Mars 31, 2011. Våren i Estland.
Ser ni våren: videung, svanarna, storkarna, snödropparna och stararna? Det här ska glädja er i dag. I morgon blir det allvar igen. Hm. Det är ju första april i morgon. Men jag blir nog allvarlig i alla fall.
Mars 30, 2011. Stalins barn av Owen Matthew.
I Ebavere är det fortfarande mörkt tycks det, och snön ligger kvar i skidbackarna.
I centrum står bilarna parkerade framför en hög snövall.Vägarna är fria från snö, men det är allt.
Nu ska jag skriva några rader om boken "Stalins barn". Den är alltså skriven av Owen Matthew, son till en rysk mamma och en engelsk pappa. Hans morfar Boris Bibikov var en hängiven bolsjevik född på Krim 1903 eller 1904. Han döpte sin förstfödda till Lenina efter den store ledaren Lenin.
Boris Bibikov
Författaren skriver om kulakerna:
"Partiet ser det som rättfärdigt att ändra den politik som går ut på att begränsa kulakernas möjligheter att utsuga andra till en politik vars syfte är att likvidera kulakerna som klass", löd ett dekret från centralkommittén den 5 januari 1930.Protokollet från Wannsee 1942 som drog upp riktlinjerna för "den slutliga lösningen på judefrågan" är mer välkänt, men det sovjetiska kommunistpartiets dom över kulakerna skulle komma att skörda dubbelt så många dödsoffer.
Morfar Boris Bibikov var vittne till svälten och döden i Ukraina. Morfar Boris var angelägen att ingen i hans familj skulle veta något om nöden.
Själv såg han de döda människorna som hämtades under de mörka nattimmarna så att ingen skulle kunna se vad som verkligen hände i Ukraina. George Bernard Shaw deklarerade efter en omsorgsfullt regisserad rundresa i Ukraina att han "inte sett en enda undernärd människa". Walter Duranty, Pulitzerprisvinnare och journalist vid New York Times avfärdade rapporterna om hungersnöd som antisovjetisk propaganda.För partiet var bönderna bara revolutionens avfallsprodukter som man kunde strunta i tills de var kloka nog att dö - sedan kunde man glömma dem helt. Partiets ledare ville att världen bara skulle se de lysande framstegen, inte det opris som betalades för dem.
Familjen hade fått förmåner i detta "jämlika" land, Sovjetunionen. Eftersom Boris Bibikov hade en hög tjänst blev de tilldelade en stor lägenhet med bekvämligheter, och Boris själv fick tillgång till en datja för semester, problemet var bara att han arbetade så hårt, att han inte hann ta någon semester förrän efter tre år. Han ville alltså att hans familj inte skulle se nöden, så han tog de kuponger han fick till den speciella affären för partifolk och köpte frukt, grönsaker och karameller, och från den fabrik han hade lett byggandet av tog han också mat. Vad tänkte Bibikov på när han stoppade ned pappersemballerade korvar i sin portfölj samtidigt som skymningen föll och kringflackande, utsvultna, desperata bönder började flockas på gatorna? Jag (författaren) är ganska säker på att han tänkte så här: tack Gud för att det inte är jag och de mina.
Men deras liv tillsammans närmade sig slutet.
Mars 29, 2011. Till siste man.
Färre känner till Estlands brutala historia eller vet att Estland utgör ett fascinerande historiskt och kulturellt gränsland mellan öst och väst, inte sällan med många minnen från det svenska stormaktsväldet. ... ett ofta bortglömt faktum: att Estland under andra världskrigets slutskede var skådeplats för några av de allra hårdaste striderna i stormaktskriget mellan det nazistiska Tyskland och det kommunistiska Sovjetunionen.
Enbart under 1900-talet drabbades Estland av fyra ockupationer genom främmande makt, delvis under förödande krigshandlingar, och blev skådeplatsen för två inbördeskrig.
De fyra ockupationerna skedde dels vid första världskrigets slutskede, tysk resp rysk ockupation och under det andra världskriget rysk, tysk och åter rysk ockupation, alla under åren 1940 - 1991 med ett kort avbrott i september 1944. De två inbördeskrigen var när de först befriade sig från ryssarna och sedan från tyskarna innan fredsförhandlingarna skrevs under i Tartu 1920.
Det är mycket för ett litet land.
Vidare:
Baltstaterna var från 1940 ockuperade rättslösa objekt. ... Enbart under ockupationsåret 1940 - 1941 mördade eller deporterade NKVD 60 000 ester av en total befolkning på drygt en miljon människor.Dessa grymma och omfattande sovjetiska utrensningar resulterade i en grogrund för många esters avsky och hat mot moskva-kommunismen och dess hantlangare.
Han beskriver också de fruktansvärda situationer när ester slogs mot ester, och, som jag tidigare sagt blev ett livslångt trauma för många ester (såsom Ants morbror) att de antagligen skjutit ihjäl sina vänner.
Under punkten Pogromer i Baltikum:
Av Estlands judiska befolkning lyckades 75 % fly till Sovjetunionen före den tyska inmarschen sommaren 1941. Av de kvarvarande estniska judarna mördades samtliga, närmare 1 000 män, kvinnor och barn under tysk ockupation. ...Det bilddes en estnisk regeringskommission kring estnisk medverkan i massmord både under sovjetisk och tysk ockupation 1940 - 1944. Det var en tysk SS-Obersturmbahnführer Martin Sandbergers Sonderkommando 1A som hade fått uppdraget att likvidera alla estniska judar. Tyskarna var få och därför beroende av inhemska villiga krafter till sin hjälp. Kommissionen skrev 2001 sammanfattande: "It is unjust that an entire nation should be criminalized because of an action of some of its citizens, but it is equally unjust that its criminals should be able to shelter behind a cloak of victimhood."
Tilläggas bör också som jämförelse att under samma tid likviderades minst 7 250 ester. Och vår dotter berättade för flera år sedan att Ferenc Göndör sa, när han höll föredrag om förintelsen, att tyskarna var inte värst. Det var balterna som var de största syndarna. Kan esterna någonsin bli värderade som människor? Tyskarna kallade dem för "Undeutche"/"icke-tyskar" och hade därmed getts ett sämre värde än tyskar. Jag känner att, om knappt 1 000 judar och drygt 7 250 ester mördas under den national-socialistiska ockupationen, då kan man kanske säga att det var drygt 8 250 människor som mördades under tysk ockupation, och det är förfärligt!
Jag har lagt boken i kön för "böcker jag ska läsa", så jag lär återkomma om den.
...
Så var det Claes Arvidssons ledare i SvD i dag.
Är jag verkligen ett hot mot Ryssland? frågar han i rubriken.
Michail Nenasjev(N), ledamot av dumans försvarsutskott och representant (naturligtvis) för maktpartiet Förenade Ryssland hade kallat till samtal med svenska politiker, forskare och journalister i Moskva.
Ryssland har så många problem att brottas med att man inte har något att "exportera" till andra länder, menade N, som anklagade svenska medier för att ändå framställa Ryssland som aggressivt. Den militära upprustningen handlar om att återgå till en normal nivå. Georgien betecknade han som så litet att man knappt hittar landet på kartan. Så var det med den saken.
Han klagade på att dumaledamöter har sina tjänstebostäder på en gata uppkallad efter Olof Palme, men att något motsvarande inte fanns i Sverige. Putingatan skulle nog kännas rätt för honom.
På en öppen fråga om mänskliga rättigheter i Ryssland avfyrade han två motfrågor: Har ni utlämnat Julian Assange (i verkligheten har han inte inkommit än)? När ska ni införa sanktioner mot Baltikum?Motfrågorna illustrerar vad man från rysk sida anser vara dubbelmoral i kritiken av Ryssland, men som allra mest demonstrerar en ovilja att se sitt eget land i ögonen. Svenska domstolar är i grunden rättssäkra medan de ryska är en tragisk parodi.
Allt är inte frid och fröjd, men fri- och rättigheterna för de stora ryska minoriteterna i Estland och Lettland är något som ryssarna i Ryssland bara kan drömma om.
Jag hoppade verkligen till när det visade sig att journalister ingår i Rysslands hotbild. När N lade ut texten om medias dubbla standard landade han i att problemet är på samma hotnivå som organiserad knarkhandel och piratverksamhet (dock efter terrorism och kärnvapenspridning).
I hans konspiratoriska värld försöker olika mediecentra framkalla en informationskris som i sin tur kan utvecklas till hot. Det är i sin tur ett av motiven för att utveckla de strategiska kärnvapnen.
Dumaledamoten Michail Petrovitj Nenasjev kan verka extrem, men i Ryssland är han inte det.
När ska det ryska sättet att tänka närma sig det europeiska? När ska man kunna samarbeta och veta att den andra parten verkligen förstått vad man kommit överens om? Ryssland är Estlands granne, och har ett ständigt intresse av att ta tillbaka landområdet på ett eller annat sätt. Kan de två kulturerna någon gång närma sig varandra?
Mars 27, 2011. August Rei.
