aug 31, 2013 Viktigt möte i Vita Huset.

Jag tyckte det var tråkigt att Rheinfeldt inte inbjöd de baltiska länderna till Stockholm och Obama-mötet. Nu vet jag varför. Presidenten träffade alla baltiska presidenterna i Vita huset i går. Här kommer en sammanfattning från Postimees:

President Toomas Hendrik Ilves träffade president Barrak Obama, vicepresident Joe Biden tillsammans med Lettlands och Litauens presidenter Andris Berzins och Dalia Grybauskaite i Vita Huset i går.

« De baltiska länderna liksom alla de demokratiska länderna i Europa behöver Förenta staterna och USA behöver sina europeiska allierade ", sade president Ilves på mötet . " Den amerikanska närvaron är lika viktigt för oss idag som den var på 1900-talet, då USA gav oss tillbaka till den demokratiska säkerheten under det kalla kriget, gav oss tillbaka vår självständighet och hoppet till dem som hade berövats friheten och hjälpte oss att återställa vår självständighet . "

President Obama sade att Natos kollektiva försvar är ett uttryck för samarbetet enligt artikel 5. Nato utgör ett samarbete över Atlanten.

Han talade också om de baltiska ländernas arbete i Afghanistan.

" Demokrati och mänskliga rättigheter är inget val för oss - de värderingarna och det säkerhetsskyddet måste vi alltid agera mycket beslutsamt för, " sade den estniska statschefen . " Det är vårt ansvar att angripa det onda och skydda de svaga, den civila befolkningen. "

Toppmötet tog också upp situationen i Syrien . Användningen av kemiska vapen är ett fruktansvärt brott och det måste bestraffas, försäkrade president Ilves .

På tal om det USA- baltiska försvarssamarbetet , sade president Ilves att ingen har anledning att betvivla att USA är vår allierade i Nato. Det är det djupa och bestående intresset för den estniska, lettiska och litauiska självständigheten och tryggheten som utgör grunden för det. Detta bekräftas också i gemensamma övningar , utbildningar och ett antal ömsesidiga samråd.

" Europa behöver att Förenta staterna stannar och fortsätter att engagera sig i regionen. Också för att ge de östeuropeiska grannländerna möjlighet att visa var de själva vill vara, utan att de skräms eller hotas från något håll", betonade Ilves. " Så skyddar EU och USA tillsammans demokrati och mänskliga rättigheter - värderingar som vi tror på och som är oerhört viktiga för människorna."

Han menade också att det är viktigt att toppmötet med EU : s östliga partnerskap i november i Vilnius undertecknar ett associeringsavtal med Ukraina , och att man förbereder ett med Moldavien, Georgien och Armenien .

" Det är absolut nödvändigt och moraliskt självklart att ge hopp riktat till dem som förtjänar det , och säkerställa den europeiska vägen, " sade president Ilves .

Estland bidrar gärna med expertis och stöd till andra reformvänliga länder i och utanför Europa , med fokus främst på internetanvändning, frihet på Internet , IT-säkerhet och för att stärka det civila samhället . USA och Estland ger tillsammans stöd till nya demokratiska stater och deras ledare rådgivning i nätverket LEND ( Ledare engagerade i nya demokratier ) .

President Obama sade att de baltiska länderna har blivit en förebild för andra länder och inspiratörer med sin framgång.

Estlands statschef betonade : " Baltikums framgångssaga med återställandet av självständigheten under de senaste två decennierna uppmuntrar oss nu till att stödja andra länder som arbetar med demokratiska reformer"

USA:s statschef Barack Obama betonade att Estland är starkt allierad med Nato och att landet är ett av få som bidragit med 2 % av sin BNP, även under ekonomiskt svåra tider , och betonade president Ilves tal om frihet på Internet och vikten av internetanvändning i den statliga och kommunala förvaltningen.

"EU har en skyldighet att vara en ansvarsfull allierad med USA och Nato, vilket innebär både politiska och ekonomiska bidrag till vår gemensamma säkerhet", bekräftade president Ilves.

Estlands statschef ansåg det viktigt att EU:s och Förenta staternas frihandelsförhandlingar skrivs under så snart som möjligt utan förhalningar. Detta kan vara det mest ambitiösa handelsavtal som någonsin ingåtts av någon av parterna, och som skulle ha betydelse för över 800 miljoner människor. EU och Förenta staterna står nu för ungefär en tredjedel av den totala världshandeln.

Presidenterna Obama, Ilves, Bērziņš och Grybauskaite diskuterade också situationen i Östersjöområdet och det täta baltisk-nordiska samarbetet och ett eventuellt nära samarbete med bland annat den transatlantiska axeln .

"Vi är starkare , och våra möjligheter är större när vi agerar tillsammans och våra insatser riktas mot gemensamma mål, allt från miljön och ekonomin, informations-och kommunikationsteknik, användning av transport-och energinät till säkerhetsfrågor. Lösningen är att de baltisk- nordiska länderna arbetar i ett stadigt samarbete, " sade president Ilves.

Har ni hört någon prata om det samarbetet förut?

2013-08-31 @ 18:05:00 Permalink Dag för dag Kommentarer (0) Trackbacks ()

aug 30, 2013 Gorbatjovs egen berättelse om vad som hände.

Örjan Berner.

Då var det en lång artikel av Örjan Berner i SvD med anledning av att en bok av Gorbatjov kommit ut i Sverige. (Alltid är det något) Hans betydelse i Sovjetunionens försvinnande har det varit en del okunskap om. Nu berättar han själv och Staffan Skott har översatt. Jag blir nyfiken på vad Staffan Skott tänkte när han jobbade med boken. Kanske får vi veta så småningom.

Michail Gorbatjov är en av 1900- talets viktigaste politiker. Hans politik av glasnost och perestrojka ledde till Sovjetunionens upplösning, tvärtemot upphovsmannens avsikt att reformera denna stat för att ge den ökad styrka. Hans livsöde var sovjetiskt alltifrån uppväxten i en sydrysk by under svältåren i början av 30-talet, krigstidens tyska ockupation, studietiden i Moskva under Stalins sista år vid makten, den spikraka karriären genom Sovjetunionens Kommunistiska parti, sex år som generalsekreterare och president för imperiet, till ett Shakespeareartat slut med förräderi, militärkupp och brutal avhysning från tsarernas Kreml som främsta ingredienser.

På det viset låter det riktigt spännande.

Livet var fattigt i den sydryska byn. Stalins kollektivisering och dess omänskliga utpressning av bönderna förvärrade läget. Utrensningarna mot slutet av 30-talet nådde familjen. Morfadern dömdes till döden med nackskott men räddades i sista ögonblicket. I andra världskriget gick byns vuxna män ut i fronten och mejades ner av tyska kulsprutor. Ukraina, Vitryssland, Moldavien, västra delen av Ryssland var under tysk ockupation. Flyktingvågorna gick genom byn och sedan kom de tyska trupperna, som trängde fram mot oljekällorna vid Kaspiska havet. Pappan var vid fronten, deltog i befrielsen av Kiev, Charkov och andra ukrainska städer och i det väldiga slaget vid Kursk. Han återvände hem med bröstet fullt av medaljer. /.../

Gorbatjov blev 1978 sekreterare i centralkommittén i Moskva och politbyråmedlem. Han hade nu nått maktens tinnar. Där gällde det att visa försiktighet. Alla var svartsjukt påpassade. Man fick inte reta det högsta hönset Leonid Brezjnev utan tvärtom visa stor respekt och inte spara på smickret. Det gällde att skapa koalitioner och vara mån om sin beskyddare. Andropov, den hårde, disciplinerade KGB-chefen, hade främjat Gorbatjovs karriär. Kosygin, premiärministern, visade vänlighet men det var tveeggat, eftersom Brezjnev ville ha bort denne konkurrent. Gromyko och Ustinov, utrikes- och försvarsministrarna styrde över sina domäner med järnhand. Särskilt försvarssektorn, som slukade större delen av statens resurser, var strängt förbjuden terräng för andra än Ustinov och Brezjnev själv. Gorbatjov, ansvarig för jordbruket, sökte förgäves få fram bättre villkor för sitt livsmedelsprogram men pengar för det saknades så länge man ständigt byggde vidare på vapenarsenalerna.

Här ska man lägga märke till hur stämningen var i det högsta skiktet. Kanske kan det vara en fingervisning om hur det var i hela riket? Misstänksamhet, vaksamhet och skådespeleri behövdes i de flesta lägen.

Efteer att Brezjnev dött, dog många andra höga höns också. Av sjukdom eller ålderdom. Och Gorbatjov valdes till generalsekreterare i Sovjetunionen i mars 1985. Gromyko, utrikesministern, som föredrog politbyråns förslag prisade hans förtjänster, ”en man med ett järngrepp i silkesvantar”. Även KGB måste ha haft någon åsikt, men det får vi inte veta, men i Östeuropa anser man att det var KGB som tillsatte honom.

Skildringen övergår i en delvis självkritisk betraktelse över de kommande sex årens dramatiska skeende. Generalsekreteraren kunde först rida på en våg av entusiasm över den förnyelse han igångsatt. Sedan kom allt större byråkratiskt motstånd när ekonomin stadigt blev sämre. Till slut ifrågasattes han av såväl konservativa, kommunistiska bakåtsträvare som radikala förnyare, anförda av den makthungrige tidigare partichefen i Sverdlovsk, Boris Jeltsin. Sovjetunionens kollaps utgör finalen. /.../

Boken ger inga nya infallsvinklar på detta drama men väl en anledning att granska Gorbatjovs historiska insatser. Den främsta torde ligga i glasnost, den öppenhet och politiska frihet han skapade, som var helt ny för Sovjetunionen och avgörande för det kommunistiska imperiets upplösning och fall. Gorbatjov insåg därtill att Sovjets resurser inte räckte till för imperiets expansionistiska politik och dess väldiga militära apparat. Radikal nedrustning krävdes för att rädda ekonomin. Tillsammans med USA:s president Reagan började han desarmera det kalla krigets domedagsmaskineri och trumfade igenom nedskärningar i kärnvapenarsenalen, detta i hård kamp också mot det egna militärindustriella komplexet.

