.

Skogarna breder ut sig över hela Estland.

Jag läser en uppsats på sidan:

https://pure.ltu.se/ws/files/30887899/LTU-CUPP-02056-SE.pdf

med rubriken:

Framgång eller kräftgång, en institutionell analys av utvecklingen inom skogssektorerna i Ryssland och Estland. En C-uppsats skriven av Magnus Hellström

Det har visat sig att efter Sovjetunionens fall har skogsavverkningen i Ryssland minskat medan den ökat i Estland. Hellström försöker sig på en analys av orsakerna till detta.

Den olikartade utvecklingen är intressant för att i Ryssland och Estland växer samma typ av boreala (nordliga) skogar.

Han beskriver också de olika ägandeförhållandena. I Ryssland är det ofta ovisst vem som äger skogen. I Estland vet man. I Ryssland kommer påbuden uppifrån. I Estland kommer förändringarna även underifrån. I Ryssland fungerar inte marknadsekonomin, vilket den gör i Estland. Lagar och bestämmelser är oklara i Ryssland, tvärtom i Estland.

Så här ser skogarna ut både i Estland och Ryssland (och Sverige).

En annan viktig skillnad mellan länderna ser vi i historien. Estland blev tidigt en del av Hansan under tysk överhöghet, och under både den tyska och svenska tiden anammades den latinska kulturen, vilket aldrig skedde i Ryssland, som istället intogs av mongolerna under 1200-talet. En annan sak, som kan ses som en detalj, men som säger en del om synen på människan är, att den ryska ortodoxa kyrkan fortfarande använder kyrkoslaviska, och bibeln läses bara av prästerna, medan Estland har katolsk och luthersk kyrka och estnisk ortodox kyrka, där gudtjänster sker på det egna språket och Bibeln var en av de första böckerna som trycktes på estniska. Dessutom startade svenskarna skolor och universitet för medborgarna, vilket inte fanns vid den tiden i Ryssland. Under den första frihetstiden för esterna utvecklades också industrin och många småförtetag bildades. Estland var nära Västeuropa.

Tiden efter Sovjetunionens fall blir lite skev vad beträffar Ryssland eftersom uppsatsen skrevs 2001 och mycket har hänt sedan dess. Nog kan man kalla Rysslands ekonomi för rövarkapitalism. Putin har blivit en mycket rik man sedan 2001, och demokratiska val kan man absolut inte tala om. Jag minns när han förklarade att dumans betydelse skulle minimeras. Inga beslut skulle fattas där. Putin bestämmer vilka som får ställa upp i val (precis det som Moskva bestämde redan 1940 i Estland, det där valet som de alltid talar om som ett ”fritt” val.) Estland betraktas som en demokrati och är medlem i EU och har Euron som valuta. Det är numera ett Nordeuropeiskt land som alla andra. Det har på många sätt klarat sig bättre och snabbare gjort framsteg än något av de tidigare Sovjetstaterna.

En intressant mening när det gäller förtroende i landet: Han (North) konstaterar att den teori som kommer ur marxismen är bristfällig därför att den kräver en fundamental förändring av människors beteende. North hävdar att det trots sjuttio år av socialistiska samhällen inte finns några belägg för någon sådan förändring. (Här måste jag inskjuta att vi såg en teaterföreställning på estnisk tv i dag. Det var unga skådespelare som visade esternas liv före, under och efter ockupationen. Den var helt fantastisk. De visade hur allt liv rann ur människorna. Hur de grå och osäkra, med irrande blick klargjorde sanningen om deportationerna t.ex. Men de klargjorde också alla lögner som kom från Moskva om vad som egentligen hänt. ”De fick ju ta med sig billaster med tillhörigheter till Sibirien.”  ”De kom tillbaka efter bara två år.” Sådant som vi kunnat höra här från ryssarna in på 1990-talet, och den finske docenten lärde ut i Finland innan han fick sparken.)

Hellström skriver vidare: Staffan Skott skriver att Sovjetunionen är död men att den ändå lever kvar, arvet förs vidare i form av världsbild, vanor, cynismen samt lågt medborgaransvar. (samt sin egen historiesyn)

Han visar i en tabell med Sverige som utgångspunkt:

Korruptionsindex

1996 - 1997: Sverige: 3, Estland 24, Ryssland 72.

2001:             Sverige 6, Estland 28, Ryssland 79.

Kanske är siffrorna annorlunda i dag, det förefaller som om det blir bättre i Estland med åren, även om det blev sämre i denna tabell.

Genom dessa sammanfattade konstateranden och i linje med denna uppsats utformning samt med Noths och Putnams teorier om institutioner som grund, kan det på denna grund slås fast att Estlands institutioner är med utvecklade och bättre fungerande än de ryska institutionerna. Alla faktorer talar till Estlands fördel. /…/ Estland har genom sitt historiska arv, mer västliga orientering och sin strävan efter demokrati och marknadsekonomi utvecklat bättre fungerande institutioner än vad Ryssland gjort. /…/ Det måste finnas förtroende bland samhällets aktörer, politikerna måste föra en politik som skapar förtroende, deltagande samt motverkar korruption och kriminalitet för att ett samhälle skall fungera tillfredställande.

Kommer vi någonsin kunna se en estnisk järnväg utan att tänka på deporteringarna?

Snart kom vintern. Mitt hjärta ropade efter mamma hela tiden. På nätterna grät jag, jag ville inte störa de andra, alla hade sina bördor. En dag sa jag att jag ville gå och träffa min mamma och berätta för henne att farmor sköter om den lilla. Ingen sa emot mig även om de kände en stor oro. Jag kunde aldrig vara lugn i hjärtat, jag kände att jag bara måste gå till mamma trots att snön var meterdjup och termometern visade på -50 C.

En granne, Niina, en mycket rar rysk kvinna, gav mig varma filtstövlar, lindade tidningspapper runt mina ben, lindade en handduk runt mitt huvud och gav mig varma vantar. Halva vägen gick jag utmed en kal stepp sedan var det en skogsväg. Jag var egentligen bara rädd för vargar.

Mot kvällen kom jag fram till staden. Jag började leta efter fängelset och fråga människor jag mötte. Till slut kom jag fram, men träffa mamma fick jag inte. Det var förbjudet.

Runt fängelsegården gick ett ståltrådsstaket, där gick stora tysta hundar omkring som kom emot mig. Då kom en vakt fram till mig och drog bort mig. Han hade ett gevär i handen och skrek åt mig på ryska. När jag började gråta högt tog han min hand och drog iväg mig därifrån.          

I det ögonblicket kände jag att jag inte orkade mer. Jag ville ju bara till mamma. Kanske har du hört ett barn gråta av förtvivlan och kan förstå. Jag drog av mig sjalen runt halsen, svepte den över huvudet och började gå tillbaka. Det var mörkt och jag visste inte om jag gick rätt väg eller om jag skulle hitta till pörtet (”hem” var det inte). Jag gick och gick, det var kallt, det var mörkt, jag var trött…

När jag öppnade ögonen visste jag inte var jag var, jag hade bara gått över snön. Farmor strök mig över håret och pappa grät. Min första fråga var när jag stod där framför spisen om jag kunde få ett glas varmt vatten. Då kände jag att något var fel. Jag hörde ett barn gråta. Bröderna var bredvid mig och pappa sa att det fanns mjölk åt mig. Jag vaknade till. Jag satt vid vägkanten ungefär halvvägs hemifrån. Kylan hade trängt in i mina öron. Ödet hade åter varit vänligt mot mig.

Det blev vår, lantarbetet började. Mina bröder Tammi och Heldur arbetade på fälten med oxarna, trots att de fortfarande var småpojkar. Jag körde oxarna med piskan i handen.

Tillsammans plöjde vi fälten, ibland var jag tvungen att slå oxarna hårt med piskan. Framför oxarna gick pojkarna. De hade ett mycket tungt arbete, egentligen alldeles för tungt för dem. Efter ett par dag kunde de knappt gå.

Farmor hade kokat ärtsoppa med mycket vatten till alla våra tomma magar. Pojkarna kom in från fälten och grät av trötthet så till dem gjorde hon mjölgröt med lite mjölk. Pappa hade dagen innan gått 15 km för att hämta videkvistar till små korgar han tänkte tillverka.

Jag slutade arbeta på fälten efter en tid. Jag orkade inte mer. Den som arbetade fick 500 gram bröd per dag, det var hela lönen.  När pappa gjort några korgar, gick jag istället till torget i byn med dem, då kunde jag få en bit bröd, mjöl och ärtor.

Hade jag inte sådan tur gick jag och besökte ester jag kände. Det var en dotter som bodde i byn med sin mamma, eftersom hennes far och make hade försvunnit i snön i Sibirien och dött. När hon fick veta kröp hon upp på ugnen, grät en stund och gick sedan till familjens pörte.

Vilken kväll!

Nu kom jag i kontakt med den estniska själen. Det var vid Ebaverebergets fot. På president Lennart Meris födelsedag.

Så här är det. Lennart Meri var också författare. Han påminde esterna om den gamla tron på Tarapita, asaguden. Han som skött sitt arbete som gud för esterna så bra i många hundra år, men som en dag höll sitt avskeds- och brandtal till esterna just på Ebavereberget. Där sa han till dem att han lämnade dem eftersom de övergett honom för en annan gud. Men han skulle komma tillbaka när de förstått vilket misstag de gjort.

För åtta år sedan skapades en ”gammal” tradition i Väike Maarja. Samtidigt som man firar den tidigare presidentens födelsedag passar man på att fira att Tarapita lämnade fastlandet. Han landade på Saremaa, så öborna var lika intresserade av att deltaga i festen.

Kl. 19.00 tänds en eld i Väike Maarja, tio minuter senare tänds en eld en bit härifrån då solen står lika högt på himlen som den gjorde tio minuter tidigare i Väike Maarja. Ytterligare tio minuter senare tänds en eld på samma sätt längre bort, ända tills elden nått Saaremaa, som är slutpunkt. Sedan dansar man och läser ramsor för Tarapita för att han ska ge oss alla lycka på alla sätt. Lite hembryggt öl och hembakat rågbröd äter man utomhus tills klockan blir dags att gå in och dricka kaffe och äta tårta och ha en videokontakt mellan de här byarna som har tänt eldar.

Hör tänds elden.

Det kändes som en regndans.

Här tänds elden igen.

En annan dans med magiska bugningar till Tarapita.

Ni skulle se deras vackra dräkter"

Barnen var självklart med... alla tre...(här är bara två)

Nästan sju år i Sibirien har lämnat ärr í både kropp och själ. Dessa tider glömmer jag inte.
De kommer aldrig någonsin glömmas bort.

Det var skollov i mars, jag låg i sängen hemma med hög feber; jag led av akut angina. Mor, far, mina två bröder och farmor - alla var hemma. Mamma hade tidigare på kvällen tvättat våra vinterhandskar och hängt upp dem över spisen för att torka.
Vårt hus låg i skogskanten. Mitt i naturen. Far var jaktvårdare. Vi hade ett mycket vackert och trivsamt hem.

Den ödesdigra natten låg alla och sov utom jag. Tidigt på morgonen sparkades dörren upp och glas klirrade. Alla vaknade och vi gick ner för att se soldater stå i vårt hus. Mor stod halvnaken vid köksbänken. Hon var gravid och jag var så rädd att jag darrade som av feber.

Hastigt meddelades att familjen ska skickas till Sibirien. Vi fick en halvtimme på oss att packa våra saker, det allra nödvändigaste. Men vi hade inga handskar, soldaterna hade stulit dem.
På gården stod en stor lastbil och väntade på oss

Vi kommenderades in i lastvagnen med gevärspipoir riktade mot oss. Jag var insvept i en filt och tittade rakt fram.
Resan började. Jag minns att min mor och mormor ropade ut sin förtvivlan med hög röst, eftersom vår söta hund, vår katt Mole och vår fina häst lämnades kvar på gården.

Det började dagas och en stark vind följde oss i tre mil. Vi blev tillsagda att lämna bilen vid handelsstationen. Där stod ett tåg med påmålade vita bokstäver på ett främmande språk. I lastvagnen fanns egentligen plats för högst tjugo djur, Vi var sjuttio stycken som placerades där. Vagnsdörren stängdes med järnstänger och fönstren täcktes av hullingförstärkta galler.

Färden till Ryssland tog tre veckor. En gång om dagen fick vi mjölksoppa ”miska” och lite vatten. Medan vi slumrade lös strålkastare på oss alla. Det var ingen idé att skämmas när man gjorde ”det mest akuta” framför alla andra.

Jag kände fortfarande av febern och ömheten och känslan av att kvävas.

Bilen stoppades vid estnisk-ryska gränsen. En soldat kom in och ville få ut mig från vagnen.
Han började då slåss och slet fram mig till dörren. Min far lyckades dock stoppa honom.

När min far äntligen lyckats få upp mig på vagnen igen, såg han en käpp som lyftes mot mitt huvud. Soldaten fick in ett hårt slag och skadade min hals och något ruttet sprutade ur min hals.

När jag sedan kom till medvetande igen kände jag en oerhörd smärta. Jag kände det som om jag kvävdes, och jag var törstig. Sedan somnade jag och minns inget mer.

Vi hade ett långt samtal med Hanno i dag. Vi ville reda ut en del saker. Hur är det med Savisaar och hans parti t.ex.

Savisaar har förstått att han aldrig blir vare sig president eller premiärminister. Men makt är skönt. Det är inget en man som Savisaar tackar nej till självmant. Nu arbetar han för att bli kvar på sin post. Valet är först om två år, berättade Hanno, men Savisaar arbetar medvetet för att få alla Tallinnbor på sin sida. Nej, inte alla, han vet att hans väljare finns bland ryssarna och de gamla. Därför erbjuder han dem högre bidrag och gratis kollektivtrafik utan att presentera hur det ska betalas.

På Saaremaa har alla utom en lämnat styrelsen för Keskerakond. De har ännu inte talat om vad de ska göra. Kanske bilda ett nytt parti eller gå med i socialdemokraterna. Sossarna i Estland är nu det största partiet. De har inget om Marx eller Internationalen i sitt program. De går inga tåg den 1 maj. Det är ryssarnas dag. De tågar och sjunger internationalen och alla ester som har sina minnen av den tiden när det var ett påbud att göra så, de stänger dörrar och fönster.

När lärarna strejkade över hela Estland gick mångas ryssar i Narva ut sympatistrejk. Av någon anledning sjöng de internationalen, och tyckte att det var skoj.

Nu något annat. När Hanno var ung studerade han i Leningrad. Han hade varit ute en söndag och roat sig, och när han kom hem såg han att en pall var trasig. Han delade studentlägenheten med flera ryssar och gick runt och frågade efter en hammare. Ingen hade någon. Spik. Men ingen hammare. Då gick han upp en trappa och fick verkligen låna en hammare av en annan student. ”Typisk estnisk kapitalist, han har allt.” sa då hans kamrater. De hade inte så höga krav på kapitalism, typiskt ryskt, menade Hanno.

Så en historia, och det allra roligaste är att den är nästan en kopia av den som pappa brukade berätta men detta är den sovjetiska versionen:

Under Sovjettiden fick bara gamla, barn och gravida använda den första dörren på spårvagnen. En gång var det en ung kvinna som försökte komma på den vägen, men chauffören ville inte öppna. ”Varför ska ni absolut in här?” frågade han till slut. ”Jag är gravid!” ”Hur gammalt är det fostret då?” ”Två timmar!”

Pappa berättade om en kvinna som inte fick någon sittplats på den fulla bussen, och fick samma fråga och gav samma svar.

Så var det politruken som väntades till traktorkolchosen i byn. Han hade meddelat att han hade fru och barn med sig. Alla visste vad det betydde att det kom en politruk. Från och med hans ankomst var det han som bestämde, och det kunde vara vad som helst.

Chefen på traktorfabriken åkte till stationen för att ta emot familjen. Han hade för säkerhets skull två vagnar att dra allt bagage i, de var ju många som skulle komma… Det visade sig, att det de hade med sig var ..en ..tom koffert. Varför blev de ändå inte förvånade?

Så en sista anmärkning. ännu på 50-talet gick kvinnorna på landet i Ryssland utan underbyxor. I stan hade de haft det länge.

…..

Jag tyckte det var jättejobbigt när jag fick höra att Göteborgsteatern ger en föreställning om homosexuella som längtar tillbaka till kommunismen.

Det var inget att oroa sig för. Jag läser på sverigesradio.se:

Björn Kjellman, Sven-Åke Gustavsson

– Så här är det tycker jag: det här är en pjäs där karaktärerna är bögar, gamla och unga.  Det är delvis också naturligvis en pjäs om Polen, men framför allt är det en pjäs om oss alla, säger Ronnie Hallgren teaterchef på Göteborgs Stadsteater som nu som regisserar Lubiewo – kärleksön, en polsk berättelse om det vakuum som uppstod när järnridån och muren föll.

– De här bögarna har lyckats att under stark press från kommunistiska staten och katolska kyrkan ändå gjort utanförskapet till något positivt; till en frihet, där dom känt att dom kan vara fria, och det är det som trasas sönder när så småningom den här järnridån faller.

Alltså: de är på rätt sida.

I Postimees finns en lång artikel om en familj som tvingades till Sibirien. Jag håller på att översätta den. Ni ska få hela den hemska historien, hela den hemska sanningen. Jag börjar ändå med den avslutande dikten i min egen översättning.

Familjen i Sibirien.

Dikt dedikerad minnet av min bror Heldur av Koidu Bergmann,.

Du begravdes långt hemifrån.

Du sover i utländsk jord.

Det är ingen någonsin

som har gråtit vid din grav.

Främmande människor sådde gräs,

ställde ett kors och ett gravljus där.

De plågar dig ej,

de var egentligen inte till dig.

Blommorna på stjälk,

så underbart vackra.

Solen från öster,

så underbart vacker,

lyser över graven.

En liten fågel från norr

som flög söderut när vintern kom

stannade framför ditt kors

och sjöng för dig länge, länge.

Så grymt utsatte skaparen oss,

utan ens ett litet korn till tröst,

det som har gett så svåra sår

för vårt folk och vårt hemland.

oljeskiffer

Att vara oberoende av Ryssland är oerhört viktigt för esterna. Det gäller att Ryssland inte kan pressa dem. Det får aldrig bli som vi sett i Ukraina där tillförseln av oljan strypts då och då. Nu kommer nyheten:

Estland kommer producera drivmedel.

Viru Kemi Group (VKG) Energy ska producera högkvalitativ diesel av skifferolja. Produktionskapaciteten kommer överskrida det estniska behovet med råge.

Under den första republiken framställdes bensin av oljeskiffer i Estland, idag förbereder de sig för dieselbränslen. VKG planerar att påbörja byggandet av en fabrik så tidigt som nästa år.

VD Priit Rohumaa berättar att för närvarande arbetar man med planering. "Ritandet pågår och byggandet planeras till i början av nästa år". Anläggningen ska vara klar 2015 och körs med full kapacitet 2016.

VKG räknar med att börja producera 300 000 till 400 000 ton dieselolja per år. Estlands årliga diesel efterfrågan är 600 000 ton

1,2 miljoner ton bränsle av hög kvalitet räknar man med att producera, i första hand diesel men även bensin.
Den största delen går till den inhemska marknaden, men man planerar också för export.

Ando Leppiman, statssekreterare bekräftar att det är viktigt för Estlands energitrygghet att man kan producera egen energi. Det skulle även minska utrikeshandelns importunderskott.
För att inte tala om priset. Drivmedel kommer bara bli allt dyrare.

…..

Vad gör man inte för pengar? Mycket pengar!

På flygplatsen i Tallinn greps en man som senare visade sig ha 32 kondomer med flytande kokain i kroppen, tillsammans vägde de 1700 gram.

Hur kan man få ner 32 sådana i kroppen?

"Detta är det första fallet där kokain upptäckts i flytande form", sade skatte-och tullmyndighetens chef. I det här fallet var det en medpassagerare som tipsade tullen. "Kokain är ett vitt pulver i handeln, men det kan gömmas i många former, blandat i kaffe, kakao, kläder, och vin mm."

Just nu är det mindre vanligt att smugglare ertappas, men det sitter många smugglare i landets fängelser. Andra är föremål för skyddstillsyn.

Åklagaren varnar för hanteringen: "Det räcker med att endast ett av dessa paket skulle gå sönder eller läcka och därmed tränga in i den mänskliga organismens för att det blir livshotande", sade åklagare Aadamsoo.

Jeltsin på stridsvagnen.

20 aug 1991.

Gorbatjov var färdig med ett nytt fördrag som skulle undertecknas den 20 augusti. Hela riket skulle ombildas till en union av suveräna stater. Benämningen Sovjetunionen skulle för alltid vara borta. Men det uppstod ett förhinder. Kuppen den 19 aug som Burbulis menar var ett politiskt Tjernobyl. Han säger också rakt på sak att Sovjet var en grym diktatur och med en hänsynslös kapplöpning. Alla resurser, både sociala och naturresurser, uttömdes under kalla kriget. När man kommer till den punkten, då uppstår en sorts explosion.

Scenen där Jeltsin står på stridsvagnen varade i 15 minuter, 20 min senare kunde den ses i hela världens tv-apparater. Det är något av politisk teater, en ytterst farlig situation som Jeltsin uppfattar som en chans. Symbolen för Sovjet var stridsvagnen. Att han valde att ställa sig på just en sådan och tala (texten som de tidigare kommit överens om) var en stark markering, och fick många att ansluta sig.

Den 22 augusti skanderade en jättekör framför Jeltsin: Frihet! Ryssland! Och det ropet är fortfarande aktuellt.

Barbulis är numera helt övertygad om att kuppmakarna agerade enligt sin tro, att de ville göra något gott för Sovjetunionen.

Stanislau Sjusjkevitj, Vitryssland. (25 aug blev självständigheten, som de utlyst ett år tidigare lagfäst. Han r skarp i tonen när det gäller Gorbatjov. ”Jag tyckte att Gorbatjov var en dålig människa. Han var först och främst kommunist och först därefter människa. Dessutom är jag övertygad om att Augustikuppen var ett spektakel som Gorbatjov stod bakom.”

Den man som utsett Gorbatjov till posten som generalsekreterare, Janajev blev tillfrågad av Sjusjkevitj vad hans doktorsavhandling handlade om. Han kunde inte svara! Det var först när Sjusjkevitj blev inbjuden till möten i Baltikum, som han träffade ”bildade människor med integritet”.

Man ska också komma ihåg att Boris Jeltsin tidigare hade varit en framstående kommunist, som senare visade sig vara en kulturell människa och öppen politiker. En stor man.”

Han menar också att vitryssarna var mer sovjetiska än ryssarna. Han vågade inte gtro på någon förändring. Först när han såg Jeltsin tillsammans med Burbulis ”Visste jag att något skulle hända.”

Kravtjuk var i motsats till de andra männen vi ser en hög kommunist i Ukraina, som förresten är Östeuropas äldsta land. Han talar om Sovjetunionen som förintade människor bara för att de levde eller förintade människor för att de var troende. Detta land kan inte leva länge. 4,5 miljoner ukrainare dog av svält trots den bördiga ukrainska jorden, världens bästa. Över 1 miljon dog av förtrycket, Sovjet ett land utan mänsklighet.

Vilka minnen som kommer tillbaka! En liten detalj: när vi kom till Tallinn i oktober 1991 och träffade släkten. Ülo som arbetade med teleteknik drog en djup suck när han såg vår mobiltelefon. ”Till och med där är ni långt före.” Det fanns inget att känna stolthet för.

Den vanligaste historien från Sovjet-Estland är nog den om den lille pojken/lilla fickan som trodde att Estland måste vara ett jättestort land, eftersom det bor ester över hela världen.

När esterna flydde bosatte de sig i Europa men även i USA, Kanada, Syd- och mellan- Amerika, Australien bl.a. När Ants pappa var chef för det estniska flyktinglägret i Geislingen an der Steige i Tyskland kom bl.a. bosättningserbjudanden från Venezuela till flyktingarna. Som tur är, för mig, tog hans mamma med honom till Sverige, där hennes föräldrar och syster fanns.

Vi har besökt staden Geislingen och sett huset de bodde i, och jag tycker att det måste varit mycket svårt att resa från den sagolika staden.

Geislingen an der Steige

…..

Lurich i kamp med kamelerna.

Georg Lurich är en av de stora männen i Väike Maarja och Lääne Virumaa. Han var världsmästare i grekisk-romesrk brottning och var en av världens starkaste män. Han tränade brottarna och tyngdlyftarna Georg Hackenschmidt och Aleksander Aberg.

Han föddes 1876 i Väike Maarja som Georg Luri och dog 1920 i Ryssland. När familjen bytte från den estniska lutherska kyrkan till en balttysk församling ändrade de sitt efternamn till Lurich. Detta för att pappan ville att hans barn skulle få den bästa möjliga undervisningen. Under tsartiden fick ju estniska barn inte utbilda sig efter eget önskemål. Lärare och präst var möjligt för pojkarna.

Efter att ha tagirt examen i ”Peters moderna skola” i Tallinn 1895 reste han till Petersburg för att få undervisning i brottning och tyngdlyftning av tränaren Wladyslaw Krajewski. Därefter blev han professionell. Han blev otroligt populär, och anses ha stor betydelse för frihetsarbetet i Estland. Han blev en symbol för ”den obrutna estniska själen”.

I centrum i Väike Maarja står Lurichs födelsehus. Där kan man också se ett inramat foto på Lurich i dragkamp med två kameler. (se ovan) Lurich vinner!

Det hus hans föräldrar senare levde i, var det första som brändes ner när de tre estniska unga männen i Förintelsebataljonen på Stalins order började bränna ner centralorten. Som tur var kunde folket stoppa innan de bränt båda sidorna an Långa gatan som gpår genom hela samhället.

Den internationella tävlingen ”Georg Lurichs minne” hålls varje år i Estland sedan 1956.

Den 23 februari varje år utdelas också ett certifikat till Årets person. I år hade konstnären Riho Hütt gjort en glasmålning som överlämnades till författaren Paavo Kivini som skrivit en bok om Lurich. Han har varit i Väike Maarja och sökt material i biblioteket, på muséer och sportmuséer. Överallt där det kunde finnas något material om en av Estlands stora män. Eftersom Lurich också levt i USA, Tyskland och Ryssland finns det många ”kistor att öppna”.

Författaren Paavo Kivini med Riho Hütts verk.

Efter utdelningen av glasmålningen delades sportpriser ut. Sex duktiga idrottsmän hyllades, i sex olika kategorier:

Bästa manlige idrottare: Indrek Mägi

Bästa kvinnliga idrottare: Kerttu Hunt.

Bästa lag: Triigi volleybollag.

Bästa tränare: Vaido Rego

Bästa idrottsfamilj: Familjen Visnapuu.

Indrek tackar alla!

Indrek Mägi är en stor idrottsman. Hann vann bl.a. guld i VM i sin klass i superkross i år, och utanför sportanläggningen vi Ebavereberget tackade han alla för att de stöttat honom på Sportgården.

Han har bytt till en Kawasakicykel nu, och trivs med den. Det ska bli fler medaljer, lovade Indrek. Han gör mycket fysisk träning och kan tävla med de bästa på flera områden.

Grattis Indrek!

Min personliga syn på esterna under och efter den sovjetiska ockupationen ska jag nu försöka sätta i ord.

Jag såg människor som inte fick använda de möjligheter de hade. De tankar och idéer som sköljde över deras hjärnor gick inte att använda. De måste förneka allt och böja sig under den sovjetiska bilan. Om de ändå försökte blev de straffade så fort det kom till maktens kännedom. De var verkligen beskurna. Halva hjärnan förblev oanvänd.

Det går att leva så. Många ryssar lever så än i dag, 2012. Men det är ett halvt liv och ett förslösande av möjligheter.

Estland blev fritt. Plötsligt får de använda hela hjärnan. Först måste de förstå vad det är de inte har använt, och var de är felprogrammerade. Det tar en tid, men de får en viss hjälp av utlandsesterna som kommer på besök eller flyttar tillbaka. Och sedan växer alla skrumpnade, avskurna delar av hjärnan ut. De växer som människor och använder de erfarenheter som legat i träda under nästan femtio år. Staten Estland, den fria republiken, visar det övriga Europa hur de hade kunnat leva och hur de vill leva, och de gör det så bra, att de klarar t.ex. finanskrisen bättre än de flesta andra europeiska länderna.

Det borde vara absolut förbjudet att kväsa intelligenser, att förbjuda människor att använda sina hjärnor efter den egna förmågan. Världen behöver (nästan) alla människor. Det som blir fel och skadar andra ska förbjudas i lag. Vi kan inte tillåta -ismer som innebär att alla måste vara likadana, som innebär att någon/några har svaret på allt och att alla andra måste underordna sig. Både Stalin och Chrusjtjov använde sina alla värsta, grymmaste sidor när de såg till att bli envåldshärskare. Att Chrusjtjov sedan blev en mindre grym härskare än Stalin förminskar inte de brott han utförde för att nå makten.

…,..

Det sker just nu en utrensning bland medlemmarna i Keskerakond (centerpartiet), Savisaars parti. Det beror på att det är just Savisaars parti. Edgar Savisaar sa i går på ett styrelsemöte att han inte vill ha medlemmar som inte accepterar hans suveränitet i partiet.

Kalle Laanet.

Kalle Laanet sa i går i radioprogrammet "Ärataja" att han inte ville vara med i partiet efter skandalen, som rågade måttet för honom i december 2010, då det visade sig att Savisaar bett sina grannar i öst om pengar.

"Jag är en person som står för min åsikt och det finns några saker som jag inte kan acceptera, jag kan inte hålla med om att vi ska sälja ut den estniska staten", sade Laanet.

Kalle Laanet är ordförande i Saaremaa. Där har fler medlemmar börjat tala om att dra sig ur.

"Jag har sagt till dem att det är varje medlems personliga beslut och jag vill inte ingripa i den processen.”

Även f.d. inrikesministern Ains Seppik har beslutat gå ur partiet utan att gå in i något nytt.

Hur stort partiet kommer att vara när alla fattat sina beslut återstår att se. T.o.m. ryssar i Estland har skapat ett eget estlandsryskt parti som samarbetar med de estniska socialdemokraterna.

Medlemmarna i Keskerakond är huvudsakligen pensionärer samt statliga och kommunala tjänstemän under sovjettiden, f.d. kolhosarbetare och estlandsryssar.

Vårens kör i Pärnu.

Igår sjöngs våren in i Pärnu! Den astronomiska våren började i söndags när solen gick upp kl. 6,28 och ner kl. 18,33 i staden vilket betyder att dag en varade i 12 timmar och fem minuter.  Idag är dagen12 timmar och 14 minuter lång i Pärnu.

.....

Såg ni möjligen ”Vetenskapens värld” i går på TV2? Det ställde frågan ”Vad är egentligen verkligheten?" Vi fick se och höra synnerligen skickliga vetenskapsmän som arbetade med frågan. En av dem förklarade emellertid för oss, att vi aldrig kan förstå vad han pratar om. En teori är att vår verklighet i själva verket är ett hologram. Nej, det kan jag inte förstå, men det jag kan förstå är, att vetenskapsmän för världen framåt. Nisse Simonson skriver i sin bok att den mänskliga hjärnan utvecklas hela tiden. En normalintelligent person i dag skulle få mycket högre IQ-värde än en normalintelligent person för hundra år sedan. Därför måste IQ-testerna förändras hela tiden.

Vad hände då i Sovjet? All intelligentsia försvann genom mord eller i bästa fall genom flykt. Den nya intelligentsian sökte sig till KGB eller vad säkerhetstjänsten kallades vid olika tidpunkter. Makthavarna fokuserade på det och militären. Undervisningslitteraturen förändrades. Skrevs om, så att den skulle passa ideologin. Osäkerheten florerade, stress och uppmärksamhet på omgivningen tog över vardagen. En man sa: ”Jag behöver ingen klocka. Moskva talar om för mig vad klockan är.” Det säger så mycket. Vad spelar det för roll vad jag tycker, så länge jag inte tillhör partieliten?

De människor som blev kvar i Estland under ockupationen levde under helt andra förutsättningar och mycket begränsade utvecklingsmöjligheter än de som lyckats fly. Det är ett av brotten kommunisterna utsatte dem för, bland många andra.

Ett annat är de eviga lögnerna. Om man alltid får höra att  (förenklat)

1. Det finns stater som bara vill bomba vårt land sönder och samman. De rustar för det och tänker inte på något annat.

2. Människorna där borta lever i en fruktansvärd fattigdom. Vi lever på den högsta levnadsnivån.

3. Man kan uppfostra vetet. Vi är fantastiska vetenskapsmän.

Hur utvecklas man då? Till en rationellt tänkande människa?

Om man är så gammal att man har minnen från en annan tid. Vågar man tro på de minnena? Vågar man tro på sig själv? Vågar man tänka på dem över huvud taget? Vågar man se att allt är en lögn? "Mitt liv bygger på en lögn, och alla andra människors liv också."

Frågan är: Vad händer när man utrotar intelligentsian i en del av världen. Då måste man börja om från början med utvecklingen där. I en annan del av världen får intelligentsian vara kvar. Där bygger man upp nya kunskaper med de gamla som grund. Skulle vi inte nu, med den erfarenheten, kunna diskutera vad kommunismen har orsakat när det gäller mänsklig utveckling?

Det vore ett intressant forskningsprojekt. Kanske skulle man studera människor i Nordkorea och Sydkorea, och se om det går att utforska skillnader i deras hjärnor. Vad händer när man lever så eländigt och med massor av lögner jämfört med när man har kunskap om världen, både positiva kunskaper och negativa.

I Sverige skulle vi studera: vad händer när man inte diskuterar vardagsproblem utan gömmer sig bakom ord som rasism och högerextremism för att slippa argumentera?

I dagens Postimees finns ett uttalande av Aili Aarelaid, chefsforskare vid universitetet i Tallinn om den sociala och kulturella identiteten hos det estniska folket. Det är intressant, inte bara för att hon ställer frågan på sin spets, utan också för att hon självklart menar att kultur inte är statiskt. I Sverige tror vi felaktigt att vi inte har en kultur för att vi fått influenser från så många håll, att det är fråga om vad som är ”svenskt”, men i Estland har man sin egen tusenåriga kultur och dessutom har man tagit in den utifrån komna kulturen och gjort den estnisk.

Tallinns universitets vetenskapliga ledare Aili Aarelaid säger i ett yttrande:

Vår identitet är inte oföränderlit men den kan inte heller förändras över en dag.


Social identitet skapas genom deltagande i gemensamt tänkande och ett beteendemönster som av nationen bedöms som viktigt och värdigt. Varje nationell identitet förändras ständigt, både  i relationer människor emellan och i relationer mellan stater.

Under Estlands första frihet var det speciellt de baltiska länderna och Finland som intresserade oss. Under sovjettiden talade vi om ”Pribaltiki”. Då menade man litauer, letter och estländare inte som en identitet utan som en gemensam önskan om bättre levnadsvillkor. Idag är det ingen som känner någon längtan efter den baltisk-ryska autonoma kultursfären.

Önskan att tillhöra den nordiska regionen är när det gäller esternas identitetshistoria en historiskt ung företeelse, vilken är baserad på kulturella rötter. Sverige ligger ju mycket närmare än säg Japan eller Mexiko. Svenskarna hade lyckats bli en skandinavisk härskare över området i århundraden och vi kan känna det nordiska hjärtat klappa i oss sedan dess. Under 1600-talet talet gav de oss, som var en liten nation, möjligheter till universitetsutbildning, medan det svenska riket självt förändrades. Idag är vi på samma finansiella lekplats som Sverige. Mitt SEB kort gick trots det inte att använda på banken varken i Stockholm eller i Uppsala när jag behövde kontanter, därför att min legitimation inte kunde kontrolleras eftersom jag är estnisk medborgare. De avvisade mig artigt och förklarade att det är två helt olika system i Sverige och Estland. (Man måste ha en svensk leg. i Sverige och en estnisk i Estland. Det vet jag av erfarenhet.)

Historiskt finns det en balt-tysk kultur. Det är betydligt lättare att besöka och resa i Tyskland numera än i Spanien eller Italien, även om det nu är lättare för oss att förstå några vanliga ord i de länderna. I den lilla staden Unna kunde jag med stor förvåning se en kopia av S.t Olofskyrkan (eller vem som nu är kopian). Att söka sina tyska rötter kan vara mycket intressant, eftersom Tyskland är ledande i EU.

Nej, jag gillar inte känslan av att vara förtryckt.

Dagens estniska identitet kan inte längre vara enkelriktad, från Stockholm, S.t Petersburg, Berlin, Bryssel, eller ens New York-djungeln. Den historiska identiteten kommer nu huvudsakligen från två håll: vår egen finsk-ugriska omgivning är början och dagens influenser kommer från globaliseringen. Hur mycket globaliseringen kommer betyda för vår kultur och hur stora förändringar som kommer komma därav är svårt att se idag. För tjugo år sedan kändes "Estlands Sak " på ett helt annat sätt och för tio år sedan kunde man redan tala om en ny ”Sak”.

I dag genomförs en enkät om Tallinnborna vill ha gratis kollektivtrafik. Man kan antingen rösta på nätet eller besvara frågor personligen i staden.

Frågan är om människorna tycker att det är värt att åka gratis. Någonstans måste då pengarna tas. Tallinn stad har inga avsatta medel för gratis kollektivåkande.

”Jag ska rösta nej, eftersom det finns viktigare saker” säger den 18-årige studeranden Kevin. ”Om någon vill resa, får han väl betala för det.”

”Det verkar som om alla ska rösta ja”, säger en annan ung man. Han var också irriterad över att undersökningen kostar 259 000 Euro. ”Det är helt vansinnigt! Vart går de pengarna? Varifrån tas de?”

En elev, Mihkel Mäesalu, röstar ”nej”. ”Jag har rest mycket med buss. Det finns väldigt många människor som är obehagliga och stinker. Jag tycker att det är bättre att vi betalar för att hålla en hög standard. Dessutom är det tufft att dra igång en sådan här undersökning före kommunalvalet. Jag kan förstå att stadens mäktiga gör allt för att behålla sin makt.”

Tallinns borgmästare Edgar Savisaar har andra planer också: Bidragen som betalas ut till stadens pensionärer ska ökas med 66 procent, är hans förslag. Han vill också att pensionerna ska öka med 120 Euro dvs. 2000 EEK. ”Vi kan inte bara ge pengar till grekerna” ska Savisaar ha sagt. Han ligger just nu sjuk efter en stroke.

Dessutom ska alla kommunalanställdas löner höjas under 2013. Har Savisaar meddelat. Glöm inte heller gratis kollektivtrafik. Låter allt det här bekant? Var ska han ta alla pengarna ifrån? Det finns en dag efter valet också.

Eller ska beslutet tas efter valet....

En mycket intressant dag. Först läste jag ett svarsmail jag fått från Astri Kleppe och hittar en verklig meningsfrände. Hon är författare (poet) och doktor i teoretisk fysik. Dessutom har hon ett specialintresse för historia. Hon skickade med ett utdrag från en kommande bok (på norska)

Ikke lenge etter at Berlinmuren ble revet, snakket jeg med en venn fra DDR.

Alle rundt ham var sjeleglade, og selv var han selvfølgelig også lettet over at

muren var fjernet.

"Men," sa han, "det er en ting som ikke lar meg ifred, og det er at jeg ikke

skjønner hva som var meningen med all denne lidelsen. I årevis har de holdt

oss fange og til og med drept oss fordi vi ville besøke tante Marie på andre

siden av muren. Så er muren plutselig vekk, og tvangen og volden med den.

Det er som om de i alle disse årene med kniven på halsen tvang oss til å døpe

alle barna våre til Petter; og så, en tirsdag ettermiddag, var det noen som sa:

'men la dem for faen kalle ungene sine hva de vil!' - og så var allting plutselig

fritt igjen. Javel, så er vi frie. Men hva handlet det om, alt sammen, og hvorfor

i all verden måtte alle disse folka dø?"

Så mycket i historien handlar om meningslöst dödande. Under alla tusentals år har människor dödat varandra. På många olika infernaliska sätt. Men många, många sticker numera huvudet i sanden och deklarerar att ”Vi är alla lika värda och ska visa tolerans mot varandra”, ”Vi behöver inget försvar, någon måste våga sluta rusta för krig”,” Låt oss tala med varandra istället.” osv. osv. Den som inte tänker så, den är det något allvarligt fel på. Låt mig då svara: ”Den som inte såg grymheten i Sovjetunionen, den som inte förstår vad som händer när ett land inte längre har ett försvar”, den är det något allvarligt fel på. Vi vet att ockupationen av Tibet var synnerligen enkel för Kina, eftersom det inte fanns något försvar att slåss emot. Vi kan inte tänka med känslan, med ”hur vi vill att sanningen ska se ut”, vi måste tänka med förnuftet. Att vara politiskt korrekt betyder kanske att man tänker mer på hur man vill att verkligheten ska se ut, mer än resonerar sig fram till en verklighet baserad på realiteter. När vi har tagit emot alla invandrare i vårt land, då har vi mer tänkt på hur deras liv har varit än hur det ska komma att bli här i Sverige för dem och för oss. Är det verkligen så rasistiskt att anse att den största tjänsten man kan göra för alla parter det är att förbereda oss alla för vad det innebär att många, många kommer till Sverige med en annan kultur? Jag tror att i och med att vi inte erkänner ATT vi har en kultur gör vi det svårare för våra invandrare att förstå att vi vekligen tänker och lever på ett annat sätt än de har lärt sig…

Esterna har en kultur. De är stolta för den, och vet vad en gemensam kultur betyder. De, liksom människorna i hela f.d. Sovjet, vet också hur det är att leva i ett land (sitt eget) och underkasta sig en helt främmande kultur.

Här ska jag sticka emellan mot den andra händelsen för dagen: En artikel på SvD Kultur

”Journalister ska inte uppfostra medborgarna.” skriven av Ingrid Carlqvist, ordförande i Tryckfrihetssällskapet (som jag inte vet något om).

Få har förstått att Sverige numera är ett land där ingen verklig yttrande- eller tryckfrihet råder, skriver hon. /…/ Låt mig citera min namne Knut Carlqvist: ”Svenska medier har aldrig insett, att deras uppgift är att hålla ett öga på staten och makten. De tror att deras uppgift är att uppfostra folket.”

/…/ Så i stället för att bemöta oss i sak och visa hur enkelt det är att ha en avvikande åsikt i Sverige utan att kallas rasist, nazist och islamofob gör de sitt bästa för att smutskasta Tryckfrihetssällskapet.

/…/ Häromdagen vann dessa ”journalister mot yttrandefrihet” en pyrrhusseger. Tryckfrihetssällskapet tvingades ställa in mötet med rubriken ”Genusforskning på universiteten – vetenskap eller vansinne?” Detta sedan två av de tre föreläsarna hoppat av efter en klappjakt på Twitter – av bland andra journalisterna Lindberg och Forssberg.

Jag fortsätter med Astri Kleppes skrift:

Gustaf Mannerheim, Finlands hjälte.

Med demokratiets sårbarhet i mente - det var tross alt i et demokratisk Tyskland som Hitler kom til makten. Hverken demokratiet eller den folkelige vilje klarte jo å forhindre utviklingen av det nazi-fascistiske Europa med alle dets uhellige allianser; Molotov-Ribbetropp-pakten, paktenen mellom aksemaktene Italia, Tyskland og Japan, og

med alle de mindre landene som mer eller mindre frivillig gikk inn på aksemaktenes side.

/…/

Etter Hitlers angrep gikk russerne så å si over til den andre siden, de ble allierte. Dette ifølge ganger-regelen minus ganger minus blir pluss eller: dine fienders fiender er dine venner.

I Estland och andra av tyskarna ockuperade länder dödades judar. Men visste ni att i Finland som benämns allierade med tyskarna, där särbehandlades inte judarna, helt mot Hitlers vilja. (8 judar deporterades; 8 för mycket) Finnarna ser sig inte alls som allierade, de var helt enkelt tvungna att välja sida. De var attackerade av Sovjet. De visste vad det betydde…

Den svenske journalisten Henrik Arnstad skriver i boken ”Skuld”:

/…/”Dermed gjenstår to alternativer. Enten fortsatt nøytralitet. Eller Nazi-Tyskland."

Vilken naivitet! Neutralitet! Undrar om han tror att den möjligheten fanns för esterna också. Det är att tänka med känslorna och inte med hjärnan! Se hur verkligheten såg ut istället, Arnstad.

/…/ Det store antallet døde underSovjetregimet utgjør ingen hindring for denne OK-erklæringen; det er som om Sovjets ofre blir vurdert med en annen matematikk, liksom prissatt i en annen valuta, enn andre ofre. Som om matematikken er modifisert i lyset av den historiske nødvendighet. Eller kanskje er det enda enklere, kanskje handler det om basal prosentregning. Som en gammel AKPml-er en gang betrodde meg: "kameratene sier at Stalin var 30 % dårlig og 70% god." Dette har smak av det klassiske patriarkale skjemaet: vinneren.

Det här visste jag inte heller, att Sten Andersson förutom påståendet att Estland aldrig var ockuperat sa i maj 1990: "Förändringarna i Östeuropa får aldrig uppfattas som en förödmjukelse eller som ett nederlag för Sovjetunionen." Alltså: Sovjeterna har aldrig gjort några fel! Eller?

Astris utdrag avslutas:

Landet (Finland) ble skadet og plyndret, men det forble autonomt, og unngikkbdecennier av deportasjoner, folkemord, sivilisasjons- og miljø-ødeleggelse. Dette vet vi, for vi har facit i hånden: vi vet hva som skjedde i Baltikum og andre land som ble okkupert av Sovjetunionen. I ettertid er det blitt bekreftet at finnenes forsvar (av Tienhåra og Tali-

Ihantala) sommeren 1944, også betød mye for sikkerheten på andre siden av

Østersjøen. I 2004, på 60-årsdagen av våpenhvilen, sa den svenske statsministeren Göran Persson:

vi vet att där Röda armén stod vid krigsslutet, där drogs också järnridån i

Europa... Det kom att spela en avgörande roll för Sverige under efterkrigstiden.

Tack Astri för det du skickat till mig. Det var verkligen intressant att läsa. Vi hörs!

Minns ni kommentaren jag fick från Norge den 16 februari?

Hej Karin,

tack för din intressanta blogg!
Jag är norsk-svensk med estnisk anknytning, och har antagligen ett annat perspektiv på detta med ett (litet) lands suveränitat än den gängse svensken. Jag tänker på alla egendomliga fördömanden av Estland som efter 1991 förekommit i svenska media. Detta med kravet att för att bli estnisk medborgare måste man behärska åtminstonde grundläggande estniska, vilket i svensk press beskrevs som förtryck av den ryska minoriteten. Eller staty-konflikten i 2007, när Moskva lade sig i vad det fria demokratiska Estland gjorde med sina statyer - och svenska media igen framställde Estland som orimligt och ärkenationalistiskt. Nu, låt oss anlägga ett norskt perspektiv på det hela, och antag att tyskarna suttit kvar i Norge fram till 1991, med massor av tyska barn födda i Norge etc etc. 1991 blir alltså Norge fritt: inte skulle man underlätta för tyskar att stanna kvar i Norge! Inte ens i det verkliga Norge av idag är tyskarna särskilt populära. Inför omröstningen angående norskt EU-medlemskap, kunde upprörda tyska turister rapportera att de i Trøndelagen sett att korna hade ordet NEIN! målat på sidan. Man vill inte vara i union med Tyskland.

Varför svenska media är så Baltikumfientligt är en gåta. Kanske handlar det om att rationalisera baltutlämningen, kanske handlar det om den gamla ryss-skräcken. Eller det underliga missförståndet att kommunistiskt våld liksom är lite bättre än nazistiskt våld... Man vill inte se att det är samma gamla fascism i olika uniformer. Man viftar bort Molotov-Ribbentrop-pakten, det är som om Sovjetunionen blev OK-förklarad i och med att Hitler gick till angrepp på Sovjet, enligt formeln mina fienders fiender är mina vänner. Eller?

Jag svarade Astri med ett mail först i dag.

Tack för din kommentar. Det är så roligt att få lite respons på vad man skriver. Förlåt att jag väntat så länge med att svara.

Jag letar hela tiden efter svar på varför svenskar har så märklig inställning till ester. Jovisst fanns rysskräcken länge, men nu äger ju Ryssland en hamn på Gotland, och vi har inget försvar där längre, så den är nog borta sedan en tid. Och jämförelsen med tyskar/norrmän är väldigt bra eftersom svenskar accepterar att norrmännen led. Man vill däremot inte riktigt tro att esterna led. Man vill i alla fall inte diskutera det. "Ryssarna led ju också." Att det inte är en självklarhet att ester ska dras in i lidandet bara för att ryssar lider, kan man inte diskutera.

Kanske ligger förklaringen i något helt annat. Att man inte riktigt ville erkänna att Sovjet var en omänsklig statsbildning. Vi vet ju att de svenskar som kom tillbaka från ett immigrationsförsök till Sovjet och försökte förklara hur vidrigt det var, inte blev trodda eller t.o.m. misshandlades för detta påstående.

Numera tror jag att de flesta svenskar tänker på semester i Pärnu eller någon resa till Tallinn och "gamla stan" när det talas om Estland. Men jag fortsätter att söka svar.

Varma hälsningar

Karin

…..

En viktig del av mina studier i ”historien om Estland” gäller naturligtvis hjärnan.

I Nisse Simonsons bok ”Glöm inte minnet”, 2011,  sid 132 står det

Ett folk utan kollektivt minne är inget folk.

Javisst. Utan kunskapen om den fria tiden och vetskapen om att de haft ett liv långt före alla ockupationer av främmande makter sedan 1200-talet, utan den kuskapen skulle esterna aldrig känt sin gemenskap och aldrig arbetat för en ny frihet. I Sovjetunionen försökte de verkligen döda det kollektiva minnet. De lyckades inte i de baltiska länderna, men de andra har svårt att hitta tillbaka till en gemensam kultur, t.ex. Ukraina och Vitryssland.

Det finns liknande tankar, se utdrag ur en artikel i Postimees:

Mare Muik, lärare i estniska: "Mindre folks identitet finns i språket"

Mare Muik.

Modersmålets dag (14.3) ger oss ett tillfälle att reflektera över esterna och vårt språk lite mer än vanligt. Det är inte bara språkets utan hela den estniska identitetens dag för eftertanke.

Språket är viktigt, modersmålet är grundläggande. Modersmålsdagen erinrar oss om våra etniska rötter. För en liten nation bygger identiteten mer på språket än för stora nationer. 

Vad som oroar mig mest är följden av att ungdomar som reser utomlands för att bosätta sig där. Barnen som föds kanske inte undervisas i estniska. Barnet kan då inte kommunicera med sina mor-och farföräldrar i Estland.

Det är ett äkta exempel på en nationell känsla av underlägsenhet, eller vad man ska kalla det, om folk inte vet hur de ska värdera sitt eget språk. (Man kan se på våra invandrare som har svårt i Sverige p.g.a. sin dåliga svenska.)

Under Sovjettiden var det annorlunda. Då fanns det människor som medvetet ”förestniskade” barnen. De gav barnen tillsammans med det estniska språket och litteraturen en särskild, starkare estnisk känsla. Estniska språket var en skyddsfunktion. (Precis så gjorde Hanno. Han vågade trots faran som låg i att trotsa kommunistiska påbud.)

Men det fanns andra som konverterade till den röda ideologin.

I dag påverkar internet språket. Serietexter också. Vad som helst kan forma en ung person. Jag minns hur förvånad jag blev när en elev i sista ring frågade mig vad ordet ”kätkema” (vagga) betyder. Samma elev frågade vid en annan tidpunkt vad ordet ”söandama” (våga) betyder. Det innebär att det estniska ordförrådet går förlorat.

(I svenskan kan jag räkna upp mängder med ord som gått förlorade. Hur många svenskar klarar i dag av att läsa de gamla böckerna med originalsvenskan?  Jag har berättat om en diskussion jag hade med en förskollärare som inte ville läsa Elsa Beskows sagor för barnen ”De förstår inte vad ett ämbar är.” Att man kan förklara svåra ord fanns inte i hans huvud. Vi har också gjort det svårt för yngre människor att läsa gamla brev när den nya skrivstilen infördes. Jag har också så många gånger hört hur pronomen och småord försvinner i svenskan: ”Tåget var 10 minuter sent, Programmet börjar nitton femtio” osv.)

Kanske kommer ordförråd och läsning i framtiden inte längre vara viktigt. En förvandling sker nu i alla fall, men vi kan inte veta vad det innebär.
Jag vill tro att estniskan inte försvinner.

Som vetenskapsspråk vet vi inte om det estniska språket fortsätter att utvecklas, eller om det engelska språket helt tar över. Till exempel har doktorsavhandlingar mest skrivits på engelska. Det kommer säkert att vara en risk för att estniskan inte kommer bestå som ett vetenskapsspråk, det som formades så fint under den första republiken inom alla vetenskapsområden.

Vi var på ett seminarium där en tysk vetenskapsman sa detsamma om tyskan. Alla skriver sina avhandlingar på engelska. ”Hur ska det gå med tyskan?”

Här samlades en stor del av den estniska befolkningen 1988.

Estlands befolkning minskade med ca 3 000 personer

Den 1 januari 2011 bodde1 318 000 människor i Estland, rapporterar statistikbyrån, och den 1 januari 2012 beräknas invånarantalet till 1 316 500 människor.

"Den preliminära osäkerheten är främst beroende på antalet invandrare", förklarar Helerin Rannala på statistikbyrån. "I januari hade vi fler människor som mottagit uppehållstillstånd."

Befolkningsantalet under 2011 påverkades av nedgången i födelsetal och ökning av utvandringen.

2011 föddes 14 679 barn, 15 244 personer dog, 3 709 immigrerade och 6 214 personer emigrerade.

Kvinnorna, som alltid är något fler var i början av år 2011 707 700 och männen var 610 300. 2011 minskade antalet kvinnor med 2300 och antalet män minskade med 670 stycken.

Antalet i arbetsför ålder (15-64 år) fortsatte att minska. Den första januari i år minskade antalet med nästan 7000 personer i arbetsför ålder än föregående år. Samtidigt ökade antalet barn (0-14 år). I städerna bodde 63 procent. Nästan en tredjedel av befolkningen bor i Tallinn.

…..

Ture Nerman.

I häftet Friheten möter Chrusjtjov skriver Ture Nerman

(1886-1969, journalist, radikal politiker, antimilarist, författare.

Politiska partier: socialdemokratiska arbetarepartiet, 1908-1917, Sveriges socialdemokratiska vänsterparti/Sveriges kommunistiska parti 1917- 1929, Socialistiska partiet 1929-1937, Socialdemokratiska arbetarpartiet 1939-1969.)

Diplomati och moral.

Stater har som sådana, i varje fall ännu, inte moral. De söker bara sitt, delens, mot andra delar, därmed i motsättning även till helheten, mänskligheten.

Eller med andra ord: Stater dvs. makthavarna, tänker bara på sin egen storhet. Jag läste en intressant artikel i DN om där man skrev att moral inte är något positivt, det skapar bara nya gränser som skapar problem mellan folk eftersom moralen skiftar. Empati är vad vi ska eftersträva istället. Eller som jag brukar säga: vi ska mötas med positiv nyfikenhet.

Nerman fortsätter lite längre ner:

Men det är farligt när den statliga diplomatin drar med sej även folket och drar ner dess moral. Och sådant sker (!). Det går inte att förneka, att svenska folket i stor utsträckning, och inte minst arbetarklassen vars regering på olika sätt beter sej ”neutralt” vänlig mot den ryska diktaturen, har trubbat av i sin känsla för friheten, den relativa i väst, och sin motsättning till ofriheten i öst. /…/  Före 1914 hade socialdemokratin en stark internationalistisk känsla på klar frihetsgrund. /…/ Man lovade t.o.m. på tre internationella kongresser att med alla medel, även revolution hindra kriget. /…/ Och efter andra världskriget har t.o.m. staternas international, FN, antagit en ny upplaga av Människans rättigheter. /…/ Vi vet mycket väl vilka stater som är utpräglade diktaturer och vilka som är demokratier relativt, fullt är ännu inga. Vi vet att Människans rättigheter är okända för Rysslands folk, inte får tryckas där.

När slutade vi veta det? När började svenska socialdemokrater tro att Sovjet var ett bra land att leva i?

Ryssland kommer aldrig glömma Lenin. Naturligtvis. Men de kommer heller aldrig sluta högtidlighålla hans minne. Den 21 januari i år hade 88 år gått sedan hans död. Kommunisterna firade dagen med att lägga blommor och kransar vid mausoleet, och dessutom: med blommor på Stalins nya gravplats.

Räcker månne blommorna till alla deras offer också?

.....

I harpsundsekan.

Jag läser just ett litet häfte: Friheten möter Chrusjtjov, som Baltiska kommittén gav ut i samband med att den ryske ledaren skulle besöka Sverige. Den gavs ut redan 1959 och berättar sanningen om Chrusjtjov.

Birger Nerman  börjar med artikeln Friheten möter diktatorn. Han talar om vad Ch. har gjort t.ex:

Ryssarna har bortfört många millioner av randstaternas medborgare till slavläger i Rysslands och Sibiriens ogästvänliga trakter. De flesta av de deporterade har gått under genom övermäktigt arbete, svält och sjukdomar eller avrättats, ofta efter tortyr. Men alltjämt lever i slavlägren millioner av dessa olyckliga människor. De får inte återvända till sina hem eller resa till den fria världen.

Men Chrusjtjov kommer som en ärad gäst till Sverige.

/…/

Om Raoul Wallenberg lever, försmäktar han alltjämt i fängelse och får icke återvända till sitt hemland.

Men Chrusjtjov kommer som en ärad gäst till Sverige.

/…/

Svenskarna har sedan urminnes tider byggt sitt samhälle på lag och rätt. I Sverige gäller endast laga rannsakning och dom. I Sverige finns inga slavläger, och ingen deporteras. I Sverige hindras ingen att bosätta sig var han vill eller att lämna landet.

Ja, det är ännu mer. Och avslutningen låter så:

Detta är den verkliga svenska hälsningen till Chrusjtjov vid hans ankomst till Sverige.

Det var märkligt att en diktator inbjöds officiellt till Sverige då. Visst hade vi fått veta att det blivit lättare att leva i Sovjetunionen när Chrusjtjov tagit makten, men han hade mycket blod på sina fingrar. Han var en lika grym kommunist som de andra.

Jarl Hjalmarsson säger:

Hundratusenden av de fredliga människor som bodde och arbetade i Estland, Lettland och Litauen drevs bort i flykt. Av dem som inte hann undan blev hundratusenden dödade eller förda till tvångsarbete långt borta.

Tragedin har upprepats med obönhörlig känslolöshet i andra länder — Ungern är det namn som starkast lever i allas minne. (Ungernrevolten 1956: Sovjet krossade ett folkligt uppror och visade världen att de inte tänkte tillåta något land att lämna deras inflytelseområde; då var Chrusjtjov ledare i Moskva och hade hållit sitt berömda tal där han tog avstånd från Stalin.)

Trots allt var Chrusjtjov välkommen till Sverige…

Boris Jeltsin.

Den baltiska kedjan.

Raul Rebane är journalist och kommunikationskonsult. Han skriver i Postimees om

Jeltsin (A) eller den baltiska kedjan (B)?

Det handlar om att man börjar ta upp frågan om ett monument till minnet av den nya friheten 1991. 39 estniska personer har lagt ett förslag om uppförandet av ett konstmonument och de förordar en staty över Jeltsin. Jeltsin var den som erkände esternas självständighet, och därmed realiserade delandet av unionen.

Ett monument är alltid känsligt att ställa upp. Under 1940-talet förstördes ryssarna de flesta monument esterna rest över friheten 1920 och framåt.

Det är inte själva materiaklet i monumentet som är viktigt, Det är betydelsen vi lägger i det.

I Astrid Lindgrens "Mästerdetektiven Blomkvist" finns en oregelbunden stenbit kallad Snusmumriken, den var så viktig att den förorsakade ”blodiga" krig mellan röda och vita rosorna. I själva verket beror det på överenskommelsen mellan parterna som utgör värdet för Snusmumriken, att de lovat att ära och skydda honom. Om ett avtal inte funnits hade stenen inte haft något värde.

Flaggan och nationalsången ger oss samma tankar. Flaggan har inget materiellt värde, men det känslomässiga värdet är enormt; många människor skulle dö för att försvara flaggan ...

A. Här är sex frågor om ett minnesmonument över Jeltsin:

1. På samma sätt måste man se över reandet av ett Jeltsinmonument. Kanske måste vi först komma överens om Jeltsins roll i Estlands historia.

2. Finns det exempel på tidigare ockuperade länder som rest monument över ockupationsmaktens politiker?

3. Varför har Jeltsin fått den viktigaste rollen av Rysslands politiker? Är det vad som hände vid Estlands självständighet?

Det finns andra ryska kandidater:

a) Isidor Gukovski och Adolf Joffe, som båda undertecknade fredsfördraget i Tartu.

b) Lenin själv. Det var på hans uppdrag fredsfördraget undertecknades. En staty över Lenin skulle också bli billigare, eftersom det finns flera nedtagna statyer som ligger och skräpar på bakgårdar av honom att välja på.

c) Leonid Brezjnev. Hans "stagnationstid" var trist; det hände många dåliga saker; tiden är rik på anekdoter, och den kommunistiska ideologin blev bara blev löjligt fars. Minnet av honom försvinner med principerna. Tack och lov!

d) Michail Gorbatjov. Skulle Boris Jeltsin utan Gorbatjovs agerande istället avslutat sin karriär som första sekreterare i Sverdlovsk Oblast?

Skulle någon av dem frivilligt, utan ett starkt inre och yttre tryck acceptera ett självständigt Estland?
Nej, naturligtvis inte, aldrig. Om någon tycker något annat skulle jag vilja höra argumenten.

4. Vilken dag skulle vi lägga blommor framför en staty av Jeltsin och böja våra huvuden? Den 20 augusti (den nya friheten) 24  februari (undertecknandet av fredsfördraget i Tartu), eller 25 december, Jeltsins födelsedag,? Så många funderingar uppstår…

5. Är det verkligen korrekt att resa ett monument över en sovjetminister i Estland för att fira den nya självständigheten? Jag är mycket tveksam.

6. Kommer ett monument över Jeltsin bidra till att förbättra relationerna med Ryssland?

Troligtvis inte, många där ute skulle snarare se det som en provokation.



Med tanke på ovanstående är mitt förslag att hänskjuta ärendet till framtiden för beslut och börja diskutera det igen om kanske fem år. Kanske har vi då någon ny information om Jeltsins stora kärlek till Estland som skulle kunna övertyga oss om det rätta i att resa ett monument över honom.

Å andra sidan var detta förslag till monument en tydlig fingervisning om att tiden är mogen att börja diskutera minnet av de avlidna. Mitt förslag är: låt folket diskutera frågan.

B. Vision över ett monument över den baltiska kedjan:

Vi skulle den 23:e augusti 2019 fira 30-årsdagen av den baltiska kedjan och inviga ett monument. Det skulle vara ett mycket högtidligt öppnade - människor, blommor, och TV ... Det skulle vara ett vackert minnesmonument utefter Via Baltica av män, kvinnor, barn, unga och gamla hand i hand... Än idag känner vi stolthet över bilderna av den ursprungliga kedjan, vi ser så mycket beslutsamhet och envishet i mänskornas ansikten.

Om detta också skulle högtidlighållas i alla tre länderna samtidigt skulle det vara något riktigt unikt och också ge en mycket stark positiv signal till våra folk.

Det är svårt med en sådan överenskommelse mellan folken, men som Juhan Peegel säger "Bibeln säger inte att människans liv ska vara enkelt". Håll tanken levande. Lyckligtvis finns det fortfarande gott om tid.

Det är också dyrt, men jag är övertygad om att det skulle gå att genomföra, då deltagarna i detta speciella evenemang skulle engagera våra barn, barnbarn och empatiska medborgare i alla länderna. Staten och företag skulle delta. Detta är allas gemensamma sak.

Och om det skulle lyckas, kommer man tillbaka under årtusenden för att besöka oss: "Se vad esterna åstadkommit!». Dessutom hade vi genomfört "Ett monument som är mer hållbart än brons" ... Detta är en frihet som vi erhållit genom eget arbete inte något som vi fått som gåva.

Vi var på biltur i går kväll och lyssnade samtidigt på radion. I Pi började just en radioteater: Efter föreställningen. Brott och klass. Ett program av Dmitri Plax.

Plax, som växte upp i Sovjetunionen började med att berätta att han en gång som 15-åring lyssnade till när läraren talade om den farliga aggressiva västvärlden. Där hetsades människorna och ett tydligt exempel på detta var the Beatles. Eleven Plax blev irriterad. Han frågade om läraren kunde förklara sig bättre och gjorde en översättning på de inledande meningarna i låten All you need is love. Det visade sig, vilket Plax redan förstått, att läraren inte kunde någon engelska alls. De grälade och läraren hotade med att arkebusera Plax på skolgården.

Det är ett bra exempel på hur man i Sovjet ljög hejdlöst i sin propaganda och påstod saker om västvärlden som var helt osanna.

…..

SvD i dag under strecket:

Estlands jord fylld av gömda minnen.

Mats Burström, professor i arkeologi vid Stockholms universitet skriver om vad som gömts i jorden när esterna flydde från sitt land 1944.

De ester som flydde undan den framryckande Röda armén ställdes inför ett mycket konkret problem: Vad skulle de göra med alla de ägodelar som de inte kunde ta med sig i flykten? Ombord på flyktingbåtarna fanns det endast plats för det absolut mest nödvändiga, allt annat måste lämnas kvar. Det fanns flera lösningar på detta problem. Många saker och även djur lämnades i förvar hos släktingar och grannar som stannade kvar. Andra saker gömdes i hus: under golv, i hålrum mellan inner- och ytterväggar, eller på vindar.

Det fanns dock en välgrundad rädsla för att husen skulle brännas ner av ockupanterna och många valde därför att istället gömma sina ägodelar i jorden. Det var sällan några egentliga värdeföremål som grävdes ner, det var istället saker som skulle komma till praktisk användning när man kom tillbaka igen. Ofta rörde det sig om husgeråd som glas och porslin, bestick samt grytor, kastruller och stekpannor. Även fotoalbum, dagböcker och böcker var sådant som grävdes ner. Eftersom man räknade med att snart kunna återvända litade man på att föremålen inte skulle hinna ta skada.

Jag har hört berättelser om hur de grävde ner sina värdesaker även före flykten. När de visste att röda armén var på väg grävde Hannos mamma ner silverbestick, andra silversaker och kristallglas. En tid därefter började nedbränningen av estniska hem som Stalin hade beställt 1941. – Inget fick lämnas kvar till tyskarna eller esterna.–  När deras hus inte längre fanns där och det blivit lite svalare grävde hon upp silvret och kände hur brandlukten fastnat i silvret.

Anne var i Södra Estland på sommarstället med sin familj. De kunde på håll se hur elden sprteds från den ena byn till den andra. Deras värdesaker var nedgrävda i skogskanten. När de förstod att just deras by skulle klara sig, då grävdes allt upp och de togs med när de återvände till Tallinn. Ants familj tog med sig vad de kunde men det mesta lämnades kvar i deras lägenhet. Deras saker stals av ryssar eller togs om hand av släktingar, som tyvärr inte var benägna att lämna tillbaka det när friheten kom och vi kunde resa till Estland igen.

Berättelserna om de nergrävda föremålen i Estland förändrar inte bilden av den stora historien, men de bidrar till att ge det förflutna ett mänskligt ansikte. De påminner oss om alla dem för vilka de storskaliga historiska skeendena fick mycket konkreta konsekvenser. Livet i exil präglade familjers liv i flera generationer. I Estland ligger ännu många saker kvar i jorden som ett slags tysta vittnesbörd om både hopp och förtvivlan; föremålen vittnar om människors framtvingade flykt, men också om deras hopp om en ljusare framtid.

…..

Enel Melberg har skrivit i SvD tidigare om ”Estland stiger fram ur sin historia” där hon presenterar den estniska litteraturen. Hennes avslutningsstycke:

Förhoppningsvis kommer mer av den litteratur som skrivs i Baltikum nå de nordiska läsarna i översättning, så att man här, i dag, 20 år efter att Estland förnyat sin självständighet, får lära känna hur så nära grannar tycker och tänker, hur historien har gestaltat sig i dessa länder och så att Estland inte bara utmärks av deportationer och trafficking, utan framstår mer som det moderna grannland det är. Och så att Östersjön träder fram som det lilla innanhav det ändå är.

Där skriver hon om just det jag så gärna vill förmedla, att Estland har en egen kultur, en mycket speciell historia och en fantastisk utveckling under 20 fria år. Att Östersjön binder oss samman med så många länder, som vi borde veta mycket mer om. Det är otroligt att vi vet så lite om Finland t.ex. trots att det var en viktig del av Sverige i många hundra år. När vi lärde oss att Gustav Vasa enade Sverige talas det mycket sällan om att det handlar om Finland också.

.....

SvD igen:

Gummor slog ut ryska festivalfavoriter

Kommer ni ihåg dem? Udmurterna.

Storfavoriter i Rysslands uttagning i Eurovision Song Contest var förre segraren Dima Bilan tillsammans med Julia Volkova från gruppen Tatu.
Men de besegrades – av Buranovskie Babushki, en grupp med sex äldre damer i folkdräkt.

Buranovskie Babushki består av sex damer från Buranovo i ryska Udmurtien. Gruppen startade 2008 och har sedan dess blivit känd för sina folkmusikinspirerade covers på bland annat Beatles, uppger SVT.

De vann alltså, de udmurtiska damerna som jag skrev om den 8 mars. Då måste jag titta på finalen från Baku. Jag undrar hur Putin klarar att en minoritetsgrupp ska representera Ryssland. ”Ryssland åt ryssarna” är en viktig paroll där.

Någon gång på 90-talet sa Enno att ”Det finns inga riktigt gamla människor i Estland.”

Även det har ändrat på sig. Den 6 mars fyllde Elfriede-Helene Kukk 107 år! Hon föddes alltså under ”revolutionsåret” 1905 i Narva, bor numera i Rakvere och har varit med om mycket i sitt långa liv. Hur blir man så gammal? Svar: "Man måste arbeta mycket. Skulle jag ha suttit med armarna i kors, vore jag död för länge sedan."

Födelsedagsbarnet.

Något av det som ägde rum vid samma tid i världen

1905:
... började i St Petersburg den blodiga revolutionen, som smittades till Estland. Strejkarnas huvudsakliga paroll var "Ned med enväldet!" Och oroligheterna ledde till skottlossning på olika herrgårdar. De estniska böndernas missnöje berodde främst på att godsägarna - hyresvärdarna manipuleradevillkoren för böndernas hyra och markanvändning. Detta anses vara början till den stora strejken i Estland.
... Finland var den första staten som införde rösträtt för kvinnor.

... Hotellet Villa Ammende i Pärnu klar.
... det började spridas en våg av expressionism i konst och litteratur.
... hormoner upptäcktes som påverkar vårt beteende och delar av vår kropp.
1923 (Elfriede var då 18 år.)
... domineras av den globala ekonomiska krisen.

... Jaroslav Hasek, författare till historien om soldaten Svejk(bilden) dog.

... Henry Kissinger och Arthur Alliksaar (estnisk författare) föddes.

I slutet av andra världskriget var hon redan 40 år.
På 1960-talet, när Beatles erövrade världen var Elfriede-Helene redan pensionär.

En Pyrrhus seger?

Jan Vichmann på Postimees har gjort en sensationell upptäckt som jag måste förmedla:

För en tid sedan hörde jag en historia  om mystiska dödsfall bland härskarna i Ryssland. Många med talet 29. Jag tror inte på numerologi, men jag började kontrollera fakta och blev fundersam.

Rysslands upplysta självhärskare Katarina II dog av en stroke den 17 nov. 1796. Hennes son, Paul, som enligt historikerna regerade med ett fruktansvärt tyranni, var sonson till tsar Alexander I, Napoleons besegrare. Paul dog i Taganrog den 12 jan 1825 i den mystiska "Taganrogfebern". Farmodern dog 29 år och 14 dagar tidigare.

Tronen övertogs av den yngre brodern Nikolaj som avled den2 mars 1855. Tidsskillnaden mellan brödernas död var 29 år och 3 månader. Under näste härskare, Alexander II:s tid upphävdes livegenskapen. Revolutionärer tog sedan livet av honom i sitt sjunde mordförsök. Tsar Alexander III, dog den 1 nov. 1894. Hans son Nikolaj II avsade sig tronen.

21 jan.1924 dog den ryske massmördaren Lenin. Skillnaden i dödsdatum mellan Alexander III och Lenin var 29 år 2 månader och 20 dagar.

Den värste diktatorn Stalin dog den 3 mars 1953, skillnaden mellan deras död är 29 år, 1 månad och 10 dagar.

Efterträdaren Chrusjtjov var en obildad, excentrisk och bakslug komiker. Trots allt blev det lite lättare att leva i Sovjetunionen under hans tid.

Därefter kom Ryssland att styras en längre tid av Brezjnev. Hans tid kallas stagnationstiden, men under hans tid var Sovjetunionen fortfarande på toppen av sin militära makt, den andra supermakten. Den gamle mannen dog den 10 nov 1982. 29 år och 8 månader och 7 dagar efter Stalin

.
Om det fortsätter i denna takt ska nästa stora ryska härskare dö någon gång under perioden 10 nov 2011 till 10 nov 2012. Någon gång i intervallet 29 - 30 år efter Brezjnev.
I Ryssland vanns presidentvalet den här gången av Putin, som utan tvekan är han en färgstark personlighet, med ett påklistrat demokratiskt sinnelag, och Tjetjeniens förövare, spion, karateutövare, reaktionär. Och som estniska media har rapporterat nyligen har redan en man försökt hålla dödsschemat. 29-års-diagrammet kan dock fortfarande upprepas.

Jag kan inte säga bestämt om detta var en Pyrrhusseger? Kanske var det den här gången klokt av Medvedev att ge upp sin kandidatur. Den som lever får se.

Wikipedia: En pyrrhusseger är en dyrköpt seger, en seger med stora egna förluster. Innebörden i uttrycket kan även vara att resultatet av "segern" visar sig leda till en förlust längre fram.

De finskugriska folken har inte klarat sig så bra i Ryssland. Ett av dem som fortfarande finns kvar är udmurterna. I Wikipedia läser vi:

Udmurter eller votjaker är ett finsk-ugriskt folk om ungefär 637 000 personer, bosatt främst i området mellan floderna Kama och Vjatka, norr om Volga och fram till Uralbergen, i Ryssland. De talar främst udmurtiska, men även ryska. Totalt omkring 715 000 lever i Ryssland, främst i Udmurtien, där de utgör 32 % av befolkningen eller cirka 497 000 invånare. I Tatarstan lever mellan 205 000 och 235 000 udmurter, eller 5,9 % av befolkningen där; i Basjkirien finns uppemot 20 000. I övrigt finns mindre populationer i bland annat Kirov oblast, Perm kraj och Marij El i Ryssland, samt i Kazakstan (16 000 enligt uppgift från 1989), Ukraina och Uzbekistan. De är närmast besläktade med komier.

Och kan ni tänka er att en udmurtisk grupp har kommit till finalen i ryska melodifestivalen.

Den udmurtiska kören.

Det är lika speciellt som att Björn Ranelid finns i vår final.

.....

Det blir inte mer skrivet i kväll. Vi har just fått veta att en av våra bästa vänner, Kurre, har avlidit.

Mentorn Peter Johnsson.

Det är en så märklig känsla jag får när jag ser de där äldre männen som var med om att ändra världshistorien! Aldrig tidigare har jag lyssnat på dem som verkligen betytt så mycket. De har i allmänhet varit döda redan. Men här sitter de nu de fyra Vytautas Landsbergis, Republiken Litauens förste statschef, Gennadij Burbulis, en av Boris Jeltsins närmsta rådgivare, Stanislau Sjusjkevitj, Vitrysslands förste president samt Leonid Kravtjuk, Ukrainas förste president. Peter Johnsson, journalist och författare och en synnerligen skicklig mentor ställer frågorna och lyssnar på svaren och skrattar hjärtligt ibland.

Gennadij Burbulis född 4 aug 1945

Burbulis arbetade nära Jeltsin och hade flera höga positioner i den första duman, inklusive Statssekreterare. Han var en av författarna och undertecknarna av Fördraget i Belavezha(som rysk representant). Han var en av de mest inflytelserika ryska politikerna under sent 1980-tal och tidigt 1990-tal och en av huvudarkitekterna till den ryska politiken och de ekonomiska reformerna.

Barbulis får det lite svårt när han förklarar sin sorg över att skriva under ett dokument som delar ”vårt fosterland”. De andra protesterar: Det var aldrig vårt fosterland!

Han berättar också om Gorbatjov, och jag tänker på att Juholt och Gorbatjov har några likheter. När G. presenterade perestrojkan och glasnost, då hade han inte tänkt ut fortsättningen. Han lät människorna tala om det dåliga, men kom inte med några lösningar. Det var helt enkelt ogenomtänkt.

Vytautas Landsbergis, född 18 okt 1932

Landsbergis var en av de stora ledarna för demokrati- och frigörelserörelsen Sajudis under 1980-talet. Han var ordförande i Litauens högsta råd 1990-1992. 1993 grundade han Fosterlandsförbundet- Litauiska kristdemokrater som han ledde till 2003. Han var ledamot av parlamentet 1992-2004, talman 1996-2000 och från 2004 ledamot av Europaparlamentet. Sedan 1978 är han professor i musikvetenskap.(En kommunist jag känner sa föraktfullt på den här tiden om Landsbergius:"Vad vet en pianolärare om politik?")

Landsbergis berättade om självständighetsförklaringen den 11 mars 1990 och tiden före. Hur han tidigare velat diskutera detta med G., men istället för att svara L. gick G. ut offentligt och förklarade att han aldrig skulle förhandla med en del av sitt eget land. Trots det hade de börjat förhandlingar några veckor senare, förhandlingar som inte gav något, och den 13 mars kom Röda armén in i Vilnius och dödade och skadade litauer som demonstrerade. Fyra viktiga politiker skickades utomlands för att finnas till hands om G. skulle låta skjuta sönder parlamentsbyggnaden och/eller den nya regeringen; en exilregering fanns att tillgå. Sedan ringde L. upp G, men fick inte tala med honom eftersom G. "sov". L. ringde då andra viktiga personer bl.a. Jeltsin. Han bad honom vidarebefordra uppmaningen: ”Säg åt Gorbatjov att sluta genast! Annars kommer han ha blod på sitt samvete för evigt!”  När Jeltsin ringde sov inte Gorbatjov, men han stoppade inte armén. Han var naturligtv is trängd av sina rådgivare, militärer och KGB.

Man ska komma ihåg att Litauens självständighetsförklaring var början på upplösningen av Sovjetunionen. Landsbergis försäkrade att ”Vår avsikt var att bygga ett fritt land på ockuperat område. Det gällde hel självständighet.”

Vi hoppar sedan till den 25 augusti när Ryssland förklarade sig som suverän stat. Det var förberett av Jeltsin och hans män: 25 mars instiftades lagar om hur presidentposten skulle utformas i ryska rådsrepubliken. 12 juni installerades Jeltsin. Han hoppades att ett nytt fredligt unionsavtal skulle utformas.

Det första beslutet Jeltsin tog gällde utbildningen. Kunskaper, utbildning och kultur var det viktigaste. Han ville visa att Ryssland inte skulle byggas endast på militär makt. Detta beslut skulle vara tecken på en humanitär strategi.

Gorbatjov hade ett unionsavtal färdigt för underskrift. Det skulle ske på ett möte den 20 augusti. I detta avtal framgår fullt klart att även Gorbatjov inser att Sovjet är slut som imperium. Han talar i avtalet om de suveräna staterna. Det menar Burbulis är en lisa eftersom han annars skulle känna sig skyldig till fosterlandets söndring.

Den 19 augusti skedde kuppförsöket som ledde till Gorbatjovs fall.

Det berättades mycket mer; fortsättning följer!

Även Savisaar gratulerade Putin.

Tallinn borgmästare Edgar Savisaar skickade ett välkomstbrev till Vladimir Putin efter presidentvalet. Han gratulerade Putin för den fina valkampanjen och för att han segrat samt önskade framgång för det ryska folket.

 "Valet av Dig till Rysslands president är en viktig faktor för stabil utveckling och en förutsättning för att stärka europeisk säkerhet och samarbete", skrev Savisaar.

 Han uttryckte förhoppning om att de ömsesidiga relationerna mellan Ryssland och Estland skulle kunna färgas av den anda av samarbete som präglat deras individuella möten i början av 90-talet, som hölls mellan Tallinn och S:t Petersburg.  (Postimees)

Och de goda relationerna mellan de två partiledarna har fortsatt även efter 90-talet. En viktig anledning till upploppen under Bronsnatten i april 2007 var ju att Putin ville ha Savisaar som premiärminister i den fria republiken Estland.

…..

I morgon ska jag berätta om ett fantastiskt seminarium som har ägt rum i Göteborg, där flera av de män som stod bakom upplösningen av Sovjetunionen deltog i en paneldiskussion. De kunde berätta exakt vad som hände. Dokumentationen från det seminariet kommer att sparas för framtiden. Bl.a. frågan om hur det hela genomfördes utan (nästan utan) militär och strid besvaras. Att Baltikum hade en speciell roll i Sovjetunionen får vi också veta. Oerhört spännande!

President Toomas Hendrik Ilves har skickat ett lyckönskningstelegram till Vladimir Putin, som vann presidentvalet i Ryssland.

"Jag önskar dig styrka och framgång i byggandet av en demokratiskt och modern stat. Kogu Venemaa rahvale soovin aga rahumeelset ja edukat tulevikku. Hela ryska folket önskar sig en fredlig och blomstrande framtid. Just sellises tulevikus saavad 21. Just i framtiden blir det under det 21:a sajandile vääriliselt areneda ka Eesti ja Venemaa suhted, teineteise valikuid aktsepteerivate naabrite suhted,» kirjutas president Ilves. århundradet viktigt att leva upp till och utveckla estnisk-ryska grannrelationer och att acceptera varandras val ", skrev president Ilves.

…..

Dagens Nyheter i dag. En artikel av Madeleine Sjöstedt, Kulturborgarråd i Sthlm.

Hon skriver bl.a. Vi vet att socialismens fall i Östeuropa skedde genom körerna i Estland, litteraturen i Polen och teatern i Tjeckien.  Vilken otrolig förenkling! Visst betydde allt detta mycket, men att det var just dessa aktiviteter som orsakade fallet, det är att överdriva.

Slutstycket i artikeln inleds med meningen: Kulturlivet är en omistlig del av vår demokrati och för vårt samhälles utveckling. Det är helt rätt, däremot. Kom då ihåg Mona Sahlins ord: ”Ni (muslimerna) har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommar och sådana töntiga saker.”

- Kulturlivet är en omistlig del av vår demokrati och för vårt samhälles utveckling.-

 Måste vi definiera vår kultur? Vet ni, att de östeuropeiska länder som klarat omställningen bäst är de som har en definierad kultur, som Estland, Lettland, Litauen och Polen. Ryssland som är ett så enormt stort land, som består av så många olika folk, de hade ingen gammal kultur att återuppta efter kommunismens fall. Kulturen är en viktig del av våra liv. Vet vi inte om att vi har en, då är frågan vad som håller ihop landet. Jag hörde i dag att en svensk familj har tvingats bort från Rosengård. Jerzy Sarnecki menar att det beror på att familjen har hund, och muslimerna tycker inte om hundar. Och därmed är frågan löst. Tydligen har familjen redan flyttat, men i Sverige har vi ofta hundar, och det ska absolut inte betyda att vi måste byta bostad.

…..

Özz Nûjen sa just i Studio 1 i P1 att han säger till alla yngre svenskar att han är mer svensk än dem eftersom han levt en längre tid i Sverige. Just det. Då kommer jag ihåg att det var just det Ants moster Tanja sa till mig, med stor förtjusning, när hon förstod att hon varit i Sverige längre tid än jag. Men det såg jag bara som rart.

Beror det på hur vi tar till oss det vi läser?

Eftersom jag hade "min" bakgrund iakttog jag med extra skärpa det jag läste som stämde in på "min” sanning. Eftersom du inte visste det jag visste, läste du på ett annat sätt. När allt fler skribenter skrev om de fattiga; hur de led och hur vi skulle hjälpa dem, då var det naturligtvis en mycket god sanning för dig. Och när det någon gång kom små notiser om att människor fängslades i Sovjet eller Kina eller någon annanstans, då betydde inte det något för dig. Kanske tänkte du bara, som så många andra: "De har naturligtvis gjort sig skyldiga till något."

Ville då inte jag hjälpa de fattiga? Brydde inte jag mig om den tredje världen?

Jag sa inte så mycket, eftersom det inte gick. Så fort jag försökte säga, att Sovjetunionen, som var ditt rättesnöre, var en ondskans makt, gick du bara iväg med ett föraktfullt leende på läpparna.

Min tro är, att man inte kan säga vem av oss som ville mest väl. Vem av oss som hade ett medkännande hjärta, var det nu sitter. Det handlar om hur vi får veta saker och om hur händelser beskrivs för oss. Även Goebbels sa, att bara en lögn omfattas av tillräckligt många och får leva tillräckligt länge blir den sanning.

Vem var det då, som inte ville att vi skulle veta att hela den kommunistiska världen var i ondskans händer, och inte alls de goda människornas verk?

Om en man vill rädda sitt folk från att dödas i ett krig som aldrig skulle gå att vinna, enligt hans bedömning, får han då ta till alla medel som finns?

Det finns ett brott som direkt dömer ut en människa. Det allra värsta som finns på denna jord, den grymmaste av alla människor är den fascistiska och /eller nationalsocialistiska människan. Det har vi bestämt. Det spelar ingen roll hur många människor som har torterats, arkebuserats, svultits till döds eller på något annat grymt sätt tagits av daga av någon annan organisation eller regim. Det är den fascistiska / nazistiska människan som är Djävulen. Vi vet inte ens skillnaden på fascism och nationalsocialism, utan tror att det är samma sak. (Så har Stalin bestämt.)

Alltså: för att tillintetgöra en man, som vill folket illa, kallar den "gode" regeringschefen (Kaonstantin Päts) i Estland sin motståndare (Artur Sirk) för fascist just i det andra världskrigets inledningsskede. Han får delar av västvärlden med sig i sitt förakt, och kan till och med visa på ett vapen, som han låtit placera i mannens hem. Detta avgjorde sedan i efterkrigstiden människors syn på det lilla landet. Eftersom så många hade röstat på denne andre man måste ju landet vara fascistiskt och värt hela världens förakt. (trots detta klassades också Päts som fascist)

Men sanningen? Hur ska vi få veta sanningen?

Om du är en god människa, du gör mycket gott bland dina medmänniskor, hjälper, stödjer och finns alltid till hands för behövande, men: du tror inte på Gud. Då hamnar du i den eviga skärselden i alla fall. Du kan ge ditt liv för någon annan, det hjälper inte. Du måste tro på någon Gud!

Detta är en sanning för en mycket stor del av jordens befolkning.

Vad Sirk än hade tänkt göra i sitt land, om det vet vi inget. Det sägs absolut ingenting om detta. Men han är dömd i alla fall. Vi har lärt oss att han var fascist. Han är dömd till den eviga skärselden. Tillsamman med de människor som röstade på honom och de andra medborgarna i hans land också.

Men sanningen känner vi inte.

Vem har glädje av att vi inte vet sanningen?

Eller är det så att sanningen egentligen är ointressant, en historia som är något att lita på är viktigare. Om jag tror att något är sant, då vet jag det, lever efter det, och är nöjd med mitt liv. Kanske är det svårast för den som förstår först när nästan hela livet är levt att allt i livet varit en lögn. Kanske hade man besparat den människan mycket sorg och hopplöshet om ingen talat om…

Om jag får veta att min sanning, som jag lärt mig leva efter, och inrättat mitt liv efter, bara var en grym lögn, om jag vid slutet av min levnad ska lära mig ett helt nytt liv med nya regler och nya sanningar, och inte orkar med detta som ska vara så fantastiskt, utan vill begrava mitt huvud i sanden, vad gör jag då? Vad spelar sanningen för roll då? Hur viktig är sanningen? När den egentligen inte finns? Vi vet ju, att det som är sant i dag, kanske inte alls är sant i morgon.

Om en majoritet av de människor som ska bibringa oss kunskap och nyheter har en speciell åsikt, de tillhör t ex den gruppen med hjärtat på det "goda" stället, till vänster. De förväntas opartiskt och objektivt förmedla sanningar om det dagliga skeendet. Kan de göra det utan att använda sina egna ögon och sina egna koder. Utan att använda sina egna kunskaper grundade på erfarenheter och koder de lärt sig under sitt liv. Kan vi begära det? Är det inte meningen att de rakt av ska berätta vad de sett, eller förmedla kunskap från de böcker, den litteratur de läst? Om då allt från början är en aning präglat av en allomfattande uppfattning om vad som är "rätt" och "fel". Om det sprids en åsikt att man inte ska gräva så mycket i det förgångna, vi lever i nuet, vi är de nya människorna som håller på att skapas. Den nya goda människan, som inte ser till det egna, utan arbetar för allas bästa. Den gamla människan var egoistisk och ond. Då blir det naturligtvis en sanning för oss också.

Var den "gamla människan" ond? Levde inte den stora majoriteten, de "vanliga" människorna för att överleva? Handlade inte livet om att leva eller dö? Mat eller svält? Vatten eller törst? Ja, det var en viss egoism. Hon var ålagd att se till att hennes familj, hennes närmaste överlevde. Annars vore det väl märkligt.

Men hur blev det nya? Jo, det var ju detta man skulle ändra. ”Se inte till dina närmaste.” De överlever i alla fall, troligtvis, vi lever ju i en välfärdsstat, som tar hand om de sina. Nej, vänd dina blickar mot de andra, de som lider i en annan värld. Och det ska man ju göra. Men om de nära dig dog? Om de sköts ihjäl? Om de svalt eller torterades till döds? Dina närmaste! Är jag då en god människa trots att jag såg dem lida, men inte gjorde något? Slipper jag skärselden?

Vad menar jag?

Om jag ser att ett system tar livet av sina medborgare, stänger dem inne med taggtråd och vakter med skarpladdade gevär, får jag inte protestera då? Varför tror ingen på mig? Varför får jag inte berätta om ett lidande som inte följer den pågående trenden, den rådande uppfattningen. Jag undrar: kan vi komma sanningen närmare om vi vågar diskutera det som inte passar in också? Har jag rätt att protestera? Att skrika: Ni vill inte förstå! Varför vill ni inte förstå? Är ni rädda för sanningen? Tvivlar ni så på andra människors omdöme att ni inte vågar diskutera med dem? Är ni rädda för att ni inte kan svara? Är ni rädda för att de kanske vet något som ni inte vet? Är det lättare att vara tyst, att få andra människor att skämmas för att de har en annan sanning än din?

