.

Detta är Aleksandr, en helt vanlig ryss i Lasnamäe, som raglade in i en kiosk och köpte en lott, och raglade ut med en vinst på 6,3 miljoner!

En helt underbar dag. Ännu mer snö, ännu mer sol. Man får vara glad för de fantastiska dagarna. Njut när du lever!

Boken av Gunnar Ekberg är mycket intressant. Jag får en inblick i hur det var i de vänsterorienterade rörelserna under 60- och 70-talen. Jag kommer så väl ihåg när Frank Baude sa i TV att om hans grupp hade haft makten i Sverige, så hade Lars Orup (om det var han) inte levt nu. Och jag är säker på att jag inte heller hade levt nu. Det märkliga är att uttalandet aldrig kommenterades. Det är kanske det mest skrämmande, att det var helt i sin ordning på den tiden att deklarera att man som revolutionär var beredd att ta livet av en mängd människor i landet. Och samtidigt var man "på den goda sidan", bland dem som såg den lilla människan. Och dessutom är så många extrema människor från den här tiden fortfarande tunga röster i samhället. Att boken inte fått så bra recensioner beror naturligtvis på, att den är recenserad av sådana som var med i vänsterrörelser på den tiden. Staffan Beckman var journalist vid SvD 1957 – 1959, han var anställd vid Sveriges Radio 1960 – 1965, och han har också skrivit politisk journalistik i DN och Proletären enligt Wikipedia. Han var djupt engagerad i den extrema vänsterrörelsen enligt boken.

En helt underbar dag. Ännu mer snö, ännu mer sol. Man får vara glad för de fantastiska dagarna. Njut när du lever!

Nu har jag läst ut boken.

Jag förstår inte uttrycket att den som inte har hjärtat till vänster (= är kommunist) i sin ungdom är …det fel på(?). Jag har aldrig förstått att det på något sätt är positivt att döda andra människor, men det är ju helt rätt enligt Marx och kommunisterna. Både Sovjet, Kina och alla andra kommuniststater har ju tagit livet av massor av människor. De grupperade människor i ”bra” och ”dåliga” - sedan kunde de bra bli dåliga de också -. Och de dåliga har ingen rätt att leva. ”Några offer krävs det ju alltid.” Det krävdes några offer också i kristendomens medeltid.

Att döda är alltid fruktansvärt, men allvaret bedöms efter vem som utför det: Castros Kuba har avrättat uppemot 30 0000 oliktänkande, Pinochets Chile har avrättat ca 3 000.

Jag har också alltid tyckt att det är märkligt att en sådan som Gudrun Schyman, kommunistpartiets dåvarande vice ordförande, kunde ha kvar människors förtroende efter kommunismens fall när hon förklarade att hon ”aldrig varit kommunist”. Hon var ju vice ordförande! Hur kunde någon lita på henne? Så mycket att hon fick förtroende att bli ordförande i partiet 1993.

Nej, nu ska jag läsa något helt annat! Och så måste jag berätta färdigt om Familjen.

Gott Nytt ÅR!!

Ett lugnt år 2010 till alla, önskar jag er.

Nästan hela dagen har vi suttit framför brasan. Det har snöat hela tiden, och på grund av all snön har det verkligen varit ljust ute. Jag har hängt upp pappas stora blomtavla i olja på väggen i vardagsrummet. Den gnistrar i dagsljuset.

Jag har läst boken ”De ska ju ändå dö. 10 år i svensk underrättelsetjänst”. Av Gunnar Ekberg. Mycket intressant. Jag får bekräftat det jag kommer ihåg att jag hörde då, på 60-talet. Ett bra stycke ur boken är:

Flera år senare gjorde underrättelseanalytikern Svante Winqvist och jag en liten jämförande studie mellan ett KFML - möte och ett möte i Pingstkyrkan. Jag antecknade själva mötesupplägget hos KFML och Svante tog med sig papper och penna till ett pingstkyrkemöte. Likheterna var slående! I båda fallen började man med att hota. Den ene med djävulen, den andre med kapitalismen. När mötesförsamlingen var ordentligt nedtryckt började uppbyggnadsfasen. Nu målades vägen till frälsning upp. Det gick att komma till paradiset alternativt proletariatets diktatur om man bara följde den rätta vägen. Det gällde framför allt att lyssna till Guds rätta ord eller att följa partilinjen och marxist-leninismen. Därefter presenterades bevis, i ena fallet i form av vittnesmål från ångerfyllda bröder och systrar som syndat, i andra fallet av bekännelser från de kamrater som varit höger- eller vänsteravvikare. Mötena avslutades med jubel och sång. "Ovan där" respektive "Internationalen".

Kanske var det så, att jag kände igen sättet att tala, som 68-orna använde sig av. De sanna kommunisterna alltså. Det var så många självklara påståenden som kom som rinnande vatten ur deras mun, men de kunde inte riktigt leda i bevis att det fanns någon sanning i det de sa. Jag visste hur det var i Sovjet redan när jag gick i läroverket, men de trodde att där var paradiset. Det lät som Pingstkyrkan i min tidiga barndoms söndagsskola.

Jag har inte läst ut boken ännu. Det ska bli intressant att fortsätta. Den har naturligtvis inte fått så bra recensioner…

Hallå Sverige!

Nu är vi framme i Estland. Här är snötäcket djupt. Just nu mörknar det och jag förväntar mig den rödskimrande solnedgången jag är van vid. Nej jag glömde. Solen är bakom molnen. Och inte har det snöat i dag heller som de lovat. Och skogen. Tja, det finns lite skog kvar. Bakom. Och man har ju hört talas om sådana som vaknat till totalt kalhygge så långt ögat når, och det är det ju inte.

Annars var det lugnt på båten i natt. När Ants och jag gifte oss var en känd estnisk poet, Kalju och hans hustru Asta där. De har en dotter Aino, som arbetar på utrikesministeriet i Estland. Hon var på en sammankomst med ambassadörer och andra i Israel, och placerades bredvid Arne Ruuth, som bl.a. varit chef på kulturredaktionen på DN. – Jag skickade en gång in ett inlägg med anledning av en bisarr artikel om kommunister i Norrland på kultursidan i DN. Jag fick absolut ingen reaktion, inte ens för artighets skull. – I alla fall vände sig Arne Ruth mot Aino och började, på god engelska ondgöra sig över Estland och Estlands antisemitism nu och under andra världskriget. Gör esterna något åt det?  Länge, länge malde han på. Aino sa inget till att börja med. Hon blev bara argare och argare. Till slut sa hon på perfekt svenska till honom: ”Nu avslutar vi det här ämnet” Han blev alldeles paff. Försökte tala med henne om något annat, men hon svarade inte. Hon bara vände bort blicken.

Det är precis så det är.

För flera år sedan hade vi en släkting från Estland på besök, Karin. Hon arbetade då på den estniska ambassaden i Stockholm. Vi hade just hört ett program på radio där någon påstod att judarna satt med resväskorna packade och väntade på att fly från Estland. Vi frågade Karin om den estniska ambassaden skulle svara på anklagelsen. ”Nej, det är ingen idé. Svenskarna har den här uppfattningen, och frågar inte efter sanningen.” När vi några veckor senare var i Tallinn tog vi upp ämnet med Anne, Ants kusin. Hon blev förvånad. ”Jag har pratat med ordföranden för den judiska församlingen i Estland, och hon säger, att allt är bra för judarna här. Det där är struntprat. Det var ju hit många judar flyttade under sovjettiden. Det var lugnast här.”

Ferenc Göndör, som har hållit många föreläsningar i skolor om Förintelsen, sa i gymnasieskolan i Haninge, att det inte var tyskarna som var värst när det gäller Förintelsen, det var balterna. Och värst var esterna. Det var Gestapo i Estland som meddelade först att av alla länder att der gjort landet ”judenfrei”

En oerhörd beskyllning. Jag vet ju inte i hur många skolor han sa så.

Estland var ockuperat av tyskarna 1941-1944. När de kom flydde många judar med ryssarna. Kvar i Estland var ca 900 judar. Ja, de förintades. Och det är hemskt. Det är också hemskt att det fanns ester som hjälpte till. Sedan dödades också judar som skickades in i landet av nazisterna. Att Estland blev det första landet utan judar under ockupationen beror på, att de var så förhållandevis få. Esterna hade inget emot judar tidigare. Men eftersom ämnet är så glödande för de flesta söker man inte efter sanningen, utan man hör något; accepterar det, och för felaktigheten vidare. Eller är det rätt att döma ett helt folk för vad ockupationsmakten och några medlöpare gjorde? Jag upprepar: Vem har överhuvud skänkt en tanke åt de ester som kommunisterna dödade? De var så oerhört många fler än de judar som dödades i Estland.

Nåväl, när vi kom fram till huset hann vi bara sätta på värmen på elementen så fick vi besök av vår granne Õie I. Vi passade på att förhöra oss om vad som hänt sedan vi var här senast. Jodå, torghandeln är kvar. President Ilves har sett en ”ilves” (lodjur) på sin tomt. En av grannarnas son, som är i trettioårsåldern hade supit sig full en dag; gått över åkrarna och sett en bil med nycklarna i. Tog den. Körde iväg. Men var så full att han kraschade bilen i ett dike. När ägaren kom ut ur huset. Fick han se att bilen var borta. Där bilen stått låg en mobil. Det började ringa i den. Han svarade och förstod vem som stulit hans bil. Han rusade iväg för att hitta bilen, och hittade den i diket med föraren i . Han gav tjuven en del råsopar. Sedan kom polisen och tjuven fick sova av sig ruset på polisstationen i Rakvere. Nästa dag släpptes han, och fick gå hem i ett riktigt oväder, men ingen tyckte synd om honom.

Det var senaste nytt från Estland.

I Postimees kan vi också läsa en artikel av Sergei Metlev, den unge man som vägrar hålla med om att ryska ungdomar behandlas illa av esterna. Metlev är medlem i republikens öppna ungdomsförbund. Likväl elevrådsmedlem i sitt ryska gymnasium.

Han skriver:

Det finns en del lokala konstigheter i utbildningssystemet i Estland. Jag anser att de ryska skolorna i Estland medvetet förstör de ryska ungdomarnas möjligheter att integreras i det estniska samhället.

Det s.k. samhällsinstitutet (Ühiskonnainstitut) gjorde en undersökning 2008 och kom fram till att 19 % av de rysktalande ungdomarna i åldern 19-29 år vill lämna Estland för alltid. 45 % önskar arbeta både i Estland och utomlands. (5 % i Ryssland och 40 % i ett västland). Resten, 36 %, kommer stanna i Estland.

Av de estniska ungdomarna planerar dock 71 % att stanna i Estland., men anser att det självklart är utvecklande att studera och bo några år i utlandet. Inget garanterar dock att unga människors återvänder. Men om estniska ungdomar kommer tillbaka betyder det att de kommer till goda sociala kontakter. Om ryska ungdomar däremot kommer tillbaka är det inte så, eftersom de levt i dåliga miljöer under uppväxten.

Den ryske studenten som inte kan estniska känner sig inte hemma i sitt estniska hemland. För honom blir det som att vara utomlands. För honom är det inte viktigt var han börjar plugga. Estland eller England spelar ingen roll. Enligt 2008 års statistik kände sig 37 % av de ryska ungdomarna osäkra i Estland. Konsekvensen blir att de som inte kan lämna Estland eller inte är konkurrenskraftiga blir en armé av diversearbetare. Det finns helt enkelt inget behov av dem. Deras eventuella förmågor kommer inte fram.

Största orsaken till problemen är den ryska utbildningen i de estniska skolorna. De ryska skolornas läroplaner ger eleverna sämre utveckling än de estniska skolornas.

Medelbetyget för ryska elever är 56 punkter, och det räcker inte ens till de 60 punkter som krävs för godkänt. Det beror på den dåliga undervisningen. 

Den enda möjligheten är att de ryska skolorna förändras och inför estniska lektioner. Det är konstigt att ryssarna här  inte själva begriper att om de ryska ungdomarna behärskar de två lokala språken och dessutom är bra integrerade i samhället klarar sig mycket stora konkurrensförmåner.

Till de ryska skolornas egenart hör också bristen på korrekt samhällskunskap o historia, som är ett fundament i individens utveckling. Inte ens baskunskap meddelas i dessa skolor. P.g.a. den egendomliga utbildningen i de ryska skolorna tror många ryska ungdomar att det estniska frihetskriget aldrig existerat utan är ett påhitt av esterna. 

Enligt min mening måste lärarkårens kvalitet i de ryska skolorna mångdubblas, fortsätter Metlev.

Hur kan förresten Estland tillåta detta?

Lärarna måste vara perfekt tvåspråkiga och inte som nu bara på låtsas. Historia i SO är viktigt.

De ryska skolornas undervisningsmetoder måste reformeras och likställas de estniska.

Kommuner och staten borde genomföra kontroll av rektorerna,. Det är viktigt att genomföra förändringar som t.ex. i Kanuteai folkhögskola i Tallinns stad. Där utsågs som rektor politikern Svetlana Melehhova vars program är en kopia av Nõmme folkhögskolas Webbsida. De menar att alla ungdomar, även de ryska, är en strategisk resurs i Estland. Utbildningssystemet måste vara likvärdigt oavsett etnisk tillhörighet och hanteras av specialister och syfta till att utbilda goda medborgare i hela Estland. 

Utan utbildade och toleranta ryska ungdomar skickas problem på framtiden. Och problemen är dagens ryska skolor. Jag är dock säker på at vi är på rätt väg. Viktigt är att snubbla så lite som möjligt, avslutar han.

I dag läser vi i Postimees att i Kutaisi stad som ligger i Georgien har man sprängt ett jättelikt sovjetiskt minnesmärke, större än Bronssoldaten i Tallinn. Putin har kommenterat det med att förklara ”om Georgien hade betett sig annorlunda hade det som hände i Abchazien och Sydossetien inte inträffat.” Tolkar jag det rätt betyder det att om Georgien följt Rysslands önskningar, hade augustikriget inte inträffat…?

Esterna var andra rangens medborgare i flera hundra år. De fick inte utbilda sig, deras språk innehöll inte glosor för annat än det som behövdes för ett vanligt allmogeliv. När tanken på frihet väcktes, då måste de börja om från början. Som alla kolonialiserade folk på den tiden. Raimo Raag beskriver det fascinerande arbetet med att ge folket ett gemensamt språk och möjligheter att studera och diskutera akademiska ämnen i sin bok Från allmogemål till nationalspråk: språkvård och språkpolitik i Estland från 1857 till 1999.

