Aug. 31, 2010 De heliga skrifterna är Marx och Engels skrifter som Gamla Testamentet.
Aug. 30, 2010 Kommunistiska berättelser i Sverige - en fråga om tro.
Denna bok handlar om hur svenskar under 1900-talet i bilder och berättelser har redovisat sina möten med Ryssland och Sovjetunionen. ... I skärningspunkten mellan ideologi, kultur och politik verkar bilder och berättelser när vi bildar kunskaper, bygger identiteter, skapar föreställningar - och, i förlängningen, agerar som individer och samhällsmedborgare.
Just det här är intressant. När vi läser något eller hör någon berätta något, då släpper vi in det till de bilder vi redan har, och ger berättelsen en mening utifrån detta.
I denna bok analyserar vi "images" genom att lägga en lång rad bilder av samma motiv, nämligen Ryssland och Sovjetunionen, efter och bredvid varandra.
Det första kapitlet heter Kommunistiska berättelser i Sverige - en fråga om tro, och är skriven av Kristian Gerner. Han menar bl.a. att de nazistiska förbrytelserna har vi diskuterat och förfärats av, men de kommunistiska, som de i Sovjet och Kambodja t.ex. är det inte lika enkelt med. Så resonerar han sig fram till att den kommunistiska tanken är egentligen att likna vid en religiös tro. Det var en ny värld som skulle ge oss ett paradis. Vänstersocialister såg ett framtida paradis hägra, medan konservativa fruktade apokalypsen. Jag minns ju hur vänsterfolket sa, fullständigt lugnt och utan känslor: "Några offer krävs det alltid." Och på så sätt försvarade man morden och terrorn. Att kulakerna mördades har heller aldrig diskuterats, och, som jag nämnt tidigare, det är en gåta för mig. Är det för att kulaker är ett okänt ord för oss? Det har ingen egentlig betydelse. Och förresten, Storbönder, det måste vara utsugare? Och så tar man inte reda på vad kulaker egentligen är. Kanske en fattig änka som lejt en grannpojke som hjälp på gården. Eller en enkel bonde med en ko för mycket. Eller en bonde som köpte sin gård på slutet av 1800-talet (som Hannos farfar) och lyckats arbeta upp den till en gård att försörja sig på. Han gjorde helt enkelt ett bra arbete. Förresten var det sådana män Stalin ville ha i sina arbetsläger i Sibirien för att gräva kanaler och utföra skogsarbete. Esterna behövdes eftersom de var dugliga arbetare, och då klassades de som kulaker.
Ett annat sätt att förstå kommunismen som religion nämnde jag också tidigare. Flera av de ledande vänstermänniskorna i Sverige har blivit präster. Är det inte för att få en ny tro, ett nytt livsmål, ett nytt paradis?
Föresten är det här en del av baksidestexten, bara så ni förstår:
I Rysk spegel analyserar fyra historiker hur svenska iakttagare av Ryssland och Sovjetunionen avläst dessa gigantiska länder med svenska ögon. I sina skildringar har resenärerna speglat sina egna drömmar och visioner, men också sina mardrömmar och skräckvisioner. Mot oreda, lidande och nöd har ställts vitalitet och framtidstro. Kommunismen som ideologi och samhällssystem har lämnat få oberörda. Reseskildringar, romaner och filmer får vittna om hur svensken förhållit sig till fenomen som terror och förtryck, kvinnor och familj, och Sankt Petersburg och Moskva.
Jag har bara hunnit börja i boken och ska straxt lägga mig på sängen och läsa vidare.
Aug. 29, 2010 I dag firas Peku den siste konungen av Setumaa och begravd i Petseri
Vi tittade på Aktuaalne Kaamera och såg att just i dag firas Peku den siste konungen av Setumaa och begravd i Petseri, som sedan Stalins tid numera ligger i Ryssland, men är setukesernas huvudstad och som under Estlands första frihetstid tillhörde Estland. De firade med en (ortodox) gudstjänst, lika stämningsfull som alltid. De setukeser som fortfarande bor inom Estlands gräns är tvungna att köpa visum för att deltaga i högtider i sin huvudstad, och det beviljas inte så ofta.
Utanför klostret.
Nu börjar skolorna snart i Estland igen. Den 1 september är det dags, och vi fick se hur barn och föräldrar gick till affären för att köpa skolmaterial och nya kläder. Det var likadant på sovjettiden att man köpte skolmaterialet (och kläderna) själv. Jag minns när jag började i gymnasiet och var tvungen att köpa allt studiematerial alltså även skolböckerna när terminen började. Jag tyckte det var jobbigt för mina föräldrar; det blev så mycket pengar på en gång. Just det var anledningen till att man visade det här inslaget. Ett skolbarn kostar mycket inför skolstarten.
I sjön Peipus, Europas 4:e insjö i storlek, finns många blåalger . Estniska forskare har börjat en stor undersökning av sjön, och det smarta nu, det är att de har även ryska forskare med sig i båten. Det betyder att de får tillgång till varandras kunskaper och resultat och får därmed en större chans att komma fram till något konstruktivt.
Jag måste också berätta att i svensk TV:s Rapport berättade man om en skola i Sverige i Nossebro där man lyckats öka elevernas resultat från bland de sämsta i Sverige till de bästa utan att det kostat något extra. Såg ni det? Man hade istället börjat se varje elev som en individ! Har ni läst att någon förordade det? För någon vecka sedan.
Aug. 26, 2010 Stormen!
Nu känner jag att det ska bli roligt att studera språket igen.
