april 25, 2013, Skolan.

När Estland blev fritt blev det viktigt att förändra skolundervisningen. Den sovjetiska lärde ut felaktigheter och systemet var fel från början. Ants satt i ett samtal med skoldirektören i Väike Maarja för att berätta om det svenska skolsystemet. Problemet var att han inte trodde på det heller. Den estniska skolan förändrades inte efter det svenska systemet.
I tidningen Axess novembernummer 2012 kan vi läsa en artikel Pedagogik som politik, som förklarar hur tokigt vårt system är och varför Estland och Finland inte följde efter oss.
Professor Inger Enkvist har skrivit artikeln.
Redan när Enkvist själv var lärtarstudent på 1970-talet poängterades att katederundervisning är gammalmodigt, att läratrna endast ska vara stödjande. Läraren ska också ha ansvar för hela eleven. Man menade att eleven skulle självmant söka kunskapen om de bara slipper läxor och examina.
Att kräva ett korrekt uppträdande eller att rätta uppsatser med rödpenna uppfattas som ett hot mot elevens rättighet att uttrycka och utveckla sin personlighet.
I sin utbildningstidskrift Krut skriver Donald Broady en massa dumheter om en dold läroplan. Samhället påstods använda skolan för att indoktrinera, kontrollera och styra eleverna, och i förlängningen göra dem till kapitalismens löneslavar. Lärarens uppgift var att uppmärksamma eleverna på detta förtryck, så de kunde göra motstånd. osv. osv.
En enhetlig lärarkår varnade för att kvaliteten skulle sjunka om realskolan slogs ihop med folkskolan till en enhetsskolas.
Sammanslagningen genomfördes ändå och politikerna bortsåg från utbildningskvaliteten och ämneslärarnas erfarenheter och istället framhöll ökad social jämlikhet som skolans mål.
Här blir jag förtvivlad. Det fulaste man kan/kunde vara i Sverige var försedd med en relativt snabb hjärna. Om man hade fått en sådan måste man dölja det så att man inte gjorde andra elever avundsjuka. Elitklasser är ett skällsord. Jo, jag vet det. Jag vet en elev som levde med pressen att inte tänka så fort. Att inte göra andra ledsna genom att vara för duktig. Hon mådde fruktansvärt dåligt under skolåren.
Jag undrar vad vi egentligen tror är anledningen till att vi utbildas? Är det inte det bästa för verje enskild människa och för staten att vi får utbildas efter vår förmåga? Om vi har en specialbegåvning för något ska skolan hjälpa till så att varje elev får möjlighet att utveckla den. Det handlar om värderingar. Som allt annat. Om vi värderar alla yrken lika högt, om vi inte föraktar någon för hans/hennes “enkla” yrke, utan tar tillvara den kunskap varje människa har på sitt specioella område, då tror jag att vi får en större mångfald i vårt land. Vi måste utbilda för det uppväxande släktets skull i första hand och utan sidoblickar på politiken, som ändras och justeras hela tiden.
I artikeln skriver författaren också att Lärarhögskolan var den socialdemokratiska regeringens skötebarn. /.../ ...lärarhögskolorna uppfattades som en viktig kanal för att göra partiets ideologi till statens.
Det är ju så jag läst att kommunisterna arbetade. “Vi börjar med barnen”, för att kunna genomföra samhällsförändringarna.
Artikeln är lång och skrämmande. Jag slutar här. Skolan och barnens utveckling är det som ligger mig närmast hjärtat. Att slarva med dem och låta dem bara sitta av hela sin barndom och ungdom utan att de kan se se meningen med allt, det är en allvarlig synd. Varför finns inte det med bland de tio budorden?
I Estland såg man vart det barkade under kommuniståren och ville därför ge barnen riktig utbildning när den estniska staten kunde bestämma själv. Som sagt var: esterna har mycket att lära svenskarna, och finnarna har mycket att lära svenskarna, japanerna har mycket att löra svenskarna.april 24, 2013, Storkarna, gässen och språkkonferensen.
Kan du föreställa dig att du bara ska kasta en blick genom sovrumsfönstret på morgonen. Av ingen anledning alls. Och så ser du fyra svanar som seglar ovanför åkern där nere. Och de landar! Fyra svanar några meter bort! Nu finns inget tvivel längre: Våren är här. Dessutom kommer den ena gässflocken efter den andra. Och en svala. Allt ser vi från vårt fönster. Helt underbart.

Några timmar senare sätter vi oss i bilen och åker till kyrkan. I dag är det Wiedemanskonferens i Väike Maarja. Den 24 och 25 april firas i år att man delat ut ett språkpris till en förtjänt est esdan 25 år. Den förste 1989 var Henn Saari mottagare av priset och i dag var det Valve-Liivi Kingisepp som hedrades. Men en annan sak som var speciell i år var att presidenten höll invigningstalet.
Alla pristagare har planterat en ek i parken där frihetsstatyn står. Så även i år. Men också presidenten planterade en ek. Nu finns det växande ekar med tre presidenter namn. Alla tre presidenterna Meeri, Rüütel, och Ilves har varsin ek där. Eken är nationssymbol i Estland. Den kan bli gammal, den växer friskt. Karl XII:s ek finns i Laius där han planterade den år 1700.

Presidenten väntar på att hålla sitt tal.
Presidenten höll ett tal i parken där han framhöll det estniska språkets betydelse. Det håller absolut inte på att försvinna. Alla finsk-ugriska språk samarbetar och nya ordböcker ges ut.

Det var många som lyssnade. Vi med.
Två nya böcker presenterades. Dels: “Ferdinand Johann Wiedemanni keeleauhind 25“/”F J W:s 25 språkpris” och „Kas siis selle maa keel …?”/ Är då detta modersmål...?”

Pristagaren och presidenten.
En webbsändning kommer att äga rum vid universitetet i Tartus multimedia center från den 24 från april kl 11 till 25 april kl 9:00 följ på www.uttv.ee
Konferensen anordnas av Eesti Keele Instituut/Estniska språkinstitutet, Eesti Keele Sihtasutus/Estniska språkfonden, Eesti Rakenduslingvistika Ühing/Föreningen för tillämpad estniska, Emakeele Selts/Modersmålssällskapet, Haridus- ja Teadusministeerium/Utbildnings- och vetenskapsdepartementet, Väike-Maarja Gümnaasium, Väike-Maarja Vallavalitsus/kommunstyrelse och Väike-Maarja Õppekeskus/utbioldningscentrum med stöd av Eesti Kultuurkapital/estniska kulturförvaltningen och Hasartmängumaksu Nõukogu/Spelförbundet

april 23, 2013, När kommer frågorna om kommunismen?
En viktig fråga ställs i SvD av Roland Poirier Martinsson:
När kommer frågorna om kommunismen?
Nyligen höll Publicistklubben debatt om vårt offentliga samtal. Konflikten illustrerades av SVT:s Janne Josefsson, som hävdade att alla åsikter bör tillåtas, och Aftonbladet Kulturs Åsa Linderborg, som ansåg att publicister inte bör ge plats åt sådant som strider mot deras grundvärderingar.
/.../ var femte människa lever utan yttrandefrihet i kommunistiska diktaturer; förtrycket är inte – som i högerdiktaturer – så enkelt som en följd av den råa maktens natur, det är ideologi; Esbati och Linderborg har inte på ett övertygande sätt tagit avstånd från förtrycket; de ställer sig på scenen, kräver rättning i åsiktsleden – och behöver inte ens prata om det?! Det är som om SD inte hade behövt svara på frågor om främlingsfientlighet.
När ska äntligen detta lands överseende med kommunismens historiska och pågående förtryck bli politiskt inkorrekt? Det borde vara Publicistklubbens nästa debatt.
-----
Och så en ledare i SvD:
Baltikum ger hopp till Europa

IVAR ARPI
Kritiken mot Europas åtstramningspolitik har ökat på senare tid. Bara härom dagen visade det sig att tongivande förespråkare av åtstramningsteorin, forskarna Kenneth Rogoff och Carmen Reinhart, använt en felaktig beräkning vid uträkningen av att hög skuld hämmar tillväxten. Det har gett blodvittring till dem som vill se mer stimulanspolitik. Men att stimulera en ekonomi med strukturella svagheter leder inte till någon hållbar tillväxt.
Nåväl, akademiska diskussioner är förvisso intressanta, men hur har det gått i verkligheten för dem som bedrev åtstramningspolitik?
Stockholmsbörsens vd Jens Henriksson berättade om när han under krisen träffade Lettlands dåvarande statsminister Ivars Godmanis och de för en stund var ensamma. Henriksson varnade för att reformpaketet skulle bli tufft för landet, varpå Godmanis svarade: ”Tufft? Kom igen! Tufft var det när jag som statsminister meddelade att vi lämnade Sovjetunionen och jag visste att det stod prickskyttar från KGB och siktade på mig. Det var tufft!”. Med andra ord, minnet från Sovjettiden när människor tvingades odla potatis i trädgården för att överleva har gett balterna perspektiv på den ekonomiska krisen.
Krismedvetandet har varit minst lika starkt här som en gång i Sverige under det tidiga 1990-talet. Därför gick de inte ut på gatorna och protesterade som i Grekland. Inte heller vände de sig till populister som i Italien, utan återvalde i flera fall de regeringar som bedrev den tuffa åtstramningspolitiken. Som Henriksson slog fast: De baltiska länderna har visat att det går att vinna val på åtstramningspolitik. De visste att de hade låtit de offentliga utgifterna skena – i snitt växte de med 17 procent per år mellan 2002 och 2008. Konkurrenskraften hade urholkats av skyhöga löneökningar. I stället för att devalvera valutan valde de baltiska länderna att öka produktiviteten och minska lönekostnaderna. Nu är tillväxten i Baltikum högst i Europa och arbetslösheten på väg ned från krisårens rekordnivåer. Exporten är till och med högre nu än den var före krisen.
En lärdom som andra länder i Europa – Spanien, Italien, Portugal med flera – kan dra av Baltikums väg ut ur krisen är att det är bättre att genomföra alla reformer fort. Det gäller att snabbt nå botten så att man kan skjuta ifrån och komma upp till ytan igen.
Att lösa en ekonomisk kris gör alltid ont. Det finns alltid kostnader. Det som tvingade fram åtstramningspolitiken var marknadens förtroendekollaps efter krisen 2008. Efter de tuffa reformerna är marknadens förtroende för Baltikum på väg tillbaka. Reformpaketet var verkligen tufft, men det inger hopp för andra delar av Europa också.
april 22, 2013, Breven skrivna på björknäver.
Unicef har numera slagit fast att det som hänt i Baltikum under sovjetisk ockupation ska betraktas som folkmord.
Det känns verkligen som en lättnad för människorna att deras lidande och deras öde tas på allvar.
-----
På årsdagen av marsdeportationen öppnades utställningen "Nedtecknat på näver i Sibirien" på Ockupationsmuseet i Tallinn den 25 mars. Utställningen består av brev skrivna på näver av 10 deporterade från Lettland och Litauen skickade till släkten i hemlandet. Något papper att skriva på fanns absolut inte där, så vad gjorde de? Gjorde som förr i tiden. Skrev på näver.
De hade dömts till fängelse eller utvisats till Gulag i Sovjetunionen allra mest avlägsna regioner (1941-1956). Fyra av dem hade dömts som folkfiender eftersom de arbetat som tjänstemän i sina demokratiska länder eller deltagit i motståndet mot sovjetmakten. De återstående breven är från kvinnor som deporterades till Sibirien med sina mäns, söners eller sina fäders aktiviteter.
I Sibirien berättade de historien om sin utvisning men också om sin kärlek till hemlandet.
Utställningen visar på ett ovanligt faktum, nämligen att näverbreven verkligen kom fram till sina mottagare.
Det är en vandringsutställning som tidigare visats på lettiska och litauiska museer, som öppnades av Lettlands ambassadör Kārlis Eihenbaums. Den avslutas den 25 april. Bara 3 dagar kvar!!!






