Maj 31, 2012. Hon talar om Lenin som Astrid Lindgren talade om Pippi L.
Vi fick en inbjudan att se en film i Tallinn i sommar (engelsk text kommer efter den estniska):
(Jag har inte skrivit versalerna))
.....
Avgrundsvänstern, helvetet och ankdammen. En rubrik i DN Kultur i går, Björn Wiman.
Jag måste bara citera ett stycke:Just denna relativiserande syn på människovärdet är det obehagligaste i den uppskruvade klasshatsretorik med vilken många självutnämnda radikaler nu förslösar arvet från upplysningen. Mot bakgrund av de avhumaniserade förbrytelser som två tänkta citattecken kring ”människan” har lett till under 1900-talet framstår det ändå som säkrast att också i fortsättningen hålla sig till Astrid Lindgren. Inte minst eftersom Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg står fast vid sina försök att förvandla massmördaren Lenin till en portalgestalt inom kulturradikalismen, med ungefär samma sanningsanspråk som när Pippi Långstrump skroderar om skolorna i Argentina: ”Där skulle ni gå. Där börjar påsklovet tre dar efter jullovets slut, och när påsklovet är slut tar det tre dar till sommarlovet.”
De diskuterar människovärdets vara eller inte vara, och jag måste säga att för att uppleva den totala avsaknaden av människovärde skulle ett besök i Sovjetunionen varit av intresse.
På samma sida recenserar Martin Aagård en bok: Dan Jönsson “Estetisk rensning. Bildstrider i 2000-talets Sverige.”
Jag citerar:
Det bästa kapitlet handlar om hur Louzla Darabis “Scéne d´amour”- en sexmålning med Korancitat - plockades ner från det nyöppnade Världskulturmuséet i Göteborg 2005. Men hennes verk, som ansågs för känsligt för svenska muslimer, hade redan visats i Algeriet utan några kontroverser.
Är vi för rädda för konfrontation, eller var det ändå påtryckningar, undrar man. Vem bestämmer vad som är värt att visas? Min pappa sa: “Ett konstverk blir ett konstverk först i betraktarens öga.”
…..
DN Ekonomi skriver om hur Eurokrisen delar Europa. De visar staternas statsskuld i procent av BNP. Sverige har 38,4 %, Grekland 165,3, Italien 120,1, Tyskland 81,2 osv. Vem har du lägs statslån vägt mot BNP? Estland förstås! Bara 6. Det enda landet med ensiffrigt procenttal.
Det är glädjande.
…..
Så gäller det det kommunistiska Nordkorea, som fått besök av journalisten Margita Boström. DN:s Erik Helmersson förvånas över hennes positiva beskrivning av landet. Hon tycks så bländad av människors vänliga leenden att hon inte ser verkligheten bakom propagandan.
Visst känner vi igen den positiva tonen från berättelserna som presenterades av besökare i Sovjetunionen. “Det var ett så fantastiskt land, och alla människor skrattade och log hela tiden.” Kom ihåg hur vi nu vet att alla människor lurades genom skickligt genomförd propaganda. När ska vi sluta låta dem lura sina besökare?
Maj 30, 2012. De har ju höjt värdet av att tala udmurtiska.
Nadezhda Widder,frilansare, som för 20 år sedan flyttade från Udmurtien, hennes födelseland, till Tallinn intervjuas i Virumaa Teataja angående gummorna som kom tvåa i eurovisionsschlagerfinalen..
Nadezhda Widder
Som vi redan vet: Ryssland representerades av de udmurtiska gummorna “Babushki med Buranovskiebandet” i sångfestivalen. De vann inte, men fick massor av fans. Dessa äldre kvinnor har gjort att intresset för deras land och språk har ökat exceptionellt. Detta folk och språk som många aldrig har hört talas om tidigare.
Nadezhda svarar på frågor:
Vad visste du om dem före tävlingen?
Jag har varit ett fan av dem sedan urminnes tider; jag kommer inte ens ihåg hur länge. Och jag har träffat dem personligen, dock inte i Udmurtien, utan i Estland, när höll konsert på ett urfolksprogram i Rakvere.
Då intervjuade jag dem för Viru tidning. Det var ungefär för fyra år sedan. Då var de ännu inte så kända, men de fick ett mycket varmt mottagande.
Det är intressant att även då för fyra år sedan hade gummorna konserter, och det ständiga resandet var ganska tröttsamt för dem. "Hemma i byn väntar så mycket arbete i trädgård och med djur, berättade de. Grannarna i byn tittar på oss med misstänksamhet - vi måste arbeta hårdare, men vi är hängivna denna underhållning; att dansa och sjunga ".
Föreställ dig hur tröttsamt de haft det nu med förberedelser för Eurovisionen. Och nu kommer nya inbjudningar, säger Nadezhda. Men som de själva sa i en intervju på den tiden - att uppträda håller oss vid liv.
Nadezhda svarar på frågor:
Vad visste du om dem före tävlingen?
Jag har varit ett fan av dem sedan urminnes tider; jag kommer inte ens ihåg hur länge. Och jag har träffat dem personligen, dock inte i Udmurtien, utan i Estland, när höll konsert på ett urfolksprogram i Rakvere.
Då intervjuade jag dem för Viru tidning. Det var ungefär för fyra år sedan. Då var de ännu inte så kända, men de fick ett mycket varmt mottagande.
Det är intressant att även då för fyra år sedan hade gummorna konserter, och det ständiga resandet var ganska tröttsamt för dem. "Hemma i byn väntar så mycket arbete i trädgård och med djur, berättade de. Grannarna i byn tittar på oss med misstänksamhet - vi måste arbeta hårdare, men vi är hängivna denna underhållning; att dansa och sjunga ".
Föreställ dig hur tröttsamt de haft det nu med förberedelser för Eurovisionen. Och nu kommer nya inbjudningar, säger Nadezhda. Men som de själva sa i en intervju på den tiden - att uppträda håller oss vid liv.
Ryssland, med en liten röd prick som är Udmurtien.
Hur är det med populariteten i hemlandet?
Där är de mycket populära. De har ju höjt värdet av att tala udmurtiska.
Men i själva verket har varje by sin egen Babusjka i Udmurtien. När jag åker hem till byn med min son till våra släktingar kommer nästan hela byn - Gummorna är klädda i vacker folkdräkter och sjunger och dansar för oss. På detta sätt hälsar de besökarna till de traditionella byarna Udmurtien.
Kanske var detta orsaken till att ryska medier presenterade så olika åsikter.
Jag har aldrig sett tävlingen tidigare, men nu röstade jag till och med. För första gången i mitt liv.
Jag vet att de udmurter som bor i Tallinn kunde se tävlingen i ett av Gamla Stan caféer.
Hur är den nuvarande politiska och etniska situationen i Udmurtien?
Naturligtvis var det irriterande att de kallades ryska gummor. Tyvärr vet jag inte hur situationen är just nu, och jag kan inte fråga dem eftersom de redan åkt hem.
Men det kommer fler och fler artiklar om Udmurtien och det har uppståptt ett stort intresse för det udmurtiska språket.
Hur mycket finns kvar av det udmurtiska modersmålet? Du som bor i ett land långt bort kan du ditt modersmål väl?
Jag kan verkligen mitt första språk och lär ut det till min son.
Jag pratade udmurtiska med honom direkt, men senare, när han började på dagis, valde han själv att tala estniska; och nu talar han bara estniska. Men han förstår både lite ryska och udmurtiska.
Men efter eurovisionstävlingen vill många av mina utländska vänner och några ester att jag ska lära dem lite udmurtiska.
…..
Så till något helt annat:
Det är en stor skillnad mellan Sverige och Estland.
I Estland vet man att livet kan förändras på en kort stund. Man vet att säkerhet får man bara genom samarbete.
I Afghanistan finns både svenska och estniska soldater. Det är en stor risk de utsätter sig för. När de lämnar sitt land vet de inte om de någonsin kommer tillbaka. Eller om de har alla sina förmågor i behåll vid återkomsten.
Hur tackas de för vad de gör?
I Estland är det stor mottagning med presidenten som hälsar dem alla, både levande och döda. Medaljer utdelas. Först nu har vi förstått i Sverige.
I Sverige har det för första gången utdelats medaljer och soldaterna har tackats för sitt arbete.
Ingen vill väl egentligen ha krig. Utom vissa idioter förstås. Det är dom vi ska försöka hitta innan de påbörjat något. Agitatorerna måste upptäckas. Och de som vill eggas till “stordåd”. Men vi måste vara medvetna om att människor är ofullkomliga. Hur gärna vi än tror på godheten. I “modern” tid har vi aldrig haft en dag utan krig någonstans i världen. Varför tror just vi att vi inte kommer behöva försvara oss? Varför tror just vi på tesen “aldrig mera krig”? Jo, för att vi vill inte ha krig.
Där är de mycket populära. De har ju höjt värdet av att tala udmurtiska.
Men i själva verket har varje by sin egen Babusjka i Udmurtien. När jag åker hem till byn med min son till våra släktingar kommer nästan hela byn - Gummorna är klädda i vacker folkdräkter och sjunger och dansar för oss. På detta sätt hälsar de besökarna till de traditionella byarna Udmurtien.
Kanske var detta orsaken till att ryska medier presenterade så olika åsikter.
Jag har aldrig sett tävlingen tidigare, men nu röstade jag till och med. För första gången i mitt liv.
Jag vet att de udmurter som bor i Tallinn kunde se tävlingen i ett av Gamla Stan caféer.
Hur är den nuvarande politiska och etniska situationen i Udmurtien?
Naturligtvis var det irriterande att de kallades ryska gummor. Tyvärr vet jag inte hur situationen är just nu, och jag kan inte fråga dem eftersom de redan åkt hem.
Men det kommer fler och fler artiklar om Udmurtien och det har uppståptt ett stort intresse för det udmurtiska språket.
Hur mycket finns kvar av det udmurtiska modersmålet? Du som bor i ett land långt bort kan du ditt modersmål väl?
Jag kan verkligen mitt första språk och lär ut det till min son.
Jag pratade udmurtiska med honom direkt, men senare, när han började på dagis, valde han själv att tala estniska; och nu talar han bara estniska. Men han förstår både lite ryska och udmurtiska.
Men efter eurovisionstävlingen vill många av mina utländska vänner och några ester att jag ska lära dem lite udmurtiska.
…..
Så till något helt annat:
Det är en stor skillnad mellan Sverige och Estland.
I Estland vet man att livet kan förändras på en kort stund. Man vet att säkerhet får man bara genom samarbete.
I Afghanistan finns både svenska och estniska soldater. Det är en stor risk de utsätter sig för. När de lämnar sitt land vet de inte om de någonsin kommer tillbaka. Eller om de har alla sina förmågor i behåll vid återkomsten.
Hur tackas de för vad de gör?
I Estland är det stor mottagning med presidenten som hälsar dem alla, både levande och döda. Medaljer utdelas. Först nu har vi förstått i Sverige.
I Sverige har det för första gången utdelats medaljer och soldaterna har tackats för sitt arbete.
Ingen vill väl egentligen ha krig. Utom vissa idioter förstås. Det är dom vi ska försöka hitta innan de påbörjat något. Agitatorerna måste upptäckas. Och de som vill eggas till “stordåd”. Men vi måste vara medvetna om att människor är ofullkomliga. Hur gärna vi än tror på godheten. I “modern” tid har vi aldrig haft en dag utan krig någonstans i världen. Varför tror just vi att vi inte kommer behöva försvara oss? Varför tror just vi på tesen “aldrig mera krig”? Jo, för att vi vill inte ha krig.
- Varför säger Hans Blix :"USA under Obama söker nedrustning och samarbete öst - väst och det är mitt intryck att inte bara Medvedev utan också Putin är inne på samma linje i Ryssland. För detta behövs ett fortsatt töväder. Svensk anslutning till NATO skulle inte bidra till det." Vet han inte att Ryssland upprustar i hög grad?-
Nej, mina vänner, det här håller inte. Då måste alla människor i världen tänka så - aldrig mera krig -
Och vi lever under så olika omständigheter och med så otroligt många små olikheter i hjärnan. Vem hade kunnat tro att Breivik skulle bli massmördare? Tänk om han försökt samla likatänkande i en grupp! Hur många tror ni inte skulle ha deltagit då? Hur många var det som deltog i 9.11? Hur många människor har inte bränt sig själva och massor med andra människor till döds? Hur många vansinnesdåd och mord händer i vår värld? Måste vi inte skydda oss? Eller ska vi göra som i Tibet. Lägga ner allt försvar och tas över av en fientlig makt hur lätt som helst. Fråga esterna. De vet.
Maj 29, 2012 Hon är blind för annat än kommunism
I Dagens Nyheter och Aftonbladet pågår en polemik om kulturradikalismen.
Åsa Linderborg.
Jag skräms över Åsa Linderborg. Jag har gjort det sedan jag förstod att hon är blind för annat än kommunism. Det började med att jag läste artikeln i Aftonbladet för länge sedan där hon menade “att ryssarna i alla fall inte har tagit esternas hem och land”. Hon ville inte att Sovjet och Israel var lika “dåliga”. I dag kan jag till och med säga att det stora bygget av Lasnamäe i Tallinn är väl jämförbart med bosättningarna på Golanhöjderna och bara ett exempel. Esterna var vittnen till hur stora hyreshus byggdes, men när husen var inflyttningsklara var det inresande ryssar som hade tillstånd att flytta in. Och: Jo de tog både land och hem. I flera fall fick människor bo kvar, men i de flesta fall fick de antingen dela sin privata bostad med främlingar eller, om de bodde på landet, fick de ge hela sin gård till kolchosen. Så många blev också fördrivna och jag försäkrar: de flydde för sina liv när de lämnade landet 1944. Nej, Åsa Linderborg, det land och den kultur som Lenin skapade var en katastrof. Lenin hade liksom Stalin inte heller någon känsla för “människan”. (Ni vet. “Om så bara en tiondel av människorna överlever, men alla är kommunister, då har vi vunnit”) Kommunismen förutsätter att alla blir lika. En vacker tanke. Men vi är människor. Vi är så olika och har så många olika önskningar och förmågor, att vi inte kan passa in i en enda mall. Och även om du, Åsa Linderborg, slutligen medger att du, liksom många andra trosfränder, numera är förmögen, så skulle du förlora alla dina pengar i ett kommunistiskt samhälle. Kanske skulle du också förlora ditt liv som alla troende kommunister i Estlands kommunistiska ledning gjorde ett par år efter att Sovjet återtagit landet.Så att du kan förorda Lenin före Branting är oerhört skrämmande.
…..
Här kommer den engelska översättningen av Estlands schlager i Baku:
Listen, what horizon speaks
Listen, how far it goes
Listen, what the wind has yet to say
Listen…now
Look, when darkness is on the way
Wait, there is still the light
Listen, how your land breaths
Listen…now
Listen, what remained in the silence
Listen, only these simple moments
Listen, also the heart has a voice
Listen, the voice of a rainbow
Look, and you will see soon
Listen, it is the song of living
Listen…only
Listen, what remained in the silence
Listen, only these simple moments
Listen, also the heart has a voice
The road has passed into shadows
I am still looking and searching
It is the power of silence – the sound
I am waiting you here, halfway
Listen, my voice is calling
Listen, what remained in the silence
Listen, only there simple moments
Listen, my heart has a voice
Listen, what horizon speaks
Listen, how far it goes
Listen, what the wind has yet to say
Listen…now
Vackert, eller hur?
Maj 28, 2012 Kihnu-Virve.
Jag fick tidningen Hemslöjd i dag. Det är den tidning jag gillar mest. Full av idéer, inspiration och vackra bilder. Jag ser att det finns något som heter Hemslöjdsresor, och att de planerar en resa till Estland nästa år. Titta bara:
Hemslöjden: Estlands starka hemslöjdstradition
Folkkonsten tas på allvar i Estland. En mindre stads hemslöjdsmarknad får oss att häpna över mångfalden av hantverk. Vi ska också uppleva den unika och levande hantverksbyn på Kinö / Kihnu som upptagits på UNESCO:s världsarvslista. Här bär kvinnorna hemvävda yllekjolar, kört, och det är inte alls ovanligt att möta en 70-årig kvinna i nationaldräkt på motorcykel. Mest kända är 75-åriga Kihnu Roosis unika mönster, bl a stickade vantar.
Även de ester som aldrig har varit på Kinö känner till Kinö-kvinnors randiga kjortlar, Kinö-männens stickade tröjor, Kihnu-Virves sånger, den litterära figuren Kihnu Jõnn, motorcyklar med sidovagn för fisklådor och kinöbornas underfundiga humor. Ön är liten, men här finns det mycket att se och höra.
Kinö (Kyne) omnämns för första gången år 1386. De senaste utgrävningar har dock visats att fiskare och säljägare har slagit läger på ön redan för 3000 år sedan. Kinösundet är ett internationellt viktigt fågelområde. På Sangelaids holmar ligger häckningsplatsen för Estlands största knölsvanskoloni, där även gråsälar och vikare trivs bra. Därför är det förbjudet för människor att vistas på Sangelaids holmar från 15/4 – 15/7. Även två stora flyttblock – Kassikivi (diam. 4,5 m) och Liiva-Aa Suur Kivi (diam. 12 m), tre gamla lindar på herrgårdsplatsen och Koksi gårdens gamla ek utgör naturskyddsobjekt. Det finns få vilda djur på ön, istället för rävar finns det idag mest harar.
Fyren på Kinös sydligaste Pitkänä udde byggdes 1864 av detaljer från England, historiskt sett har fyrvaktarna mestadels varit ryssar. Öns första kyrka som byggdes på Kinöns norra spets är idag förstörd. Under åren 1846-1847 började de flesta kinöbor bekänna en ortodox tro, i förhoppning om att få mark från tsaren. Tsarerna försvann, den ortodoxa tron förblev kvar.
I Kinös museum kan man se på över 700 utställningsföremål och läsa om berömda kinöbor samt njuta av Kinös naivistiska konstverk. Även öns nya folkets hus är sevärt.
Gäster klarar sig väl på Kinö: det finns gott om turistgårdar och -butiker, samt tält- och campingplatser på ön.
Tröjor, plånbok och halsband. Handarbete från Kihnu.
Till ön kan man åka med färjan Liisi från Pärnu (resan tar 2 timmar och 15 min) eller från Munalaiu hamn i Pärnumaa (resan tar 50 min.). Tidtabeller finns på webbsidan www.veeteed.com. Avies har även en flyglinje mellan Pärnu och Kinö (www.avies.com).
I sommar den 6 - 8 juli kommer ni väl alla till Kihnu havsfest!
I sommar den 6 - 8 juli kommer ni väl alla till Kihnu havsfest!
Maj 27, 2012 De är udmurter eller votjaker, ett finsk-ugriskt folk.
Det var roligt att Loreen vann i går. Vad ska Sverige nu hitta på nästa år? Det ska tydligen bara bli häftigare och häftigare. Spännande.
Och så gick det bra för Estland! Sjätte plats är inte illa. Flera tolvor fick de. Jag tycker ändå att Finland röstade optimalt: Ryssland 8 poäng, Estland 10 poäng och Sverige 12 poäng. Våra favoriter. Bravo Finland!
Estlands Ott Lepland.
De ryska babusjkurna, så fel, och ändå så rätt.
Lite fakta om dem: De är udmurter eller votjaker, ett finsk-ugriskt folk. I NE läser vi:
udmu´rter, till 1931 kallade votjaker, ett finsk-ugriskt folk inom Ryska federationen, bosatt huvudsakligen mellan floderna Kama och Vjatka, norr om den stora Volgakröken och bort mot Uralbergen. Udmurternas totala antal uppgår enligt 2002 års ryska folkräkning till 637 000, de flesta i Udmurtien, där de 1989 utgjorde 29 % av befolkningen eller 461 000. Andra finns i Kirov län och Perm territorium. 50 000 lever i Basjkirien och Tatarstan, mindre grupper i bl.a. Kazakstan (9 400), Ukraina (5 000) och Uzbekistan (3 400).Sedan ryssarna under 1500- och 1600-talen successivt underkuvat udmurterna tvingades dessa 1721 att anta kristendomen. Drag av deras ursprungliga religion levde dock kvar, och under 1800-talet uppstod antikristna sekter, som, trots förföljelser, satt spår i dagens udmurtiska kultur.
Kanske blir det setukvinnor som tävlar för Estland en gång i framtiden.
Setukvinnor.
Alla finsk-ugriska folk är släkt. Jag har skrivit om dem förr, hur utrotningshotade de alla är, de som finns i Ryssland. I NE läser vi om setu-folket:
setu´er,setukeser, kulturellt särpräglad östersjöfinsk folkgrupp väster och sydväst om Pskovsjön. De bebor ett område som omfattar de nordvästliga och västliga delarna av Pskov oblast i Ryska federationen, samt i Põlva län och i ett antal kommuner i Võru län i angränsande delar av sydöstra Estland. Ett okänt antal setuer lever också i några byar sydöst om Krasnojarsk i västra Sibirien.
År 1885 fanns 250 000 setuer, fördelade på 250 byar i Setumaa (setuiska Setomaa 'setuernas land') i det historiska landskapet Petserimaa. I freden i Tartu 1920 fördes Petserimaa till den nybildade estniska staten, efter att tidigare ha räknats som en del av Ryssland. Vid 1934 års folkräkning fanns 13 500 i Petserimaa. 63 % av befolkningen av den sammanlagda befolkningen om 60 000 i landskapet var dock ryssar; setuerna utgjorde 21 % och övriga ester 13 %.
År 1945 återfördes större delen till Ryska SFSR som en del av Pskov oblast. I samband med detta utvandrade majoriteten av de estnisktalande, som utgjort mer än halva befolkningen till Estland, men några stannade kvar. Petserimaa var efter Estlands självständighet ett tvisteämne mellan Estland och Ryska federationen, eftersom Estland krävde en återgång till den gränsdragning som gjordes 1920. I maj 2005 slöts emellertid ett nytt gränstraktat länderna emellan. Estniska myndigheter har därvid erbjudit hjälp till de setuer som önskar bosätta sig i Estland. Setuerna uppskattades 2009 till mellan 10 000 och 13 000, varav högst 1 000 (endast 200 enligt 2002 års ryska folkräkning) återfanns på den ryska sidan.
Setuernas modersmål ses ibland som ett separat språk, men anses av lingvister tillhöra de estniska võrudialekterna. Det utmärks av vissa fonetiska särdrag och ett stort antal ryska låneord. År 2009 uppsattes setuiskan på UNESCO:s lista över hotade språk. I några skolor i Estland ges i dag frivillig undervisning i setuiska. Genom bl.a. sin ortodoxa religion har setuerna bevarat en traditionell kultur och därmed ådragit sig etnografers och folkloristers intresse. Bygder med setubosättningar utgör populära turistmål.
Jag har skrivit om vårt besök i Setumaa 1998, se på “kategorier”.
Kommer ni ihåg att en gång tävlade Alice Babs för Sverige? Det var så långt från våra moderna schlagerframträdanden man kan tänka sig, men det är väl babusjkorna också egentligen. På Alice Babs tid skulle framträdandet spegla den egna nationen med språk och melodi. Nu sjunger de flesta på engelska och låtskrivarna är ofta svenskar. Kanske det vänder nu.
setu´er,setukeser, kulturellt särpräglad östersjöfinsk folkgrupp väster och sydväst om Pskovsjön. De bebor ett område som omfattar de nordvästliga och västliga delarna av Pskov oblast i Ryska federationen, samt i Põlva län och i ett antal kommuner i Võru län i angränsande delar av sydöstra Estland. Ett okänt antal setuer lever också i några byar sydöst om Krasnojarsk i västra Sibirien.
År 1885 fanns 250 000 setuer, fördelade på 250 byar i Setumaa (setuiska Setomaa 'setuernas land') i det historiska landskapet Petserimaa. I freden i Tartu 1920 fördes Petserimaa till den nybildade estniska staten, efter att tidigare ha räknats som en del av Ryssland. Vid 1934 års folkräkning fanns 13 500 i Petserimaa. 63 % av befolkningen av den sammanlagda befolkningen om 60 000 i landskapet var dock ryssar; setuerna utgjorde 21 % och övriga ester 13 %.
År 1945 återfördes större delen till Ryska SFSR som en del av Pskov oblast. I samband med detta utvandrade majoriteten av de estnisktalande, som utgjort mer än halva befolkningen till Estland, men några stannade kvar. Petserimaa var efter Estlands självständighet ett tvisteämne mellan Estland och Ryska federationen, eftersom Estland krävde en återgång till den gränsdragning som gjordes 1920. I maj 2005 slöts emellertid ett nytt gränstraktat länderna emellan. Estniska myndigheter har därvid erbjudit hjälp till de setuer som önskar bosätta sig i Estland. Setuerna uppskattades 2009 till mellan 10 000 och 13 000, varav högst 1 000 (endast 200 enligt 2002 års ryska folkräkning) återfanns på den ryska sidan.
Setuernas modersmål ses ibland som ett separat språk, men anses av lingvister tillhöra de estniska võrudialekterna. Det utmärks av vissa fonetiska särdrag och ett stort antal ryska låneord. År 2009 uppsattes setuiskan på UNESCO:s lista över hotade språk. I några skolor i Estland ges i dag frivillig undervisning i setuiska. Genom bl.a. sin ortodoxa religion har setuerna bevarat en traditionell kultur och därmed ådragit sig etnografers och folkloristers intresse. Bygder med setubosättningar utgör populära turistmål.
Jag har skrivit om vårt besök i Setumaa 1998, se på “kategorier”.
Kommer ni ihåg att en gång tävlade Alice Babs för Sverige? Det var så långt från våra moderna schlagerframträdanden man kan tänka sig, men det är väl babusjkorna också egentligen. På Alice Babs tid skulle framträdandet spegla den egna nationen med språk och melodi. Nu sjunger de flesta på engelska och låtskrivarna är ofta svenskar. Kanske det vänder nu.
Jag trodde så fel om EU. Jag tänkte mig att landsgränser inte skulle vara så viktiga. Däremot skulle alla få utlöva sin egen kultur inom sitt område oberoende av statsgränser. Vi skulle alla komma närmare varandra. Jag menar att vi skulle besöka varandra med öppna ögon för att lära oss av varandra. Istället blir vi alla mer lika. Språkskillnader försvinner, vi talar alla engelska, mer eller mindre bra; vi klär oss alla likadant, ser samma TV-program och filmer och de skilda kulturerna suddas ut. Det gör livet lite fattigare tycker jag. Jovisst är våra kulturer olika, men ingen förbereder sig på det. Alla besökare lever sitt liv utan att bry sig om medborgarna i landet. Vi blir allt fler EU-länder, alla med sin kultur, men arbetas det efter det? Det skulle vara intressant att få veta hur man tacklar kulturskillnader i EU utan att samtidigt sätta dessa på en betygsskala.
Den okände kusinen från öster 3
Nu ska vi se vad hur de arbetade i Riksdagshuset i slutet av 19890-talet i den brännande frågan om Baltikums frihet. (se även 21,22 och 25 maj) Jag kan inte förkorta så mycket. Det är så viktigt.
Vi kan se att partierna skiljer sig åt i synen på grannstaterna.
Motion: M1985/86:U518 “Sovjets annektering av Estland, Lettland och Litauen”.
Birger Hagård (m) vill att Riksdagen skall ge till känna att Sverige inte anser sig ha erkänt annektionerna 1940 de jure, utan enbart de facto, och därmed “klarlägga mycket av den osäkerhet som råder beträffande Sveriges egentliga ställningstagande till Sovjetunionens ockupation av de baltiska staterna”. Argumentationen grundar sig på en moralisk plikt, delvis som återupprättelse för baltutlämningens “opåkallad eftergiftspolitik”, delvis på Estlands starka historiska band till Sverige och argumentet att en stats suveränitet inte utsläcks i och med ockupation av densamma. “Ockupation var - och är naturligtvis fortfarande - illegal. Den har aldrig erkänts i något fredsfördrag. Inte heller av de fria staterna i Väst”, skriver Hagård. Den sovjetiska ockupation beskrivs som brutal och illegal, medan balterna framställs som frihetslängtande offer som förtvivlat kämpar emot övermakten. Utskottet avstyrker motionen med motiveringen att den inte tillför något nytt till en gammal situation, men utskottet hänvisar till “realiteter” och inte moralisk eller juridisk rätt, vilket antyder ett de facto erkännande men inte ett de jure.
Vi kan se att partierna skiljer sig åt i synen på grannstaterna.
Motion: M1985/86:U518 “Sovjets annektering av Estland, Lettland och Litauen”.
Birger Hagård (m) vill att Riksdagen skall ge till känna att Sverige inte anser sig ha erkänt annektionerna 1940 de jure, utan enbart de facto, och därmed “klarlägga mycket av den osäkerhet som råder beträffande Sveriges egentliga ställningstagande till Sovjetunionens ockupation av de baltiska staterna”. Argumentationen grundar sig på en moralisk plikt, delvis som återupprättelse för baltutlämningens “opåkallad eftergiftspolitik”, delvis på Estlands starka historiska band till Sverige och argumentet att en stats suveränitet inte utsläcks i och med ockupation av densamma. “Ockupation var - och är naturligtvis fortfarande - illegal. Den har aldrig erkänts i något fredsfördrag. Inte heller av de fria staterna i Väst”, skriver Hagård. Den sovjetiska ockupation beskrivs som brutal och illegal, medan balterna framställs som frihetslängtande offer som förtvivlat kämpar emot övermakten. Utskottet avstyrker motionen med motiveringen att den inte tillför något nytt till en gammal situation, men utskottet hänvisar till “realiteter” och inte moralisk eller juridisk rätt, vilket antyder ett de facto erkännande men inte ett de jure.
Bengt Silfverstrand.
I debatten för Bengt Silfverstrand (s) utskottets talan och anför att “vi gagnar inte dessa folks intressen med till intet förpliktande uttalanden”, det vill säga, det är inte fråga om en oenighet i verklighetsbeskrivning eller argumentation, utan enbart i handlingsrekommendation, dock tycks utskottsmajoriteten mena att vi inte kan göra något. Narrativen är även den gemensam, det är Sovjetunionen som är “de onda” och balterna som är “offren”. Vår plikt är att hjälpa “offren” så mycket “vi” kan. Det är signifikant att de baltiska staterna genomgående företräds av adjektivet “små”, medan Sovjetunionen ofta refereras till som “supermakten” eller “Moskva”, av alla inblandade i debatten. Det finns tydliga exempel på motsättningen estniskt land - sovjetisk makt.
Motion 1987/88:Jo842 har som syfte att motverka sovjetisk fosfatbrytning i Estland. I motionen nämns hela tiden landet som Estland, medan makten är sovjetisk. Motionen utgår från att landet Estland är ockuperat och exploateras av Sovjetmakten utan hänsyn till folket, som ändå protesterar trots...”de risker som sådan motsträvighet för med sig”.
Här förstår vi att de svenska riksdagsmännen har förstått litegrand om förhållandena i Estland.
På det stora hela följs samma mönster som tidigare, men två motioner, som tyvärr inte behandlas detta år, och en interpellationsdebatt avviker.
M1987/88:U518 är i någon mening en förebådning om vad som komma skall, visserligen diskuterar den inte Estland i sig, men syftet är intressant: dels vill motionären att Riksdagen anslår medel till att dokumentera svenskt språk och kultur i Estland, och dels att effekten på Visbys tv- och radiosändare ska höjas så att svensk massmedia blir tillgänglig i Baltikum. Förhoppningen om förändring tar här motionären till att föreslå en konkret åtgärd som han hoppas är positiv för befolkningen i Baltikum, tidigare förslag har alltid rört baltiska flyktingar i Sverige.
Motion 1987/88:Jo842 har som syfte att motverka sovjetisk fosfatbrytning i Estland. I motionen nämns hela tiden landet som Estland, medan makten är sovjetisk. Motionen utgår från att landet Estland är ockuperat och exploateras av Sovjetmakten utan hänsyn till folket, som ändå protesterar trots...”de risker som sådan motsträvighet för med sig”.
Här förstår vi att de svenska riksdagsmännen har förstått litegrand om förhållandena i Estland.
På det stora hela följs samma mönster som tidigare, men två motioner, som tyvärr inte behandlas detta år, och en interpellationsdebatt avviker.
M1987/88:U518 är i någon mening en förebådning om vad som komma skall, visserligen diskuterar den inte Estland i sig, men syftet är intressant: dels vill motionären att Riksdagen anslår medel till att dokumentera svenskt språk och kultur i Estland, och dels att effekten på Visbys tv- och radiosändare ska höjas så att svensk massmedia blir tillgänglig i Baltikum. Förhoppningen om förändring tar här motionären till att föreslå en konkret åtgärd som han hoppas är positiv för befolkningen i Baltikum, tidigare förslag har alltid rört baltiska flyktingar i Sverige.
M1987/88:U529 innehåller dels ett yrkande på att Sverige ska ta upp de baltiska folkens situation i internationella fora och dels en lista på ett antal konkreta åtgärder för att utöka kontakterna med de baltiska folken, främst handlar det om kommunikationer, sådant som teletrafik, direkta flyglinjer och Sveriges Radios utlandssändningar. Situationen i Baltikum beskrivs som tämligen oförändrad: “Några politiska fångar har släppts - samtidigt ska man vara medveten om att några grundläggande förändringar ännu inte inträffat” och överhuvudtaget finner jag det signifikant att “Sovjet” enbart används när den politiska makten berörs, området och folken definieras som Baltikum/baltiskt. Motionen beskriver även ryska som “förtryckarnas språk” i Baltikum och inmarschen 1940 likställs med Nazitysklands ockupation av Danmark och Norge. Det påpekas även att Baltikum må vara geografiskt nära, men kommunikationsmässigt är Australien närmre, eftersom det överhuvudtaget är tillgängligt. Sveriges önskade roll beskrivs som “den goda grannen” som bör driva frågan i internationella fora, inte minst eftersom Sverige är ett alliansfritt land. Det hänvisas även till “små nationers rätt” i det mellanfolkliga umgängetî och att “mänskliga rättigheter ska respekteras oavsett stormaktsintressen”. Detta och önskan om att anmäla Baltikum till FN:s utskott för avkolonialisering tyder på att det finns en viss skillnad i synsätt jämfört med bara ett par år tidigare. Vad som framförallt skiljer är handlingsrekommendationen att gå ytterligare ett steg längre; det handlar inte om att förtydliga en skillnad mellan de facto och de jure, utan att faktiskt söka förändra det som tidigare sågs som oföränderligt. /.../
Gunnar Hökmark.
Något som kommer nära en behandling av motionen är den utrikespolitiska debatt som förs i Riksdagen den 16 mars 1988. Det är i denna debatt som Sture Ericsson (s) kallar Gunnar Hökmarks (m) önskan om att Sverige ska ta upp balternas situation i internationella fora för “stolligheter” eller “tokigheter”. /.../ Hökmarks motion skiljer sig i tonen ganska rejält från tidigare motioner, inte minst i narrativen som framhäver en betydligt större gemenskap mellan Sverige och Baltikum än tidigare texter. /.../ beskriver Ericson och Hökmark situationen i Baltikum i närmast identiska ordalag, med den viktiga skillnaden att Ericson hänvisar till “den konstitutionella debatten” i Sovjetunionen, det vill säga att balterna agerar inom Sovjetunionen medan Hökmark tycks betrakta Sovjetunionen och Baltikum som två skilda enheter (vilket är en förutsättning för att den förra skall kunna ockupera den senare). På sätt och vis spelar detta tidigare svensk osäkerhet huruvida erkännandet är de facto eller de jure, och vad detta skulle innebära.
Interpellation 1987/88:239,
Sten Andersson.
Det här är en stor förändrimng mot tidigare. Socialdemokraterna formulerar sig bra.
/.../ Genomgående i debatten nämns “vår geografiska, historiska och kulturella närhet” till Baltikum, och de baltiska staterna tycks betraktas som skilda från övriga Sovjetunionen, som vanligen framstår som en opersonlig “Sovjetmakt” eller “Moskva”. Visserligen betonar Anderson att Sverige “de facto har erkänt införlivandet av de baltiska staterna” och nämner att Sverige protesterar mot “alla kränkningar av mänskliga rättigheter i Sovjetunionen” vilket antyder att han inte ser samma skarpa distinktion mellan Sovjetunionen och Baltikum som Hökmark.
/.../ Från och med å̂r 1987/88 finns det en viss förhoppning om förändring och en delvis annan syn på Baltikum: kanske är inte balternas bästa hopp att fly till Sverige utan en förändring i hemländerna. Samtidigt finns det inte någon enighet om det önskvärda eller ens möjliga i svensk aktion för att stödja baltisk frihet, utöver att upprätta kontakterna över barriären Östersjön. Däremot är verklighetsbeskrivningen och narrativen nästan enstämmiga, undantaget Hökmarks motion, oavsett vem som är upphovsman. Det faktum att baltisk frihet ens debatteras, även om den avfärdas som stolligheter, är en stor skillnad från tidigare år.
Det går att notera en förändring bara till det följande riksdagsåret. Det finns dubbelt så många motioner och även frågor och interpellationer samt viss debatt i frågan. Vidare har inställningen förändrats: det är inte längre någon tvekan att Sverige skall stödja Estland, /.../ Den stora oenigheten har nu istället flyttats till beskrivningen av folkfronterna i Baltikum: vill de ha självständighet eller autonomi?
Ett exempel på förändring är 1988/89:UU3 vilken behandlar de ovan nämnda motionerna M1987/88:U518 och M1987/88:U529.
Den historiska bakgrunden i betänkandet går längre än vad som tidigare varit fallet: de självständiga staterna blev “tvångsmässigt införlivade” och har utsatts för “hårdhänt förryskning” och det har varit omöjligt för de baltiska staterna att “på egna villkor upprätthålla förbindelser av olika slag med andra länder”, det vill säga, underförstått så är de baltiska staterna är faktiska nationer i sig och det är Sovjetmakten som är problemet.
I detta betänkande skiljs även de baltiska staterna åt: Estland har mest gemensamt med oss, följt av Lettland, medan Litauen snarare blickar söderut även om de också är grannar på andra sidan Östersjön. Denna samhörighet över Östersjön har “under en lång följd av år -inte varit möjligt att upprätthålla”, och för att återupprätta den “naturliga” samhörigheten måste förhandlingar till med Sovjetunionen, men särlösningar för Baltikum utesluts ej. Utskottet avstyrker dock Hökmarks begäran om att ta upp balternas självständighet i internationella fora eftersom det “enligt utskottets bedömning inte [skulle] gagna de baltiska folkens sak”, men baltisk självständighet eller i varje fall självstyre är inte längre fullkomligt otänkbart. Med tanke på att utrikesutskottet i stort sett har samma medlemmar som de föregående åren, inklusive Ericson, så verkar det som en tämligen omfattande förändring ägt rum.
/.../ Det är även i denna debatt som en företrädare för Vänsterpartiet Kommunisterna yttrar sig för första gången och det som är intressant i sammanhanget är att även denne beskriver balterna som ett förtryckt folk som nu strävar efter sina självklara rättigheter. Miljöpartiet, som nu är representerat i Riksdagen, argumenterar även de på ett liknande sätt som övriga partier och i den aktuella frågan ställer de sig eniga med den borgliga reservationen.
När det gäller Vänsterpartiet kommunisterna ska vi komma ihåg att partiet tidigare varit medlem i Komintern, en sammanslutning organiserad i Moskva, där de europeiska kommunistiska partierna fått ekonomiska bidrag och Sovjet fattat besluten.
/.../ Överlag är tonvikten i motionen på att en förändring pågår på andra sidan Östersjön, snabb, viktig och positiv för både oss och balterna.
/.../ betänkandet 1988/89:KrU11 innehåller uttalanden om att Baltikum är vårt närområde och kulturutbytet är viktigt jämfört med övriga Europa.
Det finns även ett flertal motioner, från samtliga partier, som betonar miljösamarbetet med Baltikum. Tidigare har det handlat om att Östersjön hotas av sovjetiska utsläpp - det är förvisso fortfarande det scenario som målas upp - men nu finns det möjlighet att samarbeta med balterna för att åtgärda de sovjetiska problemen, med eller utan Moskva. Överlag beskrivs Estland som liknande “oss” fast på andra sidan Östersjön och kontrollerade av Moskva.
/.../ Flera motioner nämner att det är esterna som har stoppat de sovjetiska planerna på fosforitbrytning. Något som kommer fram i ett flertal motioner är den “nya” geografin. Den gamla öst-väst dikotomin är inte korrekt utan det finns ett Centraleuropa och “Tallinn är den huvudstad som ligger närmast Stockholm”. Samtidigt är detta en ny och föränderlig situation, och därmed är den ovan och potentiellt farlig: krigsrisk, miljöproblem och instabilitet är hot österifrån, men överlag är tonen positiv och betonar möjligheter mer än hot.
Tendensen att skilja Baltikum från resten av Sovjet märks tydligt till exempel i
M1988/89:U53
från folkpartiet som önskar ge de baltiska staterna, men inte Sovjetunionen, observatörsstatus i Nordiska Rådet. /.../ Motiveringen till denna handlingsrekommendation är att Sverige tjänar på ett välmående och stabilt Baltikum men framförallt att vi är skyldiga att hjälpa våra grannar till “värdigare och drägligare livsmöligheter”. Slutligen menar motionärerna att “Baltikum är i vissa avseenden en del av Norden”.
M1988/89:U531
som syftar till att markera Baltikums gränser i officiella kartor, istället för att “Sovjetunionen sträcker sig ända ut i Östersjön”. Det blir även vanligare att referera till de enskilda republikerna och där särskilt esterna känner en samhörighet med Norden, via historia, kultur, religion och finsk tv.
Det finns även en anomali i form av vpk:s motion
M1988/89:U562
“Sverige, de västeuropeiska gemenskaperna och Europapolitiken”.
I denna menar Lars Werner (vpk) med flera att Sverige är en del av Centraleuropa, och inte Västeuropa, vilket alla andra menar. Däremot så uppvisar inte vpk någon som helst avvikande åsikt i fråga om Baltikum, då de skyller miljöförstöringen på det sovjetiska systemet. Det bör noteras att vpk överhuvudtaget inte yttrat sig någon gång tidigare mellan 1984/85 och 1988/89, vare sig i protokollförda debatter, motioner eller reservationer.
Genomgående i den första undersökningsperioden gäller att det hänvisas mycket bakåt till tidigare inlägg, interpellationer från 1968 och 40-talet, och andra gamla anföranden. Generellt sett är narrativen gemensam för samtliga debattörer, våra “kusiner” hålls fångna i öst, men fick de bara frihet skulle de vara som vi i Norden. /.../ Enligt den socialdemokratiska regeringen är denna aktiva politik snarare ansvarslös och oförsiktig än aktiv. Samtidigt så intensifieras kontakterna med Baltikum mot slutet av undersökningsperioden och de förslag som antas under arbetsåret 1988/89 skulle sannolikt inte ens kunnat läggas fram under 1985/86. Det är alltså inte det önskvärda i en given handlingsrekommendation som ifrågasätts, utan enbart huruvida det är praktiskt tillämpligt att handla så. Det finns även vissa inslag av paternalism i argumentationen; med synsättet att “vi” ska hjälpa “dem” som behöver är det kanske oundvikligt att sådana inslag dyker upp.
/.../ Man kan se två faser i denna undersökningsperiod: 1985-86/87 råder fortfarande en kalla kriget-diskurs: Sovjet är hotet från öst och inte att lita på. Det finns en utbredd skepsis till möjligheten till förändring, och allt som kan göras är att beklaga Baltikums öde medan vi sitter still i båten. Från 1987/88 sker dock en förändring i och med att det militära och politiska hotet från öst försvinner, medan miljöhotet från öst blir dominerande. Jämför frågor om sovjetiskt lastbilsspionage 1985/86 med sovjetisk fosforitbrytning 1987/88; i båda fallen
är Sovjetunionen ett hot och opålitligt, men i helt olika frågor.
Vad som framförallt framkommer är en bild av “våra vänner balterna” som liksom vi försöker hejda sovjetisk miljöförstöring, dock behöver de vår aktiva hjälp och vårt stöd. Mot slutet av perioden börjar det bli vanligare att en enskild stat nämns istället för Baltikum som kollektiv, även om Baltikum fortfarande är mycket vanligare. Det blir också en större diversifiering av materialet under tidsperioden vilket skulle kunna ge möjlighet till en bredare bild av våra grannländer, men beskrivningarna tenderar ändå att se ungefär likadana ut. Vad som även är intressant är att det inte finns några propositioner som berör Estland före 1989/90, det vill säga, trots debatt i kammaren och ett antal motioner så är det aldrig så att regeringen tar initiativ till någon handling. Samtidigt är det uppenbart att den starka diplomatiska närvaron i Baltikum, som överträffar alla andra västländers, inte kan ha skett utan att regeringen beordrat detta: en verbal passivitet och initiativbrist paras alltså med en “diplomatisk aktivism”. I detta fall går det att se att utrikespolitiken förändras innan gränsen ändras.
/.../ I november 1989 menar Sten Anderson på besök i Tallinn att Estland inte är ockuperat och blir rättad av Estlands dåvarande regeringschef Indrek Toome som menar att det visst är en ockupation. Bara några få dagar senare byter Anderson fot totalt han inför en demonstration av exilbalter utryckte sin “innerliga glädje över att folket i Estland, Lettland och Litauen efter femtio mörka år äntligen skymtar chansen till ekonomisk, social och politisk självständighet”. Samtidigt förnekar inte Anderson att Estland är ockuperat i den ovan refererade interpellationsdebatten, tvärtom menar han att det är just det som Sverige har erkänt. Möjligen kan man se den första förändringen i slutet av 80- talet som ett förtydligande av en syn man talar tyst om för att det ses som utrikespolitiskt “stolligt” att göra något annat, men när den faktiskt framstår som möjlig så görs en 180- graders sväng i den officiella svenska synen.
Det här visar hur man förändrade synen på de baltiska staterna och Sovjet under slutet av 1980-talet. I riksdagen. Den “vanlige” svensken ändrades inte lika mycket. Många hade en positiv syn på Sovjet ända in på 2000-talet, och esterna “var ju fascister” fick vi ofta höra.
Någon gång i slutet av 50-talet var Ants på HUF-möte. Kommuynisterna var inbjudna gäster. Ants kunde inte låta bli att tala om att han absolut inte kan förstå hur kommunisterna kunde samarbeta med Sovjet, detta omänskliga samhälle. De kommunistiska ungdomarna tog ilöla upp, men HUF:s ordföranden bad dem om ursäkt för “överlöpningen”. Till och med högerpolitiker på den tiden... Han blev senare känd industriman.
den okände kusinen från öster 3
Han gick vidare till finalen! Jättekul. Esten Ott Lepland alltså. Till schlagerfinalen.
…..
Uppsatsen om “den okände kusinen från öster”, som jag påbörjade 21 maj och skrev om även den 22 maj delar in rapporteringen om Estland i olika tidsperioder. En liten början på fortsättningen:
1985/86-1989/90
…..
Uppsatsen om “den okände kusinen från öster”, som jag påbörjade 21 maj och skrev om även den 22 maj delar in rapporteringen om Estland i olika tidsperioder. En liten början på fortsättningen:
1985/86-1989/90
Stockholm 1986, kungen fyller 40 år.
Något som framkom mycket tydligt under denna period är det stora brottet mellan 1986/87 och 1987/88. Både år 1985/86 och 1986/87 finns det inga texter listade under “Estland” och endast tre under “Baltikum”, det finns däremot ett flertal motioner under “Sovjetunionen” och “Östersjön”̂, men dessa är inte relevanta för denna uppsats. De förra rör framförallt påstådd spionverksamhet med hjälp av lastbilar i Sverige, och uppdelningen av Östersjön i ekonomiska zoner, medan de senare främst rör miljöläget i Östersjön. Signifikant är att ingen av Östersjömotionerna nämner Baltikum eller Estland utan enbart sovjetiska utsläpp vilka beskrivs som ett miljöhot. Sovjetunionen framställs överlag som en opålitlig makt och hela östblocket som en tickande miljöbomb.
Skeppsholmsfestivalen 1986.
Naturligtvis var det så. Ännu var inte så många medvetna om de små staterna gömda i den stora. Att Sovjetunionen skulle kunna rämna. tror jag inte sågs som möjligtt.
1985/86 innehåller tre motioner som berör Estland varav två behandlar frågan om 1940- talets flyktingars och deras ättlingars möjlighet att avsäga sig sitt sovjetiska medborgarskap. I allt väsentligt är motionerna nästan identiska och ger en antydande om att ockupationen 1940, eller som författarna uttrycker det “sovjetisk lagstiftnings införande i dessa länder”, är att betrakta som ett oföränderligt faktum och att Baltikum kommer att vara sovjetiskt för all framtid. Detta antyds genom fraser som “den sovjetiska erövringen av deras gamla hemland” och även hänvisningen till att frågan behandlats !åtskilliga gånger” men att Sovjet är motsträvigt. Utrikesutskottets avstyrker bägge motionerna, då utskottet bestrider svenska myndigheters rätt att upphäva sovjetiskt medborgarskap utan sovjetiskt samtycke men instämmer i verklighetsbeskrivning, argumentation och narrativ. Även 1986/87 dyker en identisk motion upp. Detta är ett bra exempel på tidsperspektivet och möjligheten till förändring: även om alla debattörer uttrycker en förhoppning om förändring, tycks tiden närmast vara statisk. Man får intrycket av att debatten sett likadan ut i flera års tid och att debattörerna förväntar sig att det kommer att vara så för alltid och deras positioner mest är för forms skull. Ett ytterligare exempel är M1986/87:So205 som syftar till att ge äldre invandrare möjlighet till umgänge på sitt hemspråk på ålderdomshem som menar att ”Esterna och letterna hör till dem som inte kan återvända hem.” Att den sovjetiska makten i Baltikum betraktas illegal eller omoralisk märks även genom att M1986/87:Kr266, som egentligen är en ren kulturbudgetfråga, använder detta som främsta argument.
Ja, det var verkligen konstigt att Sverige hade fattat beslutet att flyktingarna skulle vara sovjet-ryska medborgare. I Estland förstod ingen varför. Själva var de sovjet-estniska medborgare. En väninna , Tiiu, journalist, skrev en artikel om hur hon försökte bli av med det oönskade medborgarskapet. en mycket intressant artikel, där vi alla förstod att det var inte genomförbart eftersom vi utsatte släktingarna som var kvar i Estland för risker. Der var synnerligen riskkfyllt för esterna att ha kontakt med människor i väst.
Själva hade vi problem när vi skulle gifta oss och den svenske prästen förklarade att han inte visste om vårt äktenskap skulle gälla som giltigt när vi kom hem till Ants hemland. Med andra ord.
Prästen visste inget om landet Ants kom ifrån.
Nästa gång vi hade problem var under min första graviditet när vi fick veta att barnet skulle födas som sovjet-rysk medborgare. Jag ringde skattemyndigheten och fick klart för mig att även om vi skildes skulle jag inte kunna förändra något eftersom en skilsmässa skulle ta för lång tid att genomföra. Men lagen ändrades under graviditeten, och han föddes som svensk, och vi är fortfarande gifta.
Det märkliga för mig var att han var ju så svensk på alla sätt, ändå fanns det något mörkt och osäkert där bakom. Aldrig tänkte jag på allvar dra mig ur, jag bara inte visste vad som skulle hända efter att jag gift mig med honom. Vad betydde det att han var sovjetryss? Kunde Sovjet spela någon roll i våra liv? Aldrig, aldrig kunde jag föreställa mig att jag skulle få ett andra hemland. Ett annat liv bara 40 mil längre österut. Med nya släktingar, nya vänner; ny historia, nya sagor och nytt språk.
1985/86 innehåller tre motioner som berör Estland varav två behandlar frågan om 1940- talets flyktingars och deras ättlingars möjlighet att avsäga sig sitt sovjetiska medborgarskap. I allt väsentligt är motionerna nästan identiska och ger en antydande om att ockupationen 1940, eller som författarna uttrycker det “sovjetisk lagstiftnings införande i dessa länder”, är att betrakta som ett oföränderligt faktum och att Baltikum kommer att vara sovjetiskt för all framtid. Detta antyds genom fraser som “den sovjetiska erövringen av deras gamla hemland” och även hänvisningen till att frågan behandlats !åtskilliga gånger” men att Sovjet är motsträvigt. Utrikesutskottets avstyrker bägge motionerna, då utskottet bestrider svenska myndigheters rätt att upphäva sovjetiskt medborgarskap utan sovjetiskt samtycke men instämmer i verklighetsbeskrivning, argumentation och narrativ. Även 1986/87 dyker en identisk motion upp. Detta är ett bra exempel på tidsperspektivet och möjligheten till förändring: även om alla debattörer uttrycker en förhoppning om förändring, tycks tiden närmast vara statisk. Man får intrycket av att debatten sett likadan ut i flera års tid och att debattörerna förväntar sig att det kommer att vara så för alltid och deras positioner mest är för forms skull. Ett ytterligare exempel är M1986/87:So205 som syftar till att ge äldre invandrare möjlighet till umgänge på sitt hemspråk på ålderdomshem som menar att ”Esterna och letterna hör till dem som inte kan återvända hem.” Att den sovjetiska makten i Baltikum betraktas illegal eller omoralisk märks även genom att M1986/87:Kr266, som egentligen är en ren kulturbudgetfråga, använder detta som främsta argument.
Ja, det var verkligen konstigt att Sverige hade fattat beslutet att flyktingarna skulle vara sovjet-ryska medborgare. I Estland förstod ingen varför. Själva var de sovjet-estniska medborgare. En väninna , Tiiu, journalist, skrev en artikel om hur hon försökte bli av med det oönskade medborgarskapet. en mycket intressant artikel, där vi alla förstod att det var inte genomförbart eftersom vi utsatte släktingarna som var kvar i Estland för risker. Der var synnerligen riskkfyllt för esterna att ha kontakt med människor i väst.
Själva hade vi problem när vi skulle gifta oss och den svenske prästen förklarade att han inte visste om vårt äktenskap skulle gälla som giltigt när vi kom hem till Ants hemland. Med andra ord.
Prästen visste inget om landet Ants kom ifrån.
Nästa gång vi hade problem var under min första graviditet när vi fick veta att barnet skulle födas som sovjet-rysk medborgare. Jag ringde skattemyndigheten och fick klart för mig att även om vi skildes skulle jag inte kunna förändra något eftersom en skilsmässa skulle ta för lång tid att genomföra. Men lagen ändrades under graviditeten, och han föddes som svensk, och vi är fortfarande gifta.
Det märkliga för mig var att han var ju så svensk på alla sätt, ändå fanns det något mörkt och osäkert där bakom. Aldrig tänkte jag på allvar dra mig ur, jag bara inte visste vad som skulle hända efter att jag gift mig med honom. Vad betydde det att han var sovjetryss? Kunde Sovjet spela någon roll i våra liv? Aldrig, aldrig kunde jag föreställa mig att jag skulle få ett andra hemland. Ett annat liv bara 40 mil längre österut. Med nya släktingar, nya vänner; ny historia, nya sagor och nytt språk.
Maj 24, 2012 Svåra livshändelser behöver diskuteras för att man ska kunna acceptera och glömma.
Ott Lepland, den estniske sångaren.
I kväll får vi inte bara höra Loreen. En annan sångare är Ott Lepland. Estland vann ju finalen år 2001, och det vore roligt om de placerade sig bra i år också!
.....
I kväll får vi inte bara höra Loreen. En annan sångare är Ott Lepland. Estland vann ju finalen år 2001, och det vore roligt om de placerade sig bra i år också!
.....
Sångaren Tanel Padar som vann då, 2001, han är i Baku nu också. Han har besökt ett fängelse, och är djupt chockad av de berättelser han fått höra från fångarna. “En sak är att man läser om dem eller ser på TV en helt annan sak är det att vara i deras miljö och höra - det är frustrerande uppriktigt.”
Det finns fler än en miljon fängslade i Azerbajdzjan.
.....
I helgen blir det fest på Rådhustorget. Det är "Gamla-stan-dagarna" som firas med akrobater och annat skoj. Jag lär återkomma om det.
.....
Visst är det sorgligt när en frihetsrörelse backar. DN i dag berättar om Nadine Gordiner skriver i New York Review of Books om Sydafrikas preident Jacob Zuma missbrukar sin makt. Det som Nelson Mandela och Desmund Tutu m.fl. skapade raseras. Vi kan skatta oss lyckliga att de baltiska staterna tillhör den europeiska kulturen, och att makthavarna inte har fallit för frestelsen att skaffa sig all makt i landet och bli straffriförklarade. Allt det som de sovjetiska makthavarna hade gjort och de sovjetiska medborgarna sett resultatet av. Demokratin är värd att slåss för.
I söndags skrev Jan Almgren:
I skuggan av Mao.
Han är svensk professor i Hongkong, som tror att hatet mot diktatorn Mao måste få komma upp i ljuset för att Kina ska utvecklas och kunna gå vidare. Den nya skandalen med Bo Xilai, megastaden Chongqings tidigare partisekreterare, är skrämmande, tycker Torbjörn Lodén.
/../ – Det finns aggressioner i det kinesiska samhället som är obehagliga. Mycket av det är ett slags oförlöst hat mot Mao och mot kommunistpartiet. Det är en böld i det kinesiska samhället som man bara kan få bort genom att öppet diskutera och ta avstånd från Mao-eran.
Men det är fortfarande känsligt, inte bara från kommunistpartiet utan även hos många kineser. Många vill glömma. Minnena är för mörka.
Torbjörn Lodén går så långt så att han menar att uppgörelse med tiden med Mao är en förutsättning för att Kina på sikt ska kunna gå vidare och utvecklas positivt som land.
Ja. Så är det. Svåra livshändelser behöver diskuteras för att man ska kunna acceptera och glömma. Det är ju därför vi går till psykologen. Eller hur? Men. De baltiska folken. De fick inte bearbeta något. De skulle redan samma dag som de befriade sig ha svalt och glömt. Det framgick av de radio- och tv-program och de tidningsartiklar jag skrivit om flera gånger i denna blogg. Och de uttalanden som gjordes efter en kort tid: esterna behandlar ryssarna illa. Nej, de baltiska staterna är små att vi har rätt att behandla dem illa. FEL! Vi får inte tro att vi är bäst i världen med det renaste samvete som finns. Nej, vi gör många fel och måste försöka sätta oss in i andra människors liv innan vi dömer dem.
I Ill Världens Historia läser vi en fruktansvärd historia om hur människor behandlades i Gulags fångläger. Som exempel tas en man över 100 år gammal som gjort sig skyldig till något brott. Vilket anges inte. Precis som lilla Evi Juhani från Tallinn också gjort sig skyldig till brott fast hon inte ens börjat skolan. Det är så sjukt, och ingen vill diskutera det.
Journalisten Oisin Cantwell skrev en artikel där han tog Hitler som exempel på en fruktansvärt grym gangster. Detta föranledde Ants att skriva ett mail till honom:
Hej:
Varför inte en bild av Stalin, Mao, Pol Pot, Castro.?
Svaret han fick:
För att Hitler är den mest kände diktatorn, den största symbolen för det jag pratar om.
mvh
Ja, Stalin vill ingen tala om. Att han såg till att många, många fler miljoner människor dödades på det mest fruktansvärda sätt, det är egentligen ointressant. Det var i alla fall inte särskilt grymt. Eller...
När ska Stalins grymheter accepteras som så grymma de var och vi slipper jämföra honom med Hitler? När kan vi verkligen säga att de värsta diktatorerna i Europa under 1900-talet var Hitler och Stalin utan att tveka?
I söndags skrev Jan Almgren:
I skuggan av Mao.
Han är svensk professor i Hongkong, som tror att hatet mot diktatorn Mao måste få komma upp i ljuset för att Kina ska utvecklas och kunna gå vidare. Den nya skandalen med Bo Xilai, megastaden Chongqings tidigare partisekreterare, är skrämmande, tycker Torbjörn Lodén.
/../ – Det finns aggressioner i det kinesiska samhället som är obehagliga. Mycket av det är ett slags oförlöst hat mot Mao och mot kommunistpartiet. Det är en böld i det kinesiska samhället som man bara kan få bort genom att öppet diskutera och ta avstånd från Mao-eran.
Men det är fortfarande känsligt, inte bara från kommunistpartiet utan även hos många kineser. Många vill glömma. Minnena är för mörka.
Torbjörn Lodén går så långt så att han menar att uppgörelse med tiden med Mao är en förutsättning för att Kina på sikt ska kunna gå vidare och utvecklas positivt som land.
Ja. Så är det. Svåra livshändelser behöver diskuteras för att man ska kunna acceptera och glömma. Det är ju därför vi går till psykologen. Eller hur? Men. De baltiska folken. De fick inte bearbeta något. De skulle redan samma dag som de befriade sig ha svalt och glömt. Det framgick av de radio- och tv-program och de tidningsartiklar jag skrivit om flera gånger i denna blogg. Och de uttalanden som gjordes efter en kort tid: esterna behandlar ryssarna illa. Nej, de baltiska staterna är små att vi har rätt att behandla dem illa. FEL! Vi får inte tro att vi är bäst i världen med det renaste samvete som finns. Nej, vi gör många fel och måste försöka sätta oss in i andra människors liv innan vi dömer dem.
I Ill Världens Historia läser vi en fruktansvärd historia om hur människor behandlades i Gulags fångläger. Som exempel tas en man över 100 år gammal som gjort sig skyldig till något brott. Vilket anges inte. Precis som lilla Evi Juhani från Tallinn också gjort sig skyldig till brott fast hon inte ens börjat skolan. Det är så sjukt, och ingen vill diskutera det.
Journalisten Oisin Cantwell skrev en artikel där han tog Hitler som exempel på en fruktansvärt grym gangster. Detta föranledde Ants att skriva ett mail till honom:
Hej:
Varför inte en bild av Stalin, Mao, Pol Pot, Castro.?
Svaret han fick:
För att Hitler är den mest kände diktatorn, den största symbolen för det jag pratar om.
mvh
Ja, Stalin vill ingen tala om. Att han såg till att många, många fler miljoner människor dödades på det mest fruktansvärda sätt, det är egentligen ointressant. Det var i alla fall inte särskilt grymt. Eller...
När ska Stalins grymheter accepteras som så grymma de var och vi slipper jämföra honom med Hitler? När kan vi verkligen säga att de värsta diktatorerna i Europa under 1900-talet var Hitler och Stalin utan att tveka?
Maj 23, 2012
Gårdagens och dagens tidningar och annat smått och gott.
Först måste jag kommentera radion i söndags: Anders Ferm, En av “Palmes pojkar”, menade att det var ett stort misstag att Nato inte lades ner när Sovjetunionen kollapsade. Jag undrar: En politiker utan klarsyn? Som exempel på hans feltänk: hade inte Nato funnits, då hade inte Estland varit en fri stat i dag. Det kanske inte betyder något för Anders Ferm, men för mig och minst 1,5 miljoner andra människor i Europa är det viktigt.
Så gårdagen:
Först måste jag kommentera radion i söndags: Anders Ferm, En av “Palmes pojkar”, menade att det var ett stort misstag att Nato inte lades ner när Sovjetunionen kollapsade. Jag undrar: En politiker utan klarsyn? Som exempel på hans feltänk: hade inte Nato funnits, då hade inte Estland varit en fri stat i dag. Det kanske inte betyder något för Anders Ferm, men för mig och minst 1,5 miljoner andra människor i Europa är det viktigt.
Så gårdagen:
SvD kultur. Krönika av Anina Rabe om Mare Kandre. Mare Kandre är sverige-est född i Sverige 1962.
Viss litteratur får inte glömmas, är rubriken. Sedan beskriver hon en författare med den magiska bilden i boken. Jag har en bok av henne, som jag inte läst ännu, men nu måste jag. Det är så underbart med en författare som har sagan, det magiska i sin penna.
DN Nyheter:
CIA lurade Sverige att agera för Wallenberg. Fredrik Söderling.
/../ Sverige hade varit passivt sedan andra halvan av 1960-talet, och bara nya fakta skulle kunna få svenska regeringen att agera för att få klarhet i Wallenbergs försvinnande. Men under 1970-talets sista år väcktes ett plötsligt intresse i USA, och jag blev nyfiken på varför, säger Ingrid Carlberg, författare till boken
Hon slår fast att det var CIA som fick Sverige att agera i fallet.
Inte förrän Simon Wiesenthal presenterade fakta som senare visade sig vara falska reagerade Sverige och USA, CIA kunde börja agera.
DN Nyheter.
Spionbråk med Ryssland.
Det tidningen skriver om hur Ryssland arbetar för att misstänkliggöra Sverige är bara ett exempel på vad Estland får utstå så gott som dagligen. Fienden finns alltid utanför landet för Putin. Finns han i landet måste han tyst försvinna på ett eller annat sätt, som Chodorkovskij.
Nu är det Sverige som står bakom protesterna i Moskva, nyss var det USA. Vad som helst bara de protesterande inte själva har kommit underfund om hur Putin använder sin makt.
Onsdag
SvD Utrikes.
Jan Blomberg berättar om utnämningen av en deltagare i ett telefonväkteri. utan några andra meriter, till “presidentens särskilda sändebud” i Uralregionen. Han skriver bl.a.:
Det verkligt allvarliga är att tsar Putin som nygammal på presidentposten direkt ger en signal till samhället att lojalitet är viktigare än allt annat. Tsar Putin bestämmer, vare sig det handlar om politiska utnämningar eller deltagandet i ett G 8-möte i USA.
Och hur ska Putin stoppa demonstrationerna mot honom utan att behöva ändra sin makt? Blomberg:
Apropå demokratifrågor: Den ryska duman ska snart behandla ett förslag om att höja bötessumman för att organisera olagliga demonstrationer från 10000 kronor till 350000 kronor och bara deltagande ska kosta 200000 kronor jämfört med 1000 kronor i dag.
DN Kultur, helsidan
Olle Svenning skriver: Klasshat är inte samma sak som klasskänsla.
/../ Under socialdemokratins långa maktinnehav klev många kulturradikaler in i regeringskansliet. Tage Erlander, Ernst Wigforss, Östen Undén kom från radikala lundensiska sammanslutningar som DYG och Clarté. Historiedocenten Per Nyström formulerade, som Gustav Möllers statssekreterare, stora delar av välfärdspolitiken. Kulturradikalismen integrerades i den segrande socialdemokratin. Medan den progressiva teknokratin skrev reformer och byggde myndigheter steg en ny kulturradikal generation in i kulturens alla hus, gamla och nya. Harpsund blev arbetarrörelsens Versailles. Hos Olof Palme samlades Dramatens hela elit; de främsta författarna föreläste, Nobelpristagare som Pablo Neruda och Gabriel García Márquez kom till supé.
/../ Jag griper tillbaka till Hjalmar Branting; han gjorde en avgörande distinktion mellan ”klasshat” och ”klasskänsla”. Hans tes var att hatet kan skapa våld, destruktiva handlingar och intolerant sekterism. Klasskänslan förutsätter solidaritet, den är inriktad på gemensam handling, på kollektiv samhällsomvandling. Demokratin formades till stor del i mötet mellan den välorganiserade, reformistiskt inriktade arbetarklassen och kulturradikalismen. Den breda arbetarrörelsen var aldrig antiintellektuell. Alliansen borde återupprättas: vår tids stora avgörande fråga gäller nämligen demokratins överlevnad.
Vi slutade gå på teater, vi som så ofta hade gjort det, när föreställningarna bara var politiska. När det magiska, sagorna försvann. Det var under den här tiden när Palme bjöd skådespelarna till Harpsund. Det blev för politiskt för oss.
Jag minns också från skolan när läraren förklarade varför socildemokraterna och kommunisterna hade delat på sig. Det berodde helt på revolutionen, som kommunisterna arbetade för, och socialdemokraterna inte ville ha. Precis som förf. skriver här. Jag tycker att han diskuterar viktiga ämnen. Kulturradikalismen och demokratin.
I rubriken skriver han också:
Begrepp som “klasshat” och “kulturradikalism”står åter i centrum. Men kulturradikalismen är något annat än ett politiskt program. Det är en civiliserad kulturkamp som kräver samarbete.
DN Stockholm. Rakt på sak. Erik Ullenhag.
Han intervjuas pga anklasgelser från poliser mot politikerna vid ungdomskravaller i Rinkeby och Tensta.
Ullenhag säger: Det vi gör nu är att vi har en samhällsoprientering för alla nyanlända både vad gäller jämställdhet, demokrati och föräldrarollen. Det är ett sätt. Föräldrarna som klarar av att ta ansvar fungerar allra bäst föärebyggande.
Ja, det är oerhört viktigt att vi slår fast vad som gäller hos oss. Vad som är astraffbart, och hur det fungerar i det dagliga livet. Vi måste hävda vår egen kultur för att det inte ska bli kaos. Med det menar jag inte att andra människor i Sverige inte ska få leva efter sin kultur, men vi måste hävda de svenska lagarna. Vi måste förklara även enkla saker som kan vara förvirrande för andra. Vi vill inte gå tillbaka till en kultur och vanor vi lämnat. Och det är just vad man gör i Estland där man kräver att nya medborgare ska vara insatta i den estniska kulturen, och hjälpligt ska kunna det estniska språket.
SvD Utrikes. Jan Blomgren skriver om Ukraina.
Viss litteratur får inte glömmas, är rubriken. Sedan beskriver hon en författare med den magiska bilden i boken. Jag har en bok av henne, som jag inte läst ännu, men nu måste jag. Det är så underbart med en författare som har sagan, det magiska i sin penna.
DN Nyheter:
CIA lurade Sverige att agera för Wallenberg. Fredrik Söderling.
/../ Sverige hade varit passivt sedan andra halvan av 1960-talet, och bara nya fakta skulle kunna få svenska regeringen att agera för att få klarhet i Wallenbergs försvinnande. Men under 1970-talets sista år väcktes ett plötsligt intresse i USA, och jag blev nyfiken på varför, säger Ingrid Carlberg, författare till boken
Hon slår fast att det var CIA som fick Sverige att agera i fallet.
Inte förrän Simon Wiesenthal presenterade fakta som senare visade sig vara falska reagerade Sverige och USA, CIA kunde börja agera.
DN Nyheter.
Spionbråk med Ryssland.
Det tidningen skriver om hur Ryssland arbetar för att misstänkliggöra Sverige är bara ett exempel på vad Estland får utstå så gott som dagligen. Fienden finns alltid utanför landet för Putin. Finns han i landet måste han tyst försvinna på ett eller annat sätt, som Chodorkovskij.
Nu är det Sverige som står bakom protesterna i Moskva, nyss var det USA. Vad som helst bara de protesterande inte själva har kommit underfund om hur Putin använder sin makt.
Onsdag
SvD Utrikes.
Jan Blomberg berättar om utnämningen av en deltagare i ett telefonväkteri. utan några andra meriter, till “presidentens särskilda sändebud” i Uralregionen. Han skriver bl.a.:
Det verkligt allvarliga är att tsar Putin som nygammal på presidentposten direkt ger en signal till samhället att lojalitet är viktigare än allt annat. Tsar Putin bestämmer, vare sig det handlar om politiska utnämningar eller deltagandet i ett G 8-möte i USA.
Och hur ska Putin stoppa demonstrationerna mot honom utan att behöva ändra sin makt? Blomberg:
Apropå demokratifrågor: Den ryska duman ska snart behandla ett förslag om att höja bötessumman för att organisera olagliga demonstrationer från 10000 kronor till 350000 kronor och bara deltagande ska kosta 200000 kronor jämfört med 1000 kronor i dag.
DN Kultur, helsidan
Olle Svenning skriver: Klasshat är inte samma sak som klasskänsla.
/../ Under socialdemokratins långa maktinnehav klev många kulturradikaler in i regeringskansliet. Tage Erlander, Ernst Wigforss, Östen Undén kom från radikala lundensiska sammanslutningar som DYG och Clarté. Historiedocenten Per Nyström formulerade, som Gustav Möllers statssekreterare, stora delar av välfärdspolitiken. Kulturradikalismen integrerades i den segrande socialdemokratin. Medan den progressiva teknokratin skrev reformer och byggde myndigheter steg en ny kulturradikal generation in i kulturens alla hus, gamla och nya. Harpsund blev arbetarrörelsens Versailles. Hos Olof Palme samlades Dramatens hela elit; de främsta författarna föreläste, Nobelpristagare som Pablo Neruda och Gabriel García Márquez kom till supé.
/../ Jag griper tillbaka till Hjalmar Branting; han gjorde en avgörande distinktion mellan ”klasshat” och ”klasskänsla”. Hans tes var att hatet kan skapa våld, destruktiva handlingar och intolerant sekterism. Klasskänslan förutsätter solidaritet, den är inriktad på gemensam handling, på kollektiv samhällsomvandling. Demokratin formades till stor del i mötet mellan den välorganiserade, reformistiskt inriktade arbetarklassen och kulturradikalismen. Den breda arbetarrörelsen var aldrig antiintellektuell. Alliansen borde återupprättas: vår tids stora avgörande fråga gäller nämligen demokratins överlevnad.
Vi slutade gå på teater, vi som så ofta hade gjort det, när föreställningarna bara var politiska. När det magiska, sagorna försvann. Det var under den här tiden när Palme bjöd skådespelarna till Harpsund. Det blev för politiskt för oss.
Jag minns också från skolan när läraren förklarade varför socildemokraterna och kommunisterna hade delat på sig. Det berodde helt på revolutionen, som kommunisterna arbetade för, och socialdemokraterna inte ville ha. Precis som förf. skriver här. Jag tycker att han diskuterar viktiga ämnen. Kulturradikalismen och demokratin.
I rubriken skriver han också:
Begrepp som “klasshat” och “kulturradikalism”står åter i centrum. Men kulturradikalismen är något annat än ett politiskt program. Det är en civiliserad kulturkamp som kräver samarbete.
DN Stockholm. Rakt på sak. Erik Ullenhag.
Han intervjuas pga anklasgelser från poliser mot politikerna vid ungdomskravaller i Rinkeby och Tensta.
Ullenhag säger: Det vi gör nu är att vi har en samhällsoprientering för alla nyanlända både vad gäller jämställdhet, demokrati och föräldrarollen. Det är ett sätt. Föräldrarna som klarar av att ta ansvar fungerar allra bäst föärebyggande.
Ja, det är oerhört viktigt att vi slår fast vad som gäller hos oss. Vad som är astraffbart, och hur det fungerar i det dagliga livet. Vi måste hävda vår egen kultur för att det inte ska bli kaos. Med det menar jag inte att andra människor i Sverige inte ska få leva efter sin kultur, men vi måste hävda de svenska lagarna. Vi måste förklara även enkla saker som kan vara förvirrande för andra. Vi vill inte gå tillbaka till en kultur och vanor vi lämnat. Och det är just vad man gör i Estland där man kräver att nya medborgare ska vara insatta i den estniska kulturen, och hjälpligt ska kunna det estniska språket.
SvD Utrikes. Jan Blomgren skriver om Ukraina.
Nu försöker ju Ukrainas riksåklagare genom att åka till Europas huvudstäder få alla att fösrtå att det är inte av politiska skäl Julia Timosjenko har dömts till fängelse. Hon har verkligen begått brott.
Kanske det, men: Om Renat Kuzmin och hans kolleger på riksåklagarämbetet grävt lika djupt för att hitta olagligheter kring president Janukovitj och dennes närmaste medarbetare skulle säkert många av dem kunna ställas inför rätta. Även om Kuzmin har rätt i sina anklagelser mot Timosjenko är det vetskapen om den utbredda korruptionen i dagens maktelit som gör att den pågående pr-turnén ger en fadd smak i munnen.
Kanske det, men: Om Renat Kuzmin och hans kolleger på riksåklagarämbetet grävt lika djupt för att hitta olagligheter kring president Janukovitj och dennes närmaste medarbetare skulle säkert många av dem kunna ställas inför rätta. Även om Kuzmin har rätt i sina anklagelser mot Timosjenko är det vetskapen om den utbredda korruptionen i dagens maktelit som gör att den pågående pr-turnén ger en fadd smak i munnen.
Ukraina har ännu inte fjärmat sig från det sovjetiska arvet
Den nye kusinen från öster 2
Forts på uppsatsen om “Den nye kusinen från öster” från i går.
Uppsatsförfattaren har analyserat Estlands historia och hans slutdiskussion om den presenteras här i sammandrag. Det som är extra intressant är att han antagligen inte visste något alls om Estland tidigare.
Uppsatsförfattaren har analyserat Estlands historia och hans slutdiskussion om den presenteras här i sammandrag. Det som är extra intressant är att han antagligen inte visste något alls om Estland tidigare.
Slutdiskussion om historien.
För att sammanfatta, så genomgår den svenska synen på Estland en kraftig förvandling från mitten av 80-talet till i dag.
Denna förvandling motsvaras av de politiska förändringar som sker i och med Sovjetunionens och östblockets sammanbrott och den europeiska integrationen även om det faktiska händelseförloppet och den politiska debatten inte alltid är i takt med varandra. I korta drag så framstår diskursen fram till och med 1986/87 som att småstaterna i Baltikum förtrycks av Sovjetmakten, medan vi inget kan göra. Förhoppningar om förändringar uttrycks, men tidsperspektivet är en avlägsen, och kanske onåbar, framtid. Under perioden 1987-90 så revolterar i”de små” och förtjänar vårt söd, frågan är bara hur? Förhoppningar om förändringar uttrycks, men framtiden är osäker. Gradvis blir svensk debatt mer och mer pro-baltisk och handlar mer om konkreta åtgärder för att hjälpa “våra baltiska kusiner mot skolgårdens värsting”. Efter denna brytningsperiod så framstår det som en specifik moralisk plikt för Norden/Sverige att hjälpa Baltikum “till Europa” och detta inom alla områden. Samtidigt debatteras det vad Europa är innan frågan besvaras i och med EU-inträdet 1995. Därefter tar sig diskursen uttryck som ett europeiskt gemenskapsprojekt där esterna är européer som är välförtjänta av medlemskap. Det sker en återupprättelse av Estland i Sveriges kollektiva medvetande och ju närmre idag vi kommer, desto mer lika beskrivs Estland och Sverige, för att slutligen sluta i synen på Estland som en nära europeisk samarbetspartner. I motsats till vad Carlgren anförde om synen på Estland under Mellankrigstiden */ då Estland var en inkörsport till Ryssland och utan gemensamhetskänslor menar jag att det idag snarare rör sig om att Estland är en del av ett östersjöiskt/europeiskt “oss” delvis i motsats till ett ryskt “de”. Ur ett identitetspolitiskt perspektiv handlar det dels om EU-inträdet och skapandet av en europeisk identitet, dels om skapandet av en Östersjöidentitet för att samla Norden och Baltikum och bägge dessa bör förstås i ett sammanhang av Centraleuropas Âterkomst och Kalla Krigets slut. Östersjöidentiteten kan beskrivas som en förvandling av Östersjön från att vara vårt dike mot ryssen till att bli den sammanbindande länken med våra östra grannar, inte minst eftersom hotet från öst förskjuts österut, bort från stränderna.
Ett identitetspolitiskt perspektiv tillför tydligt en rimlig tolkning för att förstå detta händelseförlopp och dess signifikans, inte minst för oss själva, då förändringarna inträffar i vår egen uppfattning om oss själva och våra grannländer. Att denna identitet spelar roll i den politiska processen är påtagligt, då det fungerar som ett oemotsägligt argument för att “vi” ska engagera oss på andra sidan Östersjön. På detta vis påverkar vår identifikation av “oss” och omvärlden tydligt vår politik gentemot “dem”.
Campbell menar att det är utrikespolitik som skapar gränser genom att definiera identiteter istället för tvärtom. I detta fall har Campbell helt rätt: framväxten av en europeisk identitet som bekräftas genom EU-inträdet gör att gränserna förändras och får en annan innebörd. Men den diskurs som finns genomgår inte sin stora förändring vid Estlands självständighetsförklaring, eller Sveriges respektive Estlands EU-inträde. Istället sker förändringen tidigare, innan någon politisk föröndring har inträffat, när en politisk förändring bedöms som möjlig och inte när den sker. Det är så att säga en viss otakt mellan den politiska diskursen och det faktiska händelseförloppet. I vissa fall är den politiska diskursen före, till exempel i fråga om Estlands självständighetsförklaring, i andra fall är den politiska diskursen efter, till exempel gällande Sveriges EU- medlemskap. Samtidigt är det tydligt att diskursen och händelseförloppet står i intim kontakt med varandra.
I News of the Other uppmålas bilden av att den svenska synen på Baltikum fortfarande präglas av att “de” är lite underutvecklade jämfört med “oss”. Den bilden bekräftas vad det gäller 80- och 90-talet, men stämmer inte med utvecklingen under de senare åren, EU-inträdet gör att Estland “europeiseras”. Delvis kan skillnaderna förklaras av att min undersökning har fokuserat på Sveriges Riksdag och inte massmedia, och delvis för att jag går längre fram i tiden.
*/
Sverige upprättar fasta diplomatiska föbindelser med Estland i september 1919, men vägrar att de jure erkänna Estland innan fred slutits med Sovjetunionen och landet erkänts av västmakterna vilket sker 1921. Enligt Wilhelm Carlgren beror oviljan på att Sverige fortfarande betraktade Estland “främst som inkörsportar för handeln med Ryssland” och att det inte fanns några gemensamma traditioner liknande de mellan Sverige och Finland. Redan innan Sverige erkänt Estlands självständighet hade en tvist seglat upp gällande den jordreform som Estland genomdrev 1919, då storgodsen nationaliserades och delades ut till arrendatorer och lantarbetare. Ett antal svenska adelsmän drabbades och yrkade på ersättning. Samtidigt skapade Estland en generös minoritetslagstiftning som kom estlandssvenskarna till del, men trots detta blir inte de kulturella kontakterna särdeles livliga, medan det ekonomiska utbytet blev viktigt.
Här kan man göra några rättelser:
1. Jorden delades inte ut efter jordreformen. Lantbrukarna fick köpa den på förmånliga villkor. Jorden var för länge sedan stulen från den estniska befolkningen, och nu fick de den tillbaka. Alla godsägare fick behålla så mycket mark som behövdes för deras egna behov. De fick betalt, dock inte så stor summa som godsägarna krävde.
2. Skillnaden mellan förhållandena Finland - Sverige och Estland - Sverige är väl egentligen bara att Finland tillhörde Sverige mycket längre tid. När Sverige hade Estland, då var Estland som vilket län i Sverige som helst, men ibland föredrar man att glömma...
3. Sverige erkände inte Estland förrän freden mellan Estland och Ryssland underskrivits. Ingen stat erkände Sovjetunionen. Estland var det första landet som gjorde det, och det var ett krav för att Ryssland skulle skriva på fredsavtalet mellan dem.
1. Jorden delades inte ut efter jordreformen. Lantbrukarna fick köpa den på förmånliga villkor. Jorden var för länge sedan stulen från den estniska befolkningen, och nu fick de den tillbaka. Alla godsägare fick behålla så mycket mark som behövdes för deras egna behov. De fick betalt, dock inte så stor summa som godsägarna krävde.
2. Skillnaden mellan förhållandena Finland - Sverige och Estland - Sverige är väl egentligen bara att Finland tillhörde Sverige mycket längre tid. När Sverige hade Estland, då var Estland som vilket län i Sverige som helst, men ibland föredrar man att glömma...
3. Sverige erkände inte Estland förrän freden mellan Estland och Ryssland underskrivits. Ingen stat erkände Sovjetunionen. Estland var det första landet som gjorde det, och det var ett krav för att Ryssland skulle skriva på fredsavtalet mellan dem.
4. Många av herrgårdarna användes som skolor under den fria tiden.
Som ni förstår är det olika herrgårdar på bilderna ovan.
Den nye kusinen från öster
Nu ska ni få ta del av en annan uppsats om Estland som också är mycket intressant:
Den nye kusinen från öster
Svensk riksdagsdebatt om Estland från 1985 till idag sett ur ett identitetspolitiskt perspektiv.
Skriven av Mattias Gunnarsson,vårterminen 2008
Statsvetenskap/Politices Magisterprogrammet Institutionen för ekonomisk och industriell utveckling, Linköpings universitet.
Tallinn 1985. Innan skyskrapornas tid. När hotell Viru ansågs som högt.
Först ett förtydligande:
med Sverige avses den officiella svenska linjen, så som den kommer till uttryck i politisk debatt i form av riksdagstryck. Den politiska arenan har ett stort inflytande på hur folk tänker. Delvis via massmedia eftersom det är genom media som vi bildar oss en uppfattning om det politiska livet här hemma och även den vidare världen. Man ska dock inte överdriva medias betydelse, utan det finns bättre skäl att studera Riksdagen i sig för att finna den politiska debatten. Inte minst när undersökningen gäller själva debatten. Samtidigt måste man ha i åtanke att det viktiga är inte bara vad som sägs utan hur det sågs, vem som säger det och varför; alltså, det är inte bara den faktiska texten eller det faktiska uttalandet som är relevant, utan även kontexten. Det går alltså̂ inte bara att besvara syftet enbart med att acceptera politiska deklarationer okritiskt och ordagrant, i synnerhet inte som jag strävar efter att gå djupare. /../ startpunkten till riksdagens verksamhets år 1985/86, för att detta är när Mikhail Gorbatjov har blivit vald till generalsekreterare i Sovjetunionens Kommunistiska Parti och innan hans försök att förändra såväl stat som parti har påbörjats på det nationella planet. Utrikespolitiskt är det ingen större skillnad mellan 70-talet och mitten av 80-talet; Sovjet, järnridå̂n och det Kalla Kriget förväntas bestå för alltid och det är bara att acceptera detta faktum.
Sedan reder Martinsson ut vad Baltikum egentligen är, och det är oerhört väsentligt eftersom de flesta av oss, som tror oss veta något faktiskt har fel. Ants och jag har t.ex. kommit i delo med olika journalister som trodde att de baltiska länderna har samma kultur, samma tänkesätt.
med Sverige avses den officiella svenska linjen, så som den kommer till uttryck i politisk debatt i form av riksdagstryck. Den politiska arenan har ett stort inflytande på hur folk tänker. Delvis via massmedia eftersom det är genom media som vi bildar oss en uppfattning om det politiska livet här hemma och även den vidare världen. Man ska dock inte överdriva medias betydelse, utan det finns bättre skäl att studera Riksdagen i sig för att finna den politiska debatten. Inte minst när undersökningen gäller själva debatten. Samtidigt måste man ha i åtanke att det viktiga är inte bara vad som sägs utan hur det sågs, vem som säger det och varför; alltså, det är inte bara den faktiska texten eller det faktiska uttalandet som är relevant, utan även kontexten. Det går alltså̂ inte bara att besvara syftet enbart med att acceptera politiska deklarationer okritiskt och ordagrant, i synnerhet inte som jag strävar efter att gå djupare. /../ startpunkten till riksdagens verksamhets år 1985/86, för att detta är när Mikhail Gorbatjov har blivit vald till generalsekreterare i Sovjetunionens Kommunistiska Parti och innan hans försök att förändra såväl stat som parti har påbörjats på det nationella planet. Utrikespolitiskt är det ingen större skillnad mellan 70-talet och mitten av 80-talet; Sovjet, järnridå̂n och det Kalla Kriget förväntas bestå för alltid och det är bara att acceptera detta faktum.
Sedan reder Martinsson ut vad Baltikum egentligen är, och det är oerhört väsentligt eftersom de flesta av oss, som tror oss veta något faktiskt har fel. Ants och jag har t.ex. kommit i delo med olika journalister som trodde att de baltiska länderna har samma kultur, samma tänkesätt.
Norden, utom Island, och Baltikum. Vad har vi gemensamt?
Unfortunately most if not all people outside Estonia talk about something called “The Baltics”. This is an interesting concept, since what the three Baltic states have in common almost completely derives from shared unhappy experiences imposed upon us from outside: occupations, deportations, annexations, sovietization, collectivization, Russification. What these countries do not share is a common identity.
Till detta kan läggas att esterna själva inte identifierar sig som balter utan som nordbor, i likhet med finnarna (som under en period räknades som ett baltiskt land).
Estland har en lång gemensam historia med Sverige och Finland, detta gäller även Lettland, men inte i lika hög grad; i princip har de olika delarna av dagens Lettland ingen gemensam historia före 1918. (Gränsen mellan Estland och Lettland var så vag, att det var britterna som fick föreslå ett beslut i frågan efter frihetskriget. Det var Livland som var problemet. Det område som låg mellan det nordliga Estland och den sydliga delen av nuvarande Lettland. Det området var uppkallat efter liverna, ett finsk-ugriskt folk som inte längre fanns. Som exempel:Henrik av Livonia dvs. Livland kallas numera Henrik av Lettland. Kanske för att han levde i den delen som numera tillhör Lettland.) Litauen däremot har historisk koppling till Polen, Vitryssland och Ukraina vilket inte minst synts i Polens och Litauens agerande i samband med den i”orangea revolutionen” i Ukraina. De provinser som motsvarar dagens Estland och större delen av Lettland styrdes länge av tyskbaltiska adelsmän och hade en särställning inom Ryssland medan Litauen hade en annorlunda position som en provins erövrad frå̂n det Polsklitauiska Samväldet. Rent historiskt saknar Litauen en tysk överklass och stadsbefolkning, men har istället en judisk stadsbefolkning och en poloniserad adel. Ifrå̂ga om religion är Lettland och Estland övervägande lutheranska medan Litauen är katolskt, språkligt så̂ är lettiska och litauiska släkt med varandra och mera avlägset med de slaviska språken, men släktskapet är så̂ pass avlägset att letter och litauer inte förstå̂r varandras språk. Estniskan är släkt med finskan och därmed inte ens indoeuropeisk. Även i övrigt beskrivs de kulturella skillnaderna som stora och Duvold påpekar också̂ att de tre olika folken inte anser sig ha någon gemensam identitet.
Det är inte bara vi svenskar som misstar oss på den här punkten. De tre länderna har haft problem i EU pga. att så många tror att de är mer lika än de är. Jag påminner om det Nordisk- Baltiska samarbetet där Litauen nu vill dra sig ur. Självklart. Landet har inte mycket gemensamt med de andra länderna i gruppen. Jag hoppas bara att de övriga ändå fortsätter samarbetet. Det är så viktigt att de blir en tung röst för den norra delen av Europa.
Maj 20, 2012 Några fina bilder från Väike Maarja från förr.
I dag vill jag visa några fina bilder från Väike Maarja från förr. Ni som har tittat i gamla svenska album från 1900-talets början kommer känna igen er, och känner kanske som jag, att esterna och svenskarna verkligen är syskon.
https://sites.google.com/site/vaikemaarjamuseumse/
Här hittar ni några internet-utställningar Marju Metsman har satt ihop. Jag lyckas inte få fram dem genom att klicka på rubrikerna här nedan. Det bästa är att gå in på sidan ovan, men läsa den svenska texten först.
|
Maj 18, 2012 Slaget vid Lebavere.
Jag har fått ett hedersuppdrag. Jag ska översätta text på Väike Maarja museums hemsida. Till svenska. Och det är bara för att ni alla ska kunna förstå allt som gömmer sig i den kommunen. Jag började med lite historia:
Slaget vid Lebavere.
Ett slag mellan Röda Armésoldater som retirerade från Tallinn och hemvärnet ägde rum i skogarna här den 8 september 1941. Det var ca 200 ryska soldater.
Från de närliggande byarna drogs 36 eller 38 män ihop, de flesta av dem ditkallade av den lokale skogsägaren Kaarel Kasesalu.
Fänriken Tarmo Undla, hemvärnets chef, delade upp männen i två grupper. 10 - 12 män skickades mot det öppna fältet i öster för att möta de retirerande ryssarna. En större grupp rörde sig genom skogen i väst för en huvudattack. Tre skvadroner formades av denna grupp. Attacken sattes igång. Kaarel Kasesalu, den förste skvadronens ledare, dödades av en fiendekula som träffade huvudet. Helmut Green, en i den andra skvadronen skickades fram och blev allvarligt skadad. Bland ryssarna rådde kaos eftersom de var tvingade till denna oväntade strid. Av ryssarna dödades 14 och skadades 5. Några fler hittades senare i skogen. De retirerande ryska armésoldaterna sköt arbetare vid vägen. Juhan Tamm blev allvarligt skadad.
Slaget vid Lebavere.
Ett slag mellan Röda Armésoldater som retirerade från Tallinn och hemvärnet ägde rum i skogarna här den 8 september 1941. Det var ca 200 ryska soldater.
Från de närliggande byarna drogs 36 eller 38 män ihop, de flesta av dem ditkallade av den lokale skogsägaren Kaarel Kasesalu.
Fänriken Tarmo Undla, hemvärnets chef, delade upp männen i två grupper. 10 - 12 män skickades mot det öppna fältet i öster för att möta de retirerande ryssarna. En större grupp rörde sig genom skogen i väst för en huvudattack. Tre skvadroner formades av denna grupp. Attacken sattes igång. Kaarel Kasesalu, den förste skvadronens ledare, dödades av en fiendekula som träffade huvudet. Helmut Green, en i den andra skvadronen skickades fram och blev allvarligt skadad. Bland ryssarna rådde kaos eftersom de var tvingade till denna oväntade strid. Av ryssarna dödades 14 och skadades 5. Några fler hittades senare i skogen. De retirerande ryska armésoldaterna sköt arbetare vid vägen. Juhan Tamm blev allvarligt skadad.
Monumentet.
Ett monument till K. Kasesalus ära ställdes upp på slagfältet den 8 september 1942. Det gömdes 1949 för att inte förstöras (av ockupanterna) och togs åter fram på 55-årsdagen av slaget den 8 september 1996.
Och så deportationerna:
Sovjetunionens förtryck. Deportationerna.
Arresteringarna i Estland inleddes omedelbart efter den sovjetiska arméns inmarsch i juni 1940. Den 14 Juni 1941 ägde massdeportationer rum. Husen belägrade på natten; folket vaknade, och möttes av de rödas order om deportering. De fick två timmar att packa och fölrdes under bevakning till järnvägsstationerna där boskapsvagnar väntade på dem.
Männen skildes från sin famil och skickades till fångläger. (Eller dödades under resan. Det hände bl.a. Õies pappa) Alla män som deporterades eller greps 1941 dömdes till döden. Endast i de fall där en dödsdom omvandlades till fängelse slapp de fångläger, men också de som skickades till arbetsläger dog av mycket hårt arbete, hunger och sjukdomar.
Familjerna som deporterades 1941 kom ofta till obebodda områden eller områden med låg population där deras äldsta barn och de äldre dog av hunger eftersom föräldrarna sparade de sista bitarna av mat för sina små barn. Därför hamnade också många barn på barnhem.
Enligt tillgängliga uppgifter var det 10,157 människor som deporterades under 1941.
Den 25 Mars 1949 påbörjades nya massdeportationer. Det var samma fasor som vid tidigare utvisningar. Men den här gången hann människor uppfatta hoten. (Ihopsamling av lastbilar och tåg, rykten, varningar). På grund av detta fick många människor möjlighet att gömma sig.
En resa till Sibirien varade cirka tre veckor. Resan präglades av brist på utrymme, luft och mat. När de kom fram till slutstationen beordrades de att stiga av vagnarna och “slavmarknaden” kunde börja.Det var kolhoschefer som började välja sina anställda. De som såg ut att kunna arbeta, var de första som valdes av “Herrarna”. Först mot slutet började kvinnor, barn och äldre väljas ut.
De deporterade togs emot av lokalbefolkningen och fick flytta in i hus där människor redan bodde trångt. Esterna själva byggde senare ett litet hus i obränt tegel. Esterna kallade sitt hus Lerhuset, men lokalbefolkningen kallade det Estland.
De deporterade stöttade varandra, men hade också en god relation med sibirierna. Esterna respekterades för sitt hårda arbete, sin snabbhet och pliktkänsla.
25 mars 1949 var det 20,702 människor som deporterades från Estland, av dem var 1860 från Lääne Virumaa, 125 personer från Vao kommun (numera Väike Maarja).
De deporterade släpptes under 1957 och 1958.
Och så deportationerna:
Sovjetunionens förtryck. Deportationerna.
Arresteringarna i Estland inleddes omedelbart efter den sovjetiska arméns inmarsch i juni 1940. Den 14 Juni 1941 ägde massdeportationer rum. Husen belägrade på natten; folket vaknade, och möttes av de rödas order om deportering. De fick två timmar att packa och fölrdes under bevakning till järnvägsstationerna där boskapsvagnar väntade på dem.
Männen skildes från sin famil och skickades till fångläger. (Eller dödades under resan. Det hände bl.a. Õies pappa) Alla män som deporterades eller greps 1941 dömdes till döden. Endast i de fall där en dödsdom omvandlades till fängelse slapp de fångläger, men också de som skickades till arbetsläger dog av mycket hårt arbete, hunger och sjukdomar.
Familjerna som deporterades 1941 kom ofta till obebodda områden eller områden med låg population där deras äldsta barn och de äldre dog av hunger eftersom föräldrarna sparade de sista bitarna av mat för sina små barn. Därför hamnade också många barn på barnhem.
Enligt tillgängliga uppgifter var det 10,157 människor som deporterades under 1941.
Den 25 Mars 1949 påbörjades nya massdeportationer. Det var samma fasor som vid tidigare utvisningar. Men den här gången hann människor uppfatta hoten. (Ihopsamling av lastbilar och tåg, rykten, varningar). På grund av detta fick många människor möjlighet att gömma sig.
En resa till Sibirien varade cirka tre veckor. Resan präglades av brist på utrymme, luft och mat. När de kom fram till slutstationen beordrades de att stiga av vagnarna och “slavmarknaden” kunde börja.Det var kolhoschefer som började välja sina anställda. De som såg ut att kunna arbeta, var de första som valdes av “Herrarna”. Först mot slutet började kvinnor, barn och äldre väljas ut.
De deporterade togs emot av lokalbefolkningen och fick flytta in i hus där människor redan bodde trångt. Esterna själva byggde senare ett litet hus i obränt tegel. Esterna kallade sitt hus Lerhuset, men lokalbefolkningen kallade det Estland.
De deporterade stöttade varandra, men hade också en god relation med sibirierna. Esterna respekterades för sitt hårda arbete, sin snabbhet och pliktkänsla.
25 mars 1949 var det 20,702 människor som deporterades från Estland, av dem var 1860 från Lääne Virumaa, 125 personer från Vao kommun (numera Väike Maarja).
De deporterade släpptes under 1957 och 1958.
I Väike Maarjasria museum kan man se utställningen "Historien om familjers" Det är cirka sju familjer som gick igenom skräcken. Det finns nästan 170 fotografier och ett stort antal av arkiverade dokument. (Här visas också historien om Õie, min väninna som har berättat sin historia för mig.)
Demokratier...4
Nu måste jag skriva om hur esterna behandlar ryssar enligt uppsatsen “Demokratier i ...” (14, 15 och 16 maj).
Citat:
Tillsammans med Lettland är Estland det land i Östeuropa som har det högsta antalet människor med utländsk bakgrund. Detta beror på den massiva invandringen av rysktalande under Sovjettiden. Den etniska frågan om medborgarskap har sedan självständighetsdebatten dominerat estländsk politik (Daatland & Svege 2000, s. 254). I Estland har språket blivit en stark etnisk skiljelinje mellan estländare och ickeestländare, som främst representeras av den rysktalande etniska minoriteten. I Estland bor det ca en miljon infödda estländare och en halv miljon rysktalande människor (Ibid., 61).
Det antalet stämmer inte. Nu räknar man med att det är ungefär 30 % av befolkningen som är rysktalande, och många av dem är helt assimilerade i det estniska samhället, man ser ryska efternamn överallt. Tidningar ges ut på båda språken. TV-program ges även på ryska. All reklam finns på båda språken och rysktalande tjänstemän inom många administrationer. Som Hanno brukar säga: de som vill leva här, de kallar sig “ryskspråkiga ester”, men de talar också estniska. Naturligtvis finns det också ryssar som saknar sina tidigare privilegier. De var ett folk som man inte fick kritisera. Det var alltid rysktalande expediter i affärerna, en maktställning. De meddelade sina vänner när de fått in en vara i affären.
Citat:
Tillsammans med Lettland är Estland det land i Östeuropa som har det högsta antalet människor med utländsk bakgrund. Detta beror på den massiva invandringen av rysktalande under Sovjettiden. Den etniska frågan om medborgarskap har sedan självständighetsdebatten dominerat estländsk politik (Daatland & Svege 2000, s. 254). I Estland har språket blivit en stark etnisk skiljelinje mellan estländare och ickeestländare, som främst representeras av den rysktalande etniska minoriteten. I Estland bor det ca en miljon infödda estländare och en halv miljon rysktalande människor (Ibid., 61).
Det antalet stämmer inte. Nu räknar man med att det är ungefär 30 % av befolkningen som är rysktalande, och många av dem är helt assimilerade i det estniska samhället, man ser ryska efternamn överallt. Tidningar ges ut på båda språken. TV-program ges även på ryska. All reklam finns på båda språken och rysktalande tjänstemän inom många administrationer. Som Hanno brukar säga: de som vill leva här, de kallar sig “ryskspråkiga ester”, men de talar också estniska. Naturligtvis finns det också ryssar som saknar sina tidigare privilegier. De var ett folk som man inte fick kritisera. Det var alltid rysktalande expediter i affärerna, en maktställning. De meddelade sina vänner när de fått in en vara i affären.
Jag minns också 1978 när vi åkte med vice stadsarkitekten Leetma i hans tjänstebil hem till bostaden i Nõmme. Det var en rysk chaufför, vi fick tecken att behandla chauffören som den mest respektable av oss. Vår värd talade själv mycket ödmjukt och fick barska svar av chauffören. När vi åkte hem med en annan rysk chaufför fick vi inte upp en av bakdörrarna så vi kunde inte sätta oss i bilen. Chauffören läste en bok och hade inte tid med oss. Ants gick runt bilen och fick upp den nadra dörren. Vi gick in och började färden till hotell Viru.
Lasnamäe.
För några år sedan sa vi till vår optiker i Lasnamäe, där de flesta ryssarna bor: “Vad trevligt att ni är så vänliga mot de ryska kunderna, i Sverige tror man att ni är otrevliga mot dem.” Hon tittade på oss med mörka ögon. Vänligheten försvann en stund. “Svenskarna skulle bara veta hur de behandlade oss tidigare!” Ja, det är något som aldrig, aldrig diskuterats i Sverige. Vad tror svensken egentligen. Tja, tydligen trodde svenskar t.ex. att man nedmonterade alla fängelser i Estland när landet blev fritt. Eller vad trodde man när man sa att Sverige inte skulle ge bidrag till länder med så usla fängelser? Det hade bara gått några år efter befrielsen. Ja, ja, jag vet att jag skrivit om det tidigare, men jag blir så upprörd när jag tänker på det.
Esterna har inte behandlat ryssarna illa. Punkt. Vid befrielsen sköts inte ett enda skott! Har man hört talas om det tidigare? Ett land som befriar sig utan att någon mister livet?
Jag tänker på det ryska paret som flyttade till Ryssland 1991 eftersom de var övertygade om att esterna skulle behandla dem illa som hämnd för vad ryssarna utsatt esterna för. Nu kommer de tillbaka ibland för att hälsa på sina vuxna barn som stannade kvar och lever ett mycket bättre liv i Estland än de själva gör i Ryssland. Är vi åter utsatta för propaganda från Ryssland? De har alltid haft en effektiv propagandaapparat, och lurat många.
En grupp kom resande från ryssområdena i östra Estland till Riksdagshuset i Tallinn på 1990-talet för att klaga på att deras pensioner var mycket lägre än den etniskt estniska befolkningens. En riksdagsman kom ut till dem och förklarade att det inte var så. Alla har samma pension. De trodde honom inte eftersom han var est. Inte förrän en rysktalande riksdagsman sa samma sak åkte de hem. Informationen hade pensionärerna fått från rysk radio och TV, som de alltid lyssnar på, ser på. Estland angrips, svartmålas, varje dag i rysk media.
Mellan 1945 till 1950 emigrerade över 240.000 personer till Estland från andra delar av Sovjetunionen. De var lockade av den högre levnadsstandarden och de bättre lönerna (Ibid., 255 256).
Det var inte den ryska intelligensian som kom kan man säga, däremot fick de bostäder i de nya områdena där esterna hade hoppats få bo.
Mellan 1945 till 1950 emigrerade över 240.000 personer till Estland från andra delar av Sovjetunionen. De var lockade av den högre levnadsstandarden och de bättre lönerna (Ibid., 255 256).
Det var inte den ryska intelligensian som kom kan man säga, däremot fick de bostäder i de nya områdena där esterna hade hoppats få bo.
Den stora invandringen sågs av estländarna som ett försök att russifiera landet. Detta tillsammans med smärtsamma minnen från andra världskriget och från det sovjetiska väldet föder fortfarande mycket av den bitterhet som finns emot Ryssland och ryssarna. De allra flesta estländare känner därför en motvilja mot den ryska kulturen. (Kära någon! Det sovjetiska väldet ruinerade esterna. De stal allt från dem, även deras människovärde. De skickade dem till helvetet i Sibirien. De förstörde det mesta som esterna byggt upp under sina få år av frihet. Allt skedde när makten fanns i Moskva. Kan man missunna esterna att känna “motvilja”?)
Estländarna ser sig istället som ett nordiskt folk som hör till västvärldens kultur och distanserar sig därigenom från den ryska (Ibid., 257).
De rysktalande som invandrade till Estland kom att jobba inom industrin, i den statliga administrationen eller som militärer. (Alltså med all makt hos sig. De arbetade på ställen som var stängda för ester, av säkerhetsskäl.) De allra flesta rysktalande känner en koppling till Ryssland, men de ser Estland som sitt hemland. Vid Estlands frigörelse från Sovjet stödde över 55 % av de rysktalande detta, idag är denna siffra nästan 100 %. De flesta rysktalande vill ha medborgarskap i Estland, eftersom de föredrar det estniska politiska systemet framför det ryska som de har en negativ bild av (ibid., 258259). Efter att ha tillhört det övre skicket i Estland blev de rysktalande en minoritet bland en hotfull majoritet (?) över en natt och hade inte någon representant i det nya estniska parlamentet (Ibid., 259). De förlorade även alla privilegier och de omfattande reprivatiseringarna gjorde att de flesta tappade sina ägor (mark och byggnader), som omfördelades bland etniska ester. (Hallå!! Alla blev ägare till den lägenhet de bodde i om huset ägdes av staten. Ägarna som fick tillbaka sina hem skulle ge de boende en ny bostad. Ingen fick kastas ut på gatan. Det kostade en hel del för en husägare kan jag berätta. Ants fick tillbaka hus, och en hyresgäst valde att flytta till Ryssland, några valde att bo kvar, resten fick erbjudande om nya bostäder.) Trots att de rysktalande i Estland är starkt organiserade, i jämförelse med minoriteter i andra f.d. Sovjetstater, finns det problem att bygga upp en ny starkare organisation som kan representera dem (Ibid., 261262).
I Estland finns det en lag som skyddar varje minoritets självständighet och kultur, den gäller för alla minoriteter som har minst 3000 medlemmar. De måste dock vara medborgare i Estland för att lagen skall gälla, vilket som tidigare nämnts de flesta rysktalande inte är (Ibid., 266). I parlamentet finns sedan 1998 en lag som säger att parlamentarikerna måste kunna flytande estniska. P.g.a. problemen med att lära sig estniska utgör detta ett effektivt hinder mot att få in rysktalande i parlamentet (Ibid., 267). Det finns ett stort antal olika partier som representerar dem, dessa kan dock aldrig bli stora eftersom de bara vänder sig till vissa delar av minoriteten (Ibid., 270). Under valet 1994 lyckades bara två av tre de rysktalande partierna samla in de 200 underskrifter som krävs för registrering. Detta beror på att den rysktalande minoriteten är många olika etniciteter i sig eftersom de invandrade från olika delar av Sovjetunionen (Ibid., 261262). Det finns rysktalande medlemmar i estniska partier, men ingen av dessa har hittills valts för att representera någon estniskt parti (Ibid., 271). Numera finns det rysktalande på viktiga poster. Vice borgmästaren i Tallinn, Kõlvart är ett sådant exempel.
Vid Estlands självständighet valde parlamentet att använda jus sanguinis, blodets rätt, vid medborgarskapsfrågan. Alltså endast de som före den 16 juni 1940 varit medborgare i den gamla republiken skulle få medborgarskap, eller deras avkomma. Vi skall inte heller glömma att under denna tid var de styrandes första prioritet att skydda den estländska kulturen, språket och den nya republiken från det då fortfarande existerande Sovjet. Blir man förvånad. Det var ju detta som cvar orsaken till att de är en nation.) Alla rysktalande emigranter räknades därför snarare som ockupanter och fick därför inget medborgarskap. För att som invandrade få estniskt medborgarskap idag måste personen vara minst 15 år, ha bott i Estland i minst fem år och vara examinerad i estniska språket. Personen måste dessutom ha goda kunskaper om den estniska konstitutionen och medborgarrättsakten samt ha en inkomst så att personen kan försörja sig och sin familj. Personen måste även svära trohet och lydnad till den estniska staten. Via ett tillägg som infördes 1998, blir alla barn som föds i Estland automatiskt medborgare om inte de eller deras föräldrar har medborgarskap i ett annat land (Ibid., 263265). Är dessa bestämmelser så märkliga? Esterna hade ju helt klart för sig vilken kultur alla tillhört i femtio år. En kultur som de ville radera så snabbt som möjligt eftersom den var så grym och inhuman.
Under sovjettiden var både ryska och estniska officiella språk i Estland, men ryskan hade betydligt högre status, detta gjorde att ytterst få av de ryska emigranterna lärde sig estniska. Därigenom skapades ytterligare en segmentering som i många fall kvarstår än idag; rysktalande barn går till ryska skolor och estniska barn går till estniska skolor (ibid., 257). Estniska är ett finskugriskt språk med ett komplext grammatiskt system, som är svårt att lära sig. Jag kan intyga att det går att lära sig så mycket som krävs för medborgarskap. Speciellt för de rysktalande, som i de flesta fall inte har genomfört några tidigare språkstudier (Ibid., 261).
De rysktalande som invandrade till Estland kom att jobba inom industrin, i den statliga administrationen eller som militärer. (Alltså med all makt hos sig. De arbetade på ställen som var stängda för ester, av säkerhetsskäl.) De allra flesta rysktalande känner en koppling till Ryssland, men de ser Estland som sitt hemland. Vid Estlands frigörelse från Sovjet stödde över 55 % av de rysktalande detta, idag är denna siffra nästan 100 %. De flesta rysktalande vill ha medborgarskap i Estland, eftersom de föredrar det estniska politiska systemet framför det ryska som de har en negativ bild av (ibid., 258259). Efter att ha tillhört det övre skicket i Estland blev de rysktalande en minoritet bland en hotfull majoritet (?) över en natt och hade inte någon representant i det nya estniska parlamentet (Ibid., 259). De förlorade även alla privilegier och de omfattande reprivatiseringarna gjorde att de flesta tappade sina ägor (mark och byggnader), som omfördelades bland etniska ester. (Hallå!! Alla blev ägare till den lägenhet de bodde i om huset ägdes av staten. Ägarna som fick tillbaka sina hem skulle ge de boende en ny bostad. Ingen fick kastas ut på gatan. Det kostade en hel del för en husägare kan jag berätta. Ants fick tillbaka hus, och en hyresgäst valde att flytta till Ryssland, några valde att bo kvar, resten fick erbjudande om nya bostäder.) Trots att de rysktalande i Estland är starkt organiserade, i jämförelse med minoriteter i andra f.d. Sovjetstater, finns det problem att bygga upp en ny starkare organisation som kan representera dem (Ibid., 261262).
I Estland finns det en lag som skyddar varje minoritets självständighet och kultur, den gäller för alla minoriteter som har minst 3000 medlemmar. De måste dock vara medborgare i Estland för att lagen skall gälla, vilket som tidigare nämnts de flesta rysktalande inte är (Ibid., 266). I parlamentet finns sedan 1998 en lag som säger att parlamentarikerna måste kunna flytande estniska. P.g.a. problemen med att lära sig estniska utgör detta ett effektivt hinder mot att få in rysktalande i parlamentet (Ibid., 267). Det finns ett stort antal olika partier som representerar dem, dessa kan dock aldrig bli stora eftersom de bara vänder sig till vissa delar av minoriteten (Ibid., 270). Under valet 1994 lyckades bara två av tre de rysktalande partierna samla in de 200 underskrifter som krävs för registrering. Detta beror på att den rysktalande minoriteten är många olika etniciteter i sig eftersom de invandrade från olika delar av Sovjetunionen (Ibid., 261262). Det finns rysktalande medlemmar i estniska partier, men ingen av dessa har hittills valts för att representera någon estniskt parti (Ibid., 271). Numera finns det rysktalande på viktiga poster. Vice borgmästaren i Tallinn, Kõlvart är ett sådant exempel.
Vid Estlands självständighet valde parlamentet att använda jus sanguinis, blodets rätt, vid medborgarskapsfrågan. Alltså endast de som före den 16 juni 1940 varit medborgare i den gamla republiken skulle få medborgarskap, eller deras avkomma. Vi skall inte heller glömma att under denna tid var de styrandes första prioritet att skydda den estländska kulturen, språket och den nya republiken från det då fortfarande existerande Sovjet. Blir man förvånad. Det var ju detta som cvar orsaken till att de är en nation.) Alla rysktalande emigranter räknades därför snarare som ockupanter och fick därför inget medborgarskap. För att som invandrade få estniskt medborgarskap idag måste personen vara minst 15 år, ha bott i Estland i minst fem år och vara examinerad i estniska språket. Personen måste dessutom ha goda kunskaper om den estniska konstitutionen och medborgarrättsakten samt ha en inkomst så att personen kan försörja sig och sin familj. Personen måste även svära trohet och lydnad till den estniska staten. Via ett tillägg som infördes 1998, blir alla barn som föds i Estland automatiskt medborgare om inte de eller deras föräldrar har medborgarskap i ett annat land (Ibid., 263265). Är dessa bestämmelser så märkliga? Esterna hade ju helt klart för sig vilken kultur alla tillhört i femtio år. En kultur som de ville radera så snabbt som möjligt eftersom den var så grym och inhuman.
Under sovjettiden var både ryska och estniska officiella språk i Estland, men ryskan hade betydligt högre status, detta gjorde att ytterst få av de ryska emigranterna lärde sig estniska. Därigenom skapades ytterligare en segmentering som i många fall kvarstår än idag; rysktalande barn går till ryska skolor och estniska barn går till estniska skolor (ibid., 257). Estniska är ett finskugriskt språk med ett komplext grammatiskt system, som är svårt att lära sig. Jag kan intyga att det går att lära sig så mycket som krävs för medborgarskap. Speciellt för de rysktalande, som i de flesta fall inte har genomfört några tidigare språkstudier (Ibid., 261).
De tuffa, och enligt de rysktalande förnedrande, reglerna för medborgarskap har gjort att endast en mycket liten del av den rysktalande minoriteten har lyckats att ta medborgarskap. Många har också valt att inte försöka ta estniskt medborgarskap eftersom det kan leda till sociala repressalier inom den egna etniska gruppen. Många av de rysktalande är därför ryska medborgare eftersom det är lättare att få medborgarskap i Ryssland (Ibid., 263265). Alla har fått behålla sitt liv, vilket esterna inte fick. Esterna tvingades till att lära sig ryska i skolan, de gick ett tionde år därför.
Esternas syn på den rysktalande minoriteten är klar; de måste anpassa sig efter vad som nu gäller i Estland. Den generella trenden är dock att de rysktalande tycker att de har mycket gemensamt med esterna och vill kunna anpassa sig, om rätt förutsättning och hjälpmedel fanns. Esterna och staten Estland visar däremot endast vaga tecken på att välkomna och hjälpa den rysktalande minoriteten (Ibid., 263). Den etniska frågan har även format en något negativ bild av landet på det internationella planet, vilket kan kopplas till landets tämligen låga resultat i demokratiskt index. Den starka intressekonflikten verkar dock fortsätta att dela upp Estland i estländare (ester) och rysktalande. Detta styrks genom att bara 5 % av esterna gifter sig med någon ur den rysktalande minoriteten (Nørgaard m.fl. 1996, s. 176).
Programmet Kolmnurk / Triangel.
Just nu ser vi ett program estniska E-TV2 på ryska med estnisk översättningstext där man diskuterar ryssarnas roll i Estland. De diskuterar bl.a. estniska språket. Att estniska måste vara språket i Estland anser de vara självklart. Av de tre paneldeltagarna är det bara en som inte talar perfekt estniska, men hans dotter gör självklar det, säger han.
Ungdomar som intervjuas i programmet vill gärna flytta utomlands för att slippa lära sig estniska. Undrar om de kommer lära sig det landets språk då?
Nu tänker jag på ryssen i Lasnamäe som 1994 sa att han skulle flytta till Kanada för att slippa lära sig något annat språk än ryska.
Ungdomarna tror att det är bättre i alla andra länder, och funderar på allvar att flytta, men de som åker till Ryssland kommer tillbaka efter en tid.
Ett problem är att skolbarnen inte får de rätta upplysningar i skolan. Lärarna borde naturligtvis förbereda barnen på att de måste kunna estniska om de vill fortsätta med högre studier. Även yrkeshögskolor räknas till högre studier. Man behöver dock inte längre, som under ockupationen, gå i skola i tre år för att lära sig köra traktor.
De estniska företagen måste få hjälp att anställa ungdomar, precis som i Sverige.
Ungdomens drömmar får de via internet: stora villor, fina bilar. De får idé om att alla har det just så, berättar en paneldeltagare. Skolorna måste berätta hur vanligt folk lever. De flesta i Estland lever som “vanligt” folk.
Problemet just nu är den stora arbetslösheten. De rysktalande ungdomarna saknar ofta utbildning och kan inga andra språk än ryskan.
Polariseringen är mycket stor hos ryska barn. Många ofta mycket duktiga, talar estniska och studerar på högskolor. Många på yrkesskolor är duktiga men kan inte estniska. För dem är det sämre utsikter hur duktiga de än är som yrkesarbetare. Detta berättar Marju Lauristin i en intervju. “Vi förbjöds se världen runt oss. Nu kan alla resa. Ryssen bör komma ihåg hur vi levde... “
Många kommer tillbaka med nya erfarenheter, även de ryska ungdomarna, som kan estniska, om de inte talar perfekt engelska, franska, ryska osv. Estland måste se till att alla ungdomar kan säga att “Jag har alla möjligheter i Estland.” men då måste ryska skolor berätta om vad som gäller, och de ska komma ihåg hur det var för tjugo år sedan. De ryska “imigranterna” var faktiskt både ockupanter och “slavägare”.
Alla måste hjälpa till för ungdomarnas bästa. De måste ha samma läromedel, inga böcker som förtalar Estland. Staten måste se till att alla kännder sig som medborgare. Estland har ett stort fel säger en i programmet. Högre utbildning kostar, och ungdomarna måste ta studielån. Många länder har gratis utbildning, tror de.
Varför engagerar jag mig så djupt i Estlands situation. Jag tror att problemen stämmer så väl med det jag lärde mig i söndagsskolan när jag var fem år. När jag bestämde mig för att jag måste studera vuxenvärlden för att förstå varför man inte kan lita på vuxna människor.
Så här ser jag det i korthet:
1. Efter att Sovjet ockuperade Estland sa vi inget i Sverige. Vi talade aldrig om esternas situation, hur de behandlades. När esterna här i Sverige försökte stoppades de. Harri Kiisk som bl.a. arbetade på estniska tidningen Teataja har berättat om han och många andra blev stoppade när de försökte få träffa en redaktion för att göra tillrättalägganden. Det är dessutom min egen erfarenhet.
2. När Estland blev fritt protesterades svenskar vilt i våra media om förhållkandena i landet. Jag har skrivit om det många gånger. "Esterna behandlar ryssarna illa. Esterna är nazister." etc.etc.
Det här betyder att när ryssarna hade makten i Estland, då vågade svenskarna inte säga något, men ett lilleputtland som Estland kan man ge sig på fullständigt ohämmat ,och dessutom utan att kontrollera sanningshalten. Alltså: typiskt “vuxna människor”, de vänder kappan efter vinden! Du kan aldrig lita på vad de säger. Du måste kontrollera allt!
Demokratierna...3
Demokratierna i spillrorna... forts i går.
estnisk polis.
Nu gäller det en jämförelse om stabiliteten och korruptionen i de båda undersökta länderna.
Först Estland:
Från 1300-talet fram till första världskriget har danskar, svenskar, polacker, ryssar och tyskar erövrat och slagits mot eller i Estland. Mellan 1712 till 1918 lydde Estland under den ryska tsaren men i kaoset som uppstod efter första världskrigets slut utropade sig landet som en självständig demokratisk republik, vilket Sovjetunionen och västmakterna accepterade (Daatland & Svege 2000, s. 5051).
(Märkligt att ett frihetskrig mot de två stormakterna Ryssland och Tyskland kan förringas så. Sovjetmakten erkände Estland som fri stat i jan 1920 i Tartu när esterna som motprestation erkände Sovjetunionen som fri stat. Estland var det första landet i världen som gjorde det.)
Självständigheten kom dock att bli kortvarig, efter andra världskriget kom Estland att inlemmas i det då expanderande Sovjetunionen och blev en av många stater bakom järnridån. (så beskrivs den hänsynslösa ockupationen.) Estland blev en nyckelstat i det sovjetiska imperiet, här fanns isfria hamnar och strategiskt bra platser för militära installationer (Internet 8).
Det skulle dröja 46 år innan Estland än en gång skulle bli en fri och självständig stat. /../ Estland har med andra ord haft en brokig och instabil historia, men estländarna har alltid sett sig själva som just estländare (Nej, som “ester”. Estländare är alla i Estland boende, ester är de med estnisk identitet. Jfr finnar och finländare.) och inte som ryssar, tyskar, polacker eller svenskar. De orsaker till instabilitet som idag tydligast kan utläsas är de som är kopplade till den negativt särbehandlade ryska minoriteten.
Intressant. Den ryska befolkningen är inte negativt särbehandlad. Här sprids åter den negativa attityden mot ester vi sett så många gånger.
Enligt FN:s Human Development Report från 2002 får Estland 0,73 i stabiliseringsgrad. /../ Jämfört med andra f.d. sovjetstater ligger landet mycket långt före vad gäller stabilitet, de flesta andra ligger på minustal på skalan. Det som drar ner stabiliseringsgraden är naturligtvis att Estland varit en självständig demokrati under ett så kort tidsperspektiv.
Korruption är ett stort och utbrett problem i öststaterna, men i det estniska samhället ligger korruptionen dock på en mycket lägre nivå. Det går dock tyvärr inte att utläsa på vilken institutionell nivå korruptionen är som störst. Folket har tämligen högt förtroende för politikerna; om vi bortser från de västeuropeiska länderna samt Nordamerika så ligger Estland topp fem bland de övriga demokratierna (Ibid.). Holmes (2003, s. 204205) placerar Estland bland A- kategorin i sin lista över korruption i Central och Östeuropa, A-kategorin innebär att länderna har lägst korruptionsgrad i hela regionen. Andra länder som ingår i den gruppen, men som enligt FN:s Human Development Report från 2002 ligger efter Estland, är Ungern och Slovenien. Slutsatsen kan därför dras att Estland är med största sannolikhet det land i regionen som har lägst korruptionsgrad.
Det är trots allt ett fantastiskt gott betyg.
Och så tittar vi på Ryssland:
Först Estland:
Från 1300-talet fram till första världskriget har danskar, svenskar, polacker, ryssar och tyskar erövrat och slagits mot eller i Estland. Mellan 1712 till 1918 lydde Estland under den ryska tsaren men i kaoset som uppstod efter första världskrigets slut utropade sig landet som en självständig demokratisk republik, vilket Sovjetunionen och västmakterna accepterade (Daatland & Svege 2000, s. 5051).
(Märkligt att ett frihetskrig mot de två stormakterna Ryssland och Tyskland kan förringas så. Sovjetmakten erkände Estland som fri stat i jan 1920 i Tartu när esterna som motprestation erkände Sovjetunionen som fri stat. Estland var det första landet i världen som gjorde det.)
Självständigheten kom dock att bli kortvarig, efter andra världskriget kom Estland att inlemmas i det då expanderande Sovjetunionen och blev en av många stater bakom järnridån. (så beskrivs den hänsynslösa ockupationen.) Estland blev en nyckelstat i det sovjetiska imperiet, här fanns isfria hamnar och strategiskt bra platser för militära installationer (Internet 8).
Det skulle dröja 46 år innan Estland än en gång skulle bli en fri och självständig stat. /../ Estland har med andra ord haft en brokig och instabil historia, men estländarna har alltid sett sig själva som just estländare (Nej, som “ester”. Estländare är alla i Estland boende, ester är de med estnisk identitet. Jfr finnar och finländare.) och inte som ryssar, tyskar, polacker eller svenskar. De orsaker till instabilitet som idag tydligast kan utläsas är de som är kopplade till den negativt särbehandlade ryska minoriteten.
Intressant. Den ryska befolkningen är inte negativt särbehandlad. Här sprids åter den negativa attityden mot ester vi sett så många gånger.
Enligt FN:s Human Development Report från 2002 får Estland 0,73 i stabiliseringsgrad. /../ Jämfört med andra f.d. sovjetstater ligger landet mycket långt före vad gäller stabilitet, de flesta andra ligger på minustal på skalan. Det som drar ner stabiliseringsgraden är naturligtvis att Estland varit en självständig demokrati under ett så kort tidsperspektiv.
Korruption är ett stort och utbrett problem i öststaterna, men i det estniska samhället ligger korruptionen dock på en mycket lägre nivå. Det går dock tyvärr inte att utläsa på vilken institutionell nivå korruptionen är som störst. Folket har tämligen högt förtroende för politikerna; om vi bortser från de västeuropeiska länderna samt Nordamerika så ligger Estland topp fem bland de övriga demokratierna (Ibid.). Holmes (2003, s. 204205) placerar Estland bland A- kategorin i sin lista över korruption i Central och Östeuropa, A-kategorin innebär att länderna har lägst korruptionsgrad i hela regionen. Andra länder som ingår i den gruppen, men som enligt FN:s Human Development Report från 2002 ligger efter Estland, är Ungern och Slovenien. Slutsatsen kan därför dras att Estland är med största sannolikhet det land i regionen som har lägst korruptionsgrad.
Det är trots allt ett fantastiskt gott betyg.
Och så tittar vi på Ryssland:
rysk milis.
Det första ”ryska” riket Kievrus uppstod vid floden Dnepr under 800- och 900-talet. /../ Med tiden kom vikingarna att bli en elit och ännu senare blev deras avkomma furstar över Rus (Poe 2005, s. 3549). Ryssland hade nu fått sina första enväldiga härskare, som i sin tur kom att avlösas av mongoler, moskovitiska furstar, tsarer och partiordföranden.
Putin förnekar att vikingarna haft den betydelsen. Det står absolut inte i de ryska historieböckerna.)
Det var dock först under Peter den stores styre som Ryssland blev en fullt utvecklad totalitär och autokratisk polisstat (Internet 9). Samtidigt låg Ryssland och Moskva i avskildhet från Europa, det gjorde att liberala tankar som spreds i Europa hade svårt att nå dit.
Men huvudstaden under Peter den store var ju Petrograd, som han grundlagt för att han ville europeisera Ryssland.
Tsarens totalitära kontroll gjorde inte saken lättare (Hosking 1997, s. 125126). Självklart fanns liberala tankar i Ryssland, men den härskande klassen var för stark för att idéerna skulle kunna genomföras. Det ryska samhället i sig var svagt och autokratin stark, härskaren hade initiativet till alla reformer och moderniseringar som genomfördes (Poe 2005, s. 95105). Det var därför egentligen inte någon skillnad mellan tsarstyret och kommuniststyret, det var ett regimskifte inom samma paradigm. Staten och ledaren var fortfarande totalitär och autokratisk (tsaren och kommunistpartiet) och båda litade de på sin ”hemliga polis” (tsarens tredje avdelning och ochrana samt kommunistpartiets KGB) för att slå ner hot mot staten (Hedlund 1993, s. 6065). Vi kan alltså konstatera att det var först när Sovjetunionen föll samman och demokrati infördes som det går att prata om ett paradigmskifte. Från despotism, autokrati och polisstat till folkstyre och republik.
Den ryska politiken har således varit stabil under många hundra år, fast under det helt motsatta paradigmet än demokrati. Att transformationen från totalitär till demokratisk stat skulle vara svår var nog alla på det klara med från början. Det är nu 16 år sedan Sovjetunionen föll, bara att det trevande ryska demokratiska samhället har funnits så pass kort tid drar ned på stabilitetsgraden. Mellan 1990 - 2004 har Ryssland haft tio olika regeringar, varje regering har således suttit 1,35 år i snitt, vilket visar hur spänd och instabil politiken är (Shevchenko 2004, s. 183). De många våldsamheter som har förekommit under denna tid, som t.ex. beskjutningen av parlamentsbyggnaden 1993 och Tjetjenienkrigen (Jonson 2004, s. 215217) drar också ned stabilitetsgraden. Samtidigt är Ryssland, eller den Ryska federationen som den egentligen heter, ett land splittrat mellan olika etniska och nationella grupperingar, vilket Tjetjenienkonflikten visar.
Putin förnekar att vikingarna haft den betydelsen. Det står absolut inte i de ryska historieböckerna.)
Det var dock först under Peter den stores styre som Ryssland blev en fullt utvecklad totalitär och autokratisk polisstat (Internet 9). Samtidigt låg Ryssland och Moskva i avskildhet från Europa, det gjorde att liberala tankar som spreds i Europa hade svårt att nå dit.
Men huvudstaden under Peter den store var ju Petrograd, som han grundlagt för att han ville europeisera Ryssland.
Tsarens totalitära kontroll gjorde inte saken lättare (Hosking 1997, s. 125126). Självklart fanns liberala tankar i Ryssland, men den härskande klassen var för stark för att idéerna skulle kunna genomföras. Det ryska samhället i sig var svagt och autokratin stark, härskaren hade initiativet till alla reformer och moderniseringar som genomfördes (Poe 2005, s. 95105). Det var därför egentligen inte någon skillnad mellan tsarstyret och kommuniststyret, det var ett regimskifte inom samma paradigm. Staten och ledaren var fortfarande totalitär och autokratisk (tsaren och kommunistpartiet) och båda litade de på sin ”hemliga polis” (tsarens tredje avdelning och ochrana samt kommunistpartiets KGB) för att slå ner hot mot staten (Hedlund 1993, s. 6065). Vi kan alltså konstatera att det var först när Sovjetunionen föll samman och demokrati infördes som det går att prata om ett paradigmskifte. Från despotism, autokrati och polisstat till folkstyre och republik.
Den ryska politiken har således varit stabil under många hundra år, fast under det helt motsatta paradigmet än demokrati. Att transformationen från totalitär till demokratisk stat skulle vara svår var nog alla på det klara med från början. Det är nu 16 år sedan Sovjetunionen föll, bara att det trevande ryska demokratiska samhället har funnits så pass kort tid drar ned på stabilitetsgraden. Mellan 1990 - 2004 har Ryssland haft tio olika regeringar, varje regering har således suttit 1,35 år i snitt, vilket visar hur spänd och instabil politiken är (Shevchenko 2004, s. 183). De många våldsamheter som har förekommit under denna tid, som t.ex. beskjutningen av parlamentsbyggnaden 1993 och Tjetjenienkrigen (Jonson 2004, s. 215217) drar också ned stabilitetsgraden. Samtidigt är Ryssland, eller den Ryska federationen som den egentligen heter, ett land splittrat mellan olika etniska och nationella grupperingar, vilket Tjetjenienkonflikten visar.
Nu är det 2012 och Ryssland har blivit mer stabilt. Efter det att Medvedev blev president och Putin premiärminister 2008 har det inte varit några regeringsbyten. Varför det är så, det är ju helt beroende av det faktum att Putin självklart varit helt outbytbar. Han skulle ju bli president igen. Dock har vi sett begynnande protester, som Putin hittills kunnat förminska betydelsen av.
Enligt FN:s Human Development Report (2002, s. 3841) ligger Ryssland bland de tio högsta vad gäller korruptionen inom politiken. Den sovjetiska statsapparaten och byråkratin var så pass stor och omfattande att det inte gick att kontrollera vart alla medel tog vägen. Detta gjorde att korruptionen byggdes upp under kommunisttiden, dessutom var kontrollen av medlen mycket bristfällig (Holmes 2003, s. 194 & Møller 2000, s. 177). Korruptionen eskalerade i och med de stora privatiseringsprocesser som skedde i och med den ekonomiska chockterapin (Holmes 2003, s. 195). /../ Holmes (2003, s. 204205) placerar Ryssland i D- kategorin i sin lista över korruption i Central och Östeuropa, D-kategorin innebär att länderna har högst korruptionsgrad i hela regionen. Tillsammans med den alltmer stagnerande utvecklingen av det ryska samhället har lett till att folk har mycket lågt förtroende för politikerna.
Ryssland får endast 2,3 i förtroendegrad och är därigenom nere på samma låga siffror som bl.a. Pakistan och Albanien (FN Human Development Report 2002, s. 3839).
Minns ni de unga pojkarna i Ryssland som tänkte bli poliser som vuxna eftersom man “tjänar så mycket”? Lönen är fortfarande låg, men de stora och många mutorna gör att poliserna hör till de välbärgade i Ryssland.
Estland presenteras som det europeiska av de båda länderna. Och jag tycker att man kan säga att kulturerna i de båda länderna skiljer sig så mycket, att det visar att ett nära samarbete mellan dem inte kan fungera. Skillnaden var lika stor när Sovjetunionen ockuperade landet första gången. Det hade varit problem under tsartiden, men de avhumaniserade soldaterna och den känslokyla som mötte esterna 1940 gav dem en stor chock.
Enligt FN:s Human Development Report (2002, s. 3841) ligger Ryssland bland de tio högsta vad gäller korruptionen inom politiken. Den sovjetiska statsapparaten och byråkratin var så pass stor och omfattande att det inte gick att kontrollera vart alla medel tog vägen. Detta gjorde att korruptionen byggdes upp under kommunisttiden, dessutom var kontrollen av medlen mycket bristfällig (Holmes 2003, s. 194 & Møller 2000, s. 177). Korruptionen eskalerade i och med de stora privatiseringsprocesser som skedde i och med den ekonomiska chockterapin (Holmes 2003, s. 195). /../ Holmes (2003, s. 204205) placerar Ryssland i D- kategorin i sin lista över korruption i Central och Östeuropa, D-kategorin innebär att länderna har högst korruptionsgrad i hela regionen. Tillsammans med den alltmer stagnerande utvecklingen av det ryska samhället har lett till att folk har mycket lågt förtroende för politikerna.
Ryssland får endast 2,3 i förtroendegrad och är därigenom nere på samma låga siffror som bl.a. Pakistan och Albanien (FN Human Development Report 2002, s. 3839).
Minns ni de unga pojkarna i Ryssland som tänkte bli poliser som vuxna eftersom man “tjänar så mycket”? Lönen är fortfarande låg, men de stora och många mutorna gör att poliserna hör till de välbärgade i Ryssland.
Estland presenteras som det europeiska av de båda länderna. Och jag tycker att man kan säga att kulturerna i de båda länderna skiljer sig så mycket, att det visar att ett nära samarbete mellan dem inte kan fungera. Skillnaden var lika stor när Sovjetunionen ockuperade landet första gången. Det hade varit problem under tsartiden, men de avhumaniserade soldaterna och den känslokyla som mötte esterna 1940 gav dem en stor chock.
De soldaterna fick inte återvända till sina hem efter Estlandstjänsten, eftersom de kunde berätta sanningen om den högre livskvaliten som esterna levde i. De kunde berätta om att det fanns mat i affärerna, att det fanns toaletter i alla lägenheter, etc, etc. Makten sa ju att det var mycket sämre i Estland.
Demokratier i Sovjetunionens spillror 2
Uppsatsen: Demokratier i Sovjetunionens spillror. forts. från i går.
I dag ska vi titta på de båda ländernas styrelseskick.
Först Estland:
Republiken Estland är en enhetsstatlig representativ parlamentarisk demokrati, som officiellt leds av en president. Makten utgår ifrån parlamentet och regeringen medan presidenten har betydligt mindre maktbefogenheter. Parlamentet, Riigikogu, är den lagstiftande makten i Estland. Regeringen, den verkställande makten, bildas utifrån majoriteten i parlamentet och leds av en premiärminister. Det är denne som utser de ministrar som ska ingå i dennes regering. Vid regeringsbildandet har de som är i majoritet tre försök på sig att bilda regering, om det inte accepteras av parlamentet någon av gångerna så utlyser presidenten omval (Daatland & Svege 2000, s. 56).
I dag ska vi titta på de båda ländernas styrelseskick.
Först Estland:
Republiken Estland är en enhetsstatlig representativ parlamentarisk demokrati, som officiellt leds av en president. Makten utgår ifrån parlamentet och regeringen medan presidenten har betydligt mindre maktbefogenheter. Parlamentet, Riigikogu, är den lagstiftande makten i Estland. Regeringen, den verkställande makten, bildas utifrån majoriteten i parlamentet och leds av en premiärminister. Det är denne som utser de ministrar som ska ingå i dennes regering. Vid regeringsbildandet har de som är i majoritet tre försök på sig att bilda regering, om det inte accepteras av parlamentet någon av gångerna så utlyser presidenten omval (Daatland & Svege 2000, s. 56).
President Ilves.
Presidenten är Estlands ansikte utåt och fungerar som en balanserande och medlande kraft mellan landets lagstiftande, verkställande och dömande makt. Presidenten utses via omröstning i parlamentet vart femte år och har vetorätt i lagstiftningsfrågor, vilket gör att det parti som innehar presidentposten kan stoppa eller försena lagar. Presidenten kan även utlysa nyval om inte regeringen presenterat en budget två månader in på ett budgetår (Ibid.). Endast presidenten har initiativrätt för ändringar/tillägg av den estniska författningen, om den sittande regeringen vill ändra i författningen måste de få presidenten att initiera lagstiftningsproceduren. Presidenten kan be högsta domstolen att ingående pröva lagen. Om högsta domstolen anser att den är förenlig med den estniska författningen måste presidenten tillkännage lagen. Estlands president är även överbefälhavare över landets väpnade styrkor (Nørgaard m.fl. 1996, s. 6569).
Den ytterst dömande makten i Estland finns hos Riigikohus, den högsta domstolen. Riigikohus är även Estlands författningsdomstol och utför därigenom konstitutionell kontroll av övriga offentliga aktörer. Dess främsta roll är, som ovan sagt, att pröva alla nya lagar och lagändringar så att de är i linje med landets författning (Ibid., 67 & Internet 7). Estlands styrelseskick liknar således de västeuropeiska ländernas modell där makten är jämnt fördelad mellan tre olika instanser.
Alltså: Presidentens roll gäller ofta i det dagliga arbetet ren representation. Men han kan verkligen påverka om han vill. Jag tänker till exempel på när Savisaars affär med de ryska pengarna som jag har berättat om tidigare, när han fick pengar från en ryss som han använde till att bygga ytterligare en ortodox kyrka i ryssområdet Lasnamäe i Tallinn och till att betala partiets skulder (i alla fall betalade han skulderna straxt efter att han fått pengarna) Presidenten uttalade en skarp protest, och förklarade att en politiker som använder utländska pengar på detta sätt aldrig kan bli president eller premiärminister. Därefter började avhoppen från Savisaars parti, både av ester och ryssar. Istället har socialdemokraterna seglat upp som det största partiet i Estland, det parti presidenten själv tillhör.
Ryssland.
Ryssland är en semipresidentiell federal representativ demokratisk republik. Presidenten är statschef i Ryssland och har en mycket stark maktställning. Det är presidenten själv som tillsätter regeringen (verkställande makten), förutom regeringschefen som skall godkännas av Duman. Ryssland har inte parlamentarism, alltså behöver inte regeringen utses från majoriteten i parlamentet. Presidenten har enligt den ryska konstitutionen sista ordet i alla konfliktfrågor med parlamentet, han (har endast varit män hittills) kan även upplösa Duman och utlysa nyval i tre olika fall. För det första när Duman röstat ner tre förslag på premiärminister som presidenten föreslagit. Om Duman upplöses blir då automatiskt presidentens förslagna kandidat vald. För det andra om Duman vid två tillfällen inom tre månader försökt fälla regeringen genom ett misstroendevotum. För det tredje om regeringen ställer en förtroendefråga och förlorar. Duman får dock aldrig upplösas inom ett år efter nyval (Jonson 2004, s. 227228).
Den ytterst dömande makten i Estland finns hos Riigikohus, den högsta domstolen. Riigikohus är även Estlands författningsdomstol och utför därigenom konstitutionell kontroll av övriga offentliga aktörer. Dess främsta roll är, som ovan sagt, att pröva alla nya lagar och lagändringar så att de är i linje med landets författning (Ibid., 67 & Internet 7). Estlands styrelseskick liknar således de västeuropeiska ländernas modell där makten är jämnt fördelad mellan tre olika instanser.
Alltså: Presidentens roll gäller ofta i det dagliga arbetet ren representation. Men han kan verkligen påverka om han vill. Jag tänker till exempel på när Savisaars affär med de ryska pengarna som jag har berättat om tidigare, när han fick pengar från en ryss som han använde till att bygga ytterligare en ortodox kyrka i ryssområdet Lasnamäe i Tallinn och till att betala partiets skulder (i alla fall betalade han skulderna straxt efter att han fått pengarna) Presidenten uttalade en skarp protest, och förklarade att en politiker som använder utländska pengar på detta sätt aldrig kan bli president eller premiärminister. Därefter började avhoppen från Savisaars parti, både av ester och ryssar. Istället har socialdemokraterna seglat upp som det största partiet i Estland, det parti presidenten själv tillhör.
Ryssland.
Ryssland är en semipresidentiell federal representativ demokratisk republik. Presidenten är statschef i Ryssland och har en mycket stark maktställning. Det är presidenten själv som tillsätter regeringen (verkställande makten), förutom regeringschefen som skall godkännas av Duman. Ryssland har inte parlamentarism, alltså behöver inte regeringen utses från majoriteten i parlamentet. Presidenten har enligt den ryska konstitutionen sista ordet i alla konfliktfrågor med parlamentet, han (har endast varit män hittills) kan även upplösa Duman och utlysa nyval i tre olika fall. För det första när Duman röstat ner tre förslag på premiärminister som presidenten föreslagit. Om Duman upplöses blir då automatiskt presidentens förslagna kandidat vald. För det andra om Duman vid två tillfällen inom tre månader försökt fälla regeringen genom ett misstroendevotum. För det tredje om regeringen ställer en förtroendefråga och förlorar. Duman får dock aldrig upplösas inom ett år efter nyval (Jonson 2004, s. 227228).
President Putin.
Det är presidenten som lägger upp inriktning och innehållet för både utrikes och inrikespolitiken (Ø & Knutsen (red.) 2000, s. 168). Presidenten ansvarar och styr över alla ministerier som har med Rysslands inre och yttre säkerhet att göra, t.ex. försvars, justitie samt in och utrikesministerierna. Presidenten är därigenom också landets militära överbefälhavare. Det är också han som initierar och beslutar om införandet av undantagstillstånd. För att göra detta krävs dock även ett godkännande från federationsrådet. Vidare utser presidenten många högre ämbetsmän bl.a. domarna i författningsdomstolen, högsta domstolen, förlikningsdomstolen samt Rysslands riksbankschef. Federationsrådet måste dock godkänna dessa nomineringar. Till sin hjälp för att styra alla de underställda ministerierna har presidenten ett antal organ, som inte parlamentet har någon insyn eller kontroll över. Det mäktigaste av dessa är säkerhetsrådet som behandlar försvars, in och utrikespolitik samt agerande i katastroflägen (Jonson 2004, s. 228 229). Parlamentet kan avsätta presidenten om han genom ett riksrättsförfarande befinns skyldig till högförräderi eller liknande. Om högsta domstolen finner presidenten skyldig har federationsrådet en omröstning om att avsätta honom eller inte. Systemet är mycket invecklat och komplicerat, möjligheterna att kunna avsätta presidenten är mikroskopiska (Ibid., 229). Det är denna fantastiska maktkoncentration som protesterna gäller i Ryussland nu. Putin har skapat en stat med liknande stark centralmakt som fanns i både Tsarriket och Sovjetunionen. Landets invånare i gemen är van vid att makten är så koncentrerad, att andra bestämmer, och att man bara finner sig. Om det kan bli någon ändring är det faktiskt just människan i gemen som måste kräva det. Risken att en förändring bara resulterar i byte av makthavare är stor.
I denna framställning kan vi definitivt se hur två stater som frigjort sig från en diktatur gått helt olika vägar vid skapandet av sin nya nation.
Jag måste säga, att det nog var tur för Estland att det inte blev Savisaar som vann maktkampen i Estland 1991. Att han fick dela den med de andra som arbetade för frihet då. Hans väljare är i stor utsträckning den rysktalande befolkningen och de gamla esterna, som tjänade på sovjetsystemet.
Den del av den rysktalande befolkningen som inte är estniska medborgare får endast delta i de kommunala valen, vilket är orsaken till att Savisaars Centerparti är störst i Talinn där så många av dem bor.
Demokratier i Sovjetunionens spillror
I tisdags fick militärövningen Vårstorm besök av en björn vid sitt utekök.
Tidigare i dag började jag tänka på allt dumt annars kloka människor har sagt till mig om mitt intresse för esterna.
T.ex.: “Varför esterna? Ryssarna led ju också.”
Ja, utan tvekan, men betyder det att vi ska glömma esterna? Är vi då själva beredda att förlora all trygghet av den enda orsaken att ett annat folk lider?
Hur gick det sedan? jag har snuddat vi det tidigare, men nu ska jag diskutera en uppsats igen. Det är:
Demokratier i Sovjetunionens spillror
Politisk socialisation, institutionell utveckling och etnicitet i Estland och Ryssland
av Andreas Holmberg Niklas Korva, Luleå tekniska universitet, C-uppsats, Samhällskunskap
Institutionen för Industriell ekonomi och samhällsvetenskap Avdelningen för Samhällsvetenskap
I den inledande sammanfattningen skriver de:
… Estland blivit en stabil demokrati p.g.a. landet har en dominerande etnicitet. Det var därför lätt för de styrande att genomföra reformer som följde folkets politiska socialisationsprocess. Ryssland består däremot av en mängd olika etniciteter och flera olika nedärvda politiska viljor. Det gör det svårt att anpassa landets institutioner, istället uppkommer det konfrontationer mellan de olika politiska socialisationerna som i sin tur skapar en politisk instabilitet.
Och det har esterna själva hävdat, att deras existensberättigande som fri stat grundar sig på det gemensamma språket och den gemensamma kulturen. När det gäller Ryssland är det sammansättningen av många olika folk med flera olika kulturer och religioner som definitivt skapat den stora svagheten. Vi har också under åren sett en rörelse födas i Ryssland med parollen: Ryssland åt ryssarna.
Därefter kommer några bra meningar om politiken i allmänhet i uppsatsens inledning:
Den politiska kulturen är medborgarnas attityder och värderingar i politik, kulturen har formats och utvecklats genom historien till vad den är idag. I den västerländska demokratiska kulturen betonas deltagande och medborgarens möjligheter att påverka politiken. Utvecklingen av en demokratisk politisk kultur är av betydelse om en ny demokrati ska överleva och bli stabil. Den politiska kulturen förändras i regel långsamt men det finns undantag, kommunismens fall och Sovjetunionens upplösning ledde till mycket snabba förändringar i Central och Östeuropa. Förändringar som tagit århundraden i väst skulle nu appliceras och genomföras på mycket kort tid.
Det är vad som skiljer demokrati och diktatur. Folket. Vi har sett flera exempel på att det inte går att skapa en demokrati utan att kunskapen om vad en demokrati innebär är väl förankrad hos människorna det gäller. Senast i går hörde jag en intervju med en egyptiskisk professor och författarinna, som deltog i protesterna under den arabiska våren. I Egypten har man under de senaste åren fått en del viktiga lagar förändrade. Det är numera förbjudet att omskära kvinnor. I dag, berättade hon, har man krävt att den lagen ska upphävas. Kvinnorna ska åter underställas mannen. Demokratin har kommit längre bort istället för närmare.
Ryssland stod alltså inför ett likartat problem. Det har aldrig varit en demokrati, och har aldrig tidigare arbetat för att bli det. Kanske skulle man säga att det är ett mångkulturellt land, och hoppas att det betyder något positivt. Men så är det inte. Allt har alltid beslutats uppifrån. Folket har alltid fått finna sig i beslut som makten tagit, vilken makt det än varit fråga om. När Tjetjenien försökte få sin frihet efter Sovjetunionens fall slog makten till. Det räckte med vad som redan förlorats. Ett land som inte ligger vid den yttre gränsen kan aldrig få sin frihet. Det är ett så uppenbart misslyckande från makten. Tja, nu kan väl ingen del av det stora riket brytas ut.
Skillnaden mellan länderna är stor också därför att Peter den store ville modernisera hela Tsarryssland, men klarade inte av den slaviska delen. I de baltiska länderna gav han den tyska adeln makt för att de skulle europisera området, och för att det skulle bli en förebild för den återstående stora delen. Han försökte också beskära den ortodoxa kyrkans makt, men den var för stor, protesterna blev övermäktiga.
Det här är intressant därför att många svenskar inte vill se att kulturen i Ryssland är “asiatisk”. Som esterna säger: Gränsen mot Asien går vid Estlands östra gräns.
Att Peter den store byggde upp Petrograd och gjorde staden till huvudstad var också för att hans rike skulle få ett europeiskt ansikte. Bolsjevikerna valde Moskva av motsatt anledning, de ville bort från det förfinade Petersburg.
Estland hade redan smakat på demokratin och arbetat för den sedan slutet på 1800-talet. Och jag kan bara upprepa: Vilken euforisk känsla det måste ha varit att skapa ett nytt rike, att ge esterna kunskap om hur allt ska skötas och till och med ett helt gemensamt språk! De som arbetade för frigörelsen som genomfördes 1920 lade en grund, som raserades under ockupationerna, men som var möjlig att återskapa ester Sovjetunionens fall.
Fortsättning följer.....
.....
Tidigare i dag började jag tänka på allt dumt annars kloka människor har sagt till mig om mitt intresse för esterna.
T.ex.: “Varför esterna? Ryssarna led ju också.”
Ja, utan tvekan, men betyder det att vi ska glömma esterna? Är vi då själva beredda att förlora all trygghet av den enda orsaken att ett annat folk lider?
Hur gick det sedan? jag har snuddat vi det tidigare, men nu ska jag diskutera en uppsats igen. Det är:
Demokratier i Sovjetunionens spillror
Politisk socialisation, institutionell utveckling och etnicitet i Estland och Ryssland
av Andreas Holmberg Niklas Korva, Luleå tekniska universitet, C-uppsats, Samhällskunskap
Institutionen för Industriell ekonomi och samhällsvetenskap Avdelningen för Samhällsvetenskap
I den inledande sammanfattningen skriver de:
… Estland blivit en stabil demokrati p.g.a. landet har en dominerande etnicitet. Det var därför lätt för de styrande att genomföra reformer som följde folkets politiska socialisationsprocess. Ryssland består däremot av en mängd olika etniciteter och flera olika nedärvda politiska viljor. Det gör det svårt att anpassa landets institutioner, istället uppkommer det konfrontationer mellan de olika politiska socialisationerna som i sin tur skapar en politisk instabilitet.
Och det har esterna själva hävdat, att deras existensberättigande som fri stat grundar sig på det gemensamma språket och den gemensamma kulturen. När det gäller Ryssland är det sammansättningen av många olika folk med flera olika kulturer och religioner som definitivt skapat den stora svagheten. Vi har också under åren sett en rörelse födas i Ryssland med parollen: Ryssland åt ryssarna.
Därefter kommer några bra meningar om politiken i allmänhet i uppsatsens inledning:
Den politiska kulturen är medborgarnas attityder och värderingar i politik, kulturen har formats och utvecklats genom historien till vad den är idag. I den västerländska demokratiska kulturen betonas deltagande och medborgarens möjligheter att påverka politiken. Utvecklingen av en demokratisk politisk kultur är av betydelse om en ny demokrati ska överleva och bli stabil. Den politiska kulturen förändras i regel långsamt men det finns undantag, kommunismens fall och Sovjetunionens upplösning ledde till mycket snabba förändringar i Central och Östeuropa. Förändringar som tagit århundraden i väst skulle nu appliceras och genomföras på mycket kort tid.
Det är vad som skiljer demokrati och diktatur. Folket. Vi har sett flera exempel på att det inte går att skapa en demokrati utan att kunskapen om vad en demokrati innebär är väl förankrad hos människorna det gäller. Senast i går hörde jag en intervju med en egyptiskisk professor och författarinna, som deltog i protesterna under den arabiska våren. I Egypten har man under de senaste åren fått en del viktiga lagar förändrade. Det är numera förbjudet att omskära kvinnor. I dag, berättade hon, har man krävt att den lagen ska upphävas. Kvinnorna ska åter underställas mannen. Demokratin har kommit längre bort istället för närmare.
Ryssland stod alltså inför ett likartat problem. Det har aldrig varit en demokrati, och har aldrig tidigare arbetat för att bli det. Kanske skulle man säga att det är ett mångkulturellt land, och hoppas att det betyder något positivt. Men så är det inte. Allt har alltid beslutats uppifrån. Folket har alltid fått finna sig i beslut som makten tagit, vilken makt det än varit fråga om. När Tjetjenien försökte få sin frihet efter Sovjetunionens fall slog makten till. Det räckte med vad som redan förlorats. Ett land som inte ligger vid den yttre gränsen kan aldrig få sin frihet. Det är ett så uppenbart misslyckande från makten. Tja, nu kan väl ingen del av det stora riket brytas ut.
Skillnaden mellan länderna är stor också därför att Peter den store ville modernisera hela Tsarryssland, men klarade inte av den slaviska delen. I de baltiska länderna gav han den tyska adeln makt för att de skulle europisera området, och för att det skulle bli en förebild för den återstående stora delen. Han försökte också beskära den ortodoxa kyrkans makt, men den var för stor, protesterna blev övermäktiga.
Det här är intressant därför att många svenskar inte vill se att kulturen i Ryssland är “asiatisk”. Som esterna säger: Gränsen mot Asien går vid Estlands östra gräns.
Att Peter den store byggde upp Petrograd och gjorde staden till huvudstad var också för att hans rike skulle få ett europeiskt ansikte. Bolsjevikerna valde Moskva av motsatt anledning, de ville bort från det förfinade Petersburg.
Estland hade redan smakat på demokratin och arbetat för den sedan slutet på 1800-talet. Och jag kan bara upprepa: Vilken euforisk känsla det måste ha varit att skapa ett nytt rike, att ge esterna kunskap om hur allt ska skötas och till och med ett helt gemensamt språk! De som arbetade för frigörelsen som genomfördes 1920 lade en grund, som raserades under ockupationerna, men som var möjlig att återskapa ester Sovjetunionens fall.
Fortsättning följer.....
Maj 13, 2012 Nej, Michail Sergejevitj Gorbatjov arbetade inte aktivt med målet att demontera Sovjetunionen.
Grattis alla Linneor på den stora dagen!
.....
Britt-Marie Mattsson anställdes på GP 1968. På tidningen var hon länge utrikeschef, och hon blev sedermera förstereporter på utrikesavdelningen.
Nej, Britt-Marie Mattsson, du har fel! Jag lyssnade på God morgon världen i morse.
Nej, Michail Sergejevitj Gorbatjov arbetade inte aktivt med målet att demontera Sovjetunionen.
Hans avsikt var att fortsätta som ledare för det kommunistiska riket. Han förstod inte vad han satte igång. Kommer du ihåg hans förvånade min när Jeltsin förbjöd det kommunistiska partiet efter kuppen i augusti 1991? Gorbatjov tänkte bara klara ut en del problem som hade uppstått i landet. Att det inte fanns några pengar längre. Att det inte fanns någon mat. Att hela infrastrukturen behövde repareras. Gorbatjov var helt ovetande om att en diktator inte kan ändra politiken i sitt rike. Det måste vara någon med annat tänkande som gör det.
Gorbatjov ville inte inse den historiska sanningen, och jag brukar säga att han uttalade århundradets anka, när han tog emot sitt Nobelpris 1990: “De baltiska folken förstår inte hur mycket de har Sovjetunionen att tacka för.”
…..
I dag är det Mors dag i Estland!
.....,
En hästparad har gått genom Tallinn.
…..
Och så Carl Bildt på Lennart Merikonferensen:
Euro, Syrien och gemensam minröjning
12 maj 2012TALLINN: Jag är inte alldeles säker på att diskussionerna på konferensen här lyckades lösa vare sig underskotts- och skuldkrisen i ett antal euroländer eller den akuta situationen i Syrien, men vi hade i alla fall konstruktiva samtal i bägge frågorna.
/../
Olli Rehn noterade att den amerikanska Marshall-hjälpen till Europa efter andra världskriget motsvarade ca 2,5% av berörda länders BNP, vilket var mycket viktig. Det samlade stödet till Grekland nu motsvarar enligt honom mer än 170% av BNP.
Trots detta är utgången i Grekland nu osäker. En väg framåt borde dock vara möjlig att finna, och det är viktigt för oss alla.
/../
Mitt i det hela hann jag ett besök på 42.minröjningsdivisionen från svenska flottan som ligger i Tallinns hamn tillsammans med andra fartyg i Nato-operationen Open Spirit 2012.
Det handlar om att gemensamt hjälpa till att röja en del av de tiotusentals minor inte minst i Finska Viken som finns kvar efter de bägge världskrigen.
Ett mödosamt och viktigt arbete där gemensamma insatser som denna inom ramen för Nato är den enda möjliga vägen framåt.
Det är så härligt med samarbete länderna emellan. Det är genom att hjälpa varandra som man åstadkommer känslan av att vi alla finns.
Maj 12, 2012 I Tallinn pågår just nu Lennart Merikonferensen.
Väike Marja museum.
Ni måste bara se! I Väike Maarja finns ett litet, mycket fint museum. I Väike Maarja bor några svenskar. Detta betyder att museets hemsida översätts till svenska. Översättningen görs av Annika som är finlandssvensk, så det blir lite finlandssvenska av det, men det är bara trevligt!
https://sites.google.com/site/vaikemaarjamuseumse/
Museibyggnaden finns kvar av en enda anledning: När de unga männen, som gått med i förintelsebataljonen, började bränna ner sin hemby på Stalins order 1941, då började de med den gården där Georg Lurich, tyngdlyftaren, hade levt som vuxen, sedan tog de alla hus på den sidan Långa gatan, men hoppade över det trähus där de gått i skolan för att sedan fortsätta på andra sidan. Det är just det huset som nu är museum.
…..
I Tallinn pågår just nu Lennart Merikonferensen. Carl Bildt skriver i “Alla dessa dagar”:
Efter dygnen med Afrika är jag nu här för att delta i den årliga Lennart Meri-konferensen.
Och här samlas åtskilliga utrikes- och säkerhetspolitiska bedömare för att diskutera problem som kanske har Europa något mer i fokus än vad som var fallet nere i Addis Ababa.
Lennart Meri var ju Estlands både utrikesminister och president när landet lyckades att återetablera och konsolidera sin självständighet.
Jag hade förmånen att lära känna honom väl, och att Estland nu årligen hedrar hans minne tycker jag är viktigt.
Hans betydelse för Estlands framgång under de senaste två decennierna skall inte underskattas.
Alexander Stubb, Finlands utrikeshandels- och Europaminister, skriver i Postimees om Lennart Meris Europa.
Detta är en underbar vecka. På onsdag och hela veckoslutet får vi tillsammans fira Lennart Meri-konferensen i Tallinn och reflektera över Europas framtid.
Det är roligt att prata om Europeiska unionen. Det alarmerande är att Europeiska unionens hörnstenar i den inre marknaden, euron och Schengenområdet, kommit under beskjutning av flera eldiga länder som Frankrike och Grekland.
Det är just i sådana här tider vi behöver tänkare som tänker tillräckligt bra för att kunna tyda både historien och framtiden. Ledare som kan höja sig över den dagliga politiken och forma våra gemensamma intressen. Kanske just sådana män med stark europeiskt tänkande som Lennart Meri var.
Lennart Meri var en äkta europé. En idealist som aldrig glömde vad den värsta totalitarismen kunde göra. Meri var son till en diplomat som studerade europeiska och utomeuropeiska språk tidigt i livet.
Meri var kosmopolit, men han var också patriot. Hans största dröm - återupprättandet av Estlands självständighet - blev möjlig 1991.
Meri var först ambassadör i Finland, innan han utsågs till ordförande i det självständiga Estland.
Men som patriot såg han inte bara saker och ting lokalt, han såg allt ändå globalt. Han såg att Estlands plats är i Europa; är en del av det internationella demokratiska samfundet. Lennart Meris patriotism var inte inåtvänd; den hade en tydlig öppning utåt.
1992 erbjöd han en vision om hur man ansluter Estland till östersjöländerna. "Baltic Sea Region har möjlighet att bli nästa dynamiska tillväxtregion, att ena Europa", sa han i oktober 1992 i ett tal i Helsingfors.
Några år senare, sade Meri: "Ett litet land som Estland kan bara växa genom sin egen kapacitet. Öppenhet och samarbete med Europa är ett måste för att garantera säkerhet och oberoende."
"Europa behöver små länder, liksom vi behöver Europa", menade Meri "Europas styrka är inte baserat på dess storlek utan i mångfalden."
Meris tankar är fortfarande mycket aktuella. Han visar vägen till Europa till ett framgångsrikt samarbete och stor öppenhet. Språklig och kulturell mångfald är styrka, inte svaghet. Vi har potential, vi har kunskaper, färska lösningar och en myndighet som vi måste kunna dra nytta av.
Men vi behöver en ledare.
En sådan som Lennart Meri.
…..
https://sites.google.com/site/vaikemaarjamuseumse/
Museibyggnaden finns kvar av en enda anledning: När de unga männen, som gått med i förintelsebataljonen, började bränna ner sin hemby på Stalins order 1941, då började de med den gården där Georg Lurich, tyngdlyftaren, hade levt som vuxen, sedan tog de alla hus på den sidan Långa gatan, men hoppade över det trähus där de gått i skolan för att sedan fortsätta på andra sidan. Det är just det huset som nu är museum.
…..
I Tallinn pågår just nu Lennart Merikonferensen. Carl Bildt skriver i “Alla dessa dagar”:
Efter dygnen med Afrika är jag nu här för att delta i den årliga Lennart Meri-konferensen.
Och här samlas åtskilliga utrikes- och säkerhetspolitiska bedömare för att diskutera problem som kanske har Europa något mer i fokus än vad som var fallet nere i Addis Ababa.
Lennart Meri var ju Estlands både utrikesminister och president när landet lyckades att återetablera och konsolidera sin självständighet.
Jag hade förmånen att lära känna honom väl, och att Estland nu årligen hedrar hans minne tycker jag är viktigt.
Hans betydelse för Estlands framgång under de senaste två decennierna skall inte underskattas.
Alexander Stubb, Finlands utrikeshandels- och Europaminister, skriver i Postimees om Lennart Meris Europa.
Detta är en underbar vecka. På onsdag och hela veckoslutet får vi tillsammans fira Lennart Meri-konferensen i Tallinn och reflektera över Europas framtid.
Det är roligt att prata om Europeiska unionen. Det alarmerande är att Europeiska unionens hörnstenar i den inre marknaden, euron och Schengenområdet, kommit under beskjutning av flera eldiga länder som Frankrike och Grekland.
Det är just i sådana här tider vi behöver tänkare som tänker tillräckligt bra för att kunna tyda både historien och framtiden. Ledare som kan höja sig över den dagliga politiken och forma våra gemensamma intressen. Kanske just sådana män med stark europeiskt tänkande som Lennart Meri var.
Lennart Meri var en äkta europé. En idealist som aldrig glömde vad den värsta totalitarismen kunde göra. Meri var son till en diplomat som studerade europeiska och utomeuropeiska språk tidigt i livet.
Meri var kosmopolit, men han var också patriot. Hans största dröm - återupprättandet av Estlands självständighet - blev möjlig 1991.
Meri var först ambassadör i Finland, innan han utsågs till ordförande i det självständiga Estland.
Men som patriot såg han inte bara saker och ting lokalt, han såg allt ändå globalt. Han såg att Estlands plats är i Europa; är en del av det internationella demokratiska samfundet. Lennart Meris patriotism var inte inåtvänd; den hade en tydlig öppning utåt.
1992 erbjöd han en vision om hur man ansluter Estland till östersjöländerna. "Baltic Sea Region har möjlighet att bli nästa dynamiska tillväxtregion, att ena Europa", sa han i oktober 1992 i ett tal i Helsingfors.
Några år senare, sade Meri: "Ett litet land som Estland kan bara växa genom sin egen kapacitet. Öppenhet och samarbete med Europa är ett måste för att garantera säkerhet och oberoende."
"Europa behöver små länder, liksom vi behöver Europa", menade Meri "Europas styrka är inte baserat på dess storlek utan i mångfalden."
Meris tankar är fortfarande mycket aktuella. Han visar vägen till Europa till ett framgångsrikt samarbete och stor öppenhet. Språklig och kulturell mångfald är styrka, inte svaghet. Vi har potential, vi har kunskaper, färska lösningar och en myndighet som vi måste kunna dra nytta av.
Men vi behöver en ledare.
En sådan som Lennart Meri.
…..
Mart Laar.
Mart Laar har känt sig tvungen att avgå som försvarsminister i den estniska regeringen. Han fick en stroke i vintras och känner att han måste leva lugnare för att överleva. Men han har inte avsagt sig sitt engagemang för politiken, så vi får se vad som händer när han känner sig starkare.
Till hans efterträdare har Urmas Reisalu utnämnts. Han fick sin uppgift hos presidenten i går.
Till hans efterträdare har Urmas Reisalu utnämnts. Han fick sin uppgift hos presidenten i går.
Urmas Reinsalu hos presidenten.
I Wikipedia: Mart Laar, född 22 april1960 i Viljandi, är en estnisk politiker och historiker. Han var Estlands premiärminister mellan 1992 och 1994 och sedan mellan 1999 och 2002.
Laar är sedan 2007 partiledare för det marknadsvänliga och konservativa Förbundet Fäderneslandet och Res Publica. Som estnisk politiker är han känd som arkitekten bakom radikala ekonomiska reformer vid övergången till fri marknadsekonomi. Som historiker ägnar han sig åt Estlands historia under andra världskriget. Han har uppträtt som rådgivare för politiker och demokratiska aktivister i flera länder, och är medlem i Mont Pelerin Society.
Laar är sedan 2007 partiledare för det marknadsvänliga och konservativa Förbundet Fäderneslandet och Res Publica. Som estnisk politiker är han känd som arkitekten bakom radikala ekonomiska reformer vid övergången till fri marknadsekonomi. Som historiker ägnar han sig åt Estlands historia under andra världskriget. Han har uppträtt som rådgivare för politiker och demokratiska aktivister i flera länder, och är medlem i Mont Pelerin Society.
Maj 10, 2012 Det var vardagsmat.
Rudolf Pangsepps ”Fredens styrka”, affisch, 1951
Ett exempel på den påbjudna förljugna sovjetiska konsten.
Nu ska jag berätta om varför ingen av de äldre i f.d. Sovjetunionen riktigt chockas av det Breivik gjort. Det var vardagsmat. Under de svåra åren 1940 - 41 och 1944 och fram till Stalins död var det en ingrediens i livet. Vem som helst kunde när som helst bli dödad. Och ingen myndighet brydde sig om det.
Varför är det ingen som frågar efter mördarna i de kommunistiska länderna? Morden som skedde lika synbart skenbart som de Breivik utförde. Morden mot dem som inte var “med” och därmed fiender. Varför undrar ingen varför de östeuropeiska folken inte åtalar alla dem, som mördat eller tipsat så att människor försvann? Varför är det ingen som diskuterar hur människor kunde bli så känslomässigt iskalla, så fullständigt empatilösa att människoliv inte hade något värde?
Istället upprörs vi om de, som var dåtidens offer rör ett finger mot sina vedersakare!
Vi chockas över Breiviks kyla. Vi fylls av skräck över vad han gjorde. Vi slutar andas när vi hör vad som hände.
Men vi frågar aldrig varför så många människor gjorde som Breivik i länder så nära oss. Vi har syskon. Här uppe i norr är vi så lika, vi är som en familj. På gott och ont. Men vissa familöjemedlemmar glömde vi bort. Vi visste knapptr att de funnits.
Det allt handlar om är humanism. I det kommunistiska Sovjetunionen, där den “lilla” människan skulle bli sedd och få ett nytt , bättre liv, där avhumaniserade man istället alla människor och gjorde allas liv till rena frågetecknen.
Frågan är: Vem fick ett bättre liv under Lenin och Stalin?
Breivik tränade sig till avhumanisering. I Sovjet tvingades man till det.
Varför är det ingen som frågar efter mördarna i de kommunistiska länderna? Morden som skedde lika synbart skenbart som de Breivik utförde. Morden mot dem som inte var “med” och därmed fiender. Varför undrar ingen varför de östeuropeiska folken inte åtalar alla dem, som mördat eller tipsat så att människor försvann? Varför är det ingen som diskuterar hur människor kunde bli så känslomässigt iskalla, så fullständigt empatilösa att människoliv inte hade något värde?
Istället upprörs vi om de, som var dåtidens offer rör ett finger mot sina vedersakare!
Vi chockas över Breiviks kyla. Vi fylls av skräck över vad han gjorde. Vi slutar andas när vi hör vad som hände.
Men vi frågar aldrig varför så många människor gjorde som Breivik i länder så nära oss. Vi har syskon. Här uppe i norr är vi så lika, vi är som en familj. På gott och ont. Men vissa familöjemedlemmar glömde vi bort. Vi visste knapptr att de funnits.
Det allt handlar om är humanism. I det kommunistiska Sovjetunionen, där den “lilla” människan skulle bli sedd och få ett nytt , bättre liv, där avhumaniserade man istället alla människor och gjorde allas liv till rena frågetecknen.
Frågan är: Vem fick ett bättre liv under Lenin och Stalin?
Breivik tränade sig till avhumanisering. I Sovjet tvingades man till det.
Maj 9, 2012 Begreppet nationalism
Ivar Arpi, Axess
I Axess senaste nummer diskuterar Ivar Arpi, redaktör på tidningen, begreppet nationalism. Det är ett av de där orden som fått en misstänkt klang. Ni vet, det har varit många omdöpningar under tidens gång. Plötsligt fick vi inte säga “lappar” längre. Det heter samer, och det uppfattar vi numera som helt självklart. Städare blev också fult och att städa åt andra var “pigarbete”. Men egentligen handlar det om värderingar. Vi värderar ord olika, beroende på vem vi är eller på hur andra uppfattar orden. Olika yrken har olika värderingar, och jag minns när ett av mina barn var generad för att jag var dagmamma, vilket faktiskt är det roligaste yrke jag haft. Att det kan vara så fullständigt utan status att arbeta med våra barn, det viktigaste vi har, det beror helt på det värde vi lägger i att arbeta hemma; man förutsätter att det är oinspirerande och utan engagemang det arbetet utförs. Ointellektuellt. I själva verket är det tvärtom. Man skapar en kontakt med varje barn, man lär känna varje barns speciella egenskaper och arbetar med dem som grund för att stimulera utveckling och samarbete mellan barnen.
Tillbaka till nationalismen: Det är naturligtvis Hitlers syn på nationalism som ligger bakom vår värdering av ordet.
När Jens Stoltenberg, Norges statsminister höll talet dagen efter Breiviks fruktansvärda dåd sa han bl.a. “Vi är ett litet land men ett stort folk.” Detta menar Arpi är en positiv användning av begreppet nationalism. Breiviks nationalism resulterade i en tragedi, medan Stoltenberghs nationalism samlade Norge och väckte omvärldens beundran.
En ny, uppdaterad nationalism kan överbrygga de klyftor som finns mellan olika etniska identiteter i samma stat. En sådan nationalism behöver vara sociopolitisk, värderingsbaserad och öppen, istället för etnokulturellt stängd.
Nationalism enligt Stoltenberg innebär att alla inom nationens gränser delar både historia och framför allt framtid med varandra. En sådan nationalism inte att man vill invadera grannländerna, eller frånta dem som inte delar ens nationalitet deras mänskliga rättigheter. /../ Men även om nationalism är en politisk skapelse är den sällan helt godtycklig utan bygger vidare på tidigare identiteter. Dessutom har det visat sig att nationella identiteter är väldigt hållbara över tid.
Visst låter det som om han talar om Estland. Esterna har aldrig haft den minsta tanke om att invadera något annat land. Allt man drömt om, innerligt önskat, har hela tiden varit att få vara ett fritt land som grundar sig på den egna kulturen, som alla är införstådda med.
Det är ett land vars gränser efter frihetskriget var (före Stalins förändring) grundad i kulturen. Mot söder gränsar det till Lettland, som har ett annat språk och en annan kultur, mot öster mot Ryssland som skiljer sig ännu mer språkligt och kulturellt och mot norr och väster är det Finska viken och Östersjön som bildar gräns.
Under den första friheten fick de största minoriteterna autonomi i landet. De kunde därmed bevara sitt språk och sin speciella kultur. En förklaring till detta hittar vi i the Baltic guide. http://balticguide.ee.klient.veebimajutus.ee/index.php?s=1&n=112&a=4240
Ofta glömmer man att esterna fram till den första självständigheten 1918 utgjordes av en "åsidosatt majoritet" i sitt eget land. Det officiella språket under tsartiden var ryska. Som exempel var all undervisning vid landets enda universitet i Tartu på ryska. Estniska kunde användas som vardagsspråk men inte i officiella sammanhang som myndighetseller undervisningsspråk.
/../ När Estland blev självständigt 1918 hade en århundraden lång dröm gått i uppfyllelse. Som en logisk följd av detta antogs 1925 en lag om kulturautonomi för andra folkminoriteter.
Vidare skriver Arpi i Axess:
Alla varken kan eller bör dela exakt samma värdering, men konflikterna och lösningarna blir en del av en nations karaktär och definierar medborgarna.
När det gäller nationers kultur (den obefintliga svenska t.ex.) är de skapade under årtusenden. Det är en produkt av vad som hänt i nationen, vilka andra nationaliteter som påverkat nationen. Det gäller inte bara Sverige utan alla nationer. När det gäller Estland har man där lyckats behålla mer av den ursprungliga eftersom esternas liv i sitt land var så separerat från ryssar, tyskar och andra innan de befriade sig 1920 eftersom de var mindre värda som människor. Arpis slutord: Nationalism kan vara en ond, destruktiv kraft när den blir en exkluderande förlängning av etniska identiteter, men också en av få krafter som kan överbrygga djupa etniska, religiösa och kulturella skillnader.
När det gäller Estland är det den senare delen av meningen som är sann. Även om de motarbetas å det grövsta av sin tidigare ockupant.
flytten av den s.k. Bronssoldaten i Tallinn
Jag fortsätter skriva om uppsatsen om flytten av den s.k. Bronssoldaten i Tallinn.
Redan 2004 hade man börjat diskutera en flytt av statyn som stod så centralt och störde trafiken när för många samlades runt den. Dessutom betydde den inget positivt för esterna, den påminde om den svåraste tiden i landets historia.
Författaren av uppstasen studerar hur statyn sågs av ester och av ryssar.
Estland hade säkrat sin ställning genom medlemskap i Nato och EU. Detta gjorde att de inte kände hotet österifrån som starkt. Det som skulle förändra den positionen var “okontrollerade utvecklingar i världen och internationella kriser”. Estland anser att risk för krig kommer att vara lika med noll i den Baltiska regionen, en attack mot något medlemsland av NATO vore osannolikt.
Flytten av befrielse monumentet väckte starka känslor i Ryssland, då det där ansågs att denna process och handling var ett hot och en förödmjukelse. För att visa sin maktposition utförde Ryssland en rad olika angrepp mot Estland.
Det var då ryska dumans ordförande gjorde sitt första besök i Estland och klampade in i parlamentssalen i Tallinn och dundrade ut sitt krav att regerinegn måste avgå!
Det var också då ungdomsorganisationen Nashi, “Putinjugend” ockuperade området framför den estniska ambassaden i Moskva och förhindrade ambassadpersonalen att ta sig därifrån. I alla andra sammanhang var Moskvapolisen duktig på att skingra demonstranter, men inte denna gång. Demonstranterna fick också mat och dryck från en kantin på platsen. Inte ens den “kunde” polisen ta bort.
Tysklands Angela Merkel och Finlands Matti Vanhanen uttryckte sympati och stöd till Estland.
Dock när Ryssland inte fick den förväntade effekten av sina gärningar och dåd, att deras maktposition skulle stärkas, utförde man något oväntat - Cyberattacker mot regeringens och Presidentens hemsidor samt nätverk. Terrordåd med syfte att virtuellt såra och attackera det Estniska styret. Först var dessa attacker anonyma och Ryssland tillkännagav inte att det kom från dem. Men när utredningar gjordes kunde man finna IP adresser som kunde identifiera specifika datorer och personer ifrån den ryska regeringens organ, inkluderat administrationen under den Ryska Presidenten.
Detta var inte bara en attack mot Estland utan mot hela den Europeiska Unionen. Ryssland kunde lugnt räkna med att relationerna mellan EU och Ryssland nu skulle vara mycket komplicerade.
Redan innan Estland blev fritt började man agera “internationellt”. Man förstod vikten av att bli en del av världen. Vikten att bli delaktig i världen och fr.a. västvärlden gjorde att man direkt sökte sig till FN, Nato och EU. (På en direkt förfrågan till Margaret Thatcher från Ryssland, svarade hon att NATO inte skulle ta in några nya medlemmar.)
Istället för att försöka kämpa emot globaliseringen öppnade landet sin marknad för omvärlden, med en tillåtelse för utländska firmor att komma och konkurrera. Detta medförde en omstrukturering av marknaden och återkoppling med väst. Estland har också haft mycket viktiga och originella kontakter med b.la. Hooverinstitutet, (Stanford University) i Kalifornien, USA där man i åratal arkiverat och bevarat viktiga dokument gällande Estland. Estland fick också stöd av USA genom en ”icke erkännande politik” när Estland blev tvingad till att vara Sovjetrepubliken Estland. Estland kan också anses som universell då pressfriheten i landet är rankad på en tredjeplats efter Norge och Island.
Ryssland däremot var en inåtsrävande internationell aktör med ett litet intresse för hjälp från väst, då man som stormakt ansåg detta som förödmjukande. Det partikularistiska perspektivet som /.../ blev vägen för Ryssland. Syftet för Ryssland var och är fortfarande i mycket hög grad att bevara det egna landets intressen framför att förstå världen och hur den kan bli universellt tillämpad.
Rysslands utrikespolitik har också förändrats i samband med President Putins maktstyre, som går ut på en rivalitet med väst samtidigt som ett försök till integration in i den görs. Genom att även ha goda relationer med Kina i diverse frågor sätter man EU också på svåra prövningar gällande samarbete samtidigt som man stävar efter ett samarbete. /.../ Med förhoppning om kanske en världsregering med Ryssland som en bland de styrande. Då Ryssland genom diverse avtal och överenskommelser har försökt att utveckla olika instrument för att förhindra USA och NATO från att ta för stor makt. Dock försöker man samtidigt också bevara de goda relationerna med USA vilket kan anses förvirrat, dubbelsidigt och radikalt.
Själva flytten av gravplats och skulptur hade Ryssland verkligen ingen rätt att ha åsikt om:
Då den internationella konflikt gällande bronsstatyn började som en inre inrikespolitisk händelse är den ganska originell av sitt slag. Estland valde att gräva upp gravar, identifiera dem och sedan flytta gravarna och en bronsstaty till, enligt vad Estland ansåg en mer lämplig plats, nämligen krigskyrkogården. Enligt internationell teori får en stat som ett gränsat territorium, suverän, oberoende, flytta fritt på monument eller dylikt inom sitt område. Ännu mer uppseendeväckande är det att ombegravningarna skedde väl i överensstämmelse med internationell lag och den lagstiftning som republiken Estland satt upp. T.o.m. själva utförandet av uppgrävningen och identifieringen skedde av en oberoende aktör DVI, ut- vecklat av Interpol. Frågan är om de ens hade behövt följa en internationell lag, eftersom detta från början ju var en inrikespolitisk angelägenhet. Gällande förflyttningen följde Estland sin officiella bild som internationell, även fast det som sagt egentligen var en inre angelägenhet.
Författaren skriver också: De (esterna) har en positiv människosyn och tror på utvecklade kontakter mellan människor.
Om Ryssland skriver hon: Som realister så är man (ryssarna) ute efter att ha makt över andra och att själv undvika att bli dominerad.
/.../som en liten stat, med max beskydd av NATO och EU gör ju Estland som de vill. Flytten av bronsstatyn var ett tecken till Ryssland att Estland ligger mycket högt rankad på den internationella marknaden och att Ryssland inte längre är ett hot mot dem. Estland har den internationella maktpositionen gentemot Ryssland.
En mycket liten stat gjorde vad de ansåg var bäst för sitt eget land, och sina egna intressen, och angreps å det grövsta av den tidigare ockupanten. På andra ställen i Estland finns de ryska monumenten kvar. I Rakvere står kommunistmonumentet och det återuppsatta monumentet från frihetskriget i samma park. Ännu har ingen talat om att ta bort monumentet med den kommunistiska stjärnan. Esternas eget monument däremot har tagits bort två gånger av sovjetmakten. Första gången 1941 och andra gången när sovjeterna kommit tillbaka och funnit att esterna hade ställt upp statyn igen.
Vad som inte sägs i uppsatsen är teorin om att Putin ville påverka esterna inför riksdagsvalet samma år. Och det märkliga är, att många riksdagsmän diskuterade händelserna kring Bronsstatyn, dock inte Edgar Savisaar. Det var ju inte vad Moskva gjorde som gav eko de här dagarna, det var ju också vad den ryska befolkningen gjorde. Det var ryska ungdomar som slog sönder affärer och stal olika saker där. Ofta var butiksinnehavaren ryss, men det visste de väl inte. En ung pojke från det gammelryska folket vid sjön Peipus blev mördad. Jag har skrivit om det redan, men jag tycker det är så anmärkningsvärt att en svensk journalist skrev: När esterna blev fria var det helt utan offer, men nu har de fått sitt första. Jag undrar vad de två händelserna har med varandra att göra. Den här unge mannen var inne i en affär för att stjäla. Vem som dödade honom är inte klarlagt, men troligtvis var det en annan tjuv som stoppade kniven i honom för att de konkurrerade om samma saker.
Redan 2004 hade man börjat diskutera en flytt av statyn som stod så centralt och störde trafiken när för många samlades runt den. Dessutom betydde den inget positivt för esterna, den påminde om den svåraste tiden i landets historia.
Författaren av uppstasen studerar hur statyn sågs av ester och av ryssar.
Estland hade säkrat sin ställning genom medlemskap i Nato och EU. Detta gjorde att de inte kände hotet österifrån som starkt. Det som skulle förändra den positionen var “okontrollerade utvecklingar i världen och internationella kriser”. Estland anser att risk för krig kommer att vara lika med noll i den Baltiska regionen, en attack mot något medlemsland av NATO vore osannolikt.
Flytten av befrielse monumentet väckte starka känslor i Ryssland, då det där ansågs att denna process och handling var ett hot och en förödmjukelse. För att visa sin maktposition utförde Ryssland en rad olika angrepp mot Estland.
Det var då ryska dumans ordförande gjorde sitt första besök i Estland och klampade in i parlamentssalen i Tallinn och dundrade ut sitt krav att regerinegn måste avgå!
Det var också då ungdomsorganisationen Nashi, “Putinjugend” ockuperade området framför den estniska ambassaden i Moskva och förhindrade ambassadpersonalen att ta sig därifrån. I alla andra sammanhang var Moskvapolisen duktig på att skingra demonstranter, men inte denna gång. Demonstranterna fick också mat och dryck från en kantin på platsen. Inte ens den “kunde” polisen ta bort.
Den estniska flaggan revs sönder, brändes och ett minimum grad av skydd utfärdades av den ryska militären för att skydda området kring ambassaden. Nashis mobilisering av ambassaden var i hög utsträckning ifrågasättande då denna gärning starkt bröt mot internationella överenskommelser. Nashi har ömsesidiga, dock inofficiella relationer med staten Ryssland. Det har framkommit att Nashi hade monetära resurser sponsrade av staten Ryssland, detta så länge Nashis och statens intressen överrenstämde.
Tysklands Angela Merkel och Finlands Matti Vanhanen uttryckte sympati och stöd till Estland.
Dock när Ryssland inte fick den förväntade effekten av sina gärningar och dåd, att deras maktposition skulle stärkas, utförde man något oväntat - Cyberattacker mot regeringens och Presidentens hemsidor samt nätverk. Terrordåd med syfte att virtuellt såra och attackera det Estniska styret. Först var dessa attacker anonyma och Ryssland tillkännagav inte att det kom från dem. Men när utredningar gjordes kunde man finna IP adresser som kunde identifiera specifika datorer och personer ifrån den ryska regeringens organ, inkluderat administrationen under den Ryska Presidenten.
Detta var inte bara en attack mot Estland utan mot hela den Europeiska Unionen. Ryssland kunde lugnt räkna med att relationerna mellan EU och Ryssland nu skulle vara mycket komplicerade.
Redan innan Estland blev fritt började man agera “internationellt”. Man förstod vikten av att bli en del av världen. Vikten att bli delaktig i världen och fr.a. västvärlden gjorde att man direkt sökte sig till FN, Nato och EU. (På en direkt förfrågan till Margaret Thatcher från Ryssland, svarade hon att NATO inte skulle ta in några nya medlemmar.)
Istället för att försöka kämpa emot globaliseringen öppnade landet sin marknad för omvärlden, med en tillåtelse för utländska firmor att komma och konkurrera. Detta medförde en omstrukturering av marknaden och återkoppling med väst. Estland har också haft mycket viktiga och originella kontakter med b.la. Hooverinstitutet, (Stanford University) i Kalifornien, USA där man i åratal arkiverat och bevarat viktiga dokument gällande Estland. Estland fick också stöd av USA genom en ”icke erkännande politik” när Estland blev tvingad till att vara Sovjetrepubliken Estland. Estland kan också anses som universell då pressfriheten i landet är rankad på en tredjeplats efter Norge och Island.
Ryssland däremot var en inåtsrävande internationell aktör med ett litet intresse för hjälp från väst, då man som stormakt ansåg detta som förödmjukande. Det partikularistiska perspektivet som /.../ blev vägen för Ryssland. Syftet för Ryssland var och är fortfarande i mycket hög grad att bevara det egna landets intressen framför att förstå världen och hur den kan bli universellt tillämpad.
Rysslands utrikespolitik har också förändrats i samband med President Putins maktstyre, som går ut på en rivalitet med väst samtidigt som ett försök till integration in i den görs. Genom att även ha goda relationer med Kina i diverse frågor sätter man EU också på svåra prövningar gällande samarbete samtidigt som man stävar efter ett samarbete. /.../ Med förhoppning om kanske en världsregering med Ryssland som en bland de styrande. Då Ryssland genom diverse avtal och överenskommelser har försökt att utveckla olika instrument för att förhindra USA och NATO från att ta för stor makt. Dock försöker man samtidigt också bevara de goda relationerna med USA vilket kan anses förvirrat, dubbelsidigt och radikalt.
Själva flytten av gravplats och skulptur hade Ryssland verkligen ingen rätt att ha åsikt om:
Då den internationella konflikt gällande bronsstatyn började som en inre inrikespolitisk händelse är den ganska originell av sitt slag. Estland valde att gräva upp gravar, identifiera dem och sedan flytta gravarna och en bronsstaty till, enligt vad Estland ansåg en mer lämplig plats, nämligen krigskyrkogården. Enligt internationell teori får en stat som ett gränsat territorium, suverän, oberoende, flytta fritt på monument eller dylikt inom sitt område. Ännu mer uppseendeväckande är det att ombegravningarna skedde väl i överensstämmelse med internationell lag och den lagstiftning som republiken Estland satt upp. T.o.m. själva utförandet av uppgrävningen och identifieringen skedde av en oberoende aktör DVI, ut- vecklat av Interpol. Frågan är om de ens hade behövt följa en internationell lag, eftersom detta från början ju var en inrikespolitisk angelägenhet. Gällande förflyttningen följde Estland sin officiella bild som internationell, även fast det som sagt egentligen var en inre angelägenhet.
Författaren skriver också: De (esterna) har en positiv människosyn och tror på utvecklade kontakter mellan människor.
Om Ryssland skriver hon: Som realister så är man (ryssarna) ute efter att ha makt över andra och att själv undvika att bli dominerad.
/.../som en liten stat, med max beskydd av NATO och EU gör ju Estland som de vill. Flytten av bronsstatyn var ett tecken till Ryssland att Estland ligger mycket högt rankad på den internationella marknaden och att Ryssland inte längre är ett hot mot dem. Estland har den internationella maktpositionen gentemot Ryssland.
En mycket liten stat gjorde vad de ansåg var bäst för sitt eget land, och sina egna intressen, och angreps å det grövsta av den tidigare ockupanten. På andra ställen i Estland finns de ryska monumenten kvar. I Rakvere står kommunistmonumentet och det återuppsatta monumentet från frihetskriget i samma park. Ännu har ingen talat om att ta bort monumentet med den kommunistiska stjärnan. Esternas eget monument däremot har tagits bort två gånger av sovjetmakten. Första gången 1941 och andra gången när sovjeterna kommit tillbaka och funnit att esterna hade ställt upp statyn igen.
Vad som inte sägs i uppsatsen är teorin om att Putin ville påverka esterna inför riksdagsvalet samma år. Och det märkliga är, att många riksdagsmän diskuterade händelserna kring Bronsstatyn, dock inte Edgar Savisaar. Det var ju inte vad Moskva gjorde som gav eko de här dagarna, det var ju också vad den ryska befolkningen gjorde. Det var ryska ungdomar som slog sönder affärer och stal olika saker där. Ofta var butiksinnehavaren ryss, men det visste de väl inte. En ung pojke från det gammelryska folket vid sjön Peipus blev mördad. Jag har skrivit om det redan, men jag tycker det är så anmärkningsvärt att en svensk journalist skrev: När esterna blev fria var det helt utan offer, men nu har de fått sitt första. Jag undrar vad de två händelserna har med varandra att göra. Den här unge mannen var inne i en affär för att stjäla. Vem som dödade honom är inte klarlagt, men troligtvis var det en annan tjuv som stoppade kniven i honom för att de konkurrerade om samma saker.
Maj 7, 2012 För estländarna betyder frihet något mycket speciellt.
Kreml.
Årets första riktiga oväder såg vi i går kväll. Blixtar och hård vind, men träden står kvar, så det var nog ingen storm.
…..
Vi ser just nu Putins installation i Kreml. Hörde jag rätt? Skulle han utvidga landet till Östersjön? Jag hoppas jag missförstod.
Militärparaden är klädda i både sovjetiska och tsaristiska uniformer!
…..
Jag har hittat en mycket bra och informativ uppsats.
…..
Vi ser just nu Putins installation i Kreml. Hörde jag rätt? Skulle han utvidga landet till Östersjön? Jag hoppas jag missförstod.
Militärparaden är klädda i både sovjetiska och tsaristiska uniformer!
…..
Jag har hittat en mycket bra och informativ uppsats.
Bronssoldaten.
Estlands och Rysslands internationella position - konflikten gällande förflyttningen av den sovjetiska bronsstatyn i Tallinn, skriven av Marie Vaadre vid Internationella Handelshögskolan i Jönköping.
Hon skriver saker, som man sällan ser i skrift t.ex.:
Ryssland tog inte staten Estland på allvar fram till den 26 april, de trodde att Estland hur som helst skulle ge efter för Rysslands krav och hot. Ryssland har haft och har tron om att de kan störta eller befria Estland när de vill.
Detta är alltså en sanning som de flesta ester är medvetna om, och kanske skulle författarna till boken “Hot, identitet och historiebruk” ha forskat lite djupare innan de skrev sin bok.
Premiärminister Andrus Ansip citeras:
”För estländarna betyder frihet något mycket speciellt. För oss betyder frihet rättigheter att bestämma över vår framtid, rättighet att själva få bestämma – såväl politiskt som ekonomiskt. Vi vet, vad det innebär att leva utan frihet. Och vi vet, att frihet inte är självklar. Som fri är det svårt att mäta frihet.”
Estland blev åter fritt den 20 augusti 1991. Redan den 17 september samma år var de medlemmar i FN. De var medvetna om att de måste tillhöra så många internationella organisationer som möjligt för att få behålla sin frihet.
Några månader senare gick Estland också med i CSCE, och året därpå undertecknades ett handels och ekonomiskt avtal med EU. Redan 1994 var Estland med i NATO:s fredsprogram och stärkte därmed sin interna- tionella försvars position. 32 Den 1 april 2004 blev Estland fullständiga medlemmar av NATO och samma år den 1 maj fullständiga medlemmar av EU.
Estlland och Ryssland stod inför två helt olika verkligheter efter Sovjetunionens fall. Estland hade vunnit något - frihet. Ryssland hade förlorat allt - sin makt och sin ställning i världen. Estland var ett samlat land, trots allt. Ryssland var fortfarande ett enormt rike men sammansatt av olika folkslag, olika kulturer. Estland hade erfarenhet av att ha varit ett fritt rike. Ryssland hade aldrig varit utan både tsar och kommunism.
Under 1990-talet stoppade Ryssland Estland från den ryska marknaden med dubbeltullar. Detta ledde det till att man i Estland började leta efter andra internationella utvägar och det var då som omstruktureringen av marknaden började. Det var då som den Estniska marknaden började blicka utåt mot Norden och Europa. Idag, 2007, sker 72 % av Estlands handel med EU länder, och inte mer än 11 % med Ryssland. Innan andra världskriget var Estland rent ekonomiskt på samma nivå som Finland, och tack vare hårt arbete börjar man nu sakta men säker komma i kapp de förlorade och förstörda åren som ockupationen av Ryssland innebar.
Svenska ambassaden i Estland berättar om Sveriges roll i dag 2012:
Sverige är Estlands största investerare med ca 30% andel och enligt statistiken från februari 2012 även den största exportpartnern – till Sverige gick det 17% av Estlands export. I Sverige steg Estland som importpartner från 19 till 14 plats med 1,7% andel.
Nu måste jag komma till bråket om Bronssoldaten 2007.
Det gäller dels en grav med ett okänt antal soldater och en minnesstaty på samma plats i centrala Tallinn. Estlands regering beslutade att göra en radikal utredning. Gräva upp graven, identifiera kvarlevorna och flytta dem tillsammans med frihetsmonumentet till Tallinns krigskyrkogård. Detta för att utreda hur många och vilka som egentligen var begravda där. Ii full överensstämmelse med internationell lag, och den lagstiftningen av republiken Estland och dennes moraliska och kristna värderingar.
/.../
Då det officiellt tidigare har uttalats av Sovjet unionen att de begravda var soldater från den Sovjetiska Armen blev uppståndelsen av Estlands beslut stor i Ryssland. Och en konflikt si- tuation var svår att undvika då Ryssland starkt motsatte sig Estlands beslut med olika former av hot.
/,,,/
För fem år sedan var det få ryssar som kände intresse för befrielsemonumentet. Och det är först nu när Ryssland insett att de förlorat makten över den före detta sovjetstaten Estland som Ryssland försökt återskapa sin maktposition genom krav och hot.
Jag ska fortsätta denna intressanta uppsats i morgon!
Hon skriver saker, som man sällan ser i skrift t.ex.:
Ryssland tog inte staten Estland på allvar fram till den 26 april, de trodde att Estland hur som helst skulle ge efter för Rysslands krav och hot. Ryssland har haft och har tron om att de kan störta eller befria Estland när de vill.
Detta är alltså en sanning som de flesta ester är medvetna om, och kanske skulle författarna till boken “Hot, identitet och historiebruk” ha forskat lite djupare innan de skrev sin bok.
Premiärminister Andrus Ansip citeras:
”För estländarna betyder frihet något mycket speciellt. För oss betyder frihet rättigheter att bestämma över vår framtid, rättighet att själva få bestämma – såväl politiskt som ekonomiskt. Vi vet, vad det innebär att leva utan frihet. Och vi vet, att frihet inte är självklar. Som fri är det svårt att mäta frihet.”
Estland blev åter fritt den 20 augusti 1991. Redan den 17 september samma år var de medlemmar i FN. De var medvetna om att de måste tillhöra så många internationella organisationer som möjligt för att få behålla sin frihet.
Några månader senare gick Estland också med i CSCE, och året därpå undertecknades ett handels och ekonomiskt avtal med EU. Redan 1994 var Estland med i NATO:s fredsprogram och stärkte därmed sin interna- tionella försvars position. 32 Den 1 april 2004 blev Estland fullständiga medlemmar av NATO och samma år den 1 maj fullständiga medlemmar av EU.
Estlland och Ryssland stod inför två helt olika verkligheter efter Sovjetunionens fall. Estland hade vunnit något - frihet. Ryssland hade förlorat allt - sin makt och sin ställning i världen. Estland var ett samlat land, trots allt. Ryssland var fortfarande ett enormt rike men sammansatt av olika folkslag, olika kulturer. Estland hade erfarenhet av att ha varit ett fritt rike. Ryssland hade aldrig varit utan både tsar och kommunism.
Under 1990-talet stoppade Ryssland Estland från den ryska marknaden med dubbeltullar. Detta ledde det till att man i Estland började leta efter andra internationella utvägar och det var då som omstruktureringen av marknaden började. Det var då som den Estniska marknaden började blicka utåt mot Norden och Europa. Idag, 2007, sker 72 % av Estlands handel med EU länder, och inte mer än 11 % med Ryssland. Innan andra världskriget var Estland rent ekonomiskt på samma nivå som Finland, och tack vare hårt arbete börjar man nu sakta men säker komma i kapp de förlorade och förstörda åren som ockupationen av Ryssland innebar.
Svenska ambassaden i Estland berättar om Sveriges roll i dag 2012:
Sverige är Estlands största investerare med ca 30% andel och enligt statistiken från februari 2012 även den största exportpartnern – till Sverige gick det 17% av Estlands export. I Sverige steg Estland som importpartner från 19 till 14 plats med 1,7% andel.
Nu måste jag komma till bråket om Bronssoldaten 2007.
Det gäller dels en grav med ett okänt antal soldater och en minnesstaty på samma plats i centrala Tallinn. Estlands regering beslutade att göra en radikal utredning. Gräva upp graven, identifiera kvarlevorna och flytta dem tillsammans med frihetsmonumentet till Tallinns krigskyrkogård. Detta för att utreda hur många och vilka som egentligen var begravda där. Ii full överensstämmelse med internationell lag, och den lagstiftningen av republiken Estland och dennes moraliska och kristna värderingar.
/.../
Då det officiellt tidigare har uttalats av Sovjet unionen att de begravda var soldater från den Sovjetiska Armen blev uppståndelsen av Estlands beslut stor i Ryssland. Och en konflikt si- tuation var svår att undvika då Ryssland starkt motsatte sig Estlands beslut med olika former av hot.
/,,,/
För fem år sedan var det få ryssar som kände intresse för befrielsemonumentet. Och det är först nu när Ryssland insett att de förlorat makten över den före detta sovjetstaten Estland som Ryssland försökt återskapa sin maktposition genom krav och hot.
Jag ska fortsätta denna intressanta uppsats i morgon!
Maj 6, 2012 Hotell Viru i Tallinn
Hotel Viru, som det såg ut vid OS 1980.
Historieprogrammet på TV handlade om Hotell Viru i Tallinn. 1965 när finska turister fick tillstånd att besöka Tallinn och fartyg sattes in för regelbundna turer mellan Tallinn och Helsingfors, då började man prata om att bygga ett hotell i staden. Det blev en finsk firma med vänstersympatier som fick äran att bygga den nya stora byggnaden. Det var nog tur, för då blev det byggt på ett mer professionellt sätt. Byggnationen tog 36 månader.
I vissa rum placerades avlyssningsapparatur, och där fick utlandsturisterna bo. Bakom valutabaren satt KGB-personal och lyssnade av vad som sades i rummen.
Jag vet. Vi bodde i ett sådant.
1000 anställda på hotellet tillhörde KGB. Jag antar att kvinnan som satt utanför hissen på varje våning var en KGB-are. Vår vakt var tvungen att vänligt hälsa på våra barn varje gång vi passerade, eftersom våra barn hälsade på henne. Annars satt hon tyst och tittade.
Kriminalmilisen berättade i programmet att de såg som sin viktigaste uppgift att skydda turisterna. De fick heller inte fråga personalen något eftersom personalen var KGB-are och inte fick svara ärligt på frågor.
KGB däremot försökte få antalet turister att sänkas betydligt. De tyckte det var jobbigt med dem.
Det var stor kriminalitet i Tallinn på den här tiden. Mest prostitution och knark. Även prostituerade kunde tillhöra KGB.
Kriminalmilis Kalle Klandorf berättade att det kunde ibland komma en buss med prostituerade från Ryssland. Då satte milisen dem i karantän och gav dem sprutor för olika sjukdomar, allt för att skydda turisterna. De kända estniska prostituerade var hälsoundersökta.
Vi visste hela tiden att våra guider tillhörde KGB: I pprogrammet intervjuades en guide om hon tjänat något på sitt jobb. Hon tänkte en stund, sedan sa hon, en gång fick jag en plastkasse fylld med strumpbyxor. Det var nog det enda.
Det var fantastiskt roligt att se bilder från Tallinn på 1970-talet. Jag kände igen allt så tydligt. Hotellet, rummet, möbleringen. Exteriören. Det var en annan stad då, 1978. Kalare, enklare, gråare. Inte så många bilar. Bara ryska bilar. Jag tänkte att de kanske skulle visa några bilder på våra barn. Det var ju inte så många barn som kom som turister, men det fick jag inte se. Jag får titta på våra egna bilder.
…..
Minns ni Aire? Kvinnan som är dotter till våra grannar och arbetar som prostituerad. Hon har fem barn. En av dem, Kristoffer omkring tjugo år, drack sprit tillsammans med någon av bröderna. Drack och drack. Han är den som Hanno uppskattar mest, den ordentlige, som kunde sköta ett arbete, helt enkelt den bäste av barnen. Han var... menar jag. I går drack han för mycket. Han hittades död i rännstenen. Hjärtat orkade inte. Han söp ihjäl sig. Det är så sorgligt.
Maj 5, 2012 Vi fick se ett sovjetiskt fängelse som blev rensat.
I dagens Aktuaalne Kaamera som bara hade tjugofem miinuter på sig, handlade 12 minuter om Teeme ära! Dvs Håll Estland rent.
Vi fick se inslag från Kopli, som är en förstad till Tallinn. Området byggdes under förra friheten med bostäder för arbetare.
Första gången Ants var där var 1991 i oktober. Vi blev hämtade vid fartyget av kusin Anne. Hennes son körde först hem oss till deras lägenhet på gatan Uus Ameerika / Nya Amerika, sedan lämnade han mig där och körde Ants på en tur i staden. De kom till Kopli, som var helt förstört. Trähusen var aldrig reparerade under ockupationsåren; fönster var borta i lägenheterna och ersatta av masonitskivor. När Ants kom tillbaka sa han bara. “Kom, vi åker hem igen. Vi åker hem.” Det gjorde vi inte, och några år senare när han var på resa till Tallinn med några kollegor för att visa dem stan, då bad han chauffören på bussen de hyrt, att han skulle åka till Kopli. “Aldrig! Jag åker aldrig dit!” Det var alltså ett område med enbart rysk befolkning. Det hade mycket dåligt rykte i resten av stan, och ingen vettig människa satte sin fot där. Hur som helst, han lyckades få chauffören att åka in i Kopli, och kollegorna blev lika chockade de. Det roligaste var att se en skylt med texten: Bordell. Luchstängt mellan kl 1 och 2.
Jag tror att det är bättre där numera.
Jag hittade den här bilden från Kopli på nätet, och texten till den är på engelska:
Jag tror att det är bättre där numera.
Alongside all this decay, however, the observer notices that some buildings nevertheless have painted doors and clean drapes behind the windows…Hope or inevitability?
http://www.ehituskunst.ee/en/12/4142/katrin_paadam__the_
Men nu gäller det dagens nyheter.
Många, många fler än 30 000 var ute och städade. Och då är inte vi medräknade. Vi städade i vår trädgård! En professor i sociologi intervjuades, en amerikan, en lite pojke Morten 5 år. Vi fick se ett sovjetiskt fängelse som blev rensat. (Numera har de verkligen byggt nya fängelser i hela Estland. Nu kan svensk TV komma och intervjua.)
I Setumaa hade en grupp män sina folkdräkter på sig och sjöng bl.a. en sång om arbetande män medan de städade runt museet.
Narva har besök av studenter från Tadjikistan, som är i Estland för att lära sig hur det är att studera i EU, och hur man lever i Europa. De tyckte att det var jätteroligt att städa och visste mycket väl att det skulle ske medan de var i Estland. “Det är en verkligt rolig dag.” sa de.
Esternas förhållande till skräp har förändrats sedan ockupationen. Jag minns att det var likadant med Sverige när vi började med “Håll Sverige rent.” Vi slutade slänga soppåsarna i sjön när vi var ute med båtarna t.ex.
Esterna har ju arbetat med att lära ut detta till andra länder i världen, och i morgon har Brasilien sin städdag.
…..
http://www.ehituskunst.ee/en/12/4142/katrin_paadam__the_
Men nu gäller det dagens nyheter.
Många, många fler än 30 000 var ute och städade. Och då är inte vi medräknade. Vi städade i vår trädgård! En professor i sociologi intervjuades, en amerikan, en lite pojke Morten 5 år. Vi fick se ett sovjetiskt fängelse som blev rensat. (Numera har de verkligen byggt nya fängelser i hela Estland. Nu kan svensk TV komma och intervjua.)
I Setumaa hade en grupp män sina folkdräkter på sig och sjöng bl.a. en sång om arbetande män medan de städade runt museet.
Narva har besök av studenter från Tadjikistan, som är i Estland för att lära sig hur det är att studera i EU, och hur man lever i Europa. De tyckte att det var jätteroligt att städa och visste mycket väl att det skulle ske medan de var i Estland. “Det är en verkligt rolig dag.” sa de.
Esternas förhållande till skräp har förändrats sedan ockupationen. Jag minns att det var likadant med Sverige när vi började med “Håll Sverige rent.” Vi slutade slänga soppåsarna i sjön när vi var ute med båtarna t.ex.
Esterna har ju arbetat med att lära ut detta till andra länder i världen, och i morgon har Brasilien sin städdag.
…..
Ett litet flygplan från Lettland nödlandade på en åker i Estland i natt. Oljetrycket försvann och det var mörkt, så planet gick inte att flyga. De tre männen i planet klarade sig utan skador.
…..
Kaia Kanepi vann sin tredje stora tennisturnering i dag i Estoril!
…..
Kaia Kanepi vann sin tredje stora tennisturnering i dag i Estoril!
Maj 4, 2012 Aldrig har vi väl hört att en stat kan tillhöra KGB.
Just nu pågår en stormanöver kallad Kevadtorm / Vårstorm någonstans i Virumaa i Estland. Vi har sett militärbilar köra på vägen, och vi hör muller av vapen. Kanske hörs det ända bort till Ryssland.
…..
Vad menade Jens Orback? Han är numera chef på Olof Palmecentret.
Jens Orback talade om Azerbadzjan. “Det tillhörde Ryssland, och tidigare KGB.”
Saxat ur NE:
Rysk erövring av Azerbajdzjan 1828.
Efter Osmanska rikets nederlag och undergång upprättades 1918 under brittisk övervakning den oberoende republiken Azerbajdzjan.
Sedan det internationella stödet upphört dukade denna under för bolsjevikerna i april 1920. Azerbajdzjan blev, tillsammans med Georgien och Armenien, 1922 en del av den Transkaukasiska federativa sovjetrepubliken och 1936 en egen sovjetrepublik.
Den försvagade sovjetmakten kunde inte sätta stopp för kriget, som snarast eskalerade efter att sovjetstaten fallit och ersatts av den fria republiken Azerbajdzjan i december 1991.
Aldrig har vi väl hört att en stat kan tillhöra KGB, och ändå var hela Sovjetunionen underställd KGB och deras nycker. Var det så Orback tänkte?
…..
Hans Bergström skrev i sin kolumn i går om journalisternas politiska sympatier. Det har gjorts en studie, som visar att sympatier för MP och V är kraftigt överrepresenterade bland svenska journalister. Det får stor betydelse för vilken verklighetsbild medierna förmedlar, inte minst utanför nyhetssidorna.
Professor Kent Asp har återigen bekräftat att den rödgröna vänstern är kraftigt överrepresenterad i den svenska journalistkåren. Journalister placerar sig därtill åsiktsmässigt till vänster om det parti de stöder. Så på en åsiktsskala avviker journalister än mer. Mest avvikande är journalisterna inom public service. Det nya är att den försiktige Kent Asp nu menar sig se effekter även i partibevakningen.
Det här är definitivt förklaringen till att det var totalt omöjligt att få in rättelser i tidningarna, även DN, om förhållanden i Sovjet.-Estland under ockupationsåren.
Mats Svegfors menar i sin kommentar till studien att man skiljer inte mellan politiska reportrar och redaktionen för barnprogrammet ”Bolibompa”.
Spelar det någon roll vad barnprogrammens ledare har för politiska preferenser?
Bergström: Mediernas viktigaste inverkan handlar inte om partierna utan om verklighetsbilden. Den förmedlas till ringa del av politiska reportrar. För urval och perspektiv på verkligheten står främst andra – även barnprogrammen.
Bibringas våra barn till exempel föreställningen att naturen är oföränderlig och att varje försvunnen art är ett helgerån – eller får de del av forskningens nuvarande ståndpunkt att naturen befinner sig i ständig omvandling? Alla vet hur det ligger till med den saken i tv-programmen (liksom i den svenska förskolan).
Min åsikt är, att det är oerhört viktigt vad vi förmedlar till barnen. Vi kan så lätt manipulera dem med ismer av olika slag. Det är väl klargjort hur barn har farit illa av vuxnas utsagor.
Vad som är den självskrivna, rätt oreflekterade, normaliteten i nyhetsspeglingen i ett land är svårt att iaktta inifrån. Tydligast ser man den de första dagarna efter att ha varit borta från Sverige en längre tid. Men då blir mönstret klart. I denna ”normala” nyhetsbeskrivning är nästan alla ”drabbade” eller ”kränkta” – något som indirekt också säger att de är ”svaga”. Bidrag för allt och alla är en ”rättighet” – nu senast att alla ska få statligt betalda glasögon – och den som tvekar är ”socialt orättfärdig”.
Jag brukar säga: Det är en gåva att tillhöra två kulturer. Man ser allt skeende ur två olika synvinklar.
…..
Vad menade Jens Orback? Han är numera chef på Olof Palmecentret.
Jens Orback talade om Azerbadzjan. “Det tillhörde Ryssland, och tidigare KGB.”
Saxat ur NE:
Rysk erövring av Azerbajdzjan 1828.
Efter Osmanska rikets nederlag och undergång upprättades 1918 under brittisk övervakning den oberoende republiken Azerbajdzjan.
Sedan det internationella stödet upphört dukade denna under för bolsjevikerna i april 1920. Azerbajdzjan blev, tillsammans med Georgien och Armenien, 1922 en del av den Transkaukasiska federativa sovjetrepubliken och 1936 en egen sovjetrepublik.
Den försvagade sovjetmakten kunde inte sätta stopp för kriget, som snarast eskalerade efter att sovjetstaten fallit och ersatts av den fria republiken Azerbajdzjan i december 1991.
Aldrig har vi väl hört att en stat kan tillhöra KGB, och ändå var hela Sovjetunionen underställd KGB och deras nycker. Var det så Orback tänkte?
…..
Hans Bergström skrev i sin kolumn i går om journalisternas politiska sympatier. Det har gjorts en studie, som visar att sympatier för MP och V är kraftigt överrepresenterade bland svenska journalister. Det får stor betydelse för vilken verklighetsbild medierna förmedlar, inte minst utanför nyhetssidorna.
Professor Kent Asp har återigen bekräftat att den rödgröna vänstern är kraftigt överrepresenterad i den svenska journalistkåren. Journalister placerar sig därtill åsiktsmässigt till vänster om det parti de stöder. Så på en åsiktsskala avviker journalister än mer. Mest avvikande är journalisterna inom public service. Det nya är att den försiktige Kent Asp nu menar sig se effekter även i partibevakningen.
Det här är definitivt förklaringen till att det var totalt omöjligt att få in rättelser i tidningarna, även DN, om förhållanden i Sovjet.-Estland under ockupationsåren.
Mats Svegfors menar i sin kommentar till studien att man skiljer inte mellan politiska reportrar och redaktionen för barnprogrammet ”Bolibompa”.
Spelar det någon roll vad barnprogrammens ledare har för politiska preferenser?
Bergström: Mediernas viktigaste inverkan handlar inte om partierna utan om verklighetsbilden. Den förmedlas till ringa del av politiska reportrar. För urval och perspektiv på verkligheten står främst andra – även barnprogrammen.
Bibringas våra barn till exempel föreställningen att naturen är oföränderlig och att varje försvunnen art är ett helgerån – eller får de del av forskningens nuvarande ståndpunkt att naturen befinner sig i ständig omvandling? Alla vet hur det ligger till med den saken i tv-programmen (liksom i den svenska förskolan).
Min åsikt är, att det är oerhört viktigt vad vi förmedlar till barnen. Vi kan så lätt manipulera dem med ismer av olika slag. Det är väl klargjort hur barn har farit illa av vuxnas utsagor.
Vad som är den självskrivna, rätt oreflekterade, normaliteten i nyhetsspeglingen i ett land är svårt att iaktta inifrån. Tydligast ser man den de första dagarna efter att ha varit borta från Sverige en längre tid. Men då blir mönstret klart. I denna ”normala” nyhetsbeskrivning är nästan alla ”drabbade” eller ”kränkta” – något som indirekt också säger att de är ”svaga”. Bidrag för allt och alla är en ”rättighet” – nu senast att alla ska få statligt betalda glasögon – och den som tvekar är ”socialt orättfärdig”.
Jag brukar säga: Det är en gåva att tillhöra två kulturer. Man ser allt skeende ur två olika synvinklar.
Sedan talar Bergström om invandringspolitiken som inte får diskuteras och vidare: ”Kapitalism” är ont och vinst fult. Amerika är konstigt.
Observera att jag här inte talar om partier, som har rätt till sin ideologi, utan om journalister som gör anspråk på att vara neutrala.
Granskningar utifrån motsatta perspektiv förekommer nästan inte, till exempel rörande rimligheten av de enorma el- och bensinskatter som belastar detta avlånga land i nord. Valet av perspektiv sker inte medvetet och öppet utan tyst och implicit. Alla som inte delar det definieras ut, såsom icke tillhörande normaliteten. Liksom Japan är Sverige är ett konsensusland, där även små signaler om att ligga utanför räjongen för acceptabla åsikter bär sociala konsekvenser.
Och det kan jag verifiera. Man fick t.ex. inte tala illa om Sovjetunionen före 1991. Då förlorade man kontakten med dem som man trodde var vänner.
Observera att jag här inte talar om partier, som har rätt till sin ideologi, utan om journalister som gör anspråk på att vara neutrala.
Granskningar utifrån motsatta perspektiv förekommer nästan inte, till exempel rörande rimligheten av de enorma el- och bensinskatter som belastar detta avlånga land i nord. Valet av perspektiv sker inte medvetet och öppet utan tyst och implicit. Alla som inte delar det definieras ut, såsom icke tillhörande normaliteten. Liksom Japan är Sverige är ett konsensusland, där även små signaler om att ligga utanför räjongen för acceptabla åsikter bär sociala konsekvenser.
Och det kan jag verifiera. Man fick t.ex. inte tala illa om Sovjetunionen före 1991. Då förlorade man kontakten med dem som man trodde var vänner.
I Aktuaalne Kaamera visar de mycket inrikesnytt. Ca 10 minuter utrikes, som visas sakligt och ovinklat. Vi har sett inslag om Breivik, men inte så mycket och så känslomässigt laddat som i Rapport. Mycket nyheter från länderna som tillhörde Sovjet och det bästa av allt: programmet avslutas alltid med någon rolig inrikesnyhet. Kanske har man sett en pelikan någonstans eller har det varit en flickkör som sjungit. Ja, vad som helst bara det är positivt.
I Estland vet man att det finns goda och onda människor. Att det finns männisakor som begår brott. Att det finns poliser som begår brott. Man visar alltid den misstänkte med namn och bild. Blir han/hon frikänd talar man om det.
I Estland vet man att det finns goda och onda människor. Att det finns männisakor som begår brott. Att det finns poliser som begår brott. Man visar alltid den misstänkte med namn och bild. Blir han/hon frikänd talar man om det.
Maj 3, 2012 Under sovjettiden användes kyrkan som ateistiskt museum.
Det var så mysigt. Vi satt med rullgardinerna halvt neddragna för att inte få solen i ögonen. Ants, Hanno och jag åt sen middag. Och “avhandlade stor historia”, som Hanno sa. “Här diskuterar vi inte småpotatis. Här gäller det väsentligheter!”
Jag vågade fråga honom hur esterna egentligen tänker om de femtio årens ockupation. När allt gick bakåt. När den utveckling som gjorde en 50-årig paus nu blommar ut igen.
“Ja, sa Hanno. Jag levde. Jag gifte mig och fick barn. Jag har arbetat. Visst vi lärde oss ljuga, stjäla och misstro. Men det var mitt liv. Nu är allt annorlunda. Estland ses med öppna ögon och har stor framgång i Europa. Vi är ett nordeuropeiskt folk.”
Jag tänker att det naturligtvis är värst att det var så många som inte fick uppleva den här nya, fina tiden. Men i dag är i dag. Varje dag är viktig i våra liv, och nu får vi inte slarva bort några dagar.
Hanno har skrivit en lång uppsats om sina studieår i Leningrad / S:t Petersburg. Han ska maila mig den, så ska jag berätta för er. Jag kan redan nu berätta om en av de fyra kyrkorna på huvudgatan, som han passerade varje dag.
En stor vacker ortodox kyrka, byggd som Peterskyrkan i Rom, full med mosaik.
Under sovjettiden användes kyrkan som ateistiskt museum. Eftersom kommunismen var helt ateistiskt passade det bra att visa alla hemskheter som skett i religionens namn i en riktigt påkostad och utsmyckad kyrka. Hanno minns framför allt utställningen om inkvisitionen. Den estniska kyrkan, Jaani kirik på samma gata, var kontor under den tiden.
…..
Hanno kunde också berätta en vacker historia om en människa med gott hjärta.
I Tamsalu bodde en estnisk familj. När Sovjetunionen tagit över i Estland 1939 kom en rysk kvinnlig militärläkare till deras hem och krävde att få bo där. Frun i huset gjorde i ordning ett rum åt läkaren, hon var tvungen, och visade henne runt i huset. Här var köket, toaletten, tvättstugan o.s.v. Så långt var allt väl.
En dag beklagade sig hustrun för sin man. “Jag kan ingen ryska. Nu får du säga åt henne att hon inte ska gå ut bland våra blommor varje morgon för att bajsa. Vi har ju visat henne toaletten. Det där är inte trevligt!” Vad mannen svarade henne vet jag inte, men en tid senare blev han kallad att infinna sig för mönstring för Röda armén. Skakande av oro sa de båda makarna farväl till varandra. Han tog med sig lite saker och infanns sig för undersökning hos en läkare, som visade sig vara kvinnan som bodde i deras hus. Hon tittade på mannen. Så sa hon med hög röst: “Den här mannen kan inte bli soldat. Han har TBC.”
Hon räddade därmed hans liv. Av tacksamhet för det boende de ordnat åt henne.
…..
Nu måste jag också berätta att det har siktats en pelikan i Karksi i Estland. Man tror att det är den pelikanen som tidigare sågs i Lettland. Troligtvis är det en vild fågel, den är inte ringmärkt. Rosa pelikaner (Pelecanus onocroatalus) har setts tidigare i landet på 1950- och 1960-talen.
Jag vågade fråga honom hur esterna egentligen tänker om de femtio årens ockupation. När allt gick bakåt. När den utveckling som gjorde en 50-årig paus nu blommar ut igen.
“Ja, sa Hanno. Jag levde. Jag gifte mig och fick barn. Jag har arbetat. Visst vi lärde oss ljuga, stjäla och misstro. Men det var mitt liv. Nu är allt annorlunda. Estland ses med öppna ögon och har stor framgång i Europa. Vi är ett nordeuropeiskt folk.”
Jag tänker att det naturligtvis är värst att det var så många som inte fick uppleva den här nya, fina tiden. Men i dag är i dag. Varje dag är viktig i våra liv, och nu får vi inte slarva bort några dagar.
Hanno har skrivit en lång uppsats om sina studieår i Leningrad / S:t Petersburg. Han ska maila mig den, så ska jag berätta för er. Jag kan redan nu berätta om en av de fyra kyrkorna på huvudgatan, som han passerade varje dag.
En stor vacker ortodox kyrka, byggd som Peterskyrkan i Rom, full med mosaik.
Under sovjettiden användes kyrkan som ateistiskt museum. Eftersom kommunismen var helt ateistiskt passade det bra att visa alla hemskheter som skett i religionens namn i en riktigt påkostad och utsmyckad kyrka. Hanno minns framför allt utställningen om inkvisitionen. Den estniska kyrkan, Jaani kirik på samma gata, var kontor under den tiden.
…..
Hanno kunde också berätta en vacker historia om en människa med gott hjärta.
I Tamsalu bodde en estnisk familj. När Sovjetunionen tagit över i Estland 1939 kom en rysk kvinnlig militärläkare till deras hem och krävde att få bo där. Frun i huset gjorde i ordning ett rum åt läkaren, hon var tvungen, och visade henne runt i huset. Här var köket, toaletten, tvättstugan o.s.v. Så långt var allt väl.
En dag beklagade sig hustrun för sin man. “Jag kan ingen ryska. Nu får du säga åt henne att hon inte ska gå ut bland våra blommor varje morgon för att bajsa. Vi har ju visat henne toaletten. Det där är inte trevligt!” Vad mannen svarade henne vet jag inte, men en tid senare blev han kallad att infinna sig för mönstring för Röda armén. Skakande av oro sa de båda makarna farväl till varandra. Han tog med sig lite saker och infanns sig för undersökning hos en läkare, som visade sig vara kvinnan som bodde i deras hus. Hon tittade på mannen. Så sa hon med hög röst: “Den här mannen kan inte bli soldat. Han har TBC.”
Hon räddade därmed hans liv. Av tacksamhet för det boende de ordnat åt henne.
…..
Nu måste jag också berätta att det har siktats en pelikan i Karksi i Estland. Man tror att det är den pelikanen som tidigare sågs i Lettland. Troligtvis är det en vild fågel, den är inte ringmärkt. Rosa pelikaner (Pelecanus onocroatalus) har setts tidigare i landet på 1950- och 1960-talen.
Maj 2, 2012 En bild som plötsligt dök upp.
En bild som plötsligt dök upp. Den låg i gott förvar. Först i dag råkade Ants ta fram den.
Den äldre kvinnan är Ants farmors mamma. Hon som tog sina söner med sig när den nye maken ville flytta till Kaukasus. Tsaren hade beslutat att alla som flyttade dit skulle få ett startbelopp. Ryssar lite mer, andra folk lite mindre. Döttrarna, Anna Lowiisa och Leena lämnades kvar, och de fick arbete på ett par bondgårdar i närheten. Här sitter hon i huset i byn Sulev tillsammans med sonen Edward och hans familj. Fotot är suddigt, det är kopia av en kopia, men det känns väldigt spännande att de sitter där, så långt bort.
Sulev som det ser ut numera.
.....
I går satt en liten sädessärla på vårt balkongräcke. Jodå, den kvittrade länge och lät sig fotograferas flera gånger.
.....
Medvedev har äntligen, i sista ögonblicket som president börjat de utlovade förändringarna av Ryssland. Nu har han sett till att duman godkänt att guvernörerna åter ska väljas i demokratiska (?) val. Det var ju Putin som ändrade valen så, att han själv bestämde vem som skulle ha makten i hela landet.
Putin ses inte som en machoman längre i Ryssland; man till och med ler smått hånfullt när han försöker. Medvedev visar sig i stället som öldrickare.
Han har förresten tackat ja till att bli ordförande för “Enade Ryssland”, ett parti han aldrig tillhört......
Vi såg att i svenska 1:a maj-tåg fanns det röda fanor med hammaren, skäran och bild på Lenin. Obs att inget sådant finns ens bland ryssarna i Narva i Estland.
Jag tänker på när Anne på besök från Tallinn knappt kunde andas när hon såg 1:a majtåget i Uppsala i början av 1990-talet. Hon hade aldrig kunnat föreställa sig att man i ett västland frivilligt gick i sådana parader.Maj 1, 2012 "Livet var mycket annorlunda än det är idag, det var hundra gånger bättre.Som ett jordiskt paradis."
Ni såg säkert reportage från tävlingarna i Fyrisån i går. Studenetrnas tävling. Vet ni också att det finns många likheter mellan studentstäderna Uppsala och Tartu?
Det var jobbigt eftersom det var höga vågor och bara de starkaste orkade hela sträckan.
Men roligt!
…..
Det har förekommit “1 maj-demonstrationer” i Estland även under de fria åren, men aldrig med röda fanor och aldrig med socialistiska sånger. Inte ens ryssarna i Narva har genomfört sådant. Det är för svåra minnen sammanfogat med sådant.
…..
På Ebavereberget var det häxornas afton på Valborg.
…..
Estnisk film firade hundra år i går. Då valdes bl.a. Århundradets film. Det blev Kevade /Vår , som är gjord efter en ungdomsroman av Oskar Luts. Vi har den på DVD och har sett den ett par gånger. En riktig buskis, men ingår med fullt allvar i den estniska kulturen.
.....
Moster Tanja berättade om att president Päts hushållerska flyttade in i familjens lägenhet när presidenten fängslades av sovjeterna. Vi fick dock inte veta hennes namn. I går läste vi i Postimees en artikel som kanske handlar om henne. Men kanske inte, hon berättade aldrig om att det också var några barn som flyttade in. Läs:
107 år gamla Elfriede Helene Rooster har genomlevt två krig. Det var naturligtvis svåra tider. Några år bodde hon t.o.m. i en park, men den tiden räknar hon som, den vackraste i livet.
Hon minns, trots sin höga ålder tider, datum och månadetr men mycket annat har försvagats. Men Konstantin Päts glömmer hon aldrig.
107 år gamla Elfriede Helene Rooster har genomlevt två krig. Det var naturligtvis svåra tider. Några år bodde hon t.o.m. i en park, men den tiden räknar hon som, den vackraste i livet.
Hon minns, trots sin höga ålder tider, datum och månadetr men mycket annat har försvagats. Men Konstantin Päts glömmer hon aldrig.
Hon föddes i Narva där hon gifte sig med en estnisk soldat, och 1934 föddes deras son, och sedan fick de ytterligare tre. Hon arbetade hos presidenten i köket, och hennes barn var många gånger i slottsträdgården till sommarresidenset när presidenten var där. De brydde sig inte om vad han var; de lekte bara, och presidenten sa inget om det.
Hon berättar också om de presenter presidenten fick av utländska besökare, som han delade med sig av till dem alla.
Presidenten levde ett bra och bekvämt liv, trots livvakterna minns Elfriede Helene.
Sommarslottet.
Under samtalet nämner hon minst sex gånger, hur bra det var att leva den första fria tiden i Estland. "Livet var mycket annorlunda än det är idag, det var hundra gånger bättre.Som ett jordiskt paradis."
En natt körde ryssar fram en buss till slottet och genomförde ett rån. Det var början till det sovjetiska övertagandet.
Elfriede började sitt arbete hos presidenten före det andra världskriget och minns så väl hur kriget slutade i ständig rädsla, ett fruktansvärt dödande och betydande materiella förluster och förlust av människor.
