.

President Toomas Hendrik Ilves blev omvald i dag! Här gratuleras han av statsminister  Ansip.

…..

Kaido Höövelson (Baruto) är nu rankad som nummer 3 i världen i sumobrottning!

.....

Jag har ofta funderat på vår hjärna. Jag menar att man inte kan säga vad som är ”normalt” mera vad som är ”önskvärt”. Så mycket ska hamna rätt i hjärnan redan i moderlivet. Variationer är självklara och oändligt många.

Claes Arvidsson har läst vad James Fallon har kommit fram till när det gäller diktatorer och hjärnan.

James Fallon är amerikansk hjärnforskare med inriktning på alzheimer och schizofreni, men har också ”tittat in i” huvudet på ett 70-tal mördare. Utifrån detta har han försökt att kartlägga hur det står till i huvudet på diktatorer. Det blir ganska spekulativt men ändå tankeväckande. I huvudet på en diktator ser det skrämmande likt ut som i en seriemördares hjärna, en psykopat. … Karisma, självsäkerhet och makthunger – som över tid utvecklats till att bli malign – är personlighetsdrag som binder samman despoter som Caligula och Lenin över tid och rum…. Fallon avskriver ondskan och pekar i stället på tre faktorer som tillsammans skapar monster. Det handlar om en kombination av våldsgener (särskilt krigsgenen MAO-A), hjärnskador (särskilt frontalloben och amygdala) och trauman under barndomen. Alltså ett samspel mellan arv och miljö. … Förmågan till empati rör inte verkliga personer utan ”folket” eller ”proletariatet”.

Just det. Människorna finns inte som individer. Det är just vad vi sett så tydligt när vi studerat Estland under sovjettiden. Ingen medmänsklighet. Alla, verkligen alla, ska känna osäkerhet om sin framtid. Bara diktatorns vilja gäller, och den skiftar.

Till sin förvåning upptäckte Fallon själv att han själv bar på ett tungt arv. I hans släkthistoria ingår upp till sju möjliga mördare. Men han blev inte mördare själv, så arvet är inte allt.

Arvidsson avslutar artikeln: Själv skulle jag säga att det goda ledarskapet kräver både kyla och värme. Och trots hjärnforskningens framsteg och begynnande granskning av vad som finns i huvudet på en diktator surrar det svåra begreppet ändå i mitt huvud: ondska.

Medmänsklighet utesluter ondska. Det viktigaste vi kan göra är att utbilda våra barn i medmänsklighet, och det är inte helt självklart. Jag har sett tråkiga saker från mitt köksfönster. Dels mamman som sprang skrikande efter sin son med sin ena sko i högsta hugg för att slå honom. ”Kom genast hit!”

En annan mamma stod bredvid sin son när han slog sin kamrat, gossen jag tidigare talade om, och hon sa: ”Slå du! Hårdare! Han har slagit dig.”

Vi lärde oss nyss att det är just medmänsklighet som genomströmmar Estland igen.

I Dagens ”Godmorgon Världen” diskuterade man  Ingvar Kamprads och drottning Silvias försvar för egen respektive faderns nazism för över 60 år sedan. Man talade om svårigheten att erkänna sin egen skuld. Det handlade om att de räknas som djävulens representanter. Ni vet Hitler är alltid = Djävulen.

Så småningom hörde vi äntligen någon tala om kommunismen. Det var Håkan Arvidsson som berättade om hur det var när han tog avstånd från kommunismen.

Jag anser att man kan inte hålla på och anklaga en dotter för vad hennes far gjorde, och sedan inte alls kräva någon avbön från dem som långt senare svor sig till den andre folkfienden i Europas 1900-tal, kommunisterna. Jag vet, att de ofta anser att det var en ungdomssynd och säger detta med ett leende, men det som de ledande kommunisterna då sa, handlade om folkmord och total underkastelse.

Håkan Arvidsson läste Werner Schmidts biografi över C H Hermansson 2005. Jag läste en artikel om detta  i Sydsvenskan nyss och fastnade för:

Schmidts bok lider av en allvarlig svaghet som består i att han ser distanslöst på den kommunistiska rörelsen. Han synar den aldrig i sömmarna och tycks inte förstå att kommunismens misslyckande i västvärlden berodde på att dess programmatiska och teoretiska vinkel var empiriskt felaktig. Den predikade sin utarmningsteori medan arbetarklassen oavbrutet förbättrade sin materiella standard. Den höll fast i idén om det revolutionära våldet, när folkets breda lager i västvärlden allt tydligare tog avstånd från våldet som politiskt verktyg. Och den höll fast vid en steril planekonomi medan marknaden gjorde ett formidabelt segertåg som ännu inte tycks avslutat.

Mina understrykningar.

Varför har det kommunistiska våldet aldrig bedömts lika allvarligt som annat våld? Den 24 sept 2010 nämnde jag Frank Baudes uttalande i svensk TV som aldrig diskuterades eller ens kommenterades i svensk media trots att han öppet erkände att svenska journalister skulle dödas om han kom med i en regering. Trodde verkligen de svenska journalisterna att det aldrig skulle hända något sådant i Sverige. Det var ju exakt det som hände i Estland. Journalisterna var de första man tog hand om, antingen arkebuserades de direkt eller skickades de till hårt arbetsläger.

….

De två presidentkandidaterna.

I morgon ska parlamentet välja president i Estland. Det hat varit en del skrivereier om Ilves, den nuvarande presidenten och Tarand som är Keskerakonds kandidat. I morgon vet vi vem det blir.

I dagens Postimees läser vi att den estniske politikern Jüri Adams jämför den estniske presidenten med de svensk kungen.

”I morgon ska Riigikogu välja en kungafamilj. Estland har en president som har lika mycket makt som kungen av Sverige.”

Ledare i dagens DN:

Nostalgi: Offren saknar inte kommunismen. Signerat – Erik Helmerson.

Först mina egna tankar om nostalgi. Jag minns när vi var i Haapsalu för flera år sedan och vi beundrade de vackra trähusen, dvs de hade vrit vackra en gång, då var de ganska förfallna. Ni vet ju hur Ilon Wikland gav oss Bråkmakargatan. Det var Haapsalu. Några andra svenskar som också var på tillfälligt besök hördes kommentera en bit bort: De kommer ta bort det här pittoreska! Och vi blev så upprörda. Även folket i Baltikum måste också ha rätt att leva ett anständigt liv!

I dag skriver alltså Erik Helmersson om ett besök i Riga på stadens 810-årsdag..

Nyligen kunde vi högtidlighålla två andra jubileer. Estland, Lettland och Litauen firade 20 år i frihet, och det var lika lång tid sedan den misslyckade kuppen i Moskva för att återinföra kommunismen.

I medierna kunde vi bland annat träffa någon överlevande kuppöverste som var besviken över Sovjetunionens förlorade glans. Vi såg också enkäter där missnöjda ryssar tyckte att det var bättre förr.

För den som ibland skriver om kommunismens fall blir det tydligt hur nostalgin lever kvar också i Sverige. Det kommer alltid respons från människor som pekar på vad de ser som marknadens och demokratins misslyckanden i öst.

Men. Vad man mycket sällan ser är enkäter där missnöjda balter, polacker, ungrare eller tjecker längtar efter den kommunism där de som barn lekt. För den som glorifierar Sovjettiden kan det vara nyttigt att tänka på de länder som tvingades att agera imperiets skyddsvall mot väst. Länder vars befolkning var lika berättigad till demokrati som vi men som aldrig fick chansen att ens lukta på den.

Det är ingen vågad gissning att de Rigabor som nyligen firade sin stad och sina 20 fria år är mindre anstrukna av den nostalgi som vi ibland ser prov på i Moskva.
Inte ens när balterna nyligen genomgick sin ekonomiska kris verkade de överväga att återinföra realsocialismen. I stället jobbade de hårdare och sparade mer. I de enkäter man då kunde läsa var ett vanligt svar: ”Det är i alla fall bättre nu än under kriget och Sovjettiden.”

Man ska nog inte förvånas över att de ockuperade ger annorlunda svar än ockupanterna.

I kommentarerna finns det naturligtvis någon som skriver om hur ryssarna lider i dessa länder. Jag minns när jag kom hem 1978 efter mitt besök i Tallinn och berättade för Kristina om vad jag sett i Tallinn. De sa till henne: ”Du ska inte tro på sådant. Du ska se med egna ögon.” Jag vill säga detsamma. Men jag vet ju också att propagandan är stark. De som vill att ryssarna far illa i Baltikum kan visa det genom att manipulera verkligheten. Nu går de inte längre att visa Lasnamäe, som de gjorde tidigare när Ants chef var där hon fick veta att i de fallfärdiga husen hade de tviongat ryssar att bo. Sanningen var tvärtom. När husen byggdes och esterna såg att de snart skulle få en egen bostad och slippa dela lägenhet med flera andra okända faniljer, då kom det folk från Ryssland med papper på att de skulle bo i de nybyggda moderna lägenheterna. Nu börjar det se riktigt bra ut i Lasnamäe också. Men det går säkert att hitta ett och annat förfallet hus. Det finns tyvärr fortfarande människor som inte hfta möjlighet att renovera. Men det gäller både ester och rysktalande.

En kommentar också till utdraget ur Elisabeth Åsbrinks bok: Och i Wienervals står träden kvar i Boklördag, DN. Hon skriver om att judar inte fick komma till Sverige. I Estland var de välkomna under den fria tiden 1920-1940 när esterna själva fick bestämma. Dessutom hade de autonomi, vilket esterna var ensamma om att ge judarna.

President Toomas Hendrik Ilves besökte skulptören Mare Mikoffs utställning "Skulptur i City" på Rotermanns Saltlager, och stod där framför en bronsstaty av sig själv. "En intressant erfarenhet" skrev Ilves på sin Facebook-sida.

…..

Överallt har vi stoppats av vägarbeten denna sommar, och nu har man börjat med s.k. rörliga arbeten. På Narvavägen kunde man se denna praktiska skylt i dag. Då blir det lättare att varna när man jobbar fort, man sätter sig i bilen och kör till nästa plats!