I en affär i Tartu tyckte man att det var något mystiskt med de nya Kindereggen man hade. De försvann. Allt fler och fler försvann. Man satte upp kameror och gjorde ronder runt hyllan med äggen, och så småningom kunde man avslöja att det var flickor i 10-årsålderna som stal dem.
En dag hade en flicka fått ett Kinderegg av sin mamma. Det innehöll någon ny “sak”, vad förmäler inte historien. Troligtvis gick hon och visade "saken" för sina kamrater som blev avundsjuka. Enklast var sedan att gå till affären, stoppa ett ägg i fickan och snabbt försvinna.
Affären meddelar att 63 ägg stals innan det hela avslöjades.
april 21, 2013, Senaste nytt


april 19, 2013, Diplomatiska förvecklingar.
Klippt från Internet:
Den 25 mars 2013 förbereds ett nytt rundabordssamtal mellan unga experter från Ryssland och Baltikum i Tallinn inom projektet Baltiskt samtal 2013.
Det första mötet hölls i Riga 2012. Det är unga internationella experter, unga journalister, politiker och aktiva representantere för det civila samhället i Ryssland, Lettland, Litauen och Estland som är inbjudna till mötet. Syftet är att bygga en permanent expertpanel med unga människor på medborgarnivå som diskuterar om det internationella livet både mellan staterna och på europeisk nivå. I år är ungdomar från Tyskland och Polen inbjudna.
Årets agenda innehåller ämnen relaterade till det moderna Europas syn på de finansiella problemen och de internationella kriserna. och den allmänna synen på positiv utveckling av relationerna inom regionen.
Man kommer också besöka Haapsalu där kansler A.M. Gorchakov föddes och levde under sin barndom.
Mötet organiseras bl.a. av den allmänna diplomatiska fonden som fått sitt namn efter A.M.Gorchakov.
Detta har annonserats ut på nätet. Men sedan har det visat sig att bakom de fina orden döljer sig en grupp unga ryssar som tillsammans med en grupp från Moskva förberedde en aktion för att bla. få Estland att lämna NATO och EU. De skulle ha ett möte i Tallinn och diskutera den estniska politiken. Estland hör enligt dem till den ryska sfären.
De inresande ryssarna fick inte inresetillstånd, och mötet blev inte av.
Men naturligtvis måste Ryssland markera sitt missnöje.
Estlands konsul i S: t Petersburg, förklarades persona non grata.
Utvisningen av Estlands St Petersburg konsul var ett svar från de ryska myndigheterna på åtgärder som tidigare tagits av myndigheterna i Estland, berättade Estlands utrikesminister Urmas Paet BNS på torsdagen.
Paet bekräftade att konsuln, Franek Persidski, nu är i Estland.
Myndigheterna i Ryssland meddelade på onsdagen att de hade upphävt visum för Estlands konsul i S: t Petersburg.
april 17, 2013, Årets översvämningar
Det gäller Pärnu, Põlva och Valga län.
För närvarande är följande vägar stängda på grund av översvämningar:
Väster i Kirbla - Rumba - Vana-Vigala 8-13 km
Väster i Tuudi - Ristivägen 10 till 14 km
Pärnu län Kanaküla - Kamali vägen.
Pärnu län Abja-Paluoja - Vana-Kariste - Kamali väg 12 till 15 km.
Pärnu län Kalli - Tõstamaa - Värati ca 5 km.
Põlva län Toomasmäe - Suure-Veerksuvägen 5,3-6,3 km.
Valga län Ametmäe - Punga - Rebaste 6 km.
-----
Problemen är inte slut med det. Isarna är svaga också. Vi har insjöarna, den stora Peipsisjön men också alla åar som finns överallt, och så försås alla områden som set ut som insjöar, men bara är smält snö över åkrarna. Det är naturligtvis många frestelser för barn att leka där, och förresten har de gjort det länge den här vintern. Hur ska de förstå av sig själva att det nu kan vara livsfarligt?

Postimess:
Fr.o.m. fredagen den 19 april är det förbjudet att gå på insjöisarna. Tjällossningen har gjort isarna svaga det är risk för drunkning att gå där.
"Under den senaste veckan, har värmen, regnet och solen snabbt och dramatiskt förändrat isläget. Is som ännu i dag bar kanske är helt borta i morgon kväll, "varnade Indrek Ints, chef för Vägverkets säkerhetsavdelning..
Verket uppmanar vuxna att hålla ett öga på vattendragen, för att i tid upptäcka om barn går ut på isen. Barn saknar kunskap och erfarenhet för att förstå faran.
Fiskare påminns om att de trots sin passion för sportfiske inte ska riskera sina liv. Vintern har varit lång och fiskemöjligheterna många. Nu måste alla vänta tills isen smält då de kan ta sig ut med båt.
När vattnet är kallt hjälper det inte att vara en bra simmare, vid kallt vatten kyls man ner och förlorar rörelseförmågan. I fyragradigt vatten förlorar en vuxen medvetandet inom några minuter, för ett barn går det ännu snabbare.
april 16, 2013, Hemslöjdsresa

Folkkonsten tas på allvar i Estland, det rika hemslöjdsarvet vårdas ömt men utvecklas också ständigt. Gamla mönster återanvänds flitigt i nyproducerade textilier, nutida inredning, modern design och även ungdomarnas klädesplagg. Vårt samarbete med Eesti Käsitöö, motsvarigheten till svenska Hemslöjden, möjliggör för oss att kunna erbjuda ett unikt program, en spännande upptäcktsresa för att på plats i Tallinn uppleva det rika hemslöjdsarvet. Resan är planerad så att vi ska kunna vara med på den stora slöjd- och hantverksmässa som hålls i samband med Estlands firande av Martindagen den 10 november, en mässa som brusar och sjuder av liv och utgör ett riktigt eldorado för den slöjd- och hantverksintresserade! Vi ska tillbringa en hel dag på mässan där det bästa av lokal slöjd och hantverkskonst presenteras. Stickade vantar, virkade sjalar, tovade halsband, broderade tofflor, handgjorda mattor, vävda band och mycket annat, till och med närproducerad mat finns att köpa. Under dagen deltar vi även i en av mässans workshops och på kvällen väntar en spektakulär show, en folkdräkternas ”catwalk”. Under mycket kunnig ledning ska vi också göra en historisk vandring genom Tallinns gamla stadskärna som i sin helhet är upptagen på UNESCO:s världsarvslista som hela norra Europas mest välbevarade medeltida stad. Här besöker vi Eesti Käsitöös egen utställning och hemslöjdsbutik men också små lokala hantverksateljéer och butiker för att se mästare och konstnärer i arbete. Innan vi stiger ombord på båten för återresan till Stockholm ges vi gott om tid för ett besök i Tallinns och hela Estlands mest välsorterade butik för sybehör och slöjdattiraljer där vi verkligen kan göra fina fynd i det mycket stora och prisvärda sortimentet.
http://www.kinaresor.se/Vara-resor/Specialresor/Hemslojden-Estlands-starka-hemslojdstradition/
april 14, 2013, om politisk korrekthet.
Jag blev faktiskt irriterad och upprörd, och det blir jag inte så ofta, men Bengt Westerberg har sagt något fullständigt idiotiskt och naivt. I utredningen om rasismen, Främlingsfienden inom oss, säger han:
”Det är alltså enligt min mening inte fel att vara ’politiskt korrekt’. Tvärtom innebar det att vara hänsynsfull och eftertänksam, att låta principerna styra över de ofta fördomsfulla tankar som först kan poppa upp i allas hjärnor. Att tro att det spontana, det ohämmade, det som först kommer för en, också är det klokaste är nästan alltid ett misstag.”

Han förstår inte, att vara “politiskt korrekt” betyder att följa den gängse normen, och den är inte alltid rätt. Nej, den politiskt korrekte är den som bara tänker med den “snabba hjärnan”, följer den första impulsen. Det betyder att det som sägs stämmer med tidigare uppfattningar och man behöver inte fundera om det är riktigt. Under åren fram till början av 1990-talet då var det t.ex. politiskt korrekt att anse att Sovjetunionen var ett synnerligen bra land, och att alla som hade en annan uppfattning var farliga, troligtvis fascister. Jag vet det eftersom vi så ofta drabbades av de människorna. Det var våra jämnårigas, de s.k. 68-ornas, korrekta åsikter som var “sanningen” då.
“Du ska inte tro på vad andra säger, du ska undersöka själv.” Det svaret fick en väninna när hon återberättade våra erfarenheter efter vår resa i Estland 1978. Man fick inte säga ofördelaktiga saker om Sovjetunionen. När jag berättade på min arbetsplats om esternas liv, då rusade en flicka in i rummet där vi stod och pratade och sa hetsigt: “Det är inte bättre i USA!”
Nej, i det här fallet hjälpte det inte att vi var de där “själva”. Vi hade bara fel. Vi var inte politiskt korrekta. Och ändå, Bengt Westerberg, var det inte vi som lät de ofta fördomsfulla tankar först poppa upp. Resultatet av den politiska korrektheten då, blev att de människor som levde i Sovjetunionen inte fick någon förståelse alls för sina svårigheter; de blev istället baktalade av de poltiskt korrekta. Vi kunde inte hjälpa dem. Vi såg inte sanningen för den dimma som de poltiskt korrekta la ut.
Dessutom kan man säga (lite krystat): att vara politiskt korrekt i Sverige före 1942 var att vara tyskvänlig, efter 1942 och framför allt efter 1968 var det att vara sovjetvänlig.
Bengt Westerberg jag frågar dig:
Tror du på allvar att det är att vara hänsynsfull och eftertänksam när man ansluter sig till andras åsikter utan att först skärskåda dem?
Var det hänsynsfullt och eftertänksamt att lämna de baltiska folken åt deras öde under sovjetåren? Att skratta åt dem som hade en annan åsikt än den politiskt korrekta?
Jag tror att vi ska låta alla människor få tänka och utforska världen själva utan att någon bestämmer vad som är poltiskt korrekt! Jag anser det vara av största vikt att vi låter alla tänka fritt och tar diskussionerna när de kommer. Allt annat är diskriminering.
Dessutom kan man säga lite krystat: att vara politiskt korrekt i Sverige före 1942 var att vara tyskvänlig, efter 1942 att vara sovjetvänlig.
Jag säger till dig, Bengt Westerberg: Jag tror att vi ska låta alla människor få tänka och utforska världen själva utan att någon bestämmer vad som är "poltiskt korrekt"! Jag anser det vara av största vikt att vi låter alla tänka fritt och tar diskussionerna när de kommer. Allt annat är diskriminering.april 13, 2013, tolerans.
Apropå tolerans.
Jag menar att tolerans inte nödvändigtvis är något gott. Tolerans handlar om en ensidig förbindelse. Istället ska vi visa ömsesidig respekt mot varandra. Det är mycket viktigt och jag ska förklara vad jag menar.
I Sverige är vi bäst på tolerans. Vi accepterar andra människors kulturer och vanor, och det är mycket bra och fint, men vi kräver inte att andra ska visa respekt för våra vanor och seder.
Vi ändrar t.ex. våra skolavslutningar eftersom vi inte kan kräva att muslimer ska besöka våra kyrkor. Vi säger att vi inte har någon svensk kultur, och därför har vi inte heller något att bevara.
Men all positiv utveckling vi haft under årens lopp? Har vi inte sett hur våra lagar har förändrats på ett för oss mer mänskligt sätt. Jag kan dessutom hävda att kvinnans roll förändrats på ett postitivt sätt under de senaste femtio åren. Vi är inte färdiga med den förändringen, men vi ska absolut inte backa! Vi måste vara på det klara med att det finns krafter i vårt land som vill införa Sharialagar. Det har föreslagits att man åtminstone ska kunna ha sådana lagar i invandrarområden.
Varför har vi inte satt ner foten och berättat för de människor som kommer till vårt land hur livet är här. Varför lär vi dem inte något om våra seder och vanor? För att de inte är viktiga? De är viktiga.
De muslimer vi mött, som fått förklaringar till hur vi lever och tänker, har varit mycket tacksamma. “Ingen har berättat det här för oss tidigare!”
Måste vi inte vara på det klara med att vi lever ett liv som skiljer sig på flera viktiga punkter mot det liv som levs i muslimska länder. Jag tror att det är uppenbart för alla som besöker ett muslimskt land. Vi måste där lära oss hur vi ska bete oss för att passa in, och så ändrar vi oss efter deras vanor och seder. Så är det inte i Sverige. Varför?
Jag menar att vi måste i tid
1. tänka över hur vi kan förmedla våra åsikter om lag och rätt för dem som flyttar till vårt land.
2. fundera på hur vi ska kunna hävda vår syn på kvinnan i vårt land.
3. göra något så att Sharialagar aldrig ska införas någonstans i vårt land.
4. ha särskilda inslussningsklasser för unga muslimer i skolorna, där eleverna får veta hur vi arbetar i skolan och förbereda dem för en vanlig klass
Det handlar helt enkelt om hur vi ska kunna leva bättre och mindre konfliktfyllt i Sverige, och att vi inte ska ta ett steg tillbaka i den demokratiska utvecklingen.april 12, 2013, en estnisk flykting Jüri Kiviloo.

Jag råkade hamna på en annan blogg "Uddevallabloggen", där jag kunde läsa om ester som flydde till Sverige och hamnade i Uddevalla. Berättelsen är skriven av Jüri Kiviloo (1936-2011). Jag har förkortat den här:
Han berättar om varför de flydde:
I andra världskrigets slutskede augusti – september 1944 när fronten vid Narva bröt ihop och ryssarna välde in över Estland och Baltikum, flydde många balter, huvudsakligen ester, till Finland och Sverige. Skräcken för ryssarna och deras framfart 1939-1941 hade befolkningen i Baltikum ej glömt. Tortyr, deportationer och andra våldsdåd vill ingen uppleva igen. Den mest dramatiska flykten gjorde en ung nybliven mor med sitt veckogamla barn. Hon rodde med en öppen eka från Ösel till Gotland. Andra flyktenheter var små fritidsbåtar, skutor, fiskebåtar etc….
Ja, den sovjetiska tiden hade varit en mardröm.
Man var övertygad om att estniska och tyska stridskrafter skulle slänga ut ryssarna. Det gick även vilda rykten om att engelska och amerikanska stridskrafter var på väg till Baltikums undsättning. De kom aldrig. Ryssarna lämnade oss 50 år senare.
Flyktingarna placerades i läger om 200 - 300 i varje.
Allt arbete i lägren utfördes av flyktingarna såsom matlagning, städning, vedhuggning. Svenskarna skötte administrationen och säkerheten.
Flyktingarna fick tillfälligt uppehållstillstånd som kunde förnyas. Man fick röra sig fritt inom Sveriges gränser utom i ”Stockholms stad, Solna stad, Sundbybergs stad, Lidingö stad, Danderyds, Nacka eller Spånga landsfiskalsdistrikt i Stockholms län, ej heller inom Göteborgs stad eller Malmö stad”. – Viseringen beviljad under förutsättning att passinnehavaren icke i Sverige tager del i politisk propaganda.
En stark rädsla spred sig bland flyktingarna efter baltutlämningen i januari 1946. Man var rädd för att svenskarna skulle upprepa utlämningen och utlämna resten av flyktingarna.
I Uddevalla rustades två skutor för en Atlantfärd. Tyvärr är deras öde okänt, om de kom fram eller ej.
Estländarna i Uddevalla hade väldigt blandade utbildningar och bakgrunder. Alla i vuxen ålder (25-30 år) hade sjuårig folkskola bakom sig men det fanns även personer som hade gymnasiala och akademiska utbildningar.
Av Uddevallaestländarna var det ingen som kunde prata svenska det första året. Det fanns ingen svenskundervisning. Man fick klara sig bäst man kunde. Det fanns estnisk-svenska parlörlexikon och svensk grammatik på estniska att köpa ifrån ett bokförlag i Stockholm. Ingen svenskundervisning fanns att tillgå så alla lärde sig språket så gott de kunde på egen hand eller i mindre grupper.
All kommunikation skedde på tyska som var betydligt vanligare än engelskan. (Tyska var det första utländska språket man lärde sig i skolan, först senare blev engelskan förstaspråk.)
Skriva svenska är betydligt knivigare p.g.a. sina speciella ljud, tjära, skjuta samt en, ett, hon och han var också obegripligheter som tog tid att använda på rätt sätt. Estniskan är fullkomligt logiskt i stavningen. Har du hört ett ord kan du stava det, det finns inga variationer.
Myndigheterna besvärade flyktingarna väldigt lite. Eftersom vi hade endast tillfälligt uppehållstillstånd var vi tvungna att gå till kriminalpolisen och visa upp oss vartannat år. Fick en stämpel och en namnunderskrift i passet.
Kristidsnämnden var också populär, där fick man ut ransoneringskorten. Vi fick även en mindre summa pengar som startkapital. Hur mycket vet jag ej. Efter några månader skickade länsstyrelsen en räkning till min mor och krävde henne på 250 kr för bohaget. Kvittot har kommit bort. Det hade varit en raritet att visa upp. Man hade inte några större krav. Tak över huvudet, mat och arbete det var det enda.
Det fanns ett tiotal barn i skolåldern 1947-1950. Bland estländarna fanns det två folkskollärare. Dessa åtog sig att undervisa barnen i estniska språket, estnisk historia och seder. Varje lördag mellan kl 14-16 ägde undervisningen rum i Läroverkets lokaler. Tack vare dessa lärares insatser har vi kunnat hålla vårt modersmål vid liv. Hemma talade vi alltid estniska. Ute i samhället talade vi svenska, hur det nu än lät.
Efter Estlands befrielse har vi haft stor nytta av våra språkkunskaper. Svenskestländarna talar en mer vårdad estniska än de som bor i Estland. I Sverige finns det två estniska folkskolor, en i Stockholm och en i Göteborg. I Estland fanns det under frihetstiden 1920-1939 28 skolor, som lärde ut svenska (Källa Andres Küng)
Vårterminen 1945 var antalet barn med estnisk ursprung tre, som började i Uddevalla Folkskola. Folkskolan var inte beredd på denna anstormning av främlingar. Hur kan man tillgodogöra sig undervisningen när man inte kan svenska? Ungarna fick rita, där behövdes inga språkkunskaper. Räkning var ett annat internationellt ämna som var gångbart, alla kan ju siffror. Situationen var svår men inte oöverkomlig, man gjorde så gott man kunde.
Ett annat problem var mobbning. Orsakerna till mobbning var många. Man var från ett främmande land, lite annorlunda klädd, kunde inte prata med de svenska barnen, etc. Det räcker för att starta eländet. Det hela ordnade upp sig till det bästa så småningom. Här måste jag berätta att t.o.m. lärarna mobbade. När Ants började skolan i Uppsala, då sa lärarinnan: “Nu har nazistungarna kommit hit.” Ants mamma blev så upprörd att hon gick till en advokat för att få hjälp med upprättelse.
På 1940-talet fanns det ingen lokalradio, endast ett program fanns att tillgå. Ingen på Riksradion skulle komma på idén att sända information på estniska. På den tiden fanns det tre dagstidningar i Uddevalla nämligen Bohusläningen, Kuriren och Bohus-Posten. Troligen var det ingen som kom på idén att skriva något i dessa tidningar.
Stockholms-Tidningen hade en estnisk bilaga.
Under 1946 startades två estniska veckotidningar, Välis Eesti (Utanför Estland) och Teataja (Härold). Dessa två tidningar hade en stor funktion att fylla. Nackdelen var att de inte var dagliga. Man fick sammandragsnyheter och många långrandiga analysartiklar om det politiska läget.
Det distribuerades även en tidning med ryssarnas hjälp ”Kodumaa Hääl” (Hemlandets röst). Adresserna till flyktningarna hade distributören fått från ett inbrott som hade gjorts i Stockholm. Tidningen var gratis och kom ut under många år. (Det var alltså en propagandatidning från Sovjet)
Någon kontakt med hemlandet hade vi inte förrän 1949. Fr.o.m. 1950 kunde man börja utväxla censurerade brev med hemlandet. Ryssarna var nyfikna och läste all in- och utgående post. Brevskivarna på båda sidor blev mästare i att skriva mellan raderna. All post öppnades och vi fick också ett paket i retur. Vi hade skickat tyg, vilket var förbjudet. Den burk pulverkaffe vi skickat med var öppnad och innehållet var uthällt över allt det andra. Vi kände inte till reglerna...
Voice of America hade en kraftig sändare någonstans i Europa och sände nyheter varje dag kl 11 på estniska om vad som hände i världen. Tyvärr hade ryssarna en ännu kraftigare störsändare. När båda var igång samtidigt slog det gnistor om radiomottagaren.
Det tog ca tio år att komma in i det svenska samhället. Allt tar sin tid. Först måste man lära sig språket, sedan samhällssystemet (där räcker inte 50 år). Svenskarnas seder och bruk tar även tid att lära sig.
Hela berättelsen: http://uddevallare.blogspot.com/2012/12/den-estniska-flyktingkolonin-i.html#ixzz2Q4mBfodV
april 11, 2013, Sofi Oksanen har blivit belönad.
Den 15 mars meddelades:

I dag skriver SvD:
Vilka grannländer ligger närmast till då? Tänker de möjligtvis på de små länderna Estland, Lettland och Litauen, som de inte förlåtit att de dragit sig ur den ryska maktsfären?
april 10, 2013, När esterna kom till Sverige under andra världskriget.
Förbudstexten löd:
”Gäller icke för vistelse inom Stockholms stad, Solna stad, Sundbybergs stad, Lidingö stad, Danderyds, Nacka el. Spånga landsfiskalsdistrikt i Stockholms län, ej heller inom Göteborgs stad eller Malmö stad.”
Stämpeln i det främlingspass vars kopia jag citerar från, är daterad den 8/11 1945. Vid förlängningsstämpeln den 18/6 1946 har Stockholm ”öppnats”, det står bara: ”Gäller icke för vistelse i Göteborg eller Malmö” (personen bodde då i Täby). Den stämpeln återkommer fram till förlängningen av passet den 3/7 1947 och det uppehållstillståndet gällde fram till 7/6 1949.
Det här främlingspasset är för övrigt intressant eftersom det har försetts med uppehållstillstånd i Sverige ända fram till 8/6 1974. Personen i fråga blev aldrig svensk medborgare.


april 9, 2013 VÅR!!


april 7, 2013, Vad händer i Ryssland? Det estniska skolsystemet.

april 6, 2013. Varför ska vi lära oss?
Varför ska man läsa om Estland? Eller Finland? Eller Danmark eller Norge?
Varför ska man bry sig om grannarna över huvud teget?
Vad intresserar det oss vad dom varit med om?
Om vi ska förstå världen och vår lilla del i den, då måste vi veta hur andra människor har det. Det gäller inte bar de som bor i en helt annan del av världen. Under den andra hälften av 1900-talet läste vi mycket om och engagerade oss mycket i de orättvisor och eländiga liv som människor tvingades leva i länder långt ifrån oss. Följden blev att många fick det bättre, men också att vi inte vet något om de som bor i vår närhet.
Vi var lätta att dupera. Aldrig frågade vi dem som visste hur livet var i Sovjetunionen. Den fantastiska sovjetiska propagandan fick härja fritt. Vi fördömde Hitler men inte Stalin. Vi bara bestämde oss för det.
"Men Sovjet är ju en rättsstat:" Så sa Sverige utrikesminister. Trots terror och allmän förföljelse i landet. Och utanför landet. Även europeiska kommunister mördades i uppgjorde rättegångar i Moskva. “Sovjet är ju en rättsstat.”!!
Vi var snabba att fördöma. Vi bestämde oss för att Hitler var ondskan, och därmed var Finland inte mycket värt eftersom de samarbetat med djävulen under kriget. Finland, det lilla landet som blev angripet av Sovjet. De fick militär hjälp av tyskarna. De hade en överenskommelse med dem att de inte behövde ägna sig åt judeförföljelse. Men Sovjet trodde att Finland var en munsbit. Det kriget krävdes så många liv, mest sovjetiska men naturligtvis också finska. De var i krig. Och vet ni, här i Sverige kan vi inte riktigt förstå vad det betyder att kriga. Vi har sluppit det i två hundra år. Vi har läst om det i böcker och vi har sett krig på TV, därför teror vi att vi vet. Men sanningen är den, att vi inte vet något alls.
Jag minns när vi träffade tillsynsman Blomster på Finnhamn och han hade fått lite starkt i sig. Då berättade han lite lite grand om Vinterkriget. Han sa att det han sett under kriget var så hemskt, att han bara inte orkar tänka på det. "Så fruktansvärt. Så fruktansvärt."
Dagnys pappa som också deltagit i krigen i Finland, berättade aldrig något om det för sina barn. Det enda sättet Dagny själv kunde se att han inte må¨dde bra på var, att hur lite pengar familjen än hade, så skulle det alltid finnas tobak hemma. Han höll alltid på att röka en cigarett.
Ants mamma berättade om när hon sprang genom Tallinn när staden bombades i mars 1944 av sovjetiskt bombflyg. Tusentals sovjetiska bomber satte staden i brand, dödade 463 människor, skadade 659 och lämnade 25 000 människor utan tak över huvudet under vintern.
Hon berättade om när tåget de flydde med genom Polen till Tyskland bombades och alla fick springa ut på ängen och försöka rädda sig från bomber och eld.
Hon har berättat om när hon satt på balkongen strax utanför Dresden och blev vittne till när mellan 25.000 och 40.000 människor dödades när de allierade natten mellan den 13 och 14 februari 1945 lade en veritabel bombmatta över staden.

Dresden, dagen efter.
Istället för att döma finnarna för att de lyckades rädda sin frihet med tyskarnas hjälp, och döma esterna för att de hälsade tyskarna med glädje när de kom 1944 skulle vi ha frpågat dem om alternativet.
Det är ungefär som när en väninna ringde till mig när hon hörde att Ants fått kortison: "Sluta genast. Han får aldrig ta det. Det är livsfarligt!" Men vad var då alternativet? Vi måste först förstå alternativet innan vi fördömer.
"Varför frågade vi aldrig esterna?"
Så många människor har andra erfarenheter än vi har. Erfarenheter som alltid finns där i deras minne. Som präglar dem genom hela livet.
Naturligtvis ska vi lyssna på dem. Och självklart ska vi också söka kunskap om hur de lever i dag. Jag tycker det är roligt att se TV_program från Norge, Danmark, Finland och våra andra grannar. Vi ska försöka lära oss av deras erfarenheter och jag tycker att vi skulle fåregelbunden rapportering från våra grannar. Vad spelar det för roll att Petter Northug lipar åt svenskarna. Om vi verkligen är vänner då är det bara på skoj, och då behöver ingen bli så arg.
Jag vill helt enkelt lära mig mer om folken runt oss. Om deras seder, diskussioner, händelser och kultur. Och jag vill att de ska få veta sådant om oss också. Vilket man redan får i estnisk radio som sänder nyheter från Sverige en gång i veckan.
Det finns så mycket man kan läsa på Internet för all del.
Moscow News, som förmedlar det Putin vill att vi ska läsa.
Huvudstadsbladet från Finland. HBL.fiPå Tv kan man se finlandssvenska tv-nyheter på Yle5. Varje kväll kl 18.30. Helt gratis.
Om du går med i Svenska Odlingens Vänner får du tidningen Kustbon 4 ggr om året. På svenska. Eller läs på nätet: http://www.estlandssvenskarna.org
april 5, 2013. Vem ska bestämma om våra liv?