Aug. 24, 2010. Svenska barn.
Barnen gör som föräldrarna vill i det här fallet.
Lärarna ser barnen som individer. Ser att barnen gör det föräldrarna lär dem. De ser till att barnen utvecklas som individer. Om ett barn skulle bli bortglömt, då säger barnet själv till.
Det låter som en saga, men det är helt sant. Men självklart kan jag inte säga att det är så i alla familjer, men bara att det sägs helt självklart är positivt.
När Vello var här berättade han att han fått veta att endast hälften av alla barn i Sverige har fungerande föräldrar. Det är skilsmässor, missbruk och dödsfall som förorsakar de flesta problemen, men jag vet att det också är tidsbrist och felfokusering. Jag reagerade väldigt starkt när en gravid kvinna berättade i en veckotidning om allt hon skulle hinna med under sin barnledighet. Jag tänkte då, att det skulle vara spännande att höra vad hon egentligen hann med. I samma artikel påpekade man att det ofta var så, att barnen fick inte störa föräldrarnas karriär och vardagsliv, men om föräldrarna skildes, då störde det barnen, men det tog man ingen notis om. Jag vet att det här låter hårt, men det stod så. För mig är varje nytt litet barn jag tar hand om en ny spännande individ, och det har jag haft många tillfällen att diskutera professionellt, och jag noterade då, att många reagerade med undran när jag sa så.
Solen har gått ned. Det blåser, träden böjer sig för vinden, men inte så som då. Fortfarande ser man halva träd och grenar utefter vägarna. Men alla vägar är farbara. Nästa gång vi kommer hit har nog trädens löv ändrat färg.
Aug. 23, 2010. Vi kan aldrig luta oss bakåt och tro att faran är över.
Jag undrar hur Ants pappa gjorde med sina pengar då 1940. Han kan väl inte ha haft dem på banken. Det lär jag aldrig få veta om han blev bestulen på allt när kommunisterna tog över. Han gömde sig i Nõmme, och när han kom återvände till Tallinn när tyskarna kommit fick han tillbaka sitt hus. Han hörde till de där 12 %-en som fick tillbaka egendom som stulits.
Nu har jag gjort min sista tenta i Estlandskunskap. Den handlade om den nya tiden efter 1990. Ni vet, då svenskarna var så oroliga för att esterna behandlade ryssarna illa. Jag hörde talas om ett rysk par som snabbt flyttade till Ryssland när Estland blev fritt. De var övertygade om att esterna skulle hämnas den behandling de fått under femtio års ockupation. De vuxna barnen blev estniska medborgare och stannade. Nu kommer föräldrarna ibland på besök till sina barn och ser hur mycket bättre barnen lever och att någon hämnd har det aldrig blivit. Men de tillåts inte bosätta sig i Estland igen.
Aug. 22, 2010. De svenska tidningarna och Sovjet.
Han söker svar på frågorna "Vad och hur rapporterade svenska tidningar om den hungerkatastrof som berörde framför allt Ukraina och Norra Kaukasus vintern 1932 - 1933?
Man kan säga att det handlar om tiden före ockupationen av Estland, och kan ge kunskap om livet i Sovjet som man dömde esterna, letterna och litauerna till genom att som första land erkänna ockupationen.
Det är här han menar att det är problematiskt eftersom ... Sovjetsystemets karaktär var sammansatt. Det uppvisade såväl stora sociala och ekonomiska framsteg som en omfattande brutalitet. ... bolsjevikregimens ideologi, till skillnad från Nazitysklands (nationalsocialistiska arbetarpartiet), i princip ville befordra alla människors välfärd. (Utom kulaker, intellektuella, poliser, advokater, politiker, religiösa etc. etc.)
Han säger också: ... Följaktligen måste vi räkna Den stora hungern till ett av de stora brotten mot mänskligheten och betrakta Sovjetsystemet som skyldigt.
Stalin hävdade att han använde svält som ett vapen mot den kulak-nationalistiska fienden skriver Robert Conquests 1986. Straffet var för att påtvinga folket kollektiviseringen och avskaffa allt privat ägande. Man blockerade gränsen mellan Ukraina och Ryssland för att ingen kulle kunna föra in spannmål till Ukraina. Stora rekvisitioner av spannmål till fr.a. Moskva fastställdes. Långt mer än som producerades. Man ljög om skörden för att förklara de stora rekvisitionerna. En ny lag gjorde stöld av offentlig egendom till ett brott belagt med dödsstraff. Observera att Stalin var informerad om folkets lidanden.
Vad fick svenskarna veta? På den här tiden fanns inte några korrespondenter i Sovjet. Ändå skrev Aftonbladet, som då var liberal och tyskvänlig, 244 artiklar om Sovjet. 30 av dem handlade om jordbruk och 22 om hungern. Ny Dag skrev 616 artiklar om Sovjet. 14 av dem om jordbruk och 1 om hungern. Det är ytterligheterna. Däremella finns flera tidningar. Man kan konstatera att det skrevs ganska lite, och bara Aftonbladet och Socialdemokraten skrev överhuvudtaget om något samband mellan hungern och kollektiviseringen.
Slutsatsen är att den rapporterade hungern tillskrevs arvet från ett underutvecklat Ryssland - eller Rysslands eviga natur.
Nya Dagligt Allehanda recencerar E E Kisch "Asien gründlich verändert". De skriver:
Livsmedelsköerna och fattigdomen i Sovjet äro västerut allbekanta saker. Talar man härom gör man ingen sensation. En journalist däremot, som under saklighetens yttre sken trollar fram ett paradisiskt Sovjetryssland kan vara säker om framgång. Det var alltså en mycket positiv bok om hungerns Sovjet.