August Rei 1889–1963
- 1917 – Vice-Chairman (Chairman K. Päts) and Chairman of the Supreme Committee of Estonian Servicemen
- September 1918 – Minister of Labour and Welfare of the Temporary Estonian Government; from 27th of November 1918 to January 1919 – also the Deputy to Prime Minister Konstantin Päts and Acting Minister of Education substituting for Karl Luts, who was imprisoned in Russia
- Legal Advisor to the Ministry of Labour and Welfare starting in February 1919
- Member of the Constituent Assembly as a representative of the ESDWP and Chairman from 23rd of April 1919 to 20th of December 1920
- Member of the Riigikogu 1920–1937 (primarily in the General, Foreign Affairs, and Financial Commissions)
- Chairman of the Second Riigikogu from 9th of June 1925 to 22nd of June 1926
- State Educational Advisor starting in 1923
- Leader of the Estonian delegation to the Estonian-Latvian Border Commission 1923–1925
- Leader of the Estonian delegation to the Plenary Meetings of the League of Nations in Geneva in 1925
- Prime Minister from 4th of December 1928 to 9th of July 1929
- Chairman of the Tallinn City Council, 1930–1934
- Consultant to the Ministry of Roads starting in 1931
- Foreign Minister from 2nd of November 1932 to 19th of May 1933
- Candidate for Prime Minister in 1934 (along with Konstantin Päts, Johan Laidoner, and Andres Larka)
- Deputy Foreign Minister from 17th of August 1936 to December 1937
- Estonian Ambassador in Moscow from 15th of January 1938 to July 1940
- Member of the Foreign Delegation of the Republic of Estonia starting on 25th of September 1940
- Member of the Foreign Centre of the National Committee of the Estonian Republic 1944
- Foreign Minister in the Otto Tief’s Government from 18th of September 1944 to 9th of January 1945
- Prime Minister and Acting President of the Estonian Government in Exile after the death of Jüri Uluots on 9th of January 1945 until his death on 29th of March 1963
Apropå vapen riktade mot oss från Sovjet:
Vid slutet av den andra världskriget 1945 var Tyskland det enda land som hade ballistiska missiler klara att användas (V2 eller A4). När kriget nådde Tyskland började de allierade (speciellt USA och Sovjet) samla information och exemplar av missilerna i både de amerikanska och de sovjetiska zonerna. Alla detaljer samlades in och sändes till Sovjet.
Missilerna började produceras I den speciella konstruktionsbyrån Artillerifabrik nr 88 (I nov 1945 med S. Koroljov som chef.) Testmiljö byggdes i Kapustin-Jar 100 km från Stalingrad 1947. I oktober 1947 färdigställdes den första V2:an I Sovjetunionen där. Den döptes till R-1, och togs i bruk av sovjetarmén 1950.
Massproduktion av missilen R-1startades! Och många andra började framställas.
Jag övergår nu till att tala om hur det såg ut i Estland:
De enda strategiska missilerna som utplacerades i Estland var R-12 och R-12U. Missilerna kunde flyga 200 mil och bar kärnvapen på 1 eller 2,3 megaton (1 megaton = 1 miljon ton)
R-12, Man använde en blandning av salpetersyra och –oxider (nitro oxide). Detta gjorde den snabbare att framställa.)
R12U fanns bara i Vilaski i Valgamaa, där missilerna fanns i underjordiska schakt. Det fanns fyra regementen i Sovjet-Estland. Ett låg på Arkna tee i Rakvere, med Kadila och Tohu under sig. De andra fanns i Võru (med bataljoner i Sänna och Nursi), i Niirsalu i Haapsaludistriktet (bataljoner i Piirsalu och Siimika) och det fjärde fanns i Valga (bataljoner i Roono, Uniküla och Vilaski.) De lades ned mellan åren 1978 och 1989.
Mars 26, 2011. Fiendens militär stannade kvar.
När jag tittar igenom min lista över böcker jag läst sedan jag började med bloggen, då ser jag för det första att det är inte alla böckerna. För det andra att det är en stor dominans av böcker om Stalin. Och fler har jag som väntar på att bli lästa. Varför är jag så intresserad av just honom? Det är väl självklart att det är intressant med en så sjuk och så fullkomligt hänsynslös människa med så mycket makt.
Och varför vågade så få ärligt säga att han var galen?
Varför var det så många utanför Ryssland som beundrade det han gjorde? För att han så konsekvent arbetade mot det stora målet: kommunismen i hela världen? Ingenting kunde stå i vägen för de ambitionerna. Och han lyckades få allför många med på noterna. Han satt till och med tillsammans med Bucharin och diskuterade avrättningen av Bucharin själv. Han lyckades få offret att intellektuellt förstå att det fanns ingen annan lösning. Han måste mördas.
Naturligtvis kommer vi också fram till frågan: Varför frågade de inte esterna? Den som jag måste få svar på. Hur kunde vi i väst låta bli att fråga de människor som flydde i panik från Estland (och andra östeuropeiska länder) varför de flydde. Om några människor visste vad som skedde i Sovjetunionen, då var det just de människorna, som nyss levt i ett land där man kunde andas fritt, och sedan ockuperades till ett liv i skräck, fasa och död. Men vi frågade inte. I Sverige fanns det många att fråga. En tidigare statsminister, August Rei som förresten föddes för 150 år sedan den 22 mars 1886. Vi frågade honom aldrig. Inte heller ambassadör Laretei, som också fanns här. Ja, de var ännu fler som skulle kunnat berätta. Är det för att vi svenskar alltid vet vad som egentligen är sant, eller är det för att vi gick på lögnerna som spreds från Sovjet att de var nazister/fascister allihop. Eller var det helt enkelt för att Sovjet/Ryssland var/är ett så stort rike med fruktansvärda vapen?
Vad försiggår egentligen på regeringsnivå? Hur resonerar man? För det mesta får vi inte veta. Just nu har vi fått kunskap om hur det resonerades på UD under och efter kriget när det gällde de baltiska staterna. Och det är skrämmande. Kallt resonerade man om att Sovjet antagligen måste ha en militärbas kvar i dessa länder. Åt vilket håll var de vapnen riktade? Mot Natoländerna runt omkring oss naturligtvis. Utan svårighet kunde de omdirigeras mot Sverige också.
Ja, jag beundrar de baltiska staterna som faktiskt lyckades få ut all sovjetisk/rysk militär. Även om det skedde först efter ett par år. Vilket annat land skulle acceptera att ha fiendens militär i sitt land. Sin fria republik. Hur kunde svenskar resonera så märkligt? Aldrig förstod man sig på de här små ländernas styrka och envishet!
En annan fråga jag söker svar på är: Varför har man klandrat de baltiska republikerna så hårt för att de inte klarade att hålla sina länder fria från diktatur under de tjugo år de var fria mellan världskrigen? Hur såg Europa ut då? Hur lång tid hade de övriga europeiska länderna fått på sig att skapa sitt nya land? Jag ska se om jag hittar svaret i en bok jag har på lut: Isberg, Alvin Med demokratin som insats. Men det dröjer ett tag innan jag ska läsa den. Just nu läser jag ju om Stalins barn.
Mars 25, 2011. Minnesdag för de deporterade.
Ljus i Tallinn
vid Törnroskorset i Rakvere.
Postimees frågade sina läsare: Var ni berörda av deportationen?
Svar:
2,8 % är själva överlevande.
70,4 % har deporterade i familjjen
26,9 % har av olika anledningar sluppit.
Det verkar som om de hemska minnena ändå suddats ut en aning. Nu gör man iordning KGB-huset i Tallinn så, att det åter blir lägenheter att bo i. Kanske man så småningom också kan göra i ordning det stora bruna trähuset i vårt centrum också, som ingen vill vidröra. Där har alltför många orstbor pinats och torterats av KGB.
Huset som ska bli fullt av moderna lägenheter.
Utsikten från översta våningen.
Den som inte vet vad som hänt där kommer naturligtvis tycka att han/hon bor fantastiskt fint!
Vladimir Antonov, rysk miljardär
vill köpa en bank i Estland. Han nämner Krediiidi pank, men deras position är osäker. Det uppges att man inte med säkerhet vet vem som äger banken, som ändå är en stor bank, den har 320 miljoner dollar i reserver. Banken är visserligen inte till salu, men sådant kan man alltid diskutera, säger Antonov.
I Moskva skadades 150 människor i ishalka. Även i Estland är det glashalt. Vid Sõmeru mellan Tallinn och Narva har 11 bilar varit inblandade i en krock.
Problemen med frihetsstatyn i Tallinn tar visst aldrig slut. Nu har man upptäckt att en glaspanel är sönder.
Två unga män har förädlat liberiabreven. De kan få insatsen att växa. De kanckar på hos folk och erbjuder dem att om de stasar 1 000 Euro i dag kan de på en vecka ha fått summan att öka i värde tio gånger. Ingen har ännu trott på dem, så vitt vi vet, men de är anmälda av många personer och söks av polisen. Det kan inte vara helt svårt att hitta dem eftersom de är svarta, och det finns inte så många svarta i Estland.
En av de eftersökta männen.
Jag har ju berättat tidigare om den svarte mannen i Estland som gärna visade upp sig för skolbarnen för att de skulle se att det är på riktigt.
Några storkar har redan kommit! Det måste kännas väldigt kallt för dem.
I dagens Novaja Gazeta kan man läsa om Putin och Medvedev "the bad guy" och "the good guy". Är det ett spel eller är det på riktigt? Läs:
http://en.novayagazeta.ru/data/2011/030/00.html
Mars 23, 2011. Stalins barn.
Han berättar om en händelse i Smolensk dit många föräldralösa barn evakuerades under kriget. Läraren vid en skola, som var fylld till bristningsgränsen med elever, hade vid lunchtid med sig en korg med svart bröd för att barnen skulle få mat. Hon hade bett lokalbefolkningens barn att lämna ifrån sig brödbitar för att barnhemsbarnen inte skulle behöva svälta. Min mamma berättar rakt på sak, utan att blanda in några känslor. Hon tittar inte på någon. Hon håller upp sina två pekfingrar för att visa oss storleken på brödbitarna i korgen. Tårarna flödar ur hennes ögon. ... Trots att jag har hört henne berätta det här tidigare slås jag av människolivets mirakler och nyckfullhet - att det hungriga barnet i den där kalla skolsalen under en bister krigsvinter är samma person som nu sitter mitt ibland oss en varm eftermiddag.
Sedan måste jag säga, att jag verkligen hade rätt när jag sa i radioprogrammet Klarspråk någon gång 1988-1991 att "inte förrän vi läst lika många böcker eller sett lika många filmer om Stalins läger i Gulag som vi sett om Hitlers koncentrationsläger kan vi jämföra Stalins brott med Hitlers." Nu börjar vi kunna det. Och det är lika fruktansvärt.