Under de tjugo fria åren i republiken var det naturligtvis mycket som hände. Det hände mycket i resten av världen också. Till att börja med var det finanskrisen på 1920-talet som vållade enorma problem. Sverige drabbades av det som kom att kallas Kreugerkraschen. Ja, det var många länder som fick stora ekonomiska problem, ungefär som vi sett nu en tid. Jag är övertygad om att fascismen, nationalsocialismen och kommunismen hade så stora framgångar därför att problemen var så stora, och alla måste finna en lösning. Även i Estland sökte man den rätta lösningen. De gamla frihetskrigarna öppnade sitt parti för andra än soldater från det kriget. Deras ordförande var Artur Sirk, som var morbror till min väninna Õie, som jag berättat lite om. Det de var mest inriktade på, det var antikommunism. Det är inte så märkligt eftersom det gällde män, som varit beredda att offra sina liv för frihetan från kommunismen. Hur mycket de senare vände sig mot höger har jag ännu inte fått fram. Õie hävdade att de aldrig varken var fascister eller nazister; i alla fall pratades inget sådant hemma hos dem.

En önskan som många ester hade var att en man skulle rädda dem ur krisen. En stark man. Ungefär som stora delar av världen önskade, när Obama valdes till president i USA, och som Nobelkommittén gav uttryck för när han fick sitt fredspris. Men i Estlands fall har det lagts dem till last. Det är en del av den fascistiska skulden. Dessutom menar många att de var nazister allihop. Eller fascister. Det som är värst gäller. Ja, det fanns många som röstade på vapsarna. I Sverige hade vi många nazisttroende. De trodde på den germanska idén. I Tyskland var de ännu fler. Och i många andra länder också. Men vad man inte förstått i världen, eller inte vill förstå eftersom man behöver urskulda sig själv och därför svartmåla andra, ni vet ”vi och dom”, det var att det enda som betydde något för flertalet ester, det var friheten att forma sina liv efter den egna kulturen. Men varför försvarade de sig inte då, när Sovjet begärde att få komma in i landet? Vad hade de för val. President Päts, är jag själv fullständigt övertygad om, och hans rådgivare insåg att Estland inte hade en chans. Estland är, som sagt, inte ens en myra mot grannen i öster. Men Finland kunde ju! Ja, men 1940 var alla andra länder, fr.a. England så upptagna av sitt eget försvar, och Ryssland kunde sätta in sina enorma trupper mot det lilla försvar Estland kunde uppbåda. Visserligen säger esterna nu att de gör inte om det. Estland kommer alltid försvara sig.  Men jag förstår presidenten. Och han togs om hand av sovjeterna och sattes på mentalsjukhus. Han dog först den 18 januari1956 fortfarande på sjukhus.

Men familjen då? Ja, i Tallinn levde de familjeliv. Morits hade smugit iväg när han var sexton år och deltagit i frihetskriget. Han hade blivit en av soldaterna i Kuperjanovs pansarbataljon, men kommit hem lindrigt sårad med medalj 1919. Han var aktiv i Estlands Hemvärn, Kaitseliit, under den tyska ockupationen.. Han gifte sig sedan med Klaudia och de bosatte sig i familjens hus i Tallinn. Åren gick, de fick inga barn, och någon gång på 1930-talet skiljde de sig. Men Morits var en hedersman. Han köpte en hattaffär i Helsingfors till henne, och hon fick välja vilka möbler hon ville ha från deras gemensamma hem. Klaudia trivdes inte i Helsingfors, det blev farligt för ester där. Finnarra sände tillbaka alla ester till Sovjet. Hon köpte en affär på Strandvägen i Stockholm i stället. Vi fick aldrig träffa henne. Först när hon låg på sin dödsbädd fick vi höra att hon levde i Stockholm, och sedan hann vi inte besöka henne, men det berättades för oss att hon talade om Morits in i det sista.

Det var därefter Morits tog tåget från Pärnu och träffade Irina 1938. Babu berättade en helt annan historia om hur de träffades, men jag tror nog mer på Tanjas. När Morits berättade för sina föräldrar att han träffat en ny kvinna, Irina, sa pappan: ”Först en polska, och sedan en ryska, finns det inga trevliga estniska flickor?” Men Ira var estniska trots sitt namn och sitt språk.

1940 gifte de sig och Ira flyttade till honom i Tallinn. De gick i inre exil på hösten 1940 och kom tillbaka till sitt hus på sommaren 1941. De skickade fina mattor och annat som kunde vara stöldbegärligt för ockupanterna med en tysk familj, som gav sig iväg till Tyskland på Hitlers order, och den familjen hade allt med sig när de kom tillbaka 1941. Under tiden hade Sovjet lagt beslag på alla sparpengar, och jag kommer aldrig få veta var familjen gömde sina pengar under det här året. 1938 dog Morits pappa Hans 76 år gammal; han slapp uppleva de svåra ockupationsåren. Han begravdes i den grav han själv köpt på Karlikyrkogården i Tallinn. Dit han och Anna Lowiisa brukade promenera ibland och sätta sig på den vitmålade träbänken och dricka kaffe. Han köpte en stor gravplats för att alla skulle begravas där, men Morits ligger på den stora kyrkogården i Bronx. Men där är vi inte ännu.

En gata i Pärnu.

I Pärnu hade barnen växt. Ibland for döttrarna till Tallinn och hälsade på metropoliten och moster Olga. Där kunde mamma inte kontrollera allt de gjorde, och moster Olga var inte tillräckligt uppmärksam.

Tanja har berättat att diakonen Jukko Jürgens kom ofta på besök till metropoliten.Han var kastrerad. Han var så att säga lite annorlunda, avvikande. Han tvättade en gång Tanjas och Iras fina spetsunderbyxor och visade upp dem till sin egen förtjusning. Tant Olga blev rejält chockad: ”Käre Gud! Rensa bort denna människa från vår jord.” Men det dröjde ganska länge till Gud gjorde det. Ants hann träffa honom i Stockholm på 1950-talet. Hemma hos metropoliten. Det var moster Olga som fick vänja sig vid hans konstigheter.

Ryssarna närmade sig 1944. I Tallinn hade Morits och hans systrar kommit överens om att om de blev tvungna att fly, då skulle de göra det tillsammans. De skulle också ta sin mor med sig. Ingen ville egentligen lämna landet. Det var här de var hemma, och det var här de hade alla sina ägodelar. Det var för att leva här i fred och frihet Morits gått ut i kriget som sextonåring. De väntade i det längsta. Den 22 september 1944 var ryssarna redan nått staden. Morits insåg att nu var det bråttom. Han sa åt Ira att skynda sig att packa det allra nödvändigaste i all hast. Och så lämnade de sitt hem med lille Ants, snart två år på armen för Tallinns hamn. Bombflygen hade redan träffat några av fartygen på redden. Branden var lös på den båt som Morits hade ordnat plats i för sin familj. De fick vänta, men kunde till slut rädda sig på ett fartyg, Nordstern, som var avsett för retirerande och flyende tyska soldater. De fick en plats, och kunde andas ut en stund. Morits var fruktansvärt orolig för de andra som han inte kunnat kontakta. Han ville hämta dem. Hans gamla mamma. Hon måste räddas. Då sa en vän till honom: ”Om du lämnar fartget nu, då klarar sig inte din egen familj.”

Minnen efter bombningen av Tallinn.

De stannade och fartyget gick till Gotenhafen – Gdynia – i Polen, som så många andra de dagarna. De förföljdes av bombflyg, men som av ett under klarade de sig med livet i behåll. Det värsta som hände var att en annan kvinna stal den potta Ira tagit med sig för lille Ants skull. Hon såg den en sista gång när de embarkerade fartyget. Men hon sa inget.

Nu fortsätter jag att berätta om tiden i Estland under kriget. Före familjens flykt.

Det var ganska klart 1944 att tyskarna hade förlorat kriget. Sovjetiska trupper slogs för att ta sig in i de baltiska länderna. Där hade man byggt upp en hel del av det som förstörts under den sovjetiska ockupationen 1940 – 1941. Minnesstatyer från frihetskriget som de ganska snabbt raserat, byar och städer som bränts ner. Det var lugnare för den vanlige esten, även om detta också var en ockupation tyskarna genomfört. Det som ändrats i skolorna efter ryska regler hade istället blivit enligt tysk skoltradition. I Väike Maarja där Jaakop levde med hustru och barn, där hade tre unga män från trakten tagit makten 1940.

Under den första sovjetiska ockupationen 1940 – 1941 hade många, förvånansvärt många yngre människor låtit sig övertygas om den rätta, dvs. den kommunistiska, läran. Och det bästa sättet att visa sin trohet var att gå med i partiet och sedan i Förintelsebataljonen, som var helt styrd från Moskva och vars enda uppgift var att döda alla som var fiender till den sovjetiska staten.

Bataljonen sattes i stånd i Ryssland av en man vid namn Pasternak. Hans avsikt var att den skulle bereda mark för det kommunistiska samhället. Alla som var emot skulle helt enkelt förintas. De fick rätt att döda alla som kunde klassas som statens fiende utan rättegång. Och det var många! Det kunde också räcka för en arbetare att komma för sent till jobbet tre gånger för att klassas som en folkfiende. Straffet var mist tio år i Sibirien.

De hade inga uniformer till att börja med. Att de hade rätt att döda vem de ville såg man då på att de bar en röd armbindel. Men efter en tid fick de sina uniformer. Eftersom så gott som alla människor i Estland kunde sägas vara folkets fiender, eftersom de slagit sig fria från den kommunistiska staten, hade de en fantastisk makt, de här ynglingarna i Väike Maarja, de nya makthavarna: Saarik, Holm och Rosenbaum. De hade gått i skolan på Långa gatan och varit vanliga pojkar som alla andra. Alla kände dem. Plötsligt var de farliga. Fruktansvärt farliga.

Till att börja med tog de människorna till Rakvere för avlivning eller deportation till Sibirien, men senare var det enklare att döda dem direkt. De, som ynglingarna ville bli av med, togs ut i skogen, och sedan var de borta. Försvunna. Ingen fick veta något. Men alla visste. Och senare fann man några gravar i skogen; men bara några.

Enn Lepik var skogsbroder, d.v.s. han gömde sig i skogarna för att inte mördas av de sovjetiska soldaterna. Han var försvunnen för alla. De unga männen ville veta var han var. De måste få tag i honom, så de tog hans hustru en dag till polishusets gård på Långa gatan. Det var en vacker gård. Där fanns både bärbuskar och äppelträd. De här herrarna visste hur de skulle göra. De befallde henne att gräva sin grav. Det fick alla som skulle mördas göra. Och det var allmänt känt att de gick till så.

Hon började gräva. Och gräva. Hela tiden hörde hon frågan:

”Var är Enn Lepik?” ”Var är Enn Lepik?”

Hon grävde utan att säga något, men när hon gjort en trettio cm djup grav sa hon:

”Jag gräver inte mer. Ni får göra vad ni vill. Ryssarna begraver inte djupare än så här.”

Till sin förvåning släpptes hon. Kanske ville de inte skjuta ihjäl någon så där öppet, mitt i samhället. Ingen vet.

Det blev den 27 augusti. Tyskarna var nära. Nervositeten var stor i Sovjetunionen. Order utgick från Stalin att allt skulle brännas i de områden de retirerade ifrån. Inget fick lämnas kvar till tyskarna. Djuren som man kunde föra över gränsen till Ryssland skulle skonas, men allt annat skulle brännas, inte bara djuren utan allt som gick att äta, inklusive utsäde för nästa år. De unga sadisterna i Väike Maarja bestämde sig för att de skulle bränna ner hela samhället. Och de skulle börja med Långa gatan. Då minsann skulle alla förstå.

De började med det hus där Georg Lurich föddes.( Han blev världsmästare i brottning 1913.) Därpå fortsatte de med alla de vackra trähusen på ena sidan gatan. Av någon anledning skonade de skolhuset där de gått de första skolåren men de brände även det hus där Rosenbaums föräldrar bodde!

Naturligtvis var alla människor i uppror. De kunde bara bevittna när deras hem och allt de ägde brann ner. Ingen fick ju ens försöka släcka. Lyckligtvis blev de ändå stoppade innan alla husen på den sidan var nedbrända. Man ser var det var någonstans eftersom de nya husen man omedelbart började bygga upp är av sten.

Ett stort brunt trähus på den andra sidan står kvar. Det ”pestsmittade huset ” som användes som tortyrkammare i källaren. Alla hade någon släkting som farit illa i den källaren. Det som ingen vill röra vid. Varken riva eller renovera.

Det var verkligen inte bara i Väike Maarja detta hände. I Järvamaa och i Jõgevamaa eldades i stort sett alla byar upp. Och i Tapa där Morits kusin Reins son Hanno bodde med sin mamma, brann också en stor del av staden ner. Hannos mamma hade grävt ner allt linne i jorden för att rädda det. När hon grävde upp det, då var linnet alldeles varmt.

När tyskarna kom och drev ut sovjeterna, kunde invånarna andas ut en stund. Nu var mördarna borta.

Skogsbröderna kom ut ur sina gömslen. Tyskarna hade ju ingen anledning att döda dem. Enn Lepik kom med en vit bindel om armen.

Alla var så tacksamma och lättade att de ville ge gåvor åt räddarna, men tyskarna tog inte emot dem. De ville betala för sig, sa de. De var ju mänskliga! Folket andades ut. Nu kunde de börja leva igen efter ett år i helvetet.

Bara ett par dagar senare kom ett telefonsamtal från Rakke, en by i närheten.

”Vi har dem!”

De unga mördarna var fast! Bönder i Rakke hade lyckats ta dem. Ryktet spred sig snabbt i Väike Maarja. Alla var häpna men lyckliga.

I Kommunalhuset hade allt redan återgått till den gamla ordningen. De av ledarna där som fortfarande levde hade börjat arbeta igen, och de beslutade att hämta mördarna i Rakke.

Tre män fick uppdraget att cykla den fjorton km långa vägen dit. På hemvägen fick de tillfångatagna springa bredvid cyklarna. De cyklade inte så fort, det fungerade bra. Men när cyklisterna såg skogen framför sig, då förstod de, att där skulle fångarna rymma och gömma sig.

De stannade och band ihop dem med ett snöre, och så närmade de sig Väike Maarja. På håll såg de att folket hade samlats redan i Kaarma, strax utanför samhället. Massan slog i luften med hötjugor och skrek ut sin ilska. Cyklisterna förstod att det skulle bli mord, om de inte gjorde något.

”Ska vi rädda livet på de här mördarna?” sa de till varandra. ”Tja, vi är ju européer, riktiga människor.”

De lyckades med det och cyklade fram till polishusets trappa, och lämnade av sina fångar till förhör. Människorna fortsatte att skrika:

”Varför?” ”Varför gjorde ni detta?”

”Det var Stalins order” var deras försvar.

En kvinna kunde inte tystas ner:

”Var är min man? Vad har ni gjort med min man?” och hon bröt ut i gråt men fortsatte skrika.