…..

Ni vet väl om att en rysk satellit snart kan falla ner någonstans på jorden. Estlands regering har gjort landet berett för att ta emot den.

Det är 26 olika nödsituationer man har förberett sig på. Bl.a.:

·         Kärnkraft- och strålningsolyckor.

·         Det gäller också  upplopp, tagande av gisslan, epidemier, eller förgiftning av epizootiska sjukdomar (smitta genom djuren och storskaliga epidemier).

·         Exceptionellt varmt eller kallt väder finns med på listan eftersom det är ett växande hot mot människors liv och hälsa.

·         Också förberedelser  för massiv invandring av flyktingar och uppkomsten av storskaliga IT-attacker.

·         Självklart finns också förberedelse för att ta hand om många offer i nödsituationer på järnvägar, vatten och flygkatastrofer och naturligtvis klimatförändringar.

·         Räddningstjänsten ska ha alla möjligheter att hantera stora bränder, explosioner samt storm- och översvämningsskador orsakade av stora katastrofer.

Listan ska uppdateras vartannat med aktuella riskbedömningar.

Det här är ytterligare ett exempel på hur Estland tar stora kliv bort från det sovjetiska tänkandet. Det handlar om medmänsklighet!

.....

I Võru vid Valga Landsväg har man hittat en grav där det ligger tio skogsbröder begravda. De dödades troligen av NKVD 1950.

Det räknas som ett viktigt bevis på NKVD:s aktioner i Estland.  Sådana gravar är man angelägen om att hitta, och i Väike Maarja söker man den tillfälliga grav där tre ester ligger efter att ha mördats av sovjetisk militär 1944. Tyskland har sagt att de står för kostnaderna för en riktig begravning av dem.

Nu har jag fått bilderna från vår utflykt i juli. Nu kan jag berätta om en sommardag i Estland.

En härlig utflyktsdag. Något lite ”svalare” bara. Från bilen  såg vi ett stort mörkt moln i fjärran, som troligtvis låg just över vårt mål, Toolse borgruin. Men konstigt nog missade regnet oss. Det kom några droppar bara.

Den heter Toolse Ordensfästning och byggdes troligen av Tyska Orden 1471 för att skydda hamnen mot pirater. Människorna i Kunda brukar säga att högborgen i Toolse var ett slott med sjörövare. Härskaren var en man vid namn Otto. Han kallades för Otto från Toolse. Det sägs att Otto hade två (eller tre) söner, Ugo och Konrad.

Dessa sjörövare brukade lura passerande skepp att sakta ner genom att anlägga falsk eld nära slottet, sedan tog de allt gods och förde människorna till fängelset. Senare sändes de till borgen i Rakvere, där de såldes som slavar.

Folk sa att mellan borgarna i Toolse och Rakvere fanns en hemlig underjordisk gång. Det sägs också att när Ugo gifte sig red hans bror Konrad fram till altaret och hotade med att döda alla med sitt svärd.

I dag finns inga sjörövare där. Ruinen är tom så när som på turister. Det stod väl cirka sju-åtta bilar på parkeringen i dag, och alla gick vi runt och njöt av den fantastiska utsikten över Finska viken. Det var långgrunt med många stenar som låg som öar flera meter ut i vattnet.

Finska viken.

Ett sjörövarskepp stod på gräset vid borgen.

Jag antar att det ordnas lekar för barn där ibland. Nu gick bara några pappor och deras barn omkring och studerade båten.

Borgen är byggd i platt kalksten som omsluter naturliga granitstenar. Det ser lite lustigt ut.

Man är i borgen på egen risk. Några dagar efter vårt besök läste vi im en man som fick delar av muren över sig. Han klarade sig med livet i behåll, men jag är glad att det inte hände när vi var där.

Vi stannade inte så länge utan fortsatte till nästa ställe:

Kalame museum i Karepa, konstnären Richard Sagrits födelseplats.  Den ligger vid floden Selja 150 meter från Finska viken. Museet vill visa Sagrits arbete, kustkulturen och den lokala historien.

Byggnaderna uppfördes i slutet av 1800- och början av 1900-talen. Från början var det en s.k. rehi-byggnad, ni vet det långa huset där lada och bostadshus ligger i rad i samma byggnad.

När vi kom undrade vi varför det satt en halvnaken kvinna på en kvarnsten där borta. Sedan såg vi att det var en man av trä. Han var verkligen levande.

De har lyckats behålla en gammaldags fin estnisk bondmiljö av Rikard Sagrits födelseplats. Han var en stor estnisk konstnär som levde 1920-1968. Han gick på Palace konstskola i Tartu som de flesta andra estniska konstnärer under frihetstiden. Hans verk ställs ut i en av byggnaderna.

Vi hade tur att träffa Teet Veispak en estnisk utställningscurator, som berättade för oss om Sagrits liv.

Sagrits lärde sig t.ex. inte sovjetisk propagandakonst. Han togs med till Moskva 1941 tillsammans med många andra estniska konstnärer sovjeterna tog med sig när de retirerade. Konstnärern fick gå i sovjetisk konstlära för att måla riktiga realistiska bilder. Sagrits socialrealistiska bilder blev bedrövliga.

1944 återvände sovjeterna till Estland och ett antal år senare fick också konstnärerna återvända. Estniska kommunistpartiet tröttnade på Sagrits och hans usla realism. Han fick sitta där vid havet och måla sina träd. Han protesterade aldrig offentligt mot kommunismen, men de ryska kommunisterna förstod aldrig att det estniska kommunistpartiet lät hionom måla. Endast statliga målare fick vara aktiva i Sovjetunionen. Sagrits var statlig målare i Sovjetestland.

Två av hans många tavlor.

Mart Laar säger i Postimees: Ryska uttalanden har inte förändrats på 20 år.

Här har vi ett av problemen med grannlandet i öster. Vi vet alla att Estland är ett litet land med bara dryga 1,3 miljoner invånare. Ryssland är världens största federation. Där bor ca 140 miljoner invånare, alltså dryga 100 ggr så många. Landet skakas då och då a oro. Tjetjenien är en ständig oroshärd. Estland hade tisigare för Ryssland viktiga hamnae både för handel och militär. Då var det lilla landet mycket viktigt för Ryssland. Nu fungerar det inte så längre. Militära operationer sker på helt andra sätt i dag. Estlands hamnar kan Ryssland vara utan. Vad är det då som är orsaken till att Ryssland hela tiden, varje dag, har ögonen riktade mot oss? Estland är ingen strategisk risk. Visst finns en armé, och visst säger president Ilves att ”Vi kommer aldrig mer, aldrig någonsin, ge oss utan att försvara oss.” Men det hndlar ju bara om försvar.

Detta är en karta över Ryssland. Ser ni den lilla vita fläcken i väster, mittemot Sverige. Den syns knappt. Det är Estland.

Under tiden fram till den 20 augusti har det varit kritik och påstående att Estland är fascistiskt. Vad är då fascism? Det handlar ju bara om verklighet. Det som esterna själva har upplevt och försökt berätta om, trots att ingen ville veta. Under ockupationsåret 1940-1941 var Estland i helvetet. De var mitt i den eviga skärselden. Man kanske måste vara i min ålder för att förstå liknelsen, men det var just det som de kristna hotade med. Den eviga skärselden för den som inte tror. De flesta ester trodde inte. De trodde inte på den sovjetiska kommunismen. Allt som de skapat under sina fria år skulle komma att tas ifrån dem. Familjemedlemmar försvann, mördades. Och du visste aldrig när du själv skulle drabbas. All glädje försvann. Mat också. ”Kommunismens första gäst är Svält.” brukar Hanno säga. Han minns. Det är detta som gjorde att man uppfattade tyskarna som befriare. Tyskarna var européer. Ibland funderar jag på vad det betyder. Att vara europé. Vi är inte en enhetlig massa. Vi är individer. Men vi är européer. Vi är medmänskliga. Vi kräver att vi ska förstå och veta var makten säger och gör. Vi röstar bort dem vi inte vill ha i parlamentet. Vi skjuter dem inte. Vi har fria tidningar. Man kan bli galen på vad som skrivs ibland, men det är tillåtet båda att skriva det och att bli galen. Fri TV och radio. Vi får säga att statsministern är si eller så. Vi får sjunga vilka sånger vi vill. Nåja, vi har ju bestämt att Djävulen heter Hitler, så där finns en gräns. Vi föraktar, men förbjuder inte dem som hyllar Hitler. Vi försöker tysta dem. Inte geom att döda dock. Vi har en stark bild av vad demokrati är. Vi vill leva med den i fortsättningen också. Tänk så snabbt Putin avskaffade demokratin i Ryssland. Gorbatjov säger i en intervju i Postimees att Putin har ”kastrerat” den ryska demokratin. Han tystar sina fiender som han tystade Chodorkovskij och andra. Mer eller mindre radikalt. Varför måste han bråka med esterna? Den här lilla folkgruppen som har levt här i ca 11 000 år mestadels som fria människor, och förslavades av andra folk på 1200-talet och framåt, av Ryssland i ungefär 250 år. Betyder det att Ryssland på något sätt har rätt till området? Hur länge kan man hävda sådan rätt i så fall? På 1500-talet menade Ivan den förskräcklige att Tartu var hans därför att Storfursen Jaroslav hade erövrat området vid förra millennieskiftet och behållit det tills esterna tog det tillbaka 1224.

Äsch! Vad spelar det för roll vad jag skriver? Jag försöker bara förstå. Jag vet ju att Ryssland aldrig har haft demokrati (utom Jeltsins försök), aldrig har haft någon rennässans eller annan kontroll av statsapparaten. Skillnaden mellan tsarens rike och kommunismens är visserligen stor, men där fanns en stark man i toppen som stod för alla besluten. I Baltikum hade ju redan tsar Peter ansträngt sig för att den europeiska kuklturen skulle införas, men han lyckades inte med det i jätteriket Ryssland. Det var Petersburg och Baltikum. För övrigt var det ett asiatiskt rike.

Jag har bara en enda bön: Låt Estland få vara ett fritt rike!

Utsikten från vårt fönster:

.....

Nyss såg vi ett amerikanskt program om esterna, flykten och livet i USA. Bara slutet. Vi missade en berättelse från flyktinglägret i Geislingen. Det läger där Ants levde några år och hans pappa var föreståndare för. Vi hann se gamla bilder från staden och den såg ut ungefär som den gjorde när vi var där. De berättade att tyskarna inte var så förtjusta i esterna eftersom de fick dollar från USA, och kunde leva bättre än tyskarna själva.

Geislingenhus.

En kvinna som levt i Geislingen och senare utbildat sig till advokat i USA berättade att hon verkligen försökt förklara för amerikanska myndigheter att esterna aldrig, aldrig ville ha ryssarna i sitt land. Sovjet spred ju lögnen att esterna bett om att få komma med i Unionen. Som jag sagt tidigare: Först var esterna fascister, sedan bad de att få komma in i Sovjet, och så var de fascister igen! (Enligt info från Moskva alltså)

I programmet från Tallinn i går fastande jag främst för Marju Lauristins ord, att nu lever esterna med medmänsklighet. Det känns så rätt. Jag har sökt det ordet länge. Det Estland som Sovjet skapade var helt utan medmänsklighet. Inget gjordes för att människorna skulle få ett bra liv. Nu byggs t.ex. en ny rondell i Rakvere, och jag tycker det är så härligt att se hur man bygger in säkerhet i den. Man åker en bil i taget och undviker krockar. Medmänsklighet. Och snygg blir den.

Sångerskan Gerli Padar, 31 år, sa i en intervju att hon hoppas att esterna ska förbli ester. Hon berättade också att hon rest i flera länder i östra Europa, och Estland är bara att beundra. Det är så härligt.

Jag vet att det kan vara svårt för människor från andra länder där nationsgränserna är så självklara, att förstå Estlands situation. När Aftonbladet citerade mig var det med rubriken: Självständigheten måste bevaras.

Det har tagit 20 år för Estland att bli respekterat. Att bli som alla andra Europeiska länder. Kanske kan jag sluta skriva nu. Men det var just 20 år som Estland fick vara fritt förra gången. Det här året blir magiskt. Det får inte hända igen. Och det har landet arbetat för under alla tjugo åren. Sakta men säkert och med stor klokskap har man sett till att integreras i Europa. Att visa att de är européer.

Jag såg en film om Finska vinterkriget, och hörde en kvinna säga att hennes dröm var att Karelen åter skulle bli finskt. Att hon skulle ta sina barnbarn till sin barndoms hembyggd. Jag förstår henne, men har inte tänkt så mycket på det tidigare. Kommer ni ihåg sången: "Varför skola mänskor strida?" (ungefär så) Varför flyttas gränser? Är det för människors bästa? Nej, inte alltid. Ibland handlar det bara om makt. Att visa sin makt.
Många ester som flydde långt bort 1944 är rädda för att komma tillbaka. Det är för nära Ryssland.

.....

Johan Bäckman

Minns ni finslandssvenske docenten Johan Bäckman? Han som bl.a. påstår att esterna skickades till Sibirien för att skyddas för sina rgna. Det orsakade att han miste sitt jobb. Tack och lov. När esterna högtidlighöll slaget vid Blå bergen, Sinimäed, då försökte han komma in i landet igen. Han blev avvisad, och nu ska han stämma estniska polisen. "Jag skulle demonstrera mot fascismen vid Blå bergen", säger han. Hans rättigheter är kränkta.
Det togs ett tillfälligt beslut om inreseförbud för Bäckman eftersom man menar att han kan äventyra nationens säkerhet eller den allmänna ordningen. Vilket landet har rätt till.

Ants Paju och Kalevipoeg bakom sin häst.

Klockan är tre på eftermiddagen. Jag har just sett ett program på TV om en man och hans liv. En man, Ants Paju, som skickades till Sibirien som 5-åring och som nu stod med tårar i ögonen vid sin släktgård som helt förfaller. Granngårdarna, sju stycken, förfaller också. Alla boende skickades iväg till Sibirien för att förintas, menar han. Han talar naturligtvis en bra ryska, men han har bott i sitt Estland sedan 11-årsåldern. Han blev författare och politiker. Det som föranledde detta program var att han sett till att en stor staty av Kalevipoeg sattes upp i Põltsamaa. Först kördes den runt i Estland och hälsades med musikorkestrar och folkdansare på de centrala torgen.
En dag som denna funderar man naturligtvis på vad som gör att en nation är en nation och skall vara en fri nation. Här är det språket och kulturen som binder människor samman. Och numera kunskapen om hur livet kan spolieras av att man inlemmas i en kultur som är så olik den egna. Tvärt emot vad som sades under Sovjettiden var tsarernas Ryssland inte alls lika svårt att leva i. Det var ju under tsarernas tid som frihetslängtan började vakna, och känslan av att "vi kan förändra". Redan under andra hälften av 1800-talet kom förändringar. Livegenskapen försvann och man kunde börja välja vilket liv man ville leva. Allt detta togs ifrån dem. All frihet försvann. Ja, själva livet försvann i skräck, oro och förvirring för dem som inte dödades direkt. Visst förstår jag Ants Pajus tårar. Han är död nu. Han dog 28 juni och fick alltså 20 år av frihet. Han hann sitta i riksdag och vara borgmästare i Jõgeva. Men han kom aldrig ifrån sina minnen.


Nästa TV-program var ett amerikanskt inslag om Estlands nyare historia. Vi fick se om frihetskriget, ockupationerna och så den nya frihetskampen. Något som dominerar i den estniska kulturen är sången. Inget annat land har så många folksånger nedtecknade och fortfarande levande. Sångfestivaler hölls även under ockupationen även om de utnyttjades av kommunisterna till propaganda. Av någon märklig anledning tilläts sången ”Mu isamaa on minu arm." Nationalsången och andra nationalistiska sånger var totalförbjudna.
Inför sångfestivalen 1969 förbjöds "Mu isamaa on minu arm" men spontant och utan dirigent började sångarna ändå sjunga den. Publiken sjöng med och så småningom var det en dirigent som steg upp i dirigentstolen. Partichefen i Estland Johannes Käbin satt som vanligt på första bänk, och han visste naturligtvis att  Moskva förbjudit sången, men han resonerade så: "Om folket vill sjunga, låt dem sjunga." Malle var där och berättade att det var en underbar kväll.

Efter befrielsen och några år senare vårdades f.d. partichefen (han byttes ut 1983)på ett ålderdomshem där han sågs som vilken gamling som helst. På samma avdelning fanns en man som under kriget blivit officer i den tyska armén. Han hade suttit i sovjetiskt fångläger för det. Nu var han alltså också gammal och trött, men han har berättat att han tyckte det var trevligt att samtala med Käbin, och på Käbins begravning 1999 sa han: "tänk att den siste som Käbin hade trevliga samtal med var en f.d. tysk officer. Livet är lustigt."

Sången spelade en stor roll under detta frihetskrig. Till skillnad mot det krig esterna kämpade i 1918-20 hade de nu inga andra vapen än sången! Tänk att jag blir så upprörd när jag tänker på den där artikeln Harry Schein skrev i DN efter att ha hört sångfesten i Tallinn: "Jag känner igen mig från min ungdoms Österrike", dvs han hörde nazism i de estniska sångerna. Och kanske det värsta av allt: Ingenting tog tidningen in för att rätta till hans hemska uttalande. Jag vet det eftersom jag hade en korrespondens med Hans Bergström då. Schein själv besvarade inte mina brev. (se 14.2. 2010)

Nu har klockan blivit 19 och jag ska se utsändningen från dagrens sångfestival i Tallinn. Jag berättar om den i morgon.

När det gäller apotek och mediciner ska jag komplettera mig. Det finns många apotekare i släkten. En tid  trodde jag att hälften av alla ester jobbade på apotek...

Ants farbror fick låna pengar till ett apotek under frihetstiden. Det lönade sig väl. Problemet kom under ockupationsåren. Han gjorde nämligen så, att han gömde ingen medicin. Den som kom och var i behov av medicin fick det. Kommunisterna fick veta detta, och varnade honom på olika brutala sätt, men han gav sig inte. "Det är min uppgift att ge medicin till dem som behöver." - "Det är bara partimedlemmar som ska få sådan medicin!" Till slut orkade han inte längre. Redan efter ett år av "behandling"var han död.

Kanske är de gömda medicinerna orsaken till att man fortfarande använder naturmedel i så hög utsträckning i Estland. Man fick inte glömma bort den gamla kunskapen. Fick man ingen penicillin tvingades  man använda annat.

I dagens Postimees läser vi:

Dricka Tranbärsjuice håller blodkärl i form.

Härligt sur tranbärsjuice. Eller är den sötad?

Tranbär har länge varit känt som ett naturligt stöd för att lindra inflammation i urinblåsan. I Boston University har forskare upptäckt att tranbärsjuice stärker hjärta och blodkärl.

Vid undersökningar visade det sig att bäret innehåller nyttiga ämnen som förändrar en människas artärer. De blir mjukare och mer elastiska och förebyger därmed blodproppar.

I sin studie, gjorde forskarna från Boston University 44 pilotprojekt med 480 ml tranbärsdryck. Redan efter fyra timmar kunde de se förändringen på artärerna.

Att dricka tranbärsjuice dagligen ökar det så kallade goda HDL-kolesterolet i blodet och sänker LDL eller det dåliga kolesterolnivåerna.

Tranbärsforskarna menar också att det finns mervärde i bärets sammansättning. Ett syrlig bär innehåller stora mängder av friska antioxidanter, polyfenoler. Polyfenoler sägs ha viktiga egenskaper vid cancer och diabetes. Det är starkt antiinflammatoriskt..

Tallinn liknar en sibirisk by

"Tallinns gator liknar på vintern en by i Sibirien", sa presidenten när Vikerraadio hade den första debatten mellan de två presidentkandidaterna i går kväll. och tillade att ”detta kan också sägas om förhållandena på sommaren när det används taggtråd för att laga trasiga staket på daghemmen."  (Savisaar är borgmästare i Tallinn)

"Vi har en stor kommun, som har en massa pengar, men som inte svarar för öppenhet, som inte har gjort sig fri från korruption som statsapparaten har gjort", sade presidenten.

Hans motkandidat Indrek Tarand, som utsetts av Savisaars Keskerakond, sade att denna och många andra sjukdomar i det estnisk-sovjetiska arvet är något de kämpar hårt med, 0ch det är inte hopplöst.

Tarand sa också att Keskerakond kommer sluta med samarbetet med grannen i öster.

Dagen har varit varm och lite jobbig, men kvällen är precis lagom sval och det är skönt att sitta ute och njuta. Och det tyckte vår släkting också, som kom och hälsade på. Vi pratade mycket om tider som gått.

”Vi i min generation har alla mycket ryskt inom oss. De tog allt från oss både fysiskt, psykiskt och materiellt, och även om vi verkligen försöker, så är vi stympade. De yngre kommer inte ihåg den tiden, de vill inte heller komma ihåg. Nästa generation, de små kanske ändå blir mer hela som människor. Jag hoppas det.”

Hon arbetade på apotek under ockupationsåren, dvs. hela hennes vuxna liv. Nu är hon gammal och pensionär. ”Vi hade ett särskilt lager på apoteket. Under disken. Jag  fick själv bestämma vilka som skulle få de där speciella medicinerna."

"Nära vårt apotek fanns KGB-centralen på Pagarigatan. KGB-männen blev också sjuka och behövde medicin. Chefen där brukade komma till mig då, och jag gav honom ur det gömda lagret. - Ni måste förstå att det inte var som på frihetstiden, och inte heller som det är nu.- En dag sa KGB-chefen att om jag fick en inbjudan utomlands skulle han se till att jag fick resa. Det var mycket speciella regler för vilka som fick åka utomlands. Man skulle tillhöra Partiet förstås, men det brukade inte räcka. Jag var inte partimedlem.

Jag fick en dag ett brev från en släkting på Nya Zeeland med en inbjudan. Jag visade KGB-chefen brevet, och han såg till att jag fick de rätta pappren och kunde åka. 1975. Det var fantastiskt och unikt. Jag fick tillstånd att resa omkring i Australien, men inte gå in på Estniska Huset där. När jag kom hem sa han först, innan jag hade sagt något: Bra! Du gjorde som vi sagt. Du var inte på Estniska Huset. Säg till om du vill resa någon annan stans. (Naturligtvis hade de spioner på alla Estniska Hus över hela världen. Det har jag hört från Stockholm också.)

Rae-apoteket vid Rådhusplatsen i Gamla Stan.

Efter en tid fick jag resa till Sverige tillsammans med en grupp agenter. Inte ville jag bo på hotell och känna mig övervakad, så jag fick tillstånd att bo hos en släkting i Södertälje två nätter. Det var absolut inte tillåtet för resenärer från Sovjetunionen, men jag fick. Tjänster och gentjänster... Det handlade om det i Sovjetunionen hela tiden. Och när jag hade gäster från utlandet fick jag tillstånd att ta dem till olika platser i Estland, vilket också var förbjudet. Villkoret var att de skulle vara tillbaka på hotellet kl 24.”

(Ja, jag kommer själv ihåg att när vi var i Tallinn 1978 fick vi inte lämna staden utom för ett besök i Pärnu med dem i gruppen som ville följa med. Tyvärr blev det inget av med den resan eftersom båten som skulle ta oss tillbaka till Stockholm hade gått på grund; den ryske kaptenen hade arit berusad. ”Nu måste ni väl spara era pengar så ni kan betala hemresan,” sa vår svensktalande KGB-guide. Att resebyrån skulle stå för de extra kostnaderna var helt uteslutet i hennes värld. Men de gjorde det, vi var ju svenskar allihop, och resebyrån fanns i Stockholm.)

Vår släktings mormor bodde i Valga och var ortodoxt troende. Det betydde att de var i kyrkan varje gudstjänst och alla stora helger. Och trots att jag vet att många ester  valde att under tsartiden utbilda sig till präster i den ortodoxa kyrkan för att få utbilda sig över huvud taget, så är de inte fullt accepterade av ester med luthersk tro. Vissa ester besöker ortodoxa kyrkan med stor tvekan, andra gör det absolut inte,” avslutade hon.

Valga ortodoxa kyrka.

Valga är den staden i söder som delades mellan Estland och Lettland efter frihetskriget.

…..

Den 20 augusti är det, som ni redan vet, stor sångfest i Tallinn för att fira 20 års frihet.

Inte riktigt som den estniska flaggan utan gammelryssarnas egen version.

Den 21 augusti är det fest i Kalaste och Mustvee, gammelryssarnas orter. De firar också 20 år av frhet! De har levt så länge i Estland och varit med om både uppvaknandet under slutet av 1800-talet och frihetsåren 1920-1940. De är som ester fast de talar ryska (och estniska). Ungefär som setu-folket.

Övriga ryssar är med och firar, eller, om de är sovjettrogna, går de och gömmer sig dessa festdagar..

Ni som följt min blogg vet att jag undrar över Edgar Savisaar, Keskerakonds grundare och ordförande. Jag hittade lite om honom på Wikipedia och blev verkligen förvånad. Det är nämligen så här:

Edgar Savisaar.

Edgar Savisaar föddes den 31 maj av Elmar och Maria Savisaar. Föräldrarna hade hade gripits på sommaren 1949 eftersom de hade sålt sin häst precis innan gården kollektiviserades. Fadern dömdes till sju år i sibiriskt fängelse, modern till 5 års fängelse.

Det hävdas att Elmar Savisaar inte kan vara far till Edgar eftersom han arresterades den 8 augusti 1949. Detta skulle betyda att Edgars medborgarskap är tveksamt. Emellertid föddes Edgar Savisaar i Harku fängelse i Harjumaa, Estland. 1950 omplacerades mor och son till fängelselägret Kuuste, som ligger i södra delen av landet. 

Han gick i skola i Tartu och utbildade sig till historiker vid Tartu Universitet. Han blev docent 1982.

Han var medlem av kommunistiska partiet, och 1980-1985 också i Tallinns Havsregions exekutivkommitté m.fl. uppdrag. 1988 – 1989 var han forskningsledare i en konsultfirma, Mainor.

När perestrojkan inleddes i juni 1987 publicerade Savisaar texter om att reformera samhället. Han blev känd av esterna efter ett framträdande i TV. 1988 bildade han Folkfronten som stöd för perestrojkan. Han blev en av ledarna för ”den sjungande revolutionen”.

 Så här långt tänker jag, att alla ester har en historia. Deras liv är så annorlunda än våra. Framför allt de som föddes före 1991. Och många, många reagerade som Savisaar. När ockupanterna tagit allt ifrån dem, då vände de sig ändå till dem och trodde på dem och gick med i partiet. Jag har tidigare berättat om kusin Annes arbetskamrat som växte upp på sibiriskt barnhem efter att föräldrarna fängslats och fördrivits för tt de var s.k. kulaker. Han var den som sist lämnade hoppet om en god framtid med kommunismen. Han trodde inte på det han såg i finsk TV. De styrande sa att det var lögn. Då var det lögn. De människor som levde i Sovjetunionen hade den högsta levnadsstandarden i hela världen. Just det trodde nog inte Savisaar på. Han kämpade för att Estland skulle få en form av självstyre inom Unionen. Han ville inte lämna Sovjet helt och hållet.

 1989 valdes han till Sovjetisk folkets deputerandekongress. Han fick fler förtroendeposter och 1990 utsågs han till ambassadör i Estlands SSR:s Högsta Råd. Den 3 april 1990 utsågs Savisaar till estnisk regeringschef. Det fortsatte han vara sedan Estland blivit fritt i augusti 1991. Den 29 januari 1992 blev han transportminister i Tiit Vähis regering. Under den här tiden var det hyperinflation, varubrist och stigande råvarupriser.

Jag minns när Anne visade oss ett kort hon fått som gav henne tillåtelse att köpa strumpor! Men det fanns inga strumpor att köpa. När det gällde bristen på mat var problemet så stort, att Anne levde och hennes familj levde på rågbröd. Någon gång råkade de säga att ”det var bättre förr”, och då drog vi efter andan och påminde dem om hur de levde på den tiden. Allt var så oerhört osäkert och ingen visste egentligen hur livet skulle bli.

För ett par år sedan berättade vi för unga Marju hur det var att leva i Sovjetunionen. Hon var ca 10 år 1991 och kom inte ihåg så mycket, och just nu sitter Ants och berättar för Aivar, som är drygt 30 hur det var. Han växte upp på barnhem, föräldralös och visste inte heller så mycket. ”Jag känner några ryssar, och de är trevliga!, sa han. ”Det handlar inte om dem, säger Ants. Det är skurkarna i Moskva som är de mest brottsliga.” Gissa vad Aivar vet om Sverige. Nästan ingenting. Det enda han säkert vet ät baltutlämningen. Och så var det passionen för fosterlandet. Aivar arbetar då och då i Finland. Men han trivs inte där. När båten är så nära Tallinn att han ser kyrktornen i Gamla Stan, då blir han tårögd. Varje gång! Det är passion det.

Nu tar vi Skandalen!

I september 1995 utbröt den s.k. inspelningsskandalen. Det var statsminister Tiit Vähi och Reformpartiets ordförande Siim Kallas, som anklagade Savisaar för att ha spelat in politikersamtal sedan 1995 inför parlamentsvalet.. Det började med att AS SIA (?) hittade kasetterna. Tiit Vähe avbröt samarbetet med Keskerakond och valde istället att samarbeta med Reformpartiet. Savisaar nekade till alla anklagelser, och Vilja Laanaru, hans assistent, tog på sig skulden. Hon gifte sig senare med honom. Och skiljde sig också.

Han slutade som politiker. En hel månad! Sedan var han tillbaka igen. Den mannen har elefanthud.

2003 hade han en hjärtinfarkt. Och drog sig tillbaka från politiken. En tid.

När Ansip valdes till statsminister förklarade Savisaar att borgmästarposten i Talinn är minst lika viktig, eftersom det är där nästan alla ester bor, och valde det jobbet istället. Keskerakond hade – och har – majoriteten i Tallinn eftersom så många ryssar bor där, och det är det populäraste partiet bland ryssarna i Estland. Även om de inte har medborgarskap i Estland röstar den ryska befolkningen i kommunalvalen.

Som borgmästare har han t.ex. infört municipalpoliser, speciell huvudstadsskatt, och bett om pengar till en ny ortodox kyrka i Lasnamäe och till sitt parti. (se 30.12.2010). Han blev inte Keskerakonds förslag till president. Hans framtid diskuteras. Av andra. Själv säger hahn att han självklart ska sitta kvar.

Det var lite kul när han som svar på Ilves uttalande att en man som begär pengar från Moskva inte kan bli statsminister i Estland sa att den som blir vald till Estlands president ska vara född i Estland. (Ilves är ju född i Stockholm.)

Jag fick en kommentar i dag:

Idag 15 augusti 2011 har Aftonbladet ett viktigt citat ur karinsestland.blogg.se. se sid 6 debatt!
Grattis!

Jo nog blir man stolt. Det var jag, Carl Bildt och en till som citerades i tidningen. Härligt.

Fyra statsministrar från fyra fria grannländer.

Nu handlar det om firandet av den 20-åriga friheten. I dag är det i Stockholm det firas. Alla tre statsministrarna var där, och Ansip tackade svenskarna på svenska.

Men jag ska börja med SvD.

"Enskilda människor kan göra skillnad". De var fyra initiativtagare till Måndagsmötena på Norrmalmstorg, och andra platser i landet. De visade att Baltikum inte var glömt. Vi svenskar och många, många estlandssvensakar och sverigeester i vårt land ville visa att vi tror på ett fritt Baltikum. Det var många andra - och det var vi vittnen till - som menade att balterna hade för bråttom. "Bråttom? Vi har ju kämpat i nästan 50 år" sa vår släkting Ave på sitt första besök i Sverige 1988. Det var pinsamt.

Det var faktiskt tur att vi då hade en borgerlig regering, som inte fastnat i gamla tankar.
Citat: "Våren 1990 förhärskade en av ledande socialdemokrater en då länge omhuldad syn att stöd för balternas rätt till självbestämmande var "kalla-krigs-hysteri". Men med det stöd som så många enskilda medborgare gav balterna på måndagsmötena kom denna uppfattning att förpassas till historien. Och Carl Bildt betydde mycket för utvecklingen.

Också SvD men i går.
"Stödet till de baltiska frihetssträvandena var inte okontroversiellt:"
"Som president Ilves framhåller spelade Sverige en viktig roll vid de baltiska staternas frigörelse, men historien är också fläckad av exempel på hur den svenska regeringen svek. När motståndskampen i Baltikum växte fanns det fortfarande en ovilja från den svenska regeringens sida att ta ställning för det rätta. I stället upprepade man (utrikesminister Sten Andersson) fel saker. Måndagsrörelsen som i dag kanske verkar vara helt okontroversiell, var också allt annat än hela landets politiska angelägenhet.

Jag minns hur förvånad jag blev när Pierre Schori på frihetens kväll i TV sa: "Detta är den lyckligaste dagen i mitt liv." Jag hade aldrig uppfattat att han brydde sig om de baltiska folken. Tidigare sa han: "det är ofrånkomliogt att de är en del av Sovjetunionen."  Ärligt talat, det nya uttalandet kändes inte äkta.

I ledaren i DN i dag intervjuas president Ilves och han försäkrar att måndagsmötena hade stor betydelse. "Vi hämtade mycket kraft i det."

President Ilves: Allt som ligger i det förflutna är inte historia. KGB var endast ett av de repressiva organen. Hela den sovjetiska regimen var brottslig och här bör man inte göra några undantag. Popstjärnan Sting har en låt med titeln History will teach us nothing. Jag tror att människor egentligen inte kan dra lärdom av historien. Det viktigaste är att vi läs oss att minnas, dock utan att fastna i det förflutna men med förmågan att se framåt."
...
Vi bör erkänna för oss själva att esternas förhållande till Estland av historiska orsaker är extremt passionerat, nästintill religiöst. Men vi kan inte förvänta en lika stor passion från människor av annan nationalitet, som har bott här i fem, tjugo eller fyrtio år. Deras relation är mer pragmatisk och motsägelsefull.
...
Det är omöjligt att överskatta den roll som Sveriges dåvarande statsminister - och min gode vän - Carl Bildt och hans närmaste kolleger spelade. Det är ett utmärkt exempel på att även ett medelstort land kan spela en avgörande roll i storpolitiken."

Ja, han har helt rätt i att de är passionerade, esterna. Det har vi också upplevt många gånger. Men det är helt förståeligt. Under ockupationsåren var de helt utestängda och visste bara litegrand om vad som hände på fria sidan av järnridån.  Kanske berättade föräldrarna något om livet under frihetstiden. Och den tiden var underbar. Självklart! De hade 1940 blivit berövade allt av värde. Vi får inte glömma det. Allt de skapade under de sista decennierna på 1800-talet och fram till 1940. Allt de lärde sig om att själva skapa sina liv. Allt detta raserades. Kvar var gråhet, förfall både mänskligt och statens.

”Ja”, sa Hanno 1994. ”Ni har ju läst Oscar Luts förstås.” Luts är stor författare i Estland, och naturligtvis läser alla andra civiliserade människor de estniska böckerna!

Ibland tycker vi att det vore roligt om vi fick berätta om Sverige. Ibland. Men ingen är riktigt intresserad. Nej, fortfarande är det det nya, fria landet som gäller. Och det är dem väl unt!

I dag blir det ett recept som jag inte prövat, men som verkar spännande.

Ungersk keso- och potatis paj

6-8 portioner

2,5 dl ljummen mjölk
1 dl socker
1 ägg
1 tsk salt
1 pk (11 g) torrjäst
7-8 dl (ca 500 g) vetemjöl
100 g smör

Fyllning:
6-8 (ca 800 g) mjölig potatis  
500 g keso
2,5 dl naturell yoghurt
2 ägg
2 dl socker
2 tsk vaniljsocker
Saften av 1 citron (ca 1 dl) och rivet skal

kanel och socker

äppelmos

1. Skala potatisen och koka. Tillsätt inte salt!
2. Under tiden förbered degen: Lägg sockret i varm mjölk, ägg och salt.
3. Blanda mjöl och jäst. Rör om och blanda med två tredjedelar av mjölkblandningen.
4. Bland nu alltihop med det smälta smöret.
5. Låt degen jäsa på en varm plats en halvtimme under rena dukar.
6. Tryck sedan ut degen i en pajform ca 20 x 30 cm stor.
7. Täck över och låt jäsa till fyllningen är klar.
8. Mosa den varma potatisen i matberedare och låt svalna.
9. Tvätta citronen och riv skalet och pressa saften.
10. Rör ihop keso, naturell yoghurt, ägg, socker, rivet citronskal och färsk juice.
11. Lägg i den krossade potatisen och blanda.
12. Häll fyllningen i pajformen i ett jämnt lager och strö över kanel och socker.
13. Grädda i 200 grader på andra falsen nerifrån i 30-40 minuter.
14. Låt kakan svalna i 15 minuter innan servering och servera med äppelmos.

Nu undrar jag: Är det en dessert? Kanske till kaffet? Jag ska pröva den i morgon – tror jag. Det är det där med sockret, men det är i alla fall inget vetemjöl i den...

presidenten.

"I augusti firar vi 20-årsdagen av återställandet av Estlands självständighet", sa han. "Jag önskar att vi kunde ta bort  all negativitet och alla nedsättande känslor för vårt land, och istället ska vi verkligen  vara stolta över fosterlandet. Vi har förändrat det förfall som det forna sovjetiska imperiet skapade. Vi har gjort allt själv. "

"Som medborgare i Estland kommer vi att göra allt större och bättre", sade han. "Denna attityd och förståelse för att det är vårt eget ansvar som kreativa medborgare i Estland i synen på framtiden  har vuxit under de senaste fem åren", sade presidenten på Reformpartiets sommardagar i Lepanina, Pärnu län.

"Samhällen, rörelser och föreningar har förbundit sig att förbättra vår livsmiljö allt mer och mer," fortsatte statsöverhuvudet. "Bara en oberoende och  i huvudsak självförsörjande medborgare  säkrar överlevnaden av landet. Det civila samhället innebär fortsatt frihet. Jag vill vara med och stödja det civila samhället i framtiden."

Reformpartiets 33 medlemmar i Riigikogu har alla undertecknat nomineringen av Ilves i presidentvalets första omröstning, vilket sker den  29 augusti i Toompea slott. Totalt har 75 personer, dvs. tre av parlamentets fyra parlamentariska grupper, meddelat presidenten sitt stöd.

Den 20 augusti firas här i Estland Frihetens dag med följande program på Sångfestivalplatsen i Kadriorg.

Lägg märke till att klockan 00:00 firar man Islands dag med isländska artister och musiker!

…..

Jag vet inte om det skrivits i svenska tidningar om mannen som tog sig in i Försvarsdepartementets lokaler i Tallinn, tog två gisslan, och hotade personalen med ett skjutvapen.

I går klockan 15:08 fick polisen ett larm om att en okänd man brutit sig in försvarsministeriet med en pistol. En rökbomb hade kastats på huset. Enligt preliminära uppgifter tog mannen två personer som gisslan.

Människor evakuerades kl 16.40 efter skottlossningen. Händelsen ägde enligt uppgift rum i den mycket säkra första våningen av försvarsministeriet.

Gisslan lyckades fly och det blev mer skottlossning.

Attentatorn. Man ser tydligt att han är slavarbetare.

Det blev en stor utryckning med poliser, brandmän och bombgruppen. Ingen blev skadad utom attentatsmannen själv, som dödades vid skottlossningen. Han hann inte uttala några hot eller någon anledning till sitt agerande.

I dag har man intervjuat människor i hans närhet och fått fram en del fakta. Mannen hette Karen Drambjan och var advokat. Han var son till en framgångsrik professor i Moskva.  Han var politiker, aktiv i det ryska vänsterpartiet, som betonar att detta inte får ses som ett politiskt brott. De sympatiserar inte med Drambjans agerande.

Under Bronssoldatupproret sa han att han var beredd att skjuta ner alla ester som närmade sig statyn. Den statyn betydde så mycket för honom och att flytta den var det värsta brott som hänt i historien. Annars var han en lugn man. Han kunde ingen estniska och hade därför svårigheter att få något arbete eftersom domstolsförhandlingarna sker på estniska i Estland. Det finns tolkar att tillgå för de åtalade men det tas för givet att försvarare och åklagare behärskar landets språk. Förra året betalade han tolkar själv och hade ett par mål, men han förlorade dem vilket inte gjorde det lättare för honom att få nya jobb.

En vän berättar att han var en typisk armenier,. Han var mycket emotionell, bad aldrig någon om hjälp. Hans livssituation hade blivit mycket svår. Han hade inga inkomster, hade inte ens pengar till mat. Lägenheten blev han av med när han inte kunde betala sina lån. Vännen fortsätter: ”I dag hjälper psykologer personalen på Försvarsministeriet. Vem hjälpte Drambjan? Ingen. Han var helt ensam. Han ansåg sig som helt obehövd.

Den ryske politikern i Estland Dimitri Klenskij menar att Drambjan var en häftig man med stora egna problem och absolut inte några politiska syften med sin handling.

”Om man ska vara artig så var han en stor skithög. Alla politiska motståndare var nollor som skulle bort. Alla som kritiserade något var dåliga människor. Drambjan måste fått ett nervöst sammanbrott eftersom han mist alla möjligheter att försörja sig.”

2001 beskylldes hans dotter smuggla amfetamin. Hon var misstänkt  som försäljare av narkotikan och kurir mellan Tallinn och Helsingfors. Hon ställdes inför rätta, och hennes maffiaboss hade i sitt garage kilovis med amfetamin, vapen och en Audi som han sålde ifrån. Hon var hans försäljare. Hon blev emellertid inte dömd till fängelse utan har nu emigrerat.

”Karen Drambjan uttryckte tidigare uppfattningen att icke-ester i Estland betraktas som slavar. Han kände sig kallad att stå upp för sina rättigheter, eftersom den estniska regeringen redan har börjat inbördeskriget.” skriver Drambjan 2009 i EU parlamentsvalets portal Slavia.ee. Drambjan sade att icke-ester tvingades att omvända sig till syndiga främlingar, och att leva i ständig skuld till s.k. människor. "Och vi lyder," tillade han.

Han sade att ingen fritt tänkande person kan förstå varför en tredjedel av befolkningen, en fjärdedel av väljarna, inte är representerade i parlamentet. "Vilka är vi - slavar? Jag tror att alla svarar att han/hon är människa. Var är vår mänskliga värdighet? Och vår grundläggande självrespekt? "skriver han.

Regeringen har valt ett inbördeskrig menar Drambjan.

Man säger att det är uppenbart att den estniska regeringen redan har valt inbördeskriget. "Kom ihåg! Detta är vår sista chans. Vi vill stolt meddela att vårt hem är Estland, var rädd om  ditt hem. Visa alla, inklusive oss själva, att vi är människor här, inte slavar! "

Ja, tidningarna är fyllda av uppgifter om denne man. Naturligtvis är det en stor händelse här, och alla är ändå glada, att ingen annan kom till skada.

Vad jag vet är det självklart att det talas svenska vid våra domstolar, men att tolkar ska finnas vid behov.

Och denne man har anammat vad Moskva säger om ryssarnas förhållande i Estland eftersom det passar hans eget öde. Att alla ester var tvugna att lära sig ryska och anpassa sig till den ryska-sovetiska kulturen under den 50-åriga ockupationen är inget som han överhuvudtaget betänker. Att ryssarna har högre pension här än i Ryssland och lever ett bättree liv här tar han inte heller i beaktande. Detta är Estland.

Varför flyttade han inte till Ryssland? Han hade ju en bra utbildning. En advokat måste väl kunna få ett bra jobb i Ryssland!

15 augusti kl. 08.45 – 10.45 Seminarium ”The Return of Freedom – Baltic-Russian Relations During the First Years of Independance”. Utrikespolitiska Institutet, Drottning Kristinas Väg 3. Anförande och debatt med bl a Carl Bildt,Mart Laar, Kadri Liik. Information och anmälan på www.ut.se

15 augusti kl. 12.00 Måndagsmöte på Norrmalmstorg, till minne av måndagsmöten som ägde rum 1990-1991 för de baltiska ländernas självständighet. Musik och folkdans. Ta gärna med estniska flaggor! Arrangör: Utrikesdepartementet

18 augusti 13.00 – 16.00 Seminarium ”Baltiska staternas självständighet 20 år”- ABF-huset, Sveavägen 41, 1 tr. Anförande av Marju Lauristin, Dainis Ivans, Vytenis Andriukaitis, Birgitta Dahl, Björn von Sydow, Urban Ahlin, Pierre Schori. Språk: svenska och engelska. *

Fri entré. Arrangörerna: ABF Stockholm, Socialdemokraterna, Olof Palmes Internationella Center. Information: www.palmecenter.se

20 augusti kl. 12 00 Högtidlig konsert ”Estland sjunger” till minne av återupprättande av Republiken Estlands självständighet. Peterskyrkan, Upplandsgatan 12. Öppningsanförande  Jaak Akker, styrelseordförande vid Sverigeesternas förbund, anförande  Marju Luup, biträdande beskickningschef vid Estlands Ambassad. Uppträder Forseliussällskapets kör från Tartu.  Arrangör: REL Stockholm (Sverigeesternas förbunds  Stockholmsavdelning)

20 augusti kl. 14.00 – 18.00 (efter konserten) samkväm till minne av 20 årsdagen i Estniska husets festvåning, Wallingatan 34, 1 tr. Restaurang ”Ester” är öppen, Ta gärna med barn. Lotteri mm. Arrangörer: REL Stockholm, Estniska Institutet, Club Estetic

Kl.15.00 Utställningen ”Kohvritäis lapsepõlvelugusid / Resväska full av barndomshistorier” öppnas i Estniska husets utställningslokal. Anförande Helle Sussi, Estniska Institutet.

Kl. 16.00 -17.35 Dokumentärfilm ”Den sjungande revolutionen” i Estniska husets festvåning. Arrangör: Estetic Filmklubb

27 augusti kl. 17.30 ”Fredskedjan” (Baltiska kedjan) mellan Raoul Wallenbergs torg och Berwaldhallen. Arrangör: Utrikesdepartementet

15.30 Raoul Wallenbergs torg, Blåsarsymfoniker och Stockholms Unga Blåsarsymfoniker

17.15 Appeller av baltiska kulturministrar

17.30 Mänsklig kedja bildas på Strandvägen. Ta gärna med estniska flaggor!

18.00 Helgmålsringning över hela Stockholm

18.30 Öppnandet  av Östersjöfestivalen i Berwaldhallen

19.30 Baltisk konsert. Öppningskonsert för kulturprogrammet inom ramen för Östersjöfestivalen 2011. Uppträder Estlands nationella symfoniorkester, Estlands nationella manskör RAM, Lettiska Radions kör, flickkören ”Liepaites” från Litauen. Dirigent: Tõnu Kaljuste.  Konserten direktsänds av Sveriges Radio. Förköpspris för biljetter i Berwaldhallen 110-350 kr eller på http://sverigesradio.se/default.aspx?programid=3985

* Det är intressant att socialdemokraterna också har en aktivitet. De var ju inte så tydliga med att de hoppades på en befrielse. Vi minns ju så väl när utrikesminister Sten Andersson i Tallinn förklarade att Estland inte var ockuperat av Sovjet. En tid senare fick han höra av Vaclav Havel i Budapest, att Estland verkligen var ockuperat. Vi minns också när Göran Persson straxt efter befrielsen i Riga talade om för alla letter att de måste göra upp med sin historia minsann! De måste göra upp med vad som hänt under den tyska ockupationen femtio år tidigare när de deltagit i Förintelsen. Då hade letterna inte ens hunnit dra andan efter den fruktansvärda ockupationstiden de genomlidit. Detta var en skam för Sverige. Kanske kan sossarna säga något bra, men då får de väl tiga om sina blamager!

1. Första gången var 1558 när de vände sig till den svenske prins Johan (Johan III) för att överlämna landet till honom, "för att krig ska undvikas". Under svensk överhöghet skulle esterna vara garanterade personlig frihet. Esterna kämpade mot tsaren Ivan den Förskräcklige och de tyska godsherrarna. (Ni kan läsa mer om Ivan i min blogg fr.o.m. den 20 feb 2010 och några dagar framåt.) 1581 blev Estland svenskt.
2. Andra gången esterna räddade sig på liknande sätt var när de 2004 inträdde i Europeiska Unionen. Det var en åtgärd för att inte mot sin absoluta vilja bli återintegrerade i den Ryska Federationen.

Två gånger har esterna också visat sångens betydelse. Att sjunga tillsammans.

1. 1869 arrangerade Johann Voldemar Jannsen den första sångfestivalen i Tartu med deltagande av körer från hela Estland, där enligt en samtida åskådares berättelse alla ester samlades och sjöng ihop sig till en nation.