För två år sedan började vi en undersökning om Edgar Savisaar och mutor och penningtvätt i schweiziska banker. Data visar att Savisaar har ekonomiska intressen i en fond där.
Den beskriver också hur affärsmannen Alexander Kofkin engagerad i hotell-och restaurangbranschen i Tallinn överfört pengar till ett konto som Savisaar är associerad med.
april 4, 2013 Postimees i dag.
I S: t Petersburg förbereder CBSS ett möte som börjar imorgon. Statsminister Andrus Ansip som vistas i Ryssland för första gången i sin roll som statsminister kommer sannolikt att träffa sin ryske kollega, Dmitrij Medvedev, meddelar estniska nyheterna.
"Det som hände för tjugo år sedan kan inte längre användas för ryska inrikespolirtiska syften", menar von Eggert.

Den estniska europaparlamentarikern Kristiina Ojuland menar dock att man vet aldrig något bestämt när det gäller Ryssland. Hon berfarar att Ryssland närmar sig stalinismen. De satsningar man gör i år visar åt det hållet, menar hon. Det gäller försvarskostaderna som ökar betydligt, de astronomiska böterna demonstranter drabbas av och aktionerna mot de stiflelser som arbetar för demokrati och medmänsklighet, för utredning av de många morden på advokater och "whistleblowers".
-----
Vid Ebaverebergets fot har man som vanligt högtidlighållit f.d. president Lennart Meris födelsedag och Tarapiitas farväl till de fastlandsboende och flytten till Saramaa, som jag skrev om förra året. (29 mars 2012) Den här gången var jag inte med och dansade, men de flesta andra var det.

april 3, 2013, vi blickar in över Ryssland.

april 2, 2013, undervisningen och bostäderna.
I dag läser vi om forskning gjord för att se vilken sorts undervisning som är bäst för eleverna. Det är DN som skriver om:
Modern undervisning får underkänt

Flera av de svenska skolreformerna de senaste decennierna riskerar att ha gjort mer skada än nytta. Det visar bred internationell forskning. Bland annat använder många skolor läxor på ett felaktigt sätt.
Flera av de svenska skolreformerna de senaste decennierna riskerar att ha gjort mer skada än nytta. Det visar bred internationell forskning. Bland annat använder många skolor läxor på ett felaktigt sätt.
Problembaserat lärande är en pedagogik som har blivit allt vanligare i Sverige. I stället för traditionell katederundervisning med lärare som förklarar ett sammanhang, bygger teorin på att eleverna lär sig genom fallstudier och problemlösning.
Vetenskapliga studier tyder dock på att detta arbetssätt fungerar dåligt och att traditionell undervisning tvärtom ger bättre effekt. John Hattie, professor i utbildningsforskning på Nya Zeeland, har sammanställt resultat från mer än 52 000 studier på över 80 miljoner elever världen över. Hans genomgång har mycket högt anseende i forskarvärlden.
Med hjälp av erfarenheter från olika länder har John Hattie tagit reda på vad som påverkar elevernas studieresultat. Han har utvecklat en ”termometer” som visar vilken effekt en specifik åtgärd har på elevernas lärande. Ju högre värde, desto större effekt har åtgärden jämfört med andra.
Problembaserat lärande, som alltså har blivit populärt i Sverige, har ett så lågt resultat att förändringen till och med kan ha en skadlig effekt. Effekten bedöms till 0,15 på Hatties skala. Det är lika stor effekt som om barnen skulle stanna hemma i stället för att gå i skolan. Alla värden under 0,40 bedöms som ineffektiva.
Enligt Martin Karlberg, skolforskare vid Mälardalens högskola, bör man skilja på ytinlärning och lärande för fördjupad förståelse.
Så arbetar man inte i Estland. Där har man kvar katederundervisningen som basen för undervisningen.. Vi hade en diskussion med en skolledare i Väike Maarja. Hon ville ha goda råd av oss, men Ants kunde inte rekommendera det svenska systemet som han alltid tyckt vara så fel och alltid grälat med kollegor och skolpolitiker om. Vi som lever tillsammans med honom har några miljoner gånger hört honom säga: "Kunskapens moder är repetitionen." Det skriver man om i forskningen, att läxor ska fungera som en repetition av lektionerna. Han har alltså äntligen fått medhåll!!
Jag tycker att det är sådant föräderi mot våra barn att ha en dålig skola, att inte ge varje barn den, för just det barnet, bästa utbildningen, att inte se varje barn varje dag.
-----
Det är fantastiskt att få bevittna hur det fullständigt nedgångna samhället som Estland var 1991 sakta men säkert, eller väldigt snabbt (?) förändras. I dag löäser vi i Postimees om hur
små lägenheter i Tallinn har blivit riktigt het handelsvara.
Det började med att estnisk-språkiga unga familjer fick råd att köpa sina lägenheter, men nu har även de av den unga rysktalande generationen som är helt integrerad i det estniska samhället och som har bra löner och därmed är i samma situation som estländare.
Under sovjetåren ägde staten alla lägenheter, vanligtvis genom stöld. Ingen renovering förekom under de åren och husen saknade i stort sätt all isolering eftersom uppvärmning i stort sett inte kostade någonting. Varmvattenrören gick genom städer och landskap i det fria, varför vattnet frös vid kallt väder.
Det hus som Ants senare fick tillbaka var stagat av vajrar, källaren hade använts som toalett och renligheten i lägenheterna var undermålig. I varje fyrarumslägenhet bodde minst tre familjer. Naturligtvis är det skönt för alla att få tillbaka sitt människovärde och sitt privarliv.
När Estland blev fritt fick alla lägenhetsinnehavare ett ägarbevis för sin lägenhet. Det betydde att när den rätte ägaren fick sitt hus tillbaka, då måste han köpa ut de gamla hyresgästerna. Ants hus var helt orenoverat, men lite mer tur hade några utlandester som fick tillbaka sina hus i Gamla Stan, som var nyrenoverade.