Männen togs in i cellen, fyllecellen i polishuset, för att nästa dag skickas till Rakvere för rättegång. Till skillnad från när de själva haft makten! De mest skräckinjagande av åhörarna fick vakta dem under natten i cellen. En berättade att han ville hitta på något riktigt djävligt åt dem. Men det var så svårt. Han kom bara på att de skulle ta av sig alla kläder. Så de sov nakna den natten.

I Väike Maarja hade man en stor fest för att fira att mördarna var fast.

Dagen efter forslades de till militärdomstolen i Rakvere, och där bestämdes att de skulle vidare till Tallinn. Det var faktiskt inte så komplicerat. De fick åka tåg. Med en enda vakt. Alla som var på tåget var beredda att slå ihjäl dem om de försökte rymma. Sådan är människan.

I Tallinn dömdes de till omedelbar arkebusering.

När Sovjet återvände 1944 blev alla i Förintelsebataljonen hyllade som hjältar. De nämndes alla vid namn och alla andra skulle höra vilka fantastiska män detta hade varit.

Detta är ett typiskt bärnstenshus i Väike Maarja.

Man valde de här färgerna för att de är täckande, och döljer skavanker.

God Jul alla mina vänner!

I år är det en härlig vit jul både i Sverige och i Estland. den senaste rapporten från Estland är 9 cm snö. Men det var i tisdags, och sedan har det snöat igen!

Visst är det härligt att vi får fira jul. Även i Estland kan man ta in julgran och sjunga julsånger. Vilken idioti att förbjuda sådana enkla saker. Och med hårda straff dessutom. Jag minns första julen jag var i Tallinn. Det var nog 1992. Det stod en julgran på Rådhustorget och såg lite främmande ut. Julsaker såldes i affärerna ännu ett par veckor efter julhelgen. Det kändes verkligen att de var ovana. Men det var underbart i alla fall. Vi gick i gränderna i Gamla stan i Tallinn och njöt av den kulturfyllda stämningen kring husen, som ännu inte reparerats, men var svagt belysta av gatljus. Det var verkligen en ljuv känsla av historia i luften.

I dag har vi träffat Ahmed som numera bor i Kenya. Vi diskuterade bl.a. olikheterna i våra länder. I Afrika tänker människor annorlunda, kulturen är annorlunda. Så mycket är korrupt och han anser att SIDA inte ska arbeta som de gör. De gynnar bara dem som redan har.

Det är så mycket som är olika i länders kultur, att vi gör alldeles fel om vi tror att det inte betyder något.

Vi gör ett misstag om vi inte introducerar våra invandrare i den kultur som råder här. Jag hävdar att jag lugnt kan säga att jag inte är rasist. Jag tror bara att det skulle gynna alla parter om man på ett trevligt sätt kunde lära våra invandrare när de kommer hur vi lever här, för att undvika onödiga missförstånd. Jag anser att det är en ovänlig handling att inte göra det.

Sedan var vi hemma hos Anna och Rolle och firade jul. En stilla fest med god julmat. Precis som man kunde önska sig.

När Ants var liten frågade hans kamrater hur man firar jul i Estland.

"Ja, ungefär som här, men vi äter sylt."

Och då tyckte alla att det var jättekonstigt att man åt sylt. Men det var ju sylta han menade. På estniska heter det sült (tror jag det stavas). Rödbetssalladen är annorlunda också. Den heter rassolje, som är en jättegod sallad med eller utan sill. Och så äter man blodkorv med stekt fläsk och lingonsylt. Mums. Och hemgjord leverpastej, grovkornig. Och lika stor mängd mat som hos oss. Och dricka dock inte julmust.

I morgon är det julafton.

På 1500-talet kom en man från Sverige. Men han bosatte sig inte i svenskbygderna vid Västerhavet, som det stora flertalet gjorde, utan han gav sig av in i landet, och bosatte sig bland esterna vid Valge Jõgi, Vita floden, den största av de estniska floderna, där vikingarna seglade på sin färd mot Konstantinopel. Kanske till och med Rurik seglade där när han blev ombedd att komma och bringa ordning i Ryssland. Fast numera förnekar ryssarna att Rurik har funnits. Ryssland kan inte ha bett om hjälp! Och framför allt inte av en svensk.

Efter några generationer bosatte sig en ung ättling i Moe, orten som mest blev känd för sin sprittillverkning. Där levde familjen, företrädesvis som mjölnare under årens lopp. Mjölnarna fungerade också som fredsdomare, vilket är märkligt eftersom de var ester. Men kanske för att de inte var slavar, som de flesta andra esterna. I Moe föddes alltså Abram Tamm, som bl.a. fick sonen Hans, 1852.

Hans stod framför sin fars grav. Som så många gånger förr. Han hade dragit av sig filthatten, och höll handen framför hjärtat när han allvarligt bugade framför järnkorset med faderns namn.  De slitna vardagskläderna hade han bytt och istället klätt sig helgfin i rena vadmalsbyxor och ren skjorta och skinnväst. Men filtstövlarna var det bästa plagget en sådan här grå dag. Det var söndag, och han hade varit i mässan som vanligt. Han var trettiofyra år, änkling utan barn. Han hade köpt sin gård och levde gott på den. Egentligen hade väl livet inte varit så hårt för honom. Trots att hans hustru dött i barnsäng, tillsammans med barnet, den son han måste ha eftersom det alltid måste vara någon som fortsatte livet.

Här i Moe kommun hade familjen levt så länge Hans visste. Och fadern hade arbetat hårt, som alla estniska män alltid gjort. Han hade köpt sig en egen gård så fort möjligheten gavs. Och likadant hade Hans gjort när han blev vuxen. Aldrig, aldrig mer skulle någon i denna familj slava under någon utländsk herreman. Tsaren gav order i det stora riket, men de tyska adelsmännen gav order här i Estland. Så hade tsar Peter bestämt redan efter det nordiska kriget när den svenske konungen, Karl XII, förlorat Estland till tsaren. Ryssland skulle bli alltmer europeiskt. Därför flyttade tsar Peter huvudstaden till Petersburg och lät de tyska adelsmännen, med sin fina europeiska uppfostran ha kvar sina privilegier i hela Baltikum. Det var tur för esterna, som ännu inte benämndes ester, utan var enkla ”icketyskar”, att muren mellan adelsfamiljerna och det slavande folket var så tät. På herrgårdarna talades tyska, men ute på åkrarna, i skogarna och i de små stugorna där var det bara estniska man hörde och där trodde man länge på Tarapiita och hans vänner.

Hans och hans familj var troende kristna lutheraner. När de svenske fick den norra delen av landet och införde den lutheranska tron, då konverterade alltfler ester. Den lutherska tron kom samtidigt som det blev allt klarare med vad man hade för rättigheter. Även den lille estniske mannen fick rättigheter när Estland blev svenskt.

Men av någon fantastisk anledning hade tsaren beslutat att släppa på slaveriet i Baltikum, och en vanlig estnisk man kunde redan i slutet av 1880-talet få köpa sig en liten gård av herremannen på avbetalning. Inte alla. Inte på en gång. Men Abram, fadern, och dennes bror Jaakop hade varit bland de första. Jaakop köpte en liten 2-hästs gård för 2400 silverrubler 1883 . Med ett par hektar mark. Det var inte mycket, men det var hans möjlighet. Abrams gård var större, men det var mer en tillfällighet. Och dessutom ägde Abram en kvarn. Så han fick in bra med pengar och de levde ett gott liv, som Abram brukade säga innan han blev sjuk och dog. Hans hade redan köpt sig en egen gård då, för fem år sedan, så en bror tog över faderns gård.

”Ja, far, nu måste jag ha en son. Någon måste ta över efter mig. Du har ju alltid sagt så. Och jag vet att jag lovade Virve att jag aldrig skulle gifta om mig, när hon dog.”

Han suckade djupt, drog näsduken över ögonen.

Han harklade sig. Bugade ännu en gång. Och gick därifrån med bestämda steg. Inte hade han behövt be om lov, han hade bara tänkt berätta.

Ambla kyrka där Abram är begraven och Morits döptes.

Hästen stod och väntade på honom. Han steg upp i vagnen, och körde vägen hem med huvudet fullt av tankar. Han hade just pratat med grannen Mihkel om att börja sälja potatis i större skala. Hade de tur och var tillräckligt skickliga skulle det kunna ge många extra rubler. Visst skulle han gifta sig med den unga Anna Lowiisa, visst skulle de få barn, självklart. Olyckan skulle inte få en andra chans, men han började längta efter ett annat liv. Han ville inte längre slita ut sig på jorden. En dag, om en inte så lång framtid skulle han, Hans Tamm, född i Moe i Lääne Virumaa året 1852 bo i Tallinn med den familj han just var på väg att skapa.

Anna Lowiisas pappa, Josip hade varit mjölnare, han också. Hon växte upp i den lilla byn Kongi, inte så långt från Moe. Hennes pappa arrenderade sin kvarn. Det var ett bra arbete, och han försörjde sin fru och sina tre barn. Katastrofen i den familjen inträffade 1889, när Josip blev sjuk och dog. Han lämnade sin familj utan försörjningsmöjligheter. Och naturligtvis ville greven på gården ha inkomst av sin kvarn. Ganska snart efter Josips död fick familjen veta, att han arrenderat ut kvarnen till en annan man. Så det var bara att flytta snarast möjligt.

Till en början fick de bo i en gård i närheten. Gårdsarbete var inte så svårt att få. Problemet var alla barnen, som var i vägen för greven. Men redan ett par år senare hade Marta gift sig med en av arbetarna på gården. De hade fallit för erbjudandet att flytta till Kaukasus. Det var ju så härligt klimat där, allt växte helt otroligt, och de skulle dessutom få trettio rubler av staten om de flyttade dit. Ryssarna fick sjuttio rubler, men trettio var mer än inget alls, så de accepterade. Problemet var flickorna. Anna Lowiisa, och hennes två år yngre syster Leena. Visserligen var de unga. Men det skulle bli problem. Flickor var alltid problem. Pojken kunde hjälpa till med arbetet. Han behövdes. Men flickorna. De var bara en kostnad. Marta och den nye mannen såg till, att flickorna fick arbete på var sin gård. 1894 när Anna Lowiisa var 14 år och Leena 12, kysste de dem farväl och gav sig av. Långt, långt bort.

Så gick det alltså till när Anna Lowiisa fick arbete på gården hos Hans, och hon var sexton år när hon tackade ja till att gifta sig med honom.

Hans ville till stan. Han trodde möjligheterna var större där att skapa en förmögenhet. Efter att ha gjort en liten marknadsundersökning bestämde han sig för att bygga ett hyreshus i Tallinn. Tillräckligt stort för att alla barn han ville ha skulle få varsin bostad också. Hans och Anna Lowiisa fick snart två döttrar, Meeri och Lisabet. Men den efterlängtade sonen lät vänta på sig.

Han föddes 1902 och döptes i Ambla kyrka, och 1903 stod huset i Tallinn klart och familjen blev stadsbor.

Kan du tänka dig Abram att jag hade min kusin Juhan på besök på gården i Moe för några år sedan. Han skulle hjälpa mig med skörden. Det var inte bara han förresten, det var ju hela grannskapet som hjälpte mig de där dagarna. Sedan hjälptes vi alla åt hos någon annan. Du vet. Ni gjorde ju likadant på din tid.

Men där var också Anna Lowiisas syster Leena. Anna Lowiisa väntade barn, så systern var där för att hjälpa till med hushållet. En morgon stod Leena och torkade vårt matbord, det stora ekbordet i köket. Juhan satt kvar en stund och drack den sista slurken kaffe. Han kände fortfarande i kroppen att arbetet varit hårt.

Då blev han varse hur noga hon arbetade och han tänkte: ”Det var en duglig kvinna. Hon skulle bli en bra hushållerska och hustru." Han friade genast, och nu är de också gifta. Det är ju bra för min Anna Lowiisa, för nu kan hon ju träffa Leena ofta eftersom Juhan och jag alltid trivts så bra tillsammans. Juhan har köpt sig en gård i Väike Maarja, så när jag längtar till landsbygden, då far jag och Anna Lowiisa med barnen till honom och stökar med lantlivets sysslor.”

”Ja, du Abram, på landet har det inte förändrats så mycket sen du levde. Det är ju fortfarande herrarna från Tyskland som äger de stora gårdarna. En av mina bekanta arbetar åt en sådan man, och det är ju svårt för tysken att ha någon kontroll, eftersom han nästan aldrig är här. Nu börjar man prata i stan om att Estland ska bli fritt. Estland har ju alltid tillhört olika herrar. Ibland tänker jag på att vi har vårt eget språk, vår egen kultur men vi har inte varit ett fritt folk på många hundra år, vad jag vet i alla fall. Det är klart att det finns mycket blandfolk hos oss, men en riktig estnisk kärna finns det också.

Naturligtvis tror jag inte på ett fritt Estland. Hur skulle det gå till? Lilla Estland skulle slå sig fritt mot tsarens jättestat!

I mitt hus har jag ryska hyresgäster. De talar bara ryska, och du vet ju att vi aldrig behövde lära oss ryska, så jag kan inte det. I alla fall betalar ryssarna inte hyran. När jag försöker prata med dem skakar de bara på huvudet. Jag blev så förargad, att när Anna Lowiisas bror från Kaukasus en gång kom på besök frågade jag om han kunde tala med en av männen. Tänk att inte kunna tala med sina egna hyresgäster, och tänk att det är de som har rätt, eftersom tsaren har sagt att alla ska tala ryska. Ryska! I vårt eget land. Var ska det här sluta Abram, kommer vi försvinna? Kommer mina barnbarn förstå hur vi har levat, hur vi har tänkt. Kommer de att gå i kyrkan varje söndag? Vad ska vi göra?”

"Du skulle nog inte trivas i den livliga staden. Det är människor överallt. Men vi bor själva i trähuset på gården, som jag har målat rött. Jag ville ha det rött, inte bärnstensfärgat som vi alltid har det här på landet. Det är avskilt från trafiken. Det gula stenhuset där jag hyr ut lägenheter ligger och skyddar oss. Jag har satt in vackra kakelugnar i alla lägenheterna, och själv tillverkat alla ekdörrar i husen. Alla lägenheter har badrum och WC, jungfrukammare och köksingång. Jag har byggt lägenheter som passar in i Tallinn.”

"Vet du Abram att jag fått en son. Två flickor blev det först, men sen kom sonen. Det var ju så jag hoppats. En riktig est, som ska få en riktig uppfostran. Nu när allt ska vara ryskt, ska jag lära honom hur man klarar sig här. Aldrig ska han glömma sitt ursprung. Hur mycket ryska det än pratas överallt i det här landet ska mina barn alltid kunna sin estniska.

