.

Det har varit en skön dag. Mycket sol och mycket värme. 28 grader i Rakvere. Vi åkte dit för att handla litegrand, men åkte snabbt därifrån. På vägen hann vi i alla fall konstatera att

1.      Mannen i det trasiga betonghuset utan några hela fönsterrutor, han lever fortfarande. Han satt i dörröppningen, som vanligt, och njöt av det sköna vädret och räknade bilar. Kanske, men jag tror det.

2.      I storkboet i Assamalla finns det FYRA ungar! Jag förstår inte hur hela familjen kan få plats i boet. Nu var det bara ungarna där. Båda föräldrarna måste nog jaga mat hela tiden till sina hungriga ungar.

3.      Det kan fortfarande vara problem mellan folken i landet. Vi såg hur en medelålders rysk "lantis" köpte glass i en liten kiosk. Glassflickan hälsade. Han svarade inte, sa bara vad han skulle ha för glass. Flickan gjorde iordning den, räckte över den och sa ”Varsågod, det blir 5 kronor.” Han bara tittade på henne, räckte fram pengarna och gick. Det var på något sätt så torftigt.

Malle tittade in en stund. Hon ville veta hur vi mår och bad mig hämta pärmen med listan på mina mediciner. Medan hon tittade på den stickade jag. Medicinerna var OK, ”men jag får inte sticka”, sa hon. ”Det är dåligt för hjärtmuskeln.”

Jag blev så ledsen. När jag inte orkar så mycket blir handarbetet så viktigt för mig. Men jag tänkte strunta i det. Jag har ju inte fel på hjärtmuskeln, tänkte jag. I alla fall pratade Ants med vår svenske husläkare om sin sjukdom i dag, och passade på att fråga om stickning är farligt för hjärtat. ”Man slutar aldrig förvånas över allt man kan få höra” sa han. Stickning är absolut inte farligt för hjärtat.” Och jag kunde andas ut. Men det är intressant, eftersom Malle fick lära sig det när hon studerade medicin under sovjettiden. Vad fick de lära sig mer för tokigheter?

Nåväl, vi blev inbjudna på middag klockan halv sju. De har just en finlandssvensk gäst, Björn, på besök några dagar. De träffades första gången 1976 på en pappersmässa i Moskva där Björn arbetade vid ett utställningsbord. Andra gången det var pappersmässa i Moskva träffades de också. Och det råkade vara just den dagen Mattias Rust landade på Moskvas flygplats med sitt lilla flygplan som gränsbevakningen missade då de firade sin årsdag, och alla var mer eller mindre berusade.

Björn berättade också att han någon gång på sjuttiotalet besökte Viborg, som numera ligger i Ryssland. Han gick bland ruiner och elände. En doft trängde bort alla andra hemska dofter. Fiskdoft. Den kändes till och med i motvind, berättade han. I alla fall gick han in i affären. Och vad fick han se. I disken låg stora isblock med hela fiskar. De sågades i stycken, och sedan höggs de i mindre bitar för familjebruk. Det var en sådan liten bit man kunde köpa, och hade man tur var det en ätbar bit av fisken man fick.

Den estniska tennisspelaren Kaia Kanepi kom ända till kvartsfinalen i Wimbledon.

I dag firades legenden Gunnar Ollo i Haapsalu på sin 85-årsdag. Han är Taaratroende.

I går kväll såg vi en återutsändning från sångfestivalen 1969 i Tallinn. Det var säkert en halv miljon människor där. Flera tusen på scenen och smockfullt på planen framför. Människor med plakat från många delrepubliker i Sovjet. Stort Leninporträtt på en vägg.

Först sjöng körerna. Gustav Ernesaks dirigerade. Det var trevligt. Sedan såg vi hur alla log. Några takter spelades. Och så sjöng alla med i ”Mu isamaa on minu arm” (Mitt fosterland är min kärlek). Den fosterländska sången skriven av Lydia Koidula. De sjöng och log och sjöng. Det var alltså redan då de fick möjlighet att sjunga den sången som blev en slags nationalsång när den riktiga var förbjuden.

Det måste ha varit spännande att bygga upp ett land. I slutet av 1800-talet när frihetsrörelsen växte. Det var så mycket som måste göras. För det första var det ju språket som måste bli enhetligt, det som Raimo beskrivit så spännande i sin bok ”Från allmogemål till nationalspråk". Sedan var det bönderna som måste lära sig att arbeta självständigt och kunnigt med jordbruket istället för att bara lyda order. De måste se helheten. Det som C R Jakobson lärde dem. Så var det hela utbildningen som gjordes om så, att den passade esterna själva. Mängder av olika funktioner skulle skapas. Även en regeringsordning. De klarade det! Visserligen sa västmakterna att de inte gjorde det eftersom landet var en diktatur under några få år. Struntprat! Ett litet land som bara existerat i modern tid under fjorton år drabbades hårt av den stora finanskris som skakade världen! Krävde vi att de skulle klara det som äldre och större länder hade problem med. Flera av dem var diktaturer under många år. 1938 hölls ett demokratiskt val, och arbetet på att genomföra en genuin demokrati var långt gånget. Ett litet land stod ensamt mellan två stora diktaturer, varav den ena krävde underkastelse. President Päts menade att landets befolkning skulle utplånas om man gjorde motstånd. Han fick dessutom löfte om att landets suveränitet aldrig skulle tas ifrån esterna. Jorden skulle inte kollektiviseras. Vad var det då som hände? Sovjet tillsatte en premiärminister och övriga ministrar, en enda fick premiärministern tillsätta själv. Och detta var helt i sin ordning eftersom det varit ett ”demokratiskt” val i landet. Ja, det har jag ju kommenterat tidigare hur demokratiskt det valet var. Tanja röstade på ”Perse” (Arslet), men det kom inte med i statistiken. I Estland fanns drygt tre hundra medlemmar registrerade i det kommunistiska partiet vid den här tiden. Tala om folkets makt!

Därefter hände det otroliga. Att det kan gå så fort när det dessutom pågår ett världskrig. Naturligtvis var det planerat långt i förväg. Allt det som hänt under frihetstiden försvann. Nu gällde sovjetisk lag på alla fronter. I skolorna ströks de två sista åren, kristendomsämnet togs bort både i grundskolan och universitetet. En nationalisering av jordbruken påbörjades. Större jordbruk miste mark när all jord tillföll staten. Att ha haft hjälp i arbetet klassades som utsugning och gav deportering till Sibirien som straff. Att ha fel yrke också. I första vändan sökte man upp kontrarevolutionärer, poliser och fängelsearbetare, högre statstjänstemän, ”stor”jordägare och industrimän, officerare, präster och alla deras familjemedlemmar. Den stora deportationen ägde rum den 14 juni 1940, som jag berättat tidigare. Jag vet ju också, att det räckte att ha arbetat på polisstation på sommarlovet för att man skulle bli arkebuserad, som Nillas man. Nilla själv kom till Sibirien. Arkebusering på öppen gata förekom. Ingen gick säker. Rubeln infördes och växelkursen sattes så lågt att folk förlorade sina sparpengar. Allt över 1 000 rubler på bankkonto konfiskerades och alla priser höjdes. Allt detta hände under 1940 och 1941 fram tills tyskarna kom.

Vänta nu. Läs det igen! Tänk ordentligt på vad du läser.

Kan du nu förstå att esterna hälsade tyska armén som en möjlighet till ett bättre liv? Om du säger att ”Det var ju krig.” Svarar jag: Krig? Ingen hade förklarat Estland krig. Sovjet tvingade på Estland en nonagressionspakt, och sedan var det fritt fram. Och även om det skulle ha varit krig... Räknas inte det lidandet? För esterna var detta ett år i helvetet. Helvetet som avskaffades i kyrkan. Men det fanns i alla fall. I verkliga livet. Många människor har levt i det helvetet.

Vi tog en tur till Rakvere i dag för att handla. På vägen passerade vi Bondens torg i vårt centrum. Vi köpte: härlig surdegsbakad limpa och eget tillverkat smör bl.a. Vad skönt att de finns!

Ants är jättetrött av all smärta som han har med bältrosen och jag kände mig på förmiddagen nästan som innan jag var hjärtsjuk, och så tappade jag en burk med frysta tranbär på golvet. Sedan var allt som vanligt igen.

Rysslands inrikesminister är här. Det var han som kom för att göra något åt de långa köerna i Narva. I dag var han med sina värdar vid minnesstenen för dem som stupade i frihetskriget 1918-1920. Han var också på Tallinns krigskyrkogård och la en krans vid Bronssoldaten. Jag vet inte om esterna var med då också.