Dagens Nyheter skrev:
Svälter sig Ryssland stort?
... De ryska massorna svälta visserligen alltjämt, men icke längre för att tillgodose en fåtalig överklass bekvämlighet, utan för en planmässig utstakad framtid, vars tillblivelse förverkligas långt mera planmässigt än man utanför Ryssland velat tänka sig. Observera att man skriver Ryssland, inte Sovjetunionen. Hungern gjordes till en evig rysk plåga.
Nya Dagligt Allehanda hösten 1932:
Skarpa anklagelser mot Sovjet i engelsk press. Mord korruption och slaveri! Tortyr och svält äro poltiska kampmedel! Det är en engelsk journalist som levt i landet i fyra år, och berättar om deportationer, straffkolonier. Hemliga polisen hade använt tortyr och svält i kampen mot misshagliga element. Hundratusentals hade omkommit på det sättet. Sedan kom ingen uppföljning av ämnet.
Aftonbladet hösten 1932:
Rubriker:
Ny hungersnöd för dörren i Sovjetunionen. Panik i de ledande bolsjevikkretsarna.
"Vi följa maningen i Lenins testamente." Massmord på svältande sovjetdemonstranter.
Moskva utan bröd. Stor Livsmedelssvindel.
mfl.
Man beskrev faktiskt vad som höll på att hända. Men det var förvirrande. Tidningen beskrev hur människor gjorde uppror, trots att det var "människorna som hade makten". Det var för svårt att förstå.
Detta klassades som sensationsjournalistik.
Ny Dag 1933.
De nämnde "livsmedelssvårigheterna. Orsaken var att kulakerna inte gav stadsborna tillräckligt med kött."
En artikel om några Kirunabors återkomst föranledde tidningen att skriva om hungersnöd:
Hiibinäborna fick ju för lite socker ibland; det bevisar väl att det socialistiska experimentet är misslyckat!
Tidningen kommenterade också Aftonbladet och Allehandas artiklar om hungern: Dessa tidningar ha inte märkt att Sovjet inte på 40 år haft en så rik skörd som i år. (Det var de påhittade skörderesultaten som hänvisades till.)
Detta år, 1933, kan man inte förneka katastrofen i de allvarliga tidningarna. Nu kunde Allehanda och Aftonbladet tala om Sovjets misslyckade politik utan att beskyllas för sensationsjournalistik.
Slutdiskussion:
Sist men inte minst visar de stora skillnaderna mellan olika svenska tidningar att uppgifter fanns tillgängliga som många tidningar ändå inte förmedlade. Dagens Nyheter hade gjort en selektion av nyheter och att nyheter om hunger inte tillhör de utvalda.
Götegorgs Handels och Sjöfartstidnings uppgifter om situationen i de nöddrabbade områdena i Sovjets jordbruksdistrikt var konkreta, välinformerade och nyanserade. De gav en bild av brutal politik och omfattande svält, men gav inte en bild av att katastrofen förorsakade miljoner människors död, trots att sådana uppgifter fanns på andra håll.
Och slutligen:
Rapporteringen om den stora hungern kan således ha banat väg för ett bortträngande av sovjetkritiken inom vänstern. Då socialdemokratin fick ansvaret för den svenska utrikespolitiken kan detta ha påverkat utformningen av Sveriges politik gentemot Sovjetunionen.
Aug. 21, 2010. Varför hälsades tyskarna som befriare 1941?
I dag var det lettisk ungdomssångfestival. Inte så stor som Estlands, men ändå stor. Inte lika allvarlig. "Det ligger en doft av seljanka (soppa) över hela festen" berättade Meelis Kompus. Och det skulle aldrig kunna hända i Tallinn. Esterna tar det hela med större allvar. "De går till festivalen för att få sin identitet bekräftad. Letterna festar mer." sa han också.
Annars har jag gjort ett prov i dag. Det gällde ockupationerna i Estland under kriget. I Toivo U Rauns bok Estonia and the estonians läste jag den bästa sammanfattande beskrivningen till att esterna hälsade tyskarna som befriare 1941. Sovjet hade nämligen ändrat en hel del i Estland under sitt första ockupationsår, och här beskrivs det så bra.
Först de politiska förändringarna med det kommunisiska parlamentet Högsta Sovjet i Tallinn osv.
1. Den stora deportationen 14 juni 1941; tyskarna nådde Estland i juli, månaden efter.
2. Den sovjetiska Förintelsebataljonen som hade till uppgift att mörda och bränna ner allt som kunde ge tyskarna mat och husrum.
3. Alla banker, större industrier och större byggnader nationaliserades.
4. Kroon växlades mot rubeln med en kurs som var åtta gånger lägre än väntat.
5. Alla förmögenheter över 1000 rubel beslagtogs.
6. Alla priser höjdes.
7. Arbetsdagens längd ökade till nio timmar och ingen fick byta jobb utan tillstånd.
8. Förstatligande av privat mark över 30 ha utan kompensation och all mark som tillhörde kyrkan, religiösa grupper, städer och kommuner.
9. En industriarbetares lön sjönk med 50 %.
10. 100 sovchoser bildades och 10 kolchoser (det som absolut inte skulle ske enligt Moskvas löften)
11. 54 000 människor arkebuserades, deporterades eller mobiliserades. 40 000 emigrerade.
12. Staten bestämde priserna på allt som bönderna sålde.
13. Skatterna för bönderna sattes medvtet högre än de inkomster de rimligen kunde få.
Djurstocken minskades
Får med 41%
Kor med 25%
Hästar med 20 - 25%
Svin med 29%.
Man slaktade sina djur för att inte bli klassad som kulak. Kulak, storbonde, blev alla som ägde en ko för mycket, och antalet var godtyckligt. Man ville inte till Sibirien.
Staten tog hand om alla pengar, sänkte löner, höjde priser och skatter, mördade och skickade folk till Sibirien. Ville man leva så? Är det konstigt att man ville tro, att det skulle bli bättre med tyskarna?
Hur blev det?
Tyskarna lämnade bara tillbaka 12 % av det Sovjet nationaliserat!
"En ockupation byttes mot en annan."
Cirka 70 000 människor flydde för att rädda livet när Sovjet var på väg tillbaka 1944.
En fråga man kan ställa sig är: Hur många svenska bönder skulle klassas som kulaker om Sovjet tagit Sverige? Alla?
Tallinn från båten.
Aug. 20, 2010. Den nya Frihetsdagen.
Först såg jag Ivo Linna i ett TV-program från 1988.
En ung Ivo Linna
Han sjöng estniska sånger med ett allvar som grep. Vackra bilder från Estland och unga beslutsamma människor omgav honom. När han sjöng "Estlane olen.." Jag är est och kommer alltid vara est, då rös jag. Det var 1988. I Sverige sa folk vi mötte på den tiden: Varför har de så bråttom?
Sedan var det ett program om den baltiska kedjan den 23 augusti 1989 på 50-årsdagen av Molotov- Ribbentroppakten och dess hemliga tillägg. Någon berättade i programmet att så hemligt var det inte. En spion hade skickat alla dokument till Washington. Alltså: De visste!
Den baltiska kedjan, som gick genom alla tre baltiska länderna, fick mycket uppmärksamhet även i USA. Vi såg inslag från flera stora TV-program med intervjuer med ester. (Det var den händelsen som Ülo menade var en av få höjdpunkter i livet, som jag berättat om tidigare.) I dag firas den också på Frihetstorget i Tallinn med en speciell hälsning till Lech Walesa. Utan honom och hans Solidaritet kanske inget hänt, eller hade det dröjt mycket längre till frihet.
Därefter var det ett sångprogram. Någonstans i Estland, jag uppfattade inte var, fanns en dirigentpult och körer som sjöng. Samtidigt fanns det webbkameror över hela Estland, på Island, i Kina, Tyskland och andra platser i världen där vi kunde se människor sjunga och dansa med. Det var häftigt. Och sångerna de sjöng var mest gamla estniska sånger som skrevs när esterna arbetade för sin första frihetstid. Sånger som också sjöngs i Tallinn på den stora sångfestivalen när vi 1988 först hörde om "Den sjungande revolutionen". När jag såg detta undrade jag hur det blir nästa år när Tallinn är Europas kulturhuvudstad. Jag tror det blir något extra.
Just nu visas filmen "Augusti 1991" som behandlar just det... Den är mycket bra och berättar om händelserna när Gorbatjov togs i förvar och hur esterna påverkades. Men jag måste gå och sova. Vi hörs!
Aug. 18, 2010. Bilden av Sovjet.
I boken Kommunismens Ansikten undersöker man hur den sovjetiska kommunismen presenterades i Sverige. Jag tycker det är intressant eftersom jag kan se vilka möjligheter svenskarna hade att få en korrekt bild av vad som hände i Sovjet. Jag söker svaret på varför Christian Günther efter kriget menade att "Sovjet är ju en rättsstat."
Kom ihåg att Moskvaprocesserna inträffade under 1930-talet. Att den stora hungern och svälten också skedde under 30-talet.
Martin Alm har undersökt böckerna som gavs ut under tiden 1935 - 1947. Han menar att böckerna som gavs ut före 1941 berättar om terrorn och förtrycket i landet. Man känner till svälten, fånglägren och avrättningarna.
Han refererar till författare som skriver : Den gamla bildade klassen hade försvunnit - flytt, avrättats eller deporterats. Kvar fanns proletariatet. Landet styrdes av de halvbildade, som satte normen för kultur och utbildning.
Jag minns att Ants tant Olga berättade om när sjukhuset i ryska Karelen, där hon arbetade, plötsligt tömdes på alla läkare, och annan personal som städare o dyl. fick arbete som läkare istället. "Kan de där läkarna, då kan alla." Hon flydde därifrån.
Litteraturen efter Sovjets inträdande i andra världskriget på de allierades sida vände dock bilden. Hotet var därefter Tyskland. ... även Sovjetunionens handlande mot Finland och de baltiska staterna 1939 - 1940 måste förstås mot bakgrund av hotet från Tyskland. skriver Martin Alm. Alltså den terror mm som man tidigare insett glömdes helt bort??
En reseskildring skriven av fackföreningsmän inom järnvägsmannaförbundet; en annan skriven av två socialdemokratiska journalister skriver mycket gott om Sovjetunionen; båda utgivna strax efter kriget. Så här efteråt vet vi att de visades kulisser och speciella kolchoser tillrättalagda för visning för utlänningar. Precis det som vår granne "farbror L." upplevde på 50-talet, när han kom hem från en resa i Sovjet och berättade att de möts av jublande människor när de klev iland från ett fartyg, som tagit dem till en fantastisk kolchos, där alla människor verkade nöjda och glada med sin tillvaro.
De föll för det förljugna skådespeleriet helt enkelt. Det anser jag att man skulle ha genomskådat. Vi visste ju sedan tidigare vad som hänt i landet.
Finns det något försvar för Günthers uttalande? Jag ska fortsätta min undersökning med vad som beskrevs i de svenska tidningarna under den aktuella tiden. Det är skrivet av en annan författare.
Aug. 17, 2010. Arvo Pärt 75 år.
I dag ska jag berätta om vad vi fick veta i Aktuaalne Kaamera i kväll.
Det allra bästa var att man i en undersökning fått resultatet att 83 % av estländarna är lyckliga! Grattis säger vi till dem.
Den heta sommaren har gjort att säden inte räcker till för landets behov. Brödpriserna kommer gå upp i morgon. Det har vi redan fått veta, men bagerierna försäkrar att de inte ingått någon kartell, vilket man skulle kunna misstänka.
Ett vackert träslott som skänkts till Tatu Universitet för flera år sedan har fått stå och förfalla. Det var ämnat att vara ett hus för alla studenter. Huset ligger i en lantlig miljö långt från stress och hets, men har tyvärr inte skötts. Något av en skandal. Kanske någon nu tar tag i frågan om renovering.
Augustistormen beräknas kosta samhället 33 miljoner EEK.
I Ryssland finns en vild brunbjörn som vill ha godis. Människor åker och söker upp den i skogen och bjuder på bröd. Vad händer om björnen blir rädd och attackerar en människa? Den var fin men mager.
Estlands store kompositör Arvo Pärt fyller 75 år i år, och det firas med en stor festival den 17 augusti - 17 september i Tallinn, Paide och Rakvere.
Någon har gjort en stor hemsida om honom på engelska den finns här: http://www.arvopart.info/
Några unga män fallskärmssurfade över Finska viken i dag. Från Tallinn till Helsingfors och tillbaka tog det sex timmar. Nästa år ska de surfa längre. Då kanske de kommer till Sverige.
Korgboll är den äkta estniska sporten, och den heter verkligen korgboll, inte basket. Estland slog Luxemburg i dagens match med de fantastiska siffrorna 93 - 69.
På banderollen längst ner på TV:n kunde vi läsa att Sverige öppnar för elitklasser. Det är så olyckligt att man döpt det till elitklass. Det låter negativt på svenska. Det handlar ju bara om att de barn och ungdomar som är mer teoretiskt begåvade får läsro. Ni vet: låt alla utvecklas i sin egen takt. Det är inte negativt att vara teoretiskt begåvad och inte heller farligt för andra elever att dessa får sina möjligheter till utveckling tillgodosedda.
Aug. 15, 2010. Den 13 juni 1940.
Jag måste också berätta om hur det var när Vello, Ants kusin och hans hustru Barbro var här i lördags. Vi satt på verandan och pratade i flera timmar. Alla är vi intresserade av samma sak. Släkthistorien, och allt däromkring.
Vello berättade att den 13 juni 1941 var mamma, pappa, farmor och han själv på besök i Tallinn. Farfar var kvar i Pärnu. De besökte Morits och Ira i deras lägenhet i stan. Farmor var orolig.
"Jag måste åka till Juhan" sa hon.
"Men mamma, vi ska stanna här över natten bara. Vi åker hem i morgon!"
"Nej, jag kan inte låta honom vara ensam där. Jag måste åka i dag."
De andra försökte övertala henne att stanna, men hon var så bestämd. Så orolig, att hon till sist reste sig upp och gick till stationen.
Hon kom till Pärnu på kvällen. Juhan var där. Allt var lungt. De gick och lade sig.
När den unga familjen kom hem dagen därpå var de emellertid försvunna. De hade hämtats på morgonen och skickats till Sibirien. Det var den stora deporteringsdagen den 14 juni 1941. Juhan dog efter ett år och hans hustru efter ett och ett halvt. Ingen vet var de är begravda. Den plats på kyrkogården i Pärnu, som Juhan köpt åt sig och sin familj är tom. Där finns bara ett kors med deras namn och födelsedata, och var de troligtvis dog.
Hade Vello och hans föräldrar varit hemma, hade de fått göra samma resa. Deras namn stod också på listorna. Farfar ägde det största bageriet i landet. Alltså var de alla fosterlandsförrädare.
Aug. 14, 2010, kväll
Det är rekordvarmt i dag också. 36 grader i Rakvere. Oj nu mörknar det. Nu kommer det tillbaka. Undrar hur hårt de blir? Ska vi bli av med elen igen?
Det har gått en timme, och det blev vara ett vanligt simpelt åskväder. Temperaturen gick ner från 28 grader till 23, men är uppe i 27 nu.
Jag har så mycket att skriva om, så jag vet verkligen inte var jag ska börja.
Jag kan ta ”Kommunismens ansikten” Anu Maj Kõll(red), 2005 
förf.
Jag läste den igen, och det finns många intressanta resultat och synpunkter i den. Men när Göran Leth skriver att skillnaden mellan nazismen och kommunismen är att kommunismen ville befordra alla människors välfärd, då håller jag inte med. Nazismen heter egentligen nationalsocialismen, och har samma grund som kommunismen. Tyskland och Ryssland var faktiskt vänner en tid, och Hitler gjorde studiebesök hos Stalin. Bl.a. studerade han Gulaglägren, som blev en förebild för koncentrationslägren. Och hur genomtänkt är den kommunistiska idén, när ingen kommunistisk stat har lyckats genomföra välfärd för medborgarna? Nog om det.
Jag ska börja från början.
