.

Jag läser vidare om livet för de deporterade i Sibirien. Jag har läst om det tidigare t.ex. i Anne Appelbaums bok och jag har fått den stora gåvan av min väninna Õie, som talade in sin berättelse åt mig. Jag har skrivit ner den, men känner att jag inte kan göra den riktig rättvisa utan att ha läst mer om Sibirien. Det är så svårt för en vanlig svenska att riktigt förstå vad som egentligen hände när människor snabbt fick plocka ihop sina saker, forslas i boskapsvagnar långt in i Ryssland, vidare på ett ynkligt överbelastat fartyg och efter en lång promenad bli köpta som slavar till kolchoserna i området. I vilket tillstånd befann sig de då? Därefter kampen för att överleva. Ingen annan hade något intresse av att de gjorde det om de blev sjuka av någon anledning. En sjuk människa är inget värd. Hon kan inte arbeta, utan bör avlida.
Jag känner också igen det som Hanno brukar säga: "Stalin behöver folk till någonting. Han säger bara "Rekvirera XX antal människor till den orten!" Det kommer en order till någon by att ett visst antal människor behövs. Någon får i uppdrag att samla ihop det antalet. Om det inte går att hitta rätt antal vuxna män, tas kvinnor eller barn istället. Så gick det till när man rekvirerade folk till helvetet i det här livet.

Gulag, helt enkelt.

Jag ska citera historien om Dimitrij Streletskij och han familj som vandrade i flera dagar innan de kom fram till sin förvisningsort, Kurgan. Där fick de bo i en övergiven källare tillsammans med flera hundra (så kallade) kulakfamiljer — en del av dem avlägsna släktingar till familjen —  som utan mat och vatten lämnats att ta hand om sig själva. De skulle ha dött av svält om inte släktingar och andra människor i Kurgan hade kommit med mat. ... De lastades sedan (efter en vecka) upp i boskapsvagnar för den långa resan till Usole, norr om Perm. Därefter blev det tvångsmarsch med beväpnade vakter till industristaden Pozjva som låg hundrafemtio kilometer bort. De hystes in i en verksrad och alla fick sova på cementgolvet. "Pappa led", erinrar sig Dimitrij. "Han åldrades över en natt. Han sa att hans liv slagits i spillror ... Alla upplevde det så. Men trots att folk inte hade något annat val än att göra som de blev tillsagda försökte de ändå bevara sin värdighet. De vägrade att inför myndigheterna uppföra sig som slavar." Dimitrijs pappa skickades iväg att fälla skog och bygga en "specialbosättning" nära Tjermoz. Resten av familjen skuffades - tillsammans med tre andra familjer - ihop i ett rum ovanför en snickeriverkstad. Sex månader senare återförenades de med Dimitrijs pappa i "specialbosättningen".
Det var tio baracker med plats för femhundra i varje. Alla sov på träbritsar. De låg mitt i en tallskog omgivna av höga taggtrådsstängsel. Männen arbetade i skogen och kom "hem" en dag i veckan. matransonen var tvåhundra gram bröd per dag. Många dog i svält, men familjen Streletskij överlevde. Banen plockade svamp som de sålde och mamman gick ut på nätterna och stal mjölk och potatis. Pappan kom överens med några arbetare på ett slakteri, att han hjälpte dem att bygga trähus och de gav honom djurblod som tack. Det var svårare att upptäcka stöld av djurblod än av kött. Under svältåret 1933 då dagsransonen skars ner till femtio gram bröd, då dog hälften av invånarna i #specialbosättningen" av hunger och sjukdom, men familjen Streletskij lyckades överleva tack vare blodet.

OBS! Detta var människor deporterade till kolchoser i Sibirien, det är inte fångar dömda till arbetsläger, som var förebild till de tyska koncentrationslägren.

Minns ni Vladimir Jakunin? Mannen som ska ha gett Savisaar pengarna? I måndags kunde vi läsa i Postimees att han absolut inte gjort det. Han har inga pengar at ge politiker, säger han. Däremot har han skänkt pengar till kyrkan i Lasnamäe. Det är en helt annan sak, menar han. Fan tro´t, sa Rellingen.
...

Jag började skriva om boken "De som viskade" av Orlando Figes för en tid sedan (11 feb.). Andra kapitlet i boken heter Det stora genombrottet, och behandlar tiden 1928 - 1932. Några fruktansvärda år för Sovjetunionens folk. Det var den här tiden de stora kolchoserna startades med eller, nästan alltid, mot folkets vilja. Jag har ju fått berättat för mig hur det här gick till i Estland. 1948 deporterades en stor grupp bönder som en varning till de andra om vad som skulle hända dem som vägrade gå in i en kolchos. I Ryssland var det några olika alternativ. Först gällde det att få bort storbönderna, som verkligen inte var många. Då skickade man iväg bonden eller dödade honom direkt. Eller så fick Komsomolfolket uppdrag att deportera ett visst antal bönder/kulaker i sin by, vare sig det fanns sådana i byn eller inte. Ett citat där en bolsjevikledare möter åttio partifunktionärer i Volgaregionen:

När ni utför era åligganden måste ni iaktta strikt partidiciplin. Ni får inte vara kinkiga och ni måste lägga all rutten liberalism åt sidan. Kasta av er den borgerliga humaniteten och uppför er som bolsjeviker värdiga Stalin. Slå ner kulaken varhelst han sticker upp huvudet. Det är krig - det gäller dem eller oss. De sista murkna resterna av kapitalistiskt jordbruk måste sopas undan till vilket pris som helst.
Det var ju inte så, att det bara handlade om att gå med i en kolchos. Man lämnade ifrån sig sin gård och sina djur, som varit i släktens ägo kanske några hundra år.
"När huvuden kapas", hävdade Stalin, "gråter man inte över håret." Han menade att det fanns inget att vinna på att försöka neutralisera kulakerna eller på att försöka ta in dem som arbetare på kolchoserna, något enb del bolsjeviker föreslog.

Vi har att göra med den absoluta ondskan.

Minst tio miljoner "kulaker" fördrevs från sina hem.
I januari 1930 jagades Dimitrij Streletskijs familj bort från sin gård i Baraba i Kurganregionen. Där hade de bott i femtio år. Hans farfars hus revs. Jordbruksredskap och kärror, hästar och kor överfördes till kolchosen medan lösöre som kläder och sänglinne, grytor och skålar delades ut bland byborna. Familjens ikoner slogs i bitar och brändes upp. Dimitrijs farföräldrar, tre av derasd fyra söner och deras familjer (totalt fjorton personer) fick flytta in i ett skjul avsett för boskap och förbjöds att hålla kontakt mede andra bybor i väntan på att order om deportation skulle komma från myndigheterna. Sex veckor senare förvisades alla till ett skogsarbetarläger i Uralbergen (där farföräldrarna dog inom ett år). Den kvarvarande sonen hade själv deltagit i bildandet av kolchoser och fick stanna kav med sin familj, hustrun och sex barn, tills en dag även han klassades som kulak och förvisades ut på stäppen utan några ägodelar med order att aldrig återvända.

Det var ett bekymmer att när kulakerna förintades försvann mycken kunskap och människor med arbetsmoral. Produktionen gick ner för jordbrukssektorn. Därefter kom den stora svältens tid. Stalin krävde mer av kolchoserna än de kunde producera, och svälten var ett faktum. Och, från en annan bok, för att inte det skull bli känt i världen att folk svalt i det kommunistiska himmelriket så exporterades säd.

Den ena berättelsen är värre än den andra. Naturligtvis fanns problemet med olika generationers erfarenheter. För de unga blev det allt mer självklart att leva och tänka på det nya viset, medan de äldre inte kunde glömma...

Det var detta levnadssätt som skulle införas i Estland vid ockupationen. Trots att man försäkrade i Moskva att det aldrig skulle bli tal om kollektivjordbruk!

Varför skulle de sprida detta till fler folk? Med vilken rätt dödade de människor vars enda brott var att de fötts i Estland. Kanske ett till: de var duktiga bönder.

Nu fortsätter jag med UD-rapporten där jag slutade i går.

Ett märkligt problem för svenskarna är hur man ska hantera och se på det militära problemet för det som återstår av Ryssland.