I nyhetsprogrammet i 2:an, Sommarreporter, såg vi en intervju med en man från Kanada. Han är värd 14 miljarder EEK och har 56 000 anställda. Hans föräldrar flydde från Estland 1944, hamnade i ett tyskt läger, men kunde efter krigsslutet emigrera till Kanada. Han upprätthåller inte det estniska språket eller den estniska kulturen, men framhåller alltid att han är est. Första gången han kom efter kriget blev han chockad över landets eländiga tillstånd, men är nu helt förstummad över hur snabbt esterna har kommit igång med handel och sin kultur. Och så tycker ju vi också.

Det är faktiskt inte så kul nu när internet fungerar så dåligt. Reparatören har ändrat sig nu, och ska försöka komma på måndag istället för på onsdag. Det hoppas vi på. Just nu finns inte ens vårt nätverk på listan. Solen skiner och det borde inte vara något problem!

Jag får gå hit till datorn och försöka lite då och då.

Kanske har jag pratat om de tidigare, men nu när jag ska försöka göra de sista tentorna i Estlandskunskap, då läser jag det igen. Toivo U. Raun skriver så bra i sin bok ”Estonia and the estonians” från 2001:

Med de totalitära stormakterna Nazi-Tyskland och det kommunistiska Sovjet på varsin sida önskade flertalet av esterna ett avsteg från demokratin för att säkra inhemsk stabilitet och försäkra sig om att klara en intervention från utlandet. Lugnet under Päts-åren visar troligtvis både en önskan om ordning i landet och rädslan för ökande internationella spänningar.

I kväll var den stora nyheten att ryssarna och esterna ska lösa problemet med köerna vid gränsen i Narva. De ryska tullarna släpper inte igenom bilar och bussar utan mutor. Att ta sig in i Ryssland kan ta flera dagar, men äntligen verkar ryssarna ha förstått det onödiga problemet. Det roligaste var emellertid att se uttrycken hos de män som kommit till Tallinn för att diskutera. Alla ryssar såg vänliga ut, utom den ryske Tallinnambassadören, han såg fullständigt nollställd ut. Ni vet han, som menar att ockupationsdagen var den lyckligaste dagen i esternas liv ”… det kan man se på alla leende människor som tar emot röda armén.”

Vi har en ny internetleverantör här, och vårt internet fungerar bara ibland, så jag vet inte när ja kan publicera detta.

Hjärtliga hälsningar från Sommar-Estland.

En riktig estnisk midsommarbrasa.

Här har storkarna fått extra värme i sitt bo.

I dag för 32 år sedan kom barnen och jag för första gången till Tallinn. (Ants hade varit här under sina knappt två första år i livet.) Den gången, 1978, var det också midsommardag och tomt på gatorna. Alla vilade ut efter festandet med stort midsommarbål kvällen innan. Men annars är det helt olika. Det är förbluffande hur många hus som renoverats och målats och ser fantastiskt fina ut. Vägarna är ofta asfalterade och markerade med mittstreck och vägräcken. Vägrenarna är klippta. Affärerna är fyllda av alla slags varor och de människor man ser är klädda som vi. Naturligtvis såg vi en ung man som var ordentligt på fyllan i dag, men då, 1978, var de fler. I våras på vår upptäcktsfärd i västra delen av landet pratade jag med Virve om det grå; hur hela landet var grått, grått, grått under sovjettiden och hon berättade att hon aldrig hade tänkt så förrän hon reste första gången till Sverige på 70-talet när hon började sällskapa med Raimo. Och så glömde hon bort det igen. Men varje gång hon kom tillbaka från Sverige slog det henne med sorg att allt var så grått.

Ibland kan vi le åt de fantastiska färger esterna valt att måla sina hus med: lila, knallgrönt, knallblått; men man kan verkligen förstå hur underbart det måste kännas att få se sitt hus i en ny dräkt, så långt från det grå som möjligt. Det är ett nytt land. Det är helt underbart. Visst har finanskrisen satt sina spår, men landet är på god väg ur den krisen också.

I går firades också Segerdagen till minne av det sista stora slaget i Lettland, där esterna och letterna i slaget vid Wender tillsammans besegrade den tyska armén 1919.

Scouter och civilförsvaret på Segerdagen.

Det har varit en härlig sommardag. Kvällen har just börjat. Det dröjer flera timmar innan solen går ner. Lugnet ligger över åkrarna så långt vi ser. Svalorna flyger utanför vårt fönster, kanske har de ett bo under vårt tak någonstans, vi har ju varit borta så länge. I morgon kan vi pyssla med mycket i huset och trädgården. Rosorna har dött under den kalla vintern, och alla träd och buskar behöver tillsyn. Det är för sent att komma när sommaren har kommit så långt. På några ställen utefter vägen från Tallinn såg vi att det redan låg nya balar med hö, som inte ens kommit upp ordentligt när vi for härifrån i april.

Några storkar såg vi, men inget bo, så hur det är med ungarna får vi kanske se i morgon.

Hur som helst känns det lugnt och fridfullt här som vanligt.

Naturligtvis började jag i fel ända. Nu tänker ni att Ahjopää hade fått någon fruktansvärd drog som tog hans förstånd,(eller gjort att han fick för mycket koldioxid i hjärnan) och så glömmer vi vad det hela egentligen handlar om: folket Väki Vahva.

Kultur:
Väki Vahva var definitivt ett folk som leddes av kvinnorna. Deras andliga ledare var Sibyl från Skulls. De robusta och starka kvinnorna skaffade mat genom jakt och fiske. De fiskade på ett oortodoxt vis genom att använda urinblåsan från olika djur, troligen rådjur som flythjälp, vilket gjorde det möjligt att ljudlöst glida längs sjön Tokee för att spetsa fisken. Männen ansvarade för bärplockning, mindre arbeten med händerna, och att varje dag göra större livsutrymme i berget och göra musik. Barnen sköttes av männen så fort de var avvanda.

De hade kontakt med finnarna i området som behövde deras hjälp vid helande och betalade med linne och specerier.

Ibland, antagligen för att undvika degenerering, beblandade sig kvinnorna med de finska männen. De männen levde bland Väki Vahva-männen tills de fick tillåtelse att återvända till sin hemby. Ingen ville komma i konflikt med Sibyl från Skulls.

Religion:

Allt i naturen innehåller en ande som kallas ”kamu” Ahjopää hann inte undersöka saken närmare.

Fiske var den viktigaste födan för folket, men när det började närma sig lingontider hölls en religiös rit. En kvinna offrades till monstret i sjön. Som belöning för detta fick folket fiska i sjön utan avbrott, och den finska befolkningen var förbjuden att göra det.

Slutet:

En gång när offret kastats till monstret i sjön, lyckades en finsk man rädda henne, blev kär i henne och tog henne till sin hemby.

Därefter blev fisken giftig och det lilla folket dog ut.

Den räddade kvinnan överlevde och enligt Ahjopää kan man säga det bestämt eftersom Väki Vahva-folket varit längre än finnarna och just i den här byn var medellängden därefter högre än i andra finska byar i Pumaladistriktet.

Man kan fortfarande höra fruktansvärda rop från berget när man fiskar i sjön på höstkvällarna. Trots att det är så lite skrivet om detta folk har myterna om dem levt och berättats från generation till generation under många hundra år i byn Iilahti.

Håll med om att det är spännande.

Man kan ju tycka att ett udda folk i Finland inte handlar om Estland. Dock är det intressant eftersom man vetat så litet om dessa människor i Norden, och vem vet vad som funnits i övriga delar av Norden - Baltikum? Jag tycker att det är fantastiskt spännande.

Aksel Ilmari Ahjopää.

Först ska jag då försöka bestämma var de levt.

Sulkava är en kommun i landskapet Södra Savolax i Östra Finlands län, som ligger i Norra Karelen i Finland. Nära byn Savo levde en folkgrupp som kallas Väki Vahva. I mina öron låter det som ”det lilla folket” eftersom det på estniska skulle bli Väike Rahvas.

Det är Akseli Ilmari Ahjopää, som föddes som A. I. Ahlkvist 1890 i Viborg, som har berättat om dem. Han studerade finska och jämförande folklivsforskning vid Helsingfors Universitet och blev doktor i filosofi 1921. Han dog 1952 i Helsingfors.

Han anser att de fynd som gjorts visar, att detta folk varken var finnar eller ugrier.

De levde i ett matriarkat. På 1000-talet i en järnåldersby och idkade redan jordbruk. Hur stort deras livsområde var vet vi inte. Vi vet inte heller vad som hände när de skulle leva tillsammans med den finska befolkningen, som tidigare hade tvingat samerna norrut.

Hur vi vet något överhuvudtaget ska jag försöka återge nu.

Det var eposet Kalevala, som tände honom. Han hade läst hela berättelsen när han var sju år, och började fantisera om finsk mytologi. Han hade den kände professor Kaarle Krohn som sin lärare på universitetet och hade tidigt förstått att den finska diktningens vagga fanns i västra Finland.  Han upptäckte att området Savo inte undersökts alls som Karelia, som genom Elias Lönnrots och Kalevala hade fått status som Finlands kulturella vaggas arkaiska hem.