I inledningen förklarar Kõll, som är professor i baltisk historia, kultur o9ch samhälle vid Historiska institutionen vid Stockholms universitet och dessutom samordare för detta forskningsprojekt med namnet: Kommunismens ansikten. Repression, övervakning och svenska reaktioner, att:
1. En lettisk poet, Juris Kronbergs, uttryckte det så, att under det kalla kriget var det som om Östersjön saknade en andra strand.
2. Hur påverkade framgångarna i andra världskriget den bild som skribenterna gav av Sovjetunionen? I förfärande hög grad, tycks denna analys visa …. Skildringarna av terrorn ger vika för beundran inför krigets segrare.
3. Genom forskningsprogrammet och artiklarna i den här antologin försöker vi gå några steg vidare när det gäller dessa mekanismer hos förtrycket, hur och varför terrorn ägde rum, och vad som ersatte den.
Det stod mycket annat däremellan, men jag hoppas kunna referera boken så ni förstår varför vi tänker som vi gör eller gjorde.
Klockan är nu åtta på kvällen. Det är fortfarande mycket varmt. Nitton grader på balkongen men mycket kvavt. Jag fortsätter i morgon…
Aug. 14, 2010, morgon
Det var inte en tromb den här gången. Det var en orkan. Drygt 35 m/sek. Blixtarna gick så tätt, att det var som en blinkande lampa. Åskan mullrade en lång harang varje gång.
Vi såg att det mörknade. Ants gick ut och förankrade parasollet på balkongen för säkerhets skull. Han slängde ett öga på termometern. 31 grader. Han gick in. Efter en kort stund började det. Då gick han till termometern igen. 17 grader. På bara några minuter. Det är klart det blåser då.
Skogarna föll. Kyrktornet också. Det är nyrenoverat, men att förankra det var dyrt och svårt, så det bedömdes att det inte behövdes. Det föll ner på kapellet bredvid. Först krossade det kapellets tak och sedan inredningen, och dessutom några kistor som placerats där i väntan på begravning.
Alla mina krukor flög omkring.
Nu ska jag äta frukost och försöka skriva ner allt som hänt de här dagarna. Jag återkommer.
Aug. 8, 2010. Sergei Netjajev.
I Per-Arne Bodins bok om Rysslands kultur: Skruden och nakenheten, läser jag också om Sergej Netjajev som skrev den första ryska läroboken för terrorister: Revolutionärernas katekes. Den bok som användes av de ryska kommunisterna.
Jag sa tidigare att jag funderar på vad ordet humanism betyder i Ryssland. Visst kan man undra, eftersom denne man kom att betyda så mycket för bolsjevikerna.
Sergej Netjajev föddes år 1847. Under det århundrade då terrorismen utvecklades i Europa, och då framför allt i Ryssland. Han utbildade sig till lärare, och var medlem i en grupp revolutionärt sinnade studenter under mitten av 1860-talet. Han reste till Schweiz, och påstod att han flytt från Peter-Paulsfästningen. Troligtvis ljög han för att imponera. Han ljög också om att han var medlem i två revolutionära organisationer, den ryska revolutionära kommittén och det internationella revolutionära rådet. Ingen av dem existerade. Han stöddes ekonomiskt av ryska radikala studenter och blev bekant med Bakunin, anarkist.
När han återkom till Ryssland grundade han en terrorgrupp "Folkets rättskipning". Där regerade han. Hårt. Han låtsades att det var en världsvid organisation. Han manipulerade med brev som han påstod kom från utlandet. En invigd fick låtsas vara inspektör från utlandet. Han anmälde sina medlemmar till polisen för att kompromettera dem. 1869 mördade de en medlem Ivan Ivanov. Grymt. Men de avslöjades. Medlemmar arresterades, men Netjajev lyckades fly ur landet.
Åter i Schweiz skrev han sitt program om hur samhället skulle gestalta sig efter revolutionen. Och nu kommer det: Det bygger på ”Det kommunistiska manifestet” med tillägg: Arbete ska inte bara vara obligatoriskt. Det ska utdömas dödsstraff för den som inte arbetar. En kommitté skulle reglera alla människors verksamhet in i minsta detalj.
Ordagrant skriver Bodin så: Blandningen av radikal socialistisk retorik, extrem våldsanvändning, tron på en stark stat, manipulatoriska medel och misstro mot individen stämmer in mycket väl på Sovjetunionen, även om kommunistpartiet i ord fördömde terrorismen som kampmedel.
Sergei Netjajev
Utdrag ur Netjajevs bok
1. Revolutionären skall bryta alla band med det vanliga borgerliga livet och avsäga sig all egendom och till och med sitt namn.
2. Revolutionären skall avge ett "klosterlöfte" och han kallas "den invigde" i boken.
3. En revolutionär ska uthärda allt, inklusive tortyr, och vara beredd att dö för saken. Netjajev var själv beredd att bli martyr.
4. Inga mänskliga känslor som kärlek och heder får hysas av revolutionärerna.
5. Särskilda listor upprättades på dem som skulle mördas. De skulle inte avrättas pga. personlig skuld, utan pga. sin position i samhället. I första hand skall personer förintas som är särskilt skadliga för den revolutionära organisationen, och sådana vars plötsliga och våldsamma död kan orsaka mest skräck hos regeringen.
6. Moral är för revolutionären endast det som möjliggör revolutionens seger.
Netjajev var Gud för dem. Han tog sig rätten att bestämma över liv och död.
Här är svaret på några av mina frågor.
Det finns en grad av "religion" i Netjajevs synsätt. Jag har förstått att kommunismen är en egen religion, och sett att några ledande kommunister har utbildat sig till präster i Sverige efter Sovjets fall.
Redan här upprättades listor, och just så valdes människor ut. Yrket, samhällspositionen var avgörande. Och det iskalla sättet man valde ut offren, säger också en hel del om revolutionärerna.
Moral existerar inte.
Humanism existerar inte.
Jag har ofta funderat på dem som tar sig rätten att bestämma över andra människors liv och död. Nu vet jag. Man bara ser till att få den. Sedan bekymrar man sig inte om vad man egentligen gör.
Det stämmer mycket väl med livet i Sovjetunionen.
Netjajev dog i Peter-Paulsfästningen år 1882. Att han satt isolerad bekymrade honom inte. Han läste och skrev en roman. Strax före sin död bad han att få tala med en präst. Det fick han inte.
Aug. 7, 2010. Minnessten över förövarna.
I går var Ants på ett möte som av vissa kallas extremt. Några män högtidlighöll minnet av massakern i Kautla, som jag berättade om den 27 juli. En av sönerna från den brända gården var med, och han berättade om att fadern hade först bundits levande och sedan slängts in i elden av Michail Pasternak och de män som har fått en minnessten på platsen för sin "hedervärda gärning".
Jüri Liim vid en minnessten över de döda i Kautla.
Det hölls tal över människorna och händelsen. I år var det ovanligt få deltagare, kanske pga. värmen.
Jüri Liim menade att alla sovjetiska minnesmärken måste bort. Han menade att alla kommunistiska minnesmärken skulle förstöras på samma sätt som de estniska minnesmärkena förstördes av kommunisterna 1940 och 1944. En politiker förklarade att de har ett visst historiskt värde. Naturligtvis är det stötande att det finns minnesstenar över mördare som om de var hjältar, men lösningen är, att arbeta för att en förklarande skylt sätts upp på samma plats. Det ska åtminstone han arbeta för i riksdagen (riigikogu).
Man talade också om det faktum att ingen åtalats för mord begångna mot ester under kriget och tiden därefter. Helt riktigt har nazisterna fått lida för sina brott, sa de. Varför har aldrig kommunisterna fått lida för sina? Ingen har fått stå till svars för de brott som begåtts under ockupationen. Kanske skulle det behöva diskuteras. Kanske skulle man behöva fastslå vilka brott och fruktansvärda grymheter som skedde. För att visa respekt för de baltiska folken och alla andra folk som lidit så fruktansvärt under den tiden. Ett lidande kan inte jämföras med ett annat lidande. Allt lidande är personligt, men ska vi undvika grymheter i framtiden måste det diskuteras och redovisas öppet. Och kanske en ursäkt från förövarna och deras efterföljare skulle vara på sin plats. Så att vi kan sätta punkt.
Aug. 5, 2010. Legenden om den sjunkna staden.
Vi har besök av Ants kollega Turid just nu. De har varit runt med bilen och studerat Estland. Turid har varit med på Ants lärarresor här för några år sedan, och hon minns verkligen en hel del. Det är roligt.
Nu till "Legenden om den sjunkna staden":
När verkligheten blir för svår skapas myten om ett bättre liv.
Kitezj heter den sjunkna staden som finns i sjön Svetlojar 17 mil från Nizjnij Novgorod. Människorna i staden levde ett vanligt liv, men i kriget mot den fruktade kahnen Batu. Den fromme fursten i staden och alla krigare hade stupat. Då försvann staden. Den försvann inte pga. ett syndfullt folk, utan för att undgå ondskan och synden.
Det var de gammeltroende som började berätta legenden. De som ansåg att den nya formen av ortodoxi, som mer liknade den grekiska som infördes på 1600-talet, var Antikrist. De sökte sin tröst i hoppet om den försvunna staden. Fram till Domens dag är det Antikrist som regerar i Ryssland, menar de. Därnere i djupet finns det riktiga heliga Ryssland bevarat. Legenden bejakar inte den världsliga makten utan staden har försvunnit också på grund av den ondska som existerar bland ryssarna. Legenden är en del av rysk folklig religiositet som står nära naturen och nära en hednisk uppfattning om en besjälad natur.
Och nu måste jag sticka emellan med de gammeltroende vid Peipsisjön i Estland. Där har de levt i några hundra år. De trivs alldeles utmärkt, och känner sig numera som ester. I Estland, särskilt i den delen är man också naturtroende. Man har kvar en del seder från den tiden, och det är ju på det heliga berget i Ebavere många offerplatser för de naturtroende har funnits. Jag menar att här finns trots allt en viss samstämmighet.
Nåväl. Före revolutionen 1917 var sjöns stränder en plats för samtal om den kristna tron. Här samlades olika grupper av ortodoxa, liksom också anhängare av olika sekter till det ryska enkla folkets egen andliga akademi.
Legenden är starkt levande över stora delar av Ryssland och har använts av många t.ex.:
Rimskij-Korsakov har skrivit en opera på Kitezj-temat, som hade premiär 1907. "Legenden om den osynliga staden Kitezj och jungfrun Fevronia".
Michail Nesterov har målat en tavla som föreställer nunnor i bön vid stranden av Svetlojar.
Sovjetförfattarna vände sig bort från staden. Sergej Gorodetski t.ex. låter staden representera det gamla Ryssland i motsats till det nya revolutionära Sovjet. Sergei Jesenin skrev : "Jag förbannar Kitezj andedräkt". Anna Achmatova skriver i en dikt från 1940 att hon är en Kitezj-bo. Platsen är ett paradis för henne.