Javisst. Under alla år var det försvarsindustrin som fick pengarna. Människorna betydde egentligen ingenting, därför renoverades inget utan istället förföll hela det stora riket. De hade t.ex. satsat på att allt skulle byggas i betong "som aldrig skulle förstöras", vilket det gjorde. Dåligt byggda hus, kolchoser och fabriker; elstolpar och annat möglade och vittrade sönder. Men till det fanns inga pengar. Narva Maantee, den stora leden mellan Tallinn och Narva, som anlagts som stridsmaterielväg belades med betongplattor! Vi har åkt på den vägen, och det var definitivt inte skönt. Åt andra hållet gick betongvägen till Paldiski, en av de största örlogsbaserna i Östersjön.

Kontrollen över bankrutta och oroliga östeuropeiska stater var även den för kostsam. Gorbatjov, jämte utrikesministern Sjevardnadze, drev igenom upplösningen av det östeuropeiska väldet. Han förutsåg dock inte att dessa länder då genast skulle fjärma sig från Sovjetunionen och raskt vända västerut. Gorbatjovs tal om ”ett gemensamt europeiskt hem”, där även Sovjet skulle platsa, hade ingen förankring i verkligheten. I stället utvidgades Nato till alla tidigare Sovjetdominerade stater, i strid med de amerikanska löften han ansåg sig ha fått. Jag har den absoluta uppfattningen att Gorbatjov inte förstod hur människor hade det i landet. När han sa i sitt Nobeltal att "De baltiska folken förstår inte hur mycket de har Sovjetunionen att tacka för", då avslöjar han sig. Inte så konstigt kanske med tanke att han växt upp i Sovjet och gått i sovjetisk skola och läst sovjetiska böcker, men ändå. Visst måste en stor statsledare veta något opm förhållanden i sitt eget rike, och helst bör han veta hur det är i andra länder också. Estlands partichef, Vaino Väljas, som varit studiekamrat och god vän med Gorbatjov frågade honom efteråt: "Vad faan menade du med det?" Gorbatjov blev honom svaret skyldig.

/.../

Baltikum spelade en ödesdiger roll. Gorbatjov hoppades att dessa republiker skulle gå i täten för perestrojkan och bli modell för övriga Sovjet. Först sent begrep han att de till varje pris ville bort från Moskva. Balterna inspirerade andra republiker, de ”tände upprorsfacklan”.

Det blev resultatet. Just det. De såg en chans till frihet, till ett människovärdigt liv i sin egen kultur och med sitt eget språk. Självklart såg de chansen. Eller som Ave sa: "När vi såg att vi inte blev ihjälskjutna när vi protesterade, då vågade vi."

Att bevara Sovjetunionen var en överideologi för Gorbatjov. Han kämpade hårt mot republikernas, i synnerhet Rysslands, makttillväxt och självständighet. Misslyckandet upplevde han som sin stora och historiska tragedi. Skulden läggs främst på Jeltsin, som han menar saboterade kampen för ett ”förnyat Sovjetunionen” och genomförde en ”statskupp” när han tillsammans med de ukrainska och vitryska ledarna i december 1991 förklarade Sovjetunionen upplöst.

Det var Jeltsin som gav order om att tanksen och soldaterna skulle dra sig tillbaka till förläggningen den där augustnatten 1991 i Tallinn. Gorbatjov menadew att ordningen skulle återställas, dvs. de skulle använda sinvapen mot esterna. Som tur var lydde de sovjetiska soldaterna den ryska presidenten. Inte den sovjetiske. De sovjetiska dagarna var räknade.

Jeltsin är något av en hjälte i Estland.

2013-08-30 @ 18:00:00 Permalink Livet i Sovjetunionen Kommentarer (0) Trackbacks ()

aug 29 2013 De som verkligen lade grunden till Skype.

Apropå att det är svårt att hitta vilka som verkligen står bakom Skype. Vi brukar framhålla svenskarna.

Skype [skajp], programvara för mjukvarutelefoni som möjliggör kostnadsfria röst- och videosamtal till andra användare, lanserat 2003. Skype utvecklades av en programmerargrupp baserad i Estland bestående av Ahti Heinla, Priit Kasesalu och Jaan Tallinn, som tidigare hade utvecklat fildelningsprogrammet Kazaa. Företaget Skype Technologies S.A. (med säte i Luxemburg) grundades av entreprenörerna Niklas Zennström från Sverige och Janus Friis (född 1976) från Danmark. Namnet Skype är en nedkortad variant av det ursprungliga namnetSky peer-to-peer.

(NE)

Heja Estland!

2013-08-29 @ 18:01:00 Permalink Dag för dag Kommentarer (0) Trackbacks ()

aug 28, 2013. En bra men bitvis lögnaktig uppsats.

Jag råkade på en studentuppsats och måste bara läsa den. Den skrevs 2008.

C-UPPSATS

Demokratier i Sovjetunionens spillror

Politisk socialisation, institutionell utveckling och etnicitet i Estland och Ryssland

Andreas Holmberg Niklas Korva

Luleå tekniska universitet
C-uppsats

Samhällskunskap

Institutionen för Industriell ekonomi och samhällsvetenskap Avdelningen för Samhällsvetenskap

Det är en intressant uppsats som diskuterar demokratin, vad som krävs för att ett land ska få kallas demokratiskt, vad som underlättar för ett land att genomföra demokratin, och hur det fungerat i Estland och Ryssland. Att de valde just Estland av de tidigare sovjetstaterna beror på att Estland har lyckats bäst.

De menar att en diktatur som ska ombildas till demokrati har det svårast om landet aldrig har levt så tidigare, och när det gäller Ryssland har landet aldrig varit demokratiskt. Det var ju bara ett byte av ansikten när landet gick från tsarregim till kommunism. Maktstrukturen var i stort sett densamma. En tsar, en hemlig polis, en krets runt tsaren och långt därunder människor.

I Estland hade man haft de ca 20 fria åren tidigare på 1900-talet, och det var så man skapade den nya demokratin. Man återinförde nästan samma institutioner som då. Den mest synliga skillnaden var att man bara har en kammare.

I Estland hade många minnet av friheten kvar. Många föräldrar hade, trots faran berättat för sina barn om den fria tiden, så kunskapen fanns. Dessutom kom många utlandsester till de esternas hjälp.

Presidentens roll skiljer sig väsentligt i de båda länderna.

Estland:

en parlamentarisk demokrati, som officiellt leds av en president. Makten utgår ifrån parlamentet och regeringen medan presidenten har betydligt mindre maktbefogenheter. Parlamentet, Riigikogu, är den lagstiftande makten i Estland. Regeringen, den verkställande makten, bildas utifrån majoriteten i parlamentet och leds av en premiärminister. Det är denne som utser de ministrar som ska ingå i dennes regering.

Presidenten är Estlands ansikte utåt och fungerar som en balanserande och medlande kraft mellan landets lagstiftande, verkställande och dömande makt. Presidenten utses via omröstning i parlamentet vart femte år och har vetorätt i lagstiftningsfrågor, vilket gör att det parti som innehar presidentposten kan stoppa eller försena lagar.

Den ytterst dömande makten i Estland finns hos Riigikohus som även är författningsdomstol. Estlands styrelseskick liknar således de västeuropeiska ländernas modell där makten är jämnt fördelad mellan tre olika instanser.

Ryssland

Ryssland är en semipresidentiell federal representativ demokratisk republik. Presidenten är statschef i Ryssland och har en mycket stark maktställning. Det är presidenten själv som tillsätter regeringen (verkställande makten), förutom regeringschefen som skall godkännas av Duman. Ryssland har inte parlamentarism, alltså behöver inte regeringen utses från majoriteten i parlamentet. Presidenten har enligt den ryska konstitutionen sista ordet i alla konfliktfrågor med parlamentet.

Det är presidenten som lägger upp inriktning och innehållet för både utrikes och inrikespolitiken. Presidenten ansvarar och styr över alla ministerier som har med Rysslands inre och yttre säkerhet att göra, t.ex. försvars-, justitie- samt in- och utrikesministerierna. Presidenten är därigenom också landets militära överbefälhavare.

Systemet är mycket invecklat och komplicerat, möjligheterna att kunna avsätta presidenten är mikroskopiska.

Putin har dragit åt tumskruvarna ännu mer sedan detta skrevs 2008.

När det gäller korruption slår Ryssland Estland med stor marginal. I Estland har man faktiskt lyckats stävja korruptionen som var helt naturlig i Sovjetunionen. Ville man ha en bra behandling hos doktorn eller välja frisyr själv hos hårfrisörskan t.ex. då var man tvungen att betala extra för det. Vi har upplevt det i Estland för flera år sedan, men nu är det inte så längre, tack och lov.

I Ryssland har man kvar extrabetalningen. Vi hörde just om en man som fastnade i hastighetskontroll med sin bil i Estland. När polisen stoppade honom grävde han automatiskt efter sin plånbok.

“När jag blir stor ska jag bli polis, de blir så rika.” En liten pojke i Ryssland förra året.

Hur har Putin kunnat bli världens rikaste man? Inte genom sina löner i alla fall.

Men det jag egentligen vill komma fram till är en fruktansvärd missuppfattning de här författarna visar. Enligt en bok av Daatland och Svege, diskrimineras de rysktalande i Estland. Det är det stora problemet, skriver de.

