Estland har just nu sin fjärde president. Det är inte så många, speciellt som landet firade sin 95 års dag i februari. Mycket har hänt i landet under de åren och mycket olika har landet varit för dessa fyra män.

Konstantin Päts, den förste av dem föddes när landet var tsarryskt, 1874 och han dog på ett sovjetiskt sinnessjukhus 1956. Han var av bondsläkt och arbetade för att Estland skulle bli fritt och var i den nya statens ledning. Vi känner inte till hans tankar och varför han agerade som han gjorde, men vi vet att han ställdes inför ett val som måste ha varit fruktansvärt. Han var den som tvingades tillåta ryska trupper i landet 1939. Som tack placerades han alltså på sovjetiskt sinnessjukhus, där han levde i 17 långa år.

Lennart Meri, den andre presidenten, föddes i det fria Estland, i Tallinn 1929. Hans far var diplomat och mycket språkkunnig. Lennart Meri levde ett gott liv under sina första 10 år, men sedan kom ryssarna...  Familjen hämtades för deportering till Sibirien 1940. Men de räddades av faderns kunnande. Stalin behövde någon som kunde språk. Han placerade fadern Georg Meri i Ljubjankafängelset istället för att arkebusera honom, ett öde som drabbade många familjefäder på vägen till Sibirien.

1942 hade Stalin bestämt sig för att förhandla med Hitler om separatfred. Han hade inte vapen och mat till soldaterna för att fortsätta kriget. Då var det Georg Meris stund. Han fick i realiteten två alternativ: 1. Förhandla med Hitler. 2. Arkebuseras. Men han ställde ett villkor. Han måste få se att hans familj lever.

I lägret i Sibirien arbetade den  unge Lennart som timmerman. Han var bara 12 år när han började det arbetet, men han ryckte in var han behövdes för familjens överlevnad.

En dag hämtades hela familjen där i lägret och togs till ett hotell i Moskva! Efter ett par dagar fördes de till Ljubjankafängelset och visades upp för Georg Meri, maken och pappan.

Det bestämdes att förhandlingar kunde äga rum.

Men då hände något märkligt. Amerika fick veta vad som pågick i Moskva. Plötsligt skickades vapen, kläder och konservburkar i massor till Sovjet.

Inga förhandlingar hann börja.

Familjen Meri fick återvända till sitt hem i Tallinn, utom Georg Meri som tvingades stanna i fängelset ytterligare några år.

Lennart Meri fortsatte sina studier. Att han var en speciell person står fullständigt klart. Han upptäckte nämligen i Sibirienlägret den finsk- ugriska kulturen. Den släppte han aldrig sedan. I ett fångläger upptäckte den lille pojken en ny kultur! Hans egen kultur som fanns i flera variationer. Fantastiskt.

Han blev historiker, gjorde filmer, skrev böcker. Fick filmpris i New York för en film som var förbjuden i Sovjetunionen. Blev hedersdoktor i Finland och hedersmedlem i Finska Litterära Sällskapet.

Och president i det fria Estland 1992. Han satt sina två perioder. Var en mycket uppskattad president som kunde tala för sitt land på ett sätt som skapade respekt i andra länder.

Hans efterträdare blev Arnold Rüütel. Han föddes på Ösel/Saaremaa 1928. Han gjorde en annan karriär i Sovjet-Estland. Han är inte intellektuell som Meri, utan talade med folket på folkets språk. 1983-1991 satt han i Högsta Sovjet i Estland, och hade arbetat med lantbruksfrågor i alla år dessförinnan. Tillsammans med andra reformkommunister spelade han en viktig roll för deklarationen om Etslands suveränitet i Unionen, som erkändes av Högsta Sovjet 16 november 1988.

Han valdes till president 2001. Han var framförallt stöttad av lantbrukare och pensionärer.

2006 års presidentval vanns dock av Toomas Hendrik Ilves.

Hans föräldrar flydde till Sverige 1944, bosatte sig i Vällingby, och där föddes sonen Toomas 1953. Familjen bestämde sig för att flytta till USA där Toomas gick i skola och så småningom blev Estlands ambassadör i New York. Han flyttade sedan till Estland för att arbeta för sitt land på plats. Där blev han landets utrikesminister i ett par omgångar och Estlands observatör i Europaparlamentet 2003 inför EU-inträdet i maj 2004.

Han valdes som president 2006 och och även en andra period 2011.

Det jag ser som mest otroligt är att den lille killen från Vällingby måste ha levt med Estland i sitt hjärta alla åren i USA. Kunde han någonsin tänka sig att bli president? Han har definitivt inte gjort det för pengarnas skull, en småskollärare i USA har högre lön än en president i Estland, sa han vid ett tillfälle. Vi har träffat honom i Väike Maarja, och även om han hade säkerhetsvakter vid sin sida, var han synnerligen trevlig och avspänd. Han har ett synnerligen gott förhållande med makthavarna i sitt förra hemland. President George W Bush var på besök för några år sedan, och Barrak Obama var här förra året. Jag tror han betyder mycket för samarbetet med Nato och USA nu när Ryssland oroar världen. Han är rätt man på rätt plats vid rätt tidpunkt.

Nu ska jag berätta om en estnisk man som betytt mycket. Hans namn är Verner Hans Puurand. Han föddes den 27 september 1904 i Narva och dog den 12 juni  1983 i Brisbane, Australien.

Han tog studenten 1924 och började i den militära marinhögskolan, där han blev löjtnant 1928.

Under mitten av 1930-talet var han i England för att studera byggandet av ubåtar.

Han kom tillbaka och skapade det estniska ubåtsvapnet. När ryssarna tog sig in i Estland 1939 fick de estniska soldaterna välja på att gå över till Röda armén eller bli arkebuserade. Den ubåt han tjänstgjorde på fick rysk besättning och ankarades vid Kronstadt. Där upptäcktes att någon detalj saknades på u-båten. Den gick inte att få tag på i Ryssland, så Puurand ålades att åka till Tallinn för att hämta den. Han gjorde det. Men han kom inte tillbaka till Kronstadt. Han tog sig till sin bondgård i Uudekülla och gömde sig där. Ryssarna visste inte vem han var, de visste inte att han var av bondsläkt, därför kunde de inte hitta honom. Det låter kanske märkligt, men det är faktiskt personnumren som gjort att ingen kan gömma sig så nuförtiden.

När tyskarna drivit ut sovejeterna gav han sig till känna och fick jobb inom den tyska armén, vilket betydde att han fick försvara sig och landet mot ryssen.

När så sovjeterna kom allt närmnare 1944, då satte han familjen i sin bil och körde ner till Tyskland. Där togs han emot av amerikanerna, som, när han berättade om esternas öden och det fruktansvärda året 1940-1941 det värsta året de någonsin kunnat tänka sig, då förstod amerikanarna att esterna inte var nazister trots att de iklätt sig nazistuniformer. Det handlade om att överleva och få tillbaka de deporterade, om de fortfarande levde. Det var alltså hans berättelse som låg till grund för att det var estniska soldater som vaktade i Nürnberg.

Innan rättegångarna arbetade Puurand för esterna som var i flyktingläger och tyska fångläger. Han hade också kontakt med lägret i Geislingen där Ants pappa arbetade, och de har säkert träffats.

I juli 1945 befriades de första estniska krigsfångarna och i november 1946 de sista.

När det blev dags för Puurand att lämna Tyskland visade det sig att det var inte många länder som tillät honom att komma in. Han had4 ju haft tysk uniform! Det var faktiskt bara Australien som bortsåg från sådant. Han kom till Australien 1948, där han skapade de första internationella estniska sammanslutningen.

Sedan arbetade han som minister i Estlands Exilregering, och dog 1983.

Jag fortsätter med Sofi Oksanen från i går. Hon talar om Ryssland och samarbetet med högerextrema partier i Europa.

Ryssland behöver Europa -som i sin tur behöver ha rysk energi- och korruptionspengar flödar fritt. Det här fungerar inte utan instabiliteten i Europeiska unionen och effekterna av EU: s Rysslandsvänlig arbete, vilket spelar en viktig roll för vänsterpartierna.

Det gäller de östeuropeiska länder och högerextremister i Västeuropa, trots att deras bakgrund är olika. I början av 90-talet, trodde många att en antisovjetisk rörelse måste innebära en förändring till det bättre, och enpartisystemet ledde till olika blandade aktiviteter.

Till exempel, flyttade nynazister från Finland till Estland eftersom de då skulle kunna arbeta friare än i sitt hemland. Det nyligen självständiga Estland var ännu inte redo med lagar mot nynazism eller korruption. Detsamma gällde även för de andra östeuropeiska länderna.

De forna öststaterna deltog inte i västtvärldens historieutredningar angående tiden bakom järnridån. Flera generationer hade växt upp med undervisning i  sovjetisk historia, dvs propaganda under påverkan. De hade heller inte varit med om utvecklingen av mänskliga rättigheter i väst eller de under flera decennier långa arbetet för rättigheter för sexuella minoriteter. Deras attityder när det gäller detta kan jämföras med det i Väst före 1960-talet, vilket stämmer väl med atmosfären till exempel i Rysslands anti-gay propaganda, eftersom en stor andel av befolkningen i dessa länder fortfarande lever strikt andligt, kyrkligt.

I Väst borde man inte ha blivit förvånade av det faktum att flyktingar från dessa länder hade en skeptisk inställning till andra människor. Invandrare talade ju främmande språk, och Stalin hade infört förflyttningar av människor till nya platser. Det var tider av förtryck och russifiering, som fokuserade på att kraften i den nationella identitet skulle förstöras. Det var oundvikligt att den nationella identitetens förminskning istället blev en ökning av extremismen.

Anstiftan av extremistisk nationalism i Östeuropa är användbar i Ryssland: det hindrar den demokratiska utvecklingen och skapar en negativ bild av dessa länder.

Trojan.

 

Här övergår jag till en sammanfattning av hennes långa, intressanta uttalande. Jag ska nu göra en sammanfattning av det som återstår.

I Väst har vi svårt att hantera extremrörelser i vår del av världen, och den här utredningen beskriver högerextremisterna i Östeuropa.

I Ryssland, menar Oksanen, är rörelserna på nationell nivå främlingsfientliga, homofobiska, vilar på auktoritär makt samt hat mot andra identiteter.

Extremism finns i all verksamheter i Ryssland. Inom ekonomi, utrikespolitik och i militären.

Och Oksanen varnar för extremism. Hon säger att Ryssland aldrig har haft demokrati eller allmänna, fria val såsom vi i väst. Ryska statskuppen genomfördes av ett fåtal extremister, och där gällde diktatur och förtryck. Det är den accepterade ryska modellen.  - Och här kan jag tillfoga att det i Estland fanns 900 organiserade kommunister 1940, och ända “bad” hela befolkningen att få bli en del av Sovjetunionen. En liten del dikterade helheten alltså. Estland hade dock erfarenhet av tjugo år av demokrati, med undantag för de två år president Päts regerade med ukaser. Valen hade aldrig varit uppgjorda i förväg, vilket sedan blev legio när de blev en del av sovjetvärlden. Att det begärs folkomröstningar i olika ukrainska områden är naturligtvis därför att man vet att utslaget av omröstningen bestäms i Kreml, som vanligt. -

De rysktalande i alla länder kan alltså vara en säkerhetsrisk för landet. Ryssland har gett sig själv rätt att ingripa om någon ryss ber om det. Ändå är det  alltså flera extrema partier i väst som samarbetar med Ryssland. Det är dem Oksanen vill förklara som Trojanska hästar. Vi har väl tidigare sagt “nyttiga idioter”. Skillnaden nu är att många är på högerkanten.

Vilka är västs ryska “trojanska hästar”? Hur kan både höger- och vänsterextremister arbeta för Ryssland? Varför gör de det? Är det för att de är mot USA? Vad är det som lockar dem i Ryssland? Jag menar, är de inte ryssar hamnar de ju i underläge i Ryssland direkt.

Sedan kommer den andra frågan: hur mycket bryr sig Kreml om den vanlige ryssen egentligen? Bara så länge de har nytta av honom på ett eller annat sätt.

En fråga som är mycket känslig i Sverige, det är frågan om den muslimska invanndringen. Den får man inte prata om. I Ryssland är de skrämda av de muslimska fundamenisterna. Det är en orsak till att de så kraftigt arbetar för det ryska.

Sofi Oksanen har blivit den som talar för Estland internationellt. I dag intervjuas hon i Postimees och förklarar för oss varför Ryssland stödjer de högerextrema rörelserna i Europa. Hon menar att syftet är att göra unionen instabil och korrupt.

En mindre grupp anslöt sig till organisationen i Finland, deras fokus var att förneka att Sovjetunionen ockuperade Estland. De grundade Finlands antifascistiska kommitté och gav intervjuer i statskontrollerade ryska medier. De menade att hela historien om ockupationen bara var en bluff; sibirienresorna var att jämföra med resor till Kanarieöarna.

Journalisterna var förbryllade. De var vana vid att det finns någon sanning i det som sägs.

Det hela blev förvirrande. Tidigare hade det talats om Förintelseförnekare, men detta var något nytt.

(Man visste inte så mycket om livet i Estland under ockupationen i Finland. Jag har fått veta det bl.a. i en kommentar till bloggen.)

Liknande verksamhet utvecklades också i Lettland, Moldavien och Krim. Alla dessa grupperingar började slåss mot samma inbillade motståndare som Ryssland nu i vår när de vände sig mot Ukrainas " fascistisk regering ". I själva verket kan man inte kalla regeringen i Kiev fascistisk så som termen tolkas i väst. Tidigare sovjetstater kallas “fascistiska” som synonym för EU-mentalitet.

Jag har tidigare skrivit om den benämningen, som egentligen bara står för att motståndaren har en annan åsikt, och att man då tar till den värsta benämningen man kan komma på.

2007 års händelser, då Estland flyttade en staty från centrum av staden till krigskyrkogården, den s.k. Bronsnatten, skapade ny oro och landet fick uppleva allvarliga cyberattacker.

Det var första gången Ryssland offentligt började agera i ett Nato- och EU-lands inre angelägenheter.

2009 kom Imbi Pajus bok “Förträngda minnen” ut i Finland. Den berättar om ockupationen i Estand. Boken kommenterades av Estlands president, historikern Anne Applebaumoch dissidenten Vladimir Bukovsky. Innan boken publicerats hade Vladimir Putins parti “Enade Ryssland” publicerat ett pressmeddelande. där han använder samma retorik som han gör nu, under Ukrainakrisen. Och han uppmanade ungdomar att protestera mot utgivning av boken i Finland.  Ryssland försökte alltså lägga sig i det självständiga Finlands publicering av en bok.

Dessa händelser: Bronsnatten, publiceringsstoppet och Georgienkriget (2008) var generalrepetioner. Det var för att testa hur stark eller svag Västvärlden är när de möter rysk expansionspolitik.

Finlands antifascistiska kommittémedlemmar var på den tiden nära vänner med dem som firade Hitlers födelsedag. Det verkar konstigt och jag förstår fortfarande inte hur dessa, till synes så olika grupperna är kopplade.

Fram till år 2014 har vi kunnat se en hel del liknande allianser i flera länder. Sociala medier har varit utsatt för antifascistiska demonstranter som liksom professionella bråkmakare älskar att använda nynazistiska symboler helt öppet.

Rysslands nya ideologi har allt som kan benämnas högerextremism: homofobi, främlingsfientlighet, antiamerikanism och anti-Europeiska unionen.

Av Europas tjugofyra högerextrema partier är fjorton öppet Rysslandnriktade, sju är neutrala och endast tre (inklusive Sannfinländarna ) har en negativ inställning till rysk politik. Italienska högerextremister ser Ryssland som en samhällsmodell som försvarar de kristna värdena framför invandrare, och berömmer Rysslands förmåga att skydda familjevärderingar och stärka den nationella identiteten. Ungerns tredje största partiet Jobbik, Marine Le Pen i Frankrike och Grekland fascistiskt parti, Gyllene gryning är alltid välkommna till Moskva och ryska medier ger dem utrymme.

Sedan 2008 är Jobbik antisemitiskt och mot romer, och får offentligt stöd av Ryssland trots att partiet tidigare hade helt andra tankar.

Partiets officiella budget är jämförbar i storlek med ett litet familjeföretag, men de har ändå kunnat upprätthålla en väloljad partimaskin.

Att någon tagit emot pengar från Ryssland är oftast svårt att bevisa eftersom det räknas som korruption och penningtvätt på nationell nivå är minerad mark och döljs. Offentlig och tillförlitlig information har dock visat att italienska och spanska tjänstemän och politiker har fått pengar från Ryssland.

Det är emellertid sekundärt. Det viktiga för båda parter är att få vänner, helst en kraftfull vän, PR-stöd och utbildning. Ryssland har visat att det är tillåtet att utföra rasistiska brott, anti-gay propaganda och möta  utmaningar från utländska agenter i landet,. Ja, för den nazistiska extremisten är det bara att lära sig ryska .

Det förutspås att den pro-ryska partierna kan få 20% av platserna i Europaparlamentet.

Bakom allt finns frågan om energin.

Trots att Polen inte var en del av Sovjetunionen, var de en del av intresseområdet. Polens försvarsminister har bett Nato om skydd, samt talar om att försöka minska behovet av rysk gas genom Ukraina.

Alla f.d, sovjetstater och staterna som var inom Sovjets intressesfär har påverkats på ett eller annat sätt av händelserna. I Vitryssland har president Aleksander Lukasjenko haft lite svårt att bestämma sig för ett uttalande, men säger nu att han vill inte att Vitryssland ska bli en federal stat i Ryssland. Han arbetar nu för en bättre relation med Iran och Kina.

Förresten, Lukasjenko har meddelat att han nu är vegetarian!

Propagandamaskinen går på högvarv och från Kreml gör man allt för att vända vanliga ryssar och ukrainare emot varandra. Det pågår hjärntvätt, säger Petro Fedorian. Händelseutvecklingen i Ukraina har varit chockartad för Petro Fedorian, 30. Han är född under Sovjettiden men var bara åtta år gammal när Ukraina blev självständigt. I dag bor han i Nykarleby. 

– Vi är en helt ny generation ukrainare som har vuxit upp i ett fritt land. Vi vill kunna bygga en egen stat. Vi kan inte acceptera att utomstående krafter bestämmer.

I går kl 23.30 började den stora påskmässan i den estnisk ortodoxa kyrkan. Vi höll oss vakna för att inte missa mässan. På långfredagen såg vi den ryskortodoxa versionen. Där sjöngs hela berättelsen om Jesu korsfästelse av en av prästerna; mycket entonigt, och faktiskt sövande.

I går var den världsberömde tonsättaren Arvo Pärt på plats och deltog i mässan. Sången var bättre, då det var en kör som sjöng melodiskt. När vi fått veta att Kristus korsfästs kom beskedet att han uppstått, och alla blev glada.

Vi orkade ändå inte sitta uppe hela mässan. Den slutade först kl 02.05.

-----

Här:

http://tallinncity.postimees.ee/2767024/vaata-kuidas-savisaar-sotsi-teemal-keerutab

kan ni se hur borgmästare Savisaar får frågan vem som bjöd in honom till Sotji. Under tolv minuter upprepas frågan gång på gång, men han svarar aldrig. Alla vet att det var hans vän, chefen för den ryska järnvägen, Vladimir Yakunin, som bjöd honom, men det vill han inte stå till svars för. Och han vill inte säga det när han vet att utfrågningen spelas in. Oppositionen menar att han representerade Tallinn, och därför bör säga vem det var, men han svarar inte.Yakonin just den man som skänkte en massa pengar till den nya ryska kyrkan i Tallinn och partiet Keskerakond m.m. på Savisaar begäran. Att Savisaar har nära kontakter till makten i Moskva är helt klart.

När Savisaar höll en föreläsning om “Europeiska städers samarbete i världen” på Ryska utrikesministeriets diplomatakademi i början av april, sa han bl.a. att “Estlands befolkning har det sämre nu i demokratin än de hade under ockupationsåren”. Naturligtvis har han förnekat det när han kom hem; ni vet ju hur sanning kan vändas till sin motsats och tvärtom.

-----

Financial Times skriver att världen har ändrat åsikt om president Ilves.

Tidigare har presidenten setts som paranoid när han försökt andra länder att förstå vilken granne landet har i öster.

"Samma människor som sade: "Det är helt normalt land, men varför kan du inte glömma gamla bekymmer?” säger nu plötsligt: " Förlåt oss. Vi tar tillbaka, vi förstår”, berättar presidenten i en intervju med tidningen.

Ilves menar inte att Ryssland planerar göra detsamma med Estland som med Ukraina, men det hela är en "existentiell fråga" och inte bara för Estland, utan hela Europa bör tänka på sin säkerhet.

"Om du alltid tänkt, [exempel], att militära interventioner som i Sudetenland inte kan inträffa i dag, och om det ändå sker, måste du sluta tänka så" sade han.

Ilves är i dag orolig för att inte alla kommer att förstå trota att situationen har förändrats så efter Rysslands aggression: "Jag är orolig för att några länder som inte riktigt inser problemet istället försöker dra någon vinst av det.”

Även i länder som förstår allvaret är pressade av kommersiella intressen. Ilves: "[Företag] har inte 10, 20 eller 50 års perspektiv på sitt företag, vilket verkligen är viktigt för alla som arbetar seriöst. Företag ser kanske ett, tre eller fem år framåt. Men detta som hänt visar på ett stort problem och ett hot. Det är inte någon handelskonflikt. "

Ilves säger rakt ut att de nuvarande sanktionerna inte är tiillräckligt avskräckande. "I verkligheten fungerar de inte." Enligt Ilves, kunde man istället sätta ekonomisk press på Ryssland genom att utreda penningtvätt.

Trots allt som händer omkring oss; trots alla oroskänslor vi kan känna inför vad framtiden kan bjuda; trots att vi inte förstår att vissa ledare inte ser det som ett brott att militärer går in i ett annat land; trots det går livet vidare. Solen skiner. Våren är på väg. Det är svala vindar. Bönderna arbetar på åkrarna. Barnen går i skolan. Vi ser våra grannar i affären. Småfåglarna äter fortfarande av frön som vi lagt ut. Gässen kommer i streck på himlen. Än från ena hållet, än från andra. Ytligt sett är allt som vanligt.

Den 24 april blir det en språkkonferens i Väike Maarja. Precis som alla år.

Först ska vi lyssna på ett föredrag av Maria Olonen om elevernas språkattityder.

Därefter talar Irma Raatma om vetenskapsmannen Arov Krikmann, född i Väike Maarja, och arets språkpristagare.

Kirkmann ska tala om humor i mångfalden.

Sista föredraget hålls av Marju Kõivupuu med ämnet: Modersmålet som kulturbärare.

Sedan blir det plantering av årets ek och sång av gymnasieskolans kör.

Fotografering förstås och kaffe med kaka där hemma efteråt.

Allt är som vanligt. Trots att fler Natoplan flyger över oss. Trots att nyhetsmedia till allra största delen är fylld av information om vad som händer i Ukraina. Det är så mycket esterna känner igen från 1940, det året då den svåra tiden inleddes. När esterna fick information om att den ryska armén skulle komma in i landet. En tid därefter påbjöds ett allmänt val, och då var det Moskvas män som bestämde vilka det estniska folket skulle tillåtas rösta på, och det var då resultatet meddelades innan vallokalerna stängt.

Naturligtvis kan man undra om Putin verkligen framtvingar val i östra Ukraina. Just nu är ryssarna långt från majoritet i området, men det kan antagligen ändras på.

Detta är en artikel skriven av Arkadij Arkadevitj Babtjenko, den man som skrev på klarspråk om vad som väntade alla som levde på Krim efter att Ryssland annekteriat halvön.. Han är trettiosju år, högskoleutbildad, gift, pappa till en dotter.

Han berättar om sitt liv, hur han stred på Rysslands sida i Tjetjenienkrigen. Han berättar om sina släktingar, hur de alla arbetat för Rysslands sak, men hur han nu inte längre kan vara trygg i sitt land.

När jag var nitton satte Fosterlandet kängor på mina fötter, stack en automatkarbin i händerna på mig, placerade mig på en pansarvagn och sa: ”Åk.” Så jag åkte. ”Återställande av den konstitutionella ordningen” – så kallades kriget den gången. När jag var tjugotvå gick jag själv till värvningskontoret och skrev in mig, frivilligt, i armén och åkte till kriget för andra gången. ”Antiterroristoperation” – så kallades det från 1999. ”Deltog 102 dygn i direkt krigföring”, som det heter i min soldatbok.

Naturligtvis riskerade han sitt liv i krigen. För Fosterlandet. Kusinen Sergej Babtjenko, dödades i Tadzjikistan av en prickskytt.

Fadern arbetade också för Fosterlandet. Han var ingenjör, arbetade vid Federala tekniska rymdbyrån. Konstruerade kabelmaster för raketer. Hans sista jobb var en kabelmast till rymdfärjan ”Buran”. Pappa var borta på tjänsteresor sex månader i sträck. I Bajkonur bodde han i en sovsal. Och i Moskva i en tvåa med fru, son, mamma, bror och dennes familj. Den där tvåan var det enda vi hade. Mer ägde vi inte. Ingen bil, inget garage, ingen datja.

Han fortsatte till sin död att rita sina kabelmaster, som ingen längre behövde. I nästan total fattigdom. Han dog av stroke. 1996. Då var jag ute i kriget. Vi tog inte ens farväl.

Min farfar, Lavrentij Petrovitj Babtjenko, en hundraprocentig zaporogkosack, var stridsvagnsförare. Stred vid Chalchin-Gol-floden. 1939. Sårad ett trettiotal gånger. En gång allvarligt. Och skadorna knäckte honom till slut – han dog 1980, när jag var tre år.

Hans fru, Jelena Michajlovna Kuptsova (efter förste maken, hennes flicknamn vet jag inte eftersom hon dolde det väl – judinna, så klart), tjänstgjorde under kriget på hustaken och släckte brandbomber. När möjligheten erbjöds reste hon ändå aldrig utanför Ryssland. Hon arbetade i hela sitt liv, tills hon dog. Skötte värmepannan. I vårt hus, i källaren. Tre dagar i veckan. Hon avled ett par månader efter sin son. Då var jag fortfarande ute i kriget. Jag vet inte ens hur de begravde henne.

Min gammelmormor med efternamnet Bachtijarova (delvis tatar, jojo) kom till Moskva på 30-talet. Med sina två barn fick hon husrum i en skrubb på en skola. Där hon sedan kom att arbeta resten av sitt liv.

Hennes dotter, min mormor, började jobba som 14-åring och framställde under hela kriget jodoform – ett antiseptiskt medel som användes vid amputationer. Därefter anslöt hon sig till arbetsfronten och lastade av tågvagnar med kol. Eller högg skog.

Hennes bror flydde som 15-åring från fronten under krigets första månader och återvände först 1956 – från Sibirien.

Hennes barnbarn, min mamma, reste till Tjetjenien för att hämta hem mig. Hon såg allt med sina egna ögon. Sedan adopterade hon sex barn.

I dag driver mamma ett barnhem i sitt hem. Alla barnen kommer från Lipetsk i centrala Ryssland. Från trasiga familjer. Alkoholiserade föräldrar, förstås.

Min frus farfar, Pjotr Gorkanov, renblodig mordvin, stred under Stora fosterländska kriget med kemiska stridsmedel och förlorade synen. Till sin död bodde han kvar i byn. I ett litet hus med öppen spis. Gas installerade man inte under hans – veteranens, invalidens – livstid.

Min svärfar, också renblodig mordvin, tjänstgjorde som fänrik i Östtyskland. När Sovjetunionen föll samman fick han, frun och de två barnen söka tak över huvudet i olika kaserner och natthärbärgen.

Under alla dessa nitton år av vuxenliv – egentligen längre än så, från 1993 – har jag tagit all skit tillsammans med mitt land. Jag befann mig alltid där mitt land hade det svårt. Om det var vid Vita huset, då var jag där. I Tjetjenien, då var jag där. I Sydossetien, då var jag där. I Krymsk, då var jag där. I Blagovesjtjensk, ja, då var jag där också.

Hela denna tid var jag, min familj, mina mor- och farföräldrar och släktingar inget annat än ryssar för mitt land. När det var nödvändigt att kriga vid Chalchin-Gol, bygga rymdraketer för fattiglön, svälta i källarna, framställa jodoform till fronten, övernatta i kaserner med barnen, stupa i Tadzjikistan, mata lössen i Tjetjenien, adoptera övergivna barn – då var vi ryssar.

När du ska dö för det ryska Fosterlandet känner Fosterlandet bara till en enda nationalitet: kanonmatens. Att jag borde dra till Ukraina fick jag höra först nyligen. Av dem som aldrig varit ute i något krig, naturligtvis. Så mycket skit om mig och min familj som under de senaste månaderna har jag inte hört i hela mitt liv.

På ”judefascistiska” Majdan var det ingen som någonsin ens kom på tanken att fråga mig om min nationalitet. Högra sektorn, som stred skuldra vid skuldra med ryssar, judar, krimtatarer, armenier, brydde sig inte. Brydde sig helt enkelt inte. Det var inte relevant.

Men i Fosterlandet…

Den man, för vars skull man startade det andra Tjetjenienkriget så att han skulle upphöjas till tronen, den man som själv aldrig någonsin stridit för sitt Fosterland (han höll sig långt borta från Afghanistan­kriget) och som sedan han kommit till makten skickar lika unga värnpliktiga killar i stället för sina egna barn till krigen som han numera startar själv i Georgien och på Krim, nu säger denne man från tribunen till mig, som frivilligt gick ut i hans krig, att jag är en förrädare, fiendeagent och en andra sortens människa.

I Fosterlandet är jag numera jude, ukrainarjävel, femtekolonnare och nationalförrädare.

Fast nu rullar pansarvagnar mot Slavjansk, pansarskyttefordon mot Kramatorsk, ”självförsvaret” har erövrat tre lastbilar med ammunition och en stridsvagn.

Okej, dags att sätta sig i rörelse igen. Jag åker.

Herrens vägar äro outgrundliga.

Arkadij Babtjenko

Övers. från ryska Ola Wallin

Artikeln är något förkortad, men jag anser att den säger så mycket om det oförklarliga som händer nu, att jag inte vill förkorta den ännu mer. Den handlar om de svåra beslut man måste fatta i Ryssland. Antingen säga hur man ser på händelserna, eller hålla tyst av rädsla för makten.

Så många av medborgarna i Ryssland är okunniga om vad som egentligen händer; de pumpas med maktens version av händelserna, som de alltid gjorts. De har alltid undervisats i den ryska verioenen av världens skeenden och tänkanden, därför har de en helt annan sanning än vi har på den här sidan ryska gränsen.

Aktuaalne Kaamera

Naturligtvis diskuteras händelserna i Ukraina i Estland. Säkerhetspolisens chef Arnolt Sinisalu intervjuades i TV och konstaterade att Rysslands intresse för grannländerna har ökat. Han kunde också namnge några ryska spioner som åker runt i världen. De är just nu intresserade av EU-valet. En politiker som anses stå Moskva nära är Keskerakonds Yana Toom. Men hon menar att hon blivit friad i domstol och hon har defenitivt aldrig sagt att det finns många nazister i Estland.

Sinisalu menar att den största risken för länderna utanför Ryssland är "vår egen dumhet", att vi inte ser vad som händer. Att “gröna män” skulle ta sig in i landet som de gjorde i Ukraina är helt omöjligt. Visst, några få kan klä ut sig, men utifrån kan inga komma in. Gränserna bevakas på ett helt annat sätt än den rysk-ukrainska. Vi har en stark armé och den behöver inte förstärkas. I östra Viru/ Ida Virumaa är ryssarna annorlunda än i Ukraina. De lever bättre och är europeiserade. Det Ryssland säger om ryssarna stämmer inte med dem som bor i vårt land. De ser helt annorlunda på världen än ryssarna i Ryssland gör. Men naturligtvis måste  vi hela tiden arbeta för att inget negativt ska hända här. Det vi måste vara uppmärksamma på är den ryska hjärntvätten. Här är det inte så många som går på den. När någon utlyser ett protestmöte är det inte så många som kommer. Bara några få galningar. Han namnger två stycken, samma män som agerade under bråken vid bronsnatten 2007.

Att ryssarna utsätts för propaganda ser vi i ett inslag där några ryska kvinnor skriker ut sin ilska över vad Amerika gör. “Det är Amerika som är skyldiga till krigshetsen!”

Problemet i Ukraina är att de inte alls var försvarsberedda. De har ingen egentlig armé. De har ingen naturlig partner som skyndar att hjälpa dem. “Det är så enkelt att hetsa upp ryssarna här, många är arbetslösa och ser ingen framtid.” Ukraina är som en skadad kråka just nu.

I Bryssel intervjuades försvarsminister Sven Mikser. Han menar att snart kommer försvaret utökas med mer luftvärn och landtrupper som förläggs i landet.

-----

Sensation i naturen:

På Siimo Talu har en gris fött ungar som har en pappa som är vildsvin! Till skillnad från de andra små grisarna var de alldeles randiga.

Suggan hade smitit ut och haft det roligt i skogen.

-----

Kanadas utrikesminister John Baird berättar att nästa vecka kommer han att besöka Tjeckien, Slovakien, Polen, Lettland och Estland för att "diskutera situationen i Ukraina och för att bekräfta de starka banden som finns mellan dessa länder och Kanada."

Kanadas premiärminister lovade på CBC  att alla kan vara säkra på att Kanada kommer att vidta fler åtgärder. "Vi har redan genomfört en rad sanktioner och vi kommer ta ytterligare steg."

I dag har jag läst Finlands-svenska Huvudstadsbladet.

Oron är stor i Estland: Kan Vladimir Putin kasta sina hungriga blickar på landet? HBL besöker Narva på gränsen till Ryssland där Putins annektering av Krim väcker känslor och rädslor – men också får förståelse.

De är glada över att Ryssland har återfått Krimhalvön – mark som de anser tillhör landet.

Men för egen del vill pensionärerna Tatjana och Ivan ha det som det är: Narva ska tillhöra Estland.

/.../ Över en fjärdedel av invånarna i Estland är ryssar och här i Narva är andelen ännu större. Ryssarna utgör hela 82 och esterna 4 procent av invånarna.

Och det har kokat förr. 1993 fanns det planer lokalt på att Narva och grannstaden Sillamäe skulle frigöras från Estland. I en folkomröstning fick förslaget ändå inte tillräckligt stöd, men det hann hetta till ordentligt med regeringen i Tallinn.

Tatjana och Ivan flyttade till Narva under sovjettiden, (Det var så det gick till. Särskilt när det var känsliga arbeten som skulle utföras. Då var esterna inte betrodda, utan flyttades ut ur stan istället. som så många andra. Hon fick jobb 1974 på den numera nedlagda enorma textilfabriken Krenholm. Han kom 1989 och arbetade inom den hemliga militärindustrin i staden – byggnader som i dag till största delen står tomma.

De kan enbart ryska och det var först i slutet av yrkeslivet som en potentiell arbetsgivare krävde kunskaper i estniska av Ivan. Följaktligen fick han inte jobbet utan gick i pension tidigare än han velat.

Livet har varit bra, säger Tatjana och Ivan, men de har också utrett möjligheterna att flytta tillbaka till Ryssland. Visumtvånget gör nämligen att deras barnbarn som bor på den ryska sidan inte kan vara hos dem så mycket som de skulle önska. Men som det är nu stannar de kvar.

Skulle ni vilja att Narva var en del av Ryssland i stället?

– Nej, svarar Tatjana.

– Vi älskar både Ryssland och Estland.

Naturligtvis är många oroade av händelserna i Ukraina, de har minnen från den långa ockupationen som nu kommer tillbaka.

/.../

– Det gör inte gott för integrationen av ryssarna i det estniska samhället.

/.../ Största delen av husen i Narva är byggda under 1950–1970-talen då arbetskraft flyttade hit rån övriga Sovjet. Mestadels är det blekgråa bostadshus uppförda under president Chrusjtjovs tid och färggranna Stalinbyggnader som krydda. Narva var före andra världskriget en svensk barrockstad ritad av Erik Dahlberg och bombades sönder av de röda. Dessutom: Chrustjev var inte president, han var partisekreterare.

/.../

– Jag är väldigt rädd för Ryssland som sände trupper till Ukraina. Det kan även hända oss. Ryssland är så oförutsägbart, säger Tatjana Asjichmina, student i Narva med ryska som modersmål.och tycker att omvärldens sanktioner borde vara tuffare.

Inga Palu, också student, säger att hennes släkt är delad i sina åsikter men hennes uppfattning är att Krimborna själva är nöjda. Men Narva ska höra till Estland, tycker hon.

– Jag kommer kanske aldrig att bli en del av den äkta estniska kulturen men det är ändå bra att leva här, jämfört med en liten rysk stad där levnadsstandarden är låg.

Drömmen är ändå att flytta bort. Asjichmina vill till Japan, Palu vidare ut i Europa så fort hennes ekonomi medger.

/.../Läraren Ene Kurme  är född i Narva men arbetade länge på annan ort i Estland. Tillbaka flyttade hon för att komma närmare sina föräldrar då landet blev självständigt.

– Under sovjettiden var attityden mot ester aggressiv i Narva. OBS! Det är skönt när det sägs, även om inte många i väst förstår det. Esterna har skickligt assimilerat så många ryssar som möjligt. D.v.s. de som själva vill bli assimilerade. Esterna behandlades som de svarta i Sydafrika tidigare behandlades.

/.../ Har händelserna i Ukraina påverkat läget mellan språkgrupperna i staden? Finns det spänningar?

– Nej, absolut inte, svarar borgmästaren Eduard East,  Vi vill inte dra några paralleller till de händelserna. Det kan till och med upplevas som sårande att man gör sådana jämförelser och frågar sig om samma kunde hända här. Jag tänker på när jag hörde att i Rwanda talar man inte längre om folkgrupperna hutuer och tutsier, alla är rwandier numera. Bra initiativ. Men säkert inte genomförbart i Estland så länge Kreml beter sig som de gör.

Eduard East säger att varje språk också har sin kultur och sin syn på händelserna. Men att de flesta talar ryska betyder enligt honom inte att de stöder de åsikter som Moskva för fram genom de ryska medierna, som ofta är den enda informationskällan eftersom Estland saknar egen tv på ryska. Det är fel! Estnisk TV har nyhets- och underhållningsprogram på ryska, problemet är att den rysktalande befolkningen helst ser på rysk TV i alla fall.

Utmaningarna i Estlands tredje största stad gäller främst ekonomin, menar han. Det finns inte tillräckligt med jobb vilket gör att unga flyttar bort. Från att ha varit en utpräglad tung industristad försöker Narva i stället locka små och medelstora företag. Vilket just nu försvåras av oron för vad Ryssland ska göra.

Den svaga rubeln är en fördel för de estniska företag som kan handla råvaror i Ryssland, men omvänt påverkar den de ryska turisternas köpkraft och investerarna. /.../

Sergej Toloknov hör till de trehundra till fyrahundra Narvabor som dagligen går till Ivangorod för att arbeta för den koreanska biltillverkaren Hyundai. Han bara går över bron. Det är så nära. När vi besökte Narva 1992 gick ungdomarna i gymnasiet i Ivangorod. Nu finns det ett gymnasium i Narva.

– Lönen är för dålig men det finns inga jobb i Narva för mig.

Med ryskt pass är det enkelt att röra sig över gränsen men det verkar inte heller vara särskilt svårt att få visum.

Han tycker att det är bra att Putin "skyddar gränserna och medborgare utanför Ryssland" men är nöjd med att vara ryss i Narva.

– Skillnaden mot Ukraina är att den ekonomiska situationen är så mycket bättre här hos oss än där. Det finns inget behov för oss att vilja höra till Ryssland.

Som tur var gick Estland snabbt in i EU och Nato. I dag hade det varit problem annars. Estland hade varit ett land att lätt inta, och det var precis vad kloka ester visste.

Professor Kasekamp säger:

– Putin talar om att skydda ryssar också i andra länder, och senare har han talat också om ryskspråkiga. Det kopplar händelserna i Ukraina till oss.

Vad den ryske presidenten har för planer vet ingen annan än han själv, menar Kasekamp.

Han tror ändå inte att Estland är nästa i tur, men frågar sig vad som händer om Ryssland går in i östra Ukraina eller Transnistrien. En process kan sättas i gång som i ett skede når Estland.

– Det är den stora rädslan hos oss i Estland just nu.

Natomedlemskapet ger trygghet, men samtidigt säger han att många estländare inte vågar lita på att de stora faktiskt ställer upp om det verkligen gäller.

Medlemskapet i EU och euroområdet är viktigt. Det gör enligt And­res Kasekamp att levnadsstandarden generellt är högre i Estland än på andra sidan gränsen.

Därför tror han inte att Narvaborna och invånarna i östra Estland har ett intresse av att mobilisera sig för att kräva en anslutning till Ryssland – trots den höga andelen ryssar i området och trots att många upplever sig diskriminerade i Estland. Att ryssarna tror sig diskriminerade beror på den ryska TV:n där de varje dag får höra att de behandlas illa av esterna. Många ryssar vet att Kreml egentligen inte bryr sig om människorna, de vill återupprätta det "historiska Ryssland", dvs. åter få kontroll över sina kolonier. Det kan vara bra att veta att före 1940 fanns det knappt några ryssar i Baltikum. Det som Sovjet utsatte Baltikum för är ren och skär kolonialpolitik.

– Även om folk kanske anser att annekteringen av Krim var berättigad betyder det inte att de anser att samma ska hända hos dem.

-----

Nu märks också effekterna av EU:s sanktioner mot Ryssland. Hbl skriver i dag om en ryss som inte får resa till Norge.

EU:s och Norges sanktioner mot Ryssland gör att den ryske tv-kändisen Dmitrij Kiseljov nekas inresa i Norge. Därmed går han miste om den planerade semestern med familjen i Gjesvær.

Han berättar om den inställda semestern i en längre intervju med ryska Izvestia.

Kiseljov utnämndes förra året av president Vladimir Putin till att leda den nya statliga ryska nyhetsbyrån.

 Jesper Högström recenserar Göran Greiders nya bok: Den solidariska grenen.

Han börjar med en beskrivning av fölrfattaren: Som vanligt riktar han sin polemik mot nåpgon som inte är närvarande i rummet - de tänkare som anser att människan till sin natur är egoistiskl, och de som anser att människan inte har någon natur alls - och som vanligt blir det en lång exkurs innan han hämtar andan. /.../ till den vanliga trosbekännelsen - "vi, det vill säga vänstern-" som tycks vila på föreställningen att empati automatiskt leder till socialism. (Det är ett exempel på varför Ants och jag ansågs mindre värda av många jämnåriga.) Allt jag kan säga är att inget jag sett på sociala medier eller i någon vanlig papperstidning har fått mig att tro att vänsteresympatisörer skulle vara mer toleranta, själironiska och benägna att ha fördragsamhet med sina meningsmotståndare än någon annan. Min erfarenhet är att de är precis tvärtom!

-----

Jag ser just på nyhetsprogrammet i finska Yle. Den finska journalisten, Kerstin Kronvall, fick höra av en ryss som hon intervjuade på Krim att:

"Även Finland vill ju egentligen tillhöra Ryssland."

"Nej, det vet jag, för jag är från Finland!"

"Vet ni inte någonting där?"

-----

I går såg jag på svensk TV, Aktuellt, Svenska Freds ordförande, Anna Ek, debatterade och sa  angående frågan om vi skulle gå med i Nato och stärka vår krigsmakt. Hon sa:

"Det skulle vara bättre om vi satsade de pengarna på att integrera ryssarna i Baltikum."

Vad kan hon ha menat? Före 1991, under den sovjetiska ockupationen, var esterna ungefär som de svarta i Sydafrika. Nu har de, mot alla odds, skapat jämlikhet mellan alla folkgrupper. Menar ordföranden att ryssarna åter ska prioriteras i Estland? Eller vad menar hon. Hon förklarade det inte. Debatten avslutades.

Men detta är ytterligare ett exempel på hur svenskar egentligen inte har en aning om hur det är i Estland. Det de tror sig veta är vad det fått höra från den skickliga ryska propagandan. Och aldrig kommer det någon rättelse, hur mycket vi än försöker.

Även om Putin försöker ge intryck av att västerländska sanktioner inte betyder något, och att Ryssland står för sanning och rätt, finns det tecken i luften som säger att den ryska rublen kollapsar och att svåra ekonomiska bekymmer är att vänta.

(Ohtuleht)

-----

Den estniske politikern och människorättsaktivisten Jevgenij Krištafovitš har publicerat en uppmaning till Rysslands president Vladimir Putins parti i ganska krispiga ordalag. Det finns också en video som heter "Ühtne Eesti Suurkogu"/ Förenade Estlands Storförsamling och finns här: http://www.ohtuleht.ee/574296/video-jevgeni-kristafovitsi-poordumine-putini-poole-kai-pe

Õhtuleht har tolkat den så:

Jag vill! Jag insisterar!

Jag, Eugene Krištafovitš, ryss och estnisk medborgare, utgör en del av den estniska nationen och dess rysktalande minoritet, även om den är liten är vi ändå en del av Estland.

Käi p***e Vladimir Putin! (översatt: Ta dig i arslet Vladimir Putin!)

Katastrofen var framväxten av Sovjetunionen, och ert samarbete med Hitler, dvs. Molotov-Ribbentrop- pakten, som delade Europa i två intressesfärer. Och att det hela slutade i ett av mänsklighetens värsta krig.

Käi p***e Vladimir Putin! , att du tror att de mer än fyrtiotusen människor som deporterades, att  deras öden inte betydde något, och att du som ordförande i Ryssland, den rättsliga efterträdaren till Sovjetunionen, din älskade, inte ber om ursäkt . Du är arrogant, du tar inte ansvaret för brott mot mänskligheten, du förnekar dem, du försöker låtsas att ingenting hände, och det dessa människor var med om, är helt ointressant. Du är oförskämd. Käi p***e!

Käi p***e Vladimir Putin! för det du gör just nu på Krim . Man skulle kunna tro att det är ett ryskt område men så var det inte. Men vad händer när invånarna i Kaliningrad Oblast , beslutar att hålla en folkomröstning för att gå med i Tyskland, Polen eller Litauen? Kaliningrad har aldrig varit en rysk stad, det var Köningsberg.  Mördaren Stalin, som dräpte Kalinin, som gett staden sitt namn har aldrig ens varit i Königsberg .

Putin du är en patetisk diktator, en prydnadssak . Du beundrar bara längre män, som Saakasjvili eller Klõtško, och så är du beredd att skicka den ryska armén till Georgien och Ukraina bara för att visa upp dig; visa hur fantastisk du är!