Och allt detta är exempel på betydelsen av legenden.
Särskilt många kommer hit på Johannes Döparens dag och dagen efter då Gudsmodern från Vladimir firas. Då är man i kyrkan, flickorna binder kransar, man tänder ljus på kvällen och låter barkbåtar segla ut på sjön.
Sjön är fortfarande en vallfärdsort och Kitzei håller på att bli en upplevelseindustri. De ryska nationalisterna använder namnet som symbol för sökandet efter ett nytt postsovjetiskt och äktryskt Ryssland.
Sjön är nästan helt rund. Det gör den mer mytisk. Tyvärr har en rysk forskare lanserat teorin att den skapats av ett meteornedslag.
Myten har framför allt använts för att finna en alternativ verklighet, en drömvärld för många ryssar att söka tröst i undan det tsaristiska allhärskardömet, undan sovjetmakten eller undan tiden själv. Så avslutar professor Per-Arne Bodin berättelsen om Legenden om den försvunna sjön.
Aug. 3, 2010. Idrott.
Direkt från Barcelona åkte de till Rakvere och tävlade i Rakvere Kuldliiga. Sedan blir det resa direkt till Stockholm. Stockholm är bra, bara en. timmes resa, berättade de.
Nu vann Gerd Kanter. En ryss med jättesvårt namn kom tvåa och esten Märt Israel trea. Bäst var ändå att:
Anna Iljuštšenko võitis Kuldliiga etapil 300 000 ja püstitas Eesti rekordi 1.95!
(Rubrik i Postimees)
Dvs. hon vann höjdhoppet med det nya estniska rekordet 1,95.
Det brinner i Moskva pga. värmen. Det är 40 grader där, och den värmen kommer tillbaka till oss i veckan. Aldrig är man nöjd.
Jag ska i morgon berätta om en rysk legend som Per-Arne Bodin använder som ett exempel på hur de ortodoxa i Ryssland tänker. Den handlar om en stad som sjunkit ner i en sjö, och påminner om staden som sjönk ner i Ebavereberget här i närheten. Vi berättade för de små barnen om sägnerna från de här trakterna, och de gillade dem. Lilla fyraåriga Elvira ville absolut åka till berget och titta.
Nu ska vi vila ut och sova. Men vi hörs!
Aug. 1, 2010. Kulturens betydelse.
Hur har det då varit i Estland? Historiskt har ingen av erövrarna visat det minsta intresse för folkets kultur. Den enda makt som gav esterna samma värde i lagen som erövrarna, det var Sverige. Under de senaste århundradena före den första självständigheten 1920 var esterna "icketyskar", de hade mycket lite kontakt med både tyskar eller ryssar. Därför blev de inte påverkade av de främmande kulturerna. Utom två grupper. De ester som arbetade inne i (de tyska) herrgårdarna, och de ester som ville utbilda sig och valde då det enda möjliga, att bli präster i den ortodoxa kyrkan.
Ants mamma kommer från sådana släkter, både hennes morfar och farfar var ortodoxa präster. Familjen var rysktalande och hennes pappa hade ryskt efternamn, som byttes mot estniskt efter 1920. Tanja lät en est forska i deras bakgrund, och jag minns att hon sa att resultatet var att de inte alls var ryssar. Däremot var deras mamma polsk grevinna. Därför döptes hon till Tatjana. Äldsta dottern i den polska släkten skulle heta Tatjana, men i den här familjen trotsade man traditionen och döpte den äldsta till Zoja. Andra gången stod de inte emot trycket, och därför hette Tanja Tatjana. Zoja, Tatjana, Irina och Georg hette barnen i rätt ordning. De skulle bli ester, så de sattes i estniska skolor, men hemma fortsatte den ryska traditionen med samovar, fester och gudstjänster i den ortodoxa kyrkan. Hemma talades det både estniska och ryska. Det huset de bodde i i Pärnu var tjänstebostad för rektorn i Pärnus ryska gymnasium. Den var prydd med små lökkupoler, som är borttagna nu. När Ants farfar sa till sin son, när han berättat om sin nya fästmö och pappan suckade "Först en polska och nu en ryska! Vad är det för fel på de estniska kvinnorna?" Då visste han inte att Irina var estniska.
Den estniska kulturen förändrades inte så mycket under århundradena. När Estland då blev fritt 1920 och byggde upp sin egen kultur på alla fronter, då lät de minoriteterna behålla sina särarter och sin kultur. Det var både bra och mindre bra. Det bra var att alla kunde ha skolor och arbetsplatser där de kände sig hemma; det mindre bra var att medborgarna inte närmade sig varandra. Dessutom var det ju också så, att under det andra världskriget blev det klart att ryssarna ansåg att Estland egentligen var ryskt, och tyskarna ansåg att Estland egentligen var tyskt. Det var bara de drygt miljonen ester som ansåg att Estland tillhör esterna. Och kanske de flesta av de länder som erkänt den fria staten.
Att Sovjet inte intresserade sig för esternas särart är välbekant. De ryssar som flyttade in i landet var Herrar. Igen. Och esterna skulle underordna sig en främmande kultur. Igen. Det är där en svårighet ligger. Att de ryssar som bor här absolut inte är intresserade av Estland. Men nu har man lagt fram ett nytt förslag i riksadgen. Att man inte ska dela upp folk efter "hemspråk". Blir man estnisk medborgare, då är man est. Det ska bli intressant att se hur det går med det förslaget.
Gerd Kanter kom "bara" fyra i EM i diskustävlingen!