Där börjar snömoset:

Esternas syn på den rysktalande minoriteten är klar; de måste anpassa sig efter vad som nu gäller i Estland. Den generella trenden är dock att de rysktalande tycker att de har mycket gemensamt med esterna och vill kunna anpassa sig, om rätt förutsättning och hjälpmedel fanns. Esterna och staten Estland visar däremot endast vaga tecken på att välkomna och hjälpa den rysktalande minoriteten. Den etniska frågan har även format en något negativ bild av landet på det internationella planet, vilket kan kopplas till landets tämligen låga resultat i demokratiskt index. Den starka intressekonflikten verkar dock fortsätta att dela upp Estland i estländare och rysktalande. Detta styrks genom att bara 5 % av esterna gifter sig med någon ur den rysktalande minoriteten.

Är det vad man lär ut på svenska universitet och högskolor? Diskuterar man inte sådana missuppfattningar, eller är det som jag läste i en recension om en bok om Estland: “De vågar tala om det som är dåligt också. Det som andra har så svårt för!” Jag menar att även om man ska tala om det som är dåligt ska man faktiskt inte ljuga för att bli accepterad.

NEJ! Många ryssar vill inte bli en del av det estniska samhället.

JA. Men de som är intresserade är det redan.

Problemet är att så många inte vill det. De har svårt att acceptera att de inte längre är “övermänniskor” och vill kunna leva sina liv med sitt språk och sin kultur. Att esterna fick ändra sig helt, och att allt de byggt upp raserades under sovjetåren, det betyder faktiskt en hel del för dem. Många rysktalande vet ingenting om Estlands frihetstid.

Landets språk är estniska. Är det konstigt? De accepterar naturligtvis att de rysktalande talar ryska med varandra. De presenterar all statlig och kommunal information på både ryska och estniska. Alla varor presenters på estniska och ryska. Den största dagstidningen ges ut i en rysk version.

Ryska turister åker gärna till Estland för att “Alla är så vänliga, och alla talar ryska”. Enligt intervjuer med turister från Ryssland.

Men esterna vill att alla i landet ska tala estniska hjälpligt och förstå varandra. (Många av dem tvingades att lära sig ryska genom att skoltiden förlängdes med ett år för dem.)

Jag tänker på de rysktalande lärarna i estniska som kom på besök till Sverige. De kunde inte många estniska ord. Och många, många ryssar vägrar att arbeta för estniskan.

Det här är alltså det negativa om Estland som uppsatsförfattarna kommer med. Det betyder att Estland är ett fantastiskt land, som man måste ljuga om för att det inte ska bli för bra.

Jag ska ta ett exempel. En dag kom en rysktalande grupp till Tallinn. Utanför parlamentet började de skrika slagord. “De rysktalande har mycket lägre pension än esterna!” En parlamentsledamot gick ut och försäkrade att alla har samma pension. Han var est. Ingen trodde på honom. Då gick en rysktalande parlamentsledamot ut och sa samma sak. Då först vände de om och gick hem.

Varför trodde de rysktalande så fel? Kanske hade de sagt något om det i rysk TV. De här människorna tittar nästan uteslutande på rysk TV och tror på de lögner om Estland som sägs där. I den TV:n presenterar man den "ryska sanningen” om allt som sker och har skett. Den överensstämmer inte alltid med den estniska eller europeiska. När journalister ser på den TV:n tror de också på det, och så sprids lögner över världen.

2013-08-28 @ 18:00:00 Permalink universitetsstudenters uppsatser Kommentarer (0) Trackbacks ()

aug 27, 2013. Ett väntat avslöjande.

Ja, avslöjandet var väntat av oss, men vi visste inte hur det skulle se ut. Vi har undrat vem i den svenska socialdemokratisk regeringen som rapporterade till Moskva under sovjetåren. I dag skriver Stefan Lisinski om en kommande bok “Spionjägaren” av Olof Frånstedt, fd chef för Säpos kontraspionage.

“Svenska folket har rätt att veta, säger Frånstedt i rubriken.

Vad? Jo, att inflytesrika svenskar informerade den sovjetiska regeringen om oss.

En av de mest kontroversiella delarna handlar om den hemliga spionorganisationen IB, som vid sidan av Säpo arbetade i Sverige på 60- och 70-talen. IB låg under Försvarsstaben och ägnade sig dels åt militär underrättelse, dels åt kartläggning av kommunister och olika grupper på vänsterkanten.

Olof Frånstedt.

Deltagare i möten med representanter för Sovjetunionen var Anders Thunborg, Pierre Schori och Sten Andersson.

Sten Andersson

Född 1923, blev partisekreterare i Socialdemokraterna år 1963. År 1982 blev han medlem i regeringen, först som socialminister och sedan som utrikesminister. Han avled år 2006.

Anders Thunborg

Föddes år 1934. År 1961 blev han sekreterare i Socialdemokraternas partistyrelse. Han har varit FN-ambassadör, försvarsminister och på 80-talet ambassadör i Moskva och därefter i Washington. Han avled år 2004.

Pierre Schori

Född 1938. Han efterträdde Anders Thunborg som internationell sekreterare i Socialdemokraterna. Därefter har han varit kabinettssekreterare på utrikesdepartementet, biståndsminister och ledamot av Europaparlamentet. I dag är han ordförande i Olof Palmes minnesfond.

– Det är tydligt att Streltsov på olika sätt försökte knyta det socialdemokratiska partiet och den sovjetiska kommunistregimen närmare varandra. Och Socialdemokraterna verkar inte ha varit helt motspänstiga mot den strategin, säger han.

I protokollen avhandlas känsliga politiska frågor, både interna socialdemokratiska angelägenheter och den svenska regeringens politik. Socialdemokraterna framför gång på gång sin irritation över konkurrensen från det svenska kommunistpartiet, som nyligen fått CH Hermansson som ledare.

På ett möte i februari 1965 deltog både Sten Andersson och Anders Thunborg. Då blev de inbjudna till ett längre besök i Sovjet.

Det här var en mycket känslig fråga för Socialdemokraterna, eftersom partiet inte skulle ha officiella kontakter med något kommunistiskt parti. Socialistinternationalen, dit Socialdemokraterna var anslutet, tillsammans med andra socialdemokratiska partier, hade slagit fast den linjen.

Thunborg förklarar i protokollet att ”vi var mycket angelägna om att våra värdar inte skulle vara det kommunistiska partiet eller någon direkt kommunistisk organisation”. Dessutom skulle resan vara hemlig. Socialdemokraterna ville inte ha någon uppmärksamhet kring den.

Resultatet blev att Sten Andersson och Anders Thunborg i november 1965 gjorde ett ”inofficiellt besök” hos Sovjetunionen, inbjudna av sovjetiska Vetenskapsakademien. Resan skedde i tysthet.

Trots att Vetenskapsakademien stod som värd, hade de ett möte med kommunistpartiets centralkommitté, där de diskuterade flera svenska politiska frågor. Sten Andersson försökte förklara för partirepresentanterna var den socialdemokratiska partiledningen stod i förhållande till medlemmarna.

Vid andra möten rapporterar Pierre Schori att de sovjetiska representanterna var irriterade över tidningsartiklar i den socialdemokratiska pressen som kritiserade Sovjetunionen.

”Jag försökte dämpa Streltsovs oro”, skriver Pierre Schori och pekade på ”de bilaterala kontakter som finns mellan socialdemokratiska partiet och diverse institutioner i Sovjetunionen”.

Han säger att “Vi ville underminera kommunismen med kontakter i stället för att bygga murur.”

Dumheter! Bortförklaring!

Som sagt var, vi har verkligen undrat vem i regeringen det var som informerade Moskva. I Oslo blev Arne Treholt dömd för samma brott. Här i Sverige hände ingenting. Och jag glömmer aldrig den där augustidagen 1991 när Estland förklarat sig fritt, då visade sig Pierre Schori i TV och sa att det var den lycklgaste dagen i hans liv! Det var en ren och förb...d lögn, och jag såg det på honom. Nu kommer det fram att inte en enda gång diskuterades de baltiska staterna under de här mötena med sovjet. OM Estlands frigörelse var så viktig för honom, varför hade han inte rört en fena för att bidra till deras frihet? Och varför döptes en gata eller ett torg, jag minns inte vilket, efter Olof Palme i Moskva efter mordet? I Moskva döps inte gator och torg efter mördade politiker som en regel. Vad jag vet är det första gången, om det inte gäller en partbroder förstås.

En känd Stasiagent är annars Arne Björn Jensen alias M König född 1923, svensk journalist, svensk och tysk socialdemokrat. Läs om honom här: http://www.axess.se/magasin/default.aspx?article=1723

2013-08-27 @ 18:00:00 Permalink Dag för dag Kommentarer (0) Trackbacks ()

aug 26, 2013. Café Blücher och några kvarnar.

Viru-Nigula kihelkond/kommun. På på den estniska kartan på den lilla bilden till vänster ser man läget.

Det finns många herrgårdar i Estland, det vet vi. Vi vet också att de allra flesta beboddes av balttyskar. Man skiljer mellan vanliga herrgårdar och poolmõisad/ halva eller mindre herrgårdar. På den här kartan visas båda sorterna, och tittar man nog i norr, så ser man att en gård heter Lontova eller Blücher. Det tyska namnet är alltså Blücher. Det tyska namnet finns bevarat i ett café på området:

Cafe Blücher utgör en del av Lontova äventyrspark, men drivs i egen regi och välkomnar varmt alla gäster, även dem som inte besöker äventyrsparken.

Vilket läge!!!

Cafeterian passar såväl för vardagsluncher och en fikapaus med kaffe och kaka, som för flera rätters middagar i skenet av levande ljus och anordnande av födelsedagskalas och andra festliga tillställningar och mindre mottagningar.