Ahjopää gjorde klart i sin doktorsavhandling att det språk man funnit spår av i denna del av Finland innehöll mytologiska element som det inte fanns någon motsvarighet till någon annanstans i Finland.

Ahjopää bestämde sig för att utforska tio distrikt i södra Savo. Först for han till Sulkava där en av de lokala lärarna rådde honom att besöka byn Iitlahti där den mest respekterade helaren levde, den gamle mannen från Iikasti.

Den mannen levde i en stuga vid den lilla sjön Tokee. Ingen av grannarna visste säkert hur gammal han var, men gissade att han var runt åttio år. Han höll sig för sig själv utom när någon behövde helas.

Enligt Ahjopääs dagböcker träffade han mannen den 17 juli 1924. Det tog lång tid att få mannen att avslöja hur hans språk var. Ahjopää återvände till mannen många gånger, och allt eftersom fick han mannens förtroende med hjälp av fisketurer och skogspromenader de gjorde tillsammans.

I början av september 1924 hade Ahjopää lyckats nedteckna språktraditionerna i Puumala och Juva. Han var dock missnöjd med resultatet.

Anteckningarna är nästan oförståeliga eftersom de skrivits med någon sorts halvkryptering. Texten innehåller förkortningar och symboler för vanliga ord. Efter över fem års försök att förstå, konstateras de att det fortfarande är en gåta.

Det kan konstateras att Ahjopää gjorde en lång shamanistisk resa med den gamle mannen från Iikasti. Han beskriver hur mannen gjorde en grön drink åt honom ”en tjock brygd som liknar tjära” och hur drycken ”stinker av träsk och smakar frånstötande bittert.”  ”... drycken skulle snarast göra en medvetslös, tillåta honom att sjunka djupare genom jordlagren.”

Enligt anteckningarna reste Ahjopää med mannen till berget där den senares förfäder levt för länge sedan. Ahjopää förstod att platsen var källan till den gamles kunskap om helande. ”De talade ett märkligt språk, men just då förstod jag allt de sa. Allt. Och jag samtalade med dem på deras eget språk, som i en dröm.”  Ahjopää gissade att besöket hos folkstammen varade i flera måncykler, men när han vaknade i den gamle mannens hem kunde han förstå att han bara varit borta i tre dygn.

Efter denna händelse var Ahjopää en annan människa. Hans fru och kollegor såg att han försvann i djupa funderingar efter återkomsten från Sulkava. Vintern 1924 - 25 syssladde han med att teckna och skriva. Han talade väldigt lite om sina resor, någon gång antydde han att han varit med om något högst oväntat.

När Ahjopää återvände till Sulkava på våren 1925 fick han veta att den gamle mannen från Iikasti hade dött under vintern. Han stannar och börjar utgrävningar vid ett träsk nära berget Likasti. Han isolerade sig från andra människor, och det enda de såg var ett tillfälligt läger Ahjopää byggde upp på bergets topp.

I augusti kom fru Ahjopää för att se vad som hänt eftersom inget hade hörts från honom på tre månader. Hon fann honom på bergets topp utmärglad hållande en märklig sten i handen, som han inte släppte. Han bars nerför det branta berget och hustrun samlade in alla papper och annat hon kunde hitta i stugan.

I Helsingfors lades den stumme mannen in på mentalsjukhus, varifrån han aldrig återvände. I tre decennier sysslade ha med att rita märkliga kvinnor, eller sjunga en sång vars få ord ingen kunde förstå.

1999 gjordes fynd i det hus där familjen Ahjopää bott i Helsingfors. Man fann dokument och stenar av silver och järn som nu samlats till Ahjopää-samlingen. Och ett sällskap har bildats för att kunna visa och diskutera vad Ahjopää upptäckte.

Det är en märklig historia. Min översättning av texten är inte fullständig, och kanske jag översatt ordet ”spell” fel. Ni hittar den engelska texten på sidan:

http://www.vaki-vahva.com/story/dr.html

Om ni såg i TV1 från kronprinsessbröllopet undrar jag om ni tänkte på att de tre presentatörerna från operataket var: Ebba med rötter i Sverige, Mark med rötter i Finland (och USA) och Kristian med rötter i Estland. Intressant eller hur? Tyvärr kunde jag inte se att president Ilves var bjuden. Han som blivit så smal och stilig, och dessutom är född i Sverige.

Kanske lyssnade ni i morse på Konflikt i P1. Då kunde ni höra hur livet försämrats för letterna p.g.a. finanskrisen. Sjukhusen har fått stänga, arbeten försvunnit och annat elände som drabbat de stackars letterna. Kom ihåg, att detta gäller absolut inte esterna. Förstår ni då vad vi menade att man inte ska se Baltikum som en enhet? Jag tror, att många som inte vet så mycket, nu är övertygade om att det är lika eländigt i Estland och Litauen.

Jag har fått ett mail från Annika. Hon har varit i Finland några dagar och fått veta något om ett litet folk som levde i Finland för länge sedan. Hon skriver på sin härliga finlandssvenska:

Jag har talat med Per Martin på Varangu och det är troligtvis så att samfunden (välan i hela världen) var matriarkat ända upp till man övergick till lantbruk. När man slutade med svedjebruk och började med lantbruk blev männen hemma och då började även strider om jord som inte fanns innan.

Männen var borta i långa perioder för att söka ny skog som lämpade sig för svedjebruk och även när de svedjade var de borta. De kom hem med skörden till hösten och var hemma om vintern. Redan på vårvintern började man söka efter nya skogar att svedja och ofta sände man ut i förväg en trupp unga män som märkade av skogen, sedan kom som eftertrupp resten av männen som fällde skogen. Sedan skulle den torka i två år innan man svedjade av den. När man drog upp till svedjorna drog man oftast iväg medan det ännu var snö och skidföre för att det gick lättare. Finnarna hade även med sig getter upp till svedjeområden. Innan svedjan kom igång gjorde man vårfiske och jakt i området. En del kvinnor drog naturligtvis med men små barn och största delen av kvinnorna blev hemma i byarna, tog hand om kor, grisar, får och höns.

När de var på svedjan band man också om försommaren lövruskor. Vi har en gammal beskrivning om hur man gjorde från Finland, från 1800-talets början (men på finska): https://sites.google.com/site/maatiaiselaeimet/maatiaisvuohi/kalasaunojen-kaskitalous

Akseli Ilmari Ahjopää, mannen som kunde berätta.

Vad jag hittade på skogsmuseet i Karelen. Det handlar alltså om vad som hände år 1924 med en ung man Ahjonpää som studerade under Kalle Khrons ledning vid Helsingfors universitet. Han samlade runor och gamla sägner, kom till en gammal man som inte ville tala. Sedan talade han, gav honom en drog och han var i koma i 3 dagar. Under den koma-resan gick han tillbaka till sina rötter, ett samfund av kvinnor. Efteråt blev han galen, dog och hans handskrifter gömdes under golvet i ett hus av hans fru som först hittades nu för några år sedan.

Jag har fått sidor att läsa, och kommer igen i morgon. Det är spännande må ni tro!

Bisa-gården på Runö.

Svenskarna i Estland är ett kapitel (minst) för sig. Det är lite osäkert när de första inbyggarna kom, men man gissar på vikingatiden eller tidigare. Den trakt som är mest genuint svenskt är Runö, en ö i Rigabukten. Tyvärr blev det så att nästan alla, ca tre hundra stycken, flydde under kriget, så det mesta av den gamla kulturen är historia. Flera böcker har getts ut om dem. Själv kände jag Tiiu, som föddes på Runö av en svensk mamma och en estnisk pappa. Pappan blev kvar på fastlandet när de andra flydde. De talade bara estlandssvenska, en dialekt som kallas runska; aldrig estniska. Tiiu har varit i Tallinn en gång för tio år sedan, men kände sig inte hemma där. Hon är numera skärgårdsbo i Sverige.

Ön ligger så, att det räknades in i det livländska området. De var lutheraner. Mitt på ön fanns den enda byn omgiven av aldungar. Där är varma somrar och kalla vintrar och mycket nederbörd.

Första gången runösvenskarna omnämns var 1341 när biskop Johannes av Kurland den 28 juni utfärdar ett privilegiebrev där den svenska rätten blir den lagenliga, och plikt för bönderna att erlägga tionde.

Apropå tionde: På estniska hette socken kihelkond. Ett ord som är kvar från den svenska tiden i Estland. ”Kond” betyder ”område” eller ”trakt” och ”kihel” kommer från det svenska ordet ”gissel”, (alltså Kihelkond =  Tiondeområde) vilket visar hur esterna såg på ”tiondet”.

Man levde av åkerbruk, boskapsskötsel, fiske och sälskytte enligt mycket gammal sed. Det var kvinnorna som i de flesta fallen skötte åkerbruket.

