.

Utbildningscentrum i Väike Maarja.

Väike Maarja Utbildningscentrum är klar att sättas i gång en ny utbildning på uppdrag av Pandivere kvinnoförening. Kvinnor ska få möjlighet att utbildas i entreprenörskap och uppstart av familjeföretag.

Man ska lära sig affärskunskap, bokföring och handhavande av dokument, samarbete, affärsplaner bland mycket annat.

Som avslutning åker man två dagar till södra Estland eller till Lettland för att studera verksamheten på en lantgård.

Start av utbildning blir den 10 september..

Huset på bilden byggdes ursprungligen som kolchoskontor under Sovjettiden. Man tänkte ett tag öppna det som hotell efter friheten. Då skull det ha blivit skräckturism. Vi var där och tittade och tänkte att det kunde ju vara lite roligt  för att andra skulle förstå hut det kunde ha varit...

…..

Till vänster den nuvarande spa-byggnaden. Till höger tillbyggnaden.

I Rakvere finns ett mycket fint spa. Aqva spa. Det öppnade för några år sedan, och ska redan nu bygga ut sin hotellavdelning. Man har många turister från Ryssland och Finland, och dessutom är det en ”stor svensk familj” (gissa vilken) och invånarna själva som badar och får massage där. Det är så lätt för turisterna att komma dit. Efter att ha anlänt med båten till Tallinn fortsätter man bara på den stora Narvavägen i ca 10 mil och kommer till den lilla, lugna och mysiga staden Rakvere. Eller om man kommer från Ryssland via Narva är det kanske 12 mil efter gränsen att köra. För de finländska turisterna är det ju enkelt med samma valuta dessutom.

Om ett år ska den nya byggnaden vara klar. Det utlystes en arkitekttävling och arkitektbyrån KOKO vann. En stenlagd gata går mellan de två hotellbyggnaderna, som binds ihop av ett glasgalleri över gatan.

…..

Arbetslösheten sjunker i Estland. Det totala antalet arbetslösa beräknas till 48 573 invånare. Det är 332 personer färre än i början på förra veckan.

…..

Från och med den 2 september är det danska jaktplan som flyger över Estland.

Det är jaktplan från det kungliga danska flygvapnet som beskyddar de baltiska staterna fram till årets slut. Det är ett synligt bevis på att Nato finns och skall övervaka luftrummet. Ingen ska komma smygande.

Tidigare i år har bl.a. franska flygplan skyddat  landet, och i januari 2013 blir det något annat Natoland som tar över uppgiften.

Vi har läst i veckan att alla estniska skolbarn får en egen dator!

Det är 600 nybörjare i år.

Edgar Savisaar fortsätter som ledare i Keskerakond! Trots alla pengar han fått från Ryssland.

Rein Taaramäe vann dagens etapp i cykeltävlingen Vuelta a España

.

Honungen är fortfarande förhållandevis billig i Estland, och det blev mycket honung i år.

Den svenska fonden Gustav VI Adolfs Kulturfond ska bekosta renovering av gården Korsi talu på Runö!

Kossan Heidi vann Estlands skönhetspris i år. Jag har tyvärr ingen bild på henne. Det är ett påtagligt ökande intresse för lantgårdens djur. De sköts bättre och mår bättre jämfört med djuren på kolchosernas tid.

…..

Det låg en kopia på en artikel bredvid min dator. Äntligen läste jag den. Per Gudmundsson i DN 21 november 2010:

Per Gudmundsson

Världsfredsrådet grundades 1949, och året därpå antogs Stockholmsappellen mot kärnvapen. Underavdelningen Svenska Fredskommittén lockade kulturpersonligheter som författarna Artur Lundkvist och Moa Martinson, konstnärerna Siri Derkert och Albin Amelin, skådespelaren Naima Wifstrand och andra.

Men Världsfredsrådet finansierades och styrdes av Sovjetunionen, och Fredskommittén av Sveriges Kommunistiska Parti (som idag heter Vänsterpartiet). Från fredsmöten i Stockholm vid den här tiden skickades således telegram till Moskva som ”hälsar generalissimus Stalin såsom ledare för sovjetregeringens och sovjetfolkens fredspolitik” och uttryckte ”solidaritet med Sovjetunionens kamp för fred” (citat i SOU 2002:90).

För Sovjet var fredsrörelserna redskap för att säkra fortsatt dominans och för att slippa konkurrens med den egna kärnvapenarsenalen. Kulturpersonligheternas blödande hjärtan var en genväg. Allt Sovjet behövde göra var att ta över ordet fred.

Ord är politik. Sovjet hade många fronter. Kultur var en. Antifascism var en annan. Här kunde kommunisterna lägga in tesen att också fascismen var en produkt av borgerligheten. Efter Berlinmurens fall, då arkiven öppnades, framkom till och med att vissa nazistdåd i Västtyskland i själva verket utförts av underrättelseagenter från Öst. Ett enkelt sätt att styrka tesen om Västs inneboende fascism och legitimera murens – den antifascistiska skyddsvallens – existens.

Kulturutbyte, fred, antifascism. Försöken att förvränga ordens innehåll har naturligtvis inte inneburit att verklig kamp för kultur, fred eller antifascism har varit förkastlig eller resultatlös. Långtifrån alla fredsrörelser var korrupta.

Och möjligen ges en förklarande ideologisk dimension till varför Stieg Larsson, med rötter i sektvänster och erfarenhet från marxistisk gerillarörelse, grundade den antirasistiska tidskriften Expo. Men ingen kan förneka hans och Expos stordåd när det har gällt att kartlägga svenska naziströrelser. ….. Men man måste genomskåda försöken att vrida ordens betydelse. Det går. Konstnären Bo Beskow var med på kongressen när Världsfredsrådet grundades. Väl hemma frågade han i en artikel: ”Kan ordet FRED tvättas rent igen?”

Per Gudmundson Ledarskribent

En naturlig kommentar blir: Vem ska kartlägga svenska kommunistiska rörelser?

En annan: Det var en annan svårighet tidigare: att få någon att förstå att fredsrörelser kunde vara korrumperade. Alla visste väl att det gjordes provsprängningar av kärnvapen i Sovjet. Ändå sa man med eftertryck att Sovjet och kommunismen var en fredsrörelse. Samtidigt gav Sovjet också massor av pengar bl.a. till Svenska Freds för kampanjen ”Ett kärnvapenfritt Östersjön” och laddade kärnvapenmissiler riktade mot Stockholm, Oslo och Köpenhamn nära den plats i Estland där vi numera tillbringar mycket tid. Det är ett utflyktsmål som jag berättat om tidigare.

Före detta ryska medborgaren Yana Toom, som lämnade sin plats som vice borgmästare i Tallinn, har aldrig gjort hemlighet av att hon tänker ryskt och har en rysk syn på världen. Hennes uttalanden i media visar med all tydlighet att hon hatar den estniska staten. Kriget att rädda den ryska undervisningen i de ryska skolorna börjades av henne och har tagits över av Mikhail Kõlvart, som tillbringade delar av sin ungdom bakom galler, och som en gång inbjöd en estnisk delegation till det kända lägret Seliger (organiserat av pro-kreml-rörelsen Nashi) där estniska poltikers huvuden visades genomstuckna av pålar.

I dagens Postimees läser vi:

Mikhail Kõlvart vill nu att alla ska visa sin mening när det gäller beslutet i skolverket att de rysktalande eleverna i statliga skolor ska få all undervisning på estniska och med estnisk undervisningslitteratur. Man ska visa sitt missnöje med ett vitt band på kragen.

"Detta är inte att protestera, det är ett fredlig stöd för att de ryska skolorna ska kunna väljas med helrysk undervisning precis som det är föreskrivet i lag", betonade Kõlvart.

Han sa att ”bandet visar att människor inte är likgiltiga inför vad som sker i utbildningen i vårt land. "Vitt är ju färgen på vår fredliga natur och en symbol för politisk neutralitet och mänsklighetens sinnen under århundraden.” (Rysslands sinne??  Vad menar karln?  Jag vet att esterna inte upplevt det så. Dessutom kan det vita bandet ha andra betydelser)

Michail Kõlvart, som lanserat Vita bandet-idén stör utbildningen, sa Irene Käosaar, chef för Utbildningsdepartementets allmänna avdelning.

"Medborgarinitiativ är en demokratisk rättighet, men jag håller definitivt inte med.", sa Käosaar till Postimees.ee  "Kampanjen verkar mest provocerande och det gör mig ledsen att skolorna dras in i det politiska spelet. Detta kommer att påverka eleverna, föräldrarna och lärarna känslomässigt."

Påståendet att det estniska språket ska införas för hastigt är helt galet. "Någon förändring har inte ägt rum  i de flesta ryska skolor trots propåer under 10-15 år. Att nu dra i bromsen är helt fel."

"Från och med idag ska Estlands gymnasier ha undervisning i estniska för dem som inte kan språket. Under våren hade vi sammankomster med alla skolor, och då var alla med på övergången till estniska i skolan, alla utan undantag. Då hölls möten på ett konstruktivt sätt. "

Irene Köossar.

"Faktum är att Tallinns tingsrätt stödjer ändringarna i skolans nätverk och de ryskspråkiga skolorna", konstaterade Käosaar. Hon förklarade att de ryskspråkiga eleverna i Tallinn blir färre och färre för varje år, men antalet skolor förändras mycket långsamt.

Det handlar alltså om likvärdig utbildning för alla Estlands skolelever.

Hon lovordade istället de ryska skolor som har gjort ett bra jobb; en gradvis övergång till estniska språket i undervisningen. "Visst, vissa skolor har fortfarande behov av att utvecklas något. Det finns också ett behov av att kommunicera med föräldrar och att stödja elever och lärare", säger Käosaar.

Hon betonade att målet är att garantera alla elever en hög kvalitet och rättvis utbildning. "För att våra ryska skolors studenter inte ska marginaliseras när de läser akademiska ämnen i mötet med akademiker som haft all sin utbildning på det estniska språket."

Kõlvart däremot sade att attityden hos hela Estlands befolkning är en viktig fråga och nu är det lätt att visa sin uppfattning med ett vitt band på kläderna.

"Det är så vi uttrycker vår negativa inställning till denna brådska, (?? 10-15 år!)

…..

En kommentar till Erik Helmerssons kolumn i DN i går: (V): Ny ledare, gamla teser.

Han menar att … det spelar ingen roll om man väljer en ny partiledare om det växer mossa på partiprogrammet.

Några axplock: ”Kapitalismen (är) per definition odemokratisk.” Sveriges utrikespolitik ”förutsätter att Sverige vågar utmana USA, EU och det internationella kapitlets maktanspråk.”

Och så programmets pärla: ”Det ekonomiska fåtalsväldet måste ge plats åt de arbetandes demokratiska förvaltning. Införandet av socialismen kräver kapitalismens avskaffande.”

Han menar att de skulle ha stor möjlighet att ta röster från ett förvirrat socialdemokraterna. Men med nuvarande partiprogram är sannolikheten stor att partiet antingen går under helt eller att dess sympatisörer åter splittras i nya kombinationer med outtalbara bokstavskonmbinationer, för den cirka 64:e gången sedan Stalins död.

Jag förstår inte vänsterpartiet. De har inte tagit avstånd från allt det fruktansvärda som hände i Sovjet, Kina, Kuba, ja alla kommunistiska länder. De var med i Kommunistinternationalen, som var dirigerad från Moskva. De har inte tagit avstånd från det heller. Däremot är de starkt upprörda över det som pumpats i dem att Estland som det första ”judenfrei”-landet påstås ha ägnat sig åt judeutrotning. Jag har kunnat visa att det var åtta gånger fler ester som förlorade sina liv under den nazistiska ockupationen. Men det är ju helt ointressant. Dessutom hände dessa förfärliga mord under tysk ockupation, och tyskarna togs emot som befriare av esterna eftersom de levt i helvetet under den första sovjetiska ockupationen. Ja, ja, alla ni som följer min blogg vet ju det.  Men jag förstår inte vänsterpartiet.

President Toomas Hendrik Ilves blev omvald i dag! Här gratuleras han av statsminister  Ansip.

…..

Kaido Höövelson (Baruto) är nu rankad som nummer 3 i världen i sumobrottning!

.....

Jag har ofta funderat på vår hjärna. Jag menar att man inte kan säga vad som är ”normalt” mera vad som är ”önskvärt”. Så mycket ska hamna rätt i hjärnan redan i moderlivet. Variationer är självklara och oändligt många.

Claes Arvidsson har läst vad James Fallon har kommit fram till när det gäller diktatorer och hjärnan.

James Fallon är amerikansk hjärnforskare med inriktning på alzheimer och schizofreni, men har också ”tittat in i” huvudet på ett 70-tal mördare. Utifrån detta har han försökt att kartlägga hur det står till i huvudet på diktatorer. Det blir ganska spekulativt men ändå tankeväckande. I huvudet på en diktator ser det skrämmande likt ut som i en seriemördares hjärna, en psykopat. … Karisma, självsäkerhet och makthunger – som över tid utvecklats till att bli malign – är personlighetsdrag som binder samman despoter som Caligula och Lenin över tid och rum…. Fallon avskriver ondskan och pekar i stället på tre faktorer som tillsammans skapar monster. Det handlar om en kombination av våldsgener (särskilt krigsgenen MAO-A), hjärnskador (särskilt frontalloben och amygdala) och trauman under barndomen. Alltså ett samspel mellan arv och miljö. … Förmågan till empati rör inte verkliga personer utan ”folket” eller ”proletariatet”.

Just det. Människorna finns inte som individer. Det är just vad vi sett så tydligt när vi studerat Estland under sovjettiden. Ingen medmänsklighet. Alla, verkligen alla, ska känna osäkerhet om sin framtid. Bara diktatorns vilja gäller, och den skiftar.

Till sin förvåning upptäckte Fallon själv att han själv bar på ett tungt arv. I hans släkthistoria ingår upp till sju möjliga mördare. Men han blev inte mördare själv, så arvet är inte allt.

Arvidsson avslutar artikeln: Själv skulle jag säga att det goda ledarskapet kräver både kyla och värme. Och trots hjärnforskningens framsteg och begynnande granskning av vad som finns i huvudet på en diktator surrar det svåra begreppet ändå i mitt huvud: ondska.

Medmänsklighet utesluter ondska. Det viktigaste vi kan göra är att utbilda våra barn i medmänsklighet, och det är inte helt självklart. Jag har sett tråkiga saker från mitt köksfönster. Dels mamman som sprang skrikande efter sin son med sin ena sko i högsta hugg för att slå honom. ”Kom genast hit!”

En annan mamma stod bredvid sin son när han slog sin kamrat, gossen jag tidigare talade om, och hon sa: ”Slå du! Hårdare! Han har slagit dig.”

Vi lärde oss nyss att det är just medmänsklighet som genomströmmar Estland igen.

I Dagens ”Godmorgon Världen” diskuterade man  Ingvar Kamprads och drottning Silvias försvar för egen respektive faderns nazism för över 60 år sedan. Man talade om svårigheten att erkänna sin egen skuld. Det handlade om att de räknas som djävulens representanter. Ni vet Hitler är alltid = Djävulen.

Så småningom hörde vi äntligen någon tala om kommunismen. Det var Håkan Arvidsson som berättade om hur det var när han tog avstånd från kommunismen.

Jag anser att man kan inte hålla på och anklaga en dotter för vad hennes far gjorde, och sedan inte alls kräva någon avbön från dem som långt senare svor sig till den andre folkfienden i Europas 1900-tal, kommunisterna. Jag vet, att de ofta anser att det var en ungdomssynd och säger detta med ett leende, men det som de ledande kommunisterna då sa, handlade om folkmord och total underkastelse.

Håkan Arvidsson läste Werner Schmidts biografi över C H Hermansson 2005. Jag läste en artikel om detta  i Sydsvenskan nyss och fastnade för:

Schmidts bok lider av en allvarlig svaghet som består i att han ser distanslöst på den kommunistiska rörelsen. Han synar den aldrig i sömmarna och tycks inte förstå att kommunismens misslyckande i västvärlden berodde på att dess programmatiska och teoretiska vinkel var empiriskt felaktig. Den predikade sin utarmningsteori medan arbetarklassen oavbrutet förbättrade sin materiella standard. Den höll fast i idén om det revolutionära våldet, när folkets breda lager i västvärlden allt tydligare tog avstånd från våldet som politiskt verktyg. Och den höll fast vid en steril planekonomi medan marknaden gjorde ett formidabelt segertåg som ännu inte tycks avslutat.

Mina understrykningar.

Varför har det kommunistiska våldet aldrig bedömts lika allvarligt som annat våld? Den 24 sept 2010 nämnde jag Frank Baudes uttalande i svensk TV som aldrig diskuterades eller ens kommenterades i svensk media trots att han öppet erkände att svenska journalister skulle dödas om han kom med i en regering. Trodde verkligen de svenska journalisterna att det aldrig skulle hända något sådant i Sverige. Det var ju exakt det som hände i Estland. Journalisterna var de första man tog hand om, antingen arkebuserades de direkt eller skickades de till hårt arbetsläger.

….

De två presidentkandidaterna.

I morgon ska parlamentet välja president i Estland. Det hat varit en del skrivereier om Ilves, den nuvarande presidenten och Tarand som är Keskerakonds kandidat. I morgon vet vi vem det blir.

I dagens Postimees läser vi att den estniske politikern Jüri Adams jämför den estniske presidenten med de svensk kungen.

”I morgon ska Riigikogu välja en kungafamilj. Estland har en president som har lika mycket makt som kungen av Sverige.”

Ledare i dagens DN:

Nostalgi: Offren saknar inte kommunismen. Signerat – Erik Helmerson.

Först mina egna tankar om nostalgi. Jag minns när vi var i Haapsalu för flera år sedan och vi beundrade de vackra trähusen, dvs de hade vrit vackra en gång, då var de ganska förfallna. Ni vet ju hur Ilon Wikland gav oss Bråkmakargatan. Det var Haapsalu. Några andra svenskar som också var på tillfälligt besök hördes kommentera en bit bort: De kommer ta bort det här pittoreska! Och vi blev så upprörda. Även folket i Baltikum måste också ha rätt att leva ett anständigt liv!

I dag skriver alltså Erik Helmersson om ett besök i Riga på stadens 810-årsdag..

Nyligen kunde vi högtidlighålla två andra jubileer. Estland, Lettland och Litauen firade 20 år i frihet, och det var lika lång tid sedan den misslyckade kuppen i Moskva för att återinföra kommunismen.

I medierna kunde vi bland annat träffa någon överlevande kuppöverste som var besviken över Sovjetunionens förlorade glans. Vi såg också enkäter där missnöjda ryssar tyckte att det var bättre förr.

För den som ibland skriver om kommunismens fall blir det tydligt hur nostalgin lever kvar också i Sverige. Det kommer alltid respons från människor som pekar på vad de ser som marknadens och demokratins misslyckanden i öst.

Men. Vad man mycket sällan ser är enkäter där missnöjda balter, polacker, ungrare eller tjecker längtar efter den kommunism där de som barn lekt. För den som glorifierar Sovjettiden kan det vara nyttigt att tänka på de länder som tvingades att agera imperiets skyddsvall mot väst. Länder vars befolkning var lika berättigad till demokrati som vi men som aldrig fick chansen att ens lukta på den.

Det är ingen vågad gissning att de Rigabor som nyligen firade sin stad och sina 20 fria år är mindre anstrukna av den nostalgi som vi ibland ser prov på i Moskva.
Inte ens när balterna nyligen genomgick sin ekonomiska kris verkade de överväga att återinföra realsocialismen. I stället jobbade de hårdare och sparade mer. I de enkäter man då kunde läsa var ett vanligt svar: ”Det är i alla fall bättre nu än under kriget och Sovjettiden.”

Man ska nog inte förvånas över att de ockuperade ger annorlunda svar än ockupanterna.

I kommentarerna finns det naturligtvis någon som skriver om hur ryssarna lider i dessa länder. Jag minns när jag kom hem 1978 efter mitt besök i Tallinn och berättade för Kristina om vad jag sett i Tallinn. De sa till henne: ”Du ska inte tro på sådant. Du ska se med egna ögon.” Jag vill säga detsamma. Men jag vet ju också att propagandan är stark. De som vill att ryssarna far illa i Baltikum kan visa det genom att manipulera verkligheten. Nu går de inte längre att visa Lasnamäe, som de gjorde tidigare när Ants chef var där hon fick veta att i de fallfärdiga husen hade de tviongat ryssar att bo. Sanningen var tvärtom. När husen byggdes och esterna såg att de snart skulle få en egen bostad och slippa dela lägenhet med flera andra okända faniljer, då kom det folk från Ryssland med papper på att de skulle bo i de nybyggda moderna lägenheterna. Nu börjar det se riktigt bra ut i Lasnamäe också. Men det går säkert att hitta ett och annat förfallet hus. Det finns tyvärr fortfarande människor som inte hfta möjlighet att renovera. Men det gäller både ester och rysktalande.

En kommentar också till utdraget ur Elisabeth Åsbrinks bok: Och i Wienervals står träden kvar i Boklördag, DN. Hon skriver om att judar inte fick komma till Sverige. I Estland var de välkomna under den fria tiden 1920-1940 när esterna själva fick bestämma. Dessutom hade de autonomi, vilket esterna var ensamma om att ge judarna.

President Toomas Hendrik Ilves besökte skulptören Mare Mikoffs utställning "Skulptur i City" på Rotermanns Saltlager, och stod där framför en bronsstaty av sig själv. "En intressant erfarenhet" skrev Ilves på sin Facebook-sida.

…..

Överallt har vi stoppats av vägarbeten denna sommar, och nu har man börjat med s.k. rörliga arbeten. På Narvavägen kunde man se denna praktiska skylt i dag. Då blir det lättare att varna när man jobbar fort, man sätter sig i bilen och kör till nästa plats!

…..

Ni vet väl om att en rysk satellit snart kan falla ner någonstans på jorden. Estlands regering har gjort landet berett för att ta emot den.

Det är 26 olika nödsituationer man har förberett sig på. Bl.a.:

·         Kärnkraft- och strålningsolyckor.

·         Det gäller också  upplopp, tagande av gisslan, epidemier, eller förgiftning av epizootiska sjukdomar (smitta genom djuren och storskaliga epidemier).

·         Exceptionellt varmt eller kallt väder finns med på listan eftersom det är ett växande hot mot människors liv och hälsa.

·         Också förberedelser  för massiv invandring av flyktingar och uppkomsten av storskaliga IT-attacker.

·         Självklart finns också förberedelse för att ta hand om många offer i nödsituationer på järnvägar, vatten och flygkatastrofer och naturligtvis klimatförändringar.

·         Räddningstjänsten ska ha alla möjligheter att hantera stora bränder, explosioner samt storm- och översvämningsskador orsakade av stora katastrofer.

Listan ska uppdateras vartannat med aktuella riskbedömningar.

Det här är ytterligare ett exempel på hur Estland tar stora kliv bort från det sovjetiska tänkandet. Det handlar om medmänsklighet!

.....

I Võru vid Valga Landsväg har man hittat en grav där det ligger tio skogsbröder begravda. De dödades troligen av NKVD 1950.

Det räknas som ett viktigt bevis på NKVD:s aktioner i Estland.  Sådana gravar är man angelägen om att hitta, och i Väike Maarja söker man den tillfälliga grav där tre ester ligger efter att ha mördats av sovjetisk militär 1944. Tyskland har sagt att de står för kostnaderna för en riktig begravning av dem.

Mart Laar säger i Postimees: Ryska uttalanden har inte förändrats på 20 år.

Här har vi ett av problemen med grannlandet i öster. Vi vet alla att Estland är ett litet land med bara dryga 1,3 miljoner invånare. Ryssland är världens största federation. Där bor ca 140 miljoner invånare, alltså dryga 100 ggr så många. Landet skakas då och då a oro. Tjetjenien är en ständig oroshärd. Estland hade tisigare för Ryssland viktiga hamnae både för handel och militär. Då var det lilla landet mycket viktigt för Ryssland. Nu fungerar det inte så längre. Militära operationer sker på helt andra sätt i dag. Estlands hamnar kan Ryssland vara utan. Vad är det då som är orsaken till att Ryssland hela tiden, varje dag, har ögonen riktade mot oss? Estland är ingen strategisk risk. Visst finns en armé, och visst säger president Ilves att ”Vi kommer aldrig mer, aldrig någonsin, ge oss utan att försvara oss.” Men det hndlar ju bara om försvar.

Detta är en karta över Ryssland. Ser ni den lilla vita fläcken i väster, mittemot Sverige. Den syns knappt. Det är Estland.

Under tiden fram till den 20 augusti har det varit kritik och påstående att Estland är fascistiskt. Vad är då fascism? Det handlar ju bara om verklighet. Det som esterna själva har upplevt och försökt berätta om, trots att ingen ville veta. Under ockupationsåret 1940-1941 var Estland i helvetet. De var mitt i den eviga skärselden. Man kanske måste vara i min ålder för att förstå liknelsen, men det var just det som de kristna hotade med. Den eviga skärselden för den som inte tror. De flesta ester trodde inte. De trodde inte på den sovjetiska kommunismen. Allt som de skapat under sina fria år skulle komma att tas ifrån dem. Familjemedlemmar försvann, mördades. Och du visste aldrig när du själv skulle drabbas. All glädje försvann. Mat också. ”Kommunismens första gäst är Svält.” brukar Hanno säga. Han minns. Det är detta som gjorde att man uppfattade tyskarna som befriare. Tyskarna var européer. Ibland funderar jag på vad det betyder. Att vara europé. Vi är inte en enhetlig massa. Vi är individer. Men vi är européer. Vi är medmänskliga. Vi kräver att vi ska förstå och veta var makten säger och gör. Vi röstar bort dem vi inte vill ha i parlamentet. Vi skjuter dem inte. Vi har fria tidningar. Man kan bli galen på vad som skrivs ibland, men det är tillåtet båda att skriva det och att bli galen. Fri TV och radio. Vi får säga att statsministern är si eller så. Vi får sjunga vilka sånger vi vill. Nåja, vi har ju bestämt att Djävulen heter Hitler, så där finns en gräns. Vi föraktar, men förbjuder inte dem som hyllar Hitler. Vi försöker tysta dem. Inte geom att döda dock. Vi har en stark bild av vad demokrati är. Vi vill leva med den i fortsättningen också. Tänk så snabbt Putin avskaffade demokratin i Ryssland. Gorbatjov säger i en intervju i Postimees att Putin har ”kastrerat” den ryska demokratin. Han tystar sina fiender som han tystade Chodorkovskij och andra. Mer eller mindre radikalt. Varför måste han bråka med esterna? Den här lilla folkgruppen som har levt här i ca 11 000 år mestadels som fria människor, och förslavades av andra folk på 1200-talet och framåt, av Ryssland i ungefär 250 år. Betyder det att Ryssland på något sätt har rätt till området? Hur länge kan man hävda sådan rätt i så fall? På 1500-talet menade Ivan den förskräcklige att Tartu var hans därför att Storfursen Jaroslav hade erövrat området vid förra millennieskiftet och behållit det tills esterna tog det tillbaka 1224.

Äsch! Vad spelar det för roll vad jag skriver? Jag försöker bara förstå. Jag vet ju att Ryssland aldrig har haft demokrati (utom Jeltsins försök), aldrig har haft någon rennässans eller annan kontroll av statsapparaten. Skillnaden mellan tsarens rike och kommunismens är visserligen stor, men där fanns en stark man i toppen som stod för alla besluten. I Baltikum hade ju redan tsar Peter ansträngt sig för att den europeiska kuklturen skulle införas, men han lyckades inte med det i jätteriket Ryssland. Det var Petersburg och Baltikum. För övrigt var det ett asiatiskt rike.

Jag har bara en enda bön: Låt Estland få vara ett fritt rike!

Utsikten från vårt fönster:

.....

Nyss såg vi ett amerikanskt program om esterna, flykten och livet i USA. Bara slutet. Vi missade en berättelse från flyktinglägret i Geislingen. Det läger där Ants levde några år och hans pappa var föreståndare för. Vi hann se gamla bilder från staden och den såg ut ungefär som den gjorde när vi var där. De berättade att tyskarna inte var så förtjusta i esterna eftersom de fick dollar från USA, och kunde leva bättre än tyskarna själva.

Geislingenhus.

En kvinna som levt i Geislingen och senare utbildat sig till advokat i USA berättade att hon verkligen försökt förklara för amerikanska myndigheter att esterna aldrig, aldrig ville ha ryssarna i sitt land. Sovjet spred ju lögnen att esterna bett om att få komma med i Unionen. Som jag sagt tidigare: Först var esterna fascister, sedan bad de att få komma in i Sovjet, och så var de fascister igen! (Enligt info från Moskva alltså)

I programmet från Tallinn i går fastande jag främst för Marju Lauristins ord, att nu lever esterna med medmänsklighet. Det känns så rätt. Jag har sökt det ordet länge. Det Estland som Sovjet skapade var helt utan medmänsklighet. Inget gjordes för att människorna skulle få ett bra liv. Nu byggs t.ex. en ny rondell i Rakvere, och jag tycker det är så härligt att se hur man bygger in säkerhet i den. Man åker en bil i taget och undviker krockar. Medmänsklighet. Och snygg blir den.

Sångerskan Gerli Padar, 31 år, sa i en intervju att hon hoppas att esterna ska förbli ester. Hon berättade också att hon rest i flera länder i östra Europa, och Estland är bara att beundra. Det är så härligt.

Jag vet att det kan vara svårt för människor från andra länder där nationsgränserna är så självklara, att förstå Estlands situation. När Aftonbladet citerade mig var det med rubriken: Självständigheten måste bevaras.

Det har tagit 20 år för Estland att bli respekterat. Att bli som alla andra Europeiska länder. Kanske kan jag sluta skriva nu. Men det var just 20 år som Estland fick vara fritt förra gången. Det här året blir magiskt. Det får inte hända igen. Och det har landet arbetat för under alla tjugo åren. Sakta men säkert och med stor klokskap har man sett till att integreras i Europa. Att visa att de är européer.

Jag såg en film om Finska vinterkriget, och hörde en kvinna säga att hennes dröm var att Karelen åter skulle bli finskt. Att hon skulle ta sina barnbarn till sin barndoms hembyggd. Jag förstår henne, men har inte tänkt så mycket på det tidigare. Kommer ni ihåg sången: "Varför skola mänskor strida?" (ungefär så) Varför flyttas gränser? Är det för människors bästa? Nej, inte alltid. Ibland handlar det bara om makt. Att visa sin makt.
Många ester som flydde långt bort 1944 är rädda för att komma tillbaka. Det är för nära Ryssland.

.....

Johan Bäckman

Minns ni finslandssvenske docenten Johan Bäckman? Han som bl.a. påstår att esterna skickades till Sibirien för att skyddas för sina rgna. Det orsakade att han miste sitt jobb. Tack och lov. När esterna högtidlighöll slaget vid Blå bergen, Sinimäed, då försökte han komma in i landet igen. Han blev avvisad, och nu ska han stämma estniska polisen. "Jag skulle demonstrera mot fascismen vid Blå bergen", säger han. Hans rättigheter är kränkta.
Det togs ett tillfälligt beslut om inreseförbud för Bäckman eftersom man menar att han kan äventyra nationens säkerhet eller den allmänna ordningen. Vilket landet har rätt till.

Ants Paju och Kalevipoeg bakom sin häst.

Klockan är tre på eftermiddagen. Jag har just sett ett program på TV om en man och hans liv. En man, Ants Paju, som skickades till Sibirien som 5-åring och som nu stod med tårar i ögonen vid sin släktgård som helt förfaller. Granngårdarna, sju stycken, förfaller också. Alla boende skickades iväg till Sibirien för att förintas, menar han. Han talar naturligtvis en bra ryska, men han har bott i sitt Estland sedan 11-årsåldern. Han blev författare och politiker. Det som föranledde detta program var att han sett till att en stor staty av Kalevipoeg sattes upp i Põltsamaa. Först kördes den runt i Estland och hälsades med musikorkestrar och folkdansare på de centrala torgen.
En dag som denna funderar man naturligtvis på vad som gör att en nation är en nation och skall vara en fri nation. Här är det språket och kulturen som binder människor samman. Och numera kunskapen om hur livet kan spolieras av att man inlemmas i en kultur som är så olik den egna. Tvärt emot vad som sades under Sovjettiden var tsarernas Ryssland inte alls lika svårt att leva i. Det var ju under tsarernas tid som frihetslängtan började vakna, och känslan av att "vi kan förändra". Redan under andra hälften av 1800-talet kom förändringar. Livegenskapen försvann och man kunde börja välja vilket liv man ville leva. Allt detta togs ifrån dem. All frihet försvann. Ja, själva livet försvann i skräck, oro och förvirring för dem som inte dödades direkt. Visst förstår jag Ants Pajus tårar. Han är död nu. Han dog 28 juni och fick alltså 20 år av frihet. Han hann sitta i riksdag och vara borgmästare i Jõgeva. Men han kom aldrig ifrån sina minnen.


Nästa TV-program var ett amerikanskt inslag om Estlands nyare historia. Vi fick se om frihetskriget, ockupationerna och så den nya frihetskampen. Något som dominerar i den estniska kulturen är sången. Inget annat land har så många folksånger nedtecknade och fortfarande levande. Sångfestivaler hölls även under ockupationen även om de utnyttjades av kommunisterna till propaganda. Av någon märklig anledning tilläts sången ”Mu isamaa on minu arm." Nationalsången och andra nationalistiska sånger var totalförbjudna.
Inför sångfestivalen 1969 förbjöds "Mu isamaa on minu arm" men spontant och utan dirigent började sångarna ändå sjunga den. Publiken sjöng med och så småningom var det en dirigent som steg upp i dirigentstolen. Partichefen i Estland Johannes Käbin satt som vanligt på första bänk, och han visste naturligtvis att  Moskva förbjudit sången, men han resonerade så: "Om folket vill sjunga, låt dem sjunga." Malle var där och berättade att det var en underbar kväll.

Efter befrielsen och några år senare vårdades f.d. partichefen (han byttes ut 1983)på ett ålderdomshem där han sågs som vilken gamling som helst. På samma avdelning fanns en man som under kriget blivit officer i den tyska armén. Han hade suttit i sovjetiskt fångläger för det. Nu var han alltså också gammal och trött, men han har berättat att han tyckte det var trevligt att samtala med Käbin, och på Käbins begravning 1999 sa han: "tänk att den siste som Käbin hade trevliga samtal med var en f.d. tysk officer. Livet är lustigt."

Sången spelade en stor roll under detta frihetskrig. Till skillnad mot det krig esterna kämpade i 1918-20 hade de nu inga andra vapen än sången! Tänk att jag blir så upprörd när jag tänker på den där artikeln Harry Schein skrev i DN efter att ha hört sångfesten i Tallinn: "Jag känner igen mig från min ungdoms Österrike", dvs han hörde nazism i de estniska sångerna. Och kanske det värsta av allt: Ingenting tog tidningen in för att rätta till hans hemska uttalande. Jag vet det eftersom jag hade en korrespondens med Hans Bergström då. Schein själv besvarade inte mina brev. (se 14.2. 2010)

Nu har klockan blivit 19 och jag ska se utsändningen från dagrens sångfestival i Tallinn. Jag berättar om den i morgon.

När det gäller apotek och mediciner ska jag komplettera mig. Det finns många apotekare i släkten. En tid  trodde jag att hälften av alla ester jobbade på apotek...

Ants farbror fick låna pengar till ett apotek under frihetstiden. Det lönade sig väl. Problemet kom under ockupationsåren. Han gjorde nämligen så, att han gömde ingen medicin. Den som kom och var i behov av medicin fick det. Kommunisterna fick veta detta, och varnade honom på olika brutala sätt, men han gav sig inte. "Det är min uppgift att ge medicin till dem som behöver." - "Det är bara partimedlemmar som ska få sådan medicin!" Till slut orkade han inte längre. Redan efter ett år av "behandling"var han död.

Kanske är de gömda medicinerna orsaken till att man fortfarande använder naturmedel i så hög utsträckning i Estland. Man fick inte glömma bort den gamla kunskapen. Fick man ingen penicillin tvingades  man använda annat.

I dagens Postimees läser vi:

Dricka Tranbärsjuice håller blodkärl i form.

Härligt sur tranbärsjuice. Eller är den sötad?

Tranbär har länge varit känt som ett naturligt stöd för att lindra inflammation i urinblåsan. I Boston University har forskare upptäckt att tranbärsjuice stärker hjärta och blodkärl.

Vid undersökningar visade det sig att bäret innehåller nyttiga ämnen som förändrar en människas artärer. De blir mjukare och mer elastiska och förebyger därmed blodproppar.

I sin studie, gjorde forskarna från Boston University 44 pilotprojekt med 480 ml tranbärsdryck. Redan efter fyra timmar kunde de se förändringen på artärerna.

Att dricka tranbärsjuice dagligen ökar det så kallade goda HDL-kolesterolet i blodet och sänker LDL eller det dåliga kolesterolnivåerna.

Tranbärsforskarna menar också att det finns mervärde i bärets sammansättning. Ett syrlig bär innehåller stora mängder av friska antioxidanter, polyfenoler. Polyfenoler sägs ha viktiga egenskaper vid cancer och diabetes. Det är starkt antiinflammatoriskt..

Tallinn liknar en sibirisk by

"Tallinns gator liknar på vintern en by i Sibirien", sa presidenten när Vikerraadio hade den första debatten mellan de två presidentkandidaterna i går kväll. och tillade att ”detta kan också sägas om förhållandena på sommaren när det används taggtråd för att laga trasiga staket på daghemmen."  (Savisaar är borgmästare i Tallinn)

"Vi har en stor kommun, som har en massa pengar, men som inte svarar för öppenhet, som inte har gjort sig fri från korruption som statsapparaten har gjort", sade presidenten.

Hans motkandidat Indrek Tarand, som utsetts av Savisaars Keskerakond, sade att denna och många andra sjukdomar i det estnisk-sovjetiska arvet är något de kämpar hårt med, 0ch det är inte hopplöst.

Tarand sa också att Keskerakond kommer sluta med samarbetet med grannen i öster.

Dagen har varit varm och lite jobbig, men kvällen är precis lagom sval och det är skönt att sitta ute och njuta. Och det tyckte vår släkting också, som kom och hälsade på. Vi pratade mycket om tider som gått.

”Vi i min generation har alla mycket ryskt inom oss. De tog allt från oss både fysiskt, psykiskt och materiellt, och även om vi verkligen försöker, så är vi stympade. De yngre kommer inte ihåg den tiden, de vill inte heller komma ihåg. Nästa generation, de små kanske ändå blir mer hela som människor. Jag hoppas det.”

Hon arbetade på apotek under ockupationsåren, dvs. hela hennes vuxna liv. Nu är hon gammal och pensionär. ”Vi hade ett särskilt lager på apoteket. Under disken. Jag  fick själv bestämma vilka som skulle få de där speciella medicinerna."

"Nära vårt apotek fanns KGB-centralen på Pagarigatan. KGB-männen blev också sjuka och behövde medicin. Chefen där brukade komma till mig då, och jag gav honom ur det gömda lagret. - Ni måste förstå att det inte var som på frihetstiden, och inte heller som det är nu.- En dag sa KGB-chefen att om jag fick en inbjudan utomlands skulle han se till att jag fick resa. Det var mycket speciella regler för vilka som fick åka utomlands. Man skulle tillhöra Partiet förstås, men det brukade inte räcka. Jag var inte partimedlem.

Jag fick en dag ett brev från en släkting på Nya Zeeland med en inbjudan. Jag visade KGB-chefen brevet, och han såg till att jag fick de rätta pappren och kunde åka. 1975. Det var fantastiskt och unikt. Jag fick tillstånd att resa omkring i Australien, men inte gå in på Estniska Huset där. När jag kom hem sa han först, innan jag hade sagt något: Bra! Du gjorde som vi sagt. Du var inte på Estniska Huset. Säg till om du vill resa någon annan stans. (Naturligtvis hade de spioner på alla Estniska Hus över hela världen. Det har jag hört från Stockholm också.)

Rae-apoteket vid Rådhusplatsen i Gamla Stan.

Efter en tid fick jag resa till Sverige tillsammans med en grupp agenter. Inte ville jag bo på hotell och känna mig övervakad, så jag fick tillstånd att bo hos en släkting i Södertälje två nätter. Det var absolut inte tillåtet för resenärer från Sovjetunionen, men jag fick. Tjänster och gentjänster... Det handlade om det i Sovjetunionen hela tiden. Och när jag hade gäster från utlandet fick jag tillstånd att ta dem till olika platser i Estland, vilket också var förbjudet. Villkoret var att de skulle vara tillbaka på hotellet kl 24.”

(Ja, jag kommer själv ihåg att när vi var i Tallinn 1978 fick vi inte lämna staden utom för ett besök i Pärnu med dem i gruppen som ville följa med. Tyvärr blev det inget av med den resan eftersom båten som skulle ta oss tillbaka till Stockholm hade gått på grund; den ryske kaptenen hade arit berusad. ”Nu måste ni väl spara era pengar så ni kan betala hemresan,” sa vår svensktalande KGB-guide. Att resebyrån skulle stå för de extra kostnaderna var helt uteslutet i hennes värld. Men de gjorde det, vi var ju svenskar allihop, och resebyrån fanns i Stockholm.)

Vår släktings mormor bodde i Valga och var ortodoxt troende. Det betydde att de var i kyrkan varje gudstjänst och alla stora helger. Och trots att jag vet att många ester  valde att under tsartiden utbilda sig till präster i den ortodoxa kyrkan för att få utbilda sig över huvud taget, så är de inte fullt accepterade av ester med luthersk tro. Vissa ester besöker ortodoxa kyrkan med stor tvekan, andra gör det absolut inte,” avslutade hon.

Valga ortodoxa kyrka.

Valga är den staden i söder som delades mellan Estland och Lettland efter frihetskriget.

…..

Den 20 augusti är det, som ni redan vet, stor sångfest i Tallinn för att fira 20 års frihet.

Inte riktigt som den estniska flaggan utan gammelryssarnas egen version.

Den 21 augusti är det fest i Kalaste och Mustvee, gammelryssarnas orter. De firar också 20 år av frhet! De har levt så länge i Estland och varit med om både uppvaknandet under slutet av 1800-talet och frihetsåren 1920-1940. De är som ester fast de talar ryska (och estniska). Ungefär som setu-folket.

Övriga ryssar är med och firar, eller, om de är sovjettrogna, går de och gömmer sig dessa festdagar..

Ni som följt min blogg vet att jag undrar över Edgar Savisaar, Keskerakonds grundare och ordförande. Jag hittade lite om honom på Wikipedia och blev verkligen förvånad. Det är nämligen så här:

Edgar Savisaar.

Edgar Savisaar föddes den 31 maj av Elmar och Maria Savisaar. Föräldrarna hade hade gripits på sommaren 1949 eftersom de hade sålt sin häst precis innan gården kollektiviserades. Fadern dömdes till sju år i sibiriskt fängelse, modern till 5 års fängelse.

Det hävdas att Elmar Savisaar inte kan vara far till Edgar eftersom han arresterades den 8 augusti 1949. Detta skulle betyda att Edgars medborgarskap är tveksamt. Emellertid föddes Edgar Savisaar i Harku fängelse i Harjumaa, Estland. 1950 omplacerades mor och son till fängelselägret Kuuste, som ligger i södra delen av landet. 

Han gick i skola i Tartu och utbildade sig till historiker vid Tartu Universitet. Han blev docent 1982.

Han var medlem av kommunistiska partiet, och 1980-1985 också i Tallinns Havsregions exekutivkommitté m.fl. uppdrag. 1988 – 1989 var han forskningsledare i en konsultfirma, Mainor.

När perestrojkan inleddes i juni 1987 publicerade Savisaar texter om att reformera samhället. Han blev känd av esterna efter ett framträdande i TV. 1988 bildade han Folkfronten som stöd för perestrojkan. Han blev en av ledarna för ”den sjungande revolutionen”.

 Så här långt tänker jag, att alla ester har en historia. Deras liv är så annorlunda än våra. Framför allt de som föddes före 1991. Och många, många reagerade som Savisaar. När ockupanterna tagit allt ifrån dem, då vände de sig ändå till dem och trodde på dem och gick med i partiet. Jag har tidigare berättat om kusin Annes arbetskamrat som växte upp på sibiriskt barnhem efter att föräldrarna fängslats och fördrivits för tt de var s.k. kulaker. Han var den som sist lämnade hoppet om en god framtid med kommunismen. Han trodde inte på det han såg i finsk TV. De styrande sa att det var lögn. Då var det lögn. De människor som levde i Sovjetunionen hade den högsta levnadsstandarden i hela världen. Just det trodde nog inte Savisaar på. Han kämpade för att Estland skulle få en form av självstyre inom Unionen. Han ville inte lämna Sovjet helt och hållet.

 1989 valdes han till Sovjetisk folkets deputerandekongress. Han fick fler förtroendeposter och 1990 utsågs han till ambassadör i Estlands SSR:s Högsta Råd. Den 3 april 1990 utsågs Savisaar till estnisk regeringschef. Det fortsatte han vara sedan Estland blivit fritt i augusti 1991. Den 29 januari 1992 blev han transportminister i Tiit Vähis regering. Under den här tiden var det hyperinflation, varubrist och stigande råvarupriser.

Jag minns när Anne visade oss ett kort hon fått som gav henne tillåtelse att köpa strumpor! Men det fanns inga strumpor att köpa. När det gällde bristen på mat var problemet så stort, att Anne levde och hennes familj levde på rågbröd. Någon gång råkade de säga att ”det var bättre förr”, och då drog vi efter andan och påminde dem om hur de levde på den tiden. Allt var så oerhört osäkert och ingen visste egentligen hur livet skulle bli.

För ett par år sedan berättade vi för unga Marju hur det var att leva i Sovjetunionen. Hon var ca 10 år 1991 och kom inte ihåg så mycket, och just nu sitter Ants och berättar för Aivar, som är drygt 30 hur det var. Han växte upp på barnhem, föräldralös och visste inte heller så mycket. ”Jag känner några ryssar, och de är trevliga!, sa han. ”Det handlar inte om dem, säger Ants. Det är skurkarna i Moskva som är de mest brottsliga.” Gissa vad Aivar vet om Sverige. Nästan ingenting. Det enda han säkert vet ät baltutlämningen. Och så var det passionen för fosterlandet. Aivar arbetar då och då i Finland. Men han trivs inte där. När båten är så nära Tallinn att han ser kyrktornen i Gamla Stan, då blir han tårögd. Varje gång! Det är passion det.

Nu tar vi Skandalen!

I september 1995 utbröt den s.k. inspelningsskandalen. Det var statsminister Tiit Vähi och Reformpartiets ordförande Siim Kallas, som anklagade Savisaar för att ha spelat in politikersamtal sedan 1995 inför parlamentsvalet.. Det började med att AS SIA (?) hittade kasetterna. Tiit Vähe avbröt samarbetet med Keskerakond och valde istället att samarbeta med Reformpartiet. Savisaar nekade till alla anklagelser, och Vilja Laanaru, hans assistent, tog på sig skulden. Hon gifte sig senare med honom. Och skiljde sig också.

Han slutade som politiker. En hel månad! Sedan var han tillbaka igen. Den mannen har elefanthud.

2003 hade han en hjärtinfarkt. Och drog sig tillbaka från politiken. En tid.

När Ansip valdes till statsminister förklarade Savisaar att borgmästarposten i Talinn är minst lika viktig, eftersom det är där nästan alla ester bor, och valde det jobbet istället. Keskerakond hade – och har – majoriteten i Tallinn eftersom så många ryssar bor där, och det är det populäraste partiet bland ryssarna i Estland. Även om de inte har medborgarskap i Estland röstar den ryska befolkningen i kommunalvalen.

Som borgmästare har han t.ex. infört municipalpoliser, speciell huvudstadsskatt, och bett om pengar till en ny ortodox kyrka i Lasnamäe och till sitt parti. (se 30.12.2010). Han blev inte Keskerakonds förslag till president. Hans framtid diskuteras. Av andra. Själv säger hahn att han självklart ska sitta kvar.

Det var lite kul när han som svar på Ilves uttalande att en man som begär pengar från Moskva inte kan bli statsminister i Estland sa att den som blir vald till Estlands president ska vara född i Estland. (Ilves är ju född i Stockholm.)

Jag fick en kommentar i dag:

Idag 15 augusti 2011 har Aftonbladet ett viktigt citat ur karinsestland.blogg.se. se sid 6 debatt!
Grattis!

Jo nog blir man stolt. Det var jag, Carl Bildt och en till som citerades i tidningen. Härligt.

Fyra statsministrar från fyra fria grannländer.

Nu handlar det om firandet av den 20-åriga friheten. I dag är det i Stockholm det firas. Alla tre statsministrarna var där, och Ansip tackade svenskarna på svenska.

Men jag ska börja med SvD.

"Enskilda människor kan göra skillnad". De var fyra initiativtagare till Måndagsmötena på Norrmalmstorg, och andra platser i landet. De visade att Baltikum inte var glömt. Vi svenskar och många, många estlandssvensakar och sverigeester i vårt land ville visa att vi tror på ett fritt Baltikum. Det var många andra - och det var vi vittnen till - som menade att balterna hade för bråttom. "Bråttom? Vi har ju kämpat i nästan 50 år" sa vår släkting Ave på sitt första besök i Sverige 1988. Det var pinsamt.

Det var faktiskt tur att vi då hade en borgerlig regering, som inte fastnat i gamla tankar.
Citat: "Våren 1990 förhärskade en av ledande socialdemokrater en då länge omhuldad syn att stöd för balternas rätt till självbestämmande var "kalla-krigs-hysteri". Men med det stöd som så många enskilda medborgare gav balterna på måndagsmötena kom denna uppfattning att förpassas till historien. Och Carl Bildt betydde mycket för utvecklingen.

Också SvD men i går.
"Stödet till de baltiska frihetssträvandena var inte okontroversiellt:"
"Som president Ilves framhåller spelade Sverige en viktig roll vid de baltiska staternas frigörelse, men historien är också fläckad av exempel på hur den svenska regeringen svek. När motståndskampen i Baltikum växte fanns det fortfarande en ovilja från den svenska regeringens sida att ta ställning för det rätta. I stället upprepade man (utrikesminister Sten Andersson) fel saker. Måndagsrörelsen som i dag kanske verkar vara helt okontroversiell, var också allt annat än hela landets politiska angelägenhet.

Jag minns hur förvånad jag blev när Pierre Schori på frihetens kväll i TV sa: "Detta är den lyckligaste dagen i mitt liv." Jag hade aldrig uppfattat att han brydde sig om de baltiska folken. Tidigare sa han: "det är ofrånkomliogt att de är en del av Sovjetunionen."  Ärligt talat, det nya uttalandet kändes inte äkta.

I ledaren i DN i dag intervjuas president Ilves och han försäkrar att måndagsmötena hade stor betydelse. "Vi hämtade mycket kraft i det."

President Ilves: Allt som ligger i det förflutna är inte historia. KGB var endast ett av de repressiva organen. Hela den sovjetiska regimen var brottslig och här bör man inte göra några undantag. Popstjärnan Sting har en låt med titeln History will teach us nothing. Jag tror att människor egentligen inte kan dra lärdom av historien. Det viktigaste är att vi läs oss att minnas, dock utan att fastna i det förflutna men med förmågan att se framåt."
...
Vi bör erkänna för oss själva att esternas förhållande till Estland av historiska orsaker är extremt passionerat, nästintill religiöst. Men vi kan inte förvänta en lika stor passion från människor av annan nationalitet, som har bott här i fem, tjugo eller fyrtio år. Deras relation är mer pragmatisk och motsägelsefull.
...
Det är omöjligt att överskatta den roll som Sveriges dåvarande statsminister - och min gode vän - Carl Bildt och hans närmaste kolleger spelade. Det är ett utmärkt exempel på att även ett medelstort land kan spela en avgörande roll i storpolitiken."

Ja, han har helt rätt i att de är passionerade, esterna. Det har vi också upplevt många gånger. Men det är helt förståeligt. Under ockupationsåren var de helt utestängda och visste bara litegrand om vad som hände på fria sidan av järnridån.  Kanske berättade föräldrarna något om livet under frihetstiden. Och den tiden var underbar. Självklart! De hade 1940 blivit berövade allt av värde. Vi får inte glömma det. Allt de skapade under de sista decennierna på 1800-talet och fram till 1940. Allt de lärde sig om att själva skapa sina liv. Allt detta raserades. Kvar var gråhet, förfall både mänskligt och statens.

”Ja”, sa Hanno 1994. ”Ni har ju läst Oscar Luts förstås.” Luts är stor författare i Estland, och naturligtvis läser alla andra civiliserade människor de estniska böckerna!

Ibland tycker vi att det vore roligt om vi fick berätta om Sverige. Ibland. Men ingen är riktigt intresserad. Nej, fortfarande är det det nya, fria landet som gäller. Och det är dem väl unt!

I dag blir det ett recept som jag inte prövat, men som verkar spännande.

Ungersk keso- och potatis paj

6-8 portioner

2,5 dl ljummen mjölk
1 dl socker
1 ägg
1 tsk salt
1 pk (11 g) torrjäst
7-8 dl (ca 500 g) vetemjöl
100 g smör

Fyllning:
6-8 (ca 800 g) mjölig potatis  
500 g keso
2,5 dl naturell yoghurt
2 ägg
2 dl socker
2 tsk vaniljsocker
Saften av 1 citron (ca 1 dl) och rivet skal

kanel och socker

äppelmos

1. Skala potatisen och koka. Tillsätt inte salt!
2. Under tiden förbered degen: Lägg sockret i varm mjölk, ägg och salt.
3. Blanda mjöl och jäst. Rör om och blanda med två tredjedelar av mjölkblandningen.
4. Bland nu alltihop med det smälta smöret.
5. Låt degen jäsa på en varm plats en halvtimme under rena dukar.
6. Tryck sedan ut degen i en pajform ca 20 x 30 cm stor.
7. Täck över och låt jäsa till fyllningen är klar.
8. Mosa den varma potatisen i matberedare och låt svalna.
9. Tvätta citronen och riv skalet och pressa saften.
10. Rör ihop keso, naturell yoghurt, ägg, socker, rivet citronskal och färsk juice.
11. Lägg i den krossade potatisen och blanda.
12. Häll fyllningen i pajformen i ett jämnt lager och strö över kanel och socker.
13. Grädda i 200 grader på andra falsen nerifrån i 30-40 minuter.
14. Låt kakan svalna i 15 minuter innan servering och servera med äppelmos.

Nu undrar jag: Är det en dessert? Kanske till kaffet? Jag ska pröva den i morgon – tror jag. Det är det där med sockret, men det är i alla fall inget vetemjöl i den...

presidenten.

"I augusti firar vi 20-årsdagen av återställandet av Estlands självständighet", sa han. "Jag önskar att vi kunde ta bort  all negativitet och alla nedsättande känslor för vårt land, och istället ska vi verkligen  vara stolta över fosterlandet. Vi har förändrat det förfall som det forna sovjetiska imperiet skapade. Vi har gjort allt själv. "

"Som medborgare i Estland kommer vi att göra allt större och bättre", sade han. "Denna attityd och förståelse för att det är vårt eget ansvar som kreativa medborgare i Estland i synen på framtiden  har vuxit under de senaste fem åren", sade presidenten på Reformpartiets sommardagar i Lepanina, Pärnu län.

"Samhällen, rörelser och föreningar har förbundit sig att förbättra vår livsmiljö allt mer och mer," fortsatte statsöverhuvudet. "Bara en oberoende och  i huvudsak självförsörjande medborgare  säkrar överlevnaden av landet. Det civila samhället innebär fortsatt frihet. Jag vill vara med och stödja det civila samhället i framtiden."

Reformpartiets 33 medlemmar i Riigikogu har alla undertecknat nomineringen av Ilves i presidentvalets första omröstning, vilket sker den  29 augusti i Toompea slott. Totalt har 75 personer, dvs. tre av parlamentets fyra parlamentariska grupper, meddelat presidenten sitt stöd.

Den 20 augusti firas här i Estland Frihetens dag med följande program på Sångfestivalplatsen i Kadriorg.

Lägg märke till att klockan 00:00 firar man Islands dag med isländska artister och musiker!

…..

Jag vet inte om det skrivits i svenska tidningar om mannen som tog sig in i Försvarsdepartementets lokaler i Tallinn, tog två gisslan, och hotade personalen med ett skjutvapen.

I går klockan 15:08 fick polisen ett larm om att en okänd man brutit sig in försvarsministeriet med en pistol. En rökbomb hade kastats på huset. Enligt preliminära uppgifter tog mannen två personer som gisslan.

Människor evakuerades kl 16.40 efter skottlossningen. Händelsen ägde enligt uppgift rum i den mycket säkra första våningen av försvarsministeriet.

Gisslan lyckades fly och det blev mer skottlossning.

Attentatorn. Man ser tydligt att han är slavarbetare.

Det blev en stor utryckning med poliser, brandmän och bombgruppen. Ingen blev skadad utom attentatsmannen själv, som dödades vid skottlossningen. Han hann inte uttala några hot eller någon anledning till sitt agerande.

I dag har man intervjuat människor i hans närhet och fått fram en del fakta. Mannen hette Karen Drambjan och var advokat. Han var son till en framgångsrik professor i Moskva.  Han var politiker, aktiv i det ryska vänsterpartiet, som betonar att detta inte får ses som ett politiskt brott. De sympatiserar inte med Drambjans agerande.

Under Bronssoldatupproret sa han att han var beredd att skjuta ner alla ester som närmade sig statyn. Den statyn betydde så mycket för honom och att flytta den var det värsta brott som hänt i historien. Annars var han en lugn man. Han kunde ingen estniska och hade därför svårigheter att få något arbete eftersom domstolsförhandlingarna sker på estniska i Estland. Det finns tolkar att tillgå för de åtalade men det tas för givet att försvarare och åklagare behärskar landets språk. Förra året betalade han tolkar själv och hade ett par mål, men han förlorade dem vilket inte gjorde det lättare för honom att få nya jobb.

En vän berättar att han var en typisk armenier,. Han var mycket emotionell, bad aldrig någon om hjälp. Hans livssituation hade blivit mycket svår. Han hade inga inkomster, hade inte ens pengar till mat. Lägenheten blev han av med när han inte kunde betala sina lån. Vännen fortsätter: ”I dag hjälper psykologer personalen på Försvarsministeriet. Vem hjälpte Drambjan? Ingen. Han var helt ensam. Han ansåg sig som helt obehövd.

Den ryske politikern i Estland Dimitri Klenskij menar att Drambjan var en häftig man med stora egna problem och absolut inte några politiska syften med sin handling.

”Om man ska vara artig så var han en stor skithög. Alla politiska motståndare var nollor som skulle bort. Alla som kritiserade något var dåliga människor. Drambjan måste fått ett nervöst sammanbrott eftersom han mist alla möjligheter att försörja sig.”

2001 beskylldes hans dotter smuggla amfetamin. Hon var misstänkt  som försäljare av narkotikan och kurir mellan Tallinn och Helsingfors. Hon ställdes inför rätta, och hennes maffiaboss hade i sitt garage kilovis med amfetamin, vapen och en Audi som han sålde ifrån. Hon var hans försäljare. Hon blev emellertid inte dömd till fängelse utan har nu emigrerat.

”Karen Drambjan uttryckte tidigare uppfattningen att icke-ester i Estland betraktas som slavar. Han kände sig kallad att stå upp för sina rättigheter, eftersom den estniska regeringen redan har börjat inbördeskriget.” skriver Drambjan 2009 i EU parlamentsvalets portal Slavia.ee. Drambjan sade att icke-ester tvingades att omvända sig till syndiga främlingar, och att leva i ständig skuld till s.k. människor. "Och vi lyder," tillade han.

Han sade att ingen fritt tänkande person kan förstå varför en tredjedel av befolkningen, en fjärdedel av väljarna, inte är representerade i parlamentet. "Vilka är vi - slavar? Jag tror att alla svarar att han/hon är människa. Var är vår mänskliga värdighet? Och vår grundläggande självrespekt? "skriver han.

Regeringen har valt ett inbördeskrig menar Drambjan.

Man säger att det är uppenbart att den estniska regeringen redan har valt inbördeskriget. "Kom ihåg! Detta är vår sista chans. Vi vill stolt meddela att vårt hem är Estland, var rädd om  ditt hem. Visa alla, inklusive oss själva, att vi är människor här, inte slavar! "

Ja, tidningarna är fyllda av uppgifter om denne man. Naturligtvis är det en stor händelse här, och alla är ändå glada, att ingen annan kom till skada.

Vad jag vet är det självklart att det talas svenska vid våra domstolar, men att tolkar ska finnas vid behov.

Och denne man har anammat vad Moskva säger om ryssarnas förhållande i Estland eftersom det passar hans eget öde. Att alla ester var tvugna att lära sig ryska och anpassa sig till den ryska-sovetiska kulturen under den 50-åriga ockupationen är inget som han överhuvudtaget betänker. Att ryssarna har högre pension här än i Ryssland och lever ett bättree liv här tar han inte heller i beaktande. Detta är Estland.

Varför flyttade han inte till Ryssland? Han hade ju en bra utbildning. En advokat måste väl kunna få ett bra jobb i Ryssland!