Cafeterian ligger vid Kunda å, nära hängbron som tar dig till äventyrsbanorna. På sommaren kan vi ta emot både större och mindre sällskap som kan grilla ute på gården, ha picknick eller njuta av vattenbruset från ån sittandes på terrassen.

Turism håller på att bli den viktigaste inkomstkällan för många stater. Alltfler aktiviteter erbjuds. Det är roligt och ger ett land möjlighet att presentera sin kultur.

-----

I lördags vandrade man 5 km i Võivere, Väike Maarja kommun, för att introducera Struwes geodetiska pukter. Och inviga den vackra vita kvarnen där.

Jag skrev om det här:"aug 11, 2013 Astronomen".

Nästa gång vi kommer dit kanske man kan sitta i parken och dricka en kopp kaffe.

Jag ser också att allt fler av de gamla kvarnarna i Estland renoveras. Det är riktiga stenbyggnader där "kroppen" är så gott som oförstörd men vingarna och taket finns inte läöngre kvar. Man skötte aldrig om sådana byggnader i Sovjet. Ibland revs de, men annars fick de bara stå och förfalla.

Ofta ser man kvarnen så, men ibland är den faktisklt renoverad.

Under tsartiden och den estniska tiden var mjölnaren en betrodd man. Ofta var han fredsdomare. Kvarnen var man alltid rädd om, den var en nödvändighetsartikel, kan man säga.

----

Just nu berättar Astrid för oss, att man gör en dokumentär i estnisk tv. Alla ska ringa in och berätta om hur de stal under sovjetåren. Alla stal, så det är inget konstigt. Skillnaden är att man kan skratta åt det nu.

Hittills har folk berättat om hur de stal kött på slakterier. De stoppade köttet i kläderna när de gick ut. Vid ett tillfälle hade några tagit en hel gris, men för att komma ut med den hade de klätt grisen i hatt och kläder. De bar den mellan sig och förklarade att "mannen" var full. Det var ju inget konstigt på den tiden.

När barn fick något t.ex. en kofta som mormor stickat, då skulle de svara, om någon frågade vem de fått den fina koftan av: "Farbror Stalin."

En gång var Astrid ute och gick med en barngrupp från daghemmet där hon jobbade. En hare sprang i skogsbrynet. "Vad var det?" frågade hon barnen. Ingen av barnen hade sett haren. "Det var nog farbror Lenin", svarade ett av barnen som hade lärt sig att svara som det förväntades.

I slutet av sovjettiden hörde föreståndaren att hon sa till barnen: "Snart kan vi nog fira jul här på daghemmet." "Hur kan du säga så, vi vet ju ingenting om hur det blir här." sa den förskräckta chefen. - Alla barn visste vad jul var. Det firades i hemlighet i hemmen. 1989 var man inte rädd att bli skjuten för det.

2013-08-26 @ 18:00:00 Permalink Dag för dag Kommentarer (0) Trackbacks ()

aug 25, 2013. Vad ska barnen göra före 10-årsdagen?

Söndagsläsning från tidningen Naine24:

Oavsett om dina barn växa upp i en stad eller på landet, i Estland eller någon annanstans, så finns det några universella saker som alla barn bör uppleva innan de fyllt 10 anser tidningen.

De ska:

1 Vispa grädde och slicka visparna rena.

2 Dansa i regn.

3 Äta åtminstone en insekt.

4 Leka i lera.

5 Klättra i träd.

6 Åka rutschkana.

7 Smeta in ansiktet med mammas läppstift.

8 Ha sitt gosedjur med sig på fest.

9 Rulla nedför en sluttning.

10 Klippa sig själv, eller låta någon närstående göra det.

11 Skaffa en mycket god vän som finns kvar hela livet.

12 Samla lysmaskar. (I Sverige gäller istället: Plocka sju blommor på midsommarafton)

13 Leka med maskar.

14 Ta hand om något djur.

15 Göra lite praktiska prylar för att känna att de kan!

16 Lära sig att kasta med fiskespö.

17 Sätta en planta och se hur den växer.

18 Campa.

19 Ta en paus i någons knä.

20 Lära sig simma.

21 Lära sig flyga drake.

22 Begrava något i sanden.

23 Göra några snöänglar.

24 Upptäcka och leka med sin egen skugga.

25 Skratta så att mjölken rinner ur näsan.

Och när man tänker efter har man ju gjort det mesta. I går t.ex. flög en liten fluga rakt in i munnen och jag kunde inte hosta ut den! Jag tog en bit bröd så slutade jag känna den. Fast. Jag är ju förstås lite äldre än 10 år.

-----

Lääne Virumaas vapensköld.

I fredags började sverigeester från Stockholms län och Estniska Huset i Stockholm fira landets självständighet med en festdag i Lääne Virumaa. De började med att presentera sig och därefter studerade de kulturen och maten i länet och speciellt i Rakvere.

Den stora presentationen av länet dess utveckling och planeringen inför framtiden gjordes av Kaire Kullik. Folkmusiker ska uppträda i Lahemaa tillsammans med gruppen Killingarna. Skådespelerskan Maarika Beehive ställer ut textilier i Rakvere teater där också glaskonstnären Riho Hütt ställer ut. Man kan också köpa konsthantverk på teatern.

Det är spännande att komma underfund med hur estnisk mat skiljer sig från den svenska. Länets företagare på området visar sina produkter. Där finns Hagari bageri, Rakvere kött och många andra. Naturligtvis ska man också kunna vara med om vinprovning.

Senare kommer representanter från Rakvere resa till Sigtuna för en svarsvisit och man ska då diskutera eventuellt samarbete mellan kyrkan där och kyrkan i Rakvere.

Esterna i Sverige besöker olika delar av Estland en gång om året. Det finns så många ester som behöver se landet deras förfäder flydde ifrån. Jag tror att man behöver känna sin bakgrund för att förstå sig själv. Jag hoppas de besökande sverigeesterna berättar för sina landsmän i Sverige om sitt besök.

2013-08-25 @ 18:00:00 Permalink Dag för dag Kommentarer (0) Trackbacks ()

aug 24, 2013. Snart OS i Sotji. Minnen som aldrig glöms.

Jelena Isinbajeva väckte uppmärksamhet när hon under VM i Moskva nedlåtande talade om Emma Green Tregaros regnbågsfärgade naglar och sedan tog tillbaka det. Nu har hon i en intrevju berättat att hon vill flytta till Monaco, och det är definitivt inte vad Putin vill att hon ska säga. Vi får se vad som händer nu.

Så här skriver Postimees:

Jelena Isinbajeva som vann stavhoppsguldet i VM i Moskva och vann alla ryssars hjärta har fått dem att istället brista när hon säger att hon inte ser Ryssland som sitt framtida hem.

"Jag är bunden vid Volgograd av en massa orsaker, men i framtiden vill jag bo i Monaco. Vad kan man göra i Volgograd, staden som är så usel? Staden har blivit gammal och hemsk, vägarna är fruktansvärda, "sade Isinbajeva i hemlandets medier.

Volgograd, fd Stalingrad fick stor betydelse som staden där Röda armén (tack vara den massiva amerikanska Lend-Leasehjälpen) segrade över tyskarnas Wehrmacht. Isinbajeva menar att den förra "Segrarnas Stad" helt förlorat sin glans.

"Staden har inte ens en normala levnadsvillkor", säger Isinbajeva.

Ryssland har redan tillrättavisade Isinbajevat för uttalandet, och enligt uppgift är också president Vladimir Putin mycket upprörd.

Det är mycket som måste byggas upp i Ryssland. Infrastrukturen Ryssland var i ett fruktansvärt skick vid Sovjetunionens fall. Landet är stort, och att modernisera landet kostar obeskrivligt mycket pengar, men om makthavarna inte i första hand skodde sig själva skulle man kunna förändra landet lite fortare. I Moskva bor 12 miljoner människor. Det är mycket, men utanför Moskva bor ca 130 miljoner människor. Även de behöver drägliga levnadsvillkor.

I de fria staterna vid Östersjön har moderniseringen gått fortare. Hela tiden renoveras det på flera ställen, och jag tycker det är fantastiskt att se förändringarna. Även om det inte sker riktigt lika mycket i avsides orter...

I Väike Maarja börjar de nu med stora vägarbeten. (Den stora genomfartsleden är redan nyasfalterad.) De lägger ner nya avloppsrör, gräver ner bredbandsledningar, gräver ner alla elledningar, förnyar gatubleysningen mm. mm.

----

Postimees berättar också att Putin har förbjudit alla protester under de olympiska spelen, och han har begränsat möjligheten att besöka stora delar av stadebn Sotji.

Den officiella tidningen Rossiyskaya Gazeta publicerade ett dekret där staden indelas i trygghetszoner. Vägspärrar sätts upp där bilar och människor genomsöks.

Det finns också en jättelik "säkerhetszon", där alla kontrolleras. Bilar får inte alls vara i Sotji om de inte är godkända eller tillhör boende i närheten.

Offentliga demonstrationer är förbjudna mellan 7 januari och 21 mars 2014.

Bland annat förbjuds i dekretet passage till den georgiska utbrytarrepublikerna Abchazien som ligger några kilometer från Olympiska Parken.

Vinter-OS hålls i Sotji den 7-23 februari.

Det är ett exempel på hur förhållandena är i det som återstår av Sovjetunionen. Det är tydligt vad Estland har befriats ifrån.

-----

I Tallinn har en ensam skådespelare också uppmärksammat årsdagen av Molotov-Ribbentorpsavtalet på Frihetstorget i Tallinn.:

"Dina brott glöms inte!"