Jag har köpt en bänk längst fram i kyrkan, Kaarlikyrkan du vet, så att vi alltid ska gå i gudstjänsten, den lutherska estniska gudstjänsten. Min son ska veta vilken religion du, jag och alla andra våra förfäder har tillhört.

Jag tycker inte om att det byggts en ryskortodox kyrka på bästa platsen i stan. Nog vet vi alla att det är den ryske tsaren som bestämmer i det här landet. Inte behöver han visa det på det sättet. Den första kyrkan man ska se från havet ska vara tsarens, är det sagt.

Jag är ju inte så ung längre. Det är tungt för en man att ha så små barn när man är över fyrtio år. Jag får väl inte vara med så länge till, men jag ska se till att de får en god grund att stå på. Hans bugade sig och lämnade Abram. Jag kommer tillbaka sa han innan han gick.

Men det blev aldrig så. Detta var den sista gången han var på kyrkogården i Ambla.

Tåget tog honom tillbaka till husen i Tallinn.

Det är klart att det kändes bra för en man bördig från den estniska landsbygden att ha skapat sig ett namn. Han var Hans Tamm från Tartu Maantee. En respekterad herre som skötte sina fastigheter , som han byggt mede hjälp av pengarna han fått när han sålde sin gård i Moe, och sitt tjänstefolk som man ska. Han bodde i centrala Tallinn; hade byggt sig ett rejält stenhus mot gatan med sex stora lägenheter för uthyrning. Alla hade tre mindre rum och kök, och ett stort vardagsrum, badrum med varmt och kallt vatten. Det fanns en ingång från gatan och en köksingång från gården till alla lägenheterna.

I trähuset hade han valt att bo längst ned, med de tre vårdträden väl synliga, ett träd för varje barn. Där stod också möbeln där de brukade sitta på sommarkvällarna och bara njuta. Gräsmattan mellan husen sköttes av vaktmästaren som förresten bodde i den lilla lägenheten i gathusets källare. Han var en ordentlig människa. Det är klart att Hans fick ge honom en åthutning då och då, särskilt om han inte plockat undan skräp ordentligt, men han var verkligen ordentlig i alla fall.

Peep Mägi var hans namn. I den lilla lägenheten i källaren bodde han. Genom de små källarfönstren kunde han se allt som hände på gatan. Han brukade sitta en stund varje morgon och se benen på dem som passerade förbi. Jo, nog tyckte han att "den gamle" var lite väl pedantisk. Naturligtvis var det skönt med ordning och reda, men att han går i taket för att någon tappat en tändsticka på källargolvet är väl egentligen att överdriva. Men, det är sådan han är, Hans Tamm, ägaren och chefen. Det gällde att aldrig reta honom, att se till att gräsmattan alltid var nyklippt, och gången ska helst ha märkena efter krattan kvar. Det vackra ekräcket i trappan putsar Peep då och då. Det dröjer väl några år tills det får den genuina patinan.

Vad beträffar barnen är Peep mest förtjust i den lurige Morits, lillpojken. Den får man se upp med.

Förresten var det säkert han som tappat tändstickan! Han skulle väl göra något bus förstås. Det är tur den gossen har sina beskyddande systrar. Om pappan visste hur påhittig Morits är när det gäller bus, skulle det ta hus i helsike, så sant jag heter Peep Mägi.  Och inte vet väl gossen heller, att Peep brukar se hans små ben när han smyger iväg för att leka med någon flicka. Den gossen har flicktycke!

Julmarknad i Tallinn

Det var alltid gäster hemma hos Jelena och Joosep. Den finaste festen var nog när de firade silverbröllop. En riktig gala. Alla gästerna skulle ha något silverfärgat på sig, och Jelena själv var helt klädd i silver. Det var en dag att minnas i Pärnu.

Vad vi numera saknar fast vi inte alltid vet om det, det är syndernas förlåtelse. I den ortodoxa kyrkan utdelas den vid flera olika tillfällen. Man behöver inte ens be om den.  Påsken är ett sådant tillfälle. Först börjar man fasta på skärtorsdagen och får syndernas förlåtelse, sedan går man i nattvarden på långfredagen, och påsknatten inleds med en härlig fest när man avslutar fastan. Man festar och syndar, men vet att man alltid blir förlåten. Likaså vid begravningen. Självklart har alla syndat, på ett eller annat sätt, men man vet att när man dör, då är man förlåten i alla fall. Helt underbart.

Ira var bara sexton år när hon fick tillstånd av sin ängsliga mamma att resa till Tallinn. Jelena följde henne till tåget, och bad en man, som såg ordentlig ut, att vakta henne. Hon åkte naturligtvis första klass. Ira blev jätteirriterad på mamma, men visste att hon måste spela spelet. Så fort tåget satt igång reste hon sig och gick till andra klass där hennes hemlige pojkvän fanns. Den vaktande mannen kände sitt ansvar. Han reste sig efter en stund för att se vart hon tagit vägen, den unga vackra flickan, och hittade henne när hon kysste en yngling. Han återvände till sin plats, och så småningom kom Ira dit. Han försökte prata med henne, men hon tyckte han var en gubbe, han var säkert tjugo år äldre än hon.

Ranna hotell, mötesplatsen i Pärnu.

”Adjö” sa hon vid Centralstationen i Tallinn och trodde hon aldrig skulle se honom mer. Men han var charmad av henne. Han ville träffa henne, den unga flickan. Han letade rätt på hennes syster Tanja, gjorde upp om att han skulle åka Pärnu nästa lördag och gå på Ranna hotell. Tanja sa inte till Ira vad det gällde. Hon sa bara att de skulle gå på Ranna och vara där vid sextiden. Det lät ju ofarligt, så Ira som gärna ville ha roligt, sa att det ville hon gärna. De stod på trappan och väntade när hon såg den äldre mannen komma gående. ”Nej! Inte han!” Men hon följde med in och lät sig bjudas på god mat och dryck. Och Morits han var en kvinnokarl; han visste hur en slipsten ska dras. Han gav henne presenter, och förresten gav han Tanja också present. Ha var rättvis. Ira ändrade uppfattning om honom. Hon var smickrad och gick med på att träffas fler gånger. Hon och Tanja tog tåget till Tallinn och hälsade på i huset på Tartu Maantee, där han hade en stor modern lägenhet. Ja. Så blev det klart. De gifte sig innan hon fyllt arton. Det var inga problem med åldersskillnaden utom att det var lite jobbigt när Morits två systrar kom och hämtade tvätten och behandlade henne som en flicksnärta.

Vardagen kom ikapp familjen. När kriget kom. Zoja var död, Tanja var gift med en framgångsrik est, som drev ett stort företag tillsammans med sina föräldrar i Pärnu, och Ira var gift med en förmögen man från Tallinn. Georg var 16 år och bodde fortfarande hemma. Det började med att sovjetiska soldater tvingade sig in i landet. Tanjas svärföräldrar deporterades till Sibirien, eftersom de var kapitalister. Tanjas man, Jaakop begav sig till fronten som estnisk soldat och Tanja själv bosatte sig i Iras lägenhet. Iras man Morits hade övertagit familjens hus när hans far dog 1938; han var också kapitalist och i farozonen, men han råkade höra ett samtal, och förstod att han var i fara. Han blev erbjuden att bo hos en anställd i Nõmme, och flydde dit med sin hustru.

Och när de levde i Nõmme, ”då blev Morits gammal”, sa Ira.

I deras lägenhet i Tallinn bodde då Tanja med sin son Vello. Hon låtsades vara ryska, för att vara säker på att inte skickas vidare. I lägenheten bodde också två andra ryska familjer, som hade fått papper på att de skulle ha varsitt rum. Trots att det ena var en familj från Petersburg visste de inte hur man använder en toalett. Tanja berättade att hon mindes när hon kom i farstun en dag och kände en obehaglig lukt. Fortfarande när hon kom in i sin lägenhet kände hon den. Hon tittade in i badrummet. Karet var vattenfyllt och det hade de använt som toalett. Det var fruktansvärt. I Morits lägenhet!

När tyskarna tvinga ut ryssarna ur Estland, då vågade sig familjen hem igen. Ryssarna hade försvunnit, och de totalrenoverade hela huset och började leva på nytt. De gick på restauranger och caféer, såg teater och Opera på Estoniateatern. Semestrarna tillbringade de i Pärnu hos Joosep och Jelena.

I oktober 1942 födde Jelena en son på Pärnu sjukhus. De hade valt det sjukhuset för att hon skulle ha nära till sin mamma om hon behövde hjälp, och det behövde hon. Hon fick havandeskapsförgiftning och blev kvar på sjukhuset till april. Den lille, Ants, fick bo hos sin moster Tanja i Vita Villan i Pärnu. En barnsköterska skötte honom. Tanja hade flyttat tillbaka när tyskarna kom. Det fanns inget hot mot någon i familjen längre. Hennes svärföräldrar var kvar i Sibirien. Ingen visste om de fortfarande levde. Hon skötte fabriken själv med släktingars hjälp.

I april skrevs Ira ut från sjukhuset. Hon återvände till lägenheten i Tallinn tillsammans med lille Ants.

Dagen efter bombningen av Tallinn.

Livet gick vidare trots krig och svårigheter. Den 9  mars 1944 när Ira och Morits var på fest hos en god vän hörde de plötsligt bombplanen. De som släppte sina bomber över stan. Ira blev livrädd. Inte för egen del, men Ants var hemma i huset med sin barnsköterska, som var estlandssvenska och hette Ida. Hon sprang. Hon sprang som hon aldrig sprungit förut. Bombplanen flög över henne, och hus brann. Överallt hörde hon upprörda, rädda människor, men hon stannade inte förrän hon kom fram till huset där Ants fanns. Mittemot brann det. På sidorna brann de. Men deras hus stod kvar. Till synes oskadat. Hon rusade uppför trapporna. Öppnade dörren skyndade si8g in i barnkammaren. Där låg han och sov helt lugnt. Hon ville ta honom i sina armar, men lät honom sova vidare. Allt var väl. Hon la sig på soffan och somnade.

Men kriget och sovjeterna kom tillbaka…

Fjärde advent. Mycket snö. Kallt både i Sverige och Estland.



Folkdansare i Värska.

Joosep tyckte mycket om att klä sig snyggt och spankulera i staden och samtala med människor han mötte.  Han var mycket artig, en gentleman, som lyfte på hatten. Han gick gärna på casino, restaurang eller Ranna baar på lördagskvällen. Då stannade Jelena hemma, och döttrarna fick inte gå dit förrän de blev ”äldre tonåringar”. Vad jag inte riktigt förstår, det är att han låtsades att han var ungkarl! Men det kanske var för alla turister, vad vet jag.

Han var en ganska liten man, bara 170 cm lång, men stilig och vänlig.

Tanja berättade om den där gången när Zoja också gick till Ranna. Hon var med sina jämnåriga en trappa upp, när hon upptäckte att hon glömt pengarna hemma. Men det var ju ingen fara. Pappa satt ju vid baren. Hon gick ner. Såg honom bland en massa andra.

”Hej pappa! Jag behöver pengar.”

Joosep vände sig snabbt mot henne. Han såg på de andra runt bordet, och sa med förvåning i rösten:

”Den här damen kallar mig för pappa! Men pengar kan hon ju få.”

En annan kväll på Ranna träffade Zoja sin blivande man, en ung musiker. Hon gick dit, träffade honom, och så var det klart. Hon kom hem på kvällen och meddelade att hon snart ska gifta sig. Jelena fick en chock, men kunde inget göra. Flickan hade bestämt sig!

Tyvärr blev det ett sorgligt slut på den kärleken. De hann inte vara gifta så länge. Zoja blev gravid och dog sedan i barnsäng. Hennes man sörjde henne så mycket, att han också avled efter en tid.

Tanja själv gick också på Ranna när hon kom i rätt ålder. Irina var då för ung, men hon var en ganska bestämd och opportunistisk ung dam. Hon gav ett löfte att gå hem redan klockan tio på kvällen om hon fick gå dit tillsammans med Tanja. Jag antar att Jelena inte orkade bråka utan gav efter, kanske trodde hon att det var bra att Tanja var där som en sorts beskyddare.  Irina hade jätteroligt. Hon var med sina jämnåriga och brydda sig inte om klockan. Tills Tanja hittade henne, och varnade henne att ”snart kommer mamma!” Irina skyndade sig iväg. Hoppade in i en taxi och såg mamma komma springande på vägen. Då drog hon ner huvudet mot sätet, så hon inte skulle synas. När mamma kom hem var hon redan hemma. Men Tanja var övertygad om att mamma sett Irina i bilen.

Joosep var mycket svartsjuk. Han tålde inte att någon såg på Jelena med sugande blick. Misstänkte han att någon tittade in genom deras fönster när han passerade förbi, då drog Joosep ner rullgardinen.

En gång hade de besök av fader Sergei från Paris. De satt och festade i köket hela kvällen. Det blev mycket vin och mat. Och Sergei tittade på Jelena lite för mycket, ansåg Joosep. Han blev mer och mer irriterad. Så småningom hade de druckit ur alla vinflaskorna på bordet.

”Vi måste hämta fler.” sa Jelena.

”Inte ska du gå ner i källaren!” svarade Joosep. ”Det kanske Sergei kan göra i stället.”

Sergei reste sig genast upp.

”Självklart gör jag det” sa han och lyfte luckan i köksgolvet, klättrade ner för stegen och hämtade en vinflaska. Det var bara det, att Joosep stängde luckan, satte sin stol där och satt kvar, så Sergei inte skulle få upp den. Jelena var så ledsen. ”Men Joosep!”

Sergei ropade och knackade en stund, men sedan blev det tyst, och Joosep och Jelena gick och la sig.

När de nästa morgon öppnade och hjälpte Sergei upp, då förklarade han, att natten och vinet varit alldeles utmärkta. Han var ordentligt berusad.

Medan jag ändå berättar om dem, kan jag också berätta om när Tanja flera år senare besökte sin farbror, prästen Nikolaj i Värska. Hon hade legat på Pärnu sjukhus med graviditetsförgiftning och skulle åka och vila sig några dagar hos onu Kokka och tädi Salme. Kyrkogården var täckt av snö. Det var söndag och gudstjänst i Värska ortodoxa kyrka. Hon väntade utanför kyrkan, gudstjänsten skulle snart vara över.

Kyrkporten öppnades och prästen kom först. Då fick Tanja en snabb ingivelse. Bara så där! Hon tog lite snö och gjorde en snabb snöboll, som hon kastade på prästen som var klädd i sin långa prästkappa. Och han drog upp sin långa dräkt och kastade tillbaka. Ut strömmade gudstjänstbesökarna, förbi dem. De såg förundrat på snöbollskriget på kyrkogården. I åratal pratades det om att deras präst hade haft snöbollskrig efter gudstjänsten med en höggravid kvinna!