Mars 22, 2011. Estniska troll.
Det stora reseföretaget Happy Cruises har beslutat introducera lyxkryssningar med Tallinn och Köpenhamn som bas. Resorna ska gå från Tallinn mot S:t Petersburg, Helsingfors, Stockholm, Visby och avslutas i Köpenhamn. En andra resa går sedan åt andra hållet. Det kan betyda att turismen ökar i Östersjön. För Tallinn betyder det naturligtvis en del att basen är just Tallinn. Vi ska se efter sommaren om det blivit någon ökning av turister. Flygtrafiken kommer också att öka eftersom ca 850 människor ska forslas till Tallinn resp. Köpenhamn inför varje krysstart, och sedan därifrån.
Konstnären Pille Tammela har skapat en vänlig trollvärld. Under studier i Norge och övriga Norden upptäckte hon trollen. De norska trollen är stora, gapiga och skräniga. De svenska är små och elaka och de finska är tysta och gloende. Hon skapade de estniska trollen: vackra, snälla och godmodiga. Så tycker esten om att se sig själv, vänlig, naturtroende, familjekär, historieberättande och genompräktig.
Konstnären
och hennes troll
I den estniska landsorten har man börjat med att förnya VVS-rören. Allt ska vara bytt och klart innan årets slut.
Affärskedjan Maxima har börjat byggandet av en ny saluhall i Rakvere mellan Rakvere Spa bakom Pihlaka kohvik och den ortodoxa kyrkan.
Måndag natt mottogs våren av bl.a. borgmästaren Edgar Savisaar,60 på Musumäe i Tallinn. Våren började i går kl. 01.21.
Borgmästaren talade till de närvarande men kunde inte ta ögonen från Sofja Derjugina,22 som stod bland publiken. Efter talet gick han nerför trapporna, hälsade artigt på Sofja D, satte sig i sin bil och for iväg. Sofja tog fram sin mobil, ringde ett samtal, borgmästarens Mercedes stannade. Sofja sa "hejdå" till sin väninna, gick fram till bilen och satte sig i den. Vid senare förfrågan sa Sofja D att hon inte kan förstå varför hon skulle svara på vad hon gjorde sedan." Som medlem i stadsfullmäktige är jag i praktiken chef för borgmästaren" sa hon och skrattade. På frågan vart de åkte sa hon "Vi åkte från platsen och svängde till höger precis som vägmärkena visar." Savisaar svarade på sin fråga: "Vad gäller frågan vart vi senare åkte är svaret: Mot våren! För spänningen skull kan jag meddela att förutom Sofja D fanns ännu en mycket känd kvinna som åkte med oss. Hittills har jag klarat mina privata göranden och låtanden utan hjälp av media."
Sofja D fotograferad när hon stiger in i bilen.
I dagens Õhtuleht kunde vi följa en länk från Youtube om en pojke i Australien som mobbats i flera år och en gång försökt ta sitt liv. En dag tog han äntligen tag i problemet trots att han var ensam med flera av sina mobbare. Han mobbas inte längre. Se själva:
http://www.ohtuleht.ee/418472
Mars 21, 2011. Ryssland närmar sig Sovjet.
Vladimir Sorokin
...
Det brott man talar mest om i Estland just nu är de överfall och mord kocken Bajuk dömdes för i går i domstolen i Tallinn.
Bajuk
Shnells Park*
Patkuls trappa**Kocken Bajuk hade stora skulder; hade blivit av med jobbet bl.a. på grund av sitt häftiga humör och beskyllningar att han begått våldtäkt och tyngdes av sin svåra situation. Han hade bestämt sig för självmord den 23 november 2009, men hindrades av sin fru. Istället gick han ut på stan med ett basebollträ i handen. Han skulle ta sin bil som stod vid Shnells Park, men såg att någon hade luftat däcken. Såg en kvinna, meteorologen Krista Odakivi, och tänkte att det var hon som orsakat de nya problemen. Säger själv: "Jag var full och såg henne som en vandal." Han slog henne tre gånger med basebollträet. Hon blev svårt skadad och dog senare på sjukhus. Han fortsatte till Patkuls trappa där han misshandlade ytterligare en kvinna. Hon överlevde med skador.
Han dömdes till
20 års fängelse samt
1. att betala fru Odakivis begravning med 395 Euro, samt till familjen för psykiskt lidande 3 200 Euro
2. skadestånd till den andra överfallna kvinnan med 370 Euro
3. böter till staten 685 Euro
4. expertarvoden 25 000 Euro
Bajuks älskarinna berättar om hans våldsamma humör. Hon var servitris på samma restaurang och blev avskedad samtidigt med Bajuk.
Bajuks advokat Alexandr Kustov kan inte bedöma domen eftersom han inte sett domstolens motivering?? Åklagaren Ainar Koik är nöjd med domen.
...
Andra viktiga nyheter i dagens tidning:
I går klockan 20.50 meddelade larmcentralen att i Vihula kommun, i Kakuvälja by på Haljala-Võsu landsväg krockade en bil med en älg. Bilföraren blev inte skadad. Den skadade älgen togs omhand av lokala jägare. Räddningspatrullen städade vägen.
I Tapa stad brann en "öppen friggebod" lördagen den 19 mars tidigt på morgonen på Morgonvägen. Räddningstjänsten släckte elden kl 6.31. Inga människor skadades.
....
* Den svenske stadsträdgårdsmästaren Johan Shnell/Juhann Schnell bodde i ett hus vid Shnells Dike i Tallinn. Ave hittade uppgifterna som Kross och Postimees inte hittade!!!
** Mot slutet av 1690-talet framstod Sverige med sin tonårige kung, Karl XII, som försvagat. Den oppositionelle livländske adelsmannen Johan Reinold Patkul skapade en mot Sverige riktad militärallians mellan Danmark, Sachsen och Ryssland. Sachsarna angrep Riga, medan ryssarna började belägra Narva. Karl XII vann i november 1700 en lysande seger vid Narva. Men efter hans avtåg söderut kunde ryssarna systematiskt förhärja landet. Universitetet i Tartu stängdes. År 1710, ett år efter slaget vid Poltava och den svenska kapitulationen vid Perevolotjna, erövrade ryssarna E. Landet hade då även drabbats av upprepade pestutbrott, och befolkningstalet hade sjunkit till ca 160 000.
Med freden i Nystad 1721 övertogs de baltiska provinserna av Ryssland. Genom diplomatisk kapitulation säkrade balttyskarna sina privilegier.
Mars 20, 2011. En bra utbildning börjar i katedern.
I dag är det sista vinterdagen.
...
Arne Duncan, utbildningsminister i USA. ordnande ett toppmöte i New York för sexton länder, Estland var ett av de deltagande länderna. Mötets tema var: En bra utbildning börjar i katedern.
Professor Linda Darling-Hammond sa att "Det finns många länder i världen vi kan lära oss av, och Estland är ett av dem. Estland är ett litet land som snabbt totalförändrades och snabbt förbättrade sitt undervisningssystem efter Sovjetunionens fall. De lyckades med denna stora förändring trots att budgeten var starkt kontrollerad.
Den estniske delegaten från utbildningsministeriet menade att utbildningen vilar på tre punkter:
1. Alla estniska föräldrars önskan att ge sina barn den bästa av utbildningar, som nu kan infrias.
2. Skolorna är statliga, och alla lärare är väl medvetna om vilka kunskapskraven är.
3. Läraren är numera en fri person som själv kan välja hur undervisningen ska ske. (till skillnad från tidigare!)
Mötets slutord: Dessa möten ska fortsätta och världens pedagoger ska lära av varandra, och Estland var verkligen ett land att lära sig av.
...
Veterinärerna har nu fått möjlighet att magnetröntga hundar och katter. Vi fick se en mycket behändig röntgenapparat. Och detta är en fullständig helomvändning när det gäller husdjur. Under sovjettiden var hundarna bara vaktdjur. De stod på gården kopplade med järnkedja mot en vägg. De fick mat, men aldrig en vänlig klapp eller ett läkarbesök. De vaktade huset helt enkelt. Liia Leetmaa berättade 1978 att alla som levde i privathus var tvungna att ha en vakthund eftersom militsen (det fanns ingen polis) aldrig åkte till privathus om man larmade dem om inbrott eller skadegörelse.
Mars 18, 2011. Bildbevis.
...
Nu ska ni få se vackra bilder!
Svanen njuter av solnedgången.
Typisk estnisk solnedgång.
Bildbevis: Våren är på väg!
Och i Rakvere kan man se De 39 stegen!
Mars 17, 2011. Den kvinnliga hjärnan.
Jag kom att tänka på stockholmssyndromet. Ni vet Norrmalmstorgsdramat 1973 när gisslan vid bankrånet tydde sig till förövarna. Det är ju precis vad offren för utrensningarna i Sovjet i många fall gjorde. För att kunna leva ett så normalt liv som möjligt måste de avskärm sig från sina föräldrar för att istället helt gå in för det liv som krävde total underkastelse.
...
En annan sak som jag tänkte på när jag läste boken "Den kvinnliga hjärnan" av Louann Brizendine var när hon skrev:
Neurologisk assimilering börjar under graviditeten. Stress hos modern under graviditeten påverkar emotionella och stresshormonella reaktioner, i synnerhet hos den kvinnliga avkomman.
Hur många skadade kvinnor och flickor finns det i det tidigare Sovjet? Hur många föddes under Den stora terrorn och därefter? Hur många gravida kvinnor deporterades från Baltikum, och hur gick det med deras barn? Hur levde de i lägren? Jag vet att det föddes många barn där. Ett liv i sådan skräck och osäkerhet som många levde i under den tiden måste ha inneburit skadade barn för hela deras liv.
...
Och så bara en snabb tanke till. Jag läste för några år sedan en bok om ondska skriven av en norsk akademiker som jag glömt namnet på. Han förklarade varför nazisterna använde gas för att döda sina offer. Det var av omtanke om dem som dödade! Det skulle vara så psykiskt jobbigt att skjuta så otroligt många människor det handlade om. De slapp vara åsyna vittne till offrens dödsögonblick om man använde gas istället. En intressant tanke. Men den "omtanken" hade absolut inte sovjeterna. Där skulle alla vara beredda att döda. Med nackskott eller på andra sätt som var lika hemska. Och det betydde att sovjeterna själva drabbades av känslan av alltings meningslöshet. Utom meningen med partiet förstås, som var "alltings allting".
...
Nu tar vi Aktuaalne Kaamera istället:
1. Det första och mest dominerande inslaget handlar naturligtvis om den storta katastrofen i Japan. Så har det varit sedan jordbävningen och tsunamin sköljde över en stor del av landet, och det nuvarande kärnkraftsproblemet är också fruktansvärt stort.
2. Arbetslösheten sjunker i Estland.
3. Den nya järnvägen mellan Tallinn ich Warzava sker i samarbete med EU. Den första etappen Tallinn - Valga (södra Estland) kommer bli färdig under innevarande år, etappen Valga - Riga blir klar i början av nästa år. Tågen kommer att köra i 120 km/tim.
4. Det är problem med oljeskifferframställningen i landet. Det är staten som äger fyndigheterna och den måste lösa avfallsproblemet och bestämma om man ska öppna nya brytningar. Om befintliga täkter stängs och inga nya öppnas, då blir det energiproblem.
5. Nu har esterna börjat opponera sig mot att det finns andra stater i EU som får fem gånger så höga bidrag till jordbruket än de estniska - och lettiska, litauiska och polska. Esterna kräver likartade regler till alla.
&. Sedan fick vi se en märklig festival eller var det en konstutställning: "Radiator".
"Folk ska komma hit för att se vad en gammal radioapparat kan göra!", menade en av arrangörerna.
7. I Petseri, en stad i Ryssland som 1920 - 1940 tillhörde Estland, där en stor del av setukeserna bor, där har man inte firat modersmålets dag, nej man har firat en hel vecka.
Från fjärde klass läser eleverna estniska i Petseri lingvistiska gymnasium. Setukeserna är både rysk- och estnisktalande, men naturligtvis vinner ryskan över estniskan för dem som hamnat på den ryska sidan. men gymnasiets rektor var helt övertygad om at estniskan aldrig kommer att försvinna från området. Sådana kvinnor behövs det fler av.
Mars 15, 2011. Barnens situation.
Om de var under 16 år och ingen annan tog hand om dem (det var svårt för andra att göra det eftersom det var straffbart att ta hand om en släkting till "en folkets fiende".) då kom barnen till daghem. Där utsattes de för uppfostran enligt den bolsjevikiska tron.
Om vi hade levt i ett annat land,¨skulle vi ha dött av svält eller kyla - det var vad man talade om för oss ... Och naturligtvis trodde vi på varje ord. Det var på barnhemmet vi lärde oss att komma underfund om livet. Det var där vi lärde oss att tänka och känna - eller snarare lärde oss att inte tänka och känna utan istället acceptera allt man talade om för oss. Hela vår uppfattning om världen fick vi av sovjetmakten. Michail Nikolajev växte upp på olika barnhem under 1930-talet. Han minns att han och de andra barnen indoktrinerades för att de skulle tro på att Sovjetunionen var det bästa landet i världen och att de var de lyckligast lottade banen i världen eftersom de fick allt de behövde av staten - ledd av landets överhuvud Stalin som sörjde för alla barn.
Jelizavetas föräldrar blev arresterade och hon räddades från att bli skickad till barnhem av de andra fångarna i lägret där hennes pappa redan var fängslad. Hon och hennes mamma hade efter många flyttar kommit för att bo med pappan i lägret. 1936 tog en av fångarna henne med sig när hon själv frigavs och därefter bodde Jelizaveta hos olika släktingar i Leningrad. Först hos morbror Grigorij (arresterad i april 1937) sedan hos moster Margo (arresterad i juli) och sedan hos moster Raja (arresterad i augusti). Därefter gömdes hon i en släktings datja innan hon skickades till sina morföräldrar i Tblisi. Inte var det konstigt att Jelizaveta började känna att hon var en flicka som ingen ville ha. Hon lärde sig att aldrig tala om vilka som var hennes föräldrar. Vid två tillfällen var hon tvungen att säga något, och då sa hon att föräldrarna arresterats 1935, dvs. före den allmänna utrensningen av "folkfiender".
Många blev hängivna bolsjeviker och för enkelhetens skull trodde de på allt som sades. Det var just det som kusin Annes arbetskamrat hade gjort. Den man som jag skrev om den 1 mars som fick en sådan chock när han insåg lögnerna vid ett besök i Helsingfors. Och jag har också berättat om Evi som bara var sex år när hon arresterades tillsammns med sin några år äldre syster. Mamman var sjuk och kunde absolut inte flyttas, så barnen kulle skickas ensamma till Sibirien, men då sa morfar att han följer med dem. Ändå placerades barnen på barnhem i läger. Evi ska berätta mer för mig, men säger att hon minns inte så mycket. Vad hon däremot vet, det är att när hon kom tillbaka kunde hon bara tala ryska, och hon hade glömt allt som hänt henne under hennes första sex år i livet.
Mars 14, 2011. Den estniska kulturen har bevarats.
I dag är det allmän flaggdag i Estland. Det är Emakeelepäev, modersmålets dag. Hela dagen är det program i radion om språket. Det diskuteras och förklaras och t.o.m utlandsester intervjuas om deras användande av det estniska språket. Hur många av tredje generationens utlandsester kan tala språket? Naturligtvis ska man fira segern för sitt eget språk i det här landet. Så många gånger som övermakten försökt utrota det och allt annat som kan kallas estniskt. Förryskningsförsök har pågått under tsartiden och framför allt under sovjettiden. Men den estniska kulturen har bevarats. Är det viktigt? Vad betyder en liten kultur i en stor värld? Till och med tsar Peter ville förändra den ryska kulturen till att bli mer europeisk, och numera vet alla att den sovjetiska kulturen var en katastrof. Den innebar inget annat är en avhumanisering av samhället. Det är verkligen inget att eftersträva. Vi som fortfarande lever kan glädja oss åt att den kulturen inte blev den dominerande i världen. Vi måste alla vara rädda om den mänsklighet och förståelse för att vi alla är olika som fortfarande finns. Esterna har aldrig tvingat sin kultur eller sitt språk på andra människor, däremot anser de att den som väljer att bo i landet ska kunna språket och förstå den estniska kulturen hjälpligt för att alla ska kunna leva i fred och lugn med varandra. De har sett motsatsen, och kan värdera det livet. De är experter.
Hur skulle vi handla om främmande människor flyttade in i våra hem och krävde att deras sätt att leva skulle följas. Varför dömde domstolen i Gävle (?) inte den man som mördat en dotter för mord? Varför menade domaren att det "tillhörde deras kultur" att döda döttrar för deras egen heders skull? Ska vi ändra vår kultur efter de kulturreglerna?
Är esternas kultur oförstörd efter sovjettiden? Naturligtvis inte. Alla utsattes för en form av hjärntvätt när de skulle glömma sina liv i det fria landet. "Så bra människor som vi var då, det kommer det dröja länge tills vi blir igen." sa bananförsäljerskan, som var läkare under frihetstiden men inte fick arbeta i sitt yrke, vid Viru Väljak i Tallinn i början på 1990-talet när hon intervjuades av Lasse Holmqvist i svensk TV. Fortfarande efter nästan 20 år går den äldre mannen till en kommunal makthavare med en flaska whiskey när han vill ha ett arbete utfört. Eller betalar läkaren mycket pengar för att bli väl behandlad. Det måste bort, och det är på väg bort. Den ene mutade mannen efter den andre avslöjas som brottsling, och ändå handlar de "bara" om ett de gör som alla gjorde under sovjettiden, när det bara var varor som räknades. Rubler betydde inget eftersom det inte fanns något att köpa, dollar däremot var viktigt eftersom man kunde köpa olika saker för dem i "valutaaffärerna" som egentligen endast var öppna för partimedlemmar dock.
...
Kanske viktigast av allt: Våren har kommit på riktigt i dag! Massor av snö ligger fortfarande kvar, snövallarna är höga; men solen skiner så varm på oss. Skuggorna avtecknar sig i den blixtrande snön. Nu rinner snön av taken på de sista snötäckta husen. Våra små bergstallar har länge tryckts ner under snön. Nu ser jag toppen av en, och sakta, sakta visar sig en annan som en lite grön fläck. Snart hoppas jag att jag får jag se om alla klarat sig i mörkret i vinter. Det var 24 grader på balkongen, nu när solen är på väg ner är det 9 grader.
...
Nu vet jag ett bra sätt hur ,man ska flytta alla böckerna från en byggnad till en annan om man har ett bibliotek. Man ska göra som de gjorde i Haapsalu. De inbjöd alla låntagare att vara med. Ställde upp alla i en lång rad mellan de två byggnaderna, och sen "langade" man böckerna. Alla böcker kom fram i rätt ordning när de ställdes in på de nya hyllorna. Och alla hade dessutom roligt. En bra idé.
...
Den store estniske författaren, konstnären och politikern Heinz Valk har gett ut sin andra bok om sin uppväxt i Estland. Han föddes i ett fritt land 1936 där man kunde fira jul som man ville, man kunde prata och skratta utan att andra brydde sig om det och man kunde sjunga vilka sånger man ville. Ingen förälder försvann plötsligt till Sibirien, och föräldrarna arbetade i yrken de själva valt.