2013-08-24 @ 18:00:00 Permalink Dag för dag Kommentarer (0) Trackbacks ()

aug 23, 2013. En relief av Boris Jeltsin är avtäckt i Tallinn.

Det var en stor dag i Tallinn i går när en relief över Boris Jeltsin avtäcktes i den gamla stadsmuren.

Närvarande var förutom Tallinns borgmästare Edgar Savisaar och parlamentets ordförande Ena Ergma, Boris Jeltsins änka Naima Jeltsin också Vitrysslands förste president Stanislav Šuškevitš, Rysslands tidigare vice premiärminister Gennadij Burbulis, förre president Stanislav Šuškevitš, Venemaa förre vice statsminister Gennadi Burbulis, ordförande för "MTÜ Mälestuse Initsiatiiv", regissör, Meelis Kubits, Rysslands vice utrikesminister Fjodor Shelov-Kovedyayev.

Reliefen på Tallinns stadsmur!

Ene Ergma sa vi avtäckningen: Jeltsins betydelse för Estlands självständighet var stor.

Jeltsin kom till Tallinn när de sovjetiska soldaterna hade skjutit ihjäl människor i Baku, Tblisi och Vilnius. Han lyckades förhindra skottlossning i Tallinn. Vad som än senare har sagts om Jeltsin är/var han i esternas ögon en mycket klok man.

De prominenta personerna på väg till avtäckningen

Ergma betonade vikten av mötet 1994 då det självständiga Estlands förste president Lennart Meri och den första ryska presidenten Boris Jeltsin undertecknade tillbakadragandet av de ryska trupperna från Estland.(Efter en fanatstisk natt i bastun.)

Edgar Savisaar: "Jag älskade att prata med Boris Jeltsin som var en motsägelsefull man. Men har vi rätt att säga så? Vi såg honom på nära håll, men nu måste de som inte var med då, sätta sig in i allt som hände. Vi måste alltid hålla minnet levande om händelserna. I dag är fru Naina Jelltsin här och många andra vänner från den tiden. Låt oss fråga dem som kände Boris Jeltsin så nära."

Parlamentets ordförande Ene Ergman i samtal ned fru Naina Jeltsin.

Gorbunovs Anatoly, som var ordförande i Lettlands i Högsta råd åren 1987 till 1995 var nästev talare.

Han berättade om sin respekt för Boris Jeltsin, sin tacksamhet att få ha arbetat så nära honom, och sin djupa övertygelse att Jeltsin var en historisk person som med sitt extraordinära arbete bidrog till att de baltiska staterna blev fria.

Jeltsin kunde ta sig ur de mest komplexa situationer och överraska världen med sitt hjältemod.

"Jag är personligen väldigt rörd av respekt för det ni gör till minne av Boris Nikolajevitj Jeltsin. Personligen, därför att jag fickmöjlighet att arbeta så nära med honom, och min djupa övertygelse att han var en historisk person, vars bidrag till att de baltiska staterna återvann sin självständighet har varit extraordinära, "sade Gorbunovs.

"Jeltsin hamnade i de mest komplexa situationer och kom ut därifrån oskadds; han kunde överraska hela världen med sitt hjältemod. Hela fria världen är skyldig Boris Jeltsin en djup bugning för hans beslutsamma åtgärder mot de augustikravallerna i Moskva 1991. Kanske hundratals miljoner människor har honom att tacka för att inte värre saker hände i kärnvapenstaten. För dessa handlingar förtjänar Boris Jeltsin evig respekt och tacksamhet. "

Jeltsins relief avtäcktes i Tallinns gamla stad vid Patkul-trapporna. Den är gjord av den unga konstnärinnan e Rene Reinumäe.

Vi ska aldrig glömma det goda Boris Jeltsin gjorde. Lägg för resten märke till att de ryska trupperna lämnade Estland först 1994.

I västvärlden säger många elaka saker om Boris Jeltsin, som var hjälte i de gamla sovjetstaterna, liksom de inte förstår Ronald Reagans roll i kommunismens fall och de sovjetiska staternas frigörelse.

2013-08-23 @ 18:00:00 Permalink Dag för dag Kommentarer (0) Trackbacks ()

aug 22, 2013. Två estniska kommunister.

Det här handlar om två “stora” estniska kommunister som arbetade för den nya ideologin. De har varit aktiva på olika sätt och vi läser om dem i Postimees. Vi måste ha i minnet att Estland tillhörde tsarväldet fram till friheten 1920.

Jaan Anvelt.

De estniska kommunisterna hittades till slut av Stalins köttkvarn.

Toppkommunisten Jaan Anvelt (1884-1937) anklagade i början av år 1937 en gammal bekant, journalisten August Kastra, som greps i Moskva och skickades till Gulag, och några månader senare kom även Anvelt dit.

Konstantin Päts chef på tidningen Tallinna Teataja arbetade under många år under tsartiden tillsammans med vänsterledaren August Kastra. som blev en av ledarna för vänstern i Tallinn. Men sedan han gått över till den kommunistiska rörelsen sjönk Kastras stjärna och han kastades ur den demokratiska vänsterrörelsen.

Till allas överraskning hade Kastra 25 år senare avancerat så högt en kommunistisk kommissionär kunde komma, och NKVD vaknade igen och började vittna emot honom, eftersom de alltid misstrott honom.

Åtalet mot Anvelt är baserat på NKVD:s specialtjänsts anklagelser att Kastra ansågs skyldig till att ha deltagit i en estnisk kontrarevolutionär trotskitisk rörelse.

Kastra avled i oktober 1941 i ett fångläger i Soroko oblast i Arkhangelsk.

Jaan Anvelt fick lämna Gulag i november 1937 men efter fem dagar i Lefortovofängelset i Moskva misshandlades han till döds .

August Kastras son Viktor Kastra bor nu i Moskva. Han har i tio år arbetat med en undersökning om vad som hände fadern.

I juni 2012 fick han tillgång till Kastras filer.

"Till en början fanns det ett antal förseglade handlingar, inklusive Anvelts vittnesmål, men senare fick jag tillgång till i stort sett hela filen”, berättar Viktor Kastra.

I vissa fall fick han göra kopior; när det inte gick skrev han av dokumemten.

Fattigdomen omöjliggjorde utbildning.

Jaan Anvelts sonson riksdagsmannen Andres Anvelt, som fick läsa artikeln om sin farfar före publiceringen säger att det aldrig skrivits några biografier om hans farfar, och att han därför inte vill göra några kommentarer.

August Eduard Kastra föddes den 17 oktober 1878 i Tartu som femte barn till Karl och Liso Kastra. Karl var från byn Visust i Palmse kommun, Estland och arbetare på vattenverket.

“Pappas lön var så dålig att jag fick sluta efter andra klassen eftersom vi inte kunde betala avgiften”, skrev August Kastra senare i Ryssland när han nedtecknade sin livshistoria.

Trots fattigdomen lyckades pojken ändå att få utbildning vid Hugo Treffners Privata Gymnasium i Tartu. "Jag studerade praktiskt taget gratis."

Hugo Treffners Privata Gymnasium.

Angelägen som han var att fullfölja sin studentexamen arbetade han tillsammans med ryska klasskamrater. Tydligen fanns där ett intresse av socialism.

I augusti 1904 gick han med i det dåvarande underjordiska ryska socialdemokratiska arbetarpartiet (VSDTP) i Tartu

1905 organiserade han flera strejker.

1907 greps han tillsammans med andra vid ett partimöte, men släpptes efter en kort tid eftersom "gendarmeriet misslyckats med att bevisa att det var VSDTP möte."

August Kastra var ofta återkommande i den dåvarande estniska mediabilden av “vänsterfolket” och de fackliga.Han skrev i fackföreningstidningen Trud i Tallinn efter 1911.

Senare kom han under Konstantin Päts vingar när han började skriva i Tallinna Teataja.

Den misstänkte spionen

Kastra var 1910-14 en av ledarna för socialdemokraternas utskott. Det är under den perioden han grälade med Jan Anvelt, just det som decennier senare visade sig vara en av anledningarna till att han hamnade i Gulag bakom taggtråd.

Kastra hade nämligen skapat tidningen Kiir i Narva. Kastra skrev senare i Gulag, att “det var en mensjevikisk plattform”. När chefredaktörens namn blev offentligt var han tvungen att sluta skriva om revolution.

Kalev Tamm som skrivit Jaan Anvelts biografi berättar att Anvelt försökte förmå Kastra att sluta på Tallinna Teataja eftersom reportagen i Kiir pendlade mellan “mensjevikiska och bolsjevikiska” reportage. Men Kastra vägrade och Anvelt blev missnöjd.

På den kommande decembermässan visade det sig att Kastra inte bara av bekvämlighet ville vara kvar i Teatajas redaktion, utan han var rädd att förlora sin plats i Tallinns socialdemokratiska organisation.

1913 anmäler Kastra Anvelt som tsarens spion.

Frågan gick vidare till domstol som skulle diskutera skiljedom. Bland medlemmarna fanns bl.a. en socialdemokrat, senare landets Riksäldste, August Rei och den kommande riksomstörtaren Viktor Kingisepp.

1917 avbröts förhandlingarna sedan Rei dragits sig ur och Anvelt fått Kastra utslängd ur sitt parti.

En ny karriär i Ryssland

Under den tyska ockupationen under inbördeskriget greps Kastra, men lyckades fly till Moskva 1918.När han nått det röda Ryssland gjorde han karriär inom pappersindustrin.Under åren 1922-1926 var August Kastra chef för Ukrainas pappersindustri. Hans framgång i pappersindustrin tog slut 1928. Vid inspektion upptäcktes "avsevärda brister i “kapitalbyggandet”, Kastra fick avgå och det vidtogs även andra nödvändiga förändringar.

Kastra sökte ny utmaning, han hade dock haft viss framgång, och blev partiarbetare i Moskva proletariatdistrikt.

Kastra arbetade hårt och hans tjänstgöringstid i partiet efter 1905 anses fortfarande viktig fram till dess han arresterades.

Jaan Anvelt däremot fick aldrig den karriär han önskade.

När Kastra arresterades i oktober 1936 arbetade han på Bumažnaja Promõšlennost (pappersindustri). Han bodde då med fru och dotter i centrala Moskva.

Kastras åtal hade följande lydelse: “Esternas kontrarevolutionära terroristorganisation arbetar mot Komintern och mot Estlands kommunistpartis centralkommitté. Kontrarevolutionärerna har satt upp som mål att Komintern och det estniska kommunistiska partiet ska gå terrorismens väg.”

Åtalet lades fram den 26 november 1936, i stället för en underskrift på dokumentet är det märkt "han har vägrat underteckna".

11 februari 1937 - tio månader före sin egen arrestering och död avgav - toppen-kommunisten Jaan Anvelt vittnesmål mot August inför NKVD.

Fanatiker har en egendomlig hjärnkonstruktion, oavsett fanatismens mål. Det går inte att följa en rak linje i någon fanatikers logik. Det gäller alla fanatiker, även dagens.

2013-08-22 @ 18:00:00 Permalink Estlands historia och människor som betytt mycket Kommentarer (0) Trackbacks ()

aug 21, 2013. Presidenten i Väike Maarja.

Jag har hört många gånger hur dum jag är och en massa andra dumheter, men när någon anklagar oss för att vara kommunister och att vi vill förstöra Estland tillsammans med den "kommunistiske KGB-mannen", Estlands premiärminister Andrus Ansip, då blir jag bara så beklämd och ckockad. Det är så elaka lögner sprids bland människor. Plötsligt är det någon som kastar ur sig en fruktansvärd anklagelse för att man inte håller med vad som sagts. Hur många människor har inte drabbats av det? Och nu var det vi.

Jag ville skriva om två män som blev deporterade till fångläger i Gulag för att de var revolutionära. Stalin gjorde ju så, att de som en gång anslutit sig till honom och arbetat tillsammans med honom plötsligt blev fiender med hjälp av påhittade brott.

Jag kan inte skriva mer i dag. Jag kom av mig för mycket. Jag ska berätta i morgon i stället.

Några fina bilder ska ni få att titta på.

Vi har aldrig haft så många storkar i vår del av Estland som i år. En dag såg det ut så här utanför oss::

En dag i våras var det Wiedemannskonferens i Väike Maarja igen. Men den här gången var det speciellt. Presidenten var där. Titta.

I mitten står president Ilves och till vänster om honom årets pristagare. Båda fick plantera en ek på den speciella tomten.

2013-08-21 @ 19:30:00 Permalink Dag för dag Kommentarer (1) Trackbacks ()

Det kommer...

Jag håller på med en översättning av en intressant artikel om två estniska kommunister som var i Gulag. Det var svårare än jag trodde och det tar ytterligare ett par timmar innan jag kan visa er!

2013-08-21 @ 17:21:00 Permalink Dag för dag Kommentarer (0) Trackbacks ()

aug 20, 2013. Ville de inte lyssna?

Någon läste mitt inlägg den 23 sep 2012 och frågade om jag anser att Ryssland alltmer börjar likna Tyskland i början av 1930-talet.

Jag bad honom förklara sig lite närmare. Ändå skulle jag vilja svara här och nu, att jag tycker också att Ryssland börjar likna Tyskland efter 1933 allt mer. Hitler ville bygga upp en välfärdsstat för etniska tyskar. Det stämmer ganska bra. Tyskarna tog dock inte livet av etniska tyskar (såvida de inte var kommunister) utan folk av en annan etnicitet och det är deras värsta brott. Om de hade gjort som ryssarna och tagit livet av alla utan att se på etnicitet utan bara på deras yrke eller deras möjlighet att använda sin hjärna, då hade de tydligen inte varit ondskans företrädare på jorden. Då skulle man inte heller räknat offren. Om du vill skapa en ny värld med nya tankar, då kan du mörda hur många människor du vill, ingen bryr sig. "Några offer krävs det alltid." Det gäller bara att man inte kan utpeka ett speciellt folk som offer.

När Expos nye chef ger ut en bok där han berättar om hur han tog ställning, då beundras han. Men om man, som vi, talade om fasorna i Sovjetunionen och tog ställning, då var man inte värd att ens pratas med under tiden fram till kommunismens "fall". Men kommunismen har inte fallit. Den har bara gömt sig bakom andra beteckningar. Som antirasism t.ex.. Och det bottnar i samma åsikter: du får inte vända dig mot en viss etnisk grupp, men så länge de inte kan spåra "rasism" i dina åsikter får du vara hur hatisk som helst och göra i stort sett vad som helst utan att det ifrågasätts på riktigt.

Och en sak till som visar hur okunnig en journalist kan vara.

Johan Croneman skriver om serien Weissensee som om han får en aha-upplevelse. Rubriken:

En dramatisk och effektiv tysk ögonöppnare ligger och väntar på dig

Han visste inte!

Han skriver:

Allt utspelar sig i skuggan av en barbarisk diktatur på väg mot sin upplösning, en angivarstat som mänskligheten inte sett maken till.

Han vet fortfarande inget om Sovjetunionen! Han vet ingenting om hur människorna stympades på sin mänsklighet och hur alla angav varandra. Han hör till dem som inte lyssnade på oss som försökte berätta, och han har inte lyssnat sedan heller!

Jag kom att tänka på vår granne Asta, som levt i angivarstaten i hela sitt liv. Hon hade lärt sig att man bara behöver prata med rätt person så försvinner någon människa till Sibirien eller till evigheten. När hon ville bli av med sin man, då gick hon till Malle och frågade om Malle kunde hjälpa henne så hennes man försvann. Så enkelt var det. Men felet var, att det hunnit bli 2000-tal och Estland har blivit en demokratisk stat där sådant inte längre fungerar. Hon var för sent ute.

2013-08-20 @ 18:00:00 Permalink Dag för dag Kommentarer (0) Trackbacks ()

aug 18, 2013. Apropå Kajsa Ekis Erikssons artikel i dagens DN Kultur

Apropå Kajsa Ekis Erikssons artikel i dagens DN Kultur ska jag först redovis hur Norstedts uppslagsbok definierar begreppet:

Nationalsocialism (tyska Nationalsozialismus), även kallat nazism, är en ideologi som i grunden har föreställningen om att folket, nationen, har ett högre värde i förhållande till den enskilde. Uppfattningen av folket vilar på rastanken, vilket innebär att främmande raselement avvisas, särskilt sådana av icke ariskt (i praktiken oftast judiskt) ursprung. Det främsta uttrycket för folket är dess ledare.

Fascism definieras i Wikipedis som:

Olika forskare framhåller olika karakteristiska egenskaper hos fascismen, men en vanligt förekommande modell sammanfattar den med ett motstånd mot kommunism, konservatism och liberalism (politisk och ekonomisk) med mål att upprätta en nationalistisk och auktoritär, ej traditionsbunden stat. Fascismen föredrar en reglerad, klassöverskridande ekonomi, benämnd korporativ, nationalsyndikalistisk eller nationalsocialistisk och en idealistisk, sekuläroch imperialistisk kultur, ofta uttryckt i massmöten, nationalromantiska och mytiska symboler, massmobilisering och ett militäriserat politiskt liv, ofta inbegripande en partimilis. Fascismen hyser en positiv eller sanktionerande syn på våld som medel att uppnå målet, inbegripande heroism och manschauvinism. Den fascistiska kulturen syftar vidare till upphöjande av ungdomen, nationell rening och återfödelse lett av ett auktoritärt, karismatiskt och ofta personligt (ofta inbegripande personkult) politiskt ledarskap.

Om kommunism kan också sägas att det är en ideologi som i grunden har föreställningen om att folket, nationen, har ett högre värde i förhållande till den enskilde.(se ovan: nazism.) Här är det inte inte raserna som är problemet utan de intellektuella och de som kan tänka själva och därmed inte underordnar sig makteliten, och i det fallet kan man sätta likhetstecken med fascismen.

Att själva människan i de kritiska fallen inte betyder något har de gemnsamt.

Jag tänker ibland på Maos ord till president Richard Nixon: "Ni kan döda många av oss, ni kan döda hundra miljoner kineser och ändå är vi över en miljard människor kvar. Dödar vi 100 miljon amerikander är det inte många kvar." Själv bidrog han med att döda 43 000 000 kineser, och det berörde honom tydligen inte alls.

Nu till artikeln:

Boken.

De som vill se blodet flyta.

Alla oroar sig över att nazismen växer i Grekland men ingen frågar sig varför den gör det. I ett utdrag ur den kommande boken ”Skulden” tränger Kajsa Ekis Ekman ner i den grekiska högerextremismens grogrund. Vi kommer in i texten efter valet i juni 2012.

