.

När det började lacka mot jul gjorde Ants en bricka med granris, en liten kyrka och tomtar. ”Vad är det där?” sa de muslimska eleverna. ”Nu är ni i Sverige, så ni får vänja er vid kyrkor”, svarade han ”men ni har kanske en moské som ni kan ställa bredvid.”

En av flickorna gick hem och frågade sina föräldrar om hon fick ta med deras lilla moské till skolan. Men föräldrarna blev misstänksamma.

”Vad är det för provokation?”, suckade de.

”Nej, det är inget sånt.”

”Men något är det? En svensk lärare…”

”Nej, han är inte svensk. Han är från Estland.”

Och när föräldrarna förstod det, då fick hon ta deras fina lilla moské, som ställdes bredvid kyrkan. Och alla var nöjda och glada.

När man skruvade på kyrkans verk spelades Stilla Natt. När man spelade på moskéns, var det en böneutropares gälla röst som hördes.

Jag tror inte på att det är vänlighet att inte berätta. Jag tror inte att det är vänligt att inte låta barnen få lära sig sådant som vi uppfattar som väsentligt i vardagen och i skolans arbete. Vi berättar om hur vi gör, och de berättar om sitt liv. Man kan inte ta för givet att människor bara förstår hur det går till här. Vi lever verkligen annorlunda här än man gör i länder långt härifrån. Bara en detalj: Vi har inte ytterkläder på oss i klassrummet, då fryser vi när vi kommer ut i kylan. Det är inte rasism att säga det. Det är vänlig omtänksamhet.
Förresten gjorde Kristian Luuk ett så bra inslag om ester i sitt program Sen kväll med Luuk. Han visste att svensken inte kände till något om Estland och ester då, 1991-92. Han hade sin egen familj som skådespelare, och de visade helt galna saker, som inte stämmer alls. Men det var roligt, och det visade att vi aldrig tagit reda på något om Estland och dess kultur. Senare har vi lärt oss lite mer.

Sverigedemokraterna blir ett så stort parti därför att vi inte diskuterat invandrarfrågan öppet. Det är inte farligt att diskutera. Man blir så lätt klassad som rasist, invandrarfientlig och annat dåligt. Om vi känner att det är en överenskommelse mellan alla parter, och att det är helt OK att prata om det och komma med förslag på problemlösningar. Då tror jag att SD inte behövs.

När esterna kom till Sverige, då startade de skolor redan i lägren. De hade rätt att söka arbete ganska snart, och acklimatiserades i vårt land. Många har höga poster i vårt samhälle. Men de har också sina estniska föreningar, sina estniska traditioner, och det är inget som vi retar oss på. Den stora arbetskraftsinvandringen vi hade under 1960- och 1970-talen var väl inte heller något problem? Kan någon analysera vad vi gjort för fel denna gång?

I Estland har större minoritetsgrupper sina egna skolor. Sina egna kyrkor. Men de ska lära sig språket hjälpligt, och förstå landets kultur för att bli ”riktiga” ester. Det finns t.ex. många ryska skolor där man enbart talar ryska, och många ryskortodoxa kyrkor. Dessutom finns det protestantiska och estniskortodoxa kyrkor samt flera olika frikyrkor. Det är ett specifikt problem, och det är att Ryssland vill bestämma vilka historieböcker eleverna ska ha. Nu har Estland tagit tag i frågan, men det är inte helt klrt ännu.

I TV i går högtidlighölls att det är 91 år sedan Frihetskriget började. 3588 estniska soldater avled. Firades i Narva. ”Vi slutar aldrig kämpa för vår frihet” sa Jaak Aaviksoo, försvarsminister.

Årets strid för borgmästarposten i Tallinn blev mycket dyr för alla partier. Nu gäller det att hitta pengar för att betala skulderna man drog på sig.

Två har dött i svininfluensan i Estland. En åttaårig pojke och en femtioårig man. Man har infört besöksförbud på sjukhuset i Mustamäe, det sjukhuset jag skulle få en kranskärlsröntgen, men där jag avvisades. Det är drygt två månader sedan, och jag väntar fortfarande på kallelse, och sedan är de flera veckors ytterligare väntan.. Tänk om jag ändå hade fått komma in…

Under den ryska tiden var det dåligt med utbildning särskilt för flickor. Ants mormor var tvungen att utbilda sig till lärare för att få läsa vidare. 1909 startades Paide flickgymnasium, en åttaårig utbildning (tidigare var skolan 2-årig) där flickorna bodde i skolan. Det var hård regim. I stil med ett kloster. De fick inte ha kontakt med några män, inte ens bröder. Pappan fick de träffa en gång i månaden. MEN: De fick högre utbildning, och kunde sedan utbilda sig vidare. Detta firades i Paide i går, och man konstaterade att skolan fortfarande håller hög standard. De har bland de bästa studieresultaten i Estland.

Den estniske författaren Friedebert Tuglas, 1886-1971, som levde i Estland hela livet, valde att censurera sina böcker under hela ockupationstiden för att få dem utgivna. Han blev en av Estlands stora. Nu har man emellertid valt att ge ut böckerna i dess ursprungliga skick. Han framstår som en mycket bättre författare, sa en litteraturhistoriker. Tyvärr är han alltså död och får inte uppleva det.

Det var Nyheterna.

Jag har upptäckt något speciellt.. Jag känner det som om 1800-talet kommer närmare hela tiden. När jag var barn var det ju så fruktansvärt länge sedan, men inte nu längre. Och när jag tänker på medeltiden och känner efter hur det kändes när jag läste historia i skolan, känns det lika långt bort som 3 000 år i dag.  Förstår ni vad jag menar? Jo jo. Tiden är relativ. Men så påtagligt!

Jag tycker det blir så konstigt när jag tänker på Karl XII, som jag då och då gör. Tänk er. Han levde för bara 300 år sedan. Det är ju nyss. Eller hur? Eller inte så särskilt länge sedan. Vad är 100 år? Min pappa föddes 1903, vårt barnbarn Ida föddes 2003. Min mamma föddes 1906, Idas lillasyster Elvira föddes 2006. Mycket har visserligen hänt under åren. Ida och Elvira föddes till en helt annan värld än mina föräldrar, men det är överblickbart. Det gäller människor som stått och står mig så nära. När jag tänker så, ja då kan jag nästan ta Karl XII i hand.

När jag senast var på Nationalmuseum och betraktade tavlan Karl XII:s likfärd, då pratade jag lite grand med kungen, och berättade om sådant som hänt efter hans död, så han ska veta. Jag berättade om Hermanborgen där jag själv suttit och ätit mat ett par gånger. Den står stolt i Narva alldeles vid Narvafloden. På andra sidan floden står Ivanborgen. Som två tuppar ser de varandra i ögonen. Tänk er Karl XII vid sin borg, och Peter den store vid sin. Med var sin armé. Stirrande på varandra. Då skulle jag velat se på. Men inte vara med, det var en hemsk slakt.

Stockholm 1903. Men ingen bild från Tallinn 1903, och skillnaden var inte så stor.

.

I dag talades det i radion om att det fortfarande finns nazistiska förbrytare att straffa. Då tänkte jag att en skillnad på spelet efter nazismen och kommunismen är, att man straffar nazister från kriget, men inga kommunistiska mördare. Det är intressant, för när de baltiska länderna återfick sin frihet hade vi här i Sverige inte bara krav på att de skulle reformera fängelserna (se tidigare) utan de skulle vara snälla mot sina tidigare förtryckare och mördare. Ni vet, "Varför är ni inte snälla mot ryssarna?" Kritikerna menade att även ryssarna var offer. Men kom då ihåg att ryssarna var herrefolk.

Vi såg det själva när vi var i Tallinn 1978. När vi var i Valutabutiken och den ryska expediten var så oförskämd mot Ülo för att han var est; inte mot oss, vi var ju turister. Eller när vi skulle köpa något i mataffären och den ryska expediten måste hämta varan i lagret. Hon blev så arg på oss och skrek åt oss för att vi inte kunde köpa något annat. Eller när en rysk dam kom fram till Ants och frågade honom på ryska, och han svarade på estniska att han inte kan någon ryska. Hon skrek att ”om hon talade ryska med honom skulle han svara på ryska!”   Jag minns också att Anne berättade att Ülos syster var gift med en ryss, och om de talade estniska på festerna, - som han inte förstod - hotade han med att skicka dem till Sibirien. Och det var inte på skoj! De var herrefolk ända in i vardagsrummet. Jag var på bröllop i somras och vid middagen satt jag bredvid en man som många gånger varit i Estland i arbetet före befrielsen. Han sa. "Jag förstår varför esterna hatar ryssar." Jag försökte säga, att de gör inte det. Men han upprepade flera gånger med största allvar: "Jag förstår varför esterna hatar ryssar." Jag frågade inte om vad han sett, vi blev avbrutna av högtidstal.

Det är klart att jag begriper att ni då och då undrar vad jag håller på med. Hur kan man koncentrera sig så till den milda grad på ett så litet land när det finns andra länder i dag, som fortfarande lider. Lugn. Bara lugn. Jag kommer ge er ytterligare förklaring längre fram.

Estland blev utsett till det första helt judefria riket i världen. Det är fruktansvärt. Särskilt som Estland tidigare fått det stora judiska priset som det första land i världen som gett judarna autonomi. Men det var säkert helt rätt. Av de 3 000 judar som levde i landet under frihetstiden 1920-1940 flydde många med de sovjetiska soldaterna när de retirerade 1941, och det var de ca 1000 som mördades under den tyska ockupationen. Och det är fruktansvärt!!

När den estniske författaren Arvo Mägi kom hem till oss före Estland befrielse efter att jag skrivit min insändare till DN som svar på Harry Scheins vinklade kolumn i tidningen, då lämnade han följande lista (siffrorna har delvis reviderats senare ):

Och då brukar jag fråga: Vem bryr sig om de 69 000 esterna som miste livet under ockupationerna?

Man brukar också påminna om att Estland liksom några andra länder inte som egen nation angripit något annat land. De utsattes för detta av de stora staterna. Över landets huvud. Samtidigt som Estland ”förhandlade om” (mera: tvingades) att tillåta sovjetiska soldater in sin republik 1940, precis samtidigt. I en annan sal i Kreml undertecknades Molotov – Ribbentroppakten av Stalin.

Nej, det är inte många om man ser på andra länder, men då ska man komma ihåg 1. Invånarantalet 1920 var det 1.2 miljoner invånare i landet, judarna borträknade. Om 5,75% av svenskarna skulle dödas, då blev vi över 500 000 färre i landet. Kanske är det också en anledning till att jag skriver.

Såg ni förresten att Polen ska förbjuda alla kommunistiska symboler i landet? Det är högst förståeligt. Men det kommer bli starka reaktionen från Ryssland, tar jag för givet. Det har alltså tagit tjugo år innan landet blev moget att rensa ut. Äntligen är de mogna att ta bort det, som bara påminner dem om lidandet de utsattes för under så många år. Tydligen tar läkandet lång tid.

I dagens Postimees skriver man:

Om ni drömmer om att marschera och sjunga Internationalen till kommunisternas hus i Warszawa, glöm det. Ni riskerar åtta års fängelse. Likaså om ni använder kommunistiska eller nazistiska symboler. Polens President kommer på måndag underteckna ett lagtillägg som förbjuder glorifiering av socialismen och nationalsocialismen.

Utrikesministern sa i början av denna månad att den vidriga Stalinskrapan i Warszawa måste förstöras. Det huset är helt jämförbart med Berlinmuren, den är en fientlig handling mot det polska folket.

Kommer ni ihåg vad Ukrainas president sa nyligen?

Naturligtvis kommer alla nu fria f.d. sovjetstater göra likadant så småningom.

En lite småskojig händelse. När Tanja reste genom Sverige till Göteborg i jultider 1944 blev hon alldeles chockad över att svenskarna i så hög grad var kommunister. I nästan vartenda fönster hängde en röd femuddig stjärna! Långt senare fick hon veta att det var julstjärnor vi hängde upp.

En lite bättre bild på järnvägsstationen.

Ska jag berätta lite mer om Haapsalu? Då ska jag börja med att berätta en egenhet i det gamla Estland. Man murade in flickor i väggarna. Ibland som straff, ibland av annan anledning.

Biskopsborgen i Haapsalu.

I Biskopsborgen i Haapsalu finns en kyrka. Där fanns en vacker präst, munk. Han ledde kyrkans kör, som bara bestod av pojkar. Flickor hade överhuvud taget inget där att göra. Men vid ett tillfälle råkade prästen se en ung flicka. Han blev kär i henne, och hon i honom. För att kunna träffas klädde hon sig i manskläder och blev sångare i kören. Det fungerade. Ingen märkte något. Lite underligt, eller hur? Jo, efter en tid blev hon ändå avslöjad. Stor skandal. För att visa alla vilket svårt brott de gjort sig skyldiga till, bestämde man att flickan skulle muras in i den tjocka väggen i Biskopsborg. Självklart var det flickan som straffades.

Nåväl. Hon var borta och livet gick vidare. Men efter en tid upptäckte man, att hon visade sig. Otroligt! En natt samma datum i augusti varje år kan man se hennes skugga i ett speciellt fönster. Sant! Det är fotograferat. Man har sökt eter en naturlig orsak till skuggan. Finns ingen! Numera har man fest denna natt. Teater, sång och spel. Och så den vita damen. En dag ska jag åka dit och titta.

I Haapsalu finns också Aibolands museum, som visar flera hundra års historia om estlandssvenskarnas tid i Estland. Där finns Aibotapeten:

Förresten tittade jag en stund på Skavlan i TV. Just då var det Fredrik Lindström som talade. Och han sa just det, som jag skrivit om i min blogg. Han talade om hur viktigt det egna språket är. Visst kan vi svenska prata bra ”bad english”, men när vi verkligen vill berätta något, särskilt från vår barndom, då måste vi använda vår svenska. Vad heter pyspunka på engelska? Ja, han tog fler exempel. Dem jag har glömt. Mitt minne är väldigt kort ibland.

Jag läste också i i Expressen på nätet om den ryska polisen. Den ryske utrikesministern meddelar att det är helt rätt att slå tillbaka mot den ryska polisen. Detta efter att tre berusade ryska poliser greps efter att ha slagit ihjäl en 19-årig abchazier.

Det departement som ansvarar för polisen meddelar att den ryska lag som förbjuder våld i självförsvar mot poliser ska skrotas.

Ett annat exempel: i april sparkades en polischef i Moskva sedan en av hans underlydande givit sig ut på stan på sin födelsedag och skjutit ihjäl en kassörska och en kund på ett varuhus.

Så fungerade den sovjetiska milisen också. En kvinna i grannskapet, som lever med en alkoholiserad make sedan ca tjugofem år har tröttnat på honom. Hon gick till en granne och frågade om grannen kunde hitta på något så mannen skickades till Sibirien. På allvar! Man gjorde så förr i tiden. Hittade på.

När milischefen ville någon något stannade han sin bil framför huset där den fanns som han hade ärende till och tutade. Han tutade tills någon visade sig och han kunde framföra sitt ärende. Han orkade inte gå ur bilen. Om det inte var för att skjuta eller arrestera någon.

Just nu slutade filmen om den sista tsarfamiljen. Den var intressant. För ryssarna var tsaren Guds ställföreträdare på jorden men i Estland var han bara en tsar som gjorde livet krångligt för dem.

Jag kommer ihåg en berättelse om Peter den store. Han kom till en stor gård i Haapsalus närhet. Han kom i sin fina vagn till det slottsliknande huset, klev ur den och kommenterade ”Här ser man ju inte vattnet för alla träden.” Han fortsatte in i huset. Festade och hade en fin kväll och gick till sängs. När han vaknade nästa morgon var alla träden framför huset borta. De hade jobba hela natten. Så det är klart att alla som var runt tsaren visste att man måste uppfylla alla uttalade och icke uttalade önskningar.

Stationen i Haapsalu är mycket vacker, alldeles för elegant för den lilla staden, som på estlandssvenska heter Hapsal. Den ligger i området där svenskarna bosatte sig för några hundra år sedan.

Jag ska hitta en bättre bild på stationen!

Stationen byggdes för att dåvarande tsaren skulle känna sig välkommen när han kom, men han kom visst aldrig.

Det var också meningen att där skulle bli en hamn för alla fantastiska krigsfartyg som Peter den store lät bygga. Man påbörjade bygget, men fick avsluta hela projektet när det visade sig att det var så otroligt långgrunt. Det gick inte att ta sig till kajen utan en så påkostad uppdämning att det lönade sig bättre att hitta en annan hamn.

Det finns en annan viktig byggnad i staden också. Den ortodoxa kyrkan.

Där arbetade Ants mormors pappa som diakon, och när hon skulle döpas var det minsann greve de la Gardie som var gudfar. Vaktmästarbostaden bredvid kyrkan, är också den byggnad där Ilon Wiklands farfar och farmor bodde. (Ilon Wiklands pappa arbetade i Ants pappas företag. Han rymde förresten till Paris med sin sekreterare, herr Wikland alltså.) Och Haapsalu är alltså staden som Ilon tecknar så ofta. Ni vet Lotta på Bråkmakargatan. Och jag tror hon påverkat Astrid Lindgren ännu mer. Borka har vi som granne där vi bor, men det är ett smeknamn för Boris. Katlamaja är värmeverk.

Och Mattisborgen hittar vi i Haapsalu, en snarlik borg finns också i Rakvere.

Det var vad jag kom på just nu.

Det här är en bild på den speciella Haapsaluschalen. Den är stickad av vit tunn ylletråd, så tunn tråd, att man kan kontrollera att den är äkta genom att dra de genom en vigselring. Rinner den igenom utan problem, då är det rätt.

Jag tittade på en gammal svensk film från 1950-talet. Från landsorten. Och blev helt rörd. De var så svenska, och det är så lätt att glömma att för inte alls så länge sedan var även Sverige ett bondesamhälle. Min farfar och farmor föddes i Östergötland. Jag har sett foton från den tiden. Det var samma lugn. På en bänk framför en gård sitter de min farfars föräldrar, omgivna av barn och barnbarn på besök från Stockholm.

Det fanns ett riktigt lugn i filmen. Det där lugnet som är så försvunnet i dag. Och då kom jag att tänka på, det går inte att lista ut, tänka på att för 309 år sedan var det bröllopsfest i Laiuse. Ett riktigt bondbröllop i Estland. Mycket mat, dans, och glädje. Och så kommer en alldeles speciell gäst: Kungen! Alltså Karl XII kommer på deras bröllop. Det måste ha varit spännande. Visserligen bodde han i byn, i det där stora fina slottet, som året efter skulle nästan helt förstöras av tsar Peters armé, men då var Karl redan söderut. Han bodde i slottet, och han visade sig bland folk. Om man då tänker på att han egentligen bodde ett hav bort i ett riktigt kungaslott när han inte var ute och krigade.

En mindre rest av en lång vägg i borgen i Laiuse

Kanske dansade han med bruden, och hon fick ett minne för livet. Kanske sjöng han med i någon sång. Åtminstone trallade han med. Kom ihåg att han bara var arton år. Även en kung måste vara ung vid arton års ålder. Trots att han nyss vunnit ett krig så gott som öga mot öga med Peter den store i Narva. På ena sidan floden kung Karl, på den andra tsar Peter. Tsaren såg till slut att hans chanser att besegra den svenska kungen var förbrukade. Han lämnade över kommandot till sin närmaste man och återvände till S:t Petersburg.

Karl bodde med de estniska bönderna och deltog i deras liv. Han planterade också en ek i området, men jag hörde på radio i går, att han måste ha hunnit plantera en massa ekar i sitt korta och krigiska liv.

Det måste ha varit spännande för Laiusebönderna.

Den ortodoxa kyrkan i Laiuse. Ants morfar är född i prästgården eftersom hans pappa var präst där.

I Estland behöver man inte så stora brevlådor. De översvämmas inte a reklam. Ännu.

Hörde ni att det går så bra för Estland, att man diskuterar Eurosamarbete. Euron kan införas under 2011. Vad säger då alla skitsnackare som förtalat Estland? Det sades ju att Estland skulle devalvera direkt om Lettland gjorde det. Lettland har tvingats till fruktansvärd åtstramning. Livet har blivit svårt för letterna. Men Estland har klarat sig förhållandevis bra. De hade en rejäl reserv för dåliga tider, och har inte behövt låna från väst. Det ha varit jobbigt i Estland också. Det är stor arbetslöshet, men ingen apati. Och efter det här beskedet, så kan det bara bli bättre.

Jag tycker också att det är intressant att lyssna på vad som sägs om samma problem i de båda länderna. I Sverige har vi beklagat oss över de baltiska folken som gett sådana problem för våra banker, och därmed för oss skattebetalare. I Estland har man varit upprörd över de svenska bankerna, som först gjorde enorma vinster på utlåningen i Estland, och sedan satte åt tumskruvarna när det krisade. Kunde de inte använda miljardvinsterna?

Kanske skulle jag ha kommenterat historien om Martin Tamm i går. Visst var det oerhört kallt att slänga sig på marken när de var beskjutna, på ganska nära håll, dessutom. De var kalla hela tiden. Var som helst kunde de bli upptäckta. En midsommarafton satt vi och pratade med en man, som berättade att han hade gömt sig i myren bortom byn. Där kände de sig säkra, eftersom de visste själva var man kunde gå och springa. Blev de förföljda gällde det bara att rusa iväg så fort som möjligt. Förföljarna skulle kliva fel när som helst. E hade ingen aning om var det bar. Man blev nog kall av det där livet.

En annan sak som jag tänkt på:

I den kognitiva psykologin talar man om att från den allra första början behövdes alla sorters människor. Det fanns en viktig uppgift för var och en i gruppen för att vildarna skulle överleva. I första ledet var de dristiga (jag sa inte dumdristiga). De som slogs och röjde ny mark. Sedan kom de andra vartefter de behövdes.

Det är en vacker tanke. Att vi alla behövs.

En annan tanke i den psykologin är, att du ska stå stadigt på golvet, sträcka ut armarna och svänga runt. Det luftområde du markerar på så sätt, är det utrymme du behöver för din privata sfär. Dit ska du inte släppa någon som du inte litar helt och fullt på.

Nej just det. Men det utrymmet trängde sig ockupanterna in i varje ests liv. Varenda en. Båda bokstavligt och bildligt.

Jag kom bara att tänka på att det är en bra bild för att förstå hur det var. Eller hur? Testa!

Om ni är intresserade av att läsa estniska tidningar, men tror att språket är för svårt: ni vet väl att Google översätter. Vi ser i dagens Virumaa Teataja:

Soome president on mardilaadal tavaline külaline (2)

Man fattar ingenting. Men översätt så blir det glasklart:

Finlands president är mardilaadal normal besökare (2)

Klart som korvspad.

Eller:

Politsei kutsub üles teavitama helkurita jalakäijatest (11)

Blir:

Polis efterlyser fotgängare att informera reflektorer (11)

Hur skulle vi klara oss utan Google?

Får jag presentera Martin Tamm.

Vi stod i skogen efter att ha åkt en bra bit från civiliserade områden. Det var lite spännande, en bit historia. Fru Moisa var ledare för vår lilla grupp på fem personer. Först hade vi träffats på museet och fru Moisa hade berättat om Skogsbröderna. De som vissa hade kallat motståndsmännen, och andra upprorsmakarna. De sista som försökte befria landet efter andra världskriget.  Men där fanns ju också sådana, som gömde sig bara för att få behålla livet.

Martin Tamm var kanske en sådan från början. Han började gömma sig när den första massvärvningen av soldater till den sovjetiska armén ägde rum. Han var en ung man, som hade arbetat som gränsvakt i det fria Estland. Inte så särskilt märkvärdigt jobb i ett fritt land. Han fick välja mellan att bli sovjetsoldat eller dö. Han lyckades fly till skogs tillsammans med de andra gränsvakterna, och höll sig borta fram till 1941 när den tyska armén drev bort sovjeterna.

Det som är svårt för oss svenskar att förstå, är att den tyska armén betraktades som en befriare när den kom. Vi vet vad tyska SS-trupperna gjorde mot människor. Men den bästa beskrivningen till vad som hände i Baltikum under 1940 – 1941, den första sovjetiska ockupationen är: terror. Terror. Ingen var säker. Men det har jag ju redan pratat om. Den sovjetiska förintelsebataljonen hade fått den enda ordern: döda och bränn. Och det gjorde det. Massavrättningar eller massdeportationer till döden i Sibirien. Så gott som varje estnisk familj var drabbad. Och jag har nämnt lilla Evy, 6 år, som skiljdes från sin sjuka mamma och skickades till ett kallt helvete långt hemifrån.

När sovjeterna drevs tillbaka av den tyska armén 1941 gjorde de det som de alltid gjort, de använde den brända jordens politik. De brände hela byar, och jag hörde Anne berätta om hur hon låg gömd bakom en buske och kunde följa nedbränningen av den ena estniska byn efter den andra utefter reträttvägen, och kunde andas ut när hon såg dem vika av. Hennes by, Karksi Nuia, var räddad.

Nåväl. Tyskarna kom och Martin återvände till ett normalt liv i sin by med sin familj. Han utbildade sig till polis, och fick sedan en högre polisutbildning i Tyskland. Han blev också befäl i den estniska polisen.

Kriget flyttades till Baltikum. Sovjetarmén närmade sig igen. Tyskarna retirerade.

Martin förstod att detta var livsfarligt för honom, så han återvände till skogarna. Han levde i sin bunker, men vågade till en början smyga hem på kvällen för att skaffa mat och andra förnödenheter.

Misstaget han gjorde, var att alltid komma hem på onsdagskvällarna. Han gjorde det för att föräldrarna skulle vänta honom och ha mat färdig, men det gjorde också att det var lätt att upptäcka honom. En skogvaktare, som var förrädare, avslöjade honom. Men han klarade sig de gången.

En juninatt 1945 när han satt och åt med familjen och några andra skogsbröder började hundarna skälla. De skällde aldrig annars, så alla förstod att något ovanligt höll på att hända.

Två av husets döttrar blev tillsagda  att se vad som hände, men de kom inte tillbaka. Detta betydde fara!

I själva verket stod 30 soldater med kalasjnikov och en lätt kulspruta på vägen.

Martin och några kamrater flydde ut på ängen bakom huset. Soldaterna såg dem, grupperade om sig och började skjuta.

När skogsbröderna kommit ut på halva ängen kastade de sig ner. Efter en stund slutade de andra skjuta. Sovjeterna sprang ut på ängen för att ”ta hand om” liken. Skogsbröderna tog chansen. De reste sig och rusade snabbt iväg. Den kulspruta soldaterna hade kunde inte användas eftersom de var ute på ängen allihop.

Ingen av skogsbröderna blev dödad, men Martins mjölkhink var genomskjuten och en annan hade fått sin tobak förstörd. Och morgonen därpå plockade Kalju, Martins yngre bror, upp 150 patronhylsor. Systrarna släpptes.

Soldaterna kom tillbaka några dagar senare och genomsökte huset, tog allt värdefullt och sköt sönder resten.

Martins 9 år gamle lillebror, Kalju, började sedan hjälpa honom.

Kalju har sagt att ”det var lite läskigt i början, men jag vande mig, och när jag stulit en kulspruta av en ryss tänkte jag bara: kommer det en röding, då ska han få se!”

De hade planerat så: när Kalju for på besök till olika vänner med sina föräldrar efter ett uppgjort schema, passerade han ett i förväg bestämt ställe, då kastade han ut en säck med mat vid vägrenen. Martin smög dit och tog sin säck.

Problemen var ju på vintern när han lämnade spår efter sig i snön. Då kunde han inte lämna sin bunker. I stället fick han invänta en snöstorm, som gjorde att spåren försvann i yrsnön.

För att vara säker på att ingen upptäckt hans gömställe satte han upp tråd runt bunkern när han lämnade den. Grön tråd på sommaren, och vit tråd på vintern. Var tråden orörd kunde han gå ner.

Vid ett tillfälle när han byggde en ny bunker upptäcktes Martin. Han omringades, men lyckades ta sig igenom trots intensiv skottlossning. Han klarade sig, men hade fått en del skotthål i kläderna.

Martin Tamm blev till sist avslöjad och skickades på arbetsläger i Sibirien. Hans bror Kalju fick diplom härom året för sin gärning. Den siste skogsbrodern avslöjades 1978. Han ville inte till Sibirien så han begick självmord genom att dränka sig i den flod där han hämtat sin mat i många år. Han hade antagligen inte skickats iväg då, men det visste han inte eftersom han levt gömd så länge.

Slaget i Arakülla 1946

Några skogsbröder byggde en gemensam bunker i traktens skog. De sovjetiska inrikestrupperna fick rapport om att det skedde, men visste inte var.

Soldaterna gick in till en bonde för att skaffa sig en häst och mat i första hand. Men bonden vägrade att lämna något till dem, så han fick stryk. Men inte mer än att han fick tag på ett vapen och sköt ihjäl soldaterna när de var på väg därifrån.

Därefter kom nya ryssar till gården. De torterade bonden tills han visade dem var bunkern fanns.

Martin var inte i bunkern när den omringades av trettio man. Däremot fanns där tre andra skogsbröder, som visste att de inte hade något alternativ, de måste försvara sig.

Striderna pågick hela dagen, ryssarna fick förstärkning, och när det inte fanns fler ryssar att skicka, rekvirerade de istället tanks. Ett problem för sovjeterna var att bunkern var byggd av taggtråd, så de kunde inte kasta granater. Till slut lyckades den ryska militären skjuta sönder bunkern, men då hade de tre skogsbröderna lyckats försvinna och rädda sig.

När detta skulle beskrivas officiellt uppgavs det att nio ryssar dött, men i verkligheten hade ca nittio man dödats. De tre skogsbröderna som varit i bunkern hade klarat sig, alla tre.

Allt detta berättade fru Moisa på museet. Hennes man, som klätt sig som en skogsbroder dök upp från djupa skogen när vi satt på några stockar och väntade på ”något”. Vi hörde några skott. Hoppade till och vände snabbt blickarna mot skogen, och där kom han. Snygg och prydlig.

Vi fördes in i en glänta i skogen. Jag såg mig omkring noga, eftersom jag visste att här skulle finnas en bunker. Vi visste att det var Martin Tamms bunker, men vi såg den inte. Eller? Jag ser något konstigt vid en liten låg gran. Men det kan inte vara bunkern!

Vår skogsbroder böjer sig ner, lyfter på en grästuva, och där är nedgången. En trälucka med en stege ner i ett mörker.

Vi går ner. Någon har tänt ljus och dukat fram en liten måltid av ost, bröd och fett fläsk åt oss. Väggarna är klädda med träpanel, sängen är en träbänk med granruskor, och där finns också en liten spis. Från spisen går ett skorstensrör, och det var just det jag hade sett vid den lilla granen.

Det är inte stort, men förvånansvärt trivsamt i skenet av de levande ljusen. Trivsamt för oss, som kommer en liten stund, men för dem som var instängda här utan att kunna gå ut, var det naturligtvis frustrerande.

Här bodde Martin Tamm i flera år. Här gömde han sig undan den sovjetiska myndigheten. Ibland var de fler, ibland var han ensam.

Nej, det första kapitlet handlar inte om naturtro eller religion alls. Det kommer säkert inte de andra kapitlen heller handla om. Istället beskriver författaren t.ex. vad som gör att en demokrati fungerar. Och har jag förstått det rätt, så är det fråga om att man har samma moraltänkande och att de privata och det offentliga ger varandra impulser som överensstämmer i samhället. Om ni förstår vad jag menar.

Jag ska fortsätta läsa...

Dessutom är det ju så, att man vänjer sig vid ett sätt att leva, och man lär sig att så är livet. Och när man sedan möter en helt annan kultur kan man då följdriktigt känna sig främmande och göra allvarliga misstag av misstag. I dagens DN berättar den ryske författaren Dmitrij Gluchovskij, född 1973 i Moskva. Han studerade i Israel och Tyskland, arbetade i Frankrike men flyttade hem för att han tyckte det var så tråkigt och välordnat i väst. Allt gick så enformigt enligt regler. Det fanns inga genvägar. Som i Ryssland, där är allt kaos, och det är så mycket roligare. (Där man kan påverka allt med mutor). Och så är det också ofta tvärtom. Jag t.ex. skulle aldrig frivilligt bosätta mig i Ryssland, eftersom jag vill planera och fundera på bästa sättet att agera och få saker att bli som jag vill men: enligt våra regler.

Och här har vi också en av skillnaderna mellan en est och en ryss. Esten är som vi, trots så många år av beroende av Ryssland.

Sedan tror jag att man kan rucka på överensstämmelsen i tänkande och regler litegrand. Jag tror att den ”politiska korrektheten” är en följd av följsamhet. (I dag skojar jag bra med orden)

Lördagskväll. Det är faktiskt dags att gå och sova!

Ja, man kan undra varför jag håller på med det här. Jag sa visserligen att jag är förälskad i Estland. Ja, utan tvekan. Jag är också förhäxad. Jag älskar kulturen, de gamla sagorna och sägnerna, och det mystiska, att man vet så lite om människorna i det förhistoriska Estland. Man måste också komma ihåg, att från 1200-talet när deras frihet i realiteten förlorades, och de inte längre var riktiga människor, då skrevs det så lite om dem. De var så himla ointressanta, att de kunde behålla sin gamla kultur i fred. Visserligen tvingades de till dop, men ansåg själva att det inte var på riktigt, så de kunde glömma det och fortsätta tro på sina egna gudar. Vilka gudar då?

Jag lärde mig först, att esternas gud var Tara, eller Tarapiita, som Henrik av Livonien berätta om när han beskriver Estlands historia mellan 1180 och 1227. (En liten lustighet är, att han direktöversatt heter så, Henrik av Livonien, men på svenska har det blivit Henrik av Lettland. Livonien var ett område bebott av livonerna mellan letgallerna i söder och esterna i norr. På den tiden när det inte var några stater i det här exotiska området.)

Tarapiita såg att missionärerna kom in i riket. Han såg när de försökte få människorna att överge sina gamla sanna gudar för den, i deras ögon, ende guden. Tarapiita såg det som helt omöjligt att någon skulle överge honom så där helt plötsligt, så han brydde sig inte om det. Han slog sig till ro helt enkelt. Tills en dag. Ve och fasa! Han hade förlorat sitt folk! Så gott som alla var döpta i den nye gudens namn. Han reste sig i hela sin skönhet högst uppe på Ebavereberget. Hans röst var så stark att den hördes vida kring.

Jag hittade verkligen en bild på Tarapiita när han i sin ilska förvandlade sig till drake på berget.

Mitt folk!

Aldrig hade jag kunnat tänka mig detta!

Förstår ni verkligen inte vad ni gör?

Här har jag vakat över er i alla tider.

Jag har hjälpt er genom hungersnöd och svårigheter.

Genom hårda stormar har jag lyft era båtar.

Jag har stöttat er i sjukdomar och elände.

Men aldrig

aldrig

har jag sagt åt er att döda varandra.

aldrig

har jag sagt att om ni inte tror på mig väntar ett helvete.

Aldrig har jag sagt åt er att föra krig i mitt namn.

Varför, oh varför, har ni lyssnat på de männen som sagt åt er att glömma mig?

Varför kan ni tro att något gott kommer ur en tro där man dödar varandra?

Hur kan ni tro att man får ett liv efter detta?

Ett liv för dem som dödar andra

men för dem som lever lugnt i sin gamla tro

väntar en eld,

en evig skärseld.

Hur kan ni förneka mig, er Gud och istället välja en sådan grym tro?

Jag lämnar er nu.

Jag kommer stanna på min ö, och omges av dem,

som inte förkastat mig.

Jag återkommer inte förrän ni ber mig.

Det kan inte dröja länge.

Taarapiita lyfte sina stora vingar mot skyn, och under ett fantastiskt oväsen lämnade han Ebavereberget.

Kvar fanns människorna.

De arbetande, strävande och ändå fattiga människorna.

De som hela sitt liv kämpade för mat och överlevnad.

De som hoppades på ett liv efter detta, ett bättre liv.

Till Paradiset skulle de återfödas.

Visste man det orkade man också med detta hårda liv.

Vad brydde de sig om att andra dödades för denna nya tro.

Dog gjorde man ju i alla fall.

Och Taarapiita hade aldrig talat om ett paradis eller något annat liv efteråt

Så har jag alltid trott att det gick till. Men så träffade jag Annika, och hon pratade om något hon kallade ”maausk”, naturtro. Ja, jag nämnde det tidigare, och har sedan försökt hitta fakta om naturtron. Jag har läst Ebbe Schöns bok om älvor och troll.

Vårt hus är inspekterat av den estniske shamanen Enn Parve. All dålig energi är borta. På vissa ställen kan man sitta och bli mer kreativ. Jag har inte sett små varelser, men Enn Parve ser ju ”de små” överallt. Då måste de ju finnas. Och han vet väl. Han är känd arkitekt och arbetar på kommunalkontoret.

Nu ska jag läsa Mellan naturalism och religion, Filosofiska uppsatser av Jürgen Habermas, 2007. Sedan får vi se om jag förstått något.

Just nu kommer meddelande om att en svan nödlandade på Natos flygbas i Tapa i Estland. Snälla människor tog hand om henne, och sedan kunde hon försvinna mot söder.

Ett utskott från den kinesiska folkkongressen har besökt fiskodlingar i närheten av vårt boställe.

Det var ju synd att ingen från Baltikum blev hög tjänsteman i EU. Det fanns faktiskt två kandidater. F.d president Vaira Vike- Freiberga från Lettland och president Toomas Hendrik Ilves från Estland. Tänk om EU vågat utse någon från så små länder!

Det finns ju solnedgångar och solnedgångar. Detta är en typisk estnisk solnedgång i Pärnutrakten.

I dag har vi haft besök av Igor här hemma. Han är serb. Kom hit till Sverige när han var 15 månader. Pappan hade fått arbete i Sverige.

Det är verkligen intressant hur mycket vi har att prata om. Han berättade om Jugoslavien, serbernas situation i Sverige före, under och efter inbördeskriget. Han berättade om när hans pappa kom med bil in i Serbien när han just hade sett i svensk TV hur Nato bombade hela landet. När han passerat gränsen förväntade han sig att se bombade hus och elände. Han såg ingenting. Hela vägen in mot Belgrad spanade han, men det syntes ingenting av bomberna. Inte förrän han kom in i Belgrad, då såg han ett högt hus som hade prickbombats och några andra hus likaså. Han var imponerad av Natos skicklighet att verkligen bomba just det, som de hade för avsikt att bomba. Det var inte så, att han var glad över angreppet från Nato, men han var mycket förvånad över att det som i svensk TV skildrades som en massförstörelse inte var mer. Jag måste tillägga att det var något som bombats av misstag.

Han berättade också att hans föräldrar vid den tiden hade en restaurang vid en stor affär för försäljning av bilar. Restaurangen gick bra i flera år, men när Jugoslavienkriget hållit på ett tag, började det glesna bland gästerna. Så mycket, att det till slut var i stort sett tomt. De fick sälja företaget med förlust eftersom de inte kunde visa några bra kassor. Det hade blivit allmänt känt, att ägarna var serber.

Så kan det gå till hos oss.

Jag säger inte detta för att klaga på svenskar. Jag lovar. Men jag önskar, att unga människor i Sverige i dag ska bli mer reflekterande. Nu när vi får så mycket information kan det på sätt och vis bli lättare att hitta sanningar, men det kan naturligtvis också vara rena motsatsen.

Nu ni! Kommer ni ihåg den ryske eleven i Estland, som blev mobbad av ryske ambassadören och ryska medier för att han vänt sig till Rysslands ambassadör i Estland och bett honom att inte komma med falska uttalanden om diskriminering av ryska elever i Estland, Sergei Metlev.

Jag förstår inte riktigt varför han satt med på en presskonferens i går, som hölls i Tallinn när premiärminister Ansip var i Bryssel och viceminister Lukas fungerade som premiärminister. När mötet började vände sig Lukas mot Metlev, och gav honom ordet för att berätta om vilka beslut man tagit under dagen.
Det låter så intressant, att jag måste forska lite mer i det.

Det blir dyrare att få hembesök av husläkaren. Det kommer kosta 50 EEK (ca33 SEK)

I oktober föddes 1289 barn i Estland. Detta är en GLAD nyhet.

Populära namn är Rasmus, Robert, Markus, Oskar, Steven, Alexander, Artjom, Maksim, Nikita.

Flicknamn: Adele/Adeele, Laura, Lisandra, Sandra, Sofia, Viktoria, Anastasia och Alexandra.

Ser ni? Det är några typiskt ryska namn med. Det föds även ryska barn i Estland.

Men: Det var 1305 människor som dog i oktober, så det räckte inte till med barnafödandet. Och det här som skulle vara skojiga nyheter! Och trots att det föddes 1309 barn i oktober förra året, så räckte det inte då heller eftersom det då var 1351 som dog.

Jag antar att jag måste förlåta Sverige nu. Det är inte lätt, kan jag lova, men det känns nödvändigt.

Sveriges solidaritetsförklaring, antagen av riksdagen 16 juni 2009.

Sverige kommer inte förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör ha förmågan att kunna ge och ta emot stöd.

Alltså: Sverige åtar sig att hjälpa Estland om landet angrips. Nu måste Sverige visa att Estland är ett land värt att försvara. Äntligen!!

Men jag kommer i alla fall att berätta om allt jag hört sett och skrivit under de år som gott, trots att det betyder att jag visar hur störd jag är över att Sverige inte förstod att Estland egentligen är ett land som tillhör Norden. För en tid sedan hörde jag någon, jag tror det var Bildt, som sa Norden-Baltikum angående något viktigt. Då kändes det också bra.

Jag tänkte ta det här i dag:

Till Expressen med anledning av meningsutbytet mellan Staffan Skott och Jenny Lindahl.

98.11.24

Vad är det för mening att jämföra Hitler och Stalin?

Vad är det för mening att jämföra lidandet?

Varför frågar vi ”vem utsatte människor för dert värsta lidandet?”

Vad spelar de för roll?

De döda är döda.

Ibland svalt de till döds.

Ibland gasades de till döds.

Ibland frös de till döds.

Ibland sköts de till döds.

Ibland arbetade de ihjäl sig.

Alltid lika rädda.

Alltid med döden i ögat.

Varför ska det ena vara värre än det andra?

Varför lever vi?

Vem ger någon rätten att beröva sina medmänniskor livet?

Varför ska vi gradera våldet mot mänskligheten?

Att dö en kvalfylld död påbjuden av en galen, känslokall massmördare, måste väl alltid vara grymt?

Att skiljas från sin familj, föras under förnedrande och fruktansvärda former till en oviss tillvaro i något som mest påminner om helvetet, är det inte alltid lika grymt?

Att se sina kära skjutas till döds utan att det finns någon anledning. Att alltid leva med skräck och oro. Att aldrig sova lugnt på natten. Om man överlevde.

ATT ORDEN ”Vi ska ej göra anspråk på er jord under evig tid” bara betydde 20 år, och sedan innebar total stöld av både materiella och mänskliga värden. Och ingen brydde sig om det.

Kan vi bara stå och se på när våra medmänniskor bestjäls på allt? Kan vi sedan bara skaka på huvudet när någon bara skaka på huvudet när någon försöker skyla över stölden med att det finns en annan diktator som är värre? Finns det något mer att ta när man bestulit människor på deras ägodelar, livslust och framtidstro? Ja, rätten att få ha sina känslor.

Hur kan det i ena fallet vara det värsta brott som begåtts mot mänskligheten och i det andra fallet vara ursäktat av: dumhet, inbördeskrig, revolution ”några liv kostar det alltid” etc.

Varför ska vi ibland räkna de döda, och ibland inte räkna de döda?

Frågandet kan fortsätta. Men det är ju meingslöst. Svarert finns ju någonstans i legitimiteten. I de ena fallet har det i rättegång förklarats att det rör sig om brott mot mänskligheten. I det andra har vi t.o.m. hyllat mördarna/ideologerna. Som Jenny Lindahl och hennes kamrater gör. Somliga säger at det har ju gått så lång tid. Vi måste acceptera historien. Vi frågar: vad har då inte hänt under dessa år?

Om ett brott, en lögn blir tillräckligt omfattande, då blir det en sanning.

Med vänlig hälsning

Karin

Jag fick inte in det i tidningen, men jag fick ett svar på posten av Håkan Jeansson där han bl.a. skriver: Det krävs mer än en – och för sig relevant – brottskatalog som din.

Ja, ja. Men jag är bara en!

Nej, i morgon måste det bli något skoj.

Nu har jag skummat en del av det, som jag skrev på 1990-talet till tidningar med anledning av kolumner, ledare och andra artiklar t.o.m. en annons i tidningarna. Det är faktiskt riktigt bra saker. Tänk vad klok jag var redan då!

Och ännu mer stolt är jag över att när jag skickat en del av skriverierna till den svenskestniske författaren Arvo Mägi och hans hustru Liidia, distriktsläkare i vår kommun, då ringde de och kom hem till oss och ville prata. Jag fick en av Arvos böcker och fick dessutom intervjua dem om deras flykt, som faktiskt var en flykt från tyskarna. De hade blivit varnade, att de stod på tur för ”undersökning”. Vi kände dem sedan tidigare, och de var verkligen ett mycket vänligt par, som vi saknar nu.

Nåväl. Jag tänkte att jag skulle börja med ett svar på ledarsidan i Aftonbladet. Det är ett svar på tidigare reaktioner på en artikel på kultursidan som handlar om att Cordelia Edvardsson undrade om AB ska börja försvara judiska bosättare på Västbanken, nu när AB förespråkat medborgarrätt för ryssarna i Lettland.. Jag citerar ur svaret måndagen den 4 maj 1998.

Den avgörande skillnaden är att det överväldigande flertalet ryska invandrare nu accepterar Lettland och vill vara letter. De har heller aldrig haft de föraktfulla attityder mot baltiska folk som präglar så många bosättare gentemot den palestinska omgivningen. Och inte har de tagit land och vatten från de redan boende.

Jag måste flika in en kommentar i dag: JO! Vi har träffat många balter. Och jag vill citera en estnisk optiker, som hade varit så vänlig mot några ryska kunder i sin butik medan vi stod och väntade, att vi bara måste berätta om att man i Sverige säger att esterna uppför sig illa mot ryssarna. Hon ändrade attityd direkt. Som tur var hade de ryska kunderna redan lämnat lokalen. Det var det dummaste hon hört! Har de ingen aning om hur de behandlade oss? Och så räknade hon upp alla dessa fruktansvärda saker esterna fick acceptera för att få leva. Hon var högröd i ansiktet. Men lugnade ner sig och vi kunde börja prova glasögon.

Men mitt svar maj 1998 var:

”Den ligger på pianot i köket”, sa pappa alltid när han inte visste var saker fanns.

”Nästa måndag åtta tisdag” sa han, när han inte visste när något skull hända.

Jag tror, att det blir först nästa måndag åtta tisdag som någon enda journalist eller mediamänniska någonsin kommer se världen med andra ögon än de blå.

På pianot i köket kommer man att söka efter sanningen om livet i de tidigare ockuperade staterna i öster.

Hur kommer de sig, att vi svenskar aldrig kan lära oss vad det betyder att länder ockuperas? Hur kan en svensk dagstidning på sin ledarsida framföra åsikten, att de sovjetiska ockupanterna ”aldrig haft de föraktfulla attityderna mot baltiska folk” och ”inte heller har de tagit land och vatten från de tidigare boende.”!!! När det var precis så det var. Exakt så och ännu värre.

Ska vi inte förstå någonting? Nu vill jag citera en est som sa så här till en rysk ockupant, som inte heller förstått: ”Först när alla kineser tvingar dig att tala kinesiska i ditt land, när Rysslands huvudstad heter Peking (Beijing), när du när som helst måste ta emot kinesiska familjer som flyttar in i din bostad och du i bästa fall får behålla ett rum för din familj. När de tvingar dig att helt överta den kinesiska kulturen. När du riskerar att deporteras för att du talar väl om Ryssland under Rysslands frihetstid. När du måste buga och bocka för den kinesiska kvinnan som är försäljerska i din matvaruaffär. När ditt liv är i fara för att du valt fel yrke. När dina barn blir uppmanade i skolan att skvallra på dig för att du hemma kritiserar det nya eländiga livet, och du därmed ska dödas för landsförräderi. När du inte ens får ha en julgran. När du blir illa behandlad för att du inte ser kinesisk ut. Först då kan du förstå.

(Byt ut Ryssland mot Sverige och Kina mot Ryssland för att förstå här i Sverige)

Rättvisa är något som vi här i Sverige tror att den finns. I Baltikum vet man att den aldrig funnits. Det gäller bara att försöka överleva.

Den dagen något verkligen ligger på pianot i köket kanske vi kan ana en rättvisa för de baltiska folken, alltså nästa måndag åtta tisdag.

Nej, Aftonbladet tog inte in den, däremot Eesti Päevaleht (Estniska Dagbladet) i Sverige.

En stilla bild, som ger tid till eftertanke.

Tänk om Jarl Alfredius i Aktuellt istället för att fråga hur länderna, som varit fria i 2 - 3 år hade det med fängelser istället hade frågat. "Hur lever de här människorna när de är fria? Hur har de levt under sin nästan femtioåriga ockupation?"

Jag vet inte om ni minns att jag nämnde Harry Schein tidigare. Han såg filmen om festen som gav esternas kamp för frihet namnet Den sjungande revolutionen. Varför såg han något nazistiskt i sångerna? För att det var sånger om landet? Eller vad? Han ville se det helt enkelt. Han hade bestämt sig för att alla ester var nazister eller fascister. Så enkelt är det. Man tolkar allt man ser genom de erfarenheter och de tankar man redan har.

En vinterbild från trakten av Tartu.

Det är vinter i Estland. Jag undrar... Väderkunniga sa, att om några år är det slut med snöiga vintrar i Stockholmsområdet. Då kanske man måste åka norrut i Sverige eller österut till Estland för att uppleva snö igen. Det är den sibiriska kölden som gör vintrarna så kalla på andra sidan Östersjön, och det kommer den nog att fortsätta med lite längre. Bara ett par graders mera värme räcker inte för att ta kål på den.

Felix ringde och påminde oss om en film på SvT1 i dag. Den heter Ungdomsfängelset och handlar om ett fängelse i Ryssland för ungdomar som är så unga att de får reducerat straff p.g.a. låg ålder. Där finns alla sorters förbrytare: tjuvar och mördare. Flera mördare. Alla försäkrade att det var ett avskyvärt brott, men ändå är det tydligen inte så ovanligt ändå att mycket unga människor dödar varandra. Men när man ser deras obeskrivliga uppväxtmiljö förstår man, att det mycket väl kan hända vad som helst. En ung brottsling sa. som nästan självklart, att "mamma mördade mormor."

Tänker man dessutom på de siffror jag presenterat under två dagar, då blir man på det klara med vilket fruktansvärt samhälle detta är.

Och så var livet i hela Sovjetunionen. Utan regler. Mycket sprit. 1978 frågade vi en ung släkting hur han överlevde i det samhället. Han pekade på vodkaflaskan han höll i handen. Han är förresten död nu.

En annan sak som jag upprördes över i början på 1990-talet och skrev och protesterade emot, utan resultat naturligtvis, det var ett inslag i Aktuellt där Jarl Alfredius först visade hur fångarna levde i de baltiska länderna, och sedan ställde frågan till några politiker: ”Ska vi skicka bidrag till länder med sådan fruktansvärd fångvård?” Ja, det var eländigt. Smutsigt. Hopplöst. Men. Vad Alfredius inte visste, det var 1. Det var inte bättre i hemmen i många fall. 2. (Och detta sa faktiskt Alf Svensson till honom:) Det är sovjetiska fängelser. Man har inte hunnit göra några förbättringar ännu, men det blir säkert bättre. Ge dem tid. Och pengar. Annars tar det längre tid för förbättringar.

Men jag förstod att när ett land blir fritt. Då ska alla ta varandra i hand och dansa och ropa: "Hurra! Nu kan vi göra det bättre i fängelserna!"

Eller ett annat inslag i SvT från den tiden. De skulle åter beskriva hur fängelserna var i det nyss befriade Baltikum.

Först: Litauen. Förfärligt.

Sedan Lettland: De visade en kvinna vars man helt enligt rånarnas planer mördades kallsinnigt när de skulle råna en bank. Hon ville att männen skulle dö för det de gjort. Det tog reportern som intäkt för att de baltiska folken är så hemska, att de vill att mördare ska dö istället för att sitta i fängelse. Hur naiv får man vara när man gör TV-program? Det är faktiskt ganska vanligt att även svenskar önskar död åt den som mördat deras anförvant. Eller hur? Och helt mänskligt. Det är ju därför vi har domstolar!

Estland presenterades som tredje land i den filmen. Men där visade man en fånge ur den ryska maffian, som hade det mycket bra i fängelset. Han betalade naturligtvis bra ”hyra”, även om det inte sades i programmet. Istället, för att tala om att Estland är ett ovärdigt land, som inte borde få vara fritt, hade man i programmet om fängelserna ett långt inslag om att judar hade mördats i Estland under den nazistiska ockupationen 1941 - 1944, och att det fanns hemska, fruktansvärda ester som deltagit. Jo, det är fruktansvärt med judeförföljelser, men det är fruktansvärt med förföljelser av andra människor också. Men de baltiska folken är det helt godkänt att misskreditera. Jag ringde till reportern som gjort programmet. Först talade jag med en kvinna som råkade säga att ”han visste att någon skulle höra av sig”. Och sedan fick jag någon märklig förklaring av honom själv till att han tagit in inslaget i programmet om fängelserna. Så märklig att jag faktiskt inte kan komma ihåg vad han sa.

Naturligtvis har de flesta svenskar inga minnen av alla konstiga TV-program och artiklar som behandlade de baltiska länderna under 1990-talet. Ja även slutet av 1980-talet också. Jag har samlat en del i en pärm. Kanske berättar jag mer en annan gång, men det gör så ont i mig när jag tänker på allt, så jag vet inte om jag kan.

Jaha, vad har hänt i dag? Fredagen den 13? Inget särskilt, eller hur? Mamma var född den 13 och hade namnsdag den 13, men hon märkte inget särskilt med det. Sa hon i all fall.


Tallinn i november.

Jag lovade fortsätta kalenderbitningen om Ryssland i dag. OK Då gör jag det:

Vi börjar med statens åtaganden när det gäller invånarnas överlevnad.

I Ryssland lever 132 000 000 människor.

1.      81 800 000 eller 62 % är redan pensionärer, eller blir inom kort.

2.      Statliga löner utbetalas till 1700 000 militärer, 2 100 000 FSB-anställda (tidigare KGB) m.fl. liknande uppdrag.

3.      2 300 000 betalas av inrikesministeriet, justitieministeriet och narkotikakontrollåtgärder.

4.      2 000 000 tulltjänstemän har också statlig lön.

5.      2 000 000 statsanställda inom federationen, statlig lön

6.      11 600 000 är andra statsanställda

7.      5 800 000 är arbetslösa.

Sammanlagt är de som inte tillverkar saker och som får sin lön eller pension från staten eller bidrag frånvälgörenhetsorganisationer 109 000 000 .

Kvar är det 22 600 000 som arbetar inom tillverkningsindustrin. (Och som ska tillföra pengar till staten för alla utbetalningar!)

Rysslands BNP är inte mycket större än Los Angeles.

Bostäderna:

Statliga lägenheter på 60 kvm kostar 1800 rubler i månaden, då ingår värme, varmvatten, antenner och trappstädning.

Kan jämföras med en lyxlägenhet i Moskva där medelpriset för en bostadsrätt är 8 000 000 dollar.

I Ryssland finns ca 100 miljardärer vars sammanlagda förmögenhet är 470 000 000 000 dollar.

Medelpensionen är 3000 rubler/mån = ca 750 kronor.

Då kostar de mer att ha fångar. En intern kostar 6800 rubler/mån.

Januari 2008 steg utlandsskulden med 38 % jämfört med året innan. Skulden slutade på 431 000 000 000 dollar. Samtidigt var oljereservfonden på 156 000 000 000 dollar, tack vare det höga oljepriset just då. Som jämförelse: Norges oljereserv är 220 000 000 000 dollar.

Kapitalflykten från Ryssland under åren 1993 – 2006 var 190 000 000 000 dollar, vilket betyder 15 000 000 000 dollar/år.

Bara en liten parentes: 2006 såldes 2 100 000 000 liter vodka, vilket överstiger med 80 % den legala tillverkningen.

Och hur gillar vi de andra länderna i världen. Förutom vårt eget land alltså.

Gallupföretaget Globescan frågade 40 000 människor i 33 länder efter vilket som var det mest impopulära landet. Ryssland avskyddes av 65 % av finnarna, 56 % av polackerna, 50 % engelsmännen. Och 55 % av människorna i Nigeria anser att Ryssland är det bästa landet.

Hur är det med religionen? Jo:

20 000 000 är aktiva muslimer

Under de senaste 15 åren har antalet muslimer ökat med 40 %, och man gissar att vid mitten av 2 000-talet är var fjärde rysk invånare muslim. Under år 2007 betalade staten 800 000 000 rubler till muslimernas organisationer.

6 000 000 är aktiva ortodoxt troende.

Bara 8 % av de ryska medborgarna deltar i gudstjänster som mest 1 gång per månad.

18 % går i kyrkan 1 gång per år.

59 % går aldrig i kyrkan.

Officiellt finns det 12 000 000 registrerade som arbetsoförmögna. Alkoholister är 4 600 000, narkomaner 1 900 000, psykiskt sjuka 1 000 000 TBC 600 000 och ”sjukligt stressade” 22 000 000.

I S:t Petersburg registreras 30 nya fall av HIV varje dag, och man har en prognos på över 8 000 000 HIV-registrerade i Ryssland 2010.

Och så

Villaträdgård någonstans på landet. Kanske inte så långt från oss. Jag känner igen staketet.

Korruptionen:

Enligt Transparency International hamnar Ryssland på 143 plats när det gäller korruption, och det är en dramatisk ökning sen sist. Förra året var man på 126- plats. Likvärdiga länder är Gambia, Indonesien och Togo.

World Bank Independent Group sätter Ryssland på plats 177. Sist är Eritrea på plats 178.

Försvaret:

I luftförsvaret har man inte använt något nytt mellan åren 1994 och 2007. Luftförsvaret anses bara kunna försvara en liten del av viktiga försvarsobjekt, t.ex. krigsindustrin.

Ryska marinen har minskats med 60 % under de senaste tio åren. Av 62 ubåtar är endast 12 kvar. Av 32 stora krigsbåtar är fem kvar.

Och lite pinsamt blev det när Ryssland skulle leverera 38 Iljusin-transportplan till Kina, och inte kunde fullborda beställningen. Och när Algeriet skickade tillbaka 29 Mig-plan på grund av dålig kvalitet.

Det nya ryska krigsflygplanet SU35 är en modifiering av en tjugo år gammal konstruktion. Jämfört med USA:s R22 är den usel.

2464 militärer dog under 2008 i olyckor. 469 begick självmord. 18 000 soldater dog under tiden 1999- 2007.

Ryssar har investerat 2 200 000 000 dollar i Storbritannien.

Att flyga i Ryssland är jättefarligt. Det är dubbelt så vanligt med flygolyckor än i Afrika.  13 gånger farligare än hela världen i genomsnitt.

Det är 42,3 personer / tusen invånare som använder internat. Motsvarande siffra i Sverige: 573 st. och i Norge 503 st. 15 % av familjerna har en dator.

Ja, det var allt för i dag. I morgon kommer det handla om något helt annat!

Först vill jag säga, att man säger ju nu utan tvekan, att Ryssland koloniserade flera länder under åren. Och här i Väst anser vi, att man ska släppa kolonierna fria. Visst är det självklart att förstå att de baltiska länderna och flera andra länder har förtjänat sin frihet. Istället för att säga: ”Har de tillhört Ryssland (eller Tyskland) i så många år, då ska de alltid göra det.

Jag bara tänkte…

I dag har jag en bön till alla som funderar på att flytta till Ryssland. Jag vill presentera lite blandade fakta som man bör känna till om det här landet, och jag ber er tänka efter. Före liksom…

Kalenderbitarfakta:

Ryssland har en yta på 17 000 000 kvadratkilometer. Av dem är 45% polartrakter.

Gränsen är 58 000 km.

Där finns 157 000 tätorter, varav 39 000 är avfolkade och 30 000 inte har någon telefonförbindelse.

År 2008 hade landet 132 000 000 invånare varav 97 000 000 bodde i tätorter.

I Moskva bodde 11 000 000 och i S:t Petersburg 6 900 000.

Den etniska fördelningen i MOSKVA är:

Ryssar                                 31 %

Azerbaijaner                        14 %

Tartarer och Baskirer           10 %

Ukrainare                            8 %

Armenier                             5 %

Tadshiker och Uzbeker       5 %

Koreaner och kineser          4 %

Tjetjener                              4 %

Vitryssar                              3 %

Georgier                              3 %

Moldavier                            3 %

Romer                                 3 %

Judar                                   2 %

Övriga                                 4 %

Och det här betyder att ryssarna är i klar minoritet i sin huvudstad.Vill ni se mer? Vad kul. Här kommer det:

Medellivslängden för män är 59 år. För kvinnor 72 år. Männen dör 15 – 19 år tidigare än de i utvecklade länder.

Månadslönen ligger i medeltal på 5 522 rubler. 1 rubel är Ca 0.24 SEK.

För att överleva krävs 2493 rubler. En matkasse kostar minimum 1819 rubler/månad.

Varje minut dör 5 människor, och varje minut föds 3 barn. Dödstalen är 1,7 gånger större än födelsetalen i medeltal. I många orter är dödstalen upp till 2,3 gånger större än födelsetalen.

Varje år utförs 8 000 000 aborter. WHO menar att aborter är 8 ggr vanligare i Ryssland än i USA och 10 ggr vanligare än i Frankrike. Jag vet inte om det är i Ryssland som det var i Sovjet. Om man betalade en summa pengar till abortläkaren, då blev man sjukskriven några dagar efter ingreppet och visste att man skulle kunna föda barn i framtiden. Om man inte betalade, då blev man inte sjukskriven, och skulle inte kunna bli gravid igen.

Apropå det. Ave berättade vad skillnaden var, om man gick till en statlig frisör eller till en privat (när de äntligen fanns). Om du gick till en privat, då fick du välja frisyr själv.

Så lite brottsstatistik:

År 2004 antalet brott: 1000 000 st. varav 150 000 mord.

I trafiken dog 35 000, 40 000 dog av giftig sprit.

När det gäller brott, vet vi ju inte om de är riktiga brott. Vi hörde ju av den ryska polisen i Youtube, han som sen fick sparken, att de är jobbigt eftersom det är polisledningen som bestämmer vad folk gjort för brottsligt, vad de ska erkänna och dömas för.

Och i dag sa ju Medvedev att Ryssland ska skärpa sig och bli ett ärligare och bättre land. Han sa bl.a. att visst är den globala finanskrisen skuld till många svårigheter, men i Ryssland beror svårigheterna också på att de arbetar efter gamla, dåliga regler.

Vem vill leva i ett så rättsosäkert land? Hur blir man då? Rädd? Osäker? Stressad?

Nu några Gallupinstitut och deras internationella jämförelser:

Americas heritage foundation har kontrollerat om den fria ekonomin fungerar i olika länder.

Världens friaste ekonomi är:                     Hongkong!

Världens minst fria ekonomi är:                Nord Korea

(1 är bäst!)

På 4:e plats:                                               Estland!!!!

På 124:e plats                                                                 Ryssland.

Reporters Without Frontiers menar att minst pressfrihet finns i Nord Korea (plats 168),

Turkmenistan (167), Eritrea (166), Vitryssland (151), Ryssland (147)

Rysktalande TV-kanaler är till 90 % positiva till regeringen. 80 % av medierna är under statlig kontroll.

I världen framställs 81 000 000 fat olja per dag. Energy Watch Group spår att det sjunker till 21 000 000 fat år 2030. Den amerikanske politikern Zbigniew Brzezinski tror att Ryssland kommer att upphöra att existerai sn nuvarande form inom en nära framtid. Bara det blir utan krig!!!

Massachusets Krisis Centrum anser att Ryssland snart kommer ha fäör liten befolkning för sitt territorium inom kort. De säger att Olja, Uran o guld tar slut i Ryssland redan 2015 och gasen kommer försvinna inom 20 – 25 år.

Siffrorna finns tillgängliga på www.rf-agency.ru/eng/index_en.htm

RF säger: Så är det kära ryssar. Allting vi visar är enligt rysk statistik.

Trots att  den är förskönad. Tänk er för innann ni flyttar dit. Blev ni lessna? Titta på TV-programmen  Vremya, Krivole Zerkalo, och Seski Chas, så blir ni glada igen. Där är allt bara positivt! Och glöm inte Russia Today.

Men DEPPA INTE det kommer fler intressanta siffror i morgon. Ska man förstå Estland, då måste man förstå Ryssland åtminstone lite grand.

Tankar under en helkväll i Berlin

c

Berlinmuren för 20 år sedan och Berlinmuren i går. Det var lättare att fälla den i går.

I går kväll satt vi vid datorn och njöt av firandet av de tjugo åren efter Berlinmurens fall. Tyvärr var det en longör med bilder av fötter över en mur, men istället hann jag tänka då på vad det var som förklarade Ülos fantastiska glädje när hans lille son sprang emot honom på flygplatsen i Tallinn. Jag hade naturligtvis underlåtit att berätta, att han dagen innan stått framför muren i Östberlin och sett ljusen i Västberlin, och visste av hela sitt hjärta, att dit, till det fantastiska ljuset skulle han aldrig få komma. Han var en av de utestängda. Så nära och ändå så definitivt slutet för honom.  Därför blev glädjen över att få omfamna sin son i Tallinn så stor.

Jag var i Spanien med mina föräldrar i augusti 1961. Vi levde helt utan tidningar och nyheter under två veckor. Vi åkte tåg genom Europa på hemresan, och vi undrade vad som hänt. Något allvarligt måste det vara. Vi såg det på människorna. Och någonstans, när vi for genom Tyskland, steg någon på tåget och jag kunde se rubrikerna i tidningen han höll i handen. En mur! De har byggt en mur genom Berlin. Jag kommer aldrig glömma hur chockade vi blev.

När vi var i Berlin 2003, då var muren borta, men vi såg däremot den psykologiska muren i Estland 1978, när soldater med laddade gevär och hundar med munkorg vaktade våra steg när vi först gick av och efter tio dagar gick på båten. och när vi passerade tullen i Tallinn några gånger innan de sovjetiska soldaterna drog sig tillbaka 1994, även om de då var utan både gevär och hundar..

Och jag glömmer aldrig när Michail Gorbatjov i sitt tal till Nobelstiftelsen i Oslo 1990 sa de fantastiska orden: "Balterna förstår inte hur mycket de har att tacka Sovjetunionen för!"

Det skulle ha varit intressant om han sagt åtminstone en sak, som de kunde vara tacksamma för. Bara en. Men härom sommaren när det var en finsk-ugrisk fest med flera finsk-ugriska folk, då sa Putin (om jag minns rätt, så var det han):

"Balterna ska veta att de har Sovjetunionen att tacka även för sin nuvarande välfärd."

Men det är glädje vi känner nu, och det är nog lite svårt att riktigt förstå, att så nyligen fanns denna järnridå genom Europa. Med eller utan betong. Våra barnbarn reser nu med oss till Estland, och det är så självklart för dem. Kan de någonsin tänka sig att Europa var så uppdelat? Och förstå allt det innebar? Och må de aldrig få uppleva något liknande i Europa igen

Jutas mamma

Jag minns inte hur vi lärde känna Juta. Och ändå är det inte så länge sedan. Det första skarpa minnet jag har, är när vi står och väntar på henne i Sverige vid terminalen för Estlandsbåtarna. Det var troligtvis 1994. Före Tallink-tiden och före den stora Estoniaolyckan. Vi hade parkerat bilen på parkeringen utanför och gått upp för den långa trappan då vi hörde en upprörd äldre kvinna komma ut genom tullpassagen. Hon talade mycket högt och upprört.

“Varför tar de honom? Han har ju bara köpt en sak på deras marknad. Det kan inte vara förbjudet. De säljer väl bara sådant som är tillåtet? Vilket ruttet land vi lever i. Min son!

Hon gick oroligt fram och tillbaka. Jag tyckte det lät märkligt. Det var en medelålders dam med tydlig dialekt från Dalarna. Lite nyfiken var jag väl också.

Efter en stund kom ”han” ut från tullen. Han såg ut som en riktig skum ”Hells Angels”. Bakom honom såg jag en tullare lägga undan en stor kniv, som såg ut som om den skulle användas för att ta livet av någon. Ett vapen helt enkelt. Skulle den inte beslagtagits i tullen, då hade det säkert varit tjänstefel.

Bakom honom kom en kvinna i trettioårsåldern gående. Smal, i snygg dräkt och välkammat hår, men hon såg nog lite sliten ut. Vi förstod genast att detta är Juta. Vi gick mot henne, och kramade om henne. Det kändes verkligen spännande. Nu skulle vi visa henne Sverige, där hon aldrig tidigare varit.

Vi gick småpratandes till bilen. Hon talade mycket bra svenska. Hon var lärare i svenska språket vid Gustav Adolfsgymnasiet i Tallinn. Ja just det! Det var ju där vi sågs. Året innan hade vi gått runt i skolan, som ligger mitt i Gamla Stan. En gammal skolbyggnad med tradition. Vi såg bilder på den svenska kungafamiljen på väggarna. Och alla salar bar prägel av gamla tider utan att för den skull inte passa för sin nuvarande uppgift. Och alla elever hälsade vänligt på oss när vi passerade. Tänk att ha skolgård bland gamla hus och gränder! En del av skolans lokaler har varit nunnekloster på 1200-talet.

Vi körde hem och åt en god middag som jag förberett tidigare. Och det var då hon berättade. Vi frågade hur hon levde nu och hur hon haft det under den svåra tiden. Men hon ville berätta om sin mamma:

Efter att ha varit åtskilda i nästan femtio år kom Jutas morbror, som flytt till Kanada 1944, för första gången till sin syster i Estland. Han var rak i ryggen, snyggt och prydligt klädd, och lite högtidlig inför det första mötet med Estland efter flykten.

Hon var trött, håret var tunt, kläderna slitna och skorna gamla och utgångna, men hon ville höra hur hans liv varit. Kanske var hon också förväntansfull.

De omfamnade varandra av glädje över att äntligen träffas. De visste så lite om varandras liv efter kriget. Han visades runt.

Han följde sin syster utan att säga så mycket, han såg förundrat på henne; på det eländiga, slitna hemmet, omgivningen och de fattiga människorna, och så småningom sa han med indignation i rösten:

”Men hur kan ni bo i den här skiten? Hur kan någon acceptera att bo så här?!!”

Virve var 19 år när hon blev hämtad för deportation till Sibirien. Hennes ”brott” var att hon var dotter till en bonde. Pappan kallades för kulak, storbonde, trots att deras gård inte alls var särskilt stor. Något brott hade varken han eller hans familj utfört. Det var inget brott att vara en enkel bonde i det fria Estland. Snarare var det just det som uppmuntrades i det just befriade landet. Men det var tidigare. Nu var et ockupation och ”någon” däruppe bestämde att Virve skulle tillbringa 20 år i det iskalla, karga och oerhört fattiga Sibirien. Långt från det liv hon skulle ha levat. Alla dagar var fyllda av hårt arbete, köld och fruktansvärd hunger. Varje dag dog någon av svält eller frös ihjäl.

Virve arbetade hårt, så hårt att hon förlorade sin livslust och sin högra hand. Men hon överlevde mot alla odds, och några år efter Stalins död fick hon verkligen återvända till Estland. Det blev en resa från en sorts helvete till en annan.

Hon var över trettio år, hade förlorat sin högra hand och kände att för hennes del var livet över. Hennes föräldrar var borta. Pappan sköts på vägen till Sibirien, och mamman dog i lägret. Vad hade hon att leva för? Hon skulle aldrig få leva ett vanligt liv, hon skulle aldrig få barn. Hennes återstående år skulle bara passera.

Men hon träffade verkligen en man som ville ha henne. Trots handen och trots Sibirien. För att få barn gifte hon sig med honom. Hon fick barn. Först Juta, sedan en flicka till. Maken var alkoholist. Han söp och blev oförmögen till arbete. Virve var tvungen att sköta hem, barn och arbete med hjälp av den enda handen hon hade.

Detta är den yttre ramen. Hur livet verkligen var är svårt att i ord beskriva.

Skräcken. Oron. Misstänksamheten. Misären. Att alltid vara en andra klassens människa. ”Ni kan aldrig förstå.” Säger Jutta när jag frågar.

Vid ett tillfälle skulle man jämna en kyrkogård med marken. Det var en huvudsakligen tysk kyrkogård. Några ester gick dit för att stoppa förödelsen.

”Är ni tyskvänliga?” sa vakterna, och så sköt de direkt utan att någon fick en chans att svara. På platsen. Det är bara ett exempel på grymheten.

Går det någonsin att förstå hur oron för hennes eget och barnens liv tärde på henne varje sekund?

Brodern hade flytt till Kanada 1944. Antagligen en fruktansvärd upplevelse, eftersom han flydde för sitt liv, och med livet som insats under hela flykten, men den har ändå avdramatiserats med tiden. Han fick ett förhållandevis bra liv i Kanada. Han hade ingen kontakt med sin syster i Estland. Sovjetmänniskor fick inte ha kontakt med väst.

Men han mindes sin barndoms vackra Estland, med de blommande trädgårdarna och framtidstron. Han fick verkligen en chock när han insåg hur förstört allt var. På femtio år hade hans vackra Estland verkligen ruinerats. Hur var det möjligt?

”Hur kan ni bo i den här skiten?” sa han.

Jutas mamma såg på sin dotter. ”Han är inte längre min bror!”

Hon gick in och stängde sin dörr.

J

En vinterkväll i Gamla Stan.

Jag minns en vinterkväll när vi promenerade genom Gamla Stan i Tallinn. Det var lagom kallt och vi gick lugnt på gatorna. Mörkret lade sig och gatlyktorna tändes. Och det blev sådan stämning.

Så hittade jag de här bilderna, och kom ihåg. Det var just så magiskt som det bara kan vara i Estland.



Det skulle lika gärna kunna vara medeltid i Tallinn. Eller hur?
OK, OK, det är uteserveringar på bilden, och det fanns nog inte då, men annars...

Konditori Maiasmokk, presidenten mm

Maiasmokk är ett gammalt konditori, som Ants föräldrar ofta besökte på 1940-talet. Det är en härlig gammaldags stämning med de mörka borden, de vita dukarna, stora fönster och högt i tak. Man ska sitta där på kvällen och se ut på gränden där nere. Någon går lite snabbt förbi. En bil kör sakta genom gatorna, trots att han inte får parkera i Gamla Stan. Vi tar en kaffe och att glas Vana Tallinn, och känner hur vi förflyttas bakåt i tiden. Efter några timmar går vi ned och fortsätter småpratet i gränderna i gatljusens sken.

Hela Gamla Stan är kulturklassat av FN, och det känns helt rätt.

Förresten var vi på båten på väg till Sverige dagen efter Maiasmokk, vi gick på kaféet och beställde kaffe och Vana Tallinn, och det var tre gånger så dyrt! Javisst ja, vi är på väg till Sverige.

I juli var det medeltidsfestival här, men då är inga gatljus tända. Det blir en helt annan känsla. Dessutom är Gamla Stan numera så turistinriktat. Det är egentligen ingen nackdel. Turisterna behövs, men det blir annorlunda.

En sommardag satt vi på en uteservering på Venegatan (Ryssgatan) i en båt, som var uppställd på gatan. Vi blev varse att en man ställde sig i ett hörn en bit från oss. Han betraktade allt och alla på ett forskande sätt. Sedan tog han fram en telefon och pratade i den. En stund senare kom en officiell bil körande på gatan. Den stannade framför en pizzeria bredvid oss. En man gick ur bilen och in på pizzerian. Och så klev president Rüütel och hans hustru Ingrid ur bilen och gick in på pizzerian. Det var lite kul. Ants kunde inte låta bli att gå fram till vakten i gathörnet. ”Går presidenten ofta på pizzeria!” ”Ja, sa vakten, han älskar pizza.” Helt lugnt och fridfullt. Och Ants kom tillbaka i Båten. Då var vi mitt i alla händelsers centrum.

Vi har träffat dem en gång till. Det var i Väike Maarjas kyrka när presidenten skulle plantera en ek, enligt traditionen för Wiedemanns språkkonferens. Den gången var vi inte med p¨å själva konferensen. Vi bara var med i kyrkan. Och självklart var det speciellt att presidenten var på besök. Sådana saker är så viktiga, att det visas på kvällens Aktuaalne Kaamera.

I går satt vi och pratade lite om små länder och deras kultur. Jag sa naturligtvis, att jag tycker det är jätteviktigt att vårda varje lands kultur. Sedan tror jag att jag inte förklarade färdigt hur jag tänker. Men jag menar, att livet blir rikare om vi tänker lite olika. Själva blir vi tryggare om vi vet hur livet varit tidigare, och vi fortsätter traditioner. Och jag tänker på den judiske man, som förklarade att han känner en sådan trygghet i att veta hur hans förfäder levt, i att kunna sin historia, och det är bra många år bakåt det. Så långt tror jag inte vi kan veta.

Och det är intressant att man tydligen får sina anlag, sin personlighet som arv av sina förfäder. Det är intressant att Ants och Hanno är lika på flera sätt, trots att de levt helt åtskilda tills de var över femtio år. Men vi kan skratta gott åt att de tänker och reagerar likadant ibland. Och tänk på att barn i samma familj, som uppfostras likadant (om det går) ändå kan bli så olika. (Eller tänk på forskningen om tvillingar som adopterats till olika familjer.)

Jag såg i dag ett program om filosofen Peter Singer. Han har en övertygelse om att man inte ska ge livsuppehållande vård in absurdum. Det finns en gräns, när meningen blir meningslös. Både för spädbarn och gamla. Han jämförs med Hitler. Och även om jag kan förstå vad han menar, blir jag verkligen rädd för att hans tankar ska bli norm. Det finns så många idioter, inte bara Hitler och Stalin, utan många, många andra som också skulle kunna använda sig av en sådan filosofi och på det sättet ta sig rätten att mörda, som diktatorerna och deras medhjälpare alltid har gjort. Och kommer ni ihåg? Vad sa stalinisten Sven Wollter: ”Några offer krävs det alltid” sa man för att rättfärdiga sina åsikter om att vi inte kan leva tillsammans allihop.

I dag blev det lite pladdrigt, men det kanske blir bättre i morgon. Vi får se.

Dop i Värmdö Kyrka

I dag döpte Sofia och Peter sina två yngsta. Det var en mycket fin högtid, och efteråt festade vi på Sjöliden. Det intressanta är, att de nydöptas släktingar har rötter i Sverige, förstås, i Estland, förstås och så i Finland och i Polen. Jösses vad vi har mycket att tala om.

Istället för Bronssoldaten.

Det har satts upp en ny staty där Bronssoldaten Aliôsa stod. Den blev direkt förstörd av en grupp mycket berusade ryssar, men trots att de fastnade på bild, har åklagare beslutat att inte väcka åtal mot männen.

När tsaren skulle visa sin makt för esterna.

Estland skulle russifieras. 1887 skulle undervisningsspråket i gymnasieskolan vara ryska. 1888 det ryska polisväsendet innefattar också Baltikum. 1889 förlorade Tartu universitet sin självständighet och språket skulle vara ryska.

Och. 1894 påbörjades byggandet av den ortodoxa katedralen på Domberget i Tallinn. Den skulle vara imponerande och förta glansen hos den protestantiska Domkyrkan, som stod där så länge. Den ursprungliga kyrkan brann den 6 juni 1684, och det var först 1779 som den till slut fick sitt nya torn.

Och lite drygt 100 år senare byggdes den ryska domen. Som pricken över i beställdes de mest fantastiska kyrkklockor som kunde tillverkas i Europa. Och en morgon var de fästa i kyrkans torn, och hela Tallinn skulle få njuta av den fantastiska klangen.

Staden höll andan. Nu skulle det ske. Och så började klockorna spela. Det var verkligen vackert, men… Det var ett annat ljud också. De rusade fram mot fönstren i sina lägenheter och såg något de aldrig trott de skulle få se. Fönstren hade ramlat ut. De hade splittrats. Ute på gränderna låg glassplitter från många, många fönster. Det kostade en förmögenhet att laga alla.

Det berättades för mig att kyrkklockorna aldrig mer användes, men de gör det. Före varje gudstjänst. Och nu klarar sig stadens fönster.

Alexander Nevskij-katedralen i Tallinn.

Vi har besökt den här kyrkan många gånger. Ants släktingar på mammans sida är est-ortodoxa.

Vi har tänt ljus för alla döda släktingar. Och det var här vi mötte något annat än det ständigt grå 1978.

Jag gick in på katedralens hemsida, men all text var på ryska, och ingen möjlighet att få texten ens på estniska finns. Jfr med Kaarlikyrkan i Tallinn t.ex. där kan jag få översättning till engelska och finska.

Men jag vet ändå, att Alexander Nevskij vann över svenskarna i ett viktigt slag vid floden Neva den 15 juli 1240, och senare blev han kanoniserad. Och det är ju självklart, att slå svenskarna!!

Har ni tänkt på att Sverige inte fört något krig sedan vi förlorade Finland 1809. Jag läste att en finska förklarade det så: "När svenskarna inte hade några finnar att skicka som kanonmat, då slutade de kriga." Så kan man ju också se det.

Karlikyrkan

Kaarlikyrkan i Tallinn.                            Rosettfönstret.

Jag kan också berätta om Karlikyrkan som ligger på Tõnismägi. Den byggdes speciellt för estländare eller icketyskar, som det hette. I den kyrkan hade Ants familj en bänk, längst fram, som var deras under hela frihetstiden. Varje söndag satt de där. "Oavsett hur mycket de festat på lördagskvällen", som Ants mamma sa.

Det intressanta med denna kyrka, det är att den byggdes för icke-tyskarna dvs. esterna och även finnar. Övriga kyrkor användes av den balttyska befolkningen. Där var esterna inte välkomna.Ryssarna brände ner den ursprungliga byggnaden 1710 i Det stora Nordiska kriget. Kyrkan hade fått sitt namn efter Karl IX.

I slutet av 1850-talet började man samla in pengar för att kunna bygga en ny kyrka, och den första gudstjänsten hölls den 20 december 1870 i den nya kyrkan.

Den viktigaste målningen i kyrkan är den vid altaret, gjord av den estniske konstnären Johann Köhler.

En gång 1992 kom vi in i kyrkan mitt under en gudstjänst. Det får man i Estland. Vi gick uppför gången, och jag iakttog gudstjänstbesökarna. De såg alldeles neutrala ut. Jag bara kände ett stort behov att skrika ut: "Ser ni inte att han är tillbaka." Som tur var, var jag tyst.

Vi besökte kyrkan 1978 också. Prästen var inne i lokalen, men han sa inte så mycket. Han erkände att han rapporterade till KGB. "Det gör alla präster." Kommunismen var ateistisk, så prästerna hade som uppgift att meddela vilka som kom till kyrkan t.ex.

Vi såg oss runt. Kyrkan var ganska sliten, men det var i alla fall inget lager eller någon motionssal, som andra kyrkor.

I estniska nyheter såg vi en stor oktoberparad i Moskva i går.  Det var fascister //”Vi ska rensa landet från ockupanterna!” ”Vilka är ockupanter?”  ”Getterna”; ”Antifascisterna är värre än pedofilerna”//  och antifascister (?)

I dag ska jag berätta om hur det kunde gå till när man behövde eller hade en bostad i Tallinn under ockupationen. Ingenting var enkelt. Ingenting var självklart. Osäkerheten skulle genomsyra allt.

Tallinn uppifrån

Elisabets lägenhet

Elisabet var förtvivlad. Deras hem hade invaderats av främmande personer så fort tyskarna lämnat staden och kommunisterna fått makten. De hade tvingats flytta till Kaukasus. Elisabet själv, hennes dotter, mamma och syster. Men de kunde inte bo där. Förhållandena var mycket svåra därborta, även om klimatet var fantastiskt. De var inte hemma. De måste tillbaka till Tallinn, där de hade levt sina liv dittills. Visserligen hade de flyttat in till mormors lillebror, som hade bott där så många år, men inte ens han var ”hemma” här. Det hade varit så stora förändringar sedan Stalin kommit till makten, och morbror ansågs misstänkt, eftersom han var så ordentlig.

En dag orkade de inte kämpa längre; de packade sina få tillhörigheter och tog tåget till Estland. Gick det så gick det!

Naturligtvis hade de inte någonstans att bo. De hade förlorat rätten till sina hem när huset förstatligats och ryssarna flyttat in. Men som tur var fanns det människor som förbarmade sig över dem. De fick bo hos än den ena än den andra för kortare eller något längre tid. När Elisabets dotter Anne till slut tvingades bo på en balkong tappade Elisabet tålamodet och skrev ett brev till Sovjetunionens president Kliment Vorosjilov där hon förklarade sin svåra belägenhet, och att hon var helt oskyldig till att hennes föräldrar varit förmögna. Hon berättade allt om sitt liv och vände helt ut och in på sig själv. Hon kände att hon förnedrade sig till den milda grad, men såg ingen annan utväg. De måste ha en egen bostad!

Till sin förvåning fick hon några månader senare en kallelse till Estlands kommunistpartis ordförande Ivan Käbin. Hon skulle komma till hans kontor påföljande fredag.

”Vi har igångsatt bygge av nya bostäder där en lägenhet är avsedd åt er.”

Elisabet trodde knappt sina öron. Hon hade lyckats! De skulle äntligen få en egen bostad. Ett eget kök. Riktiga rum att sova i. Få vakna utan att känna att man är i vägen. Att alla hör vad man säger.

De gick till gatan ofta. När det fanns en trappa till deras våning gick de uppför den, och kunde så småningom titta in, drömma och börja planera för hur de skulle bo.

En dag var lägenheten klar för inflyttning. De tog sina tillhörigheter med sig från den vännen de hade tillbringat natten hos. Äntligen! Nu skulle de bli bofasta.

När de stod utanför sin nya dörr, såg de att den var uppbruten! Förtvivlat såg de på varandra. Vad var detta? Försiktigt öppnade de dörren. Nej, det fanns inget tvivel. Några främmande människor var i lägenheten. Alldeles tydligt hade en familj flyttat in! I deras lägenhet!

De stirrade på inkräktarna, men förmådde inte säga något.

”Vad stirrar ni på? Vi har ingenstans att bo. Vi flyttade in i morse. Vi måste ju bo någonstans!”

Sa de på ryska.

Och det var just det. De var ryssar. Och mot ryssar visste de att de inte hade någon chans.

Men de kunde inte bara ge upp. Elisabet for till den kommunala sovjeten.

Först beklagade de bara. Som vanligt var de irriterade. Man talade aldrig vänligt till medborgarna, och i ett så här svårt ärende var det ännu mer omöjligt.

”Men se här.” Elisabet visade fram kontraktet hon fått från ordförande Käbin. ”Här står att han ska bli underrättad om när vi flyttar in.”

Då hände det något. En oro kändes i rummet. Elisabet blev tillsagd att återkomma om ett par veckor. Och utan något avsked lämnade tjänstemannen lokalen.

Ytterligare några veckor tillbringade de hos olika vänner men en dag kunde de verkligen flytta in i sin egen lägenhet.

Kanske var det tur att Elisabet skrivit till Vorosjilov. Antagligen hade han gjort klart för Käbin att detta var ett speciellt ärende som skulle följas upp, och troligtvis var det därför Käbin skrivit att han ville underrättas om inflyttningen. Och detta var den enda anledningen till att de inkräktande ryssarna kunde flyttas! Vilket rättssamhälle!

Reet tar semester

Reet och hennes man hade en lägenhet i Tallinn. En bra, lagom stor lägenhet. De hade bott där i flera år, och nu skulle de ha årets semester. De hade förberett en resa till släkten i Pärnu.

De fick en fantastisk vecka. Sol och bad och god mat. I alla fall jämfört med vad de åt till vardags. Nu hade de lite mer tid att söka efter något extra. En dag fick de till och med tomater hos en vän, som hade en liten odlingsplätt.

Belåtna for de hem med tåget, och promenerade den sista biten hem. De gich uppför trapporna och satte nyckeln i låset. Något var fel. Men det var ju rätt nyckel! De försökte. Och försökte. Till slut kom en granne ut i farstun. ”De har bytt lås.” sa han. Och såg så konstig ut. Vände ryggen till och gick tillbaka in i sin lägenhet.

Reet och hennes man såg på varandra. Förskräckta. Gick ut ur huset och sökte upp en vän där de kunde sova över natten.

Nästa dag gick de till sovjeten och frågade vad som hänt.

Mycket ovänligt skickades deras ärende mellan några män och kvinnor. Till slut förbarmade sig en kvinna över dem och sa lugnt: ”Ni får skaffa en annan bostad. Den ni hade är upptagen av andra.”

Efter ytterligare sökanden och kontakter fick de så hela historien klar för sig. En KGB-familj från Moskva hade spanat in deras lägenhet. När Reet och hennes man for på semester lät den främmande familjen dyrka upp låset, bytte ut det och flyttade helt enkelt in.

För Reet och hennes man återstod bara att börja om. Ingenting av det de lämnat kvar i lägenheten fick de hämta.

I dag var vi på Nationalmuseum och såg Caspar David Friedrichs målningar. Det var spännande!

Presentation av utställningen:

Caspar David Friedrich, den tyska romantikens ledande målare.

Caspar David Friedrich (1774–1840) räknas idag som en av giganterna i tysk konst. Som landskapsmåleriets store särling under 1800-talet gav han sina motiv en ny karaktär och en poetisk djupdimension. I Friedrichs suggestiva bildvärld gestaltas tillvarons stora frågor i mötet mellan människa och natur.

Naturen som spegling av det gudomliga

Ingen konstnär har som Friedrich gestaltat romantikens tro på en besjälad natur genomsyrad av det gudomliga. Hans bilder förmedlar en stark känsla av en andlig närvaro under verklighetens yta. Denna dubbelhet ger Friedrichs konst en fascinerande och gåtfull dimension.
Enligt Friedrich skulle endast konstnärens egna känslor bestämma konstverkets karaktär. Man skulle inte endast måla vad man såg framför sig utan även vad man såg för sitt inre. Landskapsbilden blev därmed även något av ett självporträtt.
Utställningen koncentreras främst kring tre teman: Bergen, Havet och stranden samt Träden.

Ja, det var bitvis mycket laddat av naturens mystik. Kvinnan som står vid solnedgången och njuter… Jag tyckte mycket om den. Den bilden som finns som affisch.

Vi hade stämt träff med Ants kollega Bengt på utställningen, och av någon outgrundlig anledning talade vi om Estland. Bengt berättade att han bodde på Dalarö när han växte upp, och han minns mycket väl de estniska flyktingbåtarna. Han brukade klättra upp på en höjd och sitta och titta på när de kom.

Här har jag saxat ur Dalaröbladet nr 1 2004. Skrivet av  Jan Johansson

Många på Dalarö har egna minnen om Balterna som flydde undan krigets fasor och landsteg här på Dalarö.

En torsdagsmorgon för 25 år sedan satt jag på mitt kontor i min tidigare roll som turistchef i Haninge. Jag var på jakt efter Ilon Wikland. Var skulle jag nå henne? Genom ett samtal till Sverigehuset i Stockholm och ett vänligt bemötande av deras telefonist fick jag reda på var Ilon Wikland befann sig i världen – jag fick telefonnumret till en av Svenska Institutets lägenheter i Paris. Efter flera påringningsförsök nådde jag till slut Ilon Wikland och vi fick en god kontakt.

Detta möte ledde till intressanta och innehållsrika upplevelser samt berättelser som jag fick glädjen att ta del av. Ilon Wiklands ord och bilder öppnade världar som sträckte över det som jag redan kände till  som en nyfiken, infödd Dalarö-bo och hängiven skärgårdsbo. Efter flera veckors väntan hade vi kommit överens om att träffas, Ilon Wikland och jag.

Haapsalu – Dalarö

Hennes andra möte med Haninge och Dalarö – det första ägde ju rum när hon 1944 landsteg vid Dalarö efter flykten från hemstaden Haapsalu - resulterade senare till ett antal teckningar som, ledde fram till en serie litografier. Ilon Wiklands litografier över födelsestaden Haapsalu i Estland, ankomsten vid Dalarö 1944, och andra motiv kring denna livsresa fick sedan smycka många offentliga rum hos privatpersoner, företag och myndigheter.

Nu, 60 år senare, skall vi minnas allt detta som skedde när Sovjetstyrkorna närmade sig Tallin, då många ester bestämde sig för flyktvägen över Östersjön. Det var ett stort risktagande för människorna där de färdades i nattens mörker på vagnar bakom hästar längs Estlands kuster mot någon lugnare plats på stranden vid Dagö eller Ögnu. Det fanns ingen uttalad plats att samlas vid, det viktigaste var att haka på där en skeppare eller någon annan kunnig sjöman kunde föra fartyget mot friheten. Segelfartyg och fiskebåtar på öppna, ostyriga farvatten – men mot kuster som kunde skydda, på andra sidan Östersjön.

Wohin fahren Sie?

De flesta for i nattens skymning och hade endast delat hemligheten om sina flyktplaner med sina närmaste grannar. Kanske möttes man sedan i samma båt någonstans ute på havet, kanske inte.

Historier berättar om periskop som dök upp genom havsytan. Det kunde vara ubåtar under flagg med hammaren och skäran eller med hakkorset. När de dunkla, uniformsklädda gestalterna uppenbarade sig kunde man höra ropen och de uppfordrande frågorna: ”wohin fahren Sie?”. Då var det de tyska ubåtsofficerarna som ville veta. Om svaret blev: ”Nach Deutschland, Boot fahren.”, så svarade officerarna ”Gute Fahrt!” och lämnade i fred.

Ryska ubåtar – Svenska patrullbåtar

När den mörkaste delen av natten inträdde, släcktes lanternorna ned och kursen ändrades mot svenska farvatten. Om de ryska ubåtarna i stället hade mött, hade de flyende fartygen sänkts under färden. När den svenska skärgården äntligen nåtts mötte i regel någon svensk patrullbåt, redo att bistå i rollen som lots och navigera den värdefulla lasten av människor till Dalarö.

Efter fem dygns strapatser över Östersjön anlände Ilon Wikland och hundratals fler landsmän och landsmaninnor vid Dalarö Hotellbrygga den 25 september 1944. Den 26 september drog en kraftig storm över Östersjön och många flyktingbåtar kom aldrig fram. Historien får oss nu att minnas dessa människors livsöden av glädje och lidanden och att hedra de liv som släcktes av havet.

Många har egna minnen

På Dalarö minns många skärgårdsbor dessa händelser. Men tiden rinner snabbt iväg och för att vi ska påminnas om historien och föra denna vidare till nya generationer, kommer nu ett minnesmärke att resas intill Tullhustomten på Dalarö.

Den 25 september 2004 riktar vi tankarna mot människorna som lyckades med strapatsen att nå Dalarö och andra platser utefter vår kust.

Minnesmärke

Omkring 6 500 balter nådde sin tillflykt i Dalarö, till Sverige kom totalt 30 000 baltiska flyktingar. Haninge kommun har bidragit med den största insatsen till ett minnesmärke. Konstnären Ursula Schütz, Haninge, har gjort detta minnesmärke som hon givit namnet Flykt och Hemkost.

Föreningar som arbetat med genomförandet är Haninge – Haapsalu Vänskapsförening samt Södra Skärgårdens Intresseförening. I övrigt har en stor del föreningar på Dalarö, estniska föreningar, företag och enskilda personer medverkat till att detta projekt kan genomföras.

Minnesmärket ska symbolisera samförstånd länderna emellan och utvecklingen av gemensamma vägar kring utbildning, kultur och forskning.

Tänk om jag hade haft papper och penna med mig! Men jag var helt oförberedd. Numera finns det alltid ett litet block med en penna i min handväska så jag kan skriva ner vad jag hör. Men det här var någon gång i mitten av 1990-talet.

Vi for direkt till Rakvere. Vi skulle få träffa en av de stora männen i Estland. Peep Kärp. Han var en känd journalist, författare och även en högt respekterad kommunalpolitiker i staden. Men han hade också varit en av skogsbröderna.

Jag var trött efter resan, hade sovit dåligt på båten, som vanligt, och tänkte att jag alltid kan återkomma en annan gång om jag inte kommer ihåg allt han berättar.

Han levde i ett litet småhusområde strax utanför staden. Han visade oss sina rabatter med grönsaker och blommor. Han hade ett hemgjort mycket sinnrikt system för automatisk bevattning av blommorna. Vi satte oss i trädgården och han berättade att han byggt huset själv när han kom tillbaka från Sibirien.

Det var en hjälte som berättade. En gammal, trots allt obruten man, som inte längre var rädd för någonting. ”Har man en gång sett ondskan i ögonen, då vet man att den alltid finns, även om den ibland gömmer sig.”

Han vågade säga sanningen till makthavarna, han hade redan varit i helvetet, och visste vad det innebar, det gick att överleva, och man får inte brytas ned av sjuka makthavare.

Han var också en hjälte därför att han hade hjälpt Hannos pappa Rein i Sibirien. Rein var dömd efter den där speciella paragrafen som man tog till när den åtalade inte gjort något brottsligt. Rein var gift, hade två barn och bodde i en lägenhet i Tapa. När han förstod att han var eftersökt skiljde sig paret. Det var också farligt att leva ihop med en ”folkets fiende”, så för att rädda fru och barn måste man skiljas. Sedan gömde han sig på annan ort. Han arbetade och hoppades att ha inte skulle hittas. Men det blev det värsta scenariot. Han hittades, sattes i källaren i KGB-huset och dömdes till 25 + 5 år i hårt arbetsläger. Och där blev han så svårt sjuk, att det var verklig fara för hans liv. Då räddade Peep Kärp honom genom vanlig mänsklighet. Det var farligt att hjälpa någon, som var sjuk. En sjuk människa hade inget värde, en sjuk människa kan inte arbeta. Det var bättre att de sjuka dog så fort som möjligt. Men Peep Kärp klarade inte att se en vän gå under. När Stalin hade dött, och lägren började tömmas, då släpptes också Rein och Peep. Hanno minns naturligtvis med total klarhet synen av sin pappa, liggande orkeslös på en bår, och Peep Kärp som en av dem som bar hem honom.

Han var skogsbroder. Hade gömt sig undan de sovjetiska soldaterna, men visste, att det fanns förrädare överallt. När som helst kunde någon avslöja honom för egen vinnings skull, eller bara för att man skulle göra det.

Och en natt 1949, när han låg och sov gömd på en vind, då hörde han steg i trappan. Och han förstod redan då, att nu kommer de! Därefter blev han skickad till arbetslägret i Sibirien.

Där satt jag och lyssnade. Jag var så oerhört trött. Jag minns så lite av allt han berättade. Men som tur är har han själv skrivit om allt han varit med om. Jag måste lära mig läsa estniska snabbt!

Några år senare kom vi till Tallinn på annandag jul. Vi hade bestämt oss för att vi skulle träffa Peep Kärp igen innan det blev för sent. Men det var redan för sent. Han dog just denna annandag strax innan båten kom fram.

Det här är boken "Biljett till det kalla landet" av Peep Kärp utgiven 1991.Han har skrivit fler.

Det fanns ett program i P1 som hette Klarspråk. Dit ringde man och lämnade ett inlägg, och olika människor besvarade det. Det kunde vara makthavare och andra som det berörde. Jag lyssnade en morgon på programmet. En man från Göteborg var mycket upprörd över att Andres Küng, sverigeest, hade sagt att esterna i Sibirien var som judarna i Hitlertyskland. "Ingenting kan jämföras med judarna och förintelsen. Från Sibirien kunde man komma hem levande." Jag fick en stor klump i magen. Ringde in själv, och dagen därpå fick jag höra mig själv säga: "Inte förrän vi läst lika många böcker och sett lika många filmer om Sibirien, som vi sett från förintelsen, inte förrän då kan vi säkert jämföra."

Nu börjar det komma alltfler berättelser om deportationer och arbetsläger. Jag har till och med hittat en bok skriven av en liten ryska, en dagbok, fullt jämförbar med Anne Franks dagbok. Men det är så tyst om alla dessa böcker...

I senaste numret av Axess skriver de om kravet på "politisk korrekthet", är det orsaken till tystnaden?

Jag ska fortsätta min berättelse om Astrid.

Familjegården hade flera hus, så de kunde växla om och bo i olika hus för att få lite lugn på natten. Och de försökte att leva så normalt som möjligt. En natt fick Astrid till och med ha en kamrat sovande över natten. Det var postmästarens dotter Leida. På morgonen väcktes de av dunkanden på dörren och rop, men nu lät det annorlunda. De öppnade dörren, och fick höra at Leida måste skynda sig hem. Föräldrarna väntade på henne. Fort! Fort!

Hon skyndade hem, och där väntade föräldrarna med lite packning för deportation till Sibirien, och det var bestämt, att Leida måste följa med.

Så småningom gick det inte längre. Gården togs av kolchosen, Det stora huset byggdes om till hyreshus med fyra enrumslägenheter med en korridor emellan. Själva fick de köpa ett av sina små hus, som delvis var stall. Huset var redan förfallet, så de fick renovera det för att det skulle vara beboeligt. Och självklart fick de bekosta det själva.

En farbror till Astrid hade fått ansvaret för gården, och han blev klassad som kulak och deporterades till Vorkuta.  Där var det fruktansvärt kallt och stor svält. Det var ju också så, att de flesta hade inte kläder för någon kyla alls. Deporterades de på sommaren och fick tjugo minuter på sig att packa, och visste inte vart de skulle och inte för hur lång tid, då fick de bara med sig sommarkläder. Så var det första gången den 14 juni 1940, och så var det ofta senare också.

Den stora deporteringen 1949 gällde just s.k. ”kulaker” man kallade storbönder så, men det fanns ju inga storbönder i Estland. De utländska baronerna hade lämnat landet och esterna själva hade inga stora gårdar. Men naturligtvis var det ingen som vågade vägra att skänka sin egendom till kolchosen.

Hanno har berättat hur de gick till när gårdarna skulle inkorporeras med en kolchos. Bonden ålades först att betala en alldeles otroligt hög skatt. Om han mot all förmodan lyckades med den utgiften eller vägrade fick han välja: ge bort sin gård eller en enkel resa till Sibirien. När man då valde att stanna i Estland fick man skriva under ett papper att man lämnade över gården av egen och fri vilja.

Det hör ju till historien också, att när Sovjet ockuperade Estland lovade Moskva bl.a. att det aldrig skulle bli tal om någon tvångskollektivisering, och dessutom skulle alla länderna ha sin egen självständiga regering. De löftena höll man inte särskilt länge. Men det intressanta är, att Sovjet visste så väl hur människor ville leva, och försäkrade att de skulle få göra det, men så fort som möjligt bröt man alla löften.

Astrids farbror frigavs efter Stalins död och efter Chrustjevs tal tre år senare. Han har berättat att orsaken till att han överhuvudtaget överlevde kan skrivas: surkål och surkålssaft.

Astrid var studiebegåvad, men hade inte råd med någon högre examen. Hon utbildade sig till lågstadielärare. Hon fick ett stipendium på 140 rubler i månaden att leva på. Internatet kostade 3 rubler och resten behövdes för ren överlevnad. Men de var unga, och ville kosta på sig något roligt ibland. Då gick de på bio. En gång i månaden. De festade på en kuddkola och en småkaka (benknota). Åh, va de längtade efter godis.

En gång i månaden fick familjen skicka paket till sina barn. Då var det glädje! Om mamma hade skickat med de där pengarna också, 5 rubler. Då sprang hon och köpte de där speciella kakorna mad rosa överdrag. Det var så gott!

Men mamma hade problem. Hon fick inge arbete. Kommunisterna hade bestämt att hon var fascist, eftersom hennes man var tysk. En gång fick hon dock arbete. Hon skulle vara lärare i estniska just på den skolan där Astrid gick. Men när den viktiga dagen kom, och mamman skulle ha sin första lektion. Då kallade rektorn på Astrid och sa: Spring hem till din mamma och säg att hon inte ska komma hit. Hon har inget arbete här.” Han hade väl fått en vink någonstans ifrån.

Nej, de pengar de hade fick de genom att sälja sina ägodelar. En efter en. Och det värsta ögonblicket för Astrid, det var när mamma tvingade henne att sälja sin älskade kantele. Då grät Astrid.

En farbror hade flytt till Sverige och bodde i Göteborg. Det var livsfarligt att ha kontakt med utlandet, men på något sätt fick de i alla fall saker från honom som de kunde sälja och köpa mat för. Men att de överlevde utan att svälta eller frysa ihjäl, det är verkligen ett under.

Och inte blev det mycket bättre när hon var klar med utbildningen. Lönen var skrämmande låg. ”Jag hade råd med mjölk och socker.” Och inte fick hon bestämma var hon skulle jobba heller. Hon placerades på en skola i Rapla. Och där var hon tvungen att stanna i tre år. Reglerna var sådana. Men hon blev kvar i fyra-fem år i alla fall. Det var et trevligt kamratgäng, de festade och hon var uppvaktad, men hon ville inte bo på landet. ”Jag ville inte bli lantråtta,. Jag ville till Tallinn.

Men när hon äntligen var i Tallinn blev hon knäsvag. Hon vågade inte arbeta som lågstadielärare, utan tog ett jobb på dagis där hon stannade i trettiosju år! Hon hann både gifta sig, få barn och skilja sig under tiden. Problemet var det vanliga: han drack. Men hon tog hand om honom i alla fall, och när han dog förra året var hon självklart där.

Visserligen har hon nu en lägenhet, men den hyr hon ut. Istället bor hon hos sin dotter och måg. De har en Turismitalu i Viljanditrakten, som har lönat sig ganska bra. Och hon har barnbarn och barnbarnsbarn. jag har sett bilder på dem allihop.

Så här vacker är hösten i Estland.

Ett stort dagis på Saremaa, som byggdes för tjugofem år sedan måste rivas helt och hållet. Man har vid renoveringen upptäckt att de sovjetiska byggarna inte gjort någon grund. Man har lagt diverse stenar istället för att gjuta en ordentlig grund. Så byggde man på den tiden.

Om man tar livet av de människor som kan något, då försvinner kunskaperna, eller hur? Ganska enkel sanning. Men hur tänkte man då i det kommunistiska Sovjetunionen, när man hade mördat alla med högre utbildning, alla med specialkunskaper och en fruktansvärt massa andra människor?

När ingen kan något, och man måste skicka ut beskrivningar om hur saker och ting ska skötas, hur gör man då? Man skapar olika departement, befolkar dem med människor som passar in för makthavarna och så får de göra instruktioner.

Exempel:
1. När du ska göra ett stort trägolv rent, då häller du XX liter varmt vatten över golvet och sedan torkar du av med en trasa.

Följden blev att golven ruttnade.

2. När du ska odla en åker, då plöjer du XX dm djupt i jorden...

Men på Ormsö visste man sedan flera hundra år, att i jorden fanns fullt med stenar, och därför gick man inte så djupt. För kolchosarbetarna blev det helt fatalt. Det gick inte att odla jorden för all sten.
Det finns fler exempel.

Nu har honungsbin börjat dö i Estland också! Man vet inte varför, men det händer över stora delar av världen. Dock är det bara en biodlare i Estland som drabbats, så vitt man vet.

Det var både nya och gamla nyheter.

I Estland vet man vad en människa var värd i det sovjetiska samhället. Ingenting. Noll. Som Stalin sa: Inga människor, inga problem. En radikal lösning på världens problem vore alltså att göra slut på människorna. Om man tänker som Stalin, vill säga.

När Moskva säger, att de vann kriget, att de ryska soldaterna offrade sina liv för att utrota nazismen, och att de var så oerhört många fler än de andra nationernas stupade, då är de ingen som räknar med att de dödades från båda håll. Den som retirerade sköts av KGB, som fanns bakom främsta linjen. Dessutom skickades nya soldater för att ersätta de döda, det kom nya i en ständig ström. Just nu har man börjat räkna upp namnen på alla dem, som fick sätta livet till under Stalins terror. Man räknar med att även räkna upp alla soldater som dödats av de egna också. Det beräknas ta ungefär tio år.

Nu ska jag börja berätta lite om Astrid. Hon är nu 74 år. En glad och energisk estnisk kvinna. Hon sa en gång, att Ants måste ha uppfostrat mig väl. Svenskar har ingen humor som esterna. Men jag är så glad, att Ants verkligen har lyckats. Hm. Är vi svenskar så himla tråkiga? Och är esterna så himla roliga? Ja, ja. Vi har i alla fall roligt när vi träffas.

Hon föddes 1935 i Haapsalu. Familjens problem var att pappans släkt var balttysk, mamman var estniska. De träffades i skolan och gifte sig strax efter skolans slut. Pappan hade ett mejeri med ett par anställda, och de bodde på en något större gård i Sille.

När Sovjet ockuperade Estland 1941 gick pappan med i skogsbrödrarörelsen. Han skulle spränga broar. Astrid vet inte så mycket eftersom mamman inte ville tala om den här tiden. Men hon vet att han fängslades 1941 av sovjeterna. Han genomgick svår tortyr för att avslöja "sanningar", men han stod emot. Sa inget. Han avled av tortyren.

När tyskarna sedan kom 1941, fick mamman frågan om hon ville flytta till Tyskland med barnen eftersom familjen ansågs vara tysk. Astrids mamma funderade. Det var ett svårt beslut. Hon bestämde sig till sist för att stanna, och det tänkte hon på resten av sitt liv. Hon var helt säker på att hon valt fel. Hennes barn hade levt ett bättre liv i Tyskland.

Astrids farfar försökte rädda sig från sovjetiska militärer genom att fly. Men han blev upptäckt i Polen. Skickades naturligtvis till Sibirien. Till det iskalla Kazakstan, långt hemifrån. Han frisläpptes 1963, efter 14 år, men levde bara ett år till. 1964 dog han i astma.

Astrid berättade för oss, att hon tänkt så mycket på att ryssarna älskar honung, liksom tyskarna.  När de kom körde de sönder allt. Allt! Och så krävde de att bli bjudna på honung! Varifrån skulle de få honung när allt var förstört?

Familjen bodde alltså kvar på sin gård i Silla. Den var lite för stor i kommunisternas smak. De var vad som sovjeterna kallade ”kulaker”. De var inte storbönder i vanlig bemärkelse. Men gården var ”för stor”. Kommunister bankade på dörrar och fönster och skrek: ”Djävla fascister! Snart är ni i Sibirien!” och andra otrevligheter. Men mamman hade en god vän som jobbade på kommunhuset, en vän som absolut inte var kommunist. Det var fler som räddades på detta sätt, men de fruktansvärda är, att man måste uppnå begärt antal deportationsoffer, så det var andra som fick åka istället. Det var anledningen till att så många barn deporterades. Var det en man som skulle iväg, och han inte var hemma… Ja, då tog man vem som helst.