I Värska är alla synnerligen religiösa och vet hur man uppför sig minsann.

Fader Nikolaj utbildade sig till präst under tsartiden, sedan tog han familjen med sig och flyttade till Shanghai. Där öppnade de en restaurang, men när det blev krig i Japan återvände de till Estland, och han återupptog sitt prästyrke. Hustrun Salme drog ett par år efter Tanjas besök. Hon är begravd på kyrkogården. I prästbostaden fanns en ung setuflicka, som hembiträde. Eftersom en ortodox präst inte får gifta sig efter prästvigningen, blev hon inofficiell fru i huset. 1944 flydde de och barnen till New York.

Fortsättning…

Så, nu är det klart. Röntgat och klart. Det var så helt utan problem, att doktorn glömde mig efteråt. Jag blev utskriven av en sjuksköterska. Men det var väldigt så många hjärtsjuka det finns i Stockholmsområdet.

Nu ska jag försöka sammanfatta allt som Tanja berättat för oss om familjen, livet före och efter och flykten.

Mormor, som alltid kallades Babu av sina barnbarn föddes i Haapsalu 1886. Pappan var ortodox präst, och som seden var då, fick alla barn ryska namn och språket hemma var ryska. Deras efternamn var dock estniskt, Liik. En orsak till det ryska var nog, att en av synnerligen få möjligheter att få studera och bli en fri människa i Tsar-Ryssland var att bli präst i den ortodoxa kyrkan. Visserligen hade slaveriet förbjudits redan 1815 i Estland och Lettland, men en stor förändring tar en tid att genomföra Jag kommer ihåg berättelsen om den unge man som var slav på ett svenskt gods någonstans i Haapsalu-Nuckötrakten. Han flydde och han visste att bara han klarade att hålla sig gömd i Tallinn i ett år, då var han en fri man. Godsägaren for till staden för att hitta honom, men misslyckades. Och mannen var fri!

Babu berättade också, att hennes gudfar hette De la Gardie, en ättling till den De la Gardie som bosatt sig i Estland under den svenska tiden.

Babu, Jelena, utbildade sig till lärarinna i matematik på ett seminarium i Riga.

Hon var tidigt kär i en ung man, Boris Boktanov, som också växt upp i en ortodox prästfamilj. De förlovade sig, och Jelena blev bjuden till en stor fest i familjen. Nu måste man veta, att det enligt tidens sed var helt förbjudet för en ung man och en ung kvinna att vara ensamma i ett rum före vigseln. Men vid det här tillfället råkade det ändå hända. Någon såg att de kom ut ur ett rum tillsammans och nämnde det för Boris mamma. Vilket uppträde det blev! Jelena lämnade huset och förlovningsringen i uppståndelsen. Det var ju bara något oskyldigt ärende de haft.

Vasilijkatedralen i Moskva.

Ett par år senare började Boris lillebror, Joosep, uppvakta den olyckliga Jelena. Hon fattade tycke för honom, och ytterligare några år senare gifte de sig. Pastor Välbe, som senare blev metropolit i Tallinn, vigde dem vid  en stor ceremoni i Vasilijkatedralen i Moskva, dit även Boris kom. Han stod som marskalk bredvid brudparet, men mitt i den högtidliga akten vände han sig mot Jelena och sa ”Du kan inte gifta dig med honom. Det är mig du vill ha! Kom vi går!” Han tjatade och störde så mycket att prästen till slut sa ”Här pågår en allvarlig ceremoni. Håll tyst!”  Boris vände om, marscherade ut ur kyrkan och försvann för alltid. Han bytte sitt efternamn till Molotov.

Jooseps mor var polsk grevinnan Tatiana Schestakovsky. Hon var uppväxt i Tartu där hennes far var professor. Hon var så kort, att Joosep brukade säga, att hattkartongerna var högre än mor.

1914 emigrerade paret in i Ryssland. Hon som den första kvinnliga matematikläraren på ett pojkgymnasium i Moskva. Han blev skolinspektör för ett vidsträckt område. Eleverna blev chockade över den kvinnliga läraren och några lär ha svimmat av upprördhet.

Den bästa historien om den här tiden är när de på väg med häst och vagn för att inspektera en skola på landsbygden blir jagade av en vargflock. I vagnen satt Joosep, Jelena och döttrarna med skinn om sig. Det var snöstorm. Vargarna närmade sig. Joosep slog med piskan mot dem. Han var lugn men förtvivlad. Nu gällde det liv eller död. - Ibland har jag sett filmer med det här motivet, men då är det ju film- Han slog mot de utsvultna vargarna med sin ridpiska, och hade turen att slå sönder käkarna på en av dem. Han dog, och de andra vargarna stannade och åt upp sin kamrat. Familjen fortsatte sin färd utan några fler vargar.

Vid revolutionen 1915 drog de sig till Tuula, det Tuula som Tolstoy skriver om, och där föddes de två första flickorna. I familjen fanns traditionen att den äldsta dottern skulle ha sitt namn efter farmor, men Joosep och Jelena gjorde inte så. De döpte sin första flicka till Soya. När de var dags att bestämma namn på den andra dottern, då förde farmor ett sådant himla liv, att de kände sig tvungna att döpa flickan till Tatiana. Sedan la sig lugnet i familjen igen. De hade typiska ryska namnkombinationer. Tatiana Joosepovna Boktanova hette hon ända tills Estland blev fritt. Senare bytte de efternamn till Laiuste, som betyder ”från Laius”.

1920 blev Estland ett fritt land. Familjen flyttade då till Pärnu, den vackra kuststaden i Estland. Vi var där första gången för över tio år sedan. Det var sommar, sol och skönt som bara den. Vi kom till Ranna Hotell, gick upp till vårt rum. Öppnade dörren. Det var Medelhavet! Fönstren stod på vid gavel och den sköna havsluften slog emot oss. Medelhavet.

I Pärnu fick de ytterligare två barn. Först Irina och sedan lille Ossi, som vägde över fem kilo!

Hela den fria tiden levde de i Pärnu. Hon var lärarinna på ett estniskt och han rektor på ett ryskt gymnasium. Barnen gick i estnisk skola eftersom de skulle vara ester. De bodde i en lärarbostad, ett stort trähus en bit från stranden med lökkupoler. Där hade de fester. Huset var alltid öppet för gäster. Tesamovaren stod på bordet beredd för en testund och "brännvinsamovaren" med fyra små kranar stod där beredd för en häftigare fest.

Nej, jag ska inte säga att jag läser en bok. Jag kan inte koncentrera mig riktigt ännu. Jag skummar. Och jag borde ha skrivit om att många svenskar gör bra saker i Kaliningrad. Och det är roligt.

I morgon ska jag äntligen röntgas. Jag vet inte säkert när jag kommer hem; om det blir i morgon eller övermorgon. Det är intressant med utvecklingen inom sjukvården. Det är skönt att man kan göra så mycket vid hjärtsvikt, som är en allvarlig sjukdom. Doktorn tyckte att jag såg piggare ut i går! Härligt.

I mitt Estland är det kallt. Minus femton grader i dag. Vi kanske åker dit i mellandagarna. Om allt går som det ska i morgon.

Tänk om jag skulle berätta om Rein Rääk.

Han bor i Simona och är skolträdgårdsmästare i Simona skola. Ants träffade honom när han gjorde ett besök på skolan. Den är byggd och tillbyggd i olika etapper, och det syns så tydligt när allt har hänt. Den första etappen är välbyggd och naturligt sliten efter över 60 års användning. Den byggdes under den första frihetstiden. Sedan den andra etappen som är tillbyggd under sovjettiden, betongtiden. Det var då man byggde i en teknik som förföll redan innan det hela var färdigbyggt. Den ser numera förfärligt ut, och den tredje etappen är helt nygjord. Men trädgården är vacker. Alla eleverna har sin del av gården. Det som odlas är för skolans behov, man tar grönsakerna från landen och äter till lunch.

Ants gick runt och tittade, då kom en man fram och började prata med honom Han presenterade sig som skolträdgårdsmästaren. De började diskutera skolans historia, och mannen kunde allt om den, och om Estlands historia också visade det sig. Ants blev verkligen imponerad över kunskaperna. Hur många svenska skolvaktmästare kan berätta om Sveriges historia?

Vi blev hembjudna till familjen och när jag kommit till Estland några dagar senare for vi till Simona och träffade Rein Rääk och hans hustru i deras vackra trädgård.

”Jag är son till bönder. Mina föräldrar dog i Sibirien, och jag skulle straffas för att jag var bondson. Det betydde att jag inte skulle få studera”, berättar han för oss under en kaffestund i trädgårdens berså. ”Men jag lyckades lura dem, och fick till slut gå på en agronomutbildning. Jag arbetade som agronom på kolchosen så småningom, och när det talades om att göra ett grönsaksland för skolan anmälde jag mitt intresse, och började arbeta som trädgårdsmästare här i skolan helt ideellt.

Han visar oss runt i trädgården. Som i alla estniska trädgårdar blandas blomsterodlingar med grönsaksodlingar. Man var tvungen att odla för att få maten att räcka till. Förundrad ser jag på ett stort fång med kvistar som hänger på tork. Det är gula ärtor som ska bli ärtsoppa i vinter. Det ser så lustigt ut med kvistarna med torra ärtor.

Det som är det roliga att berätta om Rein Rääk är annars en historia från hans barndom

.

Nu får ni tänka er några pojkar i tidiga tonåren, som längtar efter att bada i havet, i det havet vi kallar Östersjön, som heter Västerhavet här. Den sjön som vi alltid badade i som barn. Vi kastade oss i vattnet på morgonen, och gick motvilligt hem till lunchen och middagen. När vi åkte ut på landet när sommarlovet började kunde vi knappt vänta tills vi fick ta på oss baddräkterna och bada. Men egentligen sa mamma att vi inte fick bada före midsommar, eftersom det var för kallt i vattnet så tidigt på året.

Just det vattnet fick den lille Rein och hans kompisar aldrig bada i. Hela den långa underbara sandstranden var alltid nykrattad och på jämna avstånd stod vaktkurer. Där satt beväpnade vakter med vapnen framför allt riktade inåt land. I det gamla Sovjet vaktade man mer mot invånarna än mot fiender utifrån.

Hur skulle man kunna komma ner i vattnet när man var 11-12 år och ville bada? Blev man upptäckt hade vakterna rätt att skjuta! Och de sköt verkligen om de ansåg att de behövde.

Vad gör då småpojkar? Jo de iakttar och lär sig. De vet så småningom att då och då festar även vakter, och när de gjort det blir de hejdlöst berusade och i de flesta fall somnar de framåt natten.

En sådan här kväll när vakterna börjat dricka förstår pojkarna att nu har chansen kommit. De ligger på lur och spanar och väntar. Tiden går och vakterna blir tröttare och tröttare. Så somnar de en efter en.

NU! Pojkarna går ner mot stranden. När de når sandkanten vänder de sig, och går baklänges! Hela vägen ner till vattnet. De leker och njuter tills kylan tränger in i kroppen, då går de upp. Framlänges nu. Så går de hem och lägger sig i sina sängar.

På morgonen smyger de tillbaka och får se vakterna vakna. Illamående och ont i huvudet öppnar de sina ögon motvilligt. Då ser de! Det har varit en invasion under natten! Sanden är full av fotspår av människor som kommit utifrån och tagit sig in i landet! Herregud! Detta får inte komma fram till överordnade.

Fort, fort krattar de över alla spår, och hoppas vid Gud att de ska hinna innan någon annan ser. Pojkarna ligger och fnissar bakom några stenar.

Ja, det här är mannen som vi träffade i Simona kyrka i somras. Just den mannen som var så trevlig på alla sätt, men som Hanno sedan ”förbjöd” oss att träffa igen, eftersom han var spion i KGB, och hade förstört så många människoliv. Jag skrev ner historien innan vi visste.

Vi får se när jag kommer hem och kan skriva igen.

I filmen The Soviet Story taldes det om att i lägren var folk som slavar. Det var värre! Õie berättade att efter att ha transporterats i en evighet; först sammanpackade i boskapsvagnar och sedan sittande på väskan på ett fartygsdäck sattes de så småningom i land. Där ställdes de upp för avsyning. Sedan började auktionen. Just det. Kolchoserna fick bjuda på dem. Först gick de som såg starkast åt, de kom till de bästa kolchoserna. Sedan köptes de som såg nästan starka ut, och sist slumpades de som antagligen inte skulle göra mycket nytta, till de sämsta kolchoserna med de värsta förhållandena. De som klarat resan sämst. Det var mycket obehagligt, och den sista känslan av att vara människa försvann.

I dag läser jag en bok som heter Resa i Bärnstenslandet. Reportage från Kaliningrad.

Kaliningrad är ju fortfarande ryskt. Tyskarna som levde här före kriget flydde, deporterades eller dödades på annat sätt. Bara ett lite fåtal blev kvar. Ett mycket litet fåtal. Staden Königsberg/Kaliningrad bombades i stort sätt till smulor, och sovjetmänniskor som flyttade in fick hjälpas åt att bygga upp en ny stad.

Under sovjettiden var Kaliningrads län med flottbasen i Baltijsk en stängd militär zon. När de baltiska staterna frigjorde sig blev Kaliningrad en enklav skild från moderlandet och kämpar idag med svåra sociala problem och ekologiska problem. Kanske blir Kaliningrads geografiska läge nu till fördel för regionen. Tillbaka i Europas synfält är den lilla ryska enklaven i EU i allra högsta grad en angelägenhet för oss i Sverige, Östersjöområdet, EU - och Ryssland.

"Resa i Bärnstenslandet - Reportage från Kaliningrad" är en resa genom ett samhälle i förändring. Ett samhälle som måste hantera både sitt tyska och sovjetiska förflutna samtidigt som man finner sin plats inom både EU och Ryssland. Boken vill ge en ögonblicksbild av Kaliningrads län året innan det omringas av EU och låta Bärnstenslandets folk själva komma till tals. Den beskriver också de nära band som finns mellan Sverige och Kaliningrad

Människorna som bosätter sig i landet presenteras så här: många som förlorat sina viktigaste ägodelar under kriget, äventyrare, en och annan kriminell på flykt undan rättvisan och en hel del lycksökare som lockades av rykten om övergiven egendom och nedgrävda skatter. Samt även nyutexaminerade studenter och militärer som blivit ditkommenderade

Detta överensstämmer ganska väl med dem som kom inflyttandes även till Estland och Lettland. Jag har nog inte berättat om hur det var i Noarootsi. Svenskområdet i västra Estland. Nästan alla svenskar hade flytt och lämnat sina gårdar. De som fanns kvar fick veta, att det skulle komma nya människor inflyttandes till området. De väntade och undrade. Så småningom började husen få nya boende. De började med att sätta potatis. Det hände inte så mycket förrän det blev höst och kallt. När det blev kallt i husen. Vad skulle de elda med? Skogen låg ju inte långt bort. Inte långt bort för estländarna, men den ryske mannen orkade inte ta sig dit. Det var enklare att ta några bräder från huset han bodde i.  Och sedan några till, och några till. Till slut fanns inga lämpliga väggar att ta från, så då flyttade han in i et annat hus. Och gjorde likadant. Detta är orsaken till att flera av de gamla byarna inte längre finns kvar.