De gick klädda i folkdräkt, kvinnorna stickade när de vallade boskapen. Bostaden var liten, alla hus var täckta av stora halmtak. Dialekten var speciell, med inlån från alla språk runtomkring, men man kan ändå höra att det är gammalsvenska. Man levde enligt gammal sed med lika värde för alla, barnet i vaggan, de arbetsföra männen , kvinnorna och de orkeslösa gamla. De enda tjänare som fanns var de två, som var utlånade från två av gårdarna till pastorns gård. Det var en ära att ha den tjänsten, som gårdarna turades om att tillhandahålla.

Och till sist en berättelse om en gård, Bisa-gården:

Bisa-gården med gårdsnummer 5 och familjenamnet Björk.

Bisa-gården var den enda gård på Runö där gårdsnamnet ej slutade med bokstaven s.

På gården bodde Arvid, gift med Magdalena från Lonsgården. De har barnen Andreas, Maria och Peter.

Maria gift Steffens-gården västra. Peter avliden. Andreas gift med Katarina från Isaks-gården östra. De har barnen Vilhelm, Bertil, Edit och Richard. Andreas, politiskt engagerad, bortförd från ön under sovjettiden.

Arvid fick heta Bisa Arsch

Magdalena fick heta Bisa Malla

Katarina fick heta Bisa Trina

Vilhelm fick heta Bisa Ville

Bertil fick heta Bisa Bertil

Edit fick heta Bisa Edit

Rickard fick heta Bisa Richard

Katarina och barnen lämnade hemmet, gården på Runö med sjuktransporten och kom till Sverige den 27 november 1943 med Odin.

Arvid och Magdalena lämnade hemmet, gården och Runö och flydde i motorbåt till Sverige sommaren 1944, till Gotland.

* * *

Alla gårdar på Runö hade sina egna bomärken. De påminner mycket om runor. Här visas Bisa-gårdens bomärke.

ur

Run – Runö,
av Jakob Steffensson
Svenskön i Rigaviken – Rigavikens pärla.
Minnen av ett svenskt kulturlandskap
Stockholm, 2003

Här i nordvästra hörnet av Estland finns svenskbygden. Noarootsi, Knivsverige blir det i mina estniska öron. I mina svenska öron liknar det Nya Sverige. Svenskområdet innefattar också öarna, den stora ön Ösel eller Saaremaa, den mindre Dagö eller Hiiumaa, och de små öarna Ornsö, Wormsi, Rågöarna, Pakri Saared och så Runö, Ruhnu i Rigabukten.

Visst är den svensk, väderkvarnen?

Jag skrev den här texten 1992, men jag ger er den som den var då. Arton år har gått.

Jag nämnde tidigare något om Noarootsi, svenskbygderna i västra Estland. Här har det bott svenskar så långt tillbaka man kan minnas. Människorna har bevarat sitt språk, och många av dem kunde inte alls tala estniska tidigare. Någon gång kan man få höra deras svenska talas, och då förstår man hur förslappat vårt språk blivit. Man uttalade alla bokstäverna i ordet. Kjol hade inget tje-ljud t.ex. Man hörde tydligt både k och j.

Under andra världskriget flydde de flesta estlandssvenskarna till Sverige i fiskefartyg eller mindre båtar. Man kan inte se dessa båtar i Sverige nu, eftersom den svenska regeringen lämnade dem till Sovjet efter kriget, trots att de var privatägda.

Den här gången, som jag ska berätta om nu, var vi på besök i skolan i Noarootsi och träffade Ivar Rüütel, som senare skulle bli rektor för Folkhögskolan i Birkas, men som fortfarande var lärare i historia här i skolan.

Lärarbostaden var ett rött trähus med rum för lärarna och gemensamt kök och sällskapsrum. Ivars eget rum var dessutom bibliotek. Man kan lugnt säga att det var trångt, och något privatliv fanns det inte utrymme för.

Han berättade för oss på svenska, eftersom alla lärare skulle kunna svenska. Till och med kommunens ordförande lärde sig svenska när han flyttade hit som vuxen.

”I vår stora kommun fanns det tidigare många byar. Gamla vackra byar med trähus och trädgårdar. När jag kom hit började jag fundera över vart alla husen tagit vägen. Jag for till Österbyn, den enda byn som fanns kvar och studerade husen, men fick inga förklaringar.

Efterhand som tiden gick kom jag i kontakt med människorna och de vågade berätta alltmer för mig. Jag tror verkligen på deras berättelser eftersom de är så samstämda. Så här ser jag det:

Striderna var över 1944. Nästan alla husen i de svenska byarna stod tomma, eftersom alla som fått möjligheten hade flytt. Vi fick veta att det skulle komma nya människor hit. Vi förstod att det var ryssar och rysslandsester som skulle komma, och naturligtvis undrade vi hur det skulle bli. Vi väntade och väntade. Så en dag kom de. Det var män, enkla fattiga män, som flyttade in i de övergivna husen. Inte i alla hus, men i många ändå. Jaha, tänkte vi, vad ska hända nu då? De hade ju inga arbeten, utan måste se till att få mat på något sätt, så de satte potatis. Det var alltså vår. Allt förflöt relativt friktionsfritt till att börja med, men när hösten kom och det började bli kallt, var de ju tvungna att värma upp sina hus. Men inte orkade de gå ut i skogen och leta brännbara rester. Nej, de tog helt enkelt panelen från huset de bodde i och eldade den. De flyttade inne i huset så, att de hela tiden hade ett helt rum att bo i, och huset blev mindre och mindre, Till slut hade de tagit så mycket av panelen att det inte längre gick att bo kvar i huset, och då flyttade de in i något annat övergivet hus. Och så fortsatte de. Därför finns det inga hela byar kvar utom Österby."

Äsch! Det här går inte att berätta. Inga svenskar vill höra sådana här saker. Det är ingen här som ens har försökt förstå hur det blev i Estland. Man tror ju att det var vanliga civiliserade ryska människor, som kom och knackade på och frågade efter nyckeln. Hur ska de förstå hur dessa människor var och hur de tänkte, om de tänkte.  Aldrig frågar man hur det var att leva i Estland under frihetstiden! Att det var så fruktansvärt nedslitet är ju helt naturligt. "Har du inte varit i Afrika?"

Törnekronan i Rakvere.

Till minne av den stora deportationen 1940.

Jag hoppas ni ser taggtråden runt korset.

I den akademiska världen kan man påstå vad som helst, t.ex. att deportationerna var för att skydda folket, att gaskamrarna aldrig existerat och att det förekommer rituella barnamord i de svenska skogarna.

I dag minns man Sorgens Dag i Estland. Den dagen då de första stora deportationerna ägde rum, den 14 juni 1940, alltså för sjuttio år sedan.
Jag ska presentera en del av en text som Andres Küng skrivit: Kommunismen och Baltikum.Den är stark! Författaren har själv gjort understrykningarna.

3. FOLKMORDENS TID

Från sin första stund vid makten har kommunister i alla underkuvade länder utpekat olika samhällsgrupper som spärrats in i läger för tvångsarbete och indoktrinering, ofta kallad "omskolning", eller för omgående avrättning. Det började med "avkosackiseringen" i Ryssland och Ukraina under Lenins tid och följdes av "avkulakiseringen" i samma länder under Stalins tid. Denna (brist på) människosyn, som såg människor enbart som företrädare för vissa "intressen" samt som medlemmar av vissa samhällsklasser eller andra sociala grupper, fick sin fortsättning i Baltikum genom de stora avrättningarna, arresteringarna och deportationerna under 1940-talet.

Under den första sovjetiska ockupationen, 1940-41,  dömdes 179 människor till döden i Estland av sovjetiska (folk)domstolar, medan c a 2 200 dödades på andra sätt. De flesta mördades av de s.k. förintelsebataljonerna samt av säkerhetspolisen NKVD, bland annat i Tartus och Kuressaares fängelser.

I Tartu gömde kommunisterna 190 lik i en brunn på gården till en polisstation. På samma gård hölls några årtionden senare specialdresserade hundar, som vid behov sattes in mot estländare som krävde frihet för sitt land och ett slut på den kommunistiska terrorn. I närheten ligger det gamla Köttorget (Liha turg nr 7), där kommunisterna i januari 1919 mördade arton fångar, bland dem den grekisk-katolske biskopen Platon. I Kuressaare genomfördes morden på gården till stadens medeltidsslott.

Under hela den sovjetiska tiden var det förbjudet att skriva eller tala om de kommunistiska morden.  Men hösten 1988 kunde en tidning på Ösel publicera en ögonvittnesskildring av en överlevande:

"Såvitt jag vet var det bara tre som sköts ihjäl och som senare återfanns i brunnen. Alla andra torterades till döds. De var omkring hundra. Ingen vet exakta antalet. Tortyrmetoderna var många; på en man skar man av läpparna, på en annan näsan, tungan, öronen. Många hade man kokat fötterna på, hos någon ena foten och hos andra båda. Det fanns också offer, från vilkas rygg man skar ut hudstycken och på vilka man band händerna på ryggen med taggtråd. Några stack man ut ögonen på. En kvinna fick brösten bortskurna.

Jag var där när liken bars upp ur källarna. Under dagen kom tusentals människor för att söka sina anhöriga. Många fann dem också. Det var en vidrig syn, som jag aldrig glömmer".

Förintelsebataljonernas massterror drogs inte igång till följd av balternas militära motstånd, som en del kommunister påstått. Den baltiska gerillakampen mot den sovjetiska ockupationsmakten – liksom senare mot den nazistiska – uppstod till följd av ockupanternas terror mot civilbefolkningen. Till världssamfundets lista med namn som Lidice, Oradour och Babij Jar kan bara från Estland fogas namn som Kabala och Kautla. I den senare byn plågade de sovjetiska förintelsebataljonernas medlemmar ihjäl varenda människa de mötte. Den yngsta var två månader och den äldsta 78 år.

Redan hösten 1939 – nästan ett år före ockupationen – hade den sovjetiske vicekommissarien för statens säkerhet, general Ivan Serov, undertecknat ordern om massdeportationer från baltstaterna. Enligt denna order, nr 001223 av den 11 oktober 1939, skulle en rad befarat antisovjetiska element skickas iväg till sovjetiska läger. Bland grupper som särskilt nämndes märktes medlemmar i alla icke-kommunistiska partier (från högern till socialdemokraterna och frihetliga socialister) samt personer som uteslutits ur kommunistiska organisationer, poliser, militärer och hemvärnsmän, högre statstjänstemän och diplomater, domare och åklagare, köpmän samt ägare till stora hus och hotell, anställda vid utländska företags dotterbolag samt andra personer med omfattande utlandskontakter (till och med esperantister, frimärkssamlare och rödakorsare), präster samt släktingar till människor som flytt västerut.

Från Estlands deporterades under detta enda dygn 9 250 personer, från Lettland 15 081 personer och från Litauen omkring 13 600 personer.  Sammanlagt deporterades alltså omkring 38 000 balter under ett enda dygn.

Säkerhetspoliserna behövde inte ange skäl när de mitt i natten kom för att hämta misstänkta människor. Alla familjemedlemmar måste följa med – också spädbarn, gamla och sjuka. De hopsamlade kördes på lastbilar till närmaste järnvägsstation, där kvinnor och barn skildes från männen för att kanske aldrig återse dem.

Ofta dröjde det dagar innan färden fortsatte till sibiriska läger. De gallerförsedda godsfinkorna och boskapsvagnarna saknade sanitära inrättningar och stanken blev fruktansvärd. De flesta spädbarn, sjuka och åldringar dog under den vanligen veckolånga färden till den sovjetiska Gulagarkipelagen.

Sovjetiska och andra kommunister har anfört olika skäl för att försvara massdeportationerna från Baltikum. För det första har det hävdats att de borgerliga regimerna under mellankrigstiden förföljde kommunister och därför var det inte mer än rätt och rimligt, eller åtminstone följdriktigt och förståeligt, att kommunistregimerna förföljde borgare. Jämförelsen haltar på flera sätt. De "borgerliga" regeringarna, som i verkligheten även leddes av socialdemokratiska statsministrar, arresterade en del kommunister som på sovjetiskt uppdrag försökte störta landets lagliga och demokratiska regering exempelvis under 1924 års kommunistkupp i Estland. Sammanlagt arresterades i mellankrigstidens Estland 258 personer av skäl som möjligen kan kallas politiska. Det kan jämföras med att kommunisterna efter 1940 års ockupation bara under de två första månaderna 7 043 personer, vars "brott" vanligen bestod i att de tillhörde "fel" samhällsgrupper. Kommunisterna arresterade alltså på två månader 27 gånger fler människor  än icke-kommunisterna gjort på två årtionden – och kommunisternas offer var dessutom oskyldiga.

För det andra har det påståtts att deportationerna var nödvändiga för att rensa länderna från "antisovjetiska element" inför det nazityska anfallet. Men samma dag som deportationerna inleddes publicerade det sovjetiska partiorganet Pravda ett meddelande från nyhetsbyrån TASS som "bryskt avvisade alla rykten om ett möjligt tyskt angrepp på Sovjet som provokationer". Dessutom var 28,4% av dem som deporterades från Estland under 14 år och 17,3% över 50 år och skulle i ett krigsfall knappast ha kunnat vålla kommunisterna större skada; bara 21,5% var män mellan 20 och 49 år, som kunde betraktas som vapenföra. I själva verket var det just dessa massdeportationer som mer än något annat bidrog till att göra balterna till glödande antikommunister och sovjethatare. Sedan de balttyska baronernas tid hade tyskarna av de flesta ester och letter betraktats som arvfienden, men efter den nationella chock som 1941 års deportationer innebar för de små baltiska folken hälsades tyskarna snarast som befriare i början. Först sedan de tyska nazisterna visat sig lika omänskliga som ryska och andra kommunister blev de lika hatade av balterna.

Bland de deporterade från Estland fanns drygt 400 judar. Som så ofta drabbades judar ännu hårdare än andra folkgrupper av en diktatorisk regim. Judarna utgjorde 0,4 % av Estlands befolkning enligt den då senaste folkräkningen, men 4% av antalet deporterade. I Litauen utgjorde judarna nästan 1/12 av befolkningen, men 1/5 av de arresterade och deporterade under den första sovjetiska ockupationen.

Den första massdeportationen skulle enligt planerna ha följts av en andra och en tredje. Den andra skulle ha ägt rum redan månaden efter, i juli 1941. Men den tyska frammarschen gick så snabbt att de kommunistiska förintelsebataljonerna inte hann med vare sig den andra eller tredje deportationsvågen – utom på Ösel dit tyskarna nådde senare än till fastlandet. Att döma av det som kommunisterna hann med på Ösel skulle den andra och tredje vågen ha blivit betydligt mer omfattande än den första. Enligt de utförliga namnlistor som fanns klara för hela landet skulle lika många ha deporterats som kom att skickas iväg våren 1949 i samband med tvångskollektiviseringen av det baltiska jordbruket.

En av de deporterade var en ung pojke som skrev dagbok från den vårdag då han och hans föräldrar skickades till Sibirien till den dag år 1944 då papperet tog slut för honom. Pojken och modern skildes som vanligt från fadern före avfärden till Gulagarkipelagen. Pojken skildrar allt som händer i hans vardag, hur den ene lekkamraten efter den andre dör av undernäring, hur en bekant stjäl potatis för att inte svälta ihjäl och kastas i fängelse som straff, hur han och modern klarar livet genom att äta nässelsoppa osv. Var tredje eller fjärde dagboksanteckning slutar med frågan: "Pappa, var är du? Varför för du mig inte härifrån? Gud, kan du inte vara snäll och hälsa till min pappa". Men pappan är förstås redan död. Kanske skulle en bok som denna – en estnisk "Anne Franks dagbok" - kunna bidra till att få något fler svenskar att förstå vad våra baltiska grannfolk drabbades av, om något svenskt förlag ville ge ut den?

Bland de deporterade var Estlands president Konstantin Päts, som sändes iväg redan i juli 1940 och arresterades i juni 1941 för att därefter hållas fängslad på olika platser tills han dog på ett mentalsjukhus i Burasjevo i Ryssland i januari 1956. I juni 1977 nåddes vi i väst av tre av presidentens brev, skrivna i sovjetisk fångenskap – förmodligen 1953 eftersom president Päts nämner sin förestående 80-årsdag. Breven bär hans namnunderskrift och tumavtryck.

Det självständiga Estlands siste president berättade att han utsatts för alla former av förödmjukelser och hotats till livet. Han fick inte använda sitt eget namn utan kallades bara "Nr 12". Han tilläts inte skriva till sina anhöriga eller ta emot hjälp från dem. I ett av breven vände sig president Päts till världsopinionen och vädjade om hjälp till de baltiska folken:

"Jag vänder mig till Förenta Nationerna och hela den upplysta världen med en anhållan om hjälp till folken i Estland, Lettland och Litauen, mot vilka de ryska ockupanterna använder sådant våld att de kan gå under. Jag förklarar annekteringen av de baltiska staterna, som genomfördes år 1940, för ett brutalt brott mot internationell rätt och en förfalskning av dessa annekterade folks fria vilja. Rädda dessa folk från fullständig förintelse och tillåt dem att fritt bestämma över sitt öde. Inrätta i de baltiska staterna en FN-myndighet under vars överinseende medborgarna i dessa stater genom folkomröstning kan uttrycka sin sanna folkvilja. Må Estland, Lettland och Litauen vara fria och självständiga stater!

K.Päts (underskrift) (fingeravtryck)"

Breven föranledde ingen reaktion från världsorganisationen eller från ansvariga politiker i grannländer som Sverige. President Päts´ kvarlevor hittades 1990 och begravdes om i Tallinn.

Sammanlagt deporterades åtta tidigare statsöverhuvuden och 38 ministrar från Estland. Samma öde drabbade tre f d statsöverhuvuden och femton ministrar från Lettland samt presidenten, fem statsministrar och 24 andra ministrar från Litauen.

Bland dem som deporterades och senare avrättades fanns också ett stort antal officerare, bland dem 79 generaler och överstar från Estland. I Lettland beordrades alla högre lettiska officerare till Moskva för "kompletterande utbildning" dagen före 1941 års massadeportation; de flesta arresterades vid ankomsten och sköts senare eller spärrades in i läger. På motsvarande sätt gick kommunisterna till väga i angränsande länder, exempelvis i Polen där de likviderade de flesta polska officerare som tagits till fånga under Hitlers och Stalins blixtkrig mot Polen 1939-40. Omkring 4 500 av dem avrättades i Katyn och hör till det fåtal vars öde sent omsider uppmärksammades i väst. (Senare har man fastställt antalet döda till ca 20 000.)

I Lettland arresterades och dömdes enligt Röda Korsets ofullständiga statistik 7 020 lettländare (före den stora deportationen i juni 1941); av dessa arkebuserades 980 personer och begravdes i åtta massgravar. Resten sändes till sibiriska läger. Sedan följde den första stora deportationen i juni 1941:

"Chocken som drabbade det lettiska folket var fruktansvärd. Efter den 14 juni var folk rädda för att vistas hemma, många övernattade hos bekanta på avlägsna platser eller flydde till skogs, stämningen var desperat. Ett makabert inslag var det att myndigheterna låtsades som om ingenting hänt, tidningarna skrev inte en rad om deportationerna, ingen lämnade några upplysningar om de försvunna, ingenstans kunde man vända sig för hjälp eller besked.

Världen teg."

…

Den estniske historikern Evald Laasi återgav nästan fyrtio år senare en unik tabell med uppgifter om planerade och faktiska deportationsoffer från Estland våren 1949. Den byggde på uppgifter från dåvarande folkkommissarien för statens säkerhet i Estland, generalmajor Boris Kumm, till det estländska kommunistpartiets centralkommitté:

Tabell 1. Deportationsoffer i Estland, mars 1949, planerat resp. faktiskt antal.

Källa: Den estniska tidningen "Kodumaa"(Hemlandet) 16.11.1988

Som synes deporterades nästan ett par tusen färre människor än planerat. Många män flydde till skogs under deportationsnatten och gick med i gerillan. Därför tvingades kommunisterna samla ihop och skicka iväg fler kvinnor och barn än de från början tänkt sig, men de fick inte tag i tillräckligt många för att kompensera bortfallet av män. Än en gång hade den kommunistiska planekonomin misslyckats…

Andelen människor som deporterades varierade i olika delar av landet, men i snitt sändes 7,6 procent av befolkningen iväg. Enligt den estniska forskaren Aigi Rahi, som specialstuderat deportationerna från området kring universitetsstaden Tartu, riktades deportationen "direkt mot barn, kvinnor och äldre. Andelen män i arbetsför ålder var bara 12 procent.

Det blir inte av att skriva varje dag som jag hade tänkt från början. Nu är vi sjuka båda två, och det blir så mycket annat jag måste göra. Ibland träffar jag folk, och sedan måste jag vila någon dag.
Vi har varit på studentfest för Ebba, och då fick jag en särskild beställning av hennes pappa att ta med mig den lilla flaggställningen från Estonia med både den svenska och den estniska flaggan. Det kändes fint. Det är så länge sedan nu, men det var såhär: Vi såg den här flaggställningen stå vid receptionen på fartyget, så vi frågade receptionisten om den fanns att köpa någonstans. "Tyvärr”, sa hon. "Vi har bara den här." Vi stod kvar en stund. Hon fick ett annat ärende att utföra, och snabbt som blixten hade Ants stoppat ner flaggorna i sin väska. Nästa gång vi åkte med Estonia fanns det många sådana flaggor att köpa.

Dagens Postimees handlar nästan bara om idrott! Både fotboll och annat.

Och det tänker jag inte kommentera.

Rod Stewart uppträdde i Tallinn på den stora Jazzfestivalen. Han började därmed sin sommarturné.

I går inträffade tolv bilolyckor i Estland.  Den fruktansvärda stormen var orsaken till flera av olyckorna, och flera andra orsakades av att föraren var berusad, en berodde på att ett träd blåst ner över vägen och en av att ett barn sprang över gatan.

Det var många som såg misstroget på oss när vi före 1990 talade om de fruktansvärda krigsåren i Estland, hur in i märgen rädda alla var för de sovjetiska soldaterna och inte alls rädda för de tyska. Det var ett bevis för att vi var nazister eller något annat obehagligt. Men det är vi inte alls, och nu såg jag precis vilken skillnad det var. I Kunskapskanalen har vi just sett en film om tysklandsarbetarna, alltså danskarna som arbetade i Tyskland under andra världskriget. Det var brist på arbetskraft i Tyskland och brist på arbete i Danmark. Det var inte så svårt att locka frivilliga unga män och kvinnor till Tyskland. I allmänhet blev det industriarbete för dem, men när de protesterade mot att arbeta i rustningsindustrin blev de istället erbjudna annat arbete. De som blev kvar i rustningsindustrin fick bättre löner.

De berättade också att det då och då var insamling av kläder och annat till soldaterna på östfronten. Så småningom kom danskarna underfund om att det inte var frivilligt att skänka något till insamlingen. Skänkte man inget blev man illa sedd på arbetsplatserna där insamlingarna skedde.

När kontraktstiden gick ut återvände de hem, där de också hade kunnat tillbringa semestrarna.

Nästa avsnitt ska innehålla en berättelse om vad som hände den som inte följde det överenskomna avtalet, utan vägrade att bära svårt sårade från tågen till sjukhusen. Det antyddes att han då hamnade i arbetsläger.

Hur var det då i Sovjet? Vi måste förstå att där byggde allt på osäkerhet om vad som gällde, på skräck och inga diskussioner om var man skulle arbeta. Ingen frihet över huvud taget. Och plötsliga arkebuseringar var som helst. Troligtvis kom de inte heller tillbaka. Om de inte var kommunister förstås. (Danskarna var inte nazister bara arbetssökande.)

Aldrig skulle det råda en så lugn ton i en film om estniska arbetare i Sovjet under kriget.

Har ni läst böckerna om karelarna som invandrade till Sovjet? Jag tror att jag inte har skrivit om finske ingermanländaren Toivo Jääskeläinen. Det får jag göra en dag.

Jag kan inte åka förbi ett järnvägsspår i Estland utan att se de fyllda boskapsvagnarna med de olyckliga människorna framför mig.

Jag städade i skrivbordslådorna i dag och hittade några sidor med anteckningar. De var från en kväll hemma hos Tanja i Nacka för flera år sedan. Hon berättade för oss så mycket, och allt känns lika viktigt. Nu ska vi se vad hon berättade den gången:

1939 - 1940 hemma hos Morits i Tallinn.

Klockan 10 på förmiddagen började de ryska familjerna koka kålsoppa. De hade anledning att fira. På vävgrammofonen spelade de Kalinka. Tanja var på besök hos sin syster i Tallinn.

Plötsligt öppnades dörren, en ”flygpolitruk” steg in. Tanja, som alltid hade ett hetsigt humör sa med skarp röst på ryska: ”Ni ska knacka!”

Till svar fick hon: ”Tatjana Josephovna ska hängas.” Bara så.

De hade börjat deportera människor. Till alla esters vrede hade president Päts fängslats. Han som hade gett esterna hopp om att det gick att samarbeta med ryssarna. När det hände sprang hushållerskan i presidentpalatset, Juuli, därifrån så fort hon kunde. Hon sprang från Kadriorg ända till huset på Tartu Maantee mitt i staden. Hon var fruktansvärt rädd. Naturligtvis fick hon stanna, en säng till var inga problem, den ställdes in i den blå budoaren. När det visade sig att vistelsen kunde bli långvarig flyttade hon i i rummet där familjens hembiträde bodde. Hon fick också stanna eftersom det skulle bli problem för henne att söka nytt arbete. Vid intervjun blev alla grundligt utfrågade, och det förväntades att de angav folkfiender, som Estland var sprängfyllt med, enligt ryssen.

Balttyskarna i huset blev kallade ”hem” till Tyskland av Hitler. De hade också ett hembiträde, och hon ville inte fara till Tyskland. Hon var estlandssvenska och hette Ida Westerblom. Hon började istället arbeta hos Morits, hon också. Det var Morits svaghet, att han var så snäll. Jag kommer ihåg en annan gång när hon sa: ”Tänk Ants, att din pappa var så otroligt snäll och så fantastiskt generös, och du liknar inte honom alls.” Sådan var hon också, Tanja, men det var inget att bry sig om, hon hade många bra sidor också.