Sedan kom den helt otroliga tiden under Sovjet. Pappan dog tidigt och mamman arbetade på en kolchos. Hon fick nästan ingen lön, så en dag svimmade Heinz i skolan av svält, men ingen gjorde något för att hjälpa honom. Sedan gällde det att hitta på något sätt att få in lite pengar. Han hade sparat samlarbilder på "lättklädda" damer, s.k. franska kort. Aldrig kunde han tro att intresset för dem var så stort! Det gav verkligen lite pengar till mat.
Heinz Valk och hans hustru Maarika på väg att hälsa på presidenten och hans fru.
Mars 13, 2011. I min klass fanns inga folkfiender...
Vilket fruktansvärt samhälle Stalin skapade. Men sin sjuka hjärna gjorde han alla andra sjuka också. Alla skulle älska partiet! och Stalin!
Svetlanna Tverekova, vars föräldrar arresterades 1937, bodde hos sin pappas bror och gick i skola i Leningrad. Hon berättar:
" I min klass fanns det inga folkfiender - det var vad vår lärare hävdade. För henne var det viktigt att ta hand om barn vars föräldrar hade försvunnit. Det fanns massor av dem. Vi hade exempelvis en pojke som levde på gatan, utan skor och kläder, för det fanns ingen som brydde sig om honom. Hon (lärarinnan) köpte honom en rock för egna pengar och tog med honom hem så han fick snygga till sig.
Vi ska vara medvetna om att barnen hade noga lärt sig historien om Pavel Morozov, pojken som skvallrade på sina föräldrar. han var en hjälte! All barns förebild och hjälte. Hans föräldrar arresterades och dog i Sibirien.
Två bilder på Pavel M som alla sovjetiska barn kände till.Det var ett samhälle där människor levde. Där barn växte upp. Hur klarade de sig från att bli galna?
Och. Det var just det sjuka samhälle som hämtade in nya offer. Estland och Lettland drogs in i galenskaperna 1940, när efterdyningarna av den stora terrorn ännu inte hade lagt sig. Varför?
Kan vi förstå att de hela tiden hoppades på att någon skulle rädda dem? De gjorde själva vad de kunde. Ester. Letter och litauer förde gerillakrig långt in på 1950-talet, men ingen i väst gjorde någonting. Roosevelt hade lovat att alla stater som var fria före kriget också skulle få förbli fria efter det, vilket också Radio Free Europe/American Voice påstod i sina sändningar. Ungernrevolten 1956 var delvis en produkt av löften i Radio Free Europe/American Voice.
Mars 11, 2011. Alla var vi som kaniner framför boaormen.
Ljubov Sjaporina skriver i sin dagbok den 27 november 1937:
Vardagens små glädjeämnen. Jag vaknar på morgonen och tänker instinktivt: tack gode gud för att jag inte blev arresterad i natt, de arresterar inte någon under dagtid, men det sker säkert under natten som kommer, ingen kan veta. ... Jag har tur, jag är helt lugn, jag bryr mig helt enkelt inte. Men majoriteten av människorna lever i skräck.
I det kommunistiska Sovjet där alla människor skulle vara lika mycket värda. Där de människor som under tsartiden levde flottare, större och bättre än alla andra arresterades eller arkebuserades; där skapades en ny elit efter hand. Trogna partimedlemmar och några av Stalins barn, fick förmåner som större och egna lägenheter, en sommarstuga, datja, och möjlighet att handla i speciella affärer med mycket större sortiment t.ex. I Moskva byggdes "Huset vid kajen" där just sådana partipampar fick en fin bostad, , redan möblerad med vackra möbler stulna från andra. Inte ens dessa människor hade nattro under "den stora terrorn". Vladimir Pjatnitskij son till Osip P, en hög partiman berättar:
Det fanns mer än femhundra våningar för högt uppsatta partiarbetare i den där dystra byggnaden och arresteringar inträffade regelbundet. Eftersom jag alltid lekte på gården eller i korridoren såg jag flera stycken. På kvällarna när det blev mörkt, blev de ödsligt och tyst i huset. Det var som om de boende hade gått och gömt sig i väntan på katastrof. Plötsligt kunde flera bilar köra upp på gården, män i uniform och civilklädda hoppade ut och gick i riktning mot trapphusen - var och en visste "sin" adress. Sedan såg man hur ljuset tändes i flera lägenheter. Eftersom jag visste var alla bodde kunde jag räkna ut vem som blev arresterad. Om alla lampor tändes i en lägenhet visste jag att man genomsökte den. Vid den här tiden förväntade sig många människor att bli arresterade men de visste inte när deras tid skulle komma.
Filmmanusförfattaren Valerij Frid 1922-98) arresterades 1943:
Jag kan inte komma på något liknande fenomen i den mänskliga historien så jag får nöja mig med ett exempel från djurvärlden: kaninen som hypnotiseras av en boaorm ... Alla var vi som kaniner som böjde oss för boaormens rätt att svälja oss. Den som blev fångad av dess blick vandrade lugnt och stilla - och med en känsla att det var ödet som styrde - in i dess mun.
Jag minns själv när kusin Anne berättade för oss 1978 att det blev bättre efter Stalins död, men före det, då var det just så i Tallinn. Man låg och lyssnade efter bilarna som stannade utanför huset. När man sedan andats ut för at man inte blev hämtad, då väntade man. Man väntade på de små grå farbröderna, som kom med tomma säckar över axlarna och gick in i den då tomma lägenheten; tom på människor alltså. När de sedan gick ut igen med säckarna fyllda av allt som blivit kvar, först då visste man att de grannarna inte skulle komma tillbaka.
Och jag har berättat om när vi åkte taxi från förorten Nõmme till hotellet i Tallinn samma år. Hur livet stannade av när chauffören saktade ner bilen till krypfart och körde så en lång stund (så kändes det) för att sedan gasa och köra vidare i normalfart. Vi hade passerat bostäderna för partifolk, som inte skulle störas i onödan. Apropå att de hade förmåner.
Det finns så många exempel i boken "De som viskade" på människor som levde i ständig fruktan i Sovjet. I detta, kommunisternas Drömland!
Mars 10, 2011. Den stora terrorn.
Nu läser jag om "den stora terrorn". Det är lika obehagligt varje gång, men den här går så in på enskilda personers öden, att det blir värre än vanligt.
Ni minns att Christian Günther, Sveriges utrikesminister sa att "Ryssland är ju en rättsstat".
Stalin uttalade uppfattningen att det var bäst att arkebusera så många som möjligt. "... det vore ett bra resultat om bara 5 % av dem som arresterades visade sig vara faktiska fiender" Bevis var en mindre detalj. "Om en lista över angivna personer var korrekt till 10 % så skulle hela listan behandlas som om den vore korrekt." lär han också ha sagt och Jezjov, chef för NKVD varnade sina män: "Bättre för många än för få." Om tusen personer för mycket skjuts (under en operation) är det ingen särskilt stor sak.
Vilka var i farozonen?
De just befriade kulakerna. De. som hade gjort de åtta år i arbetsläger de dömts till och befriats. Stalin var övertygad om att ett krig var nära förestående. Mot vem är inte lika klart, men ett krig skulle snart komma. Då gällde det att eliminera så många missnöjda människor som möjligt, risken att de skulle försöka passa på att göra en revolt var uppenbar. T.o.m. Stalin förstod att de just befriade var missnöjda. Bäst att eliminera dem.
Parti"vänner". Vilka kunde man lita på? Vilka var trotskister? Vilka var fiender, och vilka kunde man (Stalin) verkligen lita på? Vad gör han? Han arkebuserar otroligt många av dem, som en gång "svurit sin ed till honom".
Komintern. "Alla ni där i Komintern spelar fienden i händerna" skrev Stalin 1937 i ett brev i februari 1937. Resultat: flera tusen kominternmedlemmar och utländska kommunister arresterades 1937 - 1938. De tyska, polska, jugoslaviska och baltiska partierna blev i praktiken utplånade.
Militärer: åtta av landets högsta militära befälhavare arresterades i april-maj 1937. De torterades brutalt och vid en hemlig rättegång dömdes de till döden.
Stalins närmaste medarbetare dömdes till döden i mars 1938.
1937 arresterades NKVD partisekreteraren i Nikopol i Ukraina. Man arresterade också hans assistenter, hans vänner, männen och kvinnorna han hade placerat på olika befattningar runtom i Nikopol. Befälhavaren för garnisonen i Nikopol fastnade i nätet, därefter den lokale åklagaren och alla hans juridiska medarbetare och slutligen ordföranden för Nikopolsovjeten ... den lokala banken, tidningen, alla kommersiella inrättningar "rensades" ... den som ansvarade för den kommunala administrationen, brandchefen, styresmannen för sparbanken arresterades...
Enligt en uppskattning fängslades eller avrättades 116 885 partimedlemmar 1937 - 1938.
Av de 139 centralkommittémedlemmar som valdes vid sjuttonde partikongressen 1934 blev 102 arresterade och skjutna. Fem tog sina egna liv. Därutöver fängslades under dessa år 56 % av delegaterna vid kongressen. Decimeringen av Röda Armén var ännu mer komplett. Av de 767 som ingick i högsta ledningen (brigadchefer och uppåt) avrättades 412, 29 dog i fängelse, 3 begick självmord och 59 fick stanna kvar i fängelse.
Enligt ofullständig statistik sköts under de två åren 1937 och 1938 inte mindre än 681 692 personer. I Gulags arbetsläger ökade de arresterade med nästa en miljon människor.
Vi ska inte heller glömma att vanliga människor hade svårt att sova under den här tiden. De låg och lyssnade på nätterna för att höra om en bil stannade vid deras hus och någon skulle komma och knacka på dörren för att hämta dem.