Hur ska man kunna tala om det som inte får sägas? Att i det lilla landet dödades 70.000 medborgare under och efter kriget. 70.000 av 1.500.000. Och det som är intressant är inte majoriteten, de 69.017. Utan det som gäller, är de 973 som tillhörde en annan religion. Ja, det är helt fruktansvärt att de 973 dödades under ockupationen, men varför betyder de 69.017 ingenting? Varför ska ingen skämmas över dessa fruktansvärda mord? Varför kan vi aldrig tala om den sanningen? Finns den inte om ingen talar om den? Om vi koncentrerar hela vår avsky på de 973, då är det en fattbar stor mängd dödade, torterade människor. De 69.017 är alldeles för många och går inte att sammanfatta som en enda lidande grupp, och förresten hade de säkert gjort något…..

Men hur ska vi värdera sanningar? Ja, ingenting förstår vi om vi inte sätter in den i sitt rätta sammanhang. Det går inte att säga hur grym Gustav Vasa var, om vi inte vet hur livet och värderingarna var för människorna då. Lika lite kan vi döma gårdagens händelser om vi inte vet vad det var för värderingar och tankesätt som rådde då.

Jaha, men om man skulle tycka att det var "rätt" att ha hjärtat till vänster, då måste det ju ha varit fel att inte ha det. Då måste vi värdera alla sanningar efter detta.

Hur grymt är inte livet för den som inte ser de "rätta" sanningarna? Hur svårt är det inte att höra alla nu förklara sin tidigare ståndpunkt på det ena eller andra märkliga sättet.

Jag måste fråga dig: Varför såg du inte? Du besökte väl landet som du visste så mycket om, du till och med skickade dina barn på pionjärläger dit. Du måste ha sett hur allt förföll, eller trodde du att det hade varit värre förr? Trodde du, att husen som stod där gråa och trista, att människorna som sprang omkring och letade mat i halvtomma affärer, att de fått det bättre? Varför trodde du inte på människorna som hade levt i landet? Varför var deras sanning inte sann? Varför frågade du inte varför de flytt? Trodde du att de bara ville ha det lite bättre ekonomiskt, och att de därför riskerade sina liv i dessa små båtar som kom till våra kuster? Nej du trodde ju att de var fascister som flydde för de goda kommunisterna! Varför visste ni bättre orsaken till att de flydde, än de visste själva?

Varför ar det en ära att fatta vapen för att hämnas på anhörigas bortförande, tortyr och död om man tillhör den ena sidan men inte den andra? Varför äger bara den ena sidan sanningen? Varför frågar vi inte?

Varför fortsatte du att ifrågasätta dem efter den nya befrielsen? Varför gjorde du dem själva  ansvariga för de grymheter de levt i under de olika ockupationerna? Varför låter du dem inte berätta i dag?

Vem bestämmer vad som är information och vad som är desinformation? Hur lång tid tar det till vi är mogna för en annorlunda sanning? En sanning som vänder upp och ner på det vi trott på?

Jag skrev ner några tankar när Sovjet fallit sönder och Estland var fritt igen. Här kommer en första tanke:

Sanning eller desinformation?

Den som läser lär sig.

Eller hur?

Den som läser kan alltid diskutera. Han vet och vi lyssnar. Men hur vet vi då att det är sanning han berättar? Eller rättare sagt delar med sig av. Ja, vad är sanning? Finns det någon sanning?

Sanning är det jag upplever. Jag ser, känner och hör, och därför berättar jag sanningen. Jag läser och jämför med tidigare läsningar och kan dra mina slutsatser. Jag är tillräckligt intelligent för att kunna avgöra om jag blir manipulerad!

Eller hur?

Varför är vi då så oense om vad som är sanningen. Den enda och självklara?

Ja, egentligen är det väl tvärtom. Vi är väl alla oense om alla s k sanningar. Det mest grundläggande är ju: "varför lever vi?"! Och det kostar liv varje dag eftersom vi inte kan enas om det. Och det kommer kosta liv i framtiden också.

Varför?

Det handlar om makt. Om jag äger den enda sanningen är jag ju den rikaste människan i hela världen. Och det är ju inte någon revolutionerande sanning. Detta har orsakat strid och krig i alla tider.

”Jag vet hur du ska bete dig. Gör du som jag säger kommer det att bli bra för dig. Gör du inte som jag säger kommer du få lida i detta liv och för evigt. Om jag hotar dig och din släkt, då gör du som jag säger. Och jag kan hota dig eftersom jag har makten. Jag har makten eftersom jag vet sanningen. Det är jag som tolkar vad som är sanning, rätt och fel.”

Tidigare var det vapnet enbart som styrde dig, och så är det fortfarande, men nu är det ett större spektra av vapen. Det är ju inte heller så revolutionerande att påstå att media är ett otroligt starkt vapen i vår tid.

Ibland, nej ofta, tänker jag på min lärare i realskolan som berättade om fångtransporterna till Sibirien. När han berättade såg jag framför mig hur människor satt hoptryckta, nedböjda och bara väntade i skräck och oro. Utan mat och vatten.

Detta berättade han för mig på 50-talet. Han berättade om de sovjetiska ledarnas svek mot de baltiska regeringscheferna. Allt var så klart för mig, och stämde väl med det jag kunde läsa själv i tidningar och höra i radions eko, som jag alltid tog del av från tidiga barndomen. Jag visste hur transporterna till Sibirien gått till. Jag kände en otrolig skräck för vad makthavare kunde göra med folk.

Jag kan lägga till det jag som 5-åring fått lära mig i söndagsskolan, nämligen att den som inte trodde på Gud skulle för evigt brinna i den eviga skärselden. Jag glömmer aldrig den fruktansvärda skräck som grep mig, inte bar för min egen del utan framför allt för mormors. Jag visste att mormor var gammal och snart skulle dö. Jag vågade inte fråga om hon trodde på Gud. Hur skulle mitt liv sedan te sig om hon sa nej? För alltid skulle jag gråta över att hon var i den elden.

Detta är två sanningar jag upplevde i min barndom. Jag hade lyssnat och tagit dem till mig. Och de skulle forma en stor del av mitt liv.

Har inte alla människor sådana sanningar? Vad är det för sanning du går och bär på? De formar ju ditt liv, de gör att du agerar som du gör, och styr dina reaktioner. Det kanske är helt andra sanningar, som gör att du tänker annorlunda än jag gör. Det kanske var sådana saker, som att du till exempel helt förnekade Stalins totala grymhet, tills det inte längre gick att förneka. Du läste tidningarna mest när de handlade om orättvisorna i övriga världen. Hur vi ska ställa upp för de fattiga och ge av det vi har i överflöd. Vi ska ställa upp med allt vi kan. Klä oss enkelt, gå ut på gatorna och protestera och kanske vara beredda att ge oss ut i strid för de andra. Vi tar dem som förebild som redan har tagit makten i de fattiga människornas namn. Du som tror på det goda hos människan har hjärtat till vänster och hyllar den vänstra sidan i världen.

Men, säger jag, det är ju där de människor bor, som har tappat hela sitt människovärde, som har transporterats till ett helvete av köld, hunger och skräck. Det kan aldrig vara rätt att så förstöra människors liv, och ändå tillhöra de mest kärleksfulla.

Det är då du säger att jag har fel. Jag har blivit desinformerad. Jag vet inte hur det är i verkligheten. Jag ska inte tro på människor som berättar sådana saker för mig.

Då kommer ju våra "sanningar" i konflikt. Varför vet jag att det är min sanning som är rätt?  En ung kvinna frågade mig just det efter Sovjetunionens fall; varför jag kunde vara så säker på att just min sanning var rätt. Ja, jag bara visste det. Jag hade läst, lyssnat och känt.  Men det hade ju du också! Eller hur? Du var ju lika säker. Varför var det min sanning som var den rätta?

Vi har ju facit nu.

Igor Taro i arbete.

I morse började domstolsförhandlingarna med den estniske journalisten Igor Taro, som jag skrev om i går. Förhandlingarna avbröts efter en stund därför att det inte fanns något att åtala honom för, uppger Taro. Han fick tillbaka sin utrustning, och det visade sig att innehållet i kameran var kvar. Taro säger att han är mycket tacksam mot de estniska myndigheterna och hoppas att kunna återvända till Estland under dagen.

…..

Somliga av våra bekanta menar att vi överdriver Estlands värde. Att vi är för stolta helt enkelt. Men nu har vi an annan som tycker som vi:

F.d utrikesministern i Finland nuvarande utrikeshandelsministern Alexander Stubb sa på en ekonomisk konferens i dag att det borde bildas en ”estnisk-finsk ekonomisk union”! ”När man ser sig runt om i världen finns det många som kan avundas den framgång Estland haft under de senaste åren. Estland och Finland har aldrig liknat varandra så mycket som nu.”

"Och jag kan säga detta för att jag under de senaste åren tillbringat så mycket tid tillsammans med Urmas (Urmas Paet.) ", sade Stubb och tillade att både Estland och Finland jämfört med många andra länder har gjort ett mycket bra jobb under och efter finanskrisen.”

"8,4 procent ekonomisk tillväxt under 2011 innebär att du (Estland)  är Polstjärnan. Du kan tänka på hur andra europeiska länder ser med avund på dig ", sade Stubb och påpekade att Estland inte är rädd för nedskärningar om det behövs.

"Och jag tänker på Urmas. Vilken annan minister väljer ekonomiklass?"

Stubb konstaterade att Finland kunde vara i precis samma situation "om vi gjort likadana investeringar som esterna, då skulle den ekonomiska situationen vara ännu bättre för oss." Dessutom betonade ministern att Estland är Europas drömland.

Och här en beundrare till:

Chefen för Estonian Air: Tero Taskila menar att Estland fortfarande skulle kunna ses som ett mycket marginellt område, som man gjort hittills, men från flygplatsens horisont  kan Estland också ses som världens centrum.

Tero Taskila.

"Företaget har alltid sett sig som ett perifert företag, men nu har staten fått  90 procent av aktierna, och vi börjar tro något annat.", säger Taskila.

Taskila säger vidare att Estonian Air har fått en mycket bra chans, eftersom det förra året var det mest innovativa av flygbolagen. "Även om SAS har en annan åsikt." tillade han.

Taskila säger att goda flygförbindelser är en förutsättning för att utveckla en kunskapsbaserad ekonomi, vilket är nödvändigt. Men med enbart billig arbetskraft kommer man inte långt i världen. Med kunskapsbaserad ekonomi blir arbetskraften lättrörlig.

"Det finns många länder, inklusive EU-länderna, där arbetskraften är billigare än i Estland. Vi har en utbildad arbetskraft och unga ester talar bra engelska. Estland går samma väg som Finland, där många unga välutbildade människor vägrar att arbeta för låga löner ", sade Stubb.

Andra transportmedel spelar i händerna på Estland. Estland är ett välbesökt land, och exempelvis hamnen ligger redan på topp i världen.

Det är nödvändigt att fokusera på utländska kunder från Finland, Sverige och Ryssland. I Finland har resenärerna bekräftat att Estland är mycket attraktivt, sade Taskila.

Och just detta måste vara ett mål för Sverige också. Satsa på god utbildning med mening och kunskap, och Sverige kan åter bli ett land med många utvecklingsmöjligheter och industrier. Det ska inte läggas ner viktiga forskningsindustrier längre! Sverige och svenskarna kan, men de måste följa Estlands exempel

Sakus marknadschef Kadri Arm.

Svenska Systembolaget och Saku Ölbryggeri har en viktig sak gemensamt. De säljer inte sina varor med avsikt att folk ska köpa dem. Eller i varje fall är inte reklamen för Sakus öl avsedd att öka folks dryckesvanor.

Sakus marknadschef Kadri Ärm svarar på anklagelserna att kvinnors förbrukning av alkohol ökar med annonserna. ”Jag vågar tro att vi kvinnor kan fatta självständiga beslut utan påverkan av reklam.”

Ett annat misstag är tron att alkoholreklamen är utformad så att läsaren ska konsumera mer. "Så är det inte. Alkoholproducenterna arbetar för att säkerställa att alkohol inte missbrukas. Överkonsumtionen är dåligt för alla, både för samhället och näringslivet. "

Marknadschefen förklarade att kampen mot alkoholmissbruket ingår i Saku bryggeris långsiktiga planer. Det är t.ex. i form av stöd till idrotten eller direktstöd i kampanjer som skickar ett tydligt budskap ("Om du dricker alkohol kan du inte köra något fordon", "Om du dricker alkohol kan du inte simma").

…..

Journalisten Igor Taro.

I Ryssland har en estnisk journalist, Igor Taro, tagits in för förhör trots att han har ett giltigt journalistvisum. Han hade filmat för ”Aktuaalne Kaamera” hur den lokala polisen tog hand om en person som satte upp en valaffisch inför presidentvalet. Efter ett tre timmar långt förhör där Taros kamera tömdes, befinner han sig nu på det estniska konsulatet. Domstolsförhandlingar kommer att äga rum i morgon.

"President Ilves kommer att övervaka situationen mycket noggrant via det estniska konsulatet, och kommer att visa Igor Taro sitt omfattande stöd" bekräftade presidentens talesman Thomas Sildam till rapporterar Postimees.

Taro gjorde en fantastisk reportageserie vid förra presidentvalet där han använde officiella ryska bilder på valförrättare som åkte runt och hjälpte äldre människor att välja. Bilder med äldre människor i slummiga miljöer, bilder som ursprungligen inte var tänkta för utlandet.