Boken talar också om att ryssen är maximalist. Allt eller intet. Det är nu du lever.

För övrigt känner jag igen en del från Estland 1978 och de första åren på 1990-talet. Misär. Missbruk. Föräldralösa barn som far illa. En infrastruktur i förfall. Men man ska komma ihåg att boken skrevs 2003, och det kan ha hänt en del sedan dess. Innan finanskrisen. Jag har sökt på nätet, men hittar inga bra uppgifter.

Luciafirandet.

Apropå traditioner och svensk kultur:

En viktig tradition som vi svenskar har, och som vi absolut inte får glömma, det är Lucia!! Det är så underbart att höra alla vackra melodier som vi alltid hör den dagen.

Och då måste jag ju också komma ihåg en annan tradition: skolavslutningen. De måste finnas med när vi ska berätta om vad vi tycker är viktigt.

Den första september skrev jag att jag skulle se filmen The Soviet Story. Då var jag i Estland.
Jag tvivlar på att filmen kommer visas i svensk TV, skrev jag. I går kunde vi se den på Kunskapskanalen på svensk TV. Trots allt. Kommenterad av en svensk historiker, Gudrun Persson och journalisten Eva Elmsäter.
Det var intressant att höra någon säga, att det var bättre för människorna under tsartiden. Det är väl kontroversiellt om något! Eva Elmsäter var mycket försiktig i sina kommentarer, hon sa i själva verket ingenting. Och hade TV valt t.ex. Kristian Gerner som kommentator skulle det nog fräst till lite mer.

I alla fall kunde vi se hur lik nazismen, nationalsocialismen är kommunismen. Och att de kommer ur samma lära. Vi var på några föreläsningar med Staffan Skott för några år sedan, där han just hade det som tema. Likheterna mellan kommunism och nationalsocialism. Marxismen. Det är skickligt att man lyckats dölja det så länge, men nu kommer det fram.

Marx skrev ju att visa människor är mindre värda än andra, t.ex. skottar och serber. De kan utan betänkligheter  utrotas. Han sa naturligtvis inget om att utrota judar. Men när Hitler läste det, då kan han ju ha fått idén till förintelsen, och att sedan utrota de baltiska folken låg ju också nära till hands, även om man tydligen bara kan få fram att han tänkte förflytta dem till Sibirien. Men det är ju nästan detsamma som en dödsdom.


I Abchazien var det presidentval i dag. Ryssland säger att det är det första helt demokratiska valet i "landet". I Georgien säger de att det var en iscensatt komedi från Ryssland. Bl.a. ställde en KGB-agent upp i valet. (Jfr Putin)

Det är fem minusgrader och snö vid huset i Estland.

Vi längtar dit! Jag måste få doktorn att förstå, att det är livsviktigt att åka till Estland. Det gäller nog alla, tror jag. Alla som behöver en tids avkoppling i en lugn miljö, med naturen om knuten, de ska åka till Estland.

Såg ni filmen om fotografen från Riga? Så fin. Så intressant. Såg ni miljön? Det var ju så det såg ut i hela området när Sovjet föll. Lappade fasader. Vi var i Kopli 1992. Under frihetstiden var det ett fint område med faluröda längor där arbetarna bodde. När vi kom dit var det fallfärdigt. Ingen hade reparerat någonting under över femtio år. Trasiga fönster var täckta av masonitskivor. Det fanns en skylt utanför ett hus, som talade om att där var en bordell. Som hade lunchstängt mella 11.30 och 13.00. Smutsigt, trist och helt enkelt en fruktansvärt trist miljö att leva i. Inte ens chaufförerna i turistbussarna ville åka in. Bara om vi lovade att inte stanna bussen.

Ants var där redan november 1991. Vi hade kommit till Estland och skulle direkt till Saaremaa, men våra värdar ville visa honom runt i Tallinn. Jag stannade kvar i lägenheten. Efter någon timme kom han tillbaka. Upprörd. ”Vi åker hem. Nu.” Han var så chockad över vad han sett. För första gången hade han åkt runt i staden och sett allt elände. Han var så besviken. Det lilla fina landet. Totalförstört. Men jag ville absolut inte vända direkt, så vi åkte som tur var till Saaremaa. Då var man fortfarande tvungen att betala en avgift och ha tillstånd för att besöka ön. Där fanns sovjetisk militär.

Det var också en minnesvärd resa. Vi hade vår bil. Det fanns inga vägskyltar som talade om var vi var eller hur långt vi hade kvar. Det gör att resan kändes extra lång. Vi åkte och åkte. Då och då kunde vi se små kiosker vid vägkanten. Där kunde alla, även chaufförerna köpa sprit att värma sig med under resan.

Plötsligt dök det upp en gammal farbror vid vägkanten. Vi såg inga hus, ingen gatubelysning eller några avtagsvägar utom den större väg, som vi själva for på. Vi undrade varifrån han kom och vart han skulle. Det var som i en gammal saga. Mystik och trolldom. Just det. Ni vet. Det Estland är fyllt av.

Efter några timmar (?) såg vi en bilkö. Vi fortsatte att köra. Länge. Bredvid kön. Den fortsatte ända fram till färjan. Då steg esten i bilen ut. Han bad om den 5-.marksedeln han visste att jag hade. Stack den i handen på någon där framme. Den mannen steg fram, visade undan några andra bilar och lät oss köra på. ”Akta! Försiktigt. Ser ni inte att det är en utländsk bil!” Vi körde på. Och sedan kom en bil till och färjan var full.

”Finns det räddningsvästar någonstans?” frågade Ants. ”Nej, det behövs inte. Vi får i alla fall inte upp bildörrarna.” Nej, just det. Vi stod så tätt.

Motorn startades. Vi la ut. Fören höjdes. Högre. Högre. Och så ner på vattnet med ett plask. Över bilfönstren rann havsvatten. Det var storm och kolmörkt. Där satt vi. Det gungade hela tiden. Det var ingen idé att bli rädd. Det förbättrade ingenting.

Vi kom iland och vårt värdfolk på Saaremaa sa ”Vi undrade just om de skulle köra. Gränsen går vid 25m/sek. Det blåste antagligen 24,99 m/sek, eller brydde de sig inte om vädret?

Och den långa kön fick vänta medan vi satt i den fina men lite sunkiga lägenheten i ett, i våra ögon sett, helt normalt hyreshus och åt en god middag.

Kommer ni ihåg Sergei Metlev som inte ville gå med på att ryssarna behandlas illa i estländska skolor. Han har fått veta att det talas om att göra besparingar i de estniska gymnasierna, och menar att skolorna måste vara bra för att de ryska ungdomarna ska fortsätta sin utbildning. Han varnar esterna och menar att om man vill ha ett gott förhållande till ryssarna, då ska man hålla en hög standard i skolarna. En klok ung man.

I dagens Postimees talas det om att en rysk polis i Ryssland sköt ihjäl en sjuttonårig ung man som framförde en bil. I bilen fanns också en ung fästmö, som blev skadad. Polisen skyller på att han var hotad och att han var berusad. Polisen hade placerat en leksakspistol i handen på ynglingen, och vid obduktionen framgick att pojken inte hade någon alkohol alls i blodet.. Flickan vet heller inget om något vapen. Det har hon absolut inte sett. Polisen är nu iutsatt för förhör. Kanske Medvedev håller ord. Vi får se.

Jag hann bara se slutet på Nobelintervjun med Herta Müller. Jag får se början vid ett annat tillfälle. Men ändå hann jag se en hel del. Kommer ni ihåg att hon berättade att hon önskade att Cauchesko skulle dö. Varje dag önskade hon det. Varje dag.

Hon berättade också om barnen. Hon var lärarinna. Och i det kommunistiska Rumänien var det påbjudet att alla lärare skulle slå barnen. Och skrika åt dem. För att de skulle förstå att indoktrinera dem i osäkerhet och skräck. Hon ville inte slå dem. Hon ville inte det. Och. Då anmälde barnen henne för att hon inte slog dem! Hon fick sparken. Hon hade turen att vara tyskspråkig, och Tyskland betalade 8000 DM för henne.

Det är så skönt att det nu kan sägas. Då. Före 1989 var det ingen som skulle ha trott på oss om vi sagt detta. Så ofta vi fick höra att vi hade fel. Det var inte bara människorna i de kommunistiska länderna som var indoktrinerade. Människorna i väst var lika indoktrinerade. I öst fick man veta att de var bäst i hela världen. I väst trodde man också att de levde bra liv. De jämförde så ofta med USA, och ”Där är det inte bättre!”

I Rumänien fick man veta att Cauchesko var absolutist. Han levde ett enkelt liv, som alla andra rumäner. När han störtats och senare dödats fick vi se en film på TV om honom. Jag arbetade då tillsammans med två rumäner. Deras reaktion på filmen var att den var fel. För det första kunde man inte vara säker på att det verkligen var Cauchesko som mördades. Han hade så många dubbelgångare för at förvilla. Dessutom levde den Cauchesko vi såg i TV som en prins! Vilken lögn. Nej, egentligen förstod de att de varit lurade. De hade avslöjat alltihop när de kom till Sverige och såg allt från ett annat håll.

Ibland förändras livet helt och hållet. Det tar en annan väg. Ibland för att vi blir sjuka, råkar ut för en olyckshändelse, eller bara blir gamla. Ibland för att makthavarna bestämmer något. Makthavarna i det egna landet, eller i något annat land. I Estlands fall var det ju två andra stormakter som förändrade, raserade livet för människorna. Och det är underbart att det äntligen får sägas.

I dag publiceras Herta Müllers Nobelföreläsning i tidningarna.
Egentligen behöver inget mer sägas om tiden i de kommunistiska länderna.
Hon lyckas sammanfatta deras liv i orden: människans totala ensamhet.

Kanske behöver vi inte berätta mer nu. Om alla tar till sig den totala, absolut allomfattande, ensamheten. Både människans ensamhet och ett lands ensamhet. Då förstår vi. Ska jag sluta berätta om den tiden nu?

Själv vet jag vad den totala ensamheten betyder. Jag har levt i den i många år. Trots att jag haft många människor omkring mig. Jag levde i en glasbur. Jag har sett en sådan glasbur runt ett annat barn. Men det kan jag berätta om en annan gång. Så levde människorna i de här länderna, de kunde aldrig slappna av. Infiltratörer fanns överallt. Man kunde aldrig veta vem.  President Meris far var ambassadör under den fria tiden. Han skulle ha likviderats om inte Stalin behövde män med språkkunskaper. Han fick leva mot att han blev KGB-spion. När han mötte människor sa han direkt: ”Du ska inte berätta något för mig”. Då förstod alla. Han var infiltratör. Men de flesta vågade inte avslöja sig. Livet var osäkerhet. Ingen möjlighet till riktig trygghet. Som tur var fanns vodkan.

Rakvere teater

Några rader om Estland i dag istället. Jag är ledsen att jag inte är där, då skulle jag kunna berätta mycket mer om just dagens Estland.

Jag älskar Rakvere Teater. Den har en varmt kulturell atmosfär. Jag tycker också mycket om hur de skriver sitt namn. Mycket varierat. De vänder på bokstäverna och leker med orden. Jag gillar lekfullhet.

Loggan och statyerna utanför teatern. Ett exempel bara.





Vadim Verniku och Ülle Lichtfeldt i Moskva.

Teaterns primadonna Ülle Lichtfeldt har varit i Moskva och gjort en stor insats för alla ester.

I Moskva spelar man in en TV-serie: Teatertidningen. Det skulle arrangeras ett stort evenemang för serien. En stor rysk filmstjärna Ljudmila Tsernovskaja är mycket förtjust i Rakvere och Rakvere Teater. (I Moskva är man intresserad av den estniska teatern och håller reda på vad som spelas) Hon har ett sommarställe i närheten, vid Võsu. Hon fick den kända kulturpersonligheten Helene Tedre att ringa upp Ülle och fråga om hon ville deltaga och gör en uppläsning på kvällen.

Ülle frågade förvånad varför just hon. ”Vi vill gärna ha en ung skådespelerska.” Gissa om Ülle blev smickrad. Ung! Hon som är nästan 40 år. Tyckte hon själv alltså.

Ülle tackade ”ja”, men var tvungen att ta ett samtal med sin chef Üllar Saaremäe som tyckte att hon skulle ta chansen så han ställde in en kvällsföreställning, och Ülle kunde vara borta två dagar. Han gjorde också en kort video på fyra minuter om teatern, skådespelarna, regissörerna och Ülle isynnerhet. Det är en rysk sed att göra så, det kallas ”Jag visar min teater” – ”eto moi teatr”.

Allt hände sedan på Skådespelarnas hus, som är en fantastisk byggnad, som hotas av rivning. Marken är för dyr och eftertraktad för sitt ändamål. Väggarna va fyllda av tavlor på storheter inom teatern. Flera restauranger fanns i gammalrysk stil.

Konferencier var författaren Vadim Vernik, som är bror till den kände skådespelaren Igor Vernik. Alla gästerna var särskilt inbjudna. Moskvas celebriteter mao. Ülle själv behandlades som en sådan. Alla ville prata med henne. ”Jag blängde med öppen mun på alla storheter” berättar hon.

Jevgeni Vahtangovi, Rimas Tuminas, Agnija Kuznetsova, Olesja Fokina och Maria Berdinskih är bara några av kändisarna. Alla var där.

Ülle framträdde sist. Hon hade sett hur de andra hade fått publiken till tårar, hon kände att hon måste ge allt. Hon älskar filmen ”Moskva tror inte på tårar”, hon ser om den då och då, och hade valt att sjunga sången ”Alexandra” ur den. ”Men” sa hon ”bara om publiken sjunger med.” Och det gjorde de. Alla sjöng, och pianot lät himmelskt. Sedan läste hon Puskins ”Tsar Saltani” först på estniska och sedan på ryska. Hela tiden applåderade man. ”Det var en verklig upplevelse”, säger Ülle.

Rein Klaassen

Ett helt annat hus i Pärnu.

Det var svinkallt. Det blir så fruktansvärt kallt när det är kallt i Estland. Alla går alltid mycket välklädda då. Gör man inte det, tittar de förebrående på en. Det har ju hänt att jag gått ut utan kappa på hösten, och då känner jag på allas blickar att jag varit mycket slarvig. Som den iskalla novemberdagen 1991, när jag frös och gick in i en modeaffär i Tallinn och köpte en päls. Bara köpte. Biträdena samlades kring mig, och andra kunder gjorde likadant. Bara gå in och köpa en päls! Men pälsen kostade nästan ingenting för mig, men för esterna var det en förmögenhet.

”Usch så kallt det är idag, jag, måste köpa en päls, säger svenskarna när de fryser” skojade man sedan.

Men denna kalla januaridag hade jag satt på mig riktiga vinterkläder. Vinden var isande.

Vi var i Pärnu.

Jag var där för första gången. Ants bodde i just det här vita huset under sina första sex månader, 1942, när mamma Irina var kvar på sjukhuset i svår havandeskapsförgiftning. Det var moster Tanja som bodde här med sin man och sin son. På den tiden var huset verkligen vitt med en stor vacker trädgård runtomkring. Familjen ägde ett stort bageri, och levde ett mycket bra liv i det fria Estland. Denna kalla vinterdag 50 år senare är det inte längre så vitt, och trädgården är minimal, eftersom man har gjort en vägrondell av en stor del av trädgården under den sovjetiska tiden.

Ants, Enno och jag hade kommit hit med bil från Tallinn på förmiddagen och stod och väntade på Rein, en man i 35-årsåldern som ska ombesörja restaurering av denna återlämnade fastighet. Vi hälsade på varandra och så visade han oss runt. Eftersom ingenting hade reparerats under dessa 50 år såg det väldigt sjabbigt ut, men jag charmades av längan där tjänstefolket bodde, ett rött hus i trä med den där pittoreska charmen som är så rar att titta på, men antagligen jobbig att leva i.

Herrarna diskuterade renovering, och jag gick runt och tittade och tänkte. Jag försökte se hur det var då. Då, när de levde sitt fria liv där. Det var svårt, allt var så förstört av att det har bott så många människor här, och de senaste åren har det varit ungdomsgård.

Vi gick till en lunchservering. Statligt trist utan någon hemkänsla, men det spelade ingen roll. Det var varmt och maten var god.

"Varför blev din familj kvar i Estland?" frågade jag.

Rein Klaassen berättade:

"När min pappa var arton år 1940 blev alla i hans ålder tvångsvärvade i den ryska armén. Min farmor arbetade som sjuksköterska på sanatoriet då, och hon fick höra talas om att unga män skulle värvas, så hon skrev snabbt in honom på sjukhuset. Hon räknade med att de aldrig skulle värva en dödssjuk tonåring. Han klarade sig.

1941 kom tyskarna. De tvångsvärvade alla övriga ungdomar över sexton år, och då blev farmor inte förvarnad, så hon kunde inte skriva in honom på sjukhuset igen. Han togs ut till tjänst i tyska armén, och skickades iväg. Tyvärr blev han nästan genast skadad och fängslad av sovjeterna. Där hölls han i läger tills han och alla andra krigsfångar förflyttades till Sibirien som krigsförbrytare. Han hade ingen möjlighet att ta kontakt med sin familj i Pärnu, eller någon annan heller.

Föräldrarna och syskonen försökte få reda på vad som hänt honom, men ingen kunde meddela dem någonting, så de sörjde honom och tog för givet att han stupat. De flydde därför i september 1944 till Sverige i en liten båt. Men det visste naturligtvis inte min pappa något om.

Pappa hade en förfärlig tid i Sibirien. Det var fruktansvärt kallt, och det fanns ingen mat, men trots det måste man arbeta hårt. Mycket hårt. Varje dag dog människor runtomkring honom. Han klarade sig nog för att han alltid tänkte på sin familj. Han längtade, LÄNGTADE, efter dem.

Befrielsen kom. Några år efter Stalins död fick han lämna slavlägret. Trött, mager och nästan tandlös återvände han till Pärnu. Herregud vad han längtade.

Ni förstår att chocken blev svår, när han inte fann någon. I huset bodde det numera flera främmande familjer. Förvirrad sökte han tills han fann en granne som kände igen honom. Då fick han beskedet att alla lämnat Estland. De bodde numera i Sverige hade man hört.

Han flyttade in i ett ledigt rum någonstans och började skrivandet. Han måste få träffa sin familj. MEN: en krigsförrädare, som han var, trots att han värvats mot sin vilja, fick inte ta sig någonstans över huvudtaget. Varje vecka skulle han anmäla sig på kommunen. Han var totalt kontrollerad, och att få resa till Sverige var absolut inte att tänka på. Men han gav sig inte. Han ville få hålla om sin mamma en gång till. Han ville känna hennes värme. Han ville se hur syskonen såg ut, och han ville visa att han levde. År ut och år in. Han skrev och han skrev.

En dag kom ett bud från Sverige. Mamma hade dött. Mamma hade dött!

Nu måste han få åka. Han måste få vara med på begravningen åtminstone. Först sa myndigheten blankt nej. Aldrig!! Men efter ett förfärligt tjatande gav de med sig. Två dagar före begravningen fick han beskedet att resan beviljats. Men han måste ha en KGB-man med sig, och han måste betala bådas resa, och de skulle vara tillbaka dagen efter begravningen, dessutom var hans fru och son, mamma och jag, kvar som en extra försäkran att han skulle återvända.

Det gällde att få tag på biljetter, kläder och förnödenheter för en resa. Han fick låna pengar av goda vänner, och kom faktiskt iväg.

Ja, han var på begravningen och hann hälsa på de människor som var hans familj, men mer blev det inte, han hade ju så kort tid på sig.

Han återvände som han var tvungen till, och därför blev vi kvar i Estland."

Åter fylls vi av en människas berättelse. Det låter så självklart när Rein berättar.

Verkligheten är en annan här än i vårt Sverige

Man måste fråga om man ska få veta. Det kan inte hjälpas om det känns påfluget. De vill berätta. De har alla levt isolerade från vår värld. De har fått höra lögnhistorier om vårt sätt att leva. De har fått be och förödmjuka sig för att få en chans att få resa till oss, och har den som fick besluta varit på gott humör eller fått en bra muta, så kanske…

I dag är det andra advent. Men det är också den dagen när Finland högtidlighåller minnet av att vinterkriget startades för 70 år sedan. Vi har sett hur president Tarja Halonen hälsar på 800 människor och vi har sett början på Okänd Soldat igen, dock utan svensk text den här gången.

Krig är alltid förödande. Det förstör människors liv. Ibland kan det verka som om resultatet gör det onda värt sitt pris, men jag har aldrig träffat en människa som varit ute i krig utan att han blivit skadad till sinnet. Jag minns t.ex. när vi i augusti 1963 var i skärgården och skulle åka och handla. Vi åkte med tillsynsman Blomster. Till affären gick det bra, men när vi var på väg tillbaka, då ville Blomster stanna på en liten ö. Vi gjorde det, satte oss på berget i solen och öppnade några öl. Snart hade Blomster fått i sig så mycket öl, att han började gråta, och förbanna det krig som han varit soldat i, det finska vinterkriget. Det han sett där, det ska en människa aldrig behöva se. Han grät, men ville inte berätta mer.

Det var samma sak med morbror Ossi. När han drack alkohol började han gråta och prata om att han tror han sköt sin bäste vän utanför Warszawa. Hela livet var det likadant.

Och setukesen Alar, som deltagit i det sovjetiska kriget i Afghanistan. Hans liv var helt spolierat. Han var gift och hade barn, men han var alltför ofta berusad. I stort sett varje kväll skapade han oro i huset. Vi träffade familjen 1998, och några år senare fick vi höra, att hustrun gett upp. De är skilda nu.

Kriget finns kvar i flera generationer. Det lever vidare. Jag läste om det i tidningen i dag, och minns  själv när vår Hans sa, att han har växt upp med kriget, hans barn håller också på göra det, kanske tar det slut med generationen efter dem. Vi får se. Och tänk så många människor som lever i vårt land med kriget i sitt sinne!

Aktuaalne Kaamera i dag:

1.      Andres Tarand, i EU-kommissionen, varnar för att socialdemokraterna samarbetar med Savisaar. Han jämför Savisaar med Putin. Putins politik är inte möjlig att föra i Estland, om landet ska behålla friheten.

2.      En rysk domare i Lääne Virumaa har avslöjats som mottagare av mutor.

3.      I Tartu Univiersitet har man också högtidlighållit minnet av vinterkriget.

4.      I Pärnu öppnades ett finskt hederskonsulat med Jarno Fonsen som konsul.

5.      Anne Applebaum är på besök i Polen. Hon for i en bil tillsammans med den polske utrikesministerns fru Sikorski i Warszawa. Plötsligt hörde de ett mystiskt ljud från motorn. De stannade bilen snabbt och kastade sig ur. Och bilen exploderade. De klarade sig utan skador. Men alldeles tydligt är det någon som vill ta livet av henne.

6.      En gravplats är hittad där man gräver för en ny sträckning mellan Tallinn och Narva, vid Viitna. Graven är ca 900 år gammal. Den bär spå av korsriddarna, och begravningen har gjorts enligt kristna traditioner. Man kan också se att spår av Danmark. Det är arkeologer från Tartu som arbetar med fyndet i ett jättetält..

7.      I dag är det Niguladagen. Vintern har börjat (igen). I våra hemtrakter blir det minus två garder i natt, men under dagen räknar man med någon plusgrad och snöslask.

8.      Jultomtarna har fått ett nytt fackligt avtal.

Tomten har kommit till Paide. Han blir kvar där till 3:e dag jul. Han Meddelar att det blir inget påbud om hur stor julsäcken ska vara. Man får bestämma det själv. Om man inte har några pengar, då får man gärna tillverka sina egna julklappar.  Sveriges jultomterepresentant lovade att skänka hälften av all snö som fallit i Sverige till Estland om det inte snöar nästa vecka.

Familjen Vask

Bondgård i Estland

När avskaffades slaveriet i Europa?

I den fria staten Estland 1920-1940 fanns inget slaveri. Alla var inte rika och lyckliga, men det fanns ingen som kunde kallas slav eller träl.

I Sovjet fanns slavar. Där fanns ingen frihet att leva sitt eget liv. Vi har ju kunnat läsa att inte ens makthavarna i Moskva var fria. Där måste man snabbt anpassa sig till rådande regler. Man fick inte ha några ambitioner som inte kunde godkännas av slavägaren. Var man deporterad, var det någon annan som fattat det beslutet, och det var bara att leva det slavlivet som erbjöds i Sibirien.

Var man en intelligent människa gällde det att koncentrera sin intelligens på att lösa matproblemen. Att följa reglerna för just den ort där man befann sig, så att man inte utmärkte sig på något sätt. Då kunde man kanske överleva längre än andra.

Men om man var nära att svälta ihjäl och det plötsligt kom stor fet saltsill, då gällde det att inte äta! Åt du, dog du på någon dag. Valde du att inte äta däremot, kunde du överleva en tid till. Din mage klarade nämligen inte den salta sillen längre, eftersom du var svältande. Saltsill blev ett billigt och infamt sätt att bli av med människor som klassades som odugliga.

Nu ska jag berätta om en familj som var som alla andra i det fria Estland under 1920- och 30-talen.

Familjen Vask hade en bondgård, en välskött och bra liten bondgård. De arbetade många timmar per dygn för att sköta allt som måste göras på gården. De hade många djur, och då och då togs en ko till slakt för att bli mat åt dem och till försäljning. De levde ett helt normalt bondeliv i det fria Estland.

1940 ockuperades Estland av Sovjetunionen enligt den plan som är uppkallad efter tysken Ribbentrop och ryssen Molotov. Deras ledare bestämde hur de ansåg att Europa skulle delas upp. Resultatet blev förstörda liv i en otrolig omfattning.

Ockupationen blev påtaglig för bönderna när alla som hade jordbruk, stora eller små, fick enorma skatter att betala. I själva verket var skatterna medvetet lagda så högt, att ingen skulle klara det. Syftet var att alla ”frivilligt” skulle anmäla sig att ingå i kollektivjordbruk. Bönderna kallades kulaker, en benämning som användes som skällsord för att motivera kollektivisering.

Alla jordbruk i Estland skulle omformas till kolchoser(kollektivjordbruk) eller sovchoser(statliga jordbruk). Privat ägande och privata affärer var otänkbart i det kommunistiska Sovjetunionen.

.

Marilda Vask, en av döttrarna, deporterades 1941 tillsammans med sina tre små barn i 2 – 6-årsåldern. Marildas man hade nämligen arbetat som stins i det fria Estland. Dvs. han var statlig tjänsteman, vilket var ett grovt brott mot det nya rikets säkerhet. Det räckte som skäl till att familjen skulle deporteras, och att den tidigare stinsen skulle dödas.

De tre barnen kom tillbaka 1945-46 från Sibirien tillsammans med många andra deporterade barn. Men föräldrarna fick stanna, så Marilda ensam blev kvar.

Nåväl. Det fantastiska var att den övriga delen av familjen Vask verkligen klarade att betala skatterna. De fick bo kvar på sin gård, och räddades undan Sibirien av att tyskarna kom. Tyskarna hade inget speciellt deportationsprogram riktat mot bönder.

Sovjet kom tillbaka och deportationerna tog fart igen. 1945 var det en av sönerna Vask som arresterades. Han dog i Sibirien. Hans hustru deporterades 1949.

1949 var den gamle August Vask i skogen och högg ved tillsammans med sina tre barnbarn, som då var i 10-14-årsåldern. Barnen fick aldrig lämnas utan tillsyn. Mormor och morfar var så tacksamma att de kommit levande hem från Sibirien, och deras viktigaste livsuppgift under denna tid var att se till att barnen inte togs ifrån dem.

Mahta, Augusts hustru och mormor till barnen såg deportationsfolket komma. Hon rafsade snabbt ihop det som just då i all hast kändes betydelsefullt och flydde ut bakvägen för att ingen skulle se henne. I närheten av deras gård låg skolan. Rektorn bodde i skolområdet och hade sina tillåtna två kor i bås. I ett av dessa gömde sig Mahta, och hon lyckades hålla sig gömd. Hon hittades inte.

Deporterarna gick in i huset och väntade tills gamle Vask kom hem från skogen. Han och barnbarnen kom hem helt ovetande om att någon väntade på dem. De steg in genom dörren och såg till sin fasa att det var folk där.

Männen tog August och barnbarnen, som för andra gången på bara några år skickades till Sibirien.

Gamle August blev så chockad av allt detta att hans förstånd fick en knäck. Han blev helt sinnesförvirrad och blev aldrig frisk igen. Han skulle aldrig kunna ta hand om vare sig själv eller barnen. Han satt bara och stirrade framför sig. Och just därför fick han och barnbarnen flytta ihop med barnens mamma Marilda, som ju var kvar i Sibirien. Man kan säga att det var det enda positiva med alltihop.

Mahta Vask var rädd för att själv bli tagen och deporterad. Hon måste ständigt flytta omkring för att inte bli upptäckt. Hon hade vänner som lät henne bo i något uthus eller en källare. De ville inte bli avslöjade som ”folkfiender” de heller. Efter ett år orkade hon inte längre, utan sökte sig ”frivilligt” till Sibirien för att leta reda på sin familj.

Hon fann dem, flyttade in i den lilla kojan, och delade sedan deras vardag med kyla, svält och fruktansvärt hårt arbete. Hon började dagen med att söka efter vatten, som hon värmde och blandade till te av blad eller något annat som fanns tillgängligt. Sedan var det arbete i skogen som gällde. I vilket väder som helst. Hon skulle orka det som unga friska män orkade trots att de alla kanske bara fick en skiva bröd att äta, ständigt bevakade av vakter. Till dem fanns alltid mat.

Där levde de sedan i slavförhållanden med en ständig hunger till 1956, tre år efter Stalins död, då de släpptes.

August Vask var som sagt fortfarande sinnesförvirrad.

När de kom hem till Estland, fick de flytta in i några små rum i sitt eget hus, som numera tillhörde kolchosen. Det betydde att de delade bostad med många andra.

Vid ett tillfälle fick de se sina deportationspapper, och såg till sin fasa, att de inte fanns med på listorna.

Det var avundsjuka människor från trakten som på eget bevåg hämtat dem till Sibiriens helvete!

Mahta gick till domstol och fick verkligen ett skadestånd för det de förlorat under tiden de varit borta. Men ingen kan ersätta dem för allt lidande de fått utså.

Detta är ett av många, många exempel på hur Sovjetmakten förintade en stor duglig familj. Flera av dem förlorade livet, och deras brott var att de arbetade hårt för sin försörjning och hade en välskött bondgård. De hade inte gjort något fel mot staten eller någon annan.

Det fanns en mycket stark kvinna i familjen:

Mahta Vask.

Under tiden de sovjetiska förintelsebataljonerna utförde sitt värv, det första halvåret 1941, då de jagade och dödade folk enligt order, hjälpte hon i hemlighet alla som gömde sig. Hon kokade stora tunnor med näringsrik soppa, bakade bröd, lagade kött- och fiskrätter, som senare smögs iväg till skogsbröderna, de unga männen som gömde sig i skogarna undan döden.

Efter ryssarnas återkomst 1944, när de unga männen tvingades ut i skogarna igen, fick många skogsbröder skydd hemma hos Mahta.

Hon var en mycket viktig och modig person i dåtidens Estland, eftersom det var med fara för sitt eget liv man hjälpte andra.

Hon blev aldrig tillfångatagen av Sovjet, hon reste ”frivilligt” till Sibirien.

Ella Vask

Ella bodde på samma bondgård som sin svärmor Mahta Vask. Hennes man hade deporterats till Nurilsk.

Den stora deportationen 25 mars, 1949 skedde under ett skollov.

Ella var hos en tandläkare i Tallinn med sina söner Urmas och Mart denna dag och därför undkom de. Men de fick höra talas om vad som hänt när de var kvar i stan, och förstod att det var livsfarligt att återvända hem till gården. De förstod att deras enda chans var att gömma sig och flytta omkring så ingen skulle veta var de befann sig.

Sonen Mart fick dock bo hos farmor i Väike Maarja eftersom han måste gå i skolan.

En dag skulle Mahta ta den lilla Urmas, som då var 5 år, från gården i Kasemäe, där de just då bodde, till Kiltsi järnvägsstation. Det var ingen lång resa, men hon var rädd att någon skulle se Urmas, så han fick gömma sig under fällen. Där var det dessutom varmt och skönt. Det fick inte synas på henne att han fanns där. Hon tittade framåt på hästarna, försökte att inte vara för stel. Log mot människor hon mötte på vägen. Men det blev för jobbigt att förställa sig. Hon bestämde sig för att istället ta vägen genom skogen.

När hon passerade byn Vao ville några barn, som lekte i skogen, åka med. De försökte stanna släden och ropade: Snälla, kan vi inte få åka med? Snälla!

Men Mahta vågade inte. De skulle ju se Urmas då, och då skulle folk förstå… Risken att de skulle avslöja dem var för stor.

I sin förtvivlan piskade hon både barnen och hästen för att lösa problemet, för att komma bort snabbt och få en chans att leva vidare.

Kan vi någonsin förstå vilken dödsskräck de alla levde under?

Vy från Kadrina    

En ung man, Viktor Perez Fernando från Brasilien går just nu i tolfte klass på Kadrina Gymnasium. Han kom till Estland i januari i år, och åker hem till Brasilien efter jul. Då fortsätter firandet där med att alla badar i havet.

Till en början talade han engelska men allt eftersom lärde han sig estniska, och vi hörde en intervju med honom. Klar och tydlig estniska, men naturligtvis en brytning. Han vänner vill helst tala engelska med honom, de vill ju bli bra på det, men han vill inte. Han vet ju inte när han kommer tillbaka, så han måste träna. Han stortrivs. I början var det lite problem. Han uppfattade det som om de inte gillade honom i Kadrina. Folk var så tysta och kanske lite avståndstagande, annars blyga. I Brasilien hälsar man ordentligt på alla i huset när man kommer på besök, och man pussar alla på kinden två gånger. I Estland kanske de inte alls har pratar med varandra ens. När han förstod det, då blev han lugn och tog initiativ själv. Nu tycker han att alla är jättetrevliga.

Dessutom är det lugnt i klassrummet. I Brasilien kan det vara upp till femtio elever i en klass, och det är aldrig tyst. Man har svårt att hänga med. Och vilken skola man än ska söka sig till, måste man genomgå ett kunskapsprov. Här är det tyst under lektionerna. Alla lyssnar och gör anteckningar, och han tycker att alla lär sig något hela tiden.

Han talar om koderna. Man måste lära sig koderna i landet.

Egentligen är allt annorlunda. Allt. Ja man till och med skämtar på ett helt annat sätt.

När man är förkyld i Brasilien, då går man bort, vänder ryggen till och sedan snyter man sig. I Estland står man framför varandra och snyter sig och fortsätter prata.

Att bada bastu i Brasilien är en ganska varm historia. Här kastar man sig i snön och svalkar av sig.

Men han älskar landet, och hans föräldrar tror att han har blivit galen.

I den engelska tidningen The Guardian skriver de om ytterligare en journalist, som mördats den 16 november i Kaliningrad. En kvinna Olga Kotovskaja. Hon föll från ett fönster på 14- våningen. Officiellt ville man klassa det som självmord, men tidningen skriver att hon just vunnit ett viktigt mål i rätten. Efter en lång domstolsförhandling hade hon vunnit tillbaka sin TV-kanal Kaskad. En fri kanal alltså, där hennes gäster i programmen ibland var kritiska mot de politiska ledarna i Kaliningrad där hon bodde och arbetade. Det var redan 2004 som några män ledda av den tidigare guvernören Vladimir Pirogov tog kontroll över kanalen, och därmed stoppade all kritik mot administrationen.

En kollega till henne Ginzburg menar att hon självklart är mördad, och ”om ni får höra att jag har begått självmord, då vet ni att jag också är mördad.”

Hon ägde också en tidning ”Novaya Gazeta” där fyra andra kollegor mördats. En av dem är den journalist, Anastasia Baburova, som mördades i januari tillsammans med tidningens advokat Stanislav Markelov. Det är 17 journalister i Ryssland som mördats, eller dött under misstänkta förhållanden sedan 2000.

I dag sa ju Putin i ett tal, att det var Stalin som byggt upp Sovjetunionen/Ryssland och gjort det till en industristat. Som tur var talade han lite grand om det dåliga hos Stalin också. Sedan kan man ju undra vad det var för industrier Stalin byggde upp.

För att fortsätta om kultur: Jag tog fram boken "De är inte riktigt kloka, de där ryssarna." av Anna Lena Laurén. Och den stämmer väl med vad jag menar att man ska läsa för att förstå ett annat land. Men jag vet inte om den uppfattas som sann av ryssarna själva. När jag har läst vad utländska journalister har skrivit om Sverige och svenskarna känner jag inte igen mig. Vi ska nog själva skriva den boken om oss. Gärna med hjälp av någon som betraktar oss utifrån. Detta menar jag kan förbättra relationerna inom landet. Jag tror inte att enbart samtal kan göra att vi slipper krig. Jag tror ingen skulle ha kunnat prata med Stalin så att han lät de baltiska länderna vara i fred.

Jag tror på det goda samtalet. Jag har alltid gjort det. Mina dagbarn har frågat hur det kom sig att jag alltid hade tid att prata. (Ulrika menade, att jag skulle säga det till Sankte Per vid pärleporten, så jag fick komma in.) Jag gick visst aldrig till affären eller lagade mat. Vi kunde sitta och prata hur lugnt som helst. Ja, jag hade inte bråttom då. Var jag med dem eller mina egna barn, då var jag med dem helt och hållet. Jag satt inte och tänkte på annat. Jag vet hur det kan skada ett barn att det går med tankar som aldrig kommer upp till ytan. Och det tror jag gäller alla människor. Bara genom att samtala och att umgås, kan vi överbrygga problemen vi har i Sverige i dag.

Så något helt annat. Vet ni vad en generalsekreterare i Sovjetunionen arbetade med på Lenins tid? Han var chef för sekreterarna helt enkelt. En post som inte var särskilt eftertraktad, som därför gick till Stalin. Det var han som upptäckte vilken maktpotential det var i det jobbet. Han sammanställde alla mötesprotokoll. Han synade alla skrivelser som gjordes, och andra förstod att man måste vara god vän med honom, annars kunde han ändra i formuleringarna. Sedan behöll han titeln, han vågade väl inte ge den till någon annan. Det är kortversionen.

Och så något ännu mera annat:

Två män var på väg till marknaden i Rakvere. De hade rest med häst och vagn hela dagen, och kommit fram till Ebaverebergets fot. De kände att det var dags för en rast, det var minst tre timmar kvar av färden. De hoppade av, gjorde upp en brasa, gjorde sig i ordning för natten. De la sig ner och slappnade av. De skulle just somna när de hörde någon ropa på ”Virve” om öl. Åh vad torra de var i halsen! ”Virve! Öl till oss också!” ropade de skämtsamt.  En vacker ung kvinna kom med en sejdel i var hand.. Det var ljuvligt gott. Ölen gjorde dem sömniga. De vaknade inte förrän nästa morgon, och ville betala för sig. De öppnade ögonen, såg sig omkring för att hitta krogen, men såg den inte. Det fanns inte ett spår efter gårdagskvällens ölande. De såg förvirrat på varandra, plockade ihop sina saker och satte sig i vagnen och åkte vidare.

Men just där var det någon som senare hittade en sejdel, och tog det som ett tecken. Just där byggdes senare en krog.

Dagens Aktuaalne Kaamera: Det blir dyrare att åka buss.

Ingen snö alls i Tallinn i dag!

Jag själv: ÅH! Vad skönt att jag fått tid för kranskärlsröntgen. Och redan den 17.12!

Jag hörde i gårdagens ”Studio 1” att de diskuterade just det som jag bloggade om i går. Och Per Wirthén sa just så som jag tror många "goda" resonerar. Han sa som svar på tanken att vi ska klargöra för oss vår egen kultur: "Varför ska man rota i de gamla?" Det är en märklig insikt om vad kultur är. Om man inte har förstått sin egen kultur, hur ska man då förstå andras? Vår kultur är definitivt inte "något gammalt" eller "bara midsommar och annat tjafs:” Vi lever i vår kultur hela tiden, varje dag. Vi har en kultur på arbetet, i skolan och på fritiden. Ja, midsommar är viktigt för oss. Julen också. Men påsk och pingst börjar förlora sina traditioner i många svenska familjer. Vi står i kö. Raka köer. Och vi blir jätteirriterade om någon tränger sig före. Vi har en demokratisk tradition. Ja, det finns både stort och smått som kännetecknar en svensk. I TV sa någon, kanske var det Margot Wallström, att i EU sitter man i grupper och diskuterar. Alla säger sitt. Svensken sitter tyst tills alla andra sagt sitt. Sedan tar han ordet och säger: "I Sverige gör vi så här..." Tydligen tror vi att vi är bäst på allt. Det är också en del av vår kultur.

Jag tycker det är en så stor tillgång att tillhöra två olika kulturer. Jag skulle önska alla det. När jag är i Estland försöker jag alltid se skillnaderna så att jag inte ska förolämpa någon. Till exempel tar man inte alltid i hand när man ses. Det räcker med ”Tere!” Men det finns så mycket annat också. Men det är roligt när esterna kommer ihåg att man tar i hand i Sverige. Då skrattar vi och hälsar ordentligt.

Men jag är tacksam för att vi är uppväxta i Sverige. Det brukar Hanno säga. Ganska ofta. Ni har sluppit det sovjetiska helvetet. Och det satt i ganska länge. Vi hade många samtal från mitten av 1990-talet om det liv han levt. Vi hade pratat en hel del en dag, och så avslutade han med att berätta hur man ”kombinerade” d.v.s. när man hade fester tog alla gästerna med sig litegrand var, som ett knytkalas, saken var bara den, att man ägde inget själv, utan allt var taget på arbetsplatsen. Då sa han ”Jag har redan berättat för mycket för er.” D.v.s. straffet att i Sovjetunionen säga allt han sagt, var en längre resa till Sibirien eller döden direkt. Nej, kanske inte på 1980-talet, men straffad blev man.

Plötsligt kommer jag ihåg när Ave berättade att milisen hade ett fixt antal människor som skulle tas för fylleri varje månad enligt planekonomin. Därför var det alltid lite vanskligt att gå hem från fester i slutet av månaden. Fattades ett antal fyllerister, då blev man fängslad vare sig man var full eller inte.

Men mera om att leva tillsammans:

Någon gång i tonåren läste jag en insändare i någon tidning, som var skriven av en man. Kanske var han same själv, ja vet inte. Han skrev i alla fall ungefär så här: Vad skulle du säga om din son kom hem med en fästmö som var same?  Det skulle du aldrig acceptera, eller hur? Jag blev så förvånad. ”Varför då?” tänkte jag. ”De som är så vackra.” Och så har den frågan funnits kvar i mitt huvud så här länge.

Just nyss slutade programmet ”Sommarpratarna” i TV. Det var fyra födda svenskar och Mustafa Can. Det var precis så, som det ska vara. De satt och pratade om alla möjliga samlevnadsfrågor. Precis så. Då lär vi oss hur vi alla tänker, och kan undvika tråkigheter. Bravo!