"Ryssland är ju en rättsstat" sa Günther för att försvara att Sverige inte skyddade balterna, utan var först i världen med att erkänna ockupationen!
Mars 9, 2011. 67 år efter Tallinns bombning.
Den 9 mars 1944 bombades Tallinn.
Den kvällen dödades 751 ester. En tomt med en ruin i Gamla Stan har lämnats för att ingen ska glömma. Det var den kvällen min svärmor sprang från en fest någonstans i staden. Hon sprang på gator där husen brann på båda sidor med andan i halsen. Livrädd. Levde hennes lille son? Hon kom fram till huset. Alla hus runt deras eget var bombade. Hon rusade in. Ants låg och sov.
Som det ser ut nu många år senare.
Perestrojka har vi hört talas om, men vem vet vad perekovka är? Det är lika galet som Lysenkos vete. Ni vet teorin att växterna kunde ärva egenskaper som de fått genom yttre påverkan. Jag ser bilden framför mig, när hane tes skulle visas upp. Det var ett vetefält. Raka fina vetekorn. Bland dem, men utan att kameran såg det, var en pall placerad. På den ställdes en gosse. Klick. Så togs bilden, och alla kunde se att fotografen hade lyckats övertyga vetet att det var så kraftigt att det inte böjdes när man stod på det.
Nu ska jag förklara perekovka.
Om man har "dåliga" människor, dvs oärliga, lata och odugliga i största allmänhet och man placerar dem på hårt tvångsarbete, som det när Vitahavskanalen byggdes, då blir resultatet efter en tid att de är ansvarstagande och mycket dugliga.
Som bevis för den tesen bjöds "en brigad" av 120 ledande sovjetiska författare till en båttur på den nya kanalen. Lägerfångar färdigställde det sista och kunde beskådas från fartyget. Ingen författare fick dock komma så nära, att han kunde tala med fångarna. Inbjudan kom från Semjon Firin som var OGPU:s (senare NKVD) chef över arbetslägren.
Maksim Gorkij hade redan på sommaren 1929 besökt arbetslägret på Solovetskijön. Han visades runt av några guider och blev kolossalt imponerad. Fångarna älskade lägret så mycket, att de helst ville stanna kvar. "En slutsats är uppenbar för mig. Vi behöver fler läger som det på Slovestskijön."
Författaren Alexandr Avdejenko berättade senare om hur det gått till när de skulle visas fånglägret. Först inkvarterades de på ett lyxhotell där de förplägades:: ”Vi åt och drack vad vi ville och så mycket vi ville. Vi betalade ingenting. Rökt korv, ost, kaviar, frukt, choklad, vin och konjak - allt fanns i rikliga mängder.Och det här var ett år då det rådde hungersnöd!" Sedan lämnade de lyxhotellet (!) och började färden.
Några av författarna förstod att de visades Potemkinkulisser, men många andra förbluffades av perekovkan. Det passade Stalin som hand i handske. Han kunde visa betydelsen av hårda läger för att fostra människor, och kunde rekvirera fler. Och fler. Och fler.
"Även om jag inte hade stannat där länge var jag övertygad om att jag med egna ögon hade sett hur den omvandlingen faktiskt ägde rum - och jag trodde ju också att så var fallet - för på vilket annat sätt än genom arbete skulle en människa i vårt samhälle kunde få bot för sina synder?" Så skrev Konstantin Simonov i sina memoarer många år senare. Simonov var proletärförfattare, född som adelsman. På den här tiden arbetade han hårt för att ingen skulle se hans bakgrund.
Han skriver också om året 1934:
Jag kan inte tala för andra i min ålder men för mig gjorde det framtidshopp jag upplevde under 1934 det året till det lyckligaste under hela min ungdom. Det låg i luften att landet hade tagit sig igenom en besvärlig period och att livet höll på att bli lättare att leva såväl andligt som materiellt även om det fortfarande fanns problem att lösa. Jag hade lyckan att få ta del av byggandet av detta liv ... Den korrekta linje som förespråkades av Stalin - den Stalin som så framgångsrikt ledde industrialiseringen av landet - framstod för mig som odiskutabel. Som jag såg det hade han rätt att argumentera mot sina opponenter och på så sätt visa att de hade fel.
Det var ett mycket sjukt samhälle.
Mars 8, 2011. Johannes Vares Barbarus.
Johannes Vares - Barbarus med sin familj i Pärnu under den fria tiden.
Med sin hustru 1931.
Han utbildade sig till läkare och deltog i frihetskriget men tackade nej till Frihetskorset, som han tilldelats. Han var en radikal vänsterman som ville ha en socialistisk fri republik. Hans chans kom 1940 när Sovjet tog över landet.
Andrei Zhdanov själv satte honom som statsminister efter Sovjets övertagande och Vares innehade den posten fram till augusti 1940 när Estland officiellt blev del av Sovjet. I september 1940 blev han medlem i Estlands bolsjevikiska parti och dess centralkommitté. När tyskarna drev ut Sovjet flydde Barbarus in i Ryssland. Men kom tillbaka till sitt fädernesland 1944 när Sovjet ånyo ockuperade Estland. Han blev då ordförande för den estniska Centralkommittén.
Han begick självmord i november 1946.
Det är kalla fakta.
Filmen ville gå djupare in i hans liv och tänkande. Vares - Barbarus var radikal vänsterman. Den sovjetiske kommissarien Zhdanov, som bl.a. varit åklagare under Moskvarättegångarna och är den man som gav oss uttrycket: "Skjut de galna hundarna", bestämde allt i Estland och hade direktkontakt med Stalin. Formalia: Zhdanov bestämde vilka dokument om skulle läggas fram till Barbarus, som fick order att lägga fram dem för president Konstantin Päts för underskrift. I detta skede skrev den totalt desillusionerade presidenten under vad som helst. Han läste aldrig pappren utan skrev bra under. Men Zhdanov menade att allt gått formellt riktigt till.
1940 tvingades Barbarus som läkare och kommunist att verifiera att människor som arkebuserats verkligen var döda. Det sköts ett flertal ester varje dag bl.a Barbarus konstnärs- och läkarvänner. Först vägrade Barbarus att deltaga, men släpades då till den politiske kommissarien mellan två sovjetiska soldater och fick ordern: ”Gör vad vi befaller dig eller vi skjuter dig på fläcken!” Barbarus vägrade i alla fall. Han släpades hem och sattes under bevakning hela natten. Varför han inte sköts antas bero på att han då var den mest kände estniske kommunisten, och det skulle se egendomligt ut om han dödades. Till sin stora förvåning levde han och släpades på morgonen runt till olika platser där arkebuseringar ägt rum. Han fick konstatera dödsfall även på många av sina bekanta.
Redan då visade Barbarus stior stress och chocktillstånd.
Han fortsatte sin gärning som i dvala.
Han flydde in i Ryssland när tyskarna erövrade landet, men återkom 1944 när de retirerade för nya sovjetiska arméer. Han fick en åter viktig roll i sitt land. Han blev ordförande för den estniska centralkommittén och hade ett rum i det rosa parlamentet på Domberget. I det rummet sköt han sig 1946 när han definitivt inte orkade längre.
Hans hustru tog därefter en stor dos sömnmedel och avled hon också.
Den estniske militschefen sköt sig i Pärnu.
Jag har läst om honom tidigare och bara sett ”Den store skurken som förrådde sitt land”. Nu får jag väl försöka se honom som en man som trodde på de socialistiska idéerna, men mötte den socialistiska verkligheten: en fruktansvärd grymhet som han absolut inte hade kunnat tänka sig eller kunde ta ansvar för.
...
Jag lovar, jag fortsätter läsa "De som viskade", men det är svårt att läsa om människors lidande. En liten uppmuntran var kanske ändå när familjepolitiken ändrades på 30-talet. Från att ha smutskastat det borgerliga familjelivet tvingades bolsjevikerna att ändra uppfattning. Det var inte förkastligt med äktenskap längre. Ett visst privatliv kunde också tillåtas.Endast på vissa platser och det gällde bara dem som man litade på. Men det ska jag återkomma om. Men, avelsrummens tid var inte förbi...
Mars 7, 2011. Resultatet av parlamentsvalet.
Även Sverige, inte bara Estland, saknar arbetskraft med rätt utbildning.Illustration från Postimees.
....
Resultat av gårdagens parlamentsval:
1.Reformierakond
164 221 28,6% 33 platser (+2)
2.Keskerakond
134 049 23,3% 26 platser (-3)
3.Isamaa ja Res Publica Liit
117 929 20,5% 23 platser (+4)
4.Sotsiaaldemokraadid
98 304 17,1% 19 platser (+9)
Inga platser för:
05.Eestimaa Rohelised
21 918 3,8%
6.Eestimaa Rahvaliit
12 185 2,1%
som därmed åker ur parlamentet.
Den stora vinnaren är Socialdemokraterna. Andrus Ansip, reformpartiet, kommer med all säkerhet sitta kvar som statsminister, men han varnar för att det blir hårda förhandlingar. Främst med IRL, där Mart Laar är partiledare. Socialdemokraterna var med i alliansen vid förra valet, men klev av och samarbetade istället med Keskerakond, Centerpartiet. Det samarbetet avslutades när skandalen kring Savisaar och pengarna från Ryssland avslöjades. Savisaar själv menade att orsaken till att de förlorade tre platser beror på förtal under valkampanjen.
Kulturminister Laine Jänes avgår som kulturminister. Hon menar att hon gjort det hon var ålagd, då hon skulle dra ner på utgifterna. Men det resulterade också i en skandal när chefen för ERSO, de estniska filharmonikerna, tvingades avgå och Neme Järvi, den store världskände dirigenten, vägrar dirigera i Estland efter den händelsen. (se 19 nov. 2010)
http://www.nytimes.com/2011/03/07/world/europe/07estonia.html?_r=2&ref=world
...
Aktuaalne Kaamera:
Under tiden 7 - 13 mars pågår de estniska filmdagarna i Tallinn, då man kan se all inhemskt producerad film.
I Liége i Belgien pågår kulturdagar där Estland medverkar för att lansera sitt Kulturhuvudstadsår. De visar prov på estnisk teaterkonst och film (som berör de sista sovjetåren och det nya livet därefter) och kokkonst.
Den vackra promenadvägen i Pärnu kantas av upp till två meter höga snövallar!
I det efterföljande programmet Ringvaade (ung."Se runt") ett program för inrikes nyheter och roligheter.) kunde vi se hur man testade snabbaste färdsättet mellan Tallinn och Tartu. Dels via bil, en Saab och dels via flyg, också Saab. De startade utanför flygplatsentrén vid den tidpunkt men måste vara där, och så kördes det. Bilen kom faktiskt fram 26 minuter senare, men bilisten förklarade det med att det var så hala vägar. Men lite kul var det.
Konjaki klubbi president, dvs. Cognac-klubbens ordförande bjöd en reporter på cognac från 1888. Den fanns att köpa i Tallinn för 6 000 Euro. Reportern var inte någon specialist, så han tyckte den smakade cognac helt enkelt. Men han visade också mobiler av märket Ferrari för 31 000 Euro. Ett hundratal sådana säljs varje år i Estland, främst till ryska turister!
Vi fick också se hur en annan reporter gick in på en av Tallinns restauranger, där det inte kommer fram en kypare för att höra vad man vill ha, utan man beställer via mobilen. Betalningen sker dock ännu så länge på vanligt sätt, men så småningom kommer det också att göras via mobilen. Snart kanske vi slipper prata med folk över huvud taget tack vare mobilen...
Mars 5, 2011. Inför morgonens parlamentsval.
Det är val i Estland i morgon. Det betyder att det är allmän flaggdag. Valdeltagandet förväntas bli högt. Det är en tendens att det blir högre för varje val. Även utlandsester har visat ett högt intresse att välja. Etthundra utlandskorrespondenter har registrerat sig.
27,4 % har redan röstat.
Några människor på gator i Tallinn intervjuades och alla poängterade att man måste rösta. "Om du inte röstar kan du inte klaga sedan", sa en dam.
Indrek Ploompuu, f.d. hög polischef, dömdes till fängelse för bestickning. Han hade lovat ta bort brottsanmälningarna på en gangster.
Yrkesskolorna hade premieutdelning i dag för dem som just slutat. Estland har hög standard på sina tillverkningsindustrier, men de behöver fler utbildade yrkesmän. Ett företag sökte 8 nya medarbetare, men hade bara hittat 7 så här långt.
- Vi hörde ett reportage i "Studio ett" i dag om arbetslösheten i Estland. Där talade man också om den outbildade människans svårigheter att få jobb. Jag undrar bara: varför intervjuas bara ryska arbetslösa?-
Utrikesministern i exilregeringen, Olev Olesk fyller i dag 90 år. Han berättade om den otroliga glädjen han kände när han av självklara orsaker avgick som utrikesminister. Han föddes i Põlva. Utbildade sig i Tartu. Flydde i september 1944 till Sverige, där han arbetade bl.a. i den estniska skolan i Stockholm, för att sedan bli bankman. Han var aktiv i folkpartiet. 1951 flyttade han till New York.
Han blev minister utan portfölj i exilregeringen 1986. Den 20 juni 1990 till 7 oktober 1992 var han utrikesminister i samma regering. Då hade ett parlament valts i ett fritt Estland för första gången på över 50 år.
I Tallinn introduceras nu en Konstbuss, sightseeing i Tallinn. Den ska avgå en dag i veckan med olika teman. I dag gällde design av vardagsvaror som soptunnor och andra artiklar för sophämtning. Man vill visa varför saker ser ut som de gör och hur de tillverkas. Deltagarna fick också sätta sig vid ett arbetsbord och försöka göra en ritning själva.
Det var också modellflygets dag i Toila. Först tyckte jag att det bara var män som deltog i övningarna, men de intervjuade faktiskt också en kvinna som både är modellflygare och pilot på trafikflygplan. Tufft!
I veckan ska vi se ett TV-program om Chodorkovskij. Det presenterades med kommentaren att Chodorkovskij egentligen blev fängslad för att han ifrågasatt Putins maktbefogenheter.
Det här är två rådjur som klättrat upp på ett hustak i Viljandi. I Estland kan allt hända.Mars 4, 2011. En estnisk Pippi Långstrump.
Pippi själv.
Med Tommy och Annika.
Mars 3, 2011. Rutt, en estnisk kvinna.
Rutt växte upp i det fria Estland och utbildade sig till jurist. Hon avlägger examen med glänsande betyg 1937 när hon är 23 år. Hon bor kvar hos föräldrarna i en förort till Tallinn och börjar arbeta som jurist på faderns juristbyrå.
Vi vet att Sovjet tvingade till sig rätten att ha trupper på flera ställen i Estland. Att de ser till at ett val till Riigikogu hålls, där de sätter reglerna, och egentligen bara en lista godkänns. Det nya parlamentet tvingas att "be om" att landet tas in i Sovjetunionen. Ja, vi vet också vad som hände den 14 juni 1941.
Rutt och hennes föräldrar får order om att packa en väska och följa med till stationen. De packar sommarkläder och lite småprylar; de vet absolut inte vad som ska hända. En bolsjevik sträcker fram mammans vinterkappa, och säger: i kommer nog behöva den här.
Pappan sätts på ett tåg och kvinnorna på ett annat. Pappan dör i lunginflammation i Ural, men det dröjer länge tills kvinnorna får vetskap om hans öde. Deras resa tar flera veckor. Många sjuka barn placeras på sjukhus och deras mammor tvingas åka vidare.
Vid ankomsten till Tomsk oblast, ett träskområde, placeras alla på olika kolchoser. De möter människor som lever i total svält. De äter timmer som ruttnat så pass att det börjar bli "mört". Det är så kallt att Rutt fortfarande i juli hittar is i brunnen.
Rutt och hennes mamma får bo i ett rum tillsammans med tre andra estniska kvinnor och två pojkar, 5 och 18 år gamla. De får genast börja arbeta. De får ingen lön men kan handla på krita i kolchosens butik. Deras sysslor anses enkla och när de efter ett år skulle få sin lön visade det sig, att de inte kunde få några pengar, utan att de istället hade en stor skuld i affären.
Under den första hösten plockar de nypon som ger dem vitaminer och pengar får de genom att sälja de få saker de fick med sig.
Sommaren 1942 lever Rutt och hennes mor i sex månader enbart på rötter, gräs, tistlar och helt utan salt. De hittade inga nypon den hösten. Rutt drabbas av variga bölder på olika delar på kroppen av hungern. Många andra dör.
Hon arbetar i Tomsk och träffar bl.a. en kvinna som blivit dömd för att ha författat illegala skrifter trots att hon var analfabet.
Efter en tid i Tomsk får Rutt och modern besked om at de kan återvända till Estland. Släktingar med "rätta" kontakter hade förhandlat dem fria. Vid midsommar 1945 är de åter hemma.
Estland har förändrats under tiden de varit borta. Rutts bror är fängslad, hennes syster är försvunnen, kanske i väst. Folk är misstänksamma. Ingen öppnar dörren vid oväntade besök. Nattliga passkontroller av alla som bor i lägenhet är vanliga. Det som finns att äta är bröd, dock ransonerat och potatis.
Rutt får arbete som lärare i en yrkesskola. Alla lärare måste delta i marxist-leninistiska kvällskurser. Hösten 1948 avskedas flera av lärarna bl.a. Rutt. Alla avskedade har någon släkting i väst. Rutt blir åter sjuk av stress.
Den 28 mars 1949 berättas det att boskapsvagnar med förspikade fönster är uppställda på godsstationen. Flera av Rutts bekanta flyr, men Rutt själv går hem till sin mamma.
Under natten hämtas de. Den här gången vet de vart de ska, och packar bl.a. filtar och lakan.
Passagerarna släpps av vid olika stationer och Rutt kommer till en sovchos som låg längre bort än den kolchos hennes mamma hamnade i. Rutt delar rum med åtta andra kvinnor. Hon blir traktorskötare och får lyfta 70-kilos säckar. Hon vaktarb 149 oxar och kör kol med oxfora.Men hon byter arbete flera gånger, arbetar fruktansvärt hårt hela tiden.
Året efter Stalins död skickas kommissioner till lägren för att ompröva domar, och Rutt får veta att hennes bror dött i sitt läger. I augusti 1956 får Rutt och mamman möjlighet att återvända till Estland igen. Ett Estland som återigen förändrats. All som återvänt från Sibirien undviks och står under särskild kontroll. Alla ska veta att de är övervakade.
Två gånger varje år söker hon tillstånd att resa till sin syster som bor i Sverige. 1977 när hon uppnått pensionsålder får hon äntligen tillstånd. Så slapp Sovjet betala ut någon pension till henne. När hon kommer till det nya landet får hon en chock. Så annorlunda det var! De tittar inte ens i hennes väskor!
Hon har studerat den ryska moralen och jämfört den med de två andra länder hon numera känner väl, den estniska och den svenska. Hon menar att arbetsmoral var ovanlig i jordbruket och inte existerade alls i industrin. Den vanlige arbetaren hade inget inflytande i sitt arbete och tog inget ansvar. Hade man betalt för att lossa en järnvägsvagn med tegel så vräkte man ut teglet på enklaste sätt. Hur många tegel som knäcktes brydde man sig inte om. Många arbeten betalades efter så komplicerade ackord att ingen vanlig arbetare kunde ifrågasätta lönen, man var helt utlämnad till de särskilda arbetsvärderarna. I många arbetsbrigader salade man till kostnaden för att supa värderaren full, det brukade löna sig.
Moraliskt förkastligt var angiveri, inställsamhet mot överordnade och mord på egna föräldrar eller barn. Mord i samband med fylleslagsmål eller svartsjuka däremot var något ganska naturligt och verkade inte minska en mans värde på äktenskapsmarknaden. Att stjäla offentlig egendom eller att muddra fickorna på ett medvetslöst fyllo var alls ingen synd. Allt detta kan - på ett intellektuellt plan - förstås, men att stora starka män hänsynslöst knuffade ut äldre och svaga ur brödkön...
Ni som följt min blogg vet att detta verkligen stämmer. Allt detta fanns också i det sovjetiska Estland. Ni har välockså förstått hur det live förstörde människorna, och moralen och glädjen måte erövras på nytt.
Mars 2, 2011. Den festliga invigningen.
Det är otroligt mycket snö fortfarande. På vår veranda har en hare grävt en grop där han bor. Han springer runt huset kan vi se. Det är harspår runt hela huset.
Hanno tittade in. Han var ju med som inbjuden gäst när Jaani kirik i S:t Petersburg invigdes den 22 februari, och hade en del att berätta. Han studerade i Leningrad i sin ungdom, så han känner väl staden från den tiden, och så har han läst mycket eftersom han har ett stort intresse av historia.
Vi såg ju invigningen på TV, men festen fortsatte efter det. Ett coctailbord dukades fram fyllt av läckerheter. ”Det var så mycket, att jag inte orkade testa allt”, sa Hanno, och då måste det verkligen ha varit mycket. Därefter fick alla ester som var bosatta i staden träffa sin president.
Petersburgs guvernör kom inte p.g.a. Edgar-Gate (Edgar Savisaar-skandalen), han skickade sin viceguvernör istället. Edgar Savisaar var inte heller där.
Många ester från Estland som hade studerat i Leningrad hade sina studentmössor på sig. Så även Hanno.
En yngre man betraktade honom och särskilt hans mössa. Efter en stund vågade han sig fram och frågade vad den mössan betydde. Hanno förklarade, och mannen förstod då att den mössan hade han sett hemma. Hans mamma hade nämligen avslutat sina studier på Universitetet i Leningrad samma år som Hanno. Men i Leningrad var det genant med sådana saker som studentmössa, så hon tog bara fram den i smyg.
Det var så mycket som var farligt på den tiden. I Leningrad var det t.ex. farligt att vara est. Esterna var ju fascister enligt Stalin, därför var det livsfarligt att tala det språket så andra hörde. Det var nog ingen est som vågade lära sitt barn sitt modersmål, och därför håller språket på att försvinna i S:t Petersburg.
Dagen efter den stora invigningen hälsade Hanno på hos våra goda vänner familjerna Krusenstern. Två familjer bosatta i centrala S;t Petersburg i bra lägenheter med en standard som vi hade på 1940-talet, men ändå bra. De tog en rundtur genom den fantastiska staden. Peter den store lät ju bygga den för att han ville lära "de asiatiska barbarerna" europeisk kultur. Vägen som förbinder S:t Petersburg med Königsberg via Tartu och Riga skulle vara en navelsträng för alla européer, helst tyskar, som ville flytta in i landet.
Svenskarna hade byggt en luthersk kyrka i området, som de kallade Nyen, redan 1632. Den flyttade Peter den store till en plats där han också lät anlägga en ortodox kyrka. Alla skulle känna sig välkomna.
Katarina II fortsatte ansträngningarna att locka européer, och under hennes tid kom hundratusentals immigranter, främst tyskar och bosatte sig i Volgaområdet, på Krim och i Kaukasien.
Vid tiden för revolutionen fanns 13 lutherska kyrkor, 14 större katolska katedraler och 17 katolska kapell i S:t Petersburg. Det fanns t.ex. en katolsk, en luthersk och en kalvinistisk kyrka i samma kvarter. Allt för att alla skulle hitta sin egen kyrka.
Vid Nevski prospekt finns en katolsk och en luthersk kyrka, som under sovjettiden användes som lager resp. simhall. De är renoverade och fungerar som kyrkor igen. I den lutherska kyrkan sitter allmänheten på de bänkar som tidigare var åskådarbänkar i simhallen.
Det lustiga med alla dessa kunskaper, var att det inte var de i Petersburg boende som kunde berätta om dem. De hade aldrig hört talas om någonting. Nej, det var Hanno som berättade.
Mars 1, 2011. Figes om hemska öden i Sibirien.
Jag sitter och tittar på fotot av Õie när hon var i Sibirien. Jag minns när jag fick det av henne. Vi satt på övervåningen i hennes hus, det hus hennes pappa fått som tack för sina insatser under frihetskriget. Det hus de lämnat den 14 juni 1940 för resan till Sibirien. Pappan sköts troligen redan första dagen, den boskapsvagn männen placerats i försvann på ett sidospår. Õie och hennes mamma fortsatte resan ovetande om hans öde.
Õie som var 18 år den där dagen i juni var den enda som kom tillbaka. Hon släpptes fri efter Stalins död. När hon så småningom kom hem till sitt hus, då bodde där många ryssar. Hon fick tillåtelse att flytta in i ett rum. Hon arbetade på kolchosen och lyckades lägga undan så mycket pengar att hon kunde köpa tillbaka huset och förmå alla andra att flytta ut. Pengarna fick hon tillbaka när Estland åter blev fritt.
Vi satt alltså och tittade på fotografier. Hon såg att jag blev stum när jag såg hennes sorgsna ögon på en av bilderna. "Ja, det var inte så roligt i Sibirien." Så gav hon mig bilden. Nu är hon död, men jag har bilden kvar. (Jag har skrivit lite om henne tidigare)
Orlando Figes berättar om hemska öden i Sibirien. En som blev bra för den deporterade, men inte för andra handlar om en man: Naftalij Frenkel, en judisk affärsman som hade sysslat med smuggling av varor till Sovjetunionen och därför arresterats av den sovjetiska polisen 1923.Han blev chockad av ineffektiviteten och skrev ett brev där han formulerade sina förslag om hur fängelset borde drivas. Brevet nådde Jagoda, OGPU-chefen. Frenkel skickades till Moskva; fick berätta hur han tänkte för Stalin, hur han menade att fångarna kunde utnyttjas. Det tilltalade Stalin. Frenkel frigavs 1927, utnämndes till chef för det fångläger han tillhört. Han skulle göra SLON-lägret vinstgivande. 1927 var det 10 000 fångar där. 1931 var det 71 000. Arbetet gällde: fälla timmer, bygga vägar i Karelen, driva nyinköpta fabriker i område. Fångarna fick mar efter hur mycket de arbetade. De starka överlevde. De svaga dog.
Frenkel fick också ansvaret för bygget av Vita Havskanalen. Ett enormt arbete med primitiva redskap.
En fånge minns:
När arbetsdagen var slut låg det döda kroppar kvar på byggarbetsplatsen. Snön pudrade deras ansikten. ... Det rörde sig om bondpojkar, de bästa arbetare man kunde föreställa sig.... De tog med sig de enkla regler som gällt hemma i byn; de sparade inte på några krafter och blev snabbt svagare för att sedan frysa till döds med händerna om varandra. På kvällen körde man ut i slädar och samlade ihop dem. På sommaren låg det kvar ben från lik man inte hunnit flytta, de hamnade tillsammans med gruset i cementblandarna. På det sdättet hamnade de i betongen i den sista slussen i Belomorsk och där kommer de att finnas bevarade för all evig framtid.
Ett stort problem för människorna var skapandet av den nya människan, homo sovjeticus.En partimedlem i ledande ställning skrev 1929:
Alla är vi människor som kommer ur det förgångna och vi bär alla på det gamla samhällets brister och sämre sidor. Vi har därför alla mycket att åtgärda, vi måste alla arbeta med oss själva.
Ett problem för partiledningen var att alla som fötts som "kulaker", in i adeln eller kyrkan måste dölja sitt ursprung. På den här tiden fanns inga personnummer eller inrikespass. Man kunde flytta till en annan by och ge sig n ny identitet. Sedan måste man vara mycket noga med att inte på något sätt avslöja varifrån man kom. Att detta var vanligt visste partiet, och det enda sättet att kunna avslöja folk var att predika allas skyldighet att hitta och avslöja bedragarna. Det blev naturligtvis en stor osäkerhet bland människorna, och det blev därmed början på "den stora terrorn".
Jag minns en man som arbetade på samma arbetsplats som kusin Anne. Han hade gjort som så många andra. Han hade mycket effektivt glömt sin familj. Han hade växt upp på ett barnhem, och där fått den ”rätta” uppfostran och blivit en sann Stalinist. Han trodde på allt som sas uppifrån. Han var ”en nyttig idiot”. Ifrågasatte aldrig någonting, och när så Gorbatjov lättade på utresebestämmelserna och hans arbetskamrater började ta båten till Finland (med vakter förstås) och sedan kunde berätta hur man levde i grannlandet, då trodde han dem absolut inte. Han krävde att få åka iväg med dem han också för att se hur finska poliser mördade barn på gatorna. En dag bestämde han sig för att åka utan dem. Han hade ju chefens förtroende som en sann komunist, så han fick till och med ta med sig chefens filmkamera. (Det sades att kameran var en gåva från partiet till arbetsplatsen, men den hade chefen tagit som sin egen). Han for till Helsingfors och kom tillbaka dagen därpå. Under tiden pratade arbetskamraterna om vad som skulle hända? Vad skulle han säga? Han kom till arbetet på morgonen som vanligt, men han svarade inte på några frågor. Han hade inte tagit några bilder. Han sa ingenting över huvudtaget. Han var helt tyst därefter.
Efter pensionen kunde Anne se honom ute på gatan och innan hon hann säga något sa han bara: ”Men den kommunistiska tanken var god.” Sedan gick han.