Säkert förestår en hård bantning av försvaret, men den framtvingas av ekonomisk nöd och kommer nog att genomföras i betydande oordning och i förödmjukande former.
Kaliningrad är ett annat problem. 1. Området är så beroende av militären. 2. För att komma till Kaliningrad med järnvägen måste ryssarna resa genom Litauen och Vitryssland.

Men nu kommer det: Från synpunkten av långsiktig stabilitet i Östersjö-området och Nordeuropa vore det - skulle man kunna hävda - en fördel om Ryssland fick behålla en viss militär närvaro i Baltikum. Hur skulle säkerheten ha varit i Baltikum då, undrar man. Ja,nu vet vi att den ryska militären har dragit sig undan. De första åren var ju gränspolisen rysk också. Jag minns så väl när en gränspolis som kollade vårt bagage slängde igen bakluckan för att han fick en liten tändsticksask av oss. Han trodde det var en muta! Författaren fortsätter: ... för de flesta balter skulle den (synpunkten) förmodligen te sig som ett hån.Vi själva har ju aldrig haft en tanke på att acceptera stormaktsbaser på vårt territorium.

Därefter försöker han jämföra med den finska situationen efter andra världskriget, ett beroende som minskade friheten betänkligt. Vi kan nu konstatera att de baltiska ledarna visade en styrka att beundra. De arbetade framåt för att befria sina länder fullständigt. Och här tycker jag man skulle kunna fundera på om det inte är de baltiska folken som känner sin tidigare ockupant bäst. De visste hela tiden om farorna med en stark motståndare i öster, som tolkar överenskommelser på sitt eget sätt. De borde vara sakkunniga på område Ryssland i EU. Så målmedvetet arbetade de mot frihet och nya säkrare allianser att de tog hela Väst på sängen så att säga. Thatcher lovade ju att inte ta in några nya stater i Nato. Men kom inte undan. Baltikum visste att det gällde livet. De gav inte Nato möjligheten att säga "nej". Och, som sagt, den märkliga situationen att ryska trupper och gränspoliser fortfarande hade makt i de nya republikerna togs bort efter tre år. (Hur lång tid tog det innan de tyska trupperna försvann från Norge och Danmark?)

Samtidigt är det också ett faktum att de baltiska folken under de senaste femtiotvå åren har utsatts för en rysk deportations- och kolonisationspolitik som för esternas och letternas del bokstavligen inneburit ett hot mot deras nationella existens.


Det sista problemet som diskuteras är om ryssarna verkligen kommer skilja på Finland och de baltiska staterna! Han menar att Baltikum tillhört Ryssland i tvåhundra år, medan Finland gjorde det i "bara" elva decennier. Säger han så för att elva decennier låter mindre än etthundra tio år? Det skulle alltså vara lättare för oss svenskar att offra Baltikum än Finland! Vad är det för smörja? Är inte alla folk lika mycket värda? I dag hoppas jag det är så, men, som sagt, jag är mycket förbryllad av Urban Ahlin som skulle sätta sig ner och fundera på vad Sverige skulle göra vid ett ryskt anfall mot de baltiska staterna. Carl Bildt vet nog redan, han har arbetat för de här ländernas frihet länge.
.....

Nu övergår vi till dagens händelser.

2010 har ju Viktor Janukovytj intagit platsen som president i Ukraina.
Janukovytj är född och uppväxt i östra Ukraina. Hans modersmål är ryska och han var med i det kommunistiska partiet. Han är Moskvas man. Han har nu ändrat i historieböckerna enligt ryska intentioner. T.ex har den Orangea revolutionen aldrig varit. Han har också sagt att den svält som orsakade ca 7 miljoner ukrainares död inte ska klassas som folkmord, vilket hans företrädare sagt.
När jag läser det funderar jag på vad som skulle ändras om Edgar Savisaar kom till makten i Estland. Skulle han säga att deportationerna av ester var för att rädda deras liv, som docent Beckman i Finland? Att esterna bett at få bli medlemmar i Sovjetunionen? Jag vet inte, jag bara gissar.

...


Minns ni Natalia Vasiljeva? Domstolsassistenten som påstod att domaren i målet mot Chodporkovskij inte skrivit domen själv. Den var formulerad "uppifrån". En rysk radiostation meddelar nu att hon genomgått ett test i lögndetektor, och man har fastsklagit att hon inte ljuger. Och hon lever fortfarande!

...

Det är väldigt mycket material som UD släppt. I dag ska jag berätta vad Krister Wahlbäck, UD, politiska avdelningen rapporterade om
De baltiska staternas självständighet från svensk säkerhetspolitisk synpunkt. 1991-09-16

1. Hur ska de föra sin säkerhetspolitik? Problem: den ryska militära närvaron samt den ryska befolkningens ställning i resp. land.  - Ni minns väl att ryska militären var kvar till 1994!

2. Vem är motparten? Sovjetunionen eller Ryssland? Vilka krav kommer de ställa?

Han betonar att förhandlingspositionen för de baltiska staterna är mycket starkare nu i september 1991 än när man tidigare har diskuterat problemet. Nu är de fria och medlemmar i FN och ESK (numera OSSE).
Man antog att ryssarna skulle vara upptagna av att söka stöd, ekonomiskt o.a. från väst.
De reformfientliga krafternas möjlighet att uttala ett veto finns inte längre pga det misslyckade kuppförsöket.

Sedan övergår Wahlbäck till att diskutera den ryska befolkningens ställning. ESK hade ett regelsystem för minoriteter i landet. Men hur kan Sverige arbeta för det? Hur har vi själva skött våra minoriteter -  finnarna? Och nu börjar han tala om skolorna och språket, och då är det lustigt att tänka på hur det blev? Han undrar om ryssarna ska kunna begära ryskspråkiga skolor. Han vet uppenbart inte hur det var för minoriteterna under största delen av förra frihetstiden. kulturautonomi för svenskar, tyskar, ryssar och judar, om de ville. Nej, problemet var att Sverige inte hade följt ESK-reglerna. De finska barnen fick gå i vanlig skola med några timmars hemspråksundervisning. Inte något att vara stolt över. Alltså: Varför skall balterna efter sin frigörelse behöva ge en bättre ställning åt ryska invandrare, vilket i allt väsentligt kommit under efterkrigstiden i spåren av en ockupationsmakt och till följd av dess intressen att exploatera och kolonisera de erövrade provinserna, än vad vi i Sverige har gett åt finska invandrare som vi har tagit emot i den mån det passat oss och vår industris behov av arbetskraft? ... i sin kärna innehåller den (frågan) enligt min mening en sanning som ifrågasätter antingen vår traditionella politik mot sverigefinnarna eller vår möjlighet att verka till förmån för estlandsryssarna.
För esterna och ännu mer för letterna är detta en säkerhetspolitisk fråga i ordets existensiella mening. Den ryska invandringen har ju gjort balterna till minoriteter i sitt eget land i stora delar av republikerna.

När det sedan talas om militära frågor, handlar resonemanget om vem som kan hjälpa esterna. De har ingen egen erfarenhet av krigsledning själva efter sina ockupationsår.

Två problem:
1. Hur göra med skyddet av luftrummet? Om andra nationer flyger över estniskt luftrum kan de spana in på ryskt område, och när ryssarna flyger inom sitt eget luftrum nära den estniska gränsen, kan de se hela Estland. De i Baltikum markbaserade installationerna är också en fara. Ska ryssar tillåtas ha kontroll över dem? Eller?
2. Den ryska Östersjömarinen. Han fäörklarar att de måste finns i norra Östersjön, den finska skärgården. Jag förstår inte riktigt det resonemanget. Men hans sluttes i ämnet är att vi nu (1991) måste förstå att vi nu på nytt ställs inför en närmast omvälvande förändring i vår säkerhetspolitiska omgivning.Knappt har vi hunnit ställa in oss på det nya läget efter det sovjetiska tillbakadragandet från DDR och Polen förrän en ny radikal förändring börjar avteckna sig.

Hur är det bland säkerhetsfolket i Sovjetunionen / Ryssland? ... Snarare tänker jag på. ... de psykologiska svårigheterna att släppa kontrollen över ett territorium som man (med undantag för parentesen 1918 - 44) har disponerat i 280 år och som hör till Peter den stores arv. Ja, det är bittert att läsa för en estofil. Kolonialmakter har alltid varit tvungna att klara av den psykologin. Dessutom har jag förstått av all min läsning att Jeltsin m.fl. aldrig kunde tänka sig något annat än att de alla skulle samarbeta i fortsättnignen. Och den värsta förlusten var nög ändå förlusten av Kiev, som räknas som Rysslands vagga.

Visst är det intressant att se precis hur de tänkte. Vi har ju facit!

Det var halva rapporten. Den andra halvan kommer i morgon!

När Estland firar Nationaldag, då är det fest. På morgonen hissas den estniska flaggan på Långe Hermans torn. I dag var det ca 1 000 personer där för att njuta av högtiden. Flaggan fanns där under hela den förra frihetstiden, de tjugo åren. Under ockupationerna var främmande flaggor hissade, men så, en dag hissades den rätta igen.

Efter flaggan gick man till Domkyrkan där det hölls en gudstjänst med biskopen som officiant.

På förmiddagen var paraden. Som alla fria år. Skillnaden i år var att eftersom det var så kallt förenklade man presidentens hälsning på soldaterna. Han sa till alla på en gång: ”Goddag Soldater" och så svarade alla: Goddag Herr President:"

Presidentens tal var, som alltid, mycket bra och hade samma tema som ÖB Ants Laaneots när de sa " Vi bor där vi bor. Vi har de grannar vi har." Laaneots tillade att "Vårt världskrig slutade 1991. ... Vi är mycket lyckliga över att vara fullvärdiga medlemmar i EU och Nato. ... Så länge estniska soldater paraderar på Vabaduse Väljak /frihetstorget kan esten sova lugnt."

Den officiella högtidlighet hölls därefter i Operahuset i Tallinn. Presidenten med följe kom in i lokalen sist. Han gick direkt fram på ett podium och höll ett av sina fantastiska tal. Han påbjöd först en tyst minut för de barn som dött i branden i Haapsalu, ett hem för utvecklingsstörda barn. "Vi är så få i detta land, att alla är värda att hedras." förklarade han sedan. Och fotsatte "Vi har försökt skapa oss ett samhälle som ska skydda oss från de fasor som vi drabbades av på 1900-talet. Det samhälle vi skapat är det, som vi drömde om under den första friheten. ... Jag måste beundra varje est som vägrade gå populismens väg och som hjälpte oss att skapa ett hederligt samhälle. (Jag tror han tänkte på Savisaar då). Vi kom fram ur skuggorna 1991.  ...
Vart ska vi nu? Vi ska inte vara rädda för det totalitära samhälle vi genomlevde. Men vi måste vara beredda att försvara oss. Skräcken ska inte rida oss längre. Hederliga regler måste gälla alla. Ingen får skaffa sig fördelar i ett annat land. Allt som är suspekt väcker minnen till liv. (Där tänkte han på Savisaar-affären) Jag har iakttagit estländarens liv mycket noga och beundrar alla som lyckats skapa ett liv åt sig själv. Vi kan nu själva styra våra liv utan att fråga någon annan. Vi kan ha de föreningar och sammanslutningar som vi själva önskar: Röda Korset, Hemvärnet, frimärksklubbar o.a..
Man kan åter leva i Estland.
Vi är åter fria européer och klan göra samma saker som alla andra fria européer, vilket inte var möjligt under de femtio ockupationsåren.
Vi har ett land där varje människa syns, blir sedd. Där skolbusschauffören t.ex. ser varje barn; har någon ett problem gör han något åt det. Det är livskvalitet för alla ester.
Vi finns verkligen och måste inte alltid bevisa det.
Här behövs ingen sensationsjournalistik. Här kan vi redovisa konkreta sanningar.
Vi respekterar och förstår dem som vill göra sig fria, liksom vi en gång. Alla människor måste få den möjligheten.
Estland är inte färdigt."
Det var en snabbversion av vad presidenten sa, som vi uppfattade det, Ants och jag.

På kvällen var det så den stora mottagningen då presidenten och fru Ilves hälsade på alla gästerna. Det var estniska celebriteter och utländska ambassadörer och andra gäster. Som nr två i ordningen kom "Årets far". En annan gäst jag minns är Kalle Kråka, Kalle Vares. Och att det är svårt att säga Palmstierna när man är est.

Presidetparet

I Estland är det mer än accepterat att komma i folkdräkt denna dag.

Mart Laar med hustru Katrin.

Festen pågår ännu.

Saxat ur Postimees:
Isvägar har öppnats. En 3.5 km lång isväg mellan Haapsalu och Noarootsi. mellan Rohuküla och Sarve i Hiiumaa är isvägen 25,5 km lång. En 18 km lång väg är också öppnad mellan Hiiumaa (Dagö) och Saaremaa (Ösel), och mellan Rohuküla och Wormsi (Ormsö) är vägen 9,5 km. Alla har en speciell informationstelefon.

Gorbatjov: Putin kan bli president igen. (10 feb 2011) Han tror att Medvedev ställer upp i nästa presidentval i Ryssland, och vinner det. Att Medvedev och Putin sedan byter plats utesluter han inte. Apropå explosionen på Domododevo flygplats i Moskva och de många offren kritiserar Gorbatjov kampen mot terrorister i Ryssland. Han anser att man måste ha en politik för nationens bästa. Man måste bekämpa fattigdom, skydda mänskliga rättigheter och skapa en stabil livsmiljö för människorna.

Gorbatjov: Ryssland härmar demokrati. (22 feb. 2011) Gorbatjov kritiserar både Medvedev och Putin för att de själva bestämmer vem som ska bli nästa president. Han menar att det är ett otroligt bedrägeri och bristande respekt för väljarna. "Ryssland är bara en imitation av demokrati, parlamentarism och rättsstat. Enade Ryssland klassar han som en dålig kopia av kommunistpartiet. Det hindrar utvecklingen.
Oroligheterna i Egypten, Tunisien m.f. länder i Mellanöstern beror på att "Folk vill ha bättre liv. De har inget att förlora."

Det bästa livet levs i Vancouver. (22.2.11) Tidskriften The Economist publicerar en rapport från EIU om var det är bäst att leva. Här är de 10 bästa städerna i världen:
1. Vancouver, Kanada
2. Melbourne, Australien
3. Wien, Österrike
4. Toronto, Kanada
5. Calgary, Kanada
6. Helsingfors, Finland
7. Sydney, Australien
8. Perth, Australien
9. Adelaide, Australien
10. Auckland, Nya Zeeland.

Var Stockholm och Tallinn finns på listan framgår inte. Däremot kan man sluta bekymra sig för de ester som flydde till just dessa städer. Eller hur?

I söndags var det högtidlig återinvigning av den estniska kyrkan Jaani kirik i S:t Petersburg. I staden har det länge bott estländare. Dels sådana som flyttade dit under tsartiden, sådana som studerade på  högskolor och senare inflyttade.
Vid den högtidliga ceremonin assisterades den estniske biskopen av en rysk och en ingermanländsk präst.
Under den första sovjettiden var kyrkan ombyggd till en hushållsskola, sedan var den öppen för vandalisering. Nu är den kyrka igen:



Tornet är helt nytt efter den gamla modellen.

Alla detaljer helgades liksom dopfunten:

Det var naturligtvis i första hand peterburgsboende i kyrkan, men en delegation från Estland var också där. Vår Hanno t.ex.

På balkongen t.v. satt manskören, också från Estland.

Estlands biskop med församlingens präst.

Hanno hälsar att han är positivt överraskad av det nya S:t Petersburg. Maten går att äta och människorna är vänliga. Kålpirogerna är just sådana som Ants tycker om. Allt har förändrats under de senaste tjugo åren.

Nu har jag själv börjat läsa de släppta UD-rapporterna angående Baltikums frigörelse. Jag undrar om Bildt släppte dem för att vi skulle se hur väl Baltikum utvecklats och kanske hoppas att det ska gå lika bra i Mellanöstern. Upproren där påminner en hel del om dem i Sovjetunionen. Man vill inte längre leva ett andrahandsliv.

Jag tycker att det är intressant att se vad de svenska diplomaterna tyckte var viktigt under den här tiden. Att se vad som var värt att diskutera.  Trevlig läsning!

Rapport från konsulatet i Leningrad, registrerad i Stockholm 891206.

1.       Efter snabba framsteg under två år har processen bromsats under hösten 1989. Entusiasmen lägger sig.

2.       Målet för alla balter är självständighet. Somliga betonar dock den ekonomiska friheten, andra den politiska. Litauens president den 12 november: ” I den nuvarande etappen är vårt mål, i beaktande av förhandenvarande ekonomiska och politiska förhållanden, en suverän litauisk stat i en union av fria republiker.”

3.       Alla tre republikerna har förklarat valen sommaren 1940 (när Tanja röstade på ”perse”) som ogiltiga. Den 12 nov. i Estland: ”Estlands Högsta Sovjets presidium förbehåller sig rätten att anhålla om upprättelse för Estland.” Att länderna varit självständiga stater och medlemmar i Nationernas Förbund, ger dem en särskild styrka då de vill omförhandla sin anslutning och få ökad självständighet gentemot Moskva.

En lag om ekonomisk självständighet antogs för Estland, Lettland och Litauen i Sovjetunionens Högsta Sovjet den 27 november 1989

4.       I Estland och Lettland förbereds kommunalval den 10 december 1989. I Litauen den 24 februari 1990. I februari – mars ska nationella val hållas i republikerna.

Problem med valen i Estland:

a.       Ovana vid fria val.

b.      Officiella media avstår från att redovisa kandidaternas positioner

c.       Bristen på partier med program i de kommunala frågorna

d.      Alltför många kandidaters uppfattning förefaller vara okända.

e.      Många kandidater från kommunisterna anser att valet är förlorat för deras del. ”Vad är meningen med en valkampanj när alla ändå vet vad vi gjort de senaste tio åren?”

f.        För att få deltaga i valen måste man ha bott i valkretsen i fem år. I de östra områdena i Estland som Narva och Kohtla Järve dit så många ryssar flyttat in, kan man inte få fram kandidater för folkfronten. De konservativa (kommunistiska) ryssarna tänker sig kunna utöva utpressning på regeringen i Tallinn. Kanske en framtida svårlöst konflikt?

5.       Kommunistpartierna i de tre staterna  har valt olika strategier inför valet.

a.       Estland: En regering står beredd med Toome och Rüütel, ett parti Väljas, som har visat handlingskraft och drivit självständigheten. Folkfrontens splittring har försvagat alternativen. De gröna intresserar dem som tröttnat på politiken. Den ekologoska krisen präglar vardagen i Baltikum.

b.      Litauen:  Är mer fyllt av stridskraft. ”Vi är övertygade om att endast genom att bli självständigt kan Litauens kommunistparti spela en viktig politisk roll i Litauens politiska liv.”

c.       Lettland. I landet finns lika många ryssar som letter. Därför agerar man med försiktighet och moderation.

6.       Ekonomin. Osäkerhet och förvirring. Gamla lagar gäller inte. Nya lagar har inte börjat gälla. Budgetar för 1990 hänger, i många fall, i luften.

Efter beslutet om ekonomisk självständighet i Moskva den 27 november har 60 – 65 % av bestämmanderätten för företagen förts över på republikerna – från tidigare 10 %. Resultat av detta är att nya företag blomstrar och äldre statliga förtvinar. Bristen på kunskap och förståelse för hur marknaden fungerar är slående. (Det som alla intresserade fick klära sig i Estland inför den första friheten. Alla kunskaper hade gått förlorade. Det är intressant att tänka sig att man två gånger under samma århundrade fick lov att bygga upp ett land igen”)

Varubristen växer. Bristen på bensin och olja, tror de flesta, är manipulerad från Moskva.

7.       Ett nationellt uppvaknande. I Lettland är 52,5 % letter, i Estland 63 % ester i Litauen är drygt 80 % litauer. Nu gäller de att rädda den egna kulturen innan det är för sent!

För Sverige är det inget mer eller mindre än en politisk revolution i Norden som äger rum.

Nu övergår man till att diskutera vad Sverige kan göra.

Vad är Sverige för de baltiska folken?

a.       Alliansfritt.

b.      Ett rikt, välordnat nordiskt land, som gett ordet socialism en annan och mänskligare dimension.

c.       Ett land med historiska band till Estland och Lettland. De talar om ”den goda svensktiden”.

Vad ska vi räkna med?

a.       Ett betydligt större resande från de baltiska staterna. De längtar efter att resa, men de har inga pengar. Kan vi hjälpa dem med stipendier eller arbetsmöjligheter? En permanent invandring är inte trolig eftersom alla känner sitt ansvar för sitt folk.

b.      Istället för de stora företagen som handlat med Sovjetunionen kommer nu de medelstora eller små företagen handla med Baltikum. Detta kan betyda mycket för våra ostkusthamnar, och därmed förändra lokaliseringspolitiken i Sverige.

c.       Vi måste gallra bland de nya företagen i Baltikum. Särskilda grupper med svensk-baltisktalande personal typ Affärsgrupp Estland måste skapas knutna till det svenska konsulta avdelningskontoren i Tallinn och Riga, samt      ett informationskontor i Vilnius. Man skulle också knyta svensk bankpersonal dit.  Dessa skulle bli ovärderliga källor för kunskapsutbyte om företag, kreditvillkor, bankväsende mm. På detta område finns i dag stora kunskapsluckor som innebär hinder för ökat svensk-baltiskt handelsutbyte.

Miljöfrågan. Eventuella svenska informationskontor borde tillföras biologisk och teknisk expertis för inventeringen av problem och möjliga samarbetsområden. (Här måste jag inflika vad jag skrev den 18 feb 2010: . Jag kommer ihåg när jag var på ett möte med Naturskyddsföreningen som hade besök av en ”grön” est. Han höll ett föredrag om naturen och Estland, visade på en karta, och förklarade hur mycket som behövde åtgärdas för att rensa landet från all nedsmutsning som hänt under sovjettiden. När frågan släpptes fri, var det en svensk som räckte upp handen. Han fick genast frågan och det första problemet som togs upp på Naturskyddsföreningens möte var: Varför diskriminerar esterna ryssarna i landet? Det var pinsamt!” Virve skakar på huvudet.  ”EU gjorde ju en undersökning om det, och slog fast att ingen blev diskriminerad. Och egentligen skulle världen berömma esterna för att det inte var några aktioner från deras sida efter femtio års lidande. Men det var ingen som förstod. någonting. Jättekonstigt tycker jag.” Svenskarna visade sin okänslighet och okunnighet de också.)

d.      Intresset för svenska språket är stort. Svenska Institutet har erbjudit Tartu-universitetet rese och expensbidrag samt läromedel för en svensk rektor till ett belopp om 50 000 kronor. Vid gymnasiet i Hapsal undervisas också i svenska. Även Riga och Vilnius är angelägna om svensklärare. Det måste även understrykas hur dåliga kunskaperna i engelska är. De svensktalande skulle vara oerhört viktiga för det svenska samhället i de fortsatta kontakterna.

e.      Bland övriga förslag som framkommit märks:

—     Stöd till förnyelse av de baltiska fackföreningarna som är helt förstenade, men har betydande materiella resurser som bör tillvaratas och vidareutvecklas.

—     Stöd till strävanden till lokalt självstyre. Stöd till uppbyggnad av de nygamla kommunerna och deras förvaltningar kommer  att behövas.

—     Slutligen: det behövs en mindre fond för fixare, ofta svenskar med baltisk bakgrund som har idéer om projekt som i sig innebär dynamiska krafter. Exempel: insamlandet av böcker till bibliotek, skrivmaskiner till kooperativ, lantbruksmaskiner till nybildade familjejordbruk.

Detta är en förkortad version av rapporten signerad D.S.Ahlander , men inte desto mindre intressant så här drygt tjugo år senare.

.

En annan rubrik:

"Bildtleaks är en svensk historia" Claes Arvidsson i SvD i dag.

Diplomaterna trevar sig fram för att förstå en verklighet i snabb förändring och med ett oklart slut.

Det är väl grundläggande för allt material som Wikileaks läcker, att ambassadörerna skriver rapporter där de

1. tolkar och minns vad som sagts i respektive samtal,

2. samtidigt som de försöker se framåt.

Sedan är det vår sak att tolka ambassadörerna.

Gorbatjov var en frisk fläkt efter Brezjnev och hans efterföljare. - Brezjnev minns jag så tydligt från besöket i Tallinn 1978. Satte någon på TV:n var det så gott som alltid Brezjnev som stod och höll ett tal. Så fruktansvärt tråkigt! -  Gorbatjov däremot kom med något nytt. Det blev mer avspänt. När jag frågade Ave 1988; hon var då i 25-årsåldern, hur de vågade demonstrera, då svarade hon: "När vi såg att inget hände, då vågade vi börja protestera, sedan blev vi allt modigare, och det fortsatte att inte hända något." Men ändå var Gorbatjov ansatt av den sovjetiska historietolkningen. Jag har redan nämnt hans uttalande 1990, när han mottog Nobels fredspris i Oslo: "Balterna förstår inte hur mycket de har Sovjetunionen att tacka för!" Ändå kunde han inte stoppa den förändring han satt igång.
Till UD:s frisläppta rapport. I september 1990 skriver Örjan Berner, Sveriges ambassadör i Moskva att man inte ska räkna ut Sovjet och uttrycker förhoppningar om att Gorbatjov ska leverera en ny politik. Man kan jämföra det med egyptiernas och tunisiernas krav på en helt ny demokratisk politik. Nu förstår vi att balterna aldrig skulle ge sig innan de var fria igen. Det var vad deras protester gick ut på.

När Berner ansåg att Gorbatjov fortfarande hade kontroll över läget, då höll esterna på att byta namn på sina gator och torg. I Januari 1991 skriver Berner att det kanske krävs konservativa lösningar = lag och ordning. Jag får en känsla av att Örjan Berner inte trodde på att de baltiska folken skulle kunna driva fram en frihet. Han varnar i augusti 1991 för inbördeskrig. Ja, det kanske hade kunnat bli det. Men nu vet vi ju att Jeltsin var i Tallinn och skålade med esterna, och var införstådd med att de hade rätt till sin frihet. Dock har jag förstått av vad jag läst på andra ställen, att hans och de andra ledande ryssarnas tanke var att de befriade staterna skulle samarbeta med Ryssland. Margaret Thatcher hade lovat att det inte var aktuellt att ta in nya medlemmar i Nato. Självklart skulle alla sovjetstater fortsätta samarbetet, som hade varit så lyckat dittills, tänkte de.
På ambassaden i Moskva "surade" man över att konsulatet i Leningrad (Dag Sebastian Ahlander och Lars Fredén) gav en annan bild av läget. Naturligtvis. Leningrad/S:t Petersburg ligger långt från Moskva. Har alltid gjort. I Leningrad fanns förresten en stor estnisk koloni. Sverige hade också den största kontaktytan i Baltikum av alla. Sverige var spindeln i nätet. Vi var först med att acceptera ockupationen 1940. och ambitionen var att vi skulle sona det med att vara först med att erkänna de nya fria staterna. Vilket vi misslyckades med.

Jag läser i boken "De som viskade" om hur metodiskt de gick till väga för att skapa den nya människan homo sovjeticus  i Ryssland /Sovjetunionen  från tiden för "revolutionen" 1917 och framåt. Hur de metodiskt monterade ner privatlivet. ”Vardagsliv och hela våra liv är politik”. Allt måste kunna kontrolleras av staten. En pappa berättade för sin dotter hur enkelt det är att avlyssna grannfamiljen genom att sätta ett glas mot den tunna väggen och lyssna.

Det är klart att jag visste att man hjärntvättade människor, men det är fantastiskt att läsa om när många miljoner människor skulle förändras från grunden. Jag vet ju hur det var i Estland när de smärtsamt fick klart för sig vad de betydde att tillhöra det kommunistiska Sovjet. Nu får jag en tydlig beskrivning om hur det gick till från första början.


Sofia Smidovitj t.ex. , seniormedlem i centrala kontrollkommissionen som var en instans som svarade för partietik och juridiska frågor, menade att det var kollektivets uppgift att se till att medlemmarna tog till sig påbjudna etiska normer och att detta skulle ske med hjälp av ömsesidig övervakning och genom att blanda sig i varandras privatliv.
Det hade förekommit angiveri även under tsartiden,  men nu sattes det i system, ett konsekvent system. Alla skulle lämna rapporter om grannar, kolleger, vänner och släktingar, ja även familjemedlemmar. Vaksamhet var varje bolsjeviks främsta plikt. "Lenin lärde oss att varje partimedlem skulle bli agent åt tjekan”. Det innebar att man skulle hålla ögonen öppna och skriva rapporter.

Att uppmuntra angiveriet var ett centralt inslag i det system för utrensningar som utvecklades under 1920-talet.
Detta system finns bara ett liknande exempel på i världen. Det var under kulturrevolutionen i Kina.

Det fanns vissa regler när det gällde att lyssna och prata som vi barn var tvungna att lära oss. Det vi hörde de vuxna säga med en viskning och det vi hörde dem säga bakom våra ryggar visste vi att vi inte fick föra vidare till någon annan. Vi råkade illa ut om vi lät dem veta att vi hade hört vad de sagt. Ibland kunde de vuxna säga någonting, och sedan säga att "väggarna har öron" eller "håll tungan i styr" eller något liknande... Men för det mesta lärde vi oss de här reglerna intuitivt. Ingen förklarade för oss att det man talade om politiskt sett skulle kunna innebära en fara, men på något sätt förstod vi det ändå.

Ibland kunde det vara svårt mellan generationerna. Mormor/Farmor var av den gamla stammen, medan mamma och pappa var revolutionärer. En revolutionär skulle inte äga något. Det var en ära att ha ett hem så sparsamt möblerat det överhuvudtaget gick att få. Hemma hos farmor däremot där var det helt annorlunda. Det kunde också vara hårda ord mellan generationerna när den äldre inte kunde acceptera nymodigheterna. "Jag vill påminna er om att före er revolution..."

Och inte fick man fira några andra helgdagar än de som gällde partiet. Men kanske hemma hos farmor, i smyg.

Jag minns hur de var för konstnärerna i Estland. Det kom ju påbud om vad och på vilket sätt de skulle måla i framtiden. Det var ett val som gällde livet. Vägrade de och målade på sitt eget sätt i alla fall, då kunde de bli deporterade till en oviss framtid, följde de direktiven blev de föraktade. Alla fattade sitt eget beslut.

När vi träffade Hanno berättade han så mycket för oss om livet i Sovjetunionen. Han sa bl.a. att ”Kommunismens första gäst heter Svält”. Han berättade om hur de "kombinerade" dvs. hur de stal från sin arbetsplats och sedan festade på allt stöldgods. Var det stöldgods? Allt hade ju tagits ifrån dem. Ja, om det de gjort kom till partiets kännedom. Men sanningen var att alla gjorde så, annars skulle ingen kunna festa.

Det var en sommardag för något år sedan som en grupp ester kom på besök till bondgården. Det var en speciell ”kombinerargrupp”. En av dem kunde nämligen få tag på kyckling, eftersom hon arbetade på en kycklingkolchos. Andra hade med sig annat. Men de hade en tradition att träffas en gång om året.

Jag minns också när Hanno i början av 1990-talet sa, att nu hade han berättat så mycket för oss att det definitivt var farligt. Då var han fortfarande på sin vakt.

SMHI har en sida "Radar Norden": http://www.smhi.se/vadret/nederbord-molnighet/norden
Titta där ska ni se att Estland tillhör Norden. Bravo. Det är en god början till något större. Nämligen att alla säger så.

...

Postimees egen gallupundersökning i Estland inför valet:


Det ser ut som om regeringspartierna får fortsätta och Keskerakond kommer i opposition igen (de har faktiskt ökat sedan förra valet, se nedan). Valet är inte gjort än, så vi får se hur det går.

År 2007 såg fördelningen ut så här efter valet:

Reformierakond (Ansips parti) 31 %
Keskerakond (Savisaar) 28 %
IRL (Laar) 19 %
Sotsid (Mikser, estniska socialdemokraterna) 10 %
De gröna 6 %

...
Att läsa boken "De som viskade" är verkligen svårt. För mig i alla fall. Det första kapitlet heter "1917 års barn (1917 - 1928)”, och handlar om de barn som föddes under just den tiden. De hade inga egna minnen av tiden före revolutionen. Det fanns barn som inte visste vad en tsar var. Allt fick de lära sig i de kommunistiska skolorna. De barn som boken beskriver har alla föräldrar som är aktiva i partiet, och som därför inte har tid med sina barn. Det finns inget som heter så heller. "Mina" barn ska inte finnas som uttryck. Alla barn är lika viktiga och ska uppfostras i de rätta läran. Man ska ge hela livet åt kommunismen. All lyx är farlig. Man bodde i små lägenheter eller i ett delat rum med en annan familj. För att ”komma åt palatslivets vidrigheter” flyttade många familjer in i salarna men fick bara räkna 13,5 kvadratmeter per person. 1931 ändrades tillåten yta till 9 kvadratmeter per person, och det var den siffran som gällde när de tog Baltikum. Jag minns Liia Leetmaa, den stora ballerinan, som fått Leninordern, men ändå var så rädd att det skulle komma fram att hennes äldste son flyttat hemifrån. Då skulle någon främmande flytta in i hennes hem. Eller en äldre kvinna som köpt en mindre lägenhet i ett kooperativ i förorten Õismäe och skrivit in sitt barnbarn där för att få bo i fred. Bara ingen upptäckte det! Vi fick lära oss detta 1978.

Ett ideal som en arkitekt presenterade var "doma kommuny" där alla privata ägodelar inklusive kläder och underkläder delades av alla. Alla skulle sova i en stor sovsal, uppdelad efter kön, och i anslutning till den skulle det finnas små privata rum för sexuellt umgänge. Allt för att utplåna det privata. Det blev tydligen inte så många sådana fastigheter byggda.

Därefter presenteras några människor födda under de här åren för oss. Jag återberättar historien om Jelizaveta, som inte kände igen sin pappa när hon mötte honom på Smolnyjinstitutet, bolsjevikernas högkvarter i oktober 1917.
Det var tolv år sedan hon sett honom senast. Han arbetade politiskt, och det var en svaghet att bry sig om familjen.Hon kände honom bara till det täcknamn han använde på institutet: "Sergei Gusev". Ingen på arbetsplatsen tyckte at hon skulle ta kontakt med sin pappa när de fick veta att sekreteraren var hennes far. Men en gång när hon satt i matsalen och var fruktansvärt hungrig såg hon en grupp människor komma in.

Plötsligt hörde jag någon kalla honom "kamrat Gusev".
Det här var alltså min pappa, insåg jag. Utan att tänka på det reste jag mig upp och trängde mig fram till honom mellan de fullsatta borden.
"Kamrat Gusev, jag behöver er hjälp", sade jag. Han vände blicken mot mig. Han såg mycket trött ut. Hans ögon var röda av sömnbrist.
"Jag lyssnar kamrat!"
"Kamrat Gusev jag är er dotter. Ge mig tre rubel till ett mål mat. ...
"Naturligtvis kamrat", sade Gusev, trevade i sin ficka och drog upp en grön trerubelsedel. Jag tog emot pengarna, tackade honom och köpte en lunch till. (direkt ur J Drabkina: Tjernyje suchari, Moskva 1975 sid 82 - 83)

Lenin älskade den här historien. Han bad ofta (Jelizaveta) Drabkina berätta den under åren före sin död 1924, då hon kom att stå honom nära. Den förvandlades nästan till en legend i partikretsarna - som en illustration av bolsjevikernas ideal när det gällde personliga uppoffringar och osjälviska hängivenhet för den revolutionära saken.

Det finns ingen statsreligion i Estland, men när abbedissan i nunneklostret i Kuremäe dör, då uppmärksammas det stort i alla fall. I dag begravdes abbedissan Varvara i Pühisteklostret i Kuremäe.

Hon föddes 17 augusti 1930. Hon utbildade sig i redovisning och arbetade med det till 1952 då hon gick i kloster. Hon invigdes till nunna 1959 och blev abbedissa  den 18 januari 1968, utvald av Moskvas patriark, den i Estland födde fader Aleksij. Vid begravningen talade Estlands president Toomas Hendrik Ilves. Han talade om hennes förmåga att stärka andra i tron och att därmed leva ett bättre liv. Han menade att klostret under abbedissan fyllt sin uppgift att stödja människor i de svåra tider som varit. Klostret har varit en stödjepunkt för tusentals människor.
Han påminde om sitt sista samtal med abbedissan som ägde rum för några år sedan i klostret.

Edgar Savisaar, som ju fått pengar till en ortodox kyrka i Tallinn sände ett kondoleansbrev till patriarken av  Moskva och hela Ryssland Kiriil.

"Det var ett möte med en ljus, fräsch människans ande, vars själ var öppen för att tjäna Gud och att ge alla ett värdigt liv, och som har ägnat sin själ till utbildning och andlighet."

Abedissan Varvara medan hon levde.

Bilder från begravningen.

Vi har besökt klostret vid två tillfällen, och jag vill göra det fler gånger. Klostret utstrålar lugn och stilla frid. Man kan följa hur livet går sin naturliga gång. De börjar som noviser och vattnar gravarna där de själva ska ligga så småningom. Allt är förutsägbart i den här delen av livet. Större händelser väntar dem på andra sidan, måste de tänka.

Så marscherar Putin mot ett nytt tsarvälde.

En artikel på Helsidan i Dagens Nyheter i dag, skriven av Mats Johansson. Intressant att jämföra med vad Vladislav Savic skrev i sin bok om "Vladimir Putin och rysskräcken", som jag skrev om 21 och 24 jan 2011.

Han presenterar först hur osäkert det är i Ryssland. En man arresterades för att han demonstrerat för rätten att demonstrera i Moskva på nyårsafton 2009. Följande nyårsafton, 2010, arresterades Michail Kasjanov tillsammans med en grupp andra för att de demonstrerat för poltisk frihet. Just det är känsligt inför dumavalet i november och presidentvalet på våren 2012. Vad kommer bli tillåtet? Vilka partier kommer få ställa upp till dumavalet och vilka får presentera presidentkandidater? Apropå just presidentvalet är det just det som ska bli Putins "kröning till tsar". Ni minns sagan jag "berättade" 17 jan 2011, då förstår ni bättre varför han använder just det uttrycket.

Att mycket litet hänt på rättsfronten har vi sett, trots att Medvedev skulle anstränga sig där. Johansson menar att Oleg Orlov, Sacharovpristagare, och den mördade Natalja Estemirova och andra ryska oppositionella  får ta konsekvensen av för att de inte tagit varning av de hot som uttalades i samband med symbolmordet på journalisten Anna Politkovskaja 2006.

Morden och misshandeln av fria journalister fortsätter, trots att Medvedev lovade att skyldiga skulle straffas. Han inrättade ett människorättsråd och tillsatte Emma Pamfilova till ordförande. Hon lämnade posten i somras.

När det gäller militären, menar Johansson att En sak är enligt militära bedömare dock helt säker: det kommer finnas tillräckligt med pengar att köpa vapen från väst, vilket illustrerades senast av franska affärer.

Vaclav Havel och Lech Walesa m.fl. publicerade ett öppet brev 2009 till president Barack Obama, där man uttrycker oro över den amerikanska politiken gentemot Europa. Tjugo år efter kalla kriget förefaller USA tro att stabilitet och välstånd i Europa ska vara för evigt, vilket enligt brevskrivarna är en förhastad slutsats:
"Allt står inte väl till vare sig i vår region eller i det trsansatlsantiska partnerskapet. Central- och östra Europa står vid ett vägskäl och i dag råder en växande känsla av nervositet i regionen ... Många länder blev djupt störda av att se Atlantalliansen stå vid sidan när Ryssland i Georgien 2008 förbröt sig på huvudprinciperna från Helsingforsavtalet, Parisstadgan och den territoriella integriteten hos ett land som är medlem i Natos partnerskap..."
I östra Europa säger man: "Ryssland är tillbaka som en revisionistisk stormakt med en agenda från 1800-talet men taktik och metoder för det tjugoförsta århundradet. På global nivå verkar Ryssland i de flesta frågor för status quo, men regionalt och gentemot våra länder agerar man revisionistiskt. Man ifrågasätter våra egna historiska erfarenheter och utnyttjar en privilegierad ställning för att diktera våra säkerhetsval."
Bland konkreta åtgärder inom Nato för att förverkliga solidaritetsåtagandena nämner brevskrivarna förberedelseplanering inför kommande kriser och att EU talar med en röst gentemot Moskva. Vidare måste USA bidra till att bryta Europas beroende av rysk gas och olja.

Just detta är oerhört viktigt enligt mitt förmenande. Europas beroende av rysk gas och olja är direkt farligt och kan splittra oss. De länder som tidigare varit beroende av den östra grannen, vet vad det betyder av förlust av självbestämmande och människovärde, och är inte beroende nu.

I flera av de böcker jag läst har man talat om att det tar mycket lång tid innan Ryssland har byggt upp sitt försvar. Men då har man inte tagit hänsyn till de enorma rikedomar som landet har i gas och olja, och inte heller deras stolthet. FOI:s studie "Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv" klargör att Rysslands militära förmåga har ökat. Flera vapentyper är nu lika bra som, eller bättre än västs.
När det gäller kärnvapenanvändning har säkerhetsrådets sekreterare Nikolaj Patrusjev klargjort att "If there are weapons of massdestruction, then one needs to be ready to use them." ... ett USA försvagat av ekonomisk kris, krigströtthet och stark politisk polarisering under Obama har till synes utan kostnad för Ryssland bjudit på kärnvapenreduktion och diplomatisk värme.

Bo Ljung, Tomas Malmlöf och Karlis Neretnieks skriver i "Baltisk säkerhet. Handlingsfrihet och försvarbarhet"(FOI) på ansvaret som ligger på dessa länders grannar och euroatlantiska institutioner att deras (de baltiska staternas) säkerhetspolitiska frihet inte ska minska. Natos ev. oförmåga att eskalera i en krigssituation innebär att större krav ställs på Sverige och Finland. (Och då gäller det att Urban Ahlin inte är utrikes- eller försvarsminister. Han skulle ju sätta sig och fundera på vad han skulle göra först när det händer.) När det gäller de baltiska staterna finns ett "pågående ryskt ifrågasättande av deras statsrättsliga legitimitet."

"If you can´t beat them, buy them." Var det ett år sedan Estland skulle lägga Eesti energia på börsen? Som tur var gjorde de inte det. Företaget skulle med all sannolikhet bli uppköpt av ryssar, och esterna beroende av rysk energi. De äger redan en hel del i Estland, bl.a. Krediidipank - Kreditbanken, som grundades av den estniske ekonomen Rein Otsason (se 16 - 26 nov. 2010)

I FOI.s skrift skriver de också: Målet är att skapa en buffertzon riktad mot USA och de euroatlantiska instituionerna, vilket har en direkt bäring även på Sverige, ... En ökad rysk närvaro kan även påverka Sveriges möjligheter att samarbeta med de baltiska länderna inom EU-ramen.

Och så slutklämmen:
Mot den bakgrunden ter sig Estlands inträde i EMU vid nyår realpolitiskt framsynt. Euron har förvisso allvarliga problem men är säkerhetspolitiskt att föredra framför rubeln.

Nu gäller det Evelyn Sepp som är den första aktiva i Keskerakond som vågat säga att Edgar Savisaar borde bytas ut som ordförande i partiet. "Partiet förtjänar något bättre." Savisaar bör avgå efter det som framkommit nu och tidigare. Det finns goda kandidater:
1. Jüri Ratas, född 1978, politiker sedan 2 april 2007, vice talman i parlamentet. Han var borgmästare i Tallinn 2005 - 2007.
2. Kalle Laanet, född 1965, inrikesminister 2005 - 2007
3. Mailis Repps, född 1975 med två olika akademiska examen, juridik och PR, sedan 2001 är hon doktorand vid Uppsala Universitet i ämnet internationella och europeiska lagar.

Hon menar också, att partiet lovar för mycket i valet. "Det finns inte pengar att uppfylla vallöftena med."

Vem är då Evelyn Sepp? Hon föddes 1972 i Tallinn. Studerade vid Juridiska institutionen vid Tartu Universitet.
1991 - 96 Ingick hon i Estniska Arkitekturförbundets styrelse.
1996 - 2001 Var hon rådgivare i Parlamentet.
00- 04 Chefsinformatör i Keskerakond.
Satt i parlamentet 2001 2003.
Är nu vice ordförande i Grundlagskommissionen.
Därför är hon en tung röst.

Jag ska följa diskussionerna om Savisaars framtid och rapportera vidare.

För övrigt kan jag rapportera att abedissan i klostret Kuremäe i norra Estland, där förre patriarken i Moskva ville bli begravd, hon har avlidit. I sin ungdom studerade hon religion, men var tvungen att göra det i smyg eftersom hon levde i Sovjetunionen.

Kuremäe kloster.

Man förbereder också Nationaldagsfirandet den 24 februari. Årets parad går från Frihetstorget till Virutorget i Tallinn.

Tillbaka i Sverige. Inte lika mycket snö som i Estland, i alla fall inte i Stockholm. Inte förrän vi svängde upp på vår väg blev det rejält med snö. Det är tur vi har ett speciellt snällt barnbarn som har skottat. Annars är alla andra barnbarn också jättesnälla!


Det hade kommit en hel del post också. Bl.a. Kustbon, tidningen som ges ut av Svenska Odlingens Vänner, SOV. Det är estlandssvenskarnas förening, som också ger ut böcker. Nu har boken om Hans Põhl kommit.

Hans Pöhl föddes 1876 i en fattig bondfamilj i Klottorp i Nuckö socken i Estland. Han utbildade sig till folkskollärare. Han var gift med Lydia på Ormsö och var far till två döttrar och tre söner. Sonen Olof, också folkskollärare fängslades på Runö under sovjetockupationen och det sista man vet är att han fanns i Moskva, vad som sedan hände har aldrig kommit fram.

Hans Pöhl var med och grundade SOV, där O-et, odling, står för kultur. Det var när nationalismen blommade i Europa, och den gruppen han samarbetade med började fundera kring estlandssvenskarnas kultur och dess framtid. De grundade bibliotek och några folkskolor, en folkhögskola (1920) och ett gymnasium (1931)

Han var en handlingens man. Han talade själv mycket dålig svenska, så han gick och lärde sig språket hos en estlandssvensk, och senare vidareutbildade han sig på flera olika folkhögskolor i Sverige.
1904 kallades Hans Pöhl att bli föreståndare för Sjömanshemmet och klockare i Sankt Mikaelskyrkan i Reval (Tallinn). När han var i Tallinn tog han alla chanser . Eftersom det var så få som talade engelska bestämde han sig för att utbilda sig i språket, vilket gav honom arbete som lärare på en handelsskola. Han var den som för Estlands räkning höll kontakterna med England, som var dåtidens supermakt, under åren 1917 - 18 när landet slogs för sin frihet. I Lantdagen satt Pöhl i förtroenderådet och i flera utskott. Han blev svensk folkminister 1918 och han var i lantdagens hus varje dag. Han hade sakkunnig när man gav minoriteterna de grundlagsskyddade rättigheterna några år senare. Estlansdssvenskarna arbetade inte för egen makt, som tyskar och ryssar, vilket gav Hans Pöhls ord tyngd.

Sammanlagt grundade Hans Pöhl ett tjugotal folkskolor, folkhögskolan och det svenskspråkiga gymnasiet, tidsskriften Kustbon och partiet Svenska Folkförbundet. Han var ordförande i alla estlandssvenska föreningar.

Med andra ord en mycket intressant och betydelsefull man.

Han avled 1930, och slapp vara med om nedmonteringen av friheten.

Tidningen har överlevt krig och ockupation och utges nu i Sverige.

I dag har Postimees skrivit om Wikileaks igen. Tidningen redovisar amerikanska ambassadens syn på den nya regeringen som tillträdde år 2007. Jag har valt ut tre av ministrarna:

Jaak Aaviksoo, försvarsminister
Ambassaen har en god relation med försvarsministern, redan under tiden han var rektor vid Tartu Universitet. Han har aldrig infört något hierarkiskt system i sitt parti.

Urmas Paet, utrikesminister

Hans popularitet växer både i samhället och i politiken. Paet anses inte vara karismatisk, men han uppskattas för sitt tydliga sätt att presentera problemen. Liksom Ansip är Paet positivt inställd till USA, Nato och EU. Dessutom är han väl sedd på UD, där han också delegerar uppgifterna till sina medarbetare.

...

Naturligtvis berör det som händer i Egypten alla i Baltikum. Visst minns vi alla hur det var för snart tjugo år sedan. Vi hoppas att detta slutar med något gott för människorna i Egypten, Tunisien och de andra arabstaterna.

Jag har också läst i estniska tidningar om att läkare har forskat fram att det kan vara så, att födan kan ha påverkan för barn med koncentrationssvårigheter och hyperaktivitet. För tjugofem – trettio år sedan ställde jag just den frågan till flera olika läkare, psykologer och även en antroposofisk välrenommerad läkare. De flesta skrattade åt mig. Nej, inte alla, men de flesta.

Lika illa sedda blev vi när vi före 1985 berättade om livet i Sovjetunionen.

Det jag vill säga med detta är: Ge er inte. Om du ser samband som ingen annan ser trots att de är utbildade och ser på dig ovanifrån och tycker att du är korkad; ge dig inte.

…

Aktuaalne Kaamera i dag:

Det är så där glashalt på vägarna igen. Precis som i Sverige, förresten. Folk halkar och bryter sig. Man ska uppsöka sjukhus om man skadat sig, manade doktor Arkadi Popov, annars kan skadan förvärras. Vi har hållit oss inne i dag och sluppit halka. Med vår fantastiska tur hade vi absolut varit på sjukhus annars.

Ett nyhetsinslag handlade om att media inte är tillräckligt kritiska. De förstår inte när de blir manipulerade av politikerna.

Utrikes:

Iran meddelar att de är glada åt folkets protester och hoppas att Egypten får en demokratisk islamsk stat!!

Annars kommenteras det ungefär som i Sverige, dock sas det att det uppfattas i Egypten att de utländska kommentatorerna är för ensidiga. Egypten är stort och hela landet tänker inte som de på Frihetstorget.

Swedbank minskar sitt engagemang i Ryssland eftersom de inte lyckats få tillräckligt med privatkunder. Numera finns ingen uttagsautomat vid banken. En ståldörr leder till ett litet kontor där de få privatkunderna kan utföra sina ärenden. Däremot har man affärskunder som ma inte vill mista; därför stannar man kvar i landet.

Den långa järnvägen Via Baltica som ska gå mellan Tallinn och Warszawa kommer vara färdigbyggd inom fem år. Letterna vill först satsa på järnvägen mellan Riga och Moskva. Dessutom har Lettland och Litauen annan spårbredd än Estland och Polen, och vissa sträckor i Lettland får endast köras i 30 km/tim.

Den nya polisstationen i Rakvere invigdes högtidligt i dag. Nu planeras två lika moderna hus. Ett i Jõhvi, beräknas vara klart i höst, ett i Narva klart 2012 – 2013.

Tyvärr hittar jag inga bilder på de snöskulpturer som elever från alla Tartus utbildningsanstalter har gjort i stadsparken. Vi fastnade för en stol ”Goda tankars stol” där alla bör sätta sig för att få många vackra tankar.

Savisaar i arbete.

Nej, i kväll fick jag veta att Savisaar inte har vaccinerat sig. Han ligger hemma och är sjuk, svininfluensan!

Annars är det stora i dag att den gått 91 år sedan freden i Tartu. Presidenten la en krans vid det nya stora minnesmärket på Frihetsplatsen i Tallinn.

President Hendrik Toomas Ilves och försvarsminister Jaak Aaviksoo vid minnesstunden.

En äldre kvinna intervjuades i Aktuaalne Kaamera. Hon sa att hon alltid känt och alltid kommer känna en stor tacksamhet över vad som hände i Tartu 1920.

Det är ett tillfälle att festa och glädjas. På Operan spelar Flottans kör och de värnpliktiga står och sjunger med i alla högtidliga sånger.

Presidenten har delat ut 99 förtjänstmedaljer i dag till olika människor som utmärkt sig under året.

I ett tal föreslår han också att alla nordiska (äntligen!) länderna ska samarbeta om säkerhet på internet. Estland kan spela en stor roll där eftersom landet ligger så i framkanten när det gäller IT.

Youtube orsakar problem för musiker. En ung man har lagt in sin musik på Youtube, men den tas bort. "De vill skydda oss mot oss själva!" säger han.

Varje kväll har vi kunnat lyssna på en dikt läst av författaren själv på TV. Samma idé som Dagens dikt i svensk radio. I kväll på 91-årsdagen av freden i Tartu läste skådespelaren Guido Kangur "Mu isamaa on minu arm" (mitt fäderneland är min kärlek) av Lydia Koidula. Den dikten som blev en sång som sjöngs under ockupationstiden istället fr den nationalsång som förbjöds av sovjeterna. Det var märkligt att höra den läsas som om någon satt och tänkte ut orden, när man är van att höra den sjungas med styrka.

Guido Kangur.

Just nu pågår den andra stora valdebatten inför parlamentsvalet så jag återgår till TV:n.

Andres Arrak

Internet spelar en stor roll i Estland. Jag minns när vi kom tillbaka till Tallinn 1991 och hade våra mobiler. De där stora som man inte kunde ha i fickan precis. Jag minns hur Ülo, som arbetade med teleteknik suckade tungt när han förstod hur långt efter Sovjetunionen låg med tekniken. Nu är esterna definitivt ikapp. Alla statliga myndigheter har en hemsida där invånarna kan göra sina ärenden. Med hjälp av koderna som följer med det statliga identitetskortet kan de komma in på sina egna ärenden och utföra sådant som de annars måste åka till ett kontor för och skriva papper och krångla. Det är också de koderna som används när man ska rösta i parlamentsvalet i mars. Partierna har sina reklamfilmer gående i TV.

Staten gör också sina beställningar via internet. 6 000 sådana är hittills gjorda så.

Det finns också en hemsida http://www.help.ee/ där man kan anmäla att ,man har saker att skänka bort till behövande som pengar, kläder, möbler och leksaker o.a. En mycket god insats av två privatpersoner. De samarbetar med många andra organisationer och barnsjukhus.

Pärnu har dragit in 10 % av sina bussturer för att spara pengar. Man behåller alla linjer, men minskar på busstätheten. Folk är nu missnöjda för att det blir problem när de måste byta buss för att komma dit de ska nu när inte alla bussarna går som förr.

Priserna för resor till och från öarna blir nu subventionerade för även andra än de bofasta. Nu gäller det skolbarn, pensionärer, militärer och resande med buss.

Ett amerikanskt bokförlag är på jakt efter nya författare. John O´Brien från bokförlaget Darcale tycker att Tallinn är en fantastiskt vacker stad och har fastnat för författare som Mati Unt och Toomas Vint. Han berättar att amerikaner läser mycket, och bryr sig inte om var författaren är född bara historien är intressant. Problemet är att estniska är svårt att översätta till en bra litterär engelska.

I Tallinn byggs just nu en ny filmstad. Ett gammalt betonghus från sovjettiden rivs! Istället kommer nya byggnader, stora och ljusa på sammanlagt 4 600 kvadratmeter. Där ska man också kunna ha film- och teaterföreställningar.

Alla skolor har ett eget märke. När man tar studenten görs det dessutom ett speciellt märke för just den klassen. Vi har ett sådant hemma som kommer från morbror Ossi. Just nu är det en utställning med alla skolors märken under frihetstiden.