Hela artikeln handlar om främlingsrädsla. Hon berättar om flyktingar från Afrika som kommer i dåliga gummibåtar och har kämpat sig till resan å ena sidan, och å den andra talar hon med greker som vill ha bort dem. Somliga vill tom. döda dem för att bli av med dem. Ja, det är hemskt! Fruktansvärt. Men är det fascism? Eller nazism? Jag kan ju inte veta, men jag tror att det mest av allt handlar om att grekerna har det svårt och många, många är arbetslösa och många måste få mat som skänks bort till dem. Det är naturligtvis en fruktansvärt svår situation, där man ser med oro och fasa på att andra plötsligt kommer och ska dela på det lilla som finns. En viss förståelse kan man kanske hoppas på. Varför inte tala klarspråk. Vem har försatt dem i den här situationen? Hur kommer det sig att människor fått statliga arbeten utan något att göra etc.etc. Jag tror att det handlar om samma sak som i Sverige: Vi vågar inte prata om de svåra frågorna. Vi bara anklagar dem för det värsta vi kan komma på. "Rasister" Facister" "Nazister" Men inte kommunister, för det de gjorde pratar vi inte om. (Häromdagen lyssnade vi på en i det närmaste underdånig intervju med Expos nye ordförande. Expo, en närmast vänsterextrem organisation med kommunisten Stieg Larsson som upphovsman, och som nu nästan har fått myndighetsstatus i Sverige.) Kommunisterna fick döda och tortera ofattbart många människor "eftersom deras syfte var gott". Var det? Blev det inte an stark maktstruktur som blev huvudintresset för makten i de länderna? Var det inte att de ville bestämma vad varje enskild individ skulle arbeta med, och hur de skulle utföra det arbetet? Tog de inte bort det enskilda initiativet och människovärdet när de tvingade andra människor att bli övervakare på arbetsplatser och i bostadsområden?

Kajsa Ekis Eriksson anser naturligtvis att det inte är så. D.v.s. hon diskuterar inte kommunismen och orsaken till förhållanden i Grekland på annat sätt än den svåra rasismen.

Det blir inte ren luft i Europa förrän vi inte vågar tala öppet om de problem vi alla är produkter av eller som präglar våra liv. Det kanske finns ett annat sätt att mer positivt tackla problemen. Alla syndare måste erkänna sin skuld. Varför inte en sanningskommission?

I Estland har man inte heller haft något sådant som en sanningskommission, men där vet man vad kommunismen var och hur alla drabbades. I så gott som varje familj finns offer för den politiken. I Estland väntar man på ett erkännande från Ryssland, men alla vet att det aldrig kommer. I Rysslands ögon kan Sovjet/Ryssland aldrig göra fel. I alla fall inte utanför landets gränser.

2013-08-18 @ 18:00:00 Permalink Dag för dag Kommentarer (0) Trackbacks ()

aug 17, 2013. Livet i de kommunistiska länderna på TV och i böcker.

Har ni sett tyska serien Weissensee på SVT? I går gick sista avsnittet.

Weissensee är en tysk prisbelönad och populär dramaserie från 2010. En berlinsk Romeo och Julia-saga om kärlek, familjeintriger och samhällskonflikter i familjerna Kupfer och Hausmann i 1980-talets DDR.

Underst ser vi Romeo och Julia själva, men jag tycker det är fel liknelse.

Jag har bara sett två avsnitt, men jag är oerhört berörd. Den handlar om livet i ett kommunistiskt land. Hur friheten försvann, hur alla var bevakade, och hur enkelt det var att bryta ner en människa.

Att alla var avlyssnade och ständigt iakttagna, det var en självklarhet. Den berömda sångerskan i filmen fick till slut välja på att bli omyndigförklarad eller bli Stasi-agent. Hennes liv var därmed slut.

En liten pojke hade blivit antagen till en specialskola. Fadern ville fira det. Han var själv stor inom Stasi, och förväntades stiga ännu mer i graderna. Han bjöd in "hela" Stasi på god mat och fest. Som höjdpunkt skulle den kända sångerskan sjunga för dem alla. Den kvinnan som just den mannen hade förstört livet för. Hon kom, stod framför sina vedersakare och såg helt förstörd ut. Så började hon sjunga. Hon sjöng en sång som var förbjuden! Det blev en spänd stämning i rummet.

Många helt vanliga sånger förbjöds i de kommuistiska länderna. Det var farligt att sjunga dem. I Estland var det en anledning till att man deporterades till Gulag.

Där stod hon framför just dem, som hade rätt att straffa människor för sådana "brott". De såg på varandra. Ingen gjorde något för att tysta henne När hon i det närmaste begick självmord.

Det positiva som ändå fanns i stunden var, att den yngre brodern i det ögonblicket förstod att man måste våga protestera. Han lämnade huset och sprang iväg till sin fästmö för att följa med henne till en utländsk journalist och berätta sanningen om livet i DDR. Den sista bilden visade hur de båda fotograferades av Stasi på väg in till journalisten. Alltid bevakade.

Det var så svårt att se hur människor led av att ha förlorat sin frihet. Hur de hela tiden var bevakade. Jag känner så väl igen allt från de berättelser jag läst och hört från Estland. Hur apoteket där Malle jobbade hade en rapportör som meddelade KGB om någon lyssnade på " fel" musik på arbetsplatsen. Och då gällde det bara visor från förr som handlade om Estland eller något annat känsligt ämne.

Svetlana Alexijevitj.

I dagens DN Kultur kan vi läsa om författaren Svetlana Alexijevitj. Det intressanta är att artikeln inte finns med på DN.se. Är det "fel" att skriva om livet i Sovjetunionen ur människornas eget perspektiv? Det är just vad författarinnan gör, och jag blir alldeles övertygad om att jag måste läsa hennes böcker.

I dag skrivs om boken:

"Tiden second hand. Slutet för den röda människan."

Hon har också skrivit

"Kriget har inget kvinnligt ansikte"

"När katterna slutade äta döda möss."

"Bön för Tjernobyl:"

"Utopins röster" i flera delar.

Hennes böcker är en cykel om den röda civilisationens utopi som börjar med den kommunistiska drömmen om den nya människan, förbyts i kaos och slutar i ett imperiums sönderfall.

Böckerna beskriver samma verklighet som TV-serien. Om samma varböld som fanns så nära oss, men som ingen riktigt ville förstå hur det egentligen var att leva i. Många, många ville tro på drömmen om ett bättre samhälle var förverkligad där. Vi andra var helt övertygade om att vårt samhälle, trots alla brister, var så mycket mänskligare, och nu vet även de andra att vi hade rätt.

-----

Så har Tallinns borgmästare Edgar Savisaar utmärkt sig igen.

Han har parkerat sin flotta bil på en parkering för bilar med barnvagn. Märkningen av parkeringsplatsen är ju tydlig.

Savisaar påstår att det var barn i bilen när han parkerade där. Men ingen, eller i alla fall mycket få, tror honom. Vilket barn skulle det vara?

2013-08-17 @ 18:00:00 Permalink Livet i Sovjetunionen Kommentarer (0) Trackbacks ()

aug 16, 2013 Jaan Raagmets tolv år i Gulag.

Det var inte bara jag som reagerade på Stefan Hedlunds artikel om Rysslands upprustning av försvaret. I en artikel, också i SvD, skriver Jonatan Berggren, Liberal ungdom, en lång betraktelse som han avslutar:

"Visst kan bilden av Ryssland behöva balanseras, men Hedlund målar en bild endast i rosenskimrande nyanser. Det är olyckligt att moderaternas försvarspolitiska linje av verklighetsförnekelse har spridit sig även till högskolan."

På SvD opinion skriver Jan Pie, generalsekreterare Säkerhets- och försvarsföretagen

Att försvarsindustrin skulle ligga bakom hur hotbilden för försvaret målas upp stämmer inte med verkligheten. Vi saknar legitimiteten och kompetensen för detta, och det gagnar inte heller våra intressen.

Man undrar varför artikeln skrevs. Kanske är det dags att fråga esterna, dags att samarbeta med människor som har verklig erfarenhet av hur ryssar tänker och fungerar.

-----

En intervju med sonen till lägerfången Jaan Raagmets i tidningen Maaeht/Landsortsbladet.

På hösten 1952 när Jaan Raagmets (J R) gick i gymnasiet, han var då 17 år, sa han till några klasskamrater att han ville studera i väst. Bara det.

Efer massiv propaganda i 10 år om att Sovjet var frihetens stamort på jorden; att alla andra stater var diktaturer bebodda av fascister; att man i Sovjet fick säga och tycka vad man ville, vilket naturligtvis "alla" visste var lögn, men ändå... hände det.

J R sa det mest förbjudna. Han sa att han ville studera i Väst. Någon eller några klasskamrater vände sig omedelbart till de "rätta" personerna.

Några dagar senare blev han hämtad och utslängd från skolan.

Två dagar efter sin 18:e födelsedag arresterades han. Anledningen till väntan var att det var enklare om personen ifråga var myndig. Han påstods vara med i en underjordisk antisovjetisk org. ingen vidare specifiering. Ingen visste vad det var för organisation. Man pekade ut en estnisk sovjetarmékapten, som satt inne för amtisovjetisjk verksamhet, som ledare för gruppen. I cellen hade han bla sagt till medfå¨ngarna "Vad ni än gör: försök behålla livet. En dag blir vi åter fria."

Allt detta smordes ihop till grava beskyllningar. Den 23 feb 1953 strax före Stalins död fick J R sitt straff. 25+5 år. (25 år i läger och 5 år i landsförvisning, dvs han fick inte återvända hem under de 5 åren.)

Vid domens avkunnande reste sig J R och vände sig till domaren och sa: "Detta accepterar jag inte."

Som politisk fånge nekade han fängelsevaklterna att sätta på honom handklovar, och han lämnade salen rak i ryggen.

Första resan förde honom till Ural. Där träffade han brottaren Filipp Fischer, som frågade honom om han sysslat med någon sport. När han hörde att Jaan hade sysslat med boxning blev de vänner. Det var bra för dem bägge. Eftersom de kriminella ryssarna i lägret avskydde både ester och judar. Fischer var av judisk börd. Först gav de sig på Filipp. Han svarade med att slänga "typen" in i en vägg. J R gav samtidigt en annan ryss en smäll på käften. Därefter lämnades de i fred.

Svår magsjukdom gjorde att J R fick använda sin list. Han låstes in i sjukstugan. Där var det väldigt hemskt. Men man slapp att marscera ett tiotal kilometer till arbetsplatsen med avföringen rinnande längs låren.

