.

Vi planerar en utflykt till Tartu. Universitetsstaden. Den har en lång historia, och en del har jag skrivit om tidigare.

Det viktigaste är väl att freden med Ryssland undertecknades den 2 februari 1920 i Tartu. (Egentligen var det den 3 feb. på natten)

Ivan den förskräcklige hade anspråk på Tartu. Han ansåg att han var den rättmätige ägaren till området eftersom Jaroslaw den Vise erövrade staden 1030, men kom i esternas ägo 1224 då Svärdsriddarordern erövrade staden. Ivan levde på 1500-talet, och det speglar frågan: Vem har rätt att ha anspråk på landområden? Hur lång tid efter att man förlorat området kan man ändå kräva det tillbaka? Jag vet inte säkert hur jag ska formulera frågan, när jag egentligen vill veta hur länge osäkerheten om vad Ryssland tänker kan beröra Estland.

Tartu ligger i det område i södra Estland som tidigare tillhörde Livland, Livonia. Där talades ett finsk-ugriskt språk som skiljde sig från estniskan, men jag vet inte hur mycket. Det räknas nu som en sydestnisk dialekt.

Genom staden rinner Emajõgi. En gång var den en Hansastad trots att den ligger en bra bit från havet.

Annars är staden mest känd som universitetsstad. Tartu Universitet grundades av Gustav II Adolf 1632. Språket på universitetet har skiftat. Nu är det i alla fall estniska som är huvudspråket. Från början var universitetet inte avsett för esterna själva, så tyska var det dominerande språket länge, men även ryska har varit undervisningsspråk.

I Tartu hölls den första sångfesten 1869 när tanken på självständighet hade fötts.

Estlands första teaterscen byggdes i Tart 1864, Vanemuineteatern. Lydia Koidula skrev den första estniska skådespelet, Saaremaa onupoeg, Kusinen från Saremaa. Vid premiären var hon också en av skådespelarna.

I parken står en staty av Gustav II Adolf. Den togs bort under sovjettiden, men studenterna gjorde en snöskulptur istället. Jag minns att jag blev så förvånad när jag såg statyn första gången, kungen var så liten. En kungastaty ska vara stor och mäktig, trodde jag.

Här finns förresten också en byggnad, lika lutande som det lutande tornet i Pisa.

…

Estland måste han en ”Lasteombudsman” en barnombudsman, BO, det heter så här.

I dag för 90 år sedan erkändes Estland som fri stat ”de jure” av England och Frankrike m.fl. Så lång tid tog det innan någon stat vågade erkänna landet. Tre år efter utropandet av den fria staten och nästan ett år efter undertecknandet i Tartu. Att de till slut gjorde det, berodde på Estlands egen skickliga diplomati.

I Jõhvi stängs nu den sista bokhandeln. Tidigare har det hänt i Narva. Båda städerna ligger i norra Estland där ryssarna är i majoritet. De köper inga böcker, berättade ägaren. Esterna köper dessutom sina böcker på internet, så de behöver inga bokhandlar.  En ny fin lokal har invigts i dag. Det är det nya centret för brottsundersökningar. Det kan utföra alla tester och undersökningar som de bästa i USA. Men de saknar tillräckligt med kompetent personal. Nya måste utbildas.

Någonstans i Estland kan man just nu se 173 stycken plastkassar från den sovjetiska tiden. Då var det konstnärer som designade dem. Vi fick se några stycken, och de var vackra på ett helt annat sätt än dagens.

I natt ska det vara minus17 grader, i morgon minus 10. Sedan blir det varmare igen.

Det finns därför en krets kring Putin som vill destabilisera situationen och därmed öka behovet av en tuff ledare som Putin. Tankarna går till de husbombningar i Moskva som hösten 1999 var signalen till ett nytt krig i Tjetjenien, vilket gav dåvarande premiärminister Putin en chans att profilera sig för att sedan kunna väljas till president. Mycket talar för att säkerhetstjänsten FSB var inblandat i dessa husbombningar, skriver Blomgren.