Tanjas man och svärfar hade startat ett stort bageri Pärnu under frihetstiden. Det lönade sig bra, och de hade många anställda. Svärföräldrarna hade ”gjort en långresa”. De hade deporterats till Sibirien. Svärfadern Juhan dömdes för att han hade ett företag med anställda. Domen löd: Han är arbetarklassens förtryckare, och straffet för detta är livstids fängelse. Hans hustru Maria dömdes till Sibirien för att hon levt med en folkets fiende. Hon var sockersjuk och kunde inte arbeta som förväntat. Straffet för detta var att hon inte fick någon mat. Hon dog alltså av svält i fånglägret i Sibirien. Tanjas man var inte hemma när soldaterna hämtade föräldrarna. Han sökte sig då till armén för att frita sina föräldrar, och när tyskarna kom blev han soldat i den est-tyska armén.

”Förstår inte svenskarna att han måste befria dem?” frågade Tanja.

En kusin till Tanja, bror till dansösen på Bolsjojteatern blev förresten uppäten av vargar i Sibirienlägret.

Jag fortsätter i morgon.

Rakveredagarna är alltid andra helgen i juni, dvs. nästa helg. I Virumaa Teataja berättas om hur man vill fira dem multikulturellt.

Vice borgmästare i Rakvere Kairit Pihlak säger att det är viktiga dagar för alla i staden. Alla har möjlighet att deltaga på något sätt. Det är en festdag hemma som blir som utlandsbesök för oss. Ingen annan händelse under året påverkar så många människor vid samma tillfälle. Man kan också se fragment av gamla svenska danser i vår estniska kultur, den kultur som inte var begränsad till Skandinavien.

Sigtuna kommun och dess kulturförening samarbetar med Rakvere för en kulturell mångfald. Här ska dansas salsa, sjungas folkmusik och spelas modern jazz. Svenskarna ska laga mat från sitt folkkök, visa hemslöjd och vad de prducerar i sin textilindustri, på Pikkgatan och så får vi pröva på att göra hantverk från vikingatiden.

Ja, som sagt, vi kan inte vara där. Tyvärr!

Även de gamla i Estland är intresserade av att lära sig internet, nu när så mycket händer där. I Ottepää ordnas kurser för dem. Det är fulltecknat hela tiden och de som inte får komma med blir upprörda.

På datorkurs i Ottepää.

Och i Aktuaalne Kamera:

Arvo Pärt besöker just nu Istanbul. Kulturhuvudstad 2010. Ett av hans verk framförs i en kristen kyrkoruin, som aldrig varit moské. Tõnu Kaljaste dirigerar en estnisk kör och en symfoniorkester från Istanbul. Ester är också där för att studera hur Istanbul använder sitt kulturhuvudstadsår. Nästa år är det Tallinns tur. Den ansvarige i Istanbul försäkrade att ”detta Pärtverk numera är en del av oss och vår stad, Istanbul.”

Det är nu helt klart att Estland övergår till euron den 1 januari 2012. Inga prishöjningar får ske p.g.a. detta, som tidigare meddelats.

Bensinen har under året gått upp 28 %, för övriga varor har uppgången varit 3 %, trots att människorna inte haft möjlighet att konsumera p.g.a. finanskrisen. Konjunkturinstitutets direktör säger att bensinpriset i Estland har gått upp mer än i andra utvecklade länder i Europa. (Det kan vi intyga. Det är inte längre så viktigt att tanka bilen innan vi kör upp på båten i Tallinn) .

Frihetsmonumentet, Tallinns stolthet, är ett fuskbygge. Tidigare har man klagat på den dåliga belysningen, och nu är det själva monumentet som inte håller måttet. Vi kunde se hur hörnlisterna satt lösa.

Riksrevisorn anser att Tallinns stad tar för mycket betalt för vattnet!

Till socialdemokraterna kom tio avhoppade medlemmar från folkpartiet. Efter det har det framkommit att de vill byta ut partiledaren, Pihli. Till hösten är det kommunalval, och då är det inte så strategiskt att byta ledare, så kraven kommer istället att åter framföras i oktober, berättade en av de nya.

Dalai Lamas utsände tackade Estland för det stöd de fått, och han poängterade att talet om ickevåld väger tyngre när ett sådant land framför det. Estland är en viktig representant för den principen.

HURRA!! Vi ska se Vargamäe på Friluftsteatern vid A H Tammsaares hem! Det måste vi. Det är Tammsaares vek Sanning och Rättvisa som ligger till grund för pjäsen, och Estlands bästa skådespelerska har en huvudroll, Ülle Lichtfeldt från Rakvere Teater. Det blir tolv föreställningar mellan 22 och 30 juli.

Ülle Lichtfeldt.

Tack vare Annika har jag förstått att jag tillhör de naturtroende. Jag brukar prata med djur, även de små. När vi hade myrinvasion i vårt hus, då sa jag till dem att ”Jag låter er vara, bara ni inte går ner i paketet med nyponsoppspulver!” Och de gjorde inte det. Vi hade en Europaväg i köket där de tog sig fram i lagom takt. När jag var i ett sommarhus på Åland sprang myrorna som om de hade eld i baken. Men en dag var det några myror i nyponsoppan. ”OK, ni får skylla er själva” sa jag, och så småningom hade vi myrfritt i huset.

Det är ett problem med det här med naturtron. Jag tror ju också på att döda kan påverka de levande, och jag har ett bevis på det.

Nu ska jag berätta!

Ni minns väl Morits, Ants pappa. Efter den långa vistelsen i Geislingen efter kriget flyttade han till New York, där han gifte sig med Harriet. De bodde i en lägenhet på S:t Nicolas Avenue i Bronx. Harriet har skrivit i ett brev till oss att han längtade så mycket efter sin son, att han alltid tänkte på honom. Vi fick se bilder på det lilla bordet, som var fyllt av inramade fotografier av Ants. Men tyvärr, när de förberett att Ants skulle komma på besök till sin pappa, kanske för att stanna, då dog Morits plötsligt en dag. Ants blev kvar i Sverige.

Inte kunde Morits försvinna in i himlen och lämna sin son utan hans beskydd. Han blev kvar, höll ett öga på sonen och såg till sin stora sorg, att han inte hade det så bra. Morits kände att han måste ordna till en lämplig hustru åt sin son. En kvinna som skulle sköta om honom och se till att han fick ett bra liv. Han sökte och sökte. På somrarna var Ants från det han var i 12-årsåldern i Finnhamn som segelledare.

Plötsligt hittade Morits en ung kvinna som var den enda rätta åt sonen. Han bearbetade dem båda två. På nätterna när de sov, så de kom inte ihåg något. Men när Norrskär stävade in mot Finnhamns brygga, då var det överenskommet och klart. Morits höll sitt öga på dem och kände att snart, snart kunde han äntligen lämna jordelivet. Redan på vägen från båten började de två samtala med varandra. Och när Ants senare på kvällen frågade om jag kände Morits sa jag naturligtvis ”ja”. Varför frågade han det? Morits hade ju varit död i nästan 10 år. Jag kunde absolut inte veta vem han var. Men, så blev det. Och som tack för mitt slit med hans son gav Morits mig Estland.

Varför får jag inte Ants att inse att det var just så här det gick till?

Norrskär på väg till Finnhamn.

Hanno berättade i telefon i dag, att det har bildats en grop mitt i åkern utanför vårt hus i VM. Gropen är 3 m i diameter och 1 m djup. Den ska få vara kvar till vi kommer så vi får se den. Det är som en tjälskada efter den svåra vintern. Sedan ska den enligt gammal estnisk säd fyllas igen med sopor.

Jag ser på hur Ship to Gazas fartyg försöker (?) ta sig till Gaza med förnödenheter. Kan inte låta bli att tänka på hur esterna önskade att någon skulle uppmärksamma deras förtvivlade situation under den sovjetiska tiden, men det dröjde 50 år innan något hände, och då hade de gjort ett fantastiskt förarbete själva.

Viktiga rubriker från Postimees och Virumaa Teataja:

Staten vill ge männen större roll i familjerna. Mer jämlikhet alltså, eller är det så, att de inte tillåts göra något?

Vad betyder Ikka seesama Katrin? Gissa. Rätt svar i slutet av skrivelsenJ.

Rakveres stadsförvaltning håller stängt på tisdag. Alltså om ni tänklt söka upp dem, då är det bra att veta.

Baruto är den mest populäre sumobrottaren i Japan! Han är ju est!

Flicka, 11 år, från Kadrina fick två guld och två silver i skolmästerskapen i simning. Det kan bli något av den flickan!

Gå in på den här sidan:

http://www.looduskalender.ee/en/

Då kommer du in på sidor översatta till engelska och kan till vänster se en rad med länkar till naturens under: videofilmade djur. Där finns vildsvin, svart stork, bon med örn, uggla. Och flugsnappare mitt på sidan.

Det ska också finnas en video i en bikupa, men jag får bara fram en stillbild på ett bi. Någon annan som lyckas bättre?

Förra året följde jag storkparet när de fick ägg och äggen kläcktes och en tid till. Det var till och med så, att Aktuaalne kamera hade ett inslag från storkboet.

Gå in på sidan trots att jag visat några bilder. Den är värd det.

Rätt svar: Alltid samma Katrin. Man kan tro att Ikka också är ett namn säger Ants.

I dagens Mitt i naturen visades hur tre lodjur flyttades från en viltpark i Sverige till en i Litauen, med syfte att rädda lodjursstammen där.

Vi fick se en resa genom Litauen, och den naturen påminner så mycket om naturen i Estland. De berättade om alla vilda djur som finns i landet, och visade bilder på storkar och deras bon.

Då tänkte jag på att vi inbjöds att komma till ett stort naturområde i Estland, inte så långt från där vi bor. I Kongi, där Ants farmor är född. Där röjde sovjeterna bort alla hus för att göra ett militärt övningsområde. Det hus där Ants farmor, Anna Lowiisa föddes är nerbränt, liksom många, många andra hus. En förödmjukande ersättning betalades i bästa fall. Ett hus finns dock kvar. Det ligger alldeles för sig själv vid kanten av övningsområdet. Förra våren körde vi förbi det huset. Det var Ants, Hanno och jag. Just då var det översvämning på bilvägen där den går över en liten bro. Vi stannade och Hanno klev av och gick fram till huset och knackade på. En dam öppnade. Och så berättade hon sin historia!

När ryssarna hade bombat Narva, så grundligt att nästan inga bostäder fanns kvar, då blev hennes mammas familj beordrad att flytta till just det här huset i Kongi. Och som vanligt på den tiden var det bara att göra så. Och sedan blev familjen kvar. Hon hade gått i den skola, som inte längre finns i Kongi, samma skola som Anna Lowiisa hade gått i. Hon berättade mycket mer, men just nu kommer jag inte ihåg. Men. Det intressanta var, att runt hennes hus finns alla de vilda djuren. Att det var översvämning berodde på att bävrarna ätit och gjort att det smala röret som vattnet skulle passera igenom var fyllt av ”matrester”. Dessutom finns där björnar, vargar och älgar. Massor av olika fåglar och andra mindre farliga djur. ”Kom i sommar när jag är ledig och min mamma är här, så ska ni få se, och så kan mamma berätta för er om oss.”

Jag gick och längtade förstås, men först kom vi inte iväg, och sedan blev jag sjuk. Men jag hoppas. Jag hoppas så innerligt, att vi åker till henne denna sommar istället. Hoppas hon inte glömt oss.

I morgon är det Estniska Flaggans Dag. Alltså inte nationaldag, utan en dag när man firar den estniska flaggan, som först var en studentflagga i Otepää och sedan valdes till den nya statens symbol.

Den 5 juni är det viktiga tävlingar i Väike Maarja. För det första är det en stor motocrosstävling, där den fantastiske, framgångsrike unge mannen Indrek Mägi medverkar. Alla förväntar sig stora resultat av honom, han tävlar ju i världseliten. Och så råkar han vara Hannos barnbarn.

Dessutom är det uttagning av det lag som ska medverka i VM-tävlingen i Finland i sommar i Kvinnobärning. En intressant sport, där det gäller för mannen att ta sig fram i besvärlig terräng med en kvinna hängande på sig. I den här tävlingen var Indreks mamma framgångsrik i sin ungdom för ett par år sedan.

Tävlande par i Kvinnobärning.

Jag kanske är överdrivet känslig, men jag blir faktiskt upprörd när det kallas att deportera folket från Israel till deras respektive hem. Det handlar om att skicka hem dem helt enkelt. Om vi använder ordet deportera i ett sådant sammanhang, då har vi snart glömt att det betyder att tvingas lämna sitt hem och sitt land för att tvingas leva i en helt okänd, iskall och hatisk värld utan att kunna ta sig därifrån. I Israel får de välja mellan att ”deporteras” hem eller följa med till fängelset. Jag lovar: de har helt andra känslor när de sitter i flygplanet på väg hem, än de som satt på tågen i boskapsvagnar på väg mot ett okänt öde. (Obs! Jag vet at det är det engelska ordet departure som spökar.)

Så bagatelliserar man människors lidande.

I dag har jag läst några artiklar i Newsmill http://www.newsmill.se/.

Den första är skriven av Hedi Bel Habib och har som rubrik ”Därför har Estland bättre statsfinanser och högre tillväxt än Sverige.”

Ni förstår att jag måste läsa den, eller hur?

Citat:

Före krisen hade både Sverige och Estland årliga budgetöverskott på cirka 3 procent. I Estland användes överskottet till att bygga upp statliga reservfonder motsvarande 8 procent av BNP och åstadkomma EU:s längsta statsskuld och budgetunderskott. I Sverige har överskotten istället använts till att sänka skatterna, vilket resulterade i ökad statsskuld och högre budgetunderskott. … Estland har fört en extremt disciplinerad finanspolitik vilket har medfört att statsfinanserna är en av de bästa i Europa. … Trots detta lever Anders Borg fortfarande med bilden att Sverige har Europas bästa statsfinanser. Sverige har hittills tillhört de få EU-länder som efterlevt E U:s regler för budgetunderskott och statsskuld. Nu är det i istället Bulgarien, Estland och Finland med E U:s som har de mest välskötta statsfinanserna. Också Danmark och Luxemburg har låga budgetunderskott. Men det mest anmärkningsvärda är skillnaden mellan Sverige och Estland. … Alla indikatorer tyder på att Estland har seglat sig ur finanskrisen med EU:s lägsta statsskuldsnivå och EU.s lägsta budgetunderskott. Vad Sverige behöver lära av Estland är att inte låna till skattesänkningar och använda budgetöverskott under högkonjunktur till att bygga upp statliga reservfonder som kan användas som stötdämpare under låg konjunktur för att påskynda ekonomins återhämtning.

(Det där med Bulgarien, Estland och Sverige är lite roligt. Hans och hans naprapat med rötter i Bulgarien är lika bra just nu.)

Den andra artikeln är skriven av f.d. premiärminister Mart Laar och svensken Johnny Munkhammar (M).

Mart Laar.

Rubrik: Sverige och Estland visar vägen ur skuldkrisen.

Sverige och Estland har reformerat sina ekonomier och minst budgetunderskott av de 27 EU-länderna. Därför slipper svenskar och ester de omfattande sparpaket som greker, spanjorer och engelsmän kommer att möta kommande år….

Ibland kallas detta en eurokris, och självklart påverkarproblemen även euron. Men orsaken till problemen är skuldsättningen, inte den europeiska valutan. Annars skulle knappast Storbritannien och USA ha problem. Grekland fick stora fördelar av att införa euron 2001, men de utnyttjades inte som ett tillfälle att reformera. Nu bör vi välkomna de stärkta regler för ordning i statsfinanserna som sannolikt införs i euroområdet. En ny regel skulle kunna vara att det land som inte minskar underskotten enligt överenskommelse stängs av från EU:s strukturfonder. …

Sverige och Estland har reformerat och har haft god tillväxt, även om mer kan göras. Men det avgörande är att Frankrike, Italien, Spanien, Portugal och Grekland reformerar….

Stater måste också hålla sina offentliga utgifter under kontroll. Sverige och Estland har minst budgetunderskott av de 27 EU-länderna. Det är inte omöjligt att ha en statsbudget i balans, och därför slipper svenskar och ester de omfattande sparpaket som greker, spanjorer och engelsmän kommer att möta kommande år. Tydliga ramar och mål som hindrar underskott och gäller oavsett regeringens färg är avgörande. Vi måste inse att vi inte kan spendera mer än vi tjänar, annars finns det ingen väg ur den nuvarande krisen.

Ett grundproblem är illusionen att staten har egna pengar, att politiker har en kassakista som kan användas för olika utgifter. Så är det naturligtvis inte. Det finns inga gratisluncher. Varje offentlig utgift betalas av den enskilde skattebetalaren - liksom lånen som staten riskerar dra på sig. Ju fler som inser det, desto fler vill rimligen bestämma över utgifterna. Då stärks drivkrafterna för lägre offentliga utgifter, vilket minskar risken för framtida skuldkriser.

Så där ja. Nu ligger Estland och Sverige på samma nivå. Nu kanske alla verkligen kan tänka på Estland som en egen stat, och bedöma den efter dess egna göranden och beslut. Att det är en stat i Baltikum kvarstår, men den agerar efter helt egna värderingar och inte efter beslut tillsammans med de andra baltiska länderna. Estland är en av de suveräna staterna i EU.