Men som straff för att han ansågs ljuga slog vakterna in sjukrummets fönster, och det blev minusgrader i rummet. Men de stoppade en skjorta i vatten, vred ur den och spände upp den framför fönstret. Skjortan blev till is och höll kylan borta till en viss del.

1958 skickades Jaan från Ural till kinesiska gränsen till Irkutsk oblast. Till Taiset koncentrationsläger.

Det fanns ingen mat. Ett dussintal karlar insåg att de inte skulle överleva vintern. En grupp litauer började planera flykt. De beslöt att gräva en tunnel, som så småningom blev 26 meter lång. Alla i lägret kände till företaget, men eftersom det bara fanns politiska fångar där, skvallrade ingen.

I gänget fanns också en zigenare som samlade sina kompisar kvällen innan flykten och meddelade att han inte skulle överleva flykten. Han hoppades att istället bli skickad till ett sjukhus och pga sin sjukdom bli frisläppt. En hederlig lkarl. Han tog fram en stor kniv ur skjortan och la på bordet. "Jag vänder er ryggen, och ni slår mig med knivskaftet i huvet så jag tuppar av. Annars sägs det sen om någott går snett att zigenaren skvallrade". Man lugnade ner honom. Ingen slog honom, men senare fick man veta att han dött i sin sjukdom.

Den grävda tunneln gick rakt ut i skogen. Alla gick åt var sitt håll. I början var alla jätteglada. Alla trodde att de skulle hitta något ätbart i skogen. J R har senare berättat att det enda ätbara djur han såg var en fågel. Skorporna han hade med sig tog snart slut. Han började äta bär av olika sorter.

För att orienrtera siig hade alla gjort egna kompasser och klockor. Jaans första plan var att försöka ta sig till väst, men sedan ändrade han sig och bestämde sig för att ta sig till Estland och gömma sig där. Han kom aldrig till Estland. Han togs till fånga vid Birjufloden vid gränsen mellan Irkutsk och Kransnoyarsk. För att lyckas fånga honom användes 26 uthungrade hundar.

Efter flykten höjdes hans straff Han skickades till Vladimir, där var han satt i isoleringscell i 6 månader; därefter i delad cell. Han kom bra överens med fängelsebibliotektets bibliotikarie. Det visade sig att bibliotekarien, som också var fånge, hade gömda böcker från tsartiden.

J R:s mammam lyckade skicka honom Hemmingways bok "Den gamle och havet". Den lästes av alla. Den blev kvar i fängelsebiblioteket och blev J R:s present till sovjetsystemet.

I samma läger satt en av mördarna från Katyn och en annan känd fånge var amerikanen Gary Powers vars flygplan sköts ner 1960. Powers levde ett helt annat fängelseliv än de andra.

Därefter hamnade J R i Mordva-lägret. Därifrån minns han estniska grupper som åkte runt i lägren och sjöng för fångarna. Bl.a. var den kände estniske sångaren Artur Rinne med i en sådan grupp.

Poesikvällar ordnade NKVD-officeren Uno Laht, som då läste egna dikter. Senare gick en fånge Heinar Kondi, till Laht en poesikväll och gav honom en present. Laht var tacksam och rörd ända tills han öppnade paketet: En ros av taggtråd.

I Estland jobbade J R:s mamma som en slav för att få honom fri. Hon uppsökte olika myndigheter och hävdade att allt var ett misstag. En känd advokat, Simon Levin, tog sig an fallet. Till slut fann man att Jaan R:s straff var bara för mycket. för trots allt var han minderårig när han sa det förbjudna, 1965 blev han äntligen fri.

J R berättade att när han steg av tåget vid Tallinns Centralstation att han då tänkte: Vad pratar folk för språk? Efter ett tag förstod han att det var estnikska.

Man erbjöd honom som första arbetsplats att bli fångvaktare på ett ungdomsfängelse. Han vägrade naturligtvis. Men NKVD släppte honom inte. 1966 krävde man honom på utsagor om medfångar. Hans son Fred berättar att han är uppvuxen med skräck för morgondunknigar på dörren. Ofta på morgnarna vid 5-tiden bankades det på dörren och nån skrek: "Öppna! Staten säkerhetskommitte!" J R kallades till regelöbundna förhör.

Pappa arbetade till pensionen som chaufför. Statens säkerhetskommitte kallade honom till förhör så sent som 1988. Alltså: 1953 sa han: Jag vill studera i Väst. Därmed var livet förstört.

Jaan Raagmets till höger på bilden.

På en stor bild visas J R med två medfångar och en björn. Historoen är denna:

Kockarna var tvungen att ute i skogen söka mat och kryddor av olika slag och blev inte sällan rånade och mördade av rövarband ( detta var i Ural-lägret) Vid diskussioner med lägerledningen föreslog fångarna att de skulle samla ihop pengar och av ortsbefolkningen köpa - en björn, vilket var ett vanligt husdjur där. Sagt och gjort. Björnen köptes. De försökte tämja den Kockarna hade den i kedja när de gick i skogen.

2013-08-16 @ 18:00:00 Permalink Livet i Sovjetunionen Kommentarer (0) Trackbacks ()

aug 15, 2013. Vad vill ryssarna egentligen?

Så var det middagsdags och Hanno kom för att äta kräftor med oss. Tyvärr var det inge goda kräftor. Vilken besvikelse!

Hanno berättade historien om herr Leht som var inbjuden till herrgårdsmannen Rennenkampf för att äta kräftor för första gången. Han iakttog noga hur han skulle äta dem, och det gick hyfsat. Katastrofen kom när det sattes en skål med vatten och citronskivor och han fyllde sitt glas med det. När han såg hur andra gäster tvättade händerna med citronvattnet blev han så generad att han ville sjunka genom golvet.

Stefan Hedlund.

Något annat vi diskuterade var artikeln som Stefan Hedlund, professor vid Centrum för Rysslandsstudier i Uppsala, skrev i SvD häromdagen. Han menar att alla svartmålar Sveriges möjligheter att försvara sig eftersom Ryssland upprustar så otroligt.

Företrädare för det svenska ”försvarsindustriella komplexet” har med kraft manat fram två budskap. Det ena är att Ryssland är i färd med en omfattande militär upprustning, det andra att den ryska regimen vrids i en alltmer auktoritär riktning. Jag vill mena att bägge dessa bilder är felaktiga. Händelser under den gångna sommaren ger starkt stöd för denna uppfattning.

I en artikel den 6 augusti konstaterade den ansedde ryske försvaranalytikern Alexander Golts att ”Ingen tycks ha noterat den senaste sensationen”. Det han avser är ett möte den 29 juli med den ryska militärledningen, där president Vladimir Putin mellan raderna erkände att regeringens ambitiösa program för militär upprustning, avsett att kosta hela 20 biljoner rubel ($650 miljarder), har misslyckats. Huvudanledning är att den ryska militärindustrin inte har förmått leva upp till kraven. Framför allt har leveranserna av inhemskt tillverkade komponenter präglats av stora kvalitetsproblem.

/.../

Enligt Pavel Felgenhauer, en ansedd annan rysk militärbedömare, hade 2009 endast en av tolv testskjutningar varit helt framgångsrik. Det var efter denna serie av misslyckaden den kommission tillsattes som fann att undermåliga komponenter var huvudsaklig orsak. Efter ytterligare testskjutningar förklarades dock roboten i början av 2013 redo att stationeras på Jurij Dolgorukij.

/.../

Enligt den ryske militärexperten Viktor Baranets var detta ett oöverlagt och direkt farligt beslut: ”I sin nuvarande form skulle roboten kunna vara ett större hot mot den ryska än mot en fientlig flotta”.

Ryssar på väg till Sverige när Sveriges försvar hade ledigt.

Det vi diskuterade var, om man i just detta fallet kunde lita på ryska forskare och talersmän, eller om det bara är tomt prat som är avsett för västliga öron. De kanske vill förmedla sådana nyheter för att vi ska ta det lugnt så de får arbeta själva i lugn och ro. Satsningen från Rysslands sida är enorm, och om några projekt inte blir bra finns det fortfarande många som kan lyckas.

Vi enades om att när det gäller Ryssland kan vi inte veta. Det finns exempel (bl.a. Helsingforsöverenskommelsen) när ryssarna inte menade att följa ett nytt avtal ens när det skrevs under. Det var glömt direkt. Vi vet aldrig hur det tänks i Kreml. Helt enkelt.

Och så en tredje diskussion:

Både tyskarna och ryssarna körde last efter last ut ur Ukraina med deras goda jord, under kriget. Alla visste att den jorden var mycket bördig, och ville naturligtvis få lika fantastiska skördar själva i framtiden. Var det en annan anledning till den stora svälten under och efter Andra världskriget.? Man stal först den goda jorden och sedan krävde man alla skördar och allt ätbart därifrån. Det är så fruktansvärt omänskligt och svårt att ta till sig. Men så var det.

Det som händer i Ukraina just nu när ryssarna hindrar gränstrafiken mellan Ryssland och Ukraina för att få ukrainarna att samarbeta med dem istället för med EU, som ekot berättade om i morse. Ett drag för att påverka framtida val. Det är samma historia som hände i Tallinn 2007, Bronsnatten.

Ryssland vill fortfarande bestämma i de tidigare unionsstaterna. Skrämmande och inget annat.

2013-08-15 @ 18:00:00 Permalink Dag för dag Kommentarer (0) Trackbacks ()

aug 14, 2013 Socialrealistisk konst.

Mälardalens Högskola:

2012-10-10

Konferens om socialrealistisk konst

Den 19-20 oktober hålls en konferens om sovjetisk socialrealism på Södertörns högskola och på Moderