningar från Sommar-Estland.

En riktig estnisk midsommarbrasa.

Här har storkarna fått extra värme i sitt bo.

I dag för 32 år sedan kom barnen och jag för första gången till Tallinn. (Ants hade varit här under sina knappt två första år i livet.) Den gången, 1978, var det också midsommardag och tomt på gatorna. Alla vilade ut efter festandet med stort midsommarbål kvällen innan. Men annars är det helt olika. Det är förbluffande hur många hus som renoverats och målats och ser fantastiskt fina ut. Vägarna är ofta asfalterade och markerade med mittstreck och vägräcken. Vägrenarna är klippta. Affärerna är fyllda av alla slags varor och de människor man ser är klädda som vi. Naturligtvis såg vi en ung man som var ordentligt på fyllan i dag, men då, 1978, var de fler. I våras på vår upptäcktsfärd i västra delen av landet pratade jag med Virve om det grå; hur hela landet var grått, grått, grått under sovjettiden och hon berättade att hon aldrig hade tänkt så förrän hon reste första gången till Sverige på 70-talet när hon började sällskapa med Raimo. Och så glömde hon bort det igen. Men varje gång hon kom tillbaka från Sverige slog det henne med sorg att allt var så grått.

Ibland kan vi le åt de fantastiska färger esterna valt att måla sina hus med: lila, knallgrönt, knallblått; men man kan verkligen förstå hur underbart det måste kännas att få se sitt hus i en ny dräkt, så långt från det grå som möjligt. Det är ett nytt land. Det är helt underbart. Visst har finanskrisen satt sina spår, men landet är på god väg ur den krisen också.

I går firades också Segerdagen till minne av det sista stora slaget i Lettland, där esterna och letterna i slaget vid Wender tillsammans besegrade den tyska armén 1919.

Scouter och civilförsvaret på Segerdagen.

Det har varit en härlig sommardag. Kvällen har just börjat. Det dröjer flera timmar innan solen går ner. Lugnet ligger över åkrarna så långt vi ser. Svalorna flyger utanför vårt fönster, kanske har de ett bo under vårt tak någonstans, vi har ju varit borta så länge. I morgon kan vi pyssla med mycket i huset och trädgården. Rosorna har dött under den kalla vintern, och alla träd och buskar behöver tillsyn. Det är för sent att komma när sommaren har kommit så långt. På några ställen utefter vägen från Tallinn såg vi att det redan låg nya balar med hö, som inte ens kommit upp ordentligt när vi for härifrån i april.

Några storkar såg vi, men inget bo, så hur det är med ungarna får vi kanske se i morgon.

Hur som helst känns det lugnt och fridfullt här som vanligt.

Om ni såg i TV1 från kronprinsessbröllopet undrar jag om ni tänkte på att de tre presentatörerna från operataket var: Ebba med rötter i Sverige, Mark med rötter i Finland (och USA) och Kristian med rötter i Estland. Intressant eller hur? Tyvärr kunde jag inte se att president Ilves var bjuden. Han som blivit så smal och stilig, och dessutom är född i Sverige.

Kanske lyssnade ni i morse på Konflikt i P1. Då kunde ni höra hur livet försämrats för letterna p.g.a. finanskrisen. Sjukhusen har fått stänga, arbeten försvunnit och annat elände som drabbat de stackars letterna. Kom ihåg, att detta gäller absolut inte esterna. Förstår ni då vad vi menade att man inte ska se Baltikum som en enhet? Jag tror, att många som inte vet så mycket, nu är övertygade om att det är lika eländigt i Estland och Litauen.

Jag har fått ett mail från Annika. Hon har varit i Finland några dagar och fått veta något om ett litet folk som levde i Finland för länge sedan. Hon skriver på sin härliga finlandssvenska:

Jag har talat med Per Martin på Varangu och det är troligtvis så att samfunden (välan i hela världen) var matriarkat ända upp till man övergick till lantbruk. När man slutade med svedjebruk och började med lantbruk blev männen hemma och då började även strider om jord som inte fanns innan.

Männen var borta i långa perioder för att söka ny skog som lämpade sig för svedjebruk och även när de svedjade var de borta. De kom hem med skörden till hösten och var hemma om vintern. Redan på vårvintern började man söka efter nya skogar att svedja och ofta sände man ut i förväg en trupp unga män som märkade av skogen, sedan kom som eftertrupp resten av männen som fällde skogen. Sedan skulle den torka i två år innan man svedjade av den. När man drog upp till svedjorna drog man oftast iväg medan det ännu var snö och skidföre för att det gick lättare. Finnarna hade även med sig getter upp till svedjeområden. Innan svedjan kom igång gjorde man vårfiske och jakt i området. En del kvinnor drog naturligtvis med men små barn och största delen av kvinnorna blev hemma i byarna, tog hand om kor, grisar, får och höns.

När de var på svedjan band man också om försommaren lövruskor. Vi har en gammal beskrivning om hur man gjorde från Finland, från 1800-talets början (men på finska): https://sites.google.com/site/maatiaiselaeimet/maatiaisvuohi/kalasaunojen-kaskitalous

Akseli Ilmari Ahjopää, mannen som kunde berätta.

Vad jag hittade på skogsmuseet i Karelen. Det handlar alltså om vad som hände år 1924 med en ung man Ahjonpää som studerade under Kalle Khrons ledning vid Helsingfors universitet. Han samlade runor och gamla sägner, kom till en gammal man som inte ville tala. Sedan talade han, gav honom en drog och han var i koma i 3 dagar. Under den koma-resan gick han tillbaka till sina rötter, ett samfund av kvinnor. Efteråt blev han galen, dog och hans handskrifter gömdes under golvet i ett hus av hans fru som först hittades nu för några år sedan.

Jag har fått sidor att läsa, och kommer igen i morgon. Det är spännande må ni tro!

Bisa-gården på Runö.

Svenskarna i Estland är ett kapitel (minst) för sig. Det är lite osäkert när de första inbyggarna kom, men man gissar på vikingatiden eller tidigare. Den trakt som är mest genuint svenskt är Runö, en ö i Rigabukten. Tyvärr blev det så att nästan alla, ca tre hundra stycken, flydde under kriget, så det mesta av den gamla kulturen är historia. Flera böcker har getts ut om dem. Själv kände jag Tiiu, som föddes på Runö av en svensk mamma och en estnisk pappa. Pappan blev kvar på fastlandet när de andra flydde. De talade bara estlandssvenska, en dialekt som kallas runska; aldrig estniska. Tiiu har varit i Tallinn en gång för tio år sedan, men kände sig inte hemma där. Hon är numera skärgårdsbo i Sverige.

Ön ligger så, att det räknades in i det livländska området. De var lutheraner. Mitt på ön fanns den enda byn omgiven av aldungar. Där är varma somrar och kalla vintrar och mycket nederbörd.

Första gången runösvenskarna omnämns var 1341 när biskop Johannes av Kurland den 28 juni utfärdar ett privilegiebrev där den svenska rätten blir den lagenliga, och plikt för bönderna att erlägga tionde.

Apropå tionde: På estniska hette socken kihelkond. Ett ord som är kvar från den svenska tiden i Estland. ”Kond” betyder ”område” eller ”trakt” och ”kihel” kommer från det svenska ordet ”gissel”, (alltså Kihelkond =  Tiondeområde) vilket visar hur esterna såg på ”tiondet”.

Man levde av åkerbruk, boskapsskötsel, fiske och sälskytte enligt mycket gammal sed. Det var kvinnorna som i de flesta fallen skötte åkerbruket.

De gick klädda i folkdräkt, kvinnorna stickade när de vallade boskapen. Bostaden var liten, alla hus var täckta av stora halmtak. Dialekten var speciell, med inlån från alla språk runtomkring, men man kan ändå höra att det är gammalsvenska. Man levde enligt gammal sed med lika värde för alla, barnet i vaggan, de arbetsföra männen , kvinnorna och de orkeslösa gamla. De enda tjänare som fanns var de två, som var utlånade från två av gårdarna till pastorns gård. Det var en ära att ha den tjänsten, som gårdarna turades om att tillhandahålla.

Och till sist en berättelse om en gård, Bisa-gården:

Bisa-gården med gårdsnummer 5 och familjenamnet Björk.

Bisa-gården var den enda gård på Runö där gårdsnamnet ej slutade med bokstaven s.

På gården bodde Arvid, gift med Magdalena från Lonsgården. De har barnen Andreas, Maria och Peter.

Maria gift Steffens-gården västra. Peter avliden. Andreas gift med Katarina från Isaks-gården östra. De har barnen Vilhelm, Bertil, Edit och Richard. Andreas, politiskt engagerad, bortförd från ön under sovjettiden.

Arvid fick heta Bisa Arsch

Magdalena fick heta Bisa Malla

Katarina fick heta Bisa Trina

Vilhelm fick heta Bisa Ville

Bertil fick heta Bisa Bertil

Edit fick heta Bisa Edit

Rickard fick heta Bisa Richard

Katarina och barnen lämnade hemmet, gården på Runö med sjuktransporten och kom till Sverige den 27 november 1943 med Odin.

Arvid och Magdalena lämnade hemmet, gården och Runö och flydde i motorbåt till Sverige sommaren 1944, till Gotland.

* * *

Alla gårdar på Runö hade sina egna bomärken. De påminner mycket om runor. Här visas Bisa-gårdens bomärke.

ur

Run – Runö,
av Jakob Steffensson
Svenskön i Rigaviken – Rigavikens pärla.
Minnen av ett svenskt kulturlandskap
Stockholm, 2003

Det blir inte av att skriva varje dag som jag hade tänkt från början. Nu är vi sjuka båda två, och det blir så mycket annat jag måste göra. Ibland träffar jag folk, och sedan måste jag vila någon dag.
Vi har varit på studentfest för Ebba, och då fick jag en särskild beställning av hennes pappa att ta med mig den lilla flaggställningen från Estonia med både den svenska och den estniska flaggan. Det kändes fint. Det är så länge sedan nu, men det var såhär: Vi såg den här flaggställningen stå vid receptionen på fartyget, så vi frågade receptionisten om den fanns att köpa någonstans. "Tyvärr”, sa hon. "Vi har bara den här." Vi stod kvar en stund. Hon fick ett annat ärende att utföra, och snabbt som blixten hade Ants stoppat ner flaggorna i sin väska. Nästa gång vi åkte med Estonia fanns det många sådana flaggor att köpa.

Dagens Postimees handlar nästan bara om idrott! Både fotboll och annat.

Och det tänker jag inte kommentera.

Rod Stewart uppträdde i Tallinn på den stora Jazzfestivalen. Han började därmed sin sommarturné.

I går inträffade tolv bilolyckor i Estland.  Den fruktansvärda stormen var orsaken till flera av olyckorna, och flera andra orsakades av att föraren var berusad, en berodde på att ett träd blåst ner över vägen och en av att ett barn sprang över gatan.

Rakveredagarna är alltid andra helgen i juni, dvs. nästa helg. I Virumaa Teataja berättas om hur man vill fira dem multikulturellt.

Vice borgmästare i Rakvere Kairit Pihlak säger att det är viktiga dagar för alla i staden. Alla har möjlighet att deltaga på något sätt. Det är en festdag hemma som blir som utlandsbesök för oss. Ingen annan händelse under året påverkar så många människor vid samma tillfälle. Man kan också se fragment av gamla svenska danser i vår estniska kultur, den kultur som inte var begränsad till Skandinavien.

Sigtuna kommun och dess kulturförening samarbetar med Rakvere för en kulturell mångfald. Här ska dansas salsa, sjungas folkmusik och spelas modern jazz. Svenskarna ska laga mat från sitt folkkök, visa hemslöjd och vad de prducerar i sin textilindustri, på Pikkgatan och så får vi pröva på att göra hantverk från vikingatiden.

Ja, som sagt, vi kan inte vara där. Tyvärr!

Även de gamla i Estland är intresserade av att lära sig internet, nu när så mycket händer där. I Ottepää ordnas kurser för dem. Det är fulltecknat hela tiden och de som inte får komma med blir upprörda.

På datorkurs i Ottepää.

Och i Aktuaalne Kamera:

Arvo Pärt besöker just nu Istanbul. Kulturhuvudstad 2010. Ett av hans verk framförs i en kristen kyrkoruin, som aldrig varit moské. Tõnu Kaljaste dirigerar en estnisk kör och en symfoniorkester från Istanbul. Ester är också där för att studera hur Istanbul använder sitt kulturhuvudstadsår. Nästa år är det Tallinns tur. Den ansvarige i Istanbul försäkrade att ”detta Pärtverk numera är en del av oss och vår stad, Istanbul.”

Det är nu helt klart att Estland övergår till euron den 1 januari 2012. Inga prishöjningar får ske p.g.a. detta, som tidigare meddelats.

Bensinen har under året gått upp 28 %, för övriga varor har uppgången varit 3 %, trots att människorna inte haft möjlighet att konsumera p.g.a. finanskrisen. Konjunkturinstitutets direktör säger att bensinpriset i Estland har gått upp mer än i andra utvecklade länder i Europa. (Det kan vi intyga. Det är inte längre så viktigt att tanka bilen innan vi kör upp på båten i Tallinn) .

Frihetsmonumentet, Tallinns stolthet, är ett fuskbygge. Tidigare har man klagat på den dåliga belysningen, och nu är det själva monumentet som inte håller måttet. Vi kunde se hur hörnlisterna satt lösa.

Riksrevisorn anser att Tallinns stad tar för mycket betalt för vattnet!

Till socialdemokraterna kom tio avhoppade medlemmar från folkpartiet. Efter det har det framkommit att de vill byta ut partiledaren, Pihli. Till hösten är det kommunalval, och då är det inte så strategiskt att byta ledare, så kraven kommer istället att åter framföras i oktober, berättade en av de nya.

Dalai Lamas utsände tackade Estland för det stöd de fått, och han poängterade att talet om ickevåld väger tyngre när ett sådant land framför det. Estland är en viktig representant för den principen.

HURRA!! Vi ska se Vargamäe på Friluftsteatern vid A H Tammsaares hem! Det måste vi. Det är Tammsaares vek Sanning och Rättvisa som ligger till grund för pjäsen, och Estlands bästa skådespelerska har en huvudroll, Ülle Lichtfeldt från Rakvere Teater. Det blir tolv föreställningar mellan 22 och 30 juli.

Ülle Lichtfeldt.

Jag ser på hur Ship to Gazas fartyg försöker (?) ta sig till Gaza med förnödenheter. Kan inte låta bli att tänka på hur esterna önskade att någon skulle uppmärksamma deras förtvivlade situation under den sovjetiska tiden, men det dröjde 50 år innan något hände, och då hade de gjort ett fantastiskt förarbete själva.

Viktiga rubriker från Postimees och Virumaa Teataja:

Staten vill ge männen större roll i familjerna. Mer jämlikhet alltså, eller är det så, att de inte tillåts göra något?

Vad betyder Ikka seesama Katrin? Gissa. Rätt svar i slutet av skrivelsenJ.

Rakveres stadsförvaltning håller stängt på tisdag. Alltså om ni tänklt söka upp dem, då är det bra att veta.

Baruto är den mest populäre sumobrottaren i Japan! Han är ju est!

Flicka, 11 år, från Kadrina fick två guld och två silver i skolmästerskapen i simning. Det kan bli något av den flickan!

Gå in på den här sidan:

http://www.looduskalender.ee/en/

Då kommer du in på sidor översatta till engelska och kan till vänster se en rad med länkar till naturens under: videofilmade djur. Där finns vildsvin, svart stork, bon med örn, uggla. Och flugsnappare mitt på sidan.

Det ska också finnas en video i en bikupa, men jag får bara fram en stillbild på ett bi. Någon annan som lyckas bättre?

Förra året följde jag storkparet när de fick ägg och äggen kläcktes och en tid till. Det var till och med så, att Aktuaalne kamera hade ett inslag från storkboet.

Gå in på sidan trots att jag visat några bilder. Den är värd det.

Rätt svar: Alltid samma Katrin. Man kan tro att Ikka också är ett namn säger Ants.

I dagens Mitt i naturen visades hur tre lodjur flyttades från en viltpark i Sverige till en i Litauen, med syfte att rädda lodjursstammen där.

Vi fick se en resa genom Litauen, och den naturen påminner så mycket om naturen i Estland. De berättade om alla vilda djur som finns i landet, och visade bilder på storkar och deras bon.

Då tänkte jag på att vi inbjöds att komma till ett stort naturområde i Estland, inte så långt från där vi bor. I Kongi, där Ants farmor är född. Där röjde sovjeterna bort alla hus för att göra ett militärt övningsområde. Det hus där Ants farmor, Anna Lowiisa föddes är nerbränt, liksom många, många andra hus. En förödmjukande ersättning betalades i bästa fall. Ett hus finns dock kvar. Det ligger alldeles för sig själv vid kanten av övningsområdet. Förra våren körde vi förbi det huset. Det var Ants, Hanno och jag. Just då var det översvämning på bilvägen där den går över en liten bro. Vi stannade och Hanno klev av och gick fram till huset och knackade på. En dam öppnade. Och så berättade hon sin historia!

När ryssarna hade bombat Narva, så grundligt att nästan inga bostäder fanns kvar, då blev hennes mammas familj beordrad att flytta till just det här huset i Kongi. Och som vanligt på den tiden var det bara att göra så. Och sedan blev familjen kvar. Hon hade gått i den skola, som inte längre finns i Kongi, samma skola som Anna Lowiisa hade gått i. Hon berättade mycket mer, men just nu kommer jag inte ihåg. Men. Det intressanta var, att runt hennes hus finns alla de vilda djuren. Att det var översvämning berodde på att bävrarna ätit och gjort att det smala röret som vattnet skulle passera igenom var fyllt av ”matrester”. Dessutom finns där björnar, vargar och älgar. Massor av olika fåglar och andra mindre farliga djur. ”Kom i sommar när jag är ledig och min mamma är här, så ska ni få se, och så kan mamma berätta för er om oss.”

Jag gick och längtade förstås, men först kom vi inte iväg, och sedan blev jag sjuk. Men jag hoppas. Jag hoppas så innerligt, att vi åker till henne denna sommar istället. Hoppas hon inte glömt oss.

I morgon är det Estniska Flaggans Dag. Alltså inte nationaldag, utan en dag när man firar den estniska flaggan, som först var en studentflagga i Otepää och sedan valdes till den nya statens symbol.

Den 5 juni är det viktiga tävlingar i Väike Maarja. För det första är det en stor motocrosstävling, där den fantastiske, framgångsrike unge mannen Indrek Mägi medverkar. Alla förväntar sig stora resultat av honom, han tävlar ju i världseliten. Och så råkar han vara Hannos barnbarn.

Dessutom är det uttagning av det lag som ska medverka i VM-tävlingen i Finland i sommar i Kvinnobärning. En intressant sport, där det gäller för mannen att ta sig fram i besvärlig terräng med en kvinna hängande på sig. I den här tävlingen var Indreks mamma framgångsrik i sin ungdom för ett par år sedan.

Tävlande par i Kvinnobärning.

Jag kanske är överdrivet känslig, men jag blir faktiskt upprörd när det kallas att deportera folket från Israel till deras respektive hem. Det handlar om att skicka hem dem helt enkelt. Om vi använder ordet deportera i ett sådant sammanhang, då har vi snart glömt att det betyder att tvingas lämna sitt hem och sitt land för att tvingas leva i en helt okänd, iskall och hatisk värld utan att kunna ta sig därifrån. I Israel får de välja mellan att ”deporteras” hem eller följa med till fängelset. Jag lovar: de har helt andra känslor när de sitter i flygplanet på väg hem, än de som satt på tågen i boskapsvagnar på väg mot ett okänt öde. (Obs! Jag vet at det är det engelska ordet departure som spökar.)

Så bagatelliserar man människors lidande.

I dag har jag läst några artiklar i Newsmill http://www.newsmill.se/.

Den första är skriven av Hedi Bel Habib och har som rubrik ”Därför har Estland bättre statsfinanser och högre tillväxt än Sverige.”

Ni förstår att jag måste läsa den, eller hur?

Citat:

Före krisen hade både Sverige och Estland årliga budgetöverskott på cirka 3 procent. I Estland användes överskottet till att bygga upp statliga reservfonder motsvarande 8 procent av BNP och åstadkomma EU:s längsta statsskuld och budgetunderskott. I Sverige har överskotten istället använts till att sänka skatterna, vilket resulterade i ökad statsskuld och högre budgetunderskott. … Estland har fört en extremt disciplinerad finanspolitik vilket har medfört att statsfinanserna är en av de bästa i Europa. … Trots detta lever Anders Borg fortfarande med bilden att Sverige har Europas bästa statsfinanser. Sverige har hittills tillhört de få EU-länder som efterlevt E U:s regler för budgetunderskott och statsskuld. Nu är det i istället Bulgarien, Estland och Finland med E U:s som har de mest välskötta statsfinanserna. Också Danmark och Luxemburg har låga budgetunderskott. Men det mest anmärkningsvärda är skillnaden mellan Sverige och Estland. … Alla indikatorer tyder på att Estland har seglat sig ur finanskrisen med EU:s lägsta statsskuldsnivå och EU.s lägsta budgetunderskott. Vad Sverige behöver lära av Estland är att inte låna till skattesänkningar och använda budgetöverskott under högkonjunktur till att bygga upp statliga reservfonder som kan användas som stötdämpare under låg konjunktur för att påskynda ekonomins återhämtning.

(Det där med Bulgarien, Estland och Sverige är lite roligt. Hans och hans naprapat med rötter i Bulgarien är lika bra just nu.)

Den andra artikeln är skriven av f.d. premiärminister Mart Laar och svensken Johnny Munkhammar (M).

Mart Laar.

Rubrik: Sverige och Estland visar vägen ur skuldkrisen.

Sverige och Estland har reformerat sina ekonomier och minst budgetunderskott av de 27 EU-länderna. Därför slipper svenskar och ester de omfattande sparpaket som greker, spanjorer och engelsmän kommer att möta kommande år….

Ibland kallas detta en eurokris, och självklart påverkarproblemen även euron. Men orsaken till problemen är skuldsättningen, inte den europeiska valutan. Annars skulle knappast Storbritannien och USA ha problem. Grekland fick stora fördelar av att införa euron 2001, men de utnyttjades inte som ett tillfälle att reformera. Nu bör vi välkomna de stärkta regler för ordning i statsfinanserna som sannolikt införs i euroområdet. En ny regel skulle kunna vara att det land som inte minskar underskotten enligt överenskommelse stängs av från EU:s strukturfonder. …

Sverige och Estland har reformerat och har haft god tillväxt, även om mer kan göras. Men det avgörande är att Frankrike, Italien, Spanien, Portugal och Grekland reformerar….

Stater måste också hålla sina offentliga utgifter under kontroll. Sverige och Estland har minst budgetunderskott av de 27 EU-länderna. Det är inte omöjligt att ha en statsbudget i balans, och därför slipper svenskar och ester de omfattande sparpaket som greker, spanjorer och engelsmän kommer att möta kommande år. Tydliga ramar och mål som hindrar underskott och gäller oavsett regeringens färg är avgörande. Vi måste inse att vi inte kan spendera mer än vi tjänar, annars finns det ingen väg ur den nuvarande krisen.

Ett grundproblem är illusionen att staten har egna pengar, att politiker har en kassakista som kan användas för olika utgifter. Så är det naturligtvis inte. Det finns inga gratisluncher. Varje offentlig utgift betalas av den enskilde skattebetalaren - liksom lånen som staten riskerar dra på sig. Ju fler som inser det, desto fler vill rimligen bestämma över utgifterna. Då stärks drivkrafterna för lägre offentliga utgifter, vilket minskar risken för framtida skuldkriser.

Så där ja. Nu ligger Estland och Sverige på samma nivå. Nu kanske alla verkligen kan tänka på Estland som en egen stat, och bedöma den efter dess egna göranden och beslut. Att det är en stat i Baltikum kvarstår, men den agerar efter helt egna värderingar och inte efter beslut tillsammans med de andra baltiska länderna. Estland är en av de suveräna staterna i EU.