Minnesmonument över den första sångfestivalen i Tartu.

2. Vi kommer ihåg den sjungande revolutionen 1988, eller hur?

Sångfestivalplatsen i Tallinn 1988.

Vidare:

Esterna kämpade mot både Ryssland och Tyskland under frihetskriget 1918-1920. Esterna befriades från både Tyskland och Ryssland under och efter andra världskriget. (För esterna slutade det kriget 1991. Eller egentligen 1994 när den sovjetiska militären lämnade landet.)

Och så är det problemen att det anses att esterna inte var värdiga att vara ett fritt folk eftersom de inte ”klarade av” att regera.

Den erfarenhet man i Estland hade av att styra ett land var försumbar och man blev nu tvungen att upprätta en hel del myndigheter som dittills inte funnits.

Ändå genomfördes viktiga reformer, som jordreformen som fördelade jorden så att även esterna blev bönder.

Och när det gäller den auktoritära tiden säger Laar:

Den ekonomiska krisen under 1934 och de ökande politiska spänningarna bidrog till att Estland fick en auktoritär regering i likhet med många andra europeiska länder.

Dock var den kortvarig. Redan 1938 antogs en ny konstitution och en president och en ny regering valdes. Självklart måste jag fråga: Var detta verkligen ett tillräckligt allvarligt brott för att landet skulle dömas till nästan 50 års slavarbete och förlust av frihet? Sverige ansåg det.

Jaha, så var det dags igen. Moskva protesterar mot och lägger sig i Estlands inre angelägenheter. I dag gäller det Historiska museet och Erna Retk.

Det ryska utrikesministeriet kritiserade i sitt uttalande att Historiska Museet har en monter som berättar om Alfred Rosenberg, som föddes 1893 i Tallinn och dog 1946 i Nürnberg. Han var nationalsocialistisk ideolog och strateg. Från 1941 till 1946 var han krigsminister för de ockuperade områdena i öst och därmed ansvarig för de krigsförbrytelser och brott som begicks där. Vid Nürnbergsprocessen dömdes han till döden genom hängning.

Ryska UD kritiserar också de just avslutade militära sporttävlingarna ”Erna Retk”.

Några tävlande i Erna Retk.

Erna Retk är en tävling som grundar sig på händelser under andra världskriget. När Finland förlorat i kriget mot Sovjet och tvangs gå in i fredsförhandlingar, då hjälpte finnarna estniska unga män som deltagit som frivilliga i Finland att återvända till Estland för att försöka sätta stopp för Sovjets försök att åter ockupera landet. Tillsammans lyckades de estniska och tyska trupperna fördröja den sovjetiska invasionen tillräckligt lång tid för att tusentals ester skulle lyckas fly från en säker dör i Sovjet till en frihet i väst. Moskva menar naturligtvis att esterna samarbetade med förtryckaren Hitler., precis så som Finland gjort.  ”De deltog i en aggressiv handling tillsammans med Hitler, som var fientlig mot alla länder som ursprungligen undertecknade FN-stadgan. Deras försök att dölja det brott som begåtts genom att förklara det med en hänvisning till kampen för nationell frihet är ärekränkande" läser vi i det ryska utrikesministeriet uttalande.

I Erna Retk deltog 30 lag, tio av dem från främmande länder, inklusive Georgien, Finland, Danmark, Belgien, Litauen och Schweiz.

I tisdags i förra veckan, protesterade Moskva mot högtidlighållandet av offren vid Sinimäed med uppförandet av ett minnesmärke.

Estniska utrikesministeriet svarar: "Ryska UD: s uttalande i dag är skadligt och kränkande och bidrar inte till att förbättra estnisk-ryska relationerna i Estland. Återigen måste vi betona att Republiken Estland har fördömt alla brott som de totalitära regimer som ockuperade Estland har begått och beklagar den ideologiska manipulation av denna fråga från ryskt håll."

Ett uttalande av en av vår tids fränsta estniska historiker, professor Sulev Vahtre:

Sulev Vahtre

Estlands historia sett med våra egna ögon är historien om vårt hem här vid Östersjöns strand, vars grund lades genom våra förfäders arbete och som vi i dag med den heligaste av alla rätter kallar vårt eget. Men tyvärr har vi gång på gång träffat på folk som hänsynslöst ignorerat denna rätt. Det största och mäktigaste av dessa förde fiendskap och våld till vårt land, tvingade på oss en främmande makt och ande och försökte tillintetgöra oss. Vi försvarade oss med vapen och genom mental styrka, besegrades men reste oss igen och lyckades överleva. Men inte bara överleva för trots påverkan från allt och alla har vi förblivit ett civiliserat, kultiverat folk. Våra känslor för vårt land visade sig vara starkare än ockupanternas arméer.

citat från Mart Laars bok: Eslands historia ur ett fågelperspektiv.

Det är kulturdagar hela tiden. Det är Võru Folk. Viru Folk, Tallinna Folk och så är det Setu kungadagar. Alla fester innehåller estnisk kultur speciellt för varje plats.

Setumaa fick besök av premiärminister Ansip i dag. Han mötte upp i Värska där festen hölls. (Jag har berättat lite om Setukeserna tidigare. Se 17-19 jan 2010.)

"Det är väldigt skönt att det finns de människor som vill hålla traditionerna vid liv och att främja dem." Sa Ansip. Han beundrar deras välskötta kultur, och att det finns människor som arbetar hårt för att den ska finnas kvar.

Setu Kungarike fick också en ny talesperson, som det heter på nusvenska. Setufolket ska nu lyssna på och ta del av den kunskap som Hüdsi Silver har, och lyda hennes befallningar och förbud. I Setumaa har det varit en kvinna som räknas som extra viktig. Hon som är försångerska. Hon leder de andra i de gamla och nya sången som fortfarande sjungs på gammalt entonigt vis. Jag har lyssnat och njutit många gånger.

Här finns en video från Värska:

http://www.postimees.ee/24356/reporter-ee-peaminister-kulastas-seto-kuningriigi-paevi/

Nästa festival:

Den första ”Gamla stan-festivalen” i Rakvere.

Ett kafé på Pikk-gatan (Långa gatan)

Musik vid borgruinen.

Dans i fina stadskläder. Här är det inte folkdräkter som gäller. Detta är stadsfolk!

Kl 16 i dag började man och i morgon samma tid fortsätter man festa. Flera kaféer bjuder på kakor och snacks,. Det blir konsert och marknadsförsäljning. Allt är gratis utom museets utställning ”Husen och husens folk” som kostar 1 Euro. Och det man köper på marknaden förstås.

Eesti lipp.

I Finland har det producerats en rapport i Rundradion där det berättas att i Estland är det så fattigt att föräldrarna inte har råd att köpa mat åt sina barn. I många fall placeras barnen i sommarskola för att få lunch där, annars är alternativet at de får gå ut i naturen 0och plocka blad att äta. De är så fruktansvärt hungriga! I Finland har man konstaterat att trots att lönerna ligger lägre i Estland än i Finland finns det varor som är dyrare i Estland.

"Rabarber är hårda som träd nu, och äpplen är inte mogna ännu", reflekterade en av de citerade källorna.

Jag vet inte, men kan den historien komma från finlandssvenske f.d. docenten Bäckman som blev avvisad i dagarna när han skulle resa in i Tallinn? Han har ju bl.a. undervisat i att esterna deporterades till Sibirien för att de skulle skyddas för sina landsmän, skogsbröderna.

Vi pratade om att det är tjugo år sedan Estland blev fritt. De som nu är i den åldern lever med sovjettiden som våra ”fyrtiotalister” levde med andra världskriget. Kriget hade varit, och ibland kom det fram lite nyheter om det som de där små kaffe- och smörkupongerna som hittades i ett köksskåp. Det var historia men inte riktigt en realitet. I många flyktingfamiljer från Estland har föräldrarna inte velat prat om sitt Estland. Jag har också läst om att judar som befriats från tyska koncentrationsläger inte berättat för sina barn om vad de varit med om. Ändå har barnen känt att något varit fel. De har velat veta. Ingen har velat berätta.

Frågan är vad som händer när man börjar rota i det som hände. Ingen har ställts till svars för vad de gjorde, vad de utsatte sina medmänniskor för. Det gällde att leva i det sovjetiska Estland på den tiden. Vem gick med i partiet? Vem gjorde det inte? Det finns så många frågor. Hur ska barnen ta det om det visar sig att någon förälder varit med i besluten om deporteringar? Skulle de gjort som i Sydafrika? Där har man gått igenom den svåra processen och fortsatt leva. Nu är det för sent att göra likadant.

Det finns så många frågor, och den 20 augusti är den stora födelsedagen. Då är det exakt 20 år av frihet som ska firas. En ny plats i Tallinn ska döpas om. Nya statyer. Kanske väcksändå frågorna till livs då. Vi får se.

Keskerakonds ungdomsförbund protesterade i dag i Tallinn mot de höga elpriserna.

Demonstranter i Tallinn.

Eesti Energia-representanter försökte prata med dem, men lyckades inte med det.

"Varje medborgare i Estland är ägare till Eesti Energia!” stod det på en affisch.

Man försökte få ut styrelsen för EE ut på gatan samtidigt som man alltså inte talade med de representanter som kom ut. Demonstranterna menade också att styrelsen inte ha rätt att höja elpriserna utan att få tillstånd av folket.

Styrelsemedlemmen Margus Kaasik säger nu till Postimees att det är krångligt att utan diagram och diabilder förklara varför priset är vad det är. "Vi har kommit fram till en rimlig överenskommelse med konkurrensmyndigheten och elpriset är rimligt", sade han till journalister.

Elpriset har höjts mycket under de fria tjugo åren. Tidigare kostade uppvärmning ingenting. Eesti Energi gör en bra vinst, cheferna har höga löner, det investeras både i landets infrastruktur och i utländska företag. Jag har tidigare berättat om att elen kan stängas av för alla lägenhetsinnehavare om en enda hyresgäst inte betalar. Jag förstår att det är problem för människor att förstå att det har blivit så dyrt. Och visst känner vi igen problemet i Sverige.

…..

Ealai Lama och Andrus Ansip.

Dalai Lama är på besök i Tallinn för tredje gången. Han ska träffa fyra ministrar, Mart Laar, Ken-Marti vaher, Juhan Parts och Jaak Aviksoo, parlamentets talman Ene Ergma ocjh premiärminister Andrus Ansip. Det var utbildningsminister Aaviksoo som utnämnde Dalai Lama till hedersdoktor vid Tartu Universitet.

Den tibetanske ledaren har uttryckt en önskan att träffa det estniska folket därför att de är så trevliga!

Andrus Ansip berättar att mötet övervakas av Kina och att många andra länder avstår från att möta Dalai Lama.

Dalai Lama bor sedan 1959 i exil, efter att ha krävt Tibets frihet. Han tilldelades Nobels fredspris 1989 och 2005 valdes han till hedersdoktor vid universitetet i Tartu.

…..

I Estland har man försökt göra gränsöverfarten enklare mellan Ryssland och Estland. Affärsmän som arbetar i Ryssland med bor i Estland ska kunna ordna alla formaliteter via internet är det tänkt. Problemet är bara att det fungerar inte. Internet fungerar inte som vi är vana vid i Ryssland. Man kan alltså anmäla i förväg på en s.k. väntelista att man regelbundet reser över gränsen. Följande grupper ska prioriteras:

1.      om fordonet körs av en man som lever i ett land enligt Schengenkonventionen, enligt bestämmelsen om tillfällig vistelse – har en viseringshandling eller reser enligt reglerna för viseringsfrihet.

2.       om fordonet körs av en man som har ett giltigt skäl att passera gränsövergången och anmält sig i förväg på väntelistan.

3.      Om fordonet körs av en man som kan uppge en godtagbar anledning till att han måste komma över snabbt.

Därefter ska de prioriterade släppas över i kronologisk ordning.

Enkelt ellr hur?

…..

Och här receptet på en äkta Pavlovatårta.

Ingredienser:

4 rumstemperatur äggvitor

En aning salt salt

250 g socker

2 tsk majsstärkelse

några droppar vaniliekstrakt

1 msk vitvinsvinäger

3 dl vispgrädde 35%

20 jordgubbar

Förberedelser:

1 Värm ugnen till 160 grader. Täck formen med smörpapper och rita en ring på 22-25 cm.

2 Vispa äggvitorna med salt till halvskum. Tillsätt socker och fortsätt slå i omgångar tills du får ett blank fast skum.

3 Strö majsstärkelse på skummet genom en sil och blandas ihop vinäger och vanilj och rör försiktigt genom massan.

4 Häll äggviteskummet på bakplåtspapprets cirkel och släta ut sidorna jämnt. Av särskild betydelse är att det översta lagret är slätt eftersom det senare ska vändas upp och ner på en tallrik.

5 Sätt in marängen i ugnen och sänk ugnen värmen till 130-140 grader. Grädda i 1 timme.

6 Stäng av värmen och låt ugnsluckan stå på glänt tills marängen svalnat.

7 Vänd upp tårtan på en tallrik

8 Täck med vispad grädde och dekorera med skivade jordgubbar. Och servera!

Under ovädret var det en blixt som lät särskilt nära. Men det syntes inget. Vår granne Õie I berättade i dag att den slagit ner i hennes källartrappa. Det blev ett 1½ m djupt hål i marken och allt i källaren täcktes av sand. Õie bor ca 250 m från vårt hus, så det var verkligen nära.

Nu har vi det bästa vädret. Sol och lagom varmt.

…..

I Glehns park i Nõmme, en förort till Tallinn, har man rest en staty över Kalevipeg.

Parken är värd ett besök. Vi var där någon gång på 1990-talet, och det verkar ha hänt en del där.

…..

Även Rysslands UD har fördömt att det hölls ett memorial i lördags vid Blå Bergen, Sinimäed.  (se min blogg den 22 juli i år)

Striderna.

Veteraner högtidlighöll minnet av krigets offer på lördagen i Sinimäed

Kanske minns ni Tannenberglinjen? Det har benämnts så också.

Rysslands utrikesministerium menar att detta är händelser som bär nynazistiska, främlingsfientliga och rasistiska förtecken. I Estland menar man att detta, ett av de största slagen under andra världskriget som varade mellan den 26 juli och 12 augusti 1944 var en del av ett estniskt frihetskrig. Esterna med hjälp av Waffen SS och Wehrmacht gjorde ett försök att stoppa Röda armén från att åter komma in i landet. Det blev det blodigaste slaget för esterna. I Waffen SS fanns ester, frivilliga främst från Norge, Danmark, Holland och Belgien. Sovjet förlorade 200 000 man och 200 tanks.

Den utdragna striden gjorde det också möjligt för över 100 000 ester att fly landet till Tyskland eller Sverige.

Estlands utrikesministerium sa i dag att Rysslands påstående bygger på bristfällig kunskap och ideologisk klichéer.

Utrikesministeriet bekräftar också att Estland har fördömt alla brott begångna av de totalitära regimer som ockuperade Estland och fördömer alla former av ideologisk manipulation i ämnet.

…..

Även i Estland får man in böter från fortkörare med hjälp av kameror! Man har fördubblat antalet bötfällda under de senaste månaderna. De första sju månaderna har 36.862 fortkörare bötfällts under första halvåret. Det ger 615 116 Euro till statskassan. 452 990 Euro har redan inbetalts.

Den värsta dagen är lördagen, följd av söndag, måndag och fredag.

29 juli

Det var precis som förra året. Storm, åska och regn. Träden föll utefter Simonavägen och spärrade tillfarten till Triigi härifrån. Hanno drog stora nedfallna kvistar från tomten till brasplatsen efter stormen. Och strömmen gick. Det blev så tyst, och varmt, och fuktigt. AC:n fungerade inte förstås. Och inte kunde vi koka kaffe. Tänk att man är så beroende av kaffe!

Vi tog en tur till torget där bönderna säljer sina varor. Vi hade beställt 10 liter blåbär till i dag, men damen som skulle plocka hade planerat att göra de i går för att bären skulle vara färska, och då kom ovädret. Så det blev inga blåbär. Istället var det en äldre kvinna från trakten som började prata med oss. Hon hade märkt att jag förstod en del estniska, och att jag kunde betala alldeles själv. ”Tänk at här finns det människor som har bott hela sitt liv och aldrig lärt sig ett ord estniska! Tubli! Tubli!” (duktig), sa hon flera gånger, och så skrattade vi tillsammans. Det är bland det bästa jag vet när folk tilltalar mig och vi får skratta ihop!

Det kom ett nytt oväder, men inte lika starkt som det i går, och en man från Eesti Energia var här och satte igång elen. Jag gick direkt och satte på kaffet. Det blev tre-kaffe med smörgås. Åh, vad det var gott. Men sedan visade det sig att telefonledningarna var trasiga någonstans, så någon internet blir det inte ännu.

30 juli

Vi tog en tur till Rakvere för att handla. Kyrkogården är full av träd och grenar. Kors och stenar har fallit eller står på sned. I radion berättar de att i Tallinn har det regnat så mycket att det kommit in vatten i källare och lägenheter och gator är översvämmade. Människor vadar sig fram i huvudstaden. Det har aldrig hänt tidigare att Tallinn drabbats av översvämning.

Jag har nog glömt att berätta att i Moskva är det så varmt att man fått ta bort asfalten som blivit alldeles kladdig och istället lägger de stenar på gator och trottoarer. Det ser faktiskt mycket fint ut.

31 juli

Lite bättre väder för oss som har det svårt i värmen. Det kändes skönt att kunna göra lite nytta i trädgården.

Vi har tittat på estniska mästerskapen i friidrott i dag, och jag tänker på att ”ryssarna har det så svårt i Estland” enligt Moskva. Det är många ”ryssar” som tävlar och vinner, och de får lika mycket applåder och intervjuas självklart efter segern. Och just nu är det ett program om en ”rysk” kvinna vid namn Marina. Hon söker sin bror som finns någonstans i Ryssland. De har inte setts på många år.  I själva verket - Hallå Moskva! - så är det ingen skillnad på ryssar och ester eller kanske vi ska säga på estländarna och esterna, inte i TV i alla fall. Men när någon orsakar svåra problem talar man om det. Det gör man med alla även när esterna orsakar problem. Och det är faktiskt bara på namnet vi förstår att de är av ryskt ursprung.

I Tallinn har man alltså inga erfarenheter av översvämningar. Därför visste man inte på radiohuset att även fukten kunde störa apparaturen. Resultatet blev att sändningarna inte gick ut som de skulle.

2 augusti.

Nu har vi haft en man från Elion här och en ung student, och det var studenten som lyckades få igång vårt internet. Det var inte telefonens fel, det var en router som krånglat efter ovädret. En skadereglerare från försäkringsbolaget berättade för oss att han stått någonstans och sett hur ovädret koncentrearde sig över Väike Maarja. Det var ett fruktansvärt oväder sa han. Och det kunde vi hålla med om.

Nu är det sol, lagom varmt och eftermiddag.

Vi är verkligen beroende av internet. Så är det. Vi lever på ett helt annat sätt än vi gjorde förr. Nästan allihop. För många år sedan när vi tog semester och lämnade kajen i vår segelbåt då var vi onåbara. Vi bestämde själva om vi skulle ringa någon från någon automat i skärgården. I radion läste de upp efterlysningar på båtsemestrare som man måste komma i kontakt med. Visst var det andra tider!

En bild från kyrkogården.

Jag läser i Postimees att Väike Maarja-borna har lärt sig av förra årets storm, och skadorna är inte lika stora. Det blåste 34,5 m/sek. Ett hus träffades av blixten och fattade eld, men det ligger bara 500 m från brandstationen, så det blev inga allvarliga skador på det.