Men huvudspåret går till norra Kaukasien och framför allt till tjetjenska terrorister. Den politiske forskaren Robert Pape vid universitetet i Chicago har studerat självmordsattacker i Ryssland. Han konstaterade sommaren 2010 i en rapport att tjetjenska självmordsbombare sedan år 2000 hade utfört 42 separata attacker, vilka totalt inkluderade 63 personer som sprängt sig själva till döds. Många var muslimer, men den främsta drivkraften uppgavs inte vara religiösa utan politiska.

... En anledning till att de tjetjenska terroristerna radikaliserats är utvecklingen i Tjetjenien. Delrepubliken styrs despotiskt av Ramzan Kadyrov, som i många år samarbetat med Putin. För lokalbefolkningen har det inneburit att en skräckregim (FSB) ersatts av en annan. Kadyrovs män är nämligen lika fruktade och hatade som de ryska säkerhetsofficerarna.

De tjetjenska terroristerna har också under de senaste åren blivit allt mer internationaliserade och samarbetar bland annat med terrornätverket al-Qaida. Tjetjener finns till exempel i dag med i de terrorgrupper som i allt större omfattning bekämpar de utländska soldaterna i norra Afghanistan. Både Umarov och Vadalov har hotat att föra sin kamp i hela Ryssland.

Den ryske presidenten Dimitrij Medvedev höll igår eftermiddag ett krismöte med chefsåklagaren, transportministern och chefen för utredningar av grova brott.

Medvedev som fokuserat sin politik kring modernisering och liberalisering, anses av många ryssar som en ”mjukis” i relation till sin tuffare ”tandempartner” premiärminister Vladimir Putin. För Medvedev är det därför viktigt i det här läget att visa att även han är beredd att ta till hårda tag mot terrorismen.

Nu är det kväll, och ingen talar längre om att det skulle vara några andra än terrorister från Norra Kaukasus som är skyldiga. Milisen söker nu tre män för planering av dådet. Hur de redan kan ana att det är just de tre vet jag däremot inte. Medvedev anklagar flygplatsen för slarv. "Hur kunde 30 kg trotyl tas in utan att det upptäcktes?!" Menar han.

I Tallinn greps en man för att ha hotat bomba flygplatsen i Tallinn, inspirerad av Moskvadådet. Han är redan dömd. Tre års fängelse fick han.

Tallinns egen bombman.

Estland har fått ett nytt flygplan. Det är ett specialbyggt Bombardierplan beställt av Estonian Air. Ett av tre beställda plan har levererats. En instruktör från Bombardier ska följa med på de första flygningarna som hjälp åt piloterna.

Antalet brott minskar i landet. Vanliga inbrott är dock på samma nivå som jämförelseåret 2003.

Våldsbrott och bilinbrott däremot hör till de som minskat.

President Toomas Hendrik Ilves ska till Stockholm för ett officiellt besök. Där har han varit många gånger. 1992 Var Ants kontakt i med estniska ambassaden i New York och pratade då med en tjänsteman Ilves. Ants sa att om Ilves kom till Stockholm, så skulle Ants visa honom staden.. "Där har jag varit, den staden känner jag." svarade tjänstemannen, som numera är president.
Postimees hade en artikel i morse om att  presidenten har medaljer med sig till Stockholm. Artikeln är nu borttagen, och ingen förklaring till detta finns. Jag kommer ihåg att Göran Persson var en av medaljörerna. Det förvånar mig verkligen. För det första: Det var G P som föreslog att Sverige inte skulle ge arbetstillstånd under de första åren till människorna i de nya medlemsländerna i EU. Därmed spred sig en känsla i Baltikum m.fl. länder att de fortfarande inte var riktiga människor. För det andra var det G P som åkte till Riga på 90-talet och krävde att letterna skulle göra upp med sin historia och ta ansvar för de mord som hänt i koncentrationslägren under den tyska ockupationen (har man ställt samma krav på Norge och Danmark?), utan att med ett enda ord nämna de följande nästan femtio  åren då letterna själva mördades och deporterades. Fullständigt känslokallt.

Nu ska jag återge en artikel i Eesti Ekspress skriven av Pekka Erelt

Rubrik: Historiker i propagandans tvärdrag.

I slutet av november var en grupp estniska historiker och jurister i Moskva för ett medverka vid en konferens mellan ester och ryssar. Konferensen hette: "Ryssland och de baltiska regionerna under 1700 till 1900talet.
Man träffades på Ryska Vetenskapsakademin, och Estland representerades av nio historiker och jurister, bl.a. Magnus Ilmjärv, Toomas Karjahärm, Aadu Must, Rein Müllerson, Rein Ruutsoo och Karsten Brüggemann.

Konferensen sponsrades bla.a. av fonden: "Jantarnõi most" (Bron över det lugna havet) Den fondens president är Jüri Sizov (med lettiska rötter), journalist sedan 70-talet. 1976 befordrades han till informationsagenturen Latintorms vicechef. Latintorm arbetar med utlandspropaganda. 1991 blev han Tass:s huvudredaktör och är sedan dess den ryska informationskanalens chef och arbetar bl.a. med Europa-Srüinfo nõukogu. Dvs. han är propagandachef.
Fonden har en dotteravdelning i Lettland: "Bärnstensbron, baltiska fonder" vars chef Andrej Jakovlev, också med lettiska rötter. Han började också på 1970-talet, och är nu medlem i organisationen Europa-Ryssland och lektor vid Baltisk-Ryska Institutet.
Ingen sysslar med historia, men däremot med propaganda.
Ett par veckor innan konferensen var beslutad föreslog den ryske ambassadören i Tallinn, Jüri Merzljakov, att man skulle skapa en tvåstatskommission för att lösa problemen med vad som egentligen hände på 1900-talet. Liknande kommissioner fanns redan i Polen och Litauen. När man analyserar vad som egentligen hänt i dessa kommissioner ser man att några diskussioner om historien knappast alls förekommit.
Det började med att Putin år 2002 föreslog en sådan kommission i Polen. Han visste att det som har hänt i Katyn aldrig skulle glömmas. Polen hade uppmärksammat Ryssland på Katynproblemet hela tiden och påmint dem om vad som hänt där. Putin ville komma runt problemet, men han gav sitt slutliga godkännande till kommissionen först 2008. Från Polen kom utrikesministern, Adam Rotfeldt och från Ryssland "akademikern" Anatoli Torkunov, som visade sig vara hög FSB-man.
Ryssland visade många dokument om morden i Katyn. I Europa skrev medierna om förändringen i förhållandet mellan de två länderna. ”Det historiska samtalen har bara börjat.”
Då skedde en stor förändring. Kommissionens sekreterare Artjom Malgin meddelade att någon historiekommission inte längre behövdes. "Om två staters förhållande förbättras behövs inga sådana undersökningar. I framtiden kommer kommissionen istället arbeta med Polens framtid i EU." (SIC!?) Så mycket blev det av den historiska undersökningen.
I nov 2010 meddelades det att kommissionen nu fått en ny uppgift. Den ska arbeta med frågan: Östrelationer och ny impuls mellan Ryssland och EU.
Anmärkningsvärt är att en av ledarna och ideolog i kommissionen är Rysk-baltiska mediecentrets direktör, Igor Pavlovskij. Författaren Alexandr Jukovs bok "Deporteringen från Estland, vad som egentligen hände" har inspirerats av denne Pavlovskij (se min blogg 4 okt 2009, där jag skriver ... Johan Bäckman, doktor i juridik och docent i rättssociologi vid Helsingfors universitet. Ett av hans biämnen på universitetet var politisk historia, understryker han och börjar korrigera den estniska historieskrivningen. Han hävdar att: Estlands har aldrig ockuperats av Sovjet och att dagens Estland tillämpar apartheidsystem mot landets ryssar. Han samarbetar med Nasji, Putins ungdomsförbund och var utestängd från Estland under de känsliga dagarna 8-10 juni i år. ”Vi vill motarbeta esternas grova historieförfalskning.” säger han i finska Huvudstadsbladet. Hans idéer är tagna direkt från Pavlovskijs bok.)

I oktober var det ett seminarium i Moskvas närhet i orten Himki. Det var historielärare och journalister som träffades för att tala över ämnet: "Varför är historiesynen så olika i Ryssland och Estland? Hur ska man få människor att förstå vad som egentligen hände? En av arrangörerna var den liberala historikern Irina Karatsuba från Moskvas universitet. Från Estland kom historikerna Lauri Mälksoo, som jag skrev om i går. Luften var estvänlig till det ögonblick när Pavlovskij reste sig och sa att ”1939 och 1940 års händelser absolut inte kan kallas ockupation!” Han hävdade att det var Estland som önsade att samarbetet mellan länderna skulle utvidgas. Esterna hade själva vänt sig till Sovjet 1939. "Rysslands politiska klass är helt övertygade om att om Ryssland skulle erkänna ockupationen skulle Estland komma med ersättningskrav. Ännu har ingen på offentlig nivå i Estland krävt någon ersättning.”

Kanske skulle Estland göra ett offentligt uttalande att inga ekonomiska krav kommer ställas om Ryssland erkänner att Estland verkligen var ockuperat, föreslår artikelförfattaren. Om Ryssland skulle gå med på något sådant skulle det ansträngda läget kanske försvinna.

Det är klart att det också är ett problem att det aldrig avlossades några skott vid ockupationen. Det ser Ryssland som esternas medgivande, men det skrivs det inget om i artikeln.

De historiker som kom hem efter mötet i Moskva förklarade att inget hänt.

Det foto som visas i tidningen föreställer äldre gråtande ryssar framför en Stalinstaty den 21.12 2010, Stalins 131:a födelsedag.

Att det är oerhört svårt för oss i Väst att se och tolka vad som händer i Ryssland är helt klart. Missförstånden har varit många. Vladislav Savic, som hittas både i Sveriges radio och FN, har skrivit "Vladimir Putin och rysskräcken" utgiven 2010, tar som exempel upp presidentvalet i Ryssland 1996, när Jeltsin omvaldes.

Det visade sig vid parlamentsvalet i december 1995 att kommunisterna och deras stödpartier dominerade duman.Viktor Tjernomyrdin med partiet "Vårt Hem Ryssland" fick bara 10 %. Extremnationalisterna med Vladimir Zjirinovskij blev det näst största partiet.

Jeltsin var under den här tiden redan svårt alkoholiserad och kunde inte styra riket. TV hade visat honom berusad både i USA hos Bill Clinton, i Sverige och på andra ställen. Förtroendet för presidenten var mycket litet i Ryssland. Jeltsin funderade på att införa undantagstillstånd, men avråddes. Istället insåg man mediernas roll. Oligarkerna, de som skickligt hade skott sig på statens egendomar ägde också medier. Två av dem ägde en rad viktiga kanaler. De skrev under ett hemligt avtal med Jeltsin om vem som skulle få komma fram och hur de skulle presenteras. Kommunisterna skulle inte alls synas i TV. Yttrandefrihet och demokrati fick stryka på foten.

Savic citerar den svenskspråkige journalisten Fjodor Ljukanov: Det visar hur naiva och orealistiska vi var i början av 1990-talet, när vi trodde att Ryssland skulle bli en demokrati inom ett par år, som Estland och Tjeckien. ... Det var första gången i historien som man snabbt försökte omvandla ett land, som har psykologin, funktionen och storleken som en stormakt. ... Men oligarkerna och den dåvarande makteliten missbrukade demokratin och de enorma förväntningar som samhället hade. Detta är deras kolossala historiska skuld.

Så genomfördes valet. En rad svenka riksdagsmän och -kvinnor hade kommit för att följa dumavalet och presidentvalet. Bl.a. dåvarande folkpartiledaren Lars Leijonborg. "Det har gått bra vid de lokaler som vi besökt. Demokratin är på rätt väg som jag ser det. Och de andra höll med honom. Så grundlurades Väst.

I kapitlet om Putins barndom måste jag också kommentera Savics berättelse om pappa Putin.
Fadern Valdimir hade utkommenderats till fronten under andra världskriget. .. Han hamnade sedermera inom den dåvarande sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD, med uppdrag att utföra sabotage bakom tyskarnas linje. ... Under ett uppdrag i Estland var han nära att bli tillfångatagen och dödad. Tillsammans med 27 sovjetiska soldater hade Vladimir luftlandsatts på den estniska ön Ösel för att utföra olika sabotagedåd. De blev upptäckta av lokalbefolkningen: Det var ester som gav dem mat men sedan lämnade ut dem åt tyskarna. ... Bara 4 av de 28 soldaterna överlevde" skriver Putin i sin memoarbok. ... Möjligen förklaras faderns erfarenheter från andra världskriget Vladimir Putins lite avoga inställning till den estniska lokalbefolkningen.

Observera att Fadern Putin var en fiende till Estland som brände och förstörde folkets egendomar. Om han utförde våldtäckter vet jag absolut inget om, men det var vanligt annars. Efter ett år i helvetet förorsakat av sovjeterna var esterna livrädda för dem och självklart meddelade de tyskarna. Kom ihåg att han var i egenskap av "myndighetsperson" i ett land de sargat och brännt. Ja, jag blir så upprörd.

I dag talar man om att Moskva tagit till de "mjuka" stridsvapnen. Förtal och manipulationer gäller numera i förhållandet med esterna och flera andraländer. Det förekommer i radio, TV och filmer. I skolan och på universiteten.

Hanno berättade i dag att han talat med väldigt många ryssar sedan vi sågs senast. Han berättade:

I Königsberg får de meniga ryska soldatena lära sig att Ryssland byggde upp Königsbeg, sedan togs landsdelen av Tyskarna som förstörde mycket, nu har Ryssland tagit tillbaka sitt område.

Under sovjettiden fick ryska turistgrupper in Tallinn fick lära sig att innan Peter den store kom till staden var området öde. Det var Peter som byggde staden. (Det hörde Hanno med egna öron)

Ryssarna skulle till varje pris lära sig att de var det mest framstående folket i världen. Detta fotsätter än i dag både i Ryssland och i de länder ryssar bor. I Estland antar man att ca 20 % av de estniska ryssarna tror på den ryska propagandan. De övriga är försiktiga med vad de säger offentligt, men inom ” skål och vägg” skakar de på huvudet.

Nu ska jag avsluta essän om litteraturens betydelse i Ryssland, skriven av Anderej Zorin.

Det var alltså bara i böckernas värld man kunde få uttrycka sina åsikter i Rysslands censurerade värld under tsartiden. Litteraturen fick därför en stor betydelse, och uttolkningar blev viktiga. Under 1700-talet anammades den västeuropeiska kulturinstitutionen: litteratur i den ryska världen. Litteraturen fick större betydelse där än i väst. Vi läste med förvåning och stort intresse Dostojevskij och andra, och förundrades av mystiken. De gav oss vår bild av Ryssland.

Själva fick de klart för sig att en förvandling av landet var nödvändigt, och att det skulle komma något gott ur den.

Att den ryska människan är speciell lyckades Dostojevskij verkligen föra fram i sin sista essä: Pusjkintal som han höll när Pusjkinmonumentet avtäcktes i Moskva 1880. Dostojevskij sa att ...Han såg Pusjkins och därmed hela Rysslands unika karaktär i den enastående förmågan att förstå andra nationer bättre än dessa nationer förstår sig själva.
Denna analys hade också en tydlig politisk dimension - den nation som kan förstå alla andra nationer är en naturlig ledare för världssamfundet. Hyllandet av Pusjkins universella geni blir en tunt maskerad legitimering av Rysslands imperialistiska mål.
Sedan citerade Dostojevskij författaren Fjodor Tiutjev: "Låt gå för att vår jord är fattig, men till denna fattiga jord nedsteg välsignade och i en träls gestalt Kristus. Varför skulle inte hans sista ord finnas inom oss? - ...De sista skulle än en gång bli de första.

Ur denna visshet föddes den kommunistiska revolutionen i Ryssland.

---

Nu ska jag ge er en gåta.
Vem har slagit fast dessa punkter. På vilka ställen har vi sett dem användas? (Svar får ni i morgon.)

1. Krig kan inte undvikas - det kan endast skjutas upp till din fiendes fördel.

2. Det är säkrare att vara fruktad än älskad.

3. Var alltid beväpnad.

4. En klok ledare ska inte hålla sitt ord om det kan skada honom själv.

5. Den som hjälper någon annan till makten förgör sig själv.

6. Man bör antingen vinna människorna för sn sak eller utrota dem.

7. Skadar man någon ska det vara så grundligt att man inte behöver frukta hämnd.

8. Det bästa sättet att värdera en fiende på, är att se på männen omkring honom.

9. En ledare bör vara en räv för att känna snaran och ett lejon för att skrämma vargarna.

Det var en häftig nyårsafton. Det har aldrig tidigare varit så många raketer här runt vårt hus. I Tallinn var det magnifikt. Här är det http://www.err.ee/ext/popup.aspx?f=2&i=38338&mode=100 Titta och förundras.


---

Per Arne Bodin är professor i slaviska språk vid Stockholms Universitet. Han är specialist på rysk kultur och den ortodoxa traditionen.


Den ortodoxa kyrkan har spelat en stor roll i Ryssland och spelar åter en stor roll. Både Putin och Medvedev har för säkerhets skull meddelat att de är troende ortodoxa. Drygt 80 % av alla ryssar säger sig vara ortodoxa, men bara hälften säger sig vara troende. Religionen är en fråga om identitet.

För att Stalin skulle få ”lend-leaseavtalet” krävde Rosevelt att kyrkorna och synagogorna skulle öppnas, liksom att officerranna skulle få sina gradbeteckningar på axelklaffarna tillbaka, vilket allt dittills varit förbjudet (min blogg den 24 okt.2010)

Under sovjettiden när ateism rådde, då tilläts vissa kyrkor vara öppna, men prästen skulle rapportera vilka som besökte kyrkan till KGB. Det var en präst som berättade det för oss 1978 i Tallinn. Den ortodoxa kyrkan har inte gjort upp med detta. När boken "Om Ryssland" skrevs, då var Alexej II fortfarande patriark. Han är numera död. Han ville bli begraven i Kuremäe klosterkyrkogård, men det tillät inte Putin eftersom det ligger i Estland.

Patriark Alexij (i världen: Alexej Michailovič Riidiger) föddes den 23 februari 1929 i Tallinn (Estland) i en djupt troende familj. Patriarkens far, Michail Alexandrovič Riidiger († 1962) var född i St. Petersburg, studerade vid en juridisk läroanstalt, genomgick gymnasiet i emigration i Estland, avslutade år 1940 en treårig teologisk utbildning i Tallinn och blev vigd till diakon och senare till präst; under 16 år var han kyrkoherde i Gudsmoderns födelses Kazanskij-kyrka i Tallinn och medlem och senare ordförande i stiftsrådet. Patriarkens mor, Elena Iosifovna Pisareva († 1959) var född i Reval (Tallinn) (från /ortodoxaktuellt).

För ca 1000 år sedan antog Kievriket kristendomen. Formellt var kyrkan underställd kyrkan i Konstantinopel, men år 1589 förklarade sig kyrkan i Moskva självständig och utsåg sin egen patriark.
Den ryska ortodoxa kyrkan skiljer sig från den västeuropeiska på flera punkter, som Ekéus förklarar:
1. Konservatism. Det viktigaste är att bevara traditionen och de eviga värdena. Den är baserad på en föreställning om beständighet och oföränderlighet, även om vissa förändringar skett under seklens gång.

En känd teolog: