.

Temperaturen sjönk till -27,5 grader på morgonen.

Väderstationer i Tudu, Väst-Viru län och Korela i Põlvamaa visade kl 6 i morse -27,5 grader.

Estlands meteorologiska och hydrologiska institut, varnade igår att den lägsta lufttemperaturen sjunker från onsdag till mellan -25 och - 30 ° C under den andra halvan av veckan.

Även om det är kallt. Riktigt kallt. Så skiner solen. Detta är en vinteridyll. Det tycker emellertid inte Ella, som har en affär i centrum och inte hinner hem och elda i spisen under dagen. Hon har det jättekallt hemma också. Så, det är klart att det finns nackdelar med allt. Suck.

…..

Oleg Gross har fyllt år.

Oleg Gross gratutleras av borgmästaren

Företagaren Oleg Gross firade sin 60-årsdag på restaurang Mezzo på Aqva Spa i Rakvere.

Företagets personal var inbjuden till en fest tillsammans med släktingar, vänner, gamla och nuvarande kolleger, lokala affärsmän och politiker, samt personer som är aktiva idrott och brottning.

Ekonomi-och kommunikationsminister Juhan Parts överlämnade ett brev med ett stort tack via Rakveres borgmästare Einar Vallbaum. Gross fick också en gyllene kista med inskriften ”Bra bolag 20” som ges till den som framgångsrikt har lett företage i 10, 20 eller 30 år och som därmed bidragoit till lokal marknadsutveckling och utveckling av det sociala livet. Oleg Gross är ägare av OG Elektra Produktion och ägare till alla Gross-butiker i landet.

Underhållning under födelsedagsfesten bestod av operasångare och magiker.

En timme före midnatt lystes himlen upp av fyrverkerier som enligt ett ögonvittne var mäktigare än nyårsaftonens fyrverkeri i Rakvere.

Vi kör förbi Gross lyxvilla på vägen till Tallinn. Den skulle kunna visas upp på nästa ”lyxsafari”. Men jag vet inget om några oegentligheter som man skulle kunna berätta om. Jag menar som i Sverige och safarin till Saltsjöbaden. Vi får se vad sådana resor ger för effekt. Blir det nu en "gettosafari"? Bara det inte utvecklas till farliga våldsamheterr!

Ja, Sibirien ja, det är ju ett kapitel för sig. Hur ska vi någonsin förstå och kunna värdera vad som hände människorna där. Hur värderar man smärta, svält och död?

Vi träffade Nilla hemma hos hennes syster Liia som varit stor dansös och fått Leninordern

Liia ringde till hotellet där vi bodde och frågade om vi ville komma hem till henne på middag.

”Ja, tack. Gärna!” sa vi.

Men vi var inte välkomna förrän om två dagar, och det var väl inte så konstigt tyckte vi, tills vi fick veta att det var så lång tid Liia behövde för att leta i affärerna efter något som hon kunde göra mat av. Så ont var det om mat, att man fick gå i många affärer för att hitta åtminstone något. Om man inte hade utländsk valuta förstås…

Hemma hos Liia fanns hennes man och syster.

Vi började med att grilla korv utomhus. De bodde i ett eget hus, samma hus som de bott i under frihetstiden.

De vågade inte tala om för någon att ena sonen flyttat hemifrån, för då fanns risken att någon främmande person skulle bli placerad i deras hem. Man fick inte ha lediga rum i en villa, det var lyx och orättfärdigt.

Liia låste ytterdörren när vi satte oss i trädgården.

”Kommer det en tjuv får vi ingen hjälp eftersom vi bor i individualhus” sa hon och sedan fortsatte hon med hög röst att spy ut sin galla över ryssarna som förstört deras liv. Hennes man försökte tysta henne, och efter en stund kunde vi samtala vanligt med varandra.

Men jag skulle berätta om Nilla, hennes syster som varit i Sibirien:

Nilla var mycket ung, ca 20 år när landet ockuperades. Hennes man hade sommarjobbat på en polisstation under frihetstiden medan han gick sin utbildning. De var ett helt vanligt ungt estniskt par med andra ord. De hade inte alls brytt sig om politik.

En dag ringde det på dörren hos Nillas mamma. En milis frågade efter Nillas man.

”Han är på sitt arbete.”

”När kommer han hem?”

”Han kommer väl med 17-tåget som vanligt,” sa mamman.

Milismannen gick direkt till tågstationen, där han mötte Nillas man med ett skott i pannan. Han hade ju arbetat på en polisstation under frihetstiden som sagt!

Nilla blev hämtad i hemmet senare på kvällen och skickad till Sibirien, där hon var nära att avlida av svält, som så många andra för övrigt, men skillnaden var, att Nilla hade en syster som var känd i landet som en mycket stor dansös. Hon lyckades rädda Nilla ur Sibirien i sista stund och tog hand om henne.

Men då kom ju problemet att alla blev osäkra på Nilla. Man kommer inte levande från Sibirien utan att ha gjort något misstänkt. Hon kunde tillhöra KGB t.ex. och skulle skvallra på allt hon hörde!

Men när vi träffade henne 1978, när vi satt kvar vid matbordet tog hon min hand. Hon sjöng ”Du gamla du fria” på svenska för mig, och både hennes och mina tårar rann.

1938 hade Nilla varit med en kör till Uppsala, och hon hade inte glömt den svenska nationalsången på originalspråket trots allt som hänt henne därefter. Är det inte fantastiskt?

Liia Leetmaa.

Om Liia Leetmaa på sidan http://tmm.ee/index.php?s=155

 Eugenia Litvinova`s student Liia Leetmaa (1924–2004; maiden name until 1950 Vink) won a Gold Medal at the contest of ballet artists held in Brussels in 1939. Later, she became one of the most outstanding classical ballet pedagogues of the Estonian ballet school ever. Among her students belong: Tiiu Randviir, Elena Poznjak-Kõlar, Juta Lehiste, Mai Murdmaa, Svetlana Balojan, Ülle Toming, Olga Tšitserova and many others.

Vi såg ett program som hette "Historiens sår". Det var en bra benämning på tiden programmet handlade om.
Den första tiden och många år framåt av sovjetisk ockupation i Estland handlade vardagens propaganda från Moskva om att ett nytt krig kommer snart, och vi måste vara beredda. Därför fick inte vem som helst syssla med segelflygning, bilkonstruktioner, hundträning mm. mm. Allt sådant måste beslutas i Moskva. Det fanns en särskild organisation där, och det gällde för den som ville göra något speciellt att få kontakt med "rätt" person där, ta reda på eventuella intressen eller svagheter hos denne och börja bearbetningen. Det var samma sak med idrott. Allt gick ut på att träna folket för kriget som snart skulle komma. Man kastade till exempel inte diskus utan handgranat.

Jag blir så illa berörd när jag ser hur de levde. Man kan ju leva på olika sätt och alla andra sätt än vårt är inte nödvändigtvis dåliga, men här finns hela tiden oron. Det förbereddes kärnvapenbombningar mot väst, och då var det självklart att många hundra tusen sovjetiska människor skulle avlida också, förutom alla västerlänningar alltså. Vilka sovjeter var det då som skulle offras? Naturligtvis ester, letter, litauer och polacker. Randstaternas folk.

…..

Jag skrev en gång, apropå att de unga i Estland inte talar med varandra om sovjettiden, att vi, efterkrigsgenerationen i Sverige aldrig talade med varandra om andra världskriget. Nej, det gjorde vi inte, men det kriget levde i oss i alla fall. Jag läste så många böcker om kriget. Inte bara Anne Franks dagbok utan böcker från England och Tyskland, om Hiroshima och Nagasaki, böcker om koncentrationslägren. Naturligtvis skapade alla de böckerna en oro. En känsla av att det kan hända igen, och då kanske vi alla drabbas. Nu kommer allt fler böcker om livet i Sovjetunionen; om livet i Sibirien; om det livet som inte är längre bort än drygt tjugo år. Naturligtvis vet alla i Estland att nu går friheten på övertid. För varje dag är den här friheten ytterligare en dag längre än den förra. Hur mycket oro skapar de tankarna? En hel del.

…..

Tre ungdomar berättar i dag i Virumaa Teataja att de efter en termins utlandsstudier kommer tillbaka med många erfarenheter rikare och möjlighet att se på livet med ett mer öppet sinne. Det känns mycket bra för en känslosam svensk estofil.

…..

Sven Mikser, Mart Laar och längst ner Urmas Reinsalu.

Nu börjar politikerna även i Estland bytas ut. Efter de här tjugo åren med i stort sett samma politiker i ungefär samma ålder kommer nu nytt blod in i politiken. Socialdemokraterna valde ny ordförande förra året med Sven Mikser. Nu har IRL, det näst största partiet, bytt ut Mart Laar, som numera tituleras hedersordförande, mot Urmas Reinsalu. Snart är också Savisaar borta??

Snön ligger blixtrande orörd över de vida åkrarna i solgasset. Bondgården är inramad av snö i stor stillhet. På den lilla vägen springer de två hundarna. De bästa vännerna. Jag läste att hundar aldrig kan bli vänner; det är ingen idé att köpa sig en andra hund för att få sällskap med den första. Jo, jag vill hävda att de här två är de allra bästa vänner. De gör allt tillsammans. Den yngre lärde sig att jaga bilar av den äldre.

Kvällen kom med den mest fantastiska solnedgången, orange himmel och molnskyar bakom åkrarna, bakom ladan.

…..

Fler och fler ryssar söker sina rötter i Estland för att bevisa sitt estniska medborgarskap och därmed få estniskt pass. 
Estlands ambassader i Moskva och St. Petersburg samt konsulatet i Pskov lämnade ut totalt 2066 estniska pass förra året, vilket var det största antalet under senare år. Majoriteten av pass lämnades ut i Pskov. Nästan hälften av alla dessa skrevs ut till barn vars föräldrar aldrig haft några estniska identitetshandling.

"Intresset har varit stort", säger medlemmar av en kommission med uppgift att undersöka situationen för det estniska konsulatet i Pskov i september. Temat diskuterades senare i utrikesutskottet hörsel.

"Det är människor som bor i Ryssland och är lagliga ättlingar till estniska medborgare," sade medlemmen av parlamentets utrikesutskott Marko Mihkelson. "Det är underförstått att värdet av estniskt medborgarskap och pass har ökat med möjligheten att resa inom Schengenområdet och amerikanska visumfria resor."

Det gäller personer vars föräldrar eller mor-och farföräldrar varav åtminstone en var estnisk medborgare före kriget och för närvarande bor i det egentliga Ryssland eller inom områden som under frihetstiden var estniska såsom Petserimaa och Ivangorodområdet.


Dessa människor behöver inte ansöka om estniskt medborgarskap eller bosätta sig i landet eftersom de  enligt lagen redan är medborgare i Estland. Det finns inte något språkkrav eller krav på bosättning i Estland för dem. De behöver inte heller avbryta sitt ryska medborgarskap eftersom dubbelt medborgarskap tillåts i Estland

Det krävs att man kan visa att man är barn eller barnbarn till någon som var estnisk medborgare före den 16 Juni 1940 eller fortfarande är medborgare i Estland.
Beslutet huruvida beviset på medborgarskapet är tillräckligt för att ge estniska pass avgörs av polisen. Av förra årets ansökningar godkändes 853, medan 9 avslogs.

Eftersom ett estniska pass har en så stor betydelse finns det vissa som hoppas att förtjäna en hacka på att förmedla uppgifter. Sommaren 2010 grep Petersburgpolisen den estniske medborgaren Alim Danheli som åtalades i en brottmålsrättegång för förfalskning av dokument. Danheli krävde personer på mellan 20 000 och 70 000 Euro för papper som kan ge medborgarskap, och trots det höga priset fanns det människor som utnyttjade möjligheten. De som var utan pengar kunde inte få medborgarskap genom honom.

3.

Vi följde med på guidade turer varje dag för att få se så mycket som möjligt. Vid ett tillfälle blev vi tilltalade av en kvinna på ryska. Eftersom Ants inte kan tala ryska svarade han henne på estniska istället. Då blev hon rasande och skrek att vi minsann var tvungna att kunna ryska och måste svara henne på ryska! Usch vad det var obehagligt! Vi är ju inte vana att bli utskällda av främmande människor på stan.

Efteråt frågade vi guiden som självklart också var KGB-anställd, varför kvinnan skrikit så åt oss.

”Ni vet hur det är!” svarade hon. ”Ni vet hur det är mellan ryssar och ester.”

Sedan sa hon inget mer, och egentligen hade hon sagt för mycket redan. Det kunde ha kostat henne jobbet om vi skvallrat för hennes chefer! Officiellt var ryssarna bästa vänner med esterna.

Ülo tog oss till en valutaaffär en dag. Det var en affär där man bara kunde betala med utländsk valuta. Där fanns många varor som inte fanns i de vanliga affärerna. Sådant som alla behövde, men som undanhölls det vanliga folket. Det kunde vara vanliga tvålar eller andra triviala varor. Dit gick vi alltså, Ülo, Ants och jag.

Först gick Ülo in. Vi såg direkt hur damen snörpte på munnen och visade sin ovilja. Hon svarade helst inte när Ülo frågade något, men var trevlig när Ants talade med henne.

Efteråt sa vi, att det kunde lika gärna ha stått en skylt med ”Whites only” eller ”Endast utlänningar” på dörren. En vanlig est var inte välkommen där!

Hur kan det vara att leva i sitt eget land, och bli behandlad som en gatlort av erövrarna? I modern tid! I ett västerländskt land!

Anne berättade om Ülos syster som gift sig med en rysk man. Det fungerade ganska bra, men ibland skar det sig. Om någon talade estniska när han var med skrek han till denne: ”Jag ser till att du hamnar i Sibirien om du fortsätter med det där!”

Och alla visste att det var fullt möjligt att det skulle hända.

I dag diskuterades svenskt slavsystem i P1. Slaveri förbjöds 1335. (utanför våra gränser förbjöds svenskt slaveri senast 1813.)

Ibland blev man frivilligt slav för att hamna hos rätt man och kunna göra karriär, eller om en bonde blev gammal och inte kunde sköta sin gård, då sålde han den och blev ”slav” hos den nye ägaren.

I Estland var i stort sett alla ester livegna hos den balttyske adelsmannen. Den enda möjligheten att bli en fri man var om han kunde hålla sig gömd i en stor stad som Tallinn under ett år. Det berättas om godsägare som sökte noga genom staden för att hitta en förrymd est.

Slaveriet, livegenskapen, förbjöds i Estland och Lettland 1816, i övriga Tsarryssland skedde detsamma på 1860-talet. Under den ”svenska tiden” 1560 - 1720 var det ett uppehåll, men livegenskapen återkom med ryssarna 1780.  PÅ 1880-TALET gavs möjlighet för de tidigare livegna att köpa en mindre gård, och bli fri på riktyigt. Köpte man av godsherren blev man anställd ungefär som en svensk statare; köpte man av staten blev man en helt fri bonde. - Det var lite finare. (se den 23 dec. 2009) Men, det mest anmärkningsvärda är, att det var ett rent slaveri som återinfördes under den sovjetiska ockupationen. Framför allt i Sibirien och i kolchoserna. Alltså i modern tid.

Ett vackert exempel på en traditionell gård i Estland. De första husen av den här sorten började byggas på 1200-talet. "Rehetuba" heter byggnadsstilken och jag skrev om en fest i en rehetuba i aug 2009.

.....

Vi har informerats både i I Finska Yle FST, i estnisk TV och i svensk TV om att Sveriges socialdemokrater har fått en ny ordförande. Det var intressant.

Jag fortsätter att berätta om vår resa 1978.

2.

"Är det första gången ni är i Sovjetunionen?” är bland det första jag hör. Det är Ülo som frågar. Då går det inte längre att blunda för sanningen. Vi är i Sovjetunionen. Inte något litet rart Estland, som jag sett så många bilder från, i ”Arkitekturen under frihetstiden", "Det kulturella Estland" och andra böcker. Detta är Sovjet.

En buss tog alla båtresenärerna till hotellet. Den högsta byggnaden i staden. Vi gick till receptionen och fick en rumsnyckel. Ställde in våra väskor på rummet, tog med oss alla presenterna till Ülos bil som väntade, och for hem till Anne och Ülo.

Anne visade oss stolt sin fina lägenhet. Den låg i ett hus för ”finare” folk. Vi förstod inte riktigt, standarden var inte vad vi kallar ”fin”. Ruffigt och opraktiskt med en jättekonstig toalett. Men vilka var vi att döma?

Vi delade ut presenterna, som mottogs med förtjusning av barnen. Ülo hade svårt att förstå att de blev så glada för jeansen! Varför dög inte de ryska jeansen åt dem?

“Titta” sa han. “Vad är det för fel på de här byxorna!” Han höll upp de ryska jeansen, som inget svenskt barn skulle sätta på sig, så “fel” var de.

Men så är det ju alltid. Föräldrar förstår ju inte hur viktigt det är att ha något som gör en privilegierad!

Efter en härlig kväll återvände vi till hotellet. Vi såg genast att våra väskor var flyttade och genomgångna. Så ordentligt hade jag inte vikt ihop kläderna! Jag förstod att någon hade gått igenom vårt bagage!

När vi nästa dag fick besök på hotellet, hälsade alla på varandra, sedan satte våra gäster fingret för munnen, vilket betydde att vi inte skulle prata mer. Vi gick istället ut i parken utanför hotellet. Där sa de till oss att aldrig säga något viktigt inne på hotellet eftersom alla rum var avlyssnade. Hotellets andra våning, där inte hissen stannade, var en avlyssningscentral. Allt som sades i rummen spelades in för att eventuellt kunna användas emot besökarna.

Vi fick inte lämna Tallinn utan speciellt tillstånd. Vi kunde få åka till Pärnu med gruppen, men absolut bara tillsammans med gruppen!

Nu visste vi alldeles säkert att detta var Sovjetunionen.

Utanför staden fanns speciella vakttorn vid vägarna där vakter kontrollerade alla som lämnade Tallinn. En est måste veta sin plats! Hade han inte passet på sig och kunde förklara sig kunde han tas om hand.

Jag tänkte på den svenska fru Lind som reste med ett svenskt ressällskap på bussresa i Ryssland. Vid alla dessa kontroller vid infarten till en ny stad, måste alla pass fram och allt måste kontrolleras. Vid ett tillfälle hölls fru Lind kvar av milisen. Hon utfrågades och fick sitta i timmar och vänta. Varför? Jo, hon misstänktes för att vara estniska, eftersom lind är det estniska ordet för fågel, och som estniska fick hon absolut inte resa fritt i det Sovjetunionen hon i så fall tillhörde!!

Baruto - världens bästa sumobrottare.

Den stora turneringen i Hatsu-Basho gav 14 segrar och en förlust.

Baruto, Kaido Höövelson, höll ett emotionellt tal. "Detta är beviset för att det är möjligt att nå drömmar. Jag var väldigt fokuserad varje dag ", sa hjälten.

Vid prisutdelningen var också hans mor, Tiina Pudel, närvarande och överräckte stolt till sin son en gåva från Rakvere stad: en flagga med påskriften "Till Kaido, Baruto. vår stads magiska stjärna."

"Jag tror att jag har möjlighet att bli yokozuna i år, och om jag kan fortsätta med samma känsla som nu, då ska jag fortsätta att tävla", säger Baruto.

Del av Tallinntapeten.

Tapeten upptar fem scener ur kung Salomos historia, återgiven i Konungaboken i Gamla testamentet. Men dessa kan också läsas som ett inlägg i de religiösa och politiska konflikter som präglade 1500-talet, även med svensk/dansk anknytning genom kung Christian II. Scenerna kan tolkas som en vädjan till Tallinn att återgå till den sanna tron under Rom och under kejsaren Karl V i Bryssel. Denne försökte skapa ett katolskt EU redan för 500 år sedan, ett försök som havererade på grund av växande nationalism och religiös splittring.

 

 

Min bror, Brorsan, var på ett sammanträde i går. Sedan skickade han ett mail:

/…/ Nåväl när jag berättade att jag nyss kommit hem från Estland berättade en av dessa historiskt väl bevandrade herrar – det är mest herrar – att på rådhuset i Tallinn finns en tapet (gobeläng) från 1547 som är ytterst märklig. Den är en gåva från kejsare Karl V, som syftade till att få esterna att återgå till den katolska läran. Den visar en biblisk hjälte som i realiteten föreställer Karl V.

Bo Göran Hellers som den historiebevandrade killen heter har skrivit om tapeten och hade mycket att berätta om estnisk historia. Sällskapet blev nästan tänt på en kollektiv resa till Tallinn. Sent omsider har man kommit underfund med tapetens extremt höga värde så nu hänger en kopia för allmänhetens beskådande.

Jag förstår att jag måste läsa det nya numret av Populär Historia också. Han skriver: I senaste numret av Populär historia finns en mycket intressant artikel om Estlandssvenskarnas historia. KGB är dock numrets huvud artikel. Jag har inte orkat med att läsa om hemskheterna än, men även den ska läsas.

Sedan skickade han ett mail han fått från historikern ifråga:

Tack för trevlig kväll igår. Min utläggning om Tallinn-tapeten blev kanske långdragen men den var mitt stora intresse under en tid. Jag sammanställde mina föreläsningar i en engelskspråkig rapport från 2007, "The Tallinn Tapestry - a second reading". Jag skickar den lilla boken med förhoppningen att Du ska ha nöje av läsningen. Men min tolkning har avvisats på högsta ort, vilket vill säga av Guy Delmarcel, världsauktoritet på tapeter, verksam vid det katolska universitetet i Löwen. I Tallinn har jag en svuren motståndare i Sulev Mäeväli, medan Stadsmuseets chef, Maruta Varrak, i hemlighet gillade min tolkning, eftersom den gick emot specialisternas övertygelse. Hon bjöd in mig som gästföreläsare vid museets 70-års jubileum. Men jag fick ingen plats, inte ens ett omnämnande, i jubileumsskriften!

Med vänlig hälsning

Bo Göran

Då var jag bara tvungen att ta kontakt med honom. Jag undrade om jag fick publicera mailen och fick följande svar:

Jag tror nog, att din bror överdriver, men det är säkert välmenat och därmed är jag förstås nöjd. Jag har nu avsänt min lilla bok och får väl hoppas att den ska bereda honom visst nöje. Det är alltså en tolkning, eller omtolkning, av en tapet, inköpt 1547, som visar fem scener ur Salomos liv men som också kan läsas som ett politiskt/religiöst inlägg i den dramatiska tid, då tapeten vävdes. Jag har hållit flera anföranden om detta, senast för precis ett år sedan i Tallinn, då turistguiderna hade en världskongress där. Reaktionen var nog rätt blandad. Amerikanerna, som har humor, gav mig beröm, medan andra, speciellt alla asiater, verkade förvånade. Du får naturligtvis använda mina texter efter eget omdöme.

Med vänlig hälsning

Bo Göran (Hellers)

Jag ska också läsa den boken! Så det så.

1.

Jag trodde att jag hade berättat om vår första resa till Estland, men det har jag inte. Inte samlat. Nu ska jag i alla fall försöka göra det eftersom jag menar att för att förstå dagen måste man ha några kunskaper om gårdagen. Här börjar jag. (jag talar med Ants farmor Anna Lowiisa:

Om jag ska kunna förklara alla mina tankar för Er tror jag inte jag får låta bli att berätta om vad som hände 1978. Jag ska försöka göra det nu:

Det var midsommarafton. Våra barn var små. Hans, den äldste av dem skulle snart fylla elva, men först skulle Anna bli åtta, och lilla Sofia var drygt tre.

Hans hade tjatat om att han också ville åka utomlands som ALLA hans kamrater. Alla gjorde det. Åkte till Kanarieöarna eller så. Vi var ju bara ute och seglade hela somrarna, det var ju inget spännande.

Vi gav med oss. ”OK. Vi åker utomlands, sa vi. Vi ska åka till Estland.” Hans visste inte riktigt vad det betydde, men utomlands var ju bra. Sola, bada och bara leka hela dagarna.

Det var verkligen en vacker midsommarafton. I kvällssolen lämnade vi Stockholm hamn. Jag försökte se så mycket som möjligt av staden, och kände med hela min själ vilken vacker stad Stockholm är. Jag vågade inte lita på, att jag skulle få se det igen. Och ändå hade jag med mig mina barn! Hur tänkte jag?

Slottet.

Skeppsholmen.

Den vackra grönskan.

Skärgården i solnedgången.

Stugor.

Segelbåtar.

Motorbåtar.

Waxholmsbåtar.

Liv överallt.

Människor, djur!

Vår, min, levande skärgård!

Måsarna!

Hela tiden följde oss måsarna.

Skrik och skrän i sommarnatten. 

På däck stod musiker och spelade kommunistiska kampsånger. Vi gick till restaurangen och åt kålpiroger och sedan gick vi till kojs. Natten var lugn. Alla sov och alla vaknade tidigt på morgonen. Vi klädde oss och gick ut för att se Estland. Jag hade sytt likadana kjolar till flickorna och mig för att alla skulle se att vi hörde ihop om vi skulle komma ifrån varandra, ingen av oss kunde ju göra sig förstådd i Estland.

Solen sken.

Måsarna skränade,

för övrigt var intet.

Inte en båt.

Inte en människa.

Inga stugor vid stranden.

Tyst.

Tomt.

Nej, där kom en liten båt med lotsen.

Det var allt.

Vi stod förstummade.

Det är klart att vi visste.

Trodde vi.

Men vi visste inget.

Vi hade aldrig kunnat föreställa oss denna tomhet. Vad betydde den? Vad skulle vi få se härnäst?

Naturligtvis var den första passkontrollen i fartygets matsal komplicerad. Passkontrollörerna i Ants fädernesland talade inte landets språk! Det går inte att göra sig förstådd med en man som inte vill förstå något annat språk än ryska, när man själv bara kan säga fula ord på det språket. Det kunde Ants. Däremot talade han bra estniska. Men det gjorde inte de här männen. Och i Sofias pass fanns inget foto. Det behövs inte i ett svenskt pass när barnet är under fem år. Men vi hade kunnat sätta in det i alla fall. Och det hade vi inte gjort. Den här mannen hade aldrig sett ett pass utan foto! 

Skulle vi inte ens komma in i landet?

Efter en massa funderande och när alla andra gått i land, släppte de ut oss från matsalen. Vi gick snabbt därifrån. Bar våra väskor och kontrollerade noga våra barn. När vi klev nedför lejdaren såg vi ännu en passkontroll. Det var en liten bod med en soldat i alldeles där vid lejdaren. Vi hade ännu inte trampat estnisk jord. Han fick våra pass, så tittade han på oss, tog en telefon och ringde till någon. Vi höll andan. Skulle det börja om nu? Så log han! Och vi fick tillbaka våra pass. Vi gick därifrån och klev ner på den estniska kajen. Jag lyfte blicken en stund från barnen som traskade nedför lejdaren efter mig, och såg en mur av soldater med asiatiskt utseende med vapen beredda och hundar med munkorgar.

Därefter väntade nästa prövning. Tullkontrollen! Oh Herregud! Vi hade ju med oss jeans till släktens barn. Och tyger som man inte heller fick föra in. Fråga mig inte varför. 

Vi var sist av båten, så vi stod naturligtvis sist i den kön.

En man kom fram. Tog några av våra väskor och sa något som lät som "Viele kinder, viele kinder”. Och drog oss förbi alla andra. Fram till ett speciellt bord där för tillfället ingen turist stod!  Smidigt kastade någon en blick på våra väskor, och så blev vi insläppta. In i Estland!

Jag har skrivit ett brev till Ants farmor Anna Lowiisa, som dog på 60-talet. Här är ett utdrag:

Här är Pagarigatan där KGB hade sitt huvudkontor i Tallinn under ockupationsåren.

Vad är rätt:

En man i byn, som har förbindelse med Moskva får veta att vissa människor skall hämtas till Sibirien en speciell dag. Han vill rädda dem. Han säger åt dem att resa bort några dagar. Milisen (socialisters namn på polisen) kommer. De hittar inte de rätta människorna, men måste fylla den påbjudna kvoten. De kommer på natten, tar några andra människor istället för dem som inte är hemma, och beordrar dem att packa alla förnödenheter på kort tid för att resa iväg till ett helvete, som vi har svårt att föreställa oss. Det är föresten orsaken till att det var så många barn som blev skickade, att dessa människor måste hålla kvoten.

Var detta en ond eller en god människa? Han räddade sina vänner, men orsakade att andra människor fick göra den fruktansvärda resan istället.

Visst måste jag få tycka synd om människorna! Men nej! Inte tycka synd om, bara försöka förstå. Jag måste försöka tänka mig in i detta liv ni levde för att förstå hur unga människor, som vi verkligen försökt hjälpa, kunde bedra oss så. Alla kan bedra. Det finns alltid människor som gör vad som helst för pengar. Men när man inte kan lita på någon!

"Du ska aldrig lita på en estländare som växt upp i Sovjetunionen! Ingen! Inte ens på mig”, sa Hanno för över 10 år sedan. "Vi ska aldrig ha pengaaffärer ihop. Jag litar inte ens på mig själv!"

Proua Anna Lowiisa, jag försöker förstå hur ni fick det. Hur Ert liv blev.

"När ryssen kom försvann allt normalt liv."

Så sa Hanno, och jag förstår att det är viktigt. Men då måste jag också förstå vad ett normalt liv är, vad det var som försvann. Jag har ju bara levt mitt vanliga svenska liv.

"Det är så skönt, att Indrek kan cykla fritt omkring, utan att behöva vara rädd och utan att behöva gömma sig i skogen för att undvika att bli deporterad." Han talar om sitt 10-åriga barnbarn!

"Det viktigaste var att försöka uppfostra sina barn till människor. Till estniska människor."

Jag vet att det kom främmande människor till Er lägenhet. Första gången 1940, under den första sovjetiska ockupationen. När tyskarna sedan ockuperade Estland 1941 försvann alla nya inneboende. Men så blev det september 1944, ryssen kom tillbaka och Morits flydde med sin unga hustru och lille Ants.

Jag har hört att det en dag knackade på dörren hos Er, och där stod några främmande människor och sa, att de skulle bo där. Jag förstår, att Ni då fick lov att lämna ett rum till dem. Några dagar senare knackade det på dörren igen, och några andra stod där och krävde ett annat rum. Vad blev det kvar till Er själva till slut?

Hur är det för en gammal människa, som några år tidigare förlorat sin man och vars son har flytt med sin lilla familj, att i denna stora sorg och oro inte ha något privatliv alls. Nu gäller inga gamla levnadsregler.

Jag vet att Ni kallades till förhör hos KGB på Pagari tänav för att Morits flytt, men jag vet inte vad som hände där, bara att Ni efteråt var förändrad. Ni skrattade aldrig mer.

Jag vet att Er svärson dog i förtid för att han sålde medicin till alla sjuka, trots att han fått stränga order att bara sälja till "rättroende".

Naturligtvis förstår jag att det normala livet tar slut! Inget var ju längre människovärdigt!

"En est vill kunna stänga sin dörr, vill ha en meters avstånd till den människa han pratar med. Han behöver inte "känna" den han pratar med, det räcker med att han kan förnimma. Esten vill se, men inte hela tiden höra. Det är bl.a. det som skiljer esten från ryssen."

Så sa Õie en gång. Och hon vet, hon tvångsflyttades in i en 12kvm stor stuga med tre främmande ryssar och sin mamma i Sibirien.

Proua Anna Lowiisa. Jag frågade en man hur det var att leva i en kolchos. Hur det verkligen var. Han svarade så här:

Våren 1949 började tvångskollektiviseringen. Den byggde på "frivillighet".

Man gjorde så:

Först skickade man 21 000 estniska bönder och andra till Sibirien. Sedan sa man att alla jordbrukare fick välja: antingen anslöt man sig till kolchosen, vägrade man blev man ålagd att betala en synnerligen hög skatt, som nästan ingen kunde klara, eller skickades man till Sibirien. Nästan alla skrev då "frivilligt" ett brev, där man bad vänligen att få komma med i kolchosen. "Vill Ni vara vänlig att ta med mig.” Om man inte skrev detta brev, tvingades man att "frivilligt" skriva under ett annat brev, där man talade om att man ville till Sibirien. Skrev man inte under detta, tvingades man resa ändå.

De som stannade lämnade "frivilligt" allt hö, all säd och allt som jorden gav till kolchosen. Man lämnade nästan alla sina djur hästar, kor, får och höns. Man lämnade alla maskiner.  En kolchosarbetare fick för egen del behålla en ko, en gris, två får, kycklingar en hund och ½ ha jord. Allt annat ägdes hädanefter av staten.

"Frivilligt" arbetade man från soluppgång till solnedgång på kolchosen, sedan gick man hem för att sköta sitt eget! Det var ju livsviktigt, eftersom man inte fick någon lön för sitt kolchosarbete de första åren. Fick man något över på sin egen tomt var det absolut förbjudet att sälja det.

Leida, som ändå tog sig till Leningrad för att få några rubler för smöret som hon kunde undvara, ertappades, och blev dömd till 5 år i Sibirien. För lite smör! Nej, för att hon sålde sitt smör!

Det kunde hända (!) att man kunde få något lite i natura i lön. En husmor kunde få ta dammet som blev kvar när man malt mjöl. Men det räckte ju inte att leva på, så efter 2-3 år var svälten total i kollektivet. Hästen ramlade omkull, och kon orkade inte gå. I förtvivlan letade man grenar i skogen för att ge sina djur att äta.

Om någon inte orkade, eller av annan anledning inte gick till sitt arbete, omöjliggjordes den människans situation. Allt togs ifrån honom, vilket betydde att han självklart svalt ihjäl.

Den som hade någon som helst möjlighet flydde till staden och försökte att på något sätt skaffa sig ett viste.

Så började den estniska lantbefolkningens tragedi. Man lämnade landsbygden för att skaffa sig inkomst på något annat sätt, någon annanstans.

1953 dog Stalin. Och 1955-56 började man så smått tillåta folket på kolchoserna att tänka själva. Lite grand efter hand fick de börja sälja sina egna produkter. Det blev till och med så, att det fanns kolchoser som började löna sig, de hade duktiga ledare! De var duktiga på mygel, lögn, kriminalitet etc. alltså.

Behövde man en bil fick man lov att "kombinera". Det innebar att en intensiv byteshandel tog vid med varor stulna från kolchoser och andra arbetsplatser. Elektriska motorer gick det absolut inte att få tag i på ärligt sätt. Men genom att "kombinera" kunde man så småningom få köpa en till kolchosen. Detta gjorde, att det 1958-60 bildades nya rika kolchoser, där människor arbetade och fick lön för sitt arbete. De var inte så vanliga, men de fanns. I kolchosens butik fick bara de egna arbetarna handla. Hade man oturen att tillhöra en av de dåliga kolchoserna fick man inte mycket att äta. Så var det bara.

Det var redan för sent. Allt var slut. Den estniska kulturen var raserad. Man hade verkligen lyckats skapa "den nya människan". En egoistisk människa, som bara gjorde det som var nödvändigt, som aldrig var vänlig i onödan, och som alltid var beredd att stjäla. Att stjäla från staten var inget brott i folks medvetande. Det var självklart och applåderades. Att stjäla från en privatperson däremot var ett svårt brott.

1960 skedde en förändring. Då började man bygga nya bostäder i hela Sovjetunionen. Alla människor skulle bo likadant, i samma slags hus både i stan och på landet. Det var det sovjetiska "miljonprogrammet". Tyvärr förföll husen innan de var klara. Dålig betong, slarvigt arbete och undermåligt material förstörde även denna satsning. I Estland kallas dessa hus för Chrustjevka.

De gamla estniska byarna var borta. Allt förföll. Ingen hade någon möjlighet att reparera de hus som lämnades kvar.

Denne man, som berättade allt för mig ville verkligen få mig att förstå vad modernt slaveri är.

"För att man över huvud taget skulle få förflytta sig från den egna byn måste man ha pass. Det hade esterna. Men folken i Ryssland, Ukraina och Vitryssland fick inga pass. De måste för alltid stanna och leva sina liv i den by de befann sig. Det är äkta slaveri!!!"

Jag undrar, om jag nu börjar förstå hur ni levde. Kanske, men ändå inte. Det svåra är ju att tänka sig att ni alla varje dag, varje timme, varje minut levde i ett samhälle utan normala regler, utan den minsta trygghet.

Erik-Niiles Kross, som söks av Interpol på uppdrag av Ryssland för medverkan i kapningen av fartyget Arctic Sea (se 13 jan 2012) kan slippa utlämning. Interpol har nämligen stadgar som förbjuder ingripande i ärenden av politisk, militär, religiös eller rasistisk natur.

Att just Kross valts ut som misstänkt deltagare av kapningen beror på att han för fyra år sedan hjälpte den georgiska sidan att vinna kriget mellan Georgien och Ryssland genom att arbeta med information.

…..

I Väike Maarjas Böndernas hus har en ny föreståndare utsetts. Det är regissören Kalev Pärtelpoeg.

Kalev Pärtelpoeg.

"Den nye föreståndaren för allaktivitetshuset förväntas leda olika aktiviteter som kulturella evenemang, amatör- och hobbyarbeten samt fritidsaktiviteter för befolkningen och dessutom också bidra till att främja det lokala sociala livet", säger Ilve Tobreluts på kommunen.

Kalev Pärtelpoeg har hittills varit ledare för kultur-och fritidsaktiviteter för ungdomar och ledare i många delar av Jõgeva, Järvamaa, och andra evenemang som anordnats över hela Estland.

Det ska bli roligt att se vad han kan åstadkomma. Jag tycker annars att det är så roligt att se att han heter Pärtelpoeg i efternamn. Det finns många med –sonnamn i Estland, Jansson, Svenson m.fl. men han har verkligen valt ett äkta estniskt namn. Poeg betyder son, han heter alltså Pärtelsson.

.....

Jag läser nu boken Stormaktsdrömmen, I svenskarnas spår under tusen år i Finland, Ryssland och Baltikum av Christer Nilsson, 2009.

Till att börja med läser jag om de områden som intresserar mig mest, dvs. Viborg, Sankt Petersburg, Narva och Tallinn.  Kapitlen före dessa ska jag läsa sen. Eftersom vi var i Rakvere i dag, börjar jag med historien om Narva, staden som genomlevt så många krig. Ivan IV, den förskräcklige, utfärdade en krigsförklaring mot svenska och polska besittningar i Estland och Livland med målet att fullständigt etniskt rensa området. Vilket han på ett övertydligt sätt demonstrerade mot de överlevande tillfångatagna i Weissenstein (Paide). Med den finske överbefälhavaren Hans Boije i främsta ledet spetsades offren på spjut som kycklingar på ett spett och stektes till döds över glödande kol. Bygderna runt om i Estland ända bort till Reval (Tallinn) förhärjades sedan å det gruvligaste.

Krig är så oerhört grymma. Estland drabbades så hårt av sitt läge med Ryssland som granne. Långa tider var Estland skyddat av träskmarkerna mellan de två länderna, som inte var ”länder” då. Men med utveckling kunde man ta sig runt träsken och när Peter den store hade byggt upp sin nya huvudstad Petrograd just över träsken, då var det bara rakt på. Då var Estland ett område som andra, uppfartsområde till Sverige t.ex. Kan man skydda sig mot krig genom att vägra ha en krigsmakt, som jag hört några riksdagsmedlemmar föreslå. Nej. Vi såg hur det gick i Tibet. Kina gick in i landet, och de hade ingenting att stoppa dem med. Om vår tids Estland inte vore medlemmar i Nato och EU, då hade vi inte längre haft ett land med det namnet.

Vi satte oss i bilen och satte på ”ismaskinen” för att inte svettas ihjäl.

Vägen till Narva, Peterburi Maantee, är en bred asfaltväg. Vi minns när en sträcka av vägen var av betong, men det var några år tidigare. Nu är det asfalt. Här skulle de sovjetiska stridsvagnarna gå när behovet kom någon gång i framtiden. Det var raka vägen till Leningrad. Nu kommer man inte så långt utan en massa besvär.

I alla fall åkte vi där.

Vi for ner till Narva-Jöesou där en stridsvagn står kvar. Vi stod vid fordonet och lyssnade när Hanno berättade. Den är alltså uppställd på ett fundament som ett minnesmärke över andra världskriget, och egentligen är det en sovjetisk tank av USA-material. Det var ett samarbete mellan de allierade. USA skickade tanks i byggbitar till Sovjet, som sedan monterade ihop dem.

Denna tank, som var med och förgjorde Estland, var alltså från början tillverkad av och skickad från USA till Sovjetunionen i bästa samförstånd.

Vi stod förundrade och en aning beklämda och tittar på fordonet, som ser alldeles oanvänt ut. Hur många har fått sätta livet till när de här kom rullande?

Vi fortsatte till Narva. Det är en förhållandevis ny stad.

Ryssarna bombade hela staden när de kom 1944. Det gamla rådhuset fick vara kvar eftersom världens första sovjet hade bildats där, sägs det. Två äldre fastigheter står också kvar i rådhusets närhet. Det var väl svårt att bomba dem utan att skada rådhuset. Men, får vi senare höra, officiellt står inte de heller kvar. Alla fotografier som finns kvar från tiden efter kriget är tagna så, att husen inte syns. I Nürnberg slogs det dessutom fast att all gammal bebyggelse verkligen var borta. De utlandsester som enligt arvsrätten fått tillbaka dem har fruktansvärt svårt att bevisa, att det är just de husen, som vem som helst ser med sina egna ögon, som står där, eftersom husen egentligen inte finns.

Vi möter en ung flicka som ska vara vår guide. Hon är ryska som kan tala engelska, men på ryskt vis. Ibland är det därför svårt att förstå vad hon säger. Hon visar oss staden och börjar med att berätta om Kreenholms tygfabrik.

Det var den fabriken som bara anställde rysk arbetskraft under sovjettiden, eftersom man gjorde så av säkerhetsskäl när det gällde känsliga fabriker. Det är orsaken till att den estniska staden nästan bara har rysktalande befolkning. Men så uttrycker sig inte vår guide. Hon talar om Narvas historia, och visar oss sedan alla monument över segrande ryska trupper och talar om dagens Narva som är ockuperat av esterna. För säkerhets skull ber vi henne säga det en gång till. Jo, Narva är ockuperat av esterna.

Det var en ny vinkling av historien.

Vi går fram till Narvafloden. Nu har vår guide lämnat oss, och det är Hanno som berättar. Under slutstriderna 1944 stod ”tyskarna” och ”ryssarna” mot varandra här. Det var ester i båda arméerna. Det är så tragiskt. "Estlandstyskarna” stod på den nuvarande estniska sidan på kullen och försvarade territoriet. ”Estlandsryssarna” kom i stora vågor över den isbelagda floden. Tyskarna sköt och sköt. Ryssarna föll, men det kom bara nya vågor av ryssar. Tyskarna sköt och sköt. Ryssarna dog. De låg på isen och blev trampade av de nya vågor med ryssar som skulle in i landet. Några ryssar försökte rädda sig genom att ge sig åt fienden. ”Estlandstyskarna” som tog emot flyktingarna frågade varför de gjorde så? Och fick svaret:

"Det tjänar inget till. Om vi inte går framåt för att dödas av er, blir vi skjutna i ryggen av förintelsebataljonen bakom oss. De skjuter ner alla som retirerar. Vi dör i vilket fall.”

Det blev för mycket för” est-tyskarna”. De retirerade mot de Blå Kullarna. Men där fortsatte slakten. På våren när isen smält kokade hela Narvafloden av lik från den ryska armén.

"Förstår ni i väst, att om esterna i tysk uniform inte hade försvarat Estland så länge, då hade många, många fler ester dött. Det var deras förtjänst att så många ändå hann fly.”

När Karl XII stod här år 1700 och tsar Peter stod på den andra sidan, var det i stort sett likadant. Men den gången förstod tsar Peter att han inte hade någon chans mot den svenska hären, så han återvände till S:t Petersburg och lämnade över befälet till sin närmaste man.

Borgarna på var sin sida om Narvafloden vittnar om alla strider som utkämpats här.

På vår sida står Hermannborgen. Det var den Tyska orden som påbörjade det bygget och det var svenskarna som fullföljde det.

På andra sidan står Ivanborgen med de typiska asiatiska kupolerna. Som två generaler står de och synar varandra. Och har gjort så under några århundraden.

Det lustiga är att under Estlands förra frihetstid tillhörde båda borgarna Estland. Statsgränsen gick på andra sidan staden Ivangorod och fortsatte i en harmonisk linje över Peipsisjön och med staden Petseri på den estniska sidan. När Sovjet ockuperade Estland ritades gränsen om och Estland blev mindre till ytan. Folket delades upp helt godtyckligt. Historien är grym och orättvis. Rättvisa finns bara i de blå ögonen.

Apropå Peipsisjön har jag en underbar bild från 1996. Hanno står i sjön med ryggen mot Ryssland och armarna i en segergest i luften. ”Jag är en fri man!” vill jag döpa den bilden till.

Peipsisjön är en mycket stor insjö, ungefär lika stor som Vänern. Här fiskar man till husbehov och till försörjning och här badar man vid de långa sandstränderna. Detta är ett riktigt rekreationsområde för en stressad människa. Här bor också det gammelryska folket. De har behållit sin kultur från förr. Deras religion är mycket strängare än andra ryskortodoxa varianter, och de talar en äldre rysk dialekt.

Vi for genom deras område också. Hanno köpte rökt fisk som blev vår lunchmat den dagen. Vi kände oss förflyttad till en äldre tid, men ändå stannade vi inte där, så vi fick inget tillfälle att komma in till någon för att se hur de lever i sina hem. Men de är också en del av Estlands historia.

Så många tankar som kommer när man börjar fundera på allt som hänt. Så många människor vi mött. Och alla har sina unika minnen. Vi klarar oss bra eftersom Ants och Hanno talar estniska och Hanno dessutom ryska. Mina språk engelska, tyska och lite franska har jag ingen användning för. Här gällde det att alla skulle tala ryska. Alla estniska barn gick ett extra år i skolan under sovjettiden för att kunna tala felfri ryska.

Alla känsliga yrken innehades av den ryska befolkningen, t.ex. butiksbiträden och tågpersonal var av rysk härkomst. Det var ju livsviktigt för överlevnaden att man kunde köpa sin mat, och då var det rysk personal som hade ansvaret för den försäljningen. De kontaktade sina vänner och andra viktiga personer om något hade kommit in i affären. För alla andra gällde att om man såg en kö ställde man sig i den för säkerhets skull. I bästa fall visade det sig att det fanns något användbart att köpa.

Några hade förstås otur. En man ställde sig i en kö, utan att veta vad som fanns att köpa. Men det var dumt. Alla som stod där i kön blev anhållna. Vid domstolen fick han veta att den första människosamlingen, som senare blev till en hel lång kö, hade uppkommit eftersom ett mord hade begåtts, och nu var alla i kön misstänkta för delaktighet. Detta är en helt sannolik händelse. Och troligtvis blev han dömd också.

Vissa hade tur att få köpa något, andra råkade illa ut, men så var spelreglerna. Var du ute och gick en kväll och milisen inte hade fyllt sin kvot med tillfångatagna berusade, blev du troligtvis inlåst vare sig du var berusad eller inte.

Först var planen!

Vad gäller tågpersonalen fick det fria Estland plötsligt problem när det visade sig att ingen som arbetade på tågen kunde tala estniska.

Hur ofta ser man en polis med kalasjnikov? Jag såg en i Narva. Han patrullerade på gatan med vapnet i handen. Aldrig har jag sett en estnisk polis med vapnet på detta sätt. I Narva var alla poliser ryska, men i estnisk uniform.

Så nära Ryssland, ville vi ta ett steg in i landet. Vi fick specialtillstånd att gå på gångbron, som egentligen inte heller finns, och ta några steg över gränsen. Vakten var nära oss hela tiden så vi inte skulle göra något dumt. Vi gjorde inte det, vi bara kände efter hur Ryssland känns. Jag kan berätta att det känns precis som överallt annars.

Lite värre är det för den som råkar simma för långt ut i Narvafloden så att han kommer över gränsen av misstag. Han blir genast omhändertagen och satt i fångenskap. Hans släktingar får betala en lösensumma för hans frihet. Det är bra pengar!

Vi gjorde en liten bilutflykt i dag och åt fantastisk god mat på den armeniska sjaslik-restaurangen Artur. Maten var suverän. Mycket god pommes frites och välgrillat fläskkött. Alla andra gäster talade ryska, och det var kö hela tiden framför disken. Det var bara ett problem: Trappan var glashal. Det låg keramikplattor med ett litet snölager på trappan och det var fullständigt livsfarligt. Tyckte vi. Det tyckte tydligen inte de andra gästerna. De gick, dansade, oberört upp och ner. Vi stöttade varandra och tog hjälp av en stol för att få det lite stadigare. Vad är skillnaden mellan oss och de andra som inte halkar? Ingen aning.

…..

Jag har skrivit om ett besök i Narva för en del år sedan. Det tar jag separat.

Ett inlägg i den svenska kulturdebatten som pågår just nu.

Stockholm den 3 maj 1997

Det hände något fruktansvärt. Det känns svårt att tänka på det. I torsdags på första maj var jag med några vänner på besök i Uppsala. Vi skulle se Domkyrkan.

Då kom där en skara människor med röda fanor!!  Jag kunde inte tro mina ögon. Röda fanor i ett fritt land!

I tåget gick många ungdomar. De ropade slagord. Jag kände mig förflyttad till en annan tid, en annan plats. Jag kände hur skräcken tog tag i mig. Igen. Jag blev åter den lilla 8-åringen som kikade ut genom källarfönstret i morfars hus i Tallinn. Jag såg de röda soldaterna komma tillbaka. Det var krig i min stad. Min älskade morbror var försvunnen. Hela hans familj var borta. Mormor satt och grät vid sidan av mig. Mamma och pappa var på väg till oss. Vi var livrädda. Vad skulle hända nu?

Ja, vad hände oss?

Bilderna kom tillbaka med en rasande fart, där jag stod i den vackra staden Uppsala. Mormor blev kallad till förhör. Hennes son, sonhustru och sonson hade flytt. Nu räknades de som landsförrädare. Jag var så rädd. Skulle jag förlora min älskade mormor också?

Mormor kom tillbaka. Men förändrad.

Det kom främmande människor till vår lägenhet. De visade en ritning av vår bostad och sa, ”vi ska bo i det stora rummet”, och så flyttade en arkitekt från Leningrad med fru, son och svärmor in i det stora rummet. Sen kom det en annan familj och sa, att de skulle bo i mitt rum, och sen kom en till… Till slut bodde mamma, mormor, moster Meeri och jag i matrummet, som var genomgångsrum till det gemensamma köket. Jag sov under bordet. Kan ni förstå hur vi levde?

Pappa dog tidigt av hjärtattack.  Han ägde ett apotek i södra Estland. Han blev kallad till förhör många gånger. Man sa, att han inte fick sälja medicin till alla som han gjorde. Han fick bara sälja till kommunister. Gång på gång blev han "behandlad". Till slut orkade hans hjärta inte mer. Jag älskade honom så mycket!

På nätterna när vi skulle sova väcktes vi ofta av motorljud. Vi hörde en eller flera bilar med rasande fart komma till vårt hus. Vi hörde inbromsningarna.  Ytterdörren öppnades. Vi slutade andas. Steg i trappan.  Ska de stanna vid vår dörr?  Nej, inte den här gången.  De gick in till några grannar.  Vi hörde gråt. Förtvivlan.

Nästa dag var en skolbänk tom. Ingen visste vad som skulle hända dem som nu var försvunna.  Men troligen skulle min klasskamrat aldrig komma tillbaka. Lägenheten var tom.  Låst. Ingen vågade göra något. Alla visste att snart kommer de... Och en dag gjorde de det.

Jag minns dem som en lång rad av små mörka män.  I tysta led kom de. Dödstyst gick de med varsin tom säck i handen. In i de tomma lägenheterna. Ut kom de med fyllda säckar. Sedan vandrade de tillbaka lika tyst som de kommit. Det var bekräftelsen. Människorna skulle inte komma tillbaka.

Vi blev kallade till torget. Det var ett viktigt besök från Moskva. Alla måste ut. Hurra och sjunga. På befallning var vi där. På befallning hurrade vi, och lika förskräckligt var det varje gång. Hur kunde någon tro att det var spontant?!

Vi orkade inte bo som vi gjorde. När vi blev förvisade till Kaukasien for vi dit för att börja ett annat liv.  Vi flyttade in hos mormors bror Jakob, som flyttade dit med sin mamma under tsartiden många år tidigare.  Han hade fått möjlighet att odla vinbär.  Det gjorde han, och skötte sin odling ordentligt. Han beskar sina buskar, vattnade och gjorde det som skulle göras. En dag när vi var där fick han besök av några beväpnade myndighetspersoner. ”Vad håller du på med?” Sa de. ”Du tror väl inte att du är märkvärdig på något sätt?”  Sa de. Och sköt ihjäl honom. Man måste vara som alla andra i ett kommunistiskt land.

Så fort vi någonsin kunde återvände vi till Tallinn. Den gången blev min bostad en balkong.

Vi skrev ett brev till den högsta sovjetledningen, där vi berättade om vår situation. Vi fick lov att förödmjuka oss till stoft. Efter några år blev vi tilldelade en lägenhet med eget kök. Men det kom någon annan och tog den istället, och vi fick hans gamla med delat kök, toalett och hall. Man måste kanske ha levt med delat kök för att förstå.

När jag efter att ha varit gift i några år fick en lägenhet med eget kök, satt jag hela första natten i det köket och bara njöt.

Sen dog mormor. Mamma hade aldrig kommit över pappas död, och moster Meeri hade blivit bitter. Jag kände mig ensam och rädd.  Livets centrum under hela min uppväxt var skräck. Allt kretsade kring denna skräck. När som helst kunde man bli hämtad. För att klara sitt eget skinn kunde någon anmäla en för vad som helst.  För saker som inte är någonting här i Sverige.  Att ha kontakt med någon i västvärlden t.ex. var farligt.

Jag tänkte också på min kusin som gjorde militärtjänst i den sovjetiska armén. En dag kom han hem i en kista svept med en röd flagga. En vakt fanns hela tiden vid kistan. Vi skulle aldrig få tillfälle att öppna den för att se vad som hade hänt. Men vi visste att han, liksom så många unga ester, hade misshandlats till döds av de andra soldaterna, som föraktade ester.

Så många är tankarna när jag ser det här revolutionära tåget av människor. Jag blir förvånad att de inget har förstått, och att de kan gå bakom dessa fanor.  Röda. Röda av blod. Mina släktingars och vänners blod. Alla dödade människors blod. Ursinnet stiger i mig. Jag vill skrika åt dem. Jag vill slå dem. Men jag gör inget. Jag går därifrån.

Anne

Minns ni Arctic Sea? Den 23 juni 2011 skrev jag:

Minns ni Arctic Sea, fartyget som ”blev kapat” på Östersjön. Fartyget som i all hast togs till en rysk hamn innan någon utomstående hann komma ombord. Fartyget som, enligt Moskva,  kapades av ester.

Arctic Sea.

Nu har Rysslands högsta domstol dömt i målet och t.ex. förkortat Aleksei Buljevis, statslös,  straff från 10 års fängelse till 2 år, enligt Interfax och Postimees. I Arkhangelsk oblast domstol hade Buljevi och de övriga fem dömts till 7 – 12 år i fängelse.

Det är numera klart att ingen av ”kaparna” var est.

Den 3 dec 2010 skrev jag:
Det som har framkommit om Arctic Sea, fartyget som kapades på Östersjön, och som togs omhand av ryssarna, är att det handlade om vapensmuggling. När fartyget var försvunnet lastades vapnen över till ett annat fartyg. Kaparna, de s.k. esterna, fick många års fängelsestraff. När det hände var ryssarna mycket oroade över att det var den första av många kommande fartygskapningar. Det är klart att man är intresserad av att få lite mer detaljerade beskrivningar om vad som hänt. Är det någon som fortfarande oroar sig för fartygskapningar i Östersjön? Jag tror och hoppas att det var en engångshändelse, och att Östersjön inte ska användas av fartyg fulla med vapen. Vi önskade oss ett atomvapenfritt Östersjön en gång; kan vi få det så?

Den 23 aug 2009:

Varför är det Ryssland som tar hand om fartyget? Det ägs inte av Ryssland, rederiet är inte ryskt och försäkringsbolaget är inte ryskt. Ändå förs fartyget till en rysk Svartahavshamn.
Ingen annan har släppts ombord efter att Ryssland tog hand om det.

Det här är en intressant händelse, som kanske någon gång kan få en förklaring.

Affären är inte slut än. I ett reportage på estnisk TV menade man att ryssarna skött affären så illa, att de nu måste hitta en syndabock som inte är ryss. Och då valde man… gissa … just det... en est!

Postimees 12.01.2012

I Arkhangelsk oblast, Ryssland har åklagare utfärdat en arresteringsorder för den tidigare samordnaren i estniska underrättelsetjänsten Niiles Erik Kross; en internationell arresteringsorder som gäller i hela världen.

Estniska åklagarmyndigheten har överlämnat en begäran att få ta del av de uppgifter som framkommit om hans brott för att förhöra honom i Estland, men Ryssland har inte svarat.

Kross har själv svarat att han inte ämnar resa till Ryssland för att förhöras.

Kross har vittnat i frågan redan 2010, och varken estniska eller ryska åklagarmyndigheten har funnit några bevis för att Kross skulle vara inblandad i kapningen. ”Jag har inga bevis, men ni måste tro mig på mitt ord.” säger den ryska åklagaren förtroendeingivande.


Händelsen utlöste en stor räddningsaktion med fartyg från hela världen. Spekulationer i pressen hävdade att fartyget kunde bära en hemlig last, som t.ex. vapen till Iran. Forskarna säger att det var maskerade pirater som kapade fartyget utanför Sverige. Ryssland har alltid förklarat att de inte hittade något misstänkt ombord på fartyget, och förnekade rapporter om att fartyget transporterade luftvärnsrobotar S-300 till Iran.

Enligt uppgift befinner sig Kross nu utomlands, men kan utlämnas till Ryssland om han påträffas i ett land som har avtal med Interpol, eftersom Ryssland och EU skrivit ömsesidiga avtal om utlämnande av brottslingar. Ryssland har dock inte lämnat ut någon trots överenskommelsen. Vi känner väl till fallet Litvinenko, ryssen som mördades med polonium i London, där det aldrig blev någon utvisning av misstänkt, trots att det fanns bevis. När Litauen begärde att få en KGB-officer utlämnad som medskyldig till morden i Vilnius 1991; man hade tom. filmbevis på honom, då hände inte heller någonting. Det finns fler exempel.

Att man bestämt sig för att just Kross är skyldig kan bero på att Estland är ett så litet land och har en så svag röst, att stora Ryssland kan agera tämligen ostört i fallet. Det framkom i TV-programmet.

Jag glömde ett viktigt skäl till att vi ska berätta om vår kultur för människor som vill leva i Sverige.

Kommer ni ihåg domaren som inte dömde en pappa till fängelse när han dödat sin dotter av hedersskäl i Sverige? Jag minns det, och jag blev upprörd. Mord är aldrig tillåtet i Sverige. Eller hur? Men tänk er nu att ingen berättat för den här mannen att det är förbjudet att mörda alla, och till och med sina egna döttrar, i vårt land. Kanske han inte visste. Jag vet helt säkert, att det är många fler viktiga saker ingen talat om för honom, och tänk er då, att det kanske är vårt eget fel att han inte vet. Är jag högerpopulist när jag tänker så här också?

Jag har ägnat mycket tid till att forska i vad det innebär att leva. Jag har studerat alla i min omgivning för att jag vill förstå. Jag kan inte låta bli. Men om man inte är sån som jag. Om man bara tror att alla andra lever likadant som man själv. Att hedern är lika viktig för alla människor. Fast svenskarna är ju konstiga förstås, ”De ser inte bara konstiga ut i sina kläder som avslöjar så mycket, de umgås öppet med varandra över könsgränserna också. Men allt det är ju svår synd, och så vill absolut inte jag leva”, kanske de tänker.

Tidigare hade vi andra umgängesregler i Sverige också. För några generationer sedan fick man inte pussas offentligt t.ex. Och i Estland fick man inte vara ensam i ett rum med någon av det andra könet om man inte var gift. Jag har berättat om Ants mormor, Jelena, som sågs gå ut ur ett rum tillsammans med mannen hon ville gifta sig med. Det var fest i huset; flera såg dem. Det var bara att göra slut. Den unge mannen bosatte sig i Ryssland och efter några år gifte sig Jelena med Joosep, den förste fästmannens bror. Till vigseln blev han kallad hem för att vara marskalk på sin yngre brors bröllop. Han stod bredvid dem när prästen talade till dem. ”Det är ju mig du ska gifta dig med. Det är ju mig…” malde han en lång stund till prästen avbröt honom med en tillsägelse att hålla tyst. ”Detta är ett bröllop!” Apropå kultur.

När jag gick i skolan fick jag lära mig att kommunisterna ansåg att historia inte var ett aktuellt ämne att lära sig i skolan. Nu lever vi nu. Historien är ointressant. Det var också kommunismen som introducerade att familjen inte hade något värde. Vi skulle alla vara fria människor att umgås med vem vi vill. Vi skulle inte ta hand om våra barn. I Estland fanns det ”riktiga” dagis där barnen träffade sina föräldrar endast på lördag – söndag. ”Och då var pappa full.” berättade en man som vi pratade med.

Och inte skulle vi läsa de gamla sagorna, Elsa Beskow och sådant. Nej, det skulle handla om annat t.ex. barnradion hade en teater på sommarmorgnar som handlade om en prostituerad flicka. Det är saga det!

Vi skulle göra slut med vår kultur. Helt enkelt.

Har vi någon kultur i Sverige? Någon svensk kultur? ”Nej” svarar många. Men, om vi inte har det, om man är ”högerpopulist” som de sa i radion i dag om man vill hävda den svenska kulturen, hur ska vi då kunna acceptera andra kulturer?

Hur kan det komma sig, att vi som levt i Sverige så länge inte har någon egen kultur?

Därför att invandringen har varit så stor. Vi är påverkade av alla invandrarkulturerna.

Men vi har ju levt och firat, sjungit, spelat och skrivit svenskt. När holländaren Cornelis skrev sina visor, då skrev han med svensk tradition i botten. De är så ursvenska, trots att han inte är svensk. Det är väl inget fel med det. Han var bara ett vanligt geni.

Har det ändå inte alltid funnits något som man kan kalla svensk kultur?

Självklart har det det.

När ni ser den här bilden:

hur känns det då?

Jag minns när jag varit i Spanien sommaren 1961 och vandrat bland vita stenhus, småsmutsiga stenhus, och for med tåget genom Sverige på väg hem och såg de faluröda stugorna, då kände jag mig hemma. Ända ner i tårna. När jag hör visorna från min barndom, då känner jag mig hemma. När jag äter ärtsoppa och pannkaka med sylt på torsdagarna.

När man har levt i en påtvingad främmande kultur under en lång tid, då vet man vad det är som är den egna kulturen. Den kultur som talar till mig. Där jag inte måste fundera på allt jag gör, om det är ”rätt”, farligt eller illavarslande det jag gör. Skillnaden mellan oss och det estniska folket är att de kan sin kultur. De behöver inte fråga. Ingen, absolut ingen, förnekar den estniska kulturen, men de är inga högerpopulister. Alla som vill och är intresserade får delta.

Om vår egen kultur inte erkänns, då är risken stor att vi också vänder oss mot de ”andras” kultur. Om vi kan säga: ”Jaha du gör så. Vi brukar göra så här. Men då förstår jag.” Jag vet en lärare som berättade för invandrarelevers föräldrar om hur vi gör i Sverige, och fick ett tack till svar. ”Ingen har berättat det här för oss tidigare.” Sverige är fyllt av omvänd snällhet. Vi tror att vi gör alla nya landsmän en tjänst om vi inte pratar om vår kultur. Istället gör vi dem en stor otjänst.

Jag blev så upprörd när jag hörde att jag ska vara högerpopulist för att jag uppskattar våra länders speciella kultur.

.....

Jag har fått en fråga: ”Georgiens ambassadör talar om en estnisk by, Salme. Finns den i Georgien?”

Ja, Katarina II fortsatte Peter den stores ansträngningar att locka européer, och under hennes tid kom hundratusentals immigranter, främst tyskar och bosatte sig i Volgaområdet, på Krim och i Kaukasien. (Se mer: 11 mars 2011).

Det var även en hel del ester som flyttade, bl.a. Ants farmors mamma med sin nya familj. Det föll sig så, att esterna sökte sig till samma områden; till sina landsmän. Ungefär som svenskarna som flyttade till Minnesota, eller som turkarna som flyttar till Rinkeby.

Vi tog alltså en biltur i går för att njuta av vintern och den snö som äntligen kommit. Den var bara några centimeter djup, Men den dolde många skavanker, och jag drabbades av känslan att "här finns jag mitt i historien." Så många hus är fortfarande av äldre typ, fortfarande ser vi ju de gamla "rehetuba" som började byggas runt 1000-talet.

Det såg ut likadant i vårt område för många hundra år sedan, som i dag.

Så en liten solskenshistoria via Georgien:

Georgiens ambassadör.

Georgiens ambassadör i Estland hade estniska barn som förebild under uppväxten, har han berättat för Postimees. Här är hans berättelse:

På den näst sista dagen av sitt besök i Lääne-Virumaa fick vi ett samtal med ambassadör Ruslan.

Rakvere och den georgiska staden Senak var under sovjettiden vänorter, men arrangemanget upphörde när Sovjetunionen föll ihop. Nu vill Georgiens ambassadör att detta vänortsförfarande återuppstår.

Hur kommer det sig att ni blev ambassadör i Estland?

Min mamma är volgatysk, utbildade sig till lärare i engelska och bosatte sig i Georgien då hon gifte sig. Hon placerades som lärare i Salme bys estniska skola. Jag gick emellertid i en annan skola, och fick en bra utbildning men mitt beteende var uselt. När mamma kom hem från jobbet påpekade hon ofta att jag inte betedde mig som de estniska skolbarnen. De uppförde sig nämligen mycket bra, lyssnade noga på sina lärare och var väldigt disciplinerade. Hon framhöll hela tiden estniska elever som förebilder. Hos mig blev detta en positiv stereotyp för jag hade inga kontakter med Estland.

När jag år 2009 skulle välja vilket land jag skulle vilja fortsätta min diplomatiska karriär i, då fanns bland alla de stora länderna också Estland som förslag. När jag såg Estland i formuläret mindes jag omedelbart mammas berättelser och vad jag trodde mig veta om ester, så valet var lätt för mig.

När jag nu lever i den estniska verkligheten är jag tvungen att erkänna att mammas berättelser var i stort sett sanna och jag behövde inte bli besviken över att jag hade tänkt fel om ester eller trott dem vara bättre än de är.

Jag uppskattar esternas disciplin, deras inställning till livet och arbetet, att de behåller sin kultur så levande och att de är laglydiga. Just det som mamma alltid påpekade.

Jag tror också att jag kan säga att beteckna förhållandet mellan Estland och Georgien som ”bra” är alltför blygsamt. Snarare skulle vår relation kunna vara en förebild för andra stater. Relationerna är bättre än bra.

För Georgiens önskan att nå Europeiska unionen och Nato, är det avgörande att ha en partner och vän som hjälper till, som kan säga till när vi gör något misstag. Där finns Estland.

Estland har genomfört stora reformer, och de flesta av de reformer som genomförts i Georgien har kopierats från Estland.

Detta var mitt första besök här i staden och jag är mycket positivt överraskad eftersom staden Rakvere har en så lång historia och har kunnat hålla allt i minnet och visa upp det.

Rakvere slott har gjort ett mycket djupt intryck på mig, men hela staden är mycket vacker.

För mig är det även en glad överraskning att i en så liten stad som Rakvere det utges en dagstidning, och till och med fem dagar i veckan.

Kaia Kanepi vann Öppna tennismästerskapet i Australien för damer!

Det är vinter. Det snöar och snöar. Hela landskapet bli så mycket vackrare av det vita täcket. Jag berättar mer i morgon.

På väg.

I Sibirien.

Vem ska skriva vår historia? Vilken sanning är den rätta? Den sanna? Vad är sanning? Vem har rätt att bestämma vad som är sant?

Ryssland angriper Estland med ord igen. Om Estland förklarar de estniska soldaterna i i tysk uniform som försökte rädda sitt land från sovjetisk ockupation för frihetskämpart, då uppfattar Ryssland detta som en hädisk handling. Meddelades i dag.

Estlands historia skrivs utifrån esterna naturligtvis. Vad esterna tänkt, känt, gjort och upplevt. Är det lika sant som vad andra tänkt, känt, gjort och upplevt? Ska någon annan skriva Estlands historia? Flera vill. Från olika håll. Andra intressen har andra åsikter om vad som egentligen hänt i detta lilla land; åsikter som inte alls stämmer med esternas. Det handlar dels om Ryssland, som med all säkerhet vet att de räddade esterna från nazismen (ryssarna kallar det fascismen). De menar att esterna själva bad om att få bli en del av Sovjet; att de inte alls led under ockupationen etc. etc.

Andra intressenter är de som fortfarande anser att esterna var/är nazister eller fascister. Att esterna utrotade judar. Ingen av dem ser vad esterna gjort för den judiska befolkningen under de två perioder de hittills kunnat bestämma själva. De andra har bestämt vad esterna tänkt och gjort utan att fråga esterna själva vad de egentligen tänkte och vad och varför de gjorde som de gjorde.

Vad begär vi av våra medmänniskor? Har vi rätt att försvara oss? Hade esterna rätt att försvara sig? Efter ett år av terror. Arkebuseringar på öppen gata. Deporteringar. Familjer som separerades för att någon eller några skulle vidare till en fruktansvärd tid i Sibirien. Ingen nåd gavs. Äldre, vuxna, barn i all åldrar, till och med spädbarn skickades iväg i godsvagnar där de inte kunde röra sig. En lång resa som kunde ta veckor, utan några sanitära möjligheter. Skit bara! All värdighet försvann, och det var meningen. En fullständigt främmande kultur som tog över. Kall. Utan medmänsklighet. Mina trogna läsare har läst om det tidigare, men alla är inte trogna… Kan ni förstå Tanjas man som till varje pris ville rädda sina föräldrar från helvetet i Sibirien, kan någon förstå att han klädde sig i en uniform från en armé som också ville få ett slut på Sovjet? Esterna fick löfte att bara strida i Estland, men det löftet hölls inte. De skickades till andra stridsplatser också.

Vad hade andra anförvanter till deporterade i andra länder  gjort i samma situation. Det fanns en möjlighet, en enda möjlighet, att rädda sina älskade. Det har inte med något annat att göra än att rädda dem som led så svårt.

I Finland var det docenten som skrev en påhittad forskning som mynnade i, att av alla ockuperade och deporterade folk var det bara esterna som deporterats för att räddas från faror i sitt land. Det var av omtanke de skickades till helvetet för att dö.

Är det så vi ska skriva historia? Vad är då historien värd som vetenskap? Blir det då inte bara propaganda? Som vi vidarebefordrar till senare generationer att uppfatta som sanning.

Õie, vår granne tittade in på en kopp kaffe. Hon hade oroat sig för att vi inte drog upp rullgardinerna. Det är skönt att någon kontrollerar vårt hus hela tiden.

Hon berättade lite om livet i Väike Maarja under kolchostiden. Hon var mjölkerska. Den som drev kolchosen var en herr Gavronskij. Han var duktig. Kolchosen var välordnad och klarade sig bra ekonomiskt. Han hade också en egen liten bankirfirma där han erbjöd förmånliga lån till alla som ville köpa sin bostad. Det var det som möjliggjorde att vår andra granne, Asta, kunde köpa det huset som nu blir mindre och mindre eftersom hon inte reparerar. (Reparationer och sådant visste man inget om i Sovjetunionen.)

Õie och hennes man bodde i en lägenhet i kommunen, men hade hittat ett hus som var till salu. Inget hus i området fick säljas utan Gavronskijs tillstånd. Oberoende av vem som officiellt ägde det. När hon talade med honom om saken svarade han, att det var helt uteslutet att de skulle få köpa eftersom mannen inte tillhörde kolchosen. Han var chaufför. Efter moget övervägande anmälde han sig till kolchosen när ett annat hus blev till salu. Det var därför de köpte det huset Õie nu bor i.

Hon berättade också att hon ville ha en annan syssla. Hon fick möjlighet att arbeta på slakteriet istället. (Slakthus heter tapamaja på estniska vilket ordagrant blir mördarhus på svenska.)  Det var tröttsamt att mjölka så många kor. Men då blev Gavronskij arg. Ville hon inte stanna som mjölkerska kunde hon flytta därifrån. En gång mjölkerska – alltid mjölkerska, var hans åsikt. – Hon låtsade som om hon aldrig hört det och fortsatte på slakteriet. Gavronskij bråkade och var riktigt förb…d, men Õie brydde sig inte om det, så han orkade inte fortsätta, det skulle betyda en massa möten och krångel. Där var han inte ensam diktator!

Hanno brukar säga att vi aldrig kan förstå den ryska mentaliteten. Man argumenterar aldrig. De skriker och härjar tills folk gör som de vill. Lärarna var sådana i skolan också, men eleverna vande sig och lät dem skrika ur sig ilskan, sedan gjorde de i smyg som de ansåg vara rätt i alla fall, om det var möjligt vill säga.

Õie, vår granne tittade in på en kopp kaffe. Hon hade oroat sig för att vi inte drog upp rullgardinerna. Det är skönt att någon kontrollerar vårt hus hela tiden.

Hon berättade lite om livet i Väike Maarja under kolchostiden. Hon var mjölkerska. Den som drev kolchosen var en herr Gavronskij. Han var duktig. Kolchosen var välordnad och klarade sig bra ekonomiskt. Han hade också en egen liten bankirfirma där han erbjöd förmånliga lån till alla som ville köpa sin bostad. Det var det som möjliggjorde att vår andra granne, Asta, kunde köpa det huset som nu blir mindre och mindre eftersom hon inte reparerar. (Reparationer och sådant visste man inget om i Sovjetunionen.)

Õie och hennes man bodde i en lägenhet i kommunen, men hade hittat ett hus som var till salu. Inget hus i området fick säljas utan Gavronskijs tillstånd. Oberoende av vem som officiellt ägde det. När hon talade med honom om saken svarade han, att det var helt uteslutet att de skulle få köpa eftersom mannen inte tillhörde kolchosen. Han var chaufför. Efter moget övervägande anmälde han sig till kolchosen när ett annat hus blev till salu. Det var därför de köpte det huset Õie nu bor i.

Hon berättade också att hon ville ha en annan syssla. Hon fick möjlighet att arbeta på slakteriet istället. (Slakthus heter tapamaja på estniska vilket ordagrant blir mördarhus på svenska.)  Det var tröttsamt att mjölka så många kor. Men då blev Gavronskij arg. Ville hon inte stanna som mjölkerska kunde hon flytta därifrån. En gång mjölkerska – alltid mjölkerska, var hans åsikt. – Hon låtsade som om hon aldrig hört det och fortsatte på slakteriet. Gavronskij bråkade och var riktigt förb…d, men Õie brydde sig inte om det, så han orkade inte fortsätta, det skulle betyda en massa möten och krångel. Där var han inte ensam diktator!

Hanno brukar säga att vi aldrig kan förstå den ryska mentaliteten. Man argumenterar aldrig. De skriker och härjar tills folk gör som de vill. Lärarna var sådana i skolan också, men eleverna vande sig och lät dem skrika ur sig ilskan, sedan gjorde de i smyg som de ansåg vara rätt i alla fall, om det var möjligt vill säga.

…..

Vi har också frågat om Hannos åsikt i fallet Sergei Metlev, den unge ryssen som vägrar säga att ryssarna har det dåligt i Estland.

När han var liten gick han på estniskt dagis och i estnisk grundskola. Han lärde sig det europeiska sättet att vara. Han blev estländare helt enkelt, inte alls en illa behandlad ryss. Han talar perfekt ryska och estniska och känner både Estland och Ryssland.  Han läser nu juridik på Tartu universitet, och allt är som det ska.

…..

Och så en tanke: När USA ingick Lend-leasavtalet med Sovjet, var det för att de visste att om de gav matkonserver och krigsmaterial till Röda armén, då skulle soldaterna i massor skickas ut på fältet för att dö. Så skulle man aldrig kunna göra med egna soldater, inte i den mängden och med hotet att de blev skjutna av de egna om de tvekade. I Sovjet fanns absolut ingen medmänsklighet. Man såg inte individen, bara massan. Det spelade ingen roll hur många som dog bara man nådde sitt mål. Mot en sådan fiende är man chanslös. Kom ihåg vad Mao sa till Nixon: ”Visst bomba ihjäl en miljon kineser, eller tio miljoner, eller hundra miljoner. Vi är fortfarande hundra miljoner kvar som kan hämnas. Och i motsats till Stalins Sovjet behövde Mao inget lend-leasavtal med någon. Sovjet hade försett honom med krigsmaskiner medan de var vänner.

…..

Hur går det i Ryssland?

Alexej Navalny.

Här i Sverige vill vi gärna tro att det kan ske en förändring. Att Putin inte är en självklar president efter valet i mars. I Estland är man av en annan åsikt. Visserligen har inte en av de eventuella kandidaterna 35-årige Alexei Navalny släppts fri och kunnat leda demonstrationer, men Putin vänder sig till landsbygden, där en majoritet av ryssarna bor. I Ural finns en fabrik, officiellt tillverkar den lastbilar, men i själva verket är det även tanks och krigsmaterial som lämnar den jättefabriken.

Där kallades alla arbetare till ett möte och lustigt nog menade alla tusentals deltagare att endast Putin kan vara president i Ryssland efter valet i mars. ”Ryska arbetare kräver lugn och arbetsro!” meddelade man. Det skriver man inte om i Sverige.

Så arbetar man inför presidentvalet i Ryssland.

Alexandra Pascalidou har gjort ett fantastiskt bra program om Grekland. "Vad är det för fel på grekerna?". SvT1. Det behandlar ett svårt ämne lättsamt och ingående. Den som sett det vet vad som hänt i Grekland. naturligtvis har hon mer programtid än Rapportinslaget om Lettland, men hon belyser problemen så ingående och tydligt. Det blev meningsfullt; inte som lettlandsinslaget som inte förklarade någonting. Nu har vi på några dagar fått vet att människor i arbetsför ålder flyttar från Lettland, Moldavien och Grekland, men jag är helt övertygad om att vi bäst vet varför det är så i Grekland.

Jag reagerade också för att någon sa: ”Vi har bara varit ett fritt land i fyrtio år. Vi har gjort en del misstag.”

Estland hade varit ett fritt land halva den tiden, i tjugo år, när den svenska regeringen dömde landet till slaveri, fattigdom, svält, ständig oro och skräck genom att erkänna Sovjetunionens ockupation som första land i världen. Ändå hade Estland inte gjort sig skyldigt till annat än att de försökt klara svårigheterna vid den stora finanskrisen och det den medförde. Det fanns andra europeiska länder som gjort sig skyldiga till många riktiga brott, men som hjälptes upp på fötter istället. Hur ska jag någonsin kunna förstå hur mina landsmän tänkte? Jag accepterar statsministerns ursäkt med tacksamhet, men jag vill förstå!

…..

Så till något roligare. President Ilves ställer frågan: ”Varför är det bra att leva i Estland?

Jag läser i Virumaa Teataja och lyssnar på Facebook:

Estlands president Toomas Hendrik Ilves har presenterat ”hundra skäl till varför det är bra att leva i Estland”. Presidentens presentation har gjorts i stor värme och vill ge glädje, lust och en tankeställare för människor. (säger tidniongen) Det är bara att lyssna. (på estniska)

Estland är det estniska hemmet. Hemmet är fortfarande gott att leva i. Hemma känner man sig trygg, man vet vad jag kan göra och vad man inte bör göra. Man vet var och hur man äter och vad man ska göra för att bli varm och mysig och slippa frysa.

Ester är medlemmar av familjen Estland. Esterna vet hur man ska leva i Estland för att man ska kunna känna sig trygg. Vi är främlingar och frågande för andra människors seder, mat, frasering och för våra grannars främmande sätt att leva.

Vi kanske inte alltid älskar det estniska klimatet, dock finner vi att i de fyra årstiderna finns också gott om vackra dagar för att njuta av omgivningarna. Vår natur är vår rikedom: smultron, doftande sommar, höst: färgstarka landskap, vinter: snödrivorna och vårens motionsmöjligheter i det fria.(presidenten har börjat träna och tappat många kilon.)

Här finns plats. Den som vill kan gå ut i skogen och lyssna på naturljud. Den som vill kan sola på stranden helt ensam, utan att någon stör privatlivet. Och den som vill kan flytta till en tätort för att leva stadsliv - trots allt är hela vårt lilla land nära till hands.
Estland är en bra plats att leva, eftersom vi är födda i Estland och landet är tillgängligt för alla. Och det är vårt ansvar att behålla vårt land och vårt språk.
I Estland har vi ett hem och familj, vänner, här kan vi kommunicera på vårt modersmål - här kan vi vara oss själva.
Och naturligtvis har vi svart bröd, handplockade bär, e-förvaltning, och hundratals fler av livets goda innehåll. Och alla har fortfarande ett annat liv i minnet.

…..

Rakvere sjukhus.

När jag hade varit inlagd på Rakvere sjukhus 2009 satte vi in en tackannons i Virumaa Teataja. I dag ser jag att Mati Mohnilt också vill tacka sjukhuset. Och det här brevet tycker jag är bra, för man kan förstå problemen med att bo på en ö, eller hur, läs:

Jag bor på ön Mohn. Jag hade insjuknat och behövde kontakta läkare.
Eftersom det inte stormade kunde jag ta mig till Tallinns sjukhus där jag blev undersökt och fick en remiss för vidare undersökningar.

Bengt Ohlsson fortsätter i dag diskussionen i DN om vad man ska få tycka i Sverige, och jag kan säga att jag hoppas han inte ska bli utfryst, utan att vi svenskar kan visa oss mer mogna och acceptera att människor är olika, att vi har mognat helt enkelt.

När ska det röda rinna av kulturens fana?

Går det att vara kulturutövare i Sverige och samtidigt ifrågasätta vänstern? Kan man känna empati utan att rösta rött? Det frågar sig Bengt Ohlsson som hellre gillar läget än ansluter sig till Kulturslussens dundrande appeller.

Som konstnärligt verksam får du inte vara höger. Så är det bara. Eller, egentligen räcker det med att inte vara vänster. Det möts av förvåning och förvirring; men vänta ... jaha ... så du bryr dig inte om människor? Du tycker att det bara är pengar och profit som räknas?

Han diskuterar Slussenombyggnaden:

– Jag vet ingenting om de olika Slussenförslagen, men jag litar mer på Lars Norén än på någon fet moderat.

Orden yttrades av en ung vuxen i min närhet. Och de sammanfattar allting ganska så flagrant.

Hur många av dina ställningstaganden i olika komplicerade frågor, säg Palestinakonflikten, grundar sig på ett öppet och förutsättningslöst sökande efter kunskap, och hur mycket grundar sig på vad ”Lars Norén” tycker?

Här talar han om just det jag menar är så tydligt bland de ”korrekta”, ofta saknar de ordentlig kunskap om vad de anser, ändå är de så bestämda. Som jag brukar säg: Svenskarna visste bättre om hur det var att leva i Sovjetunionen än esterna; de som flytt från helvetet och de som levde kvar i det.

En gång var jag på middag hos några kompisar i Enskede. Stort och smått avhandlades, Gaza­kriget var på tapeten och det talades mycket om ”sexdagarskriget”, markområdena som Israel ockuperade under ”sexdagarskriget”, och till sist frågade jag, inte retoriskt eller spetsigt på något sätt, utan uppriktigt nyfiket:

– Det här sexdagarskriget. Vad var det som utlöste det?

Det mumlades olika ofullständiga meningar.Men jag fick ingen kläm på det. Så jag gick hem och slog upp sexdagarskriget i Nationalencyklopedin. Där stod att spänningen ökade vid gränsen mellan Israel och Syrien i början av 1967, och sen vände sig Syrien till Egypten och de gjorde gemensam sak, sen anslöt sig Jordanien, sen hängde även Irak på, och det slutade med att Israel var omringat av stater som ville kasta varenda kroknäsa i havet.

Så Israel slog tillbaka. Och slog tillbaka ordentligt.

Jag tyckte att det här var intressant. Jag menar inte att det urskuldar några israeliska våldshandlingar. Det var bara en bakgrund och en omständighet som sällan blivit omtalad.

Det här känner jag också igen. Vi var hos vänner. Vi talade om deportationerna till Sibirien. Vi berättade om de oskyldiga människorna som deporterats. ”Det är klart att de gjort sig skyldiga till något!” sa de andra. ”Nej, vi vet, för det var släktingar som drabbades.” ”Äsch, det är klart att de var förrädare!” Naturligtvis visste de bättre. De vännerna träffar vi aldrig mer.

/…/

Jag blir irriterad när jag hör vänstermänniskor komma hem från USA och prata om hur feta och dumma och ignoranta amerikanerna är eftersom de gillar dödsstraff och att bara sextio procent av dem röstar. Hade de kommit hem från en resa i Burundi och utgjutit sig lika förklenande om de puckade infödingarna som tror på regngudar hade vi anmält dem för hets mot folkgrupp. Det finns förstås en historisk och kulturell bakgrund till amerikanernas låga valdeltagande. Men den behöver man inte ta reda på, eftersom USA representerar Överheten.

Jag tycker om att sätta fingret på sånt här och skriva om det. Helt enkelt eftersom få andra gör det.

Om alla människor är lika mycket värda, då kan det i vissa lägen och på vissa kultursidor vara viktigt att påpeka att ett moderat finansborgarråd inte är mer värt än en afghansk papperslös flykting – men faktiskt inte mindre heller.

Under den sovjetiska tiden var alltid tillståndet värre i USA än i Sovjet. Om jag sa något om vad jag sett och upplevt i Sovjet 1978, då fick jag alltid veta att det var värre i USA.

/…/

Allt ont förläggs utanför en själv. Eller som Sartre sa: Helvetet, det är de andra.

Hur många av dem som tillhör eller tillhörde ”intelligentsian” har inte låtit sig luras som Sartre? Ohlsson vill visa i sin artikel att så gott som hela kultureliten var/ är drabbad.

Han menar också att trots sin kommunism vill de ta bilen till sitt flotta sommarställe på Värmdö, de vill betala så lite skatt som möjligt. Det är ”de andra” som ska leva kommunistiskt.

Men vi tar det som något självklart att Den Radikala Kulturchefen inte vill skatta bort miljon­inkomsterna från sin bästsäljare, utan att hon köper en skrivarlya för att gneta åt sig lite till. Sen hänger hon på sig sin lilla röda stjärna och skriver något flammande inlägg.

Det är så självklart att någon ena veckan kan skriva ett manifest som vänder sig mot tillväxttänkandet, och veckan därpå kräva ökade anslag till sin statligt finansierade verksamhet. (Jag vet vem hon är.)

/…/

Jag är less på den där uppfostrarniten.Folk får leva sina liv som de vill, så länge de inte skadar någon annan. Men om de sköljer sig med fluor eller går på experimentteater har jag faktiskt inte med att göra. Jag tror människor om att själva klara av att söka upp experimentteatern, om de skulle känna för det, och om de inte vill det har jag ingen lust att lirka eller manipulera dem till det. Jag tror att de kan gå igenom ett helt liv utan att ha sett experimentteater, och att de kan bli riktigt bra människor ändå.

Jag börjar vänja mig vid tanken att det finns en massa människor som inte bryr sig ett piss om det som jag ägnar mina dagar åt – böckerna, pjäserna, artiklarna – och ändå kommer jag att gå upp och göra samma sak i morgon som jag gjorde i går, för det är upp till mig och ingen annan att skapa en mening åt mitt liv.

Vad vänsterrörelsen beträffar har min tillhörighet varit total. Jag är fostrad i den, uppvuxen i den och i stort sett alla jag umgås med säger samma fina grejer som Malin Ullgren. Och vi tjafsar konstant. Att röra sig bort från vänstern känns som att närma sig en kant, att världen och verkligheten plötsligt ska ta slut och man ska störta ner i helvetets eldar.

Jag skulle kunna berätta mycket mer om hur vi betraktats som mindre vetande för våra åsikter om Sovjet, men jag nöjer mig med dessa. Faktum kvarstår dock, att vår vänkrets har decimerats med diskussionerna.

Hela artikeln finns här: http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/nar-ska-det-roda-rinna-av-kulturens-fana

Ännu ett tendentiöst inslag om ett baltiskt land i Rapport. Vi såg att många letter, oroande många, flyttar från landet. Inget sades om varför eller hur det står till med ekonomin i landet. Hittills har ca 100 000 flyttat och man befarar att ytterligare 100 000 ska flytta ut under de närmaste åren. Varför inte nämna att problemen har varit enormt stora under och efter den ekonomiska krisen, men att det har vänt nu. Lettland reser sig ur askan och har en strålende tillväxt. Jag tror ingen förstår vad som egentligen händer där efter att ha sett Rapport.

Det var samma sak när vi fick se att det finns så många hemlösa i Estland. Ingen djupare undersökning hade gjorts och inga upplysande jämförelser. Bara ett konstaterande, som vi inte fick någon förklaring till.

Hur många positiva inslag har vi sett om Baltikum på senare år? Jodå när det var 20-årsjubileum, då sas det bra saker!

…..

Lena Andersson skriver en kolumn i dagens DN: http://www.dn.se/ledare/kolumner/demokratin-som-mentalitet

Jag citerar hennes slutsats:

Det är just detta som anpassligheten, konformismen och den här artikeln handlar om. Den som står i opinionsmaktens gunst behöver inte argumentera, och den som intar fel hållning bemöts inte med argument utan med misstänkliggörande av avsikterna. Demokratin är en mentalitet.

Vi förstår vad hon vill säga. Vi har varit på ”den andra sidan” gång på gång. Det var helt fel att före 1991 säga att livet var förstört för esterna i Sovjetunionen. Det var helt fel att säga att den tekniska utvecklingen i vardagen i det riket inte fanns. Ja, när vi på 1990-talet sa att de svenska skolorna var på nedgång var det också fel. Jag kan räkna upp mycket mer, men det här räcker. Vi var inga man skulle umgås med helt enkelt.

Det är orsaken till att jag säger: bemöt Sverigedemokraterna med riktiga argument. Det finns verkligen argument. Använd dem. Ser du inga, säg det. Vi ska väl kunna prata utan att håna varandra. Jag står för mina åsikter. Somliga har ju visat sig vara rätt inom rimlig tid.

…..

Vi hittade president Ilves hemsida. Här är hela hans nyårstal i engelsk översättning:

People of Estonia,

Tonight, at this hour – when one year becomes the next; when one thing fades as another takes form – it is fitting to recognize that now, in our 20^th year of new freedom, we have truly come of age. First and foremost, this is related to what is around us.

Now we must become a part of a world that has come of age, too. We must do so wisely, striking a balance; with a respect for our achievements, and our worth. Let us remember that our freedom – that whitest of white ships we waited for a full 700 and then another 50 years – is the freedom to go, and to go freely, wherever we wish.

We bear no guilt for the fact that we are free. We must not bow to the belief, to the bitterness of the slave mentality that freedom has left us impoverished. If we are free, we are free to come and go as we please.

When you come of age, you realize that freedom is something you must also learn to cope with. And this knowledge is expressed in the conviction that we have truly coped better with something than we might otherwise have done.

But is that really the case? It can’t be! I don’t believe it! We laugh at our own; we pay good money to others to impart their ‘wisdom’. And we are wounded by every arrow of criticism that is fired at us – even those that are dipped in the poison of jealousy.

With seven hundred years of history on our backs – a burden we shoulder for no real reason – we doubt ourselves, as if expecting to be sent out into the fields to toil, with the meagre livelihood and ever-present threat of ‘whipping boy’ status such serfdom entails.

We are not free because of the clemency of others: we are free because we want to be. That is why we no longer need to erase the sins of the present with the myths of the past. And that is why those who put their fatherland up for sale today, one piece at a time, should not flaunt the fight for freedom of yesterday.

Fellow countrymen,

We go into this winter better prepared than in many other years. We must use that strength to cast aside all that is false. We must say to the liars and to the grifters: there is no place for you here.

We must use that strength to hold on to all that is right and constant – to our families; to our nation; to honesty, and to honor.

And we must realize that so far we have coped well. Not those who govern us, above all: we ourselves, since it was we who elected them.

This gives us the moral right to denounce those to whom we have entrusted the preservation of our values but who have come to view this as their own personal currency; all the more so when they have the conceit to peddle our shared values for their own gain. It is the role of the state to ensure, after all, that the value we accumulate in our lives is upheld and fostered.

Friends,

How should we approach the new and the unknown in a situation where we have no idea whether Europe, coveted by us for so long, will bring us salvation or vexation?

In my view we should rely on common sense with the equanimity that maturity brings, and on our experience as a nation. We should put away our childish things. We must stop bemoaning that the world does not understand us. We must stop excusing our mistakes with claims that we were not the only ones to make them. And we must understand that while no profession taints a person by default, certain professions must remain untainted.

It is within our own power to make our lives better, since we stand on solid ground. We should all, each of us, strive for this, starting with the simplest things:

Never do harm to others.
Never – never – drink and drive.
Anyone who uses a false name or no name at all, to vilify others, is a reprobate.
Animosity and jealous hurt us, as a country and a nation, because we are all now free to choose a life where there is no hatred.
Trust empowers you to work for the good of the country – not for your own benefit.

People of Estonia,

The candles on the trees will soon go out and the sparks from the fireworks will soon fade in the sky, but the stars will remain – as will the light in our eyes, and in the eyes of those we love. I know of things that change and I believe in things that will remain with me for the rest of my life. Let us recognize the beautiful moments within ourselves, and around us. We should value their importance, and hold them in our memories.

Love those who are important to you and who are dear to you. Look after one another – all of us!

Happy New Year. Long live Estonia!

President Tomas Hendrik Ilves höll i går kväll sitt traditionella nyårstal. Han är alltid en bra talare, och återkommer ofta till de svåra tiderna. I år talade han om friheten:

Kära människor i Estland.

Nu när vår nya frihet är i sitt tjugonde år kan vi säga att vi verkligen har vuxit upp. Framför allt ser vi det i vår omgivning.

Låt oss nu också vara en del av vuxenvärlden. Balanserat och intelligent. Vi ser vårt eget värde och bedömer resultaten med tillförsikt. Låt oss förstå att vi är fria, detta som hägrat som ett fjärran fartyg; det som vi väntade på i 700 år och sedan i ytterligare 50 år. Nu är vi verkligen fria, fria att gå vart som helst.

Tro inte att slaveriet gjort oss bittra eller att friheten har gjort oss fattiga.

Han talar också om att man inte ska lyssna på dem som sprider ondska, de som doppar pennan i giftig avund. Då vet vi vilka han tänker på.

…..

När de baltiska staterna firade 20 år av frihet citerade jag flera tidningar. Dock inte Aftonbladet som publicerade Fredrik Reinfeldts tal. Jag gör det nu istället. Han erkänner Sveriges eländiga agerande för dessa tre grannländer när de verkligen behövde all hjälp i världen.

Sverige skyldigt hjälpa Baltikum

I dag hedrar vi frihetskampen i våra grannländer

I år är det 20 år sedan våra grannländer Estland, Lettland och ­Litauen återfick sin frihet. Detta efter nära 50 år av sovjetisk ocku­pation och förtryck. I dag samlas vi för att hedra och minnas den baltiska frihetskampen. Vi gör det genom att mötas på Norrmalmstorg i Stockholm för ett måndagsmöte i samma anda som för 20 år sedan. Inbjudna är också regeringscheferna i de i dag fria och självständiga republikerna Estland, Lettland och Litauen.

Måndagsmötena var en spontan folkrörelse som visade ett starkt folkligt engagemang för frihet och demokrati på andra sidan Östersjön. Under 79 måndagar, med start den 19 mars 1990 och fram till den 16 september 1991, samlades tusentals människor på Norrmalmstorg. Det som föddes där var en spontan folkrörelse för friheten. Ett möte som sedan spreds över Sverige och som mest hölls måndagsmöten på ­inte mindre än 50 orter runt om i hela landet.

Mötena ägde rum varje måndag klockan 12. Då samlades människor för att dela hoppet och ­tårarna med de baltiska ­folken. Där ­delade vi deras rädsla när ­Sovjetunionen sände ut sin vålds- och terrormaskin för att slå ned de fredliga protesterna. När ­människorna i Tallinn, ­Riga och ­Vilnius stod arm i arm och sjöng framför hotande strids­vagnar och gevärspipor – då kände vi med ­deras mod.

Vi möttes också för att dela glädjen när drömmen blev verklighet. Då självständigheten och friheten kom åter till Baltikum efter decennier av förtryck. När målmedvetenheten, de mänskliga kedjorna och sången från miljoner besegrade fåtalets övermäktiga militärmakt.

Balternas frihetskamp skakade hela det dåvarande öst­blocket i sina grundvalar. Tillsammans med liknande skeenden i en rad andra länder i Öst- och Centraleuropa ledde det samma år fram till både Warszawa­paktens upplösning, liksom Sovjetunionens slutliga sammanbrott. Det var en av Europas stoltaste stunder.

Även den utveckling vi sett sedan det baltiska frihets­året 1991 är historisk. Demokrati­ och rättstat har ersatt diktatur, marknadsekonomi har införts och framstegen har ­varit ­stora för både välfärden och miljön. Europa har återvänt till ­Baltikum och Baltikum till ­Europa. Estland, Lettland och Litauen är i dag fullvärdiga medlemmar av både EU och ­Nato. I Estland infördes också euron som valuta vid årsskiftet. När nu 20 år gått sedan Estland, Lettland och Litauen återfick sin frihet finns skäl att vi särskilt uppmärksammar vår relation till våra grannländer. Att vi markerar 2011 som ett minnesår.

Vi ska minnas att Sverige har en hedersskuld till de baltiska länderna. Som ett av de första länderna erkände Sverige den sovjetiska ockupationen av ­Baltikum. Baltutlämningen ­utgör en mörk stund i svensk ­utrikespolitik. Till det ska läggas att ledande politiska företrädare uttalat att de baltiska länderna inte var att betrakta som ockuperade. Under årtionden såg Sverige bort från det ­lidande som utspelade sig i Baltikum.

När vi i dag samlas för att ­fira 20 år av frihet och självständighet i de baltiska länderna ska vi ta detta med oss.

Vi är skyldiga oss själva och vi är skyldiga de baltiska folken att minnas det förgångna, men också att bygga en gemensam framtid.

Vi lever i dag med många nya utmaningar. I vår värld kämpar andra folk för sin frihet, självständighet och demokrati. Vi ser det i Mellanöstern och i Nordafrika.

För många av dem kan den sjungande revolutionen bli ett ljus att följa. Denna de baltiska folkens kamp för sin frihet var en revolution av människor och för ­människor. Med värdighet och övertygelse kämpade människor för vad som var deras rätt. Och de segrade.

I dag – i Estland, Lettland och Litauen – har den första generationen födda i fria och demokratiska länder nyligen nått vuxen ålder. De lever i den dröm deras föräldrar och förfäder kämpade för. En dröm som blev verklighet för 20 år sedan.

Det är en dröm värd att försvara. En dröm som ger andra hopp. I dag klockan 12 möts vi på Norrmalmstorg för att visa just det. Jag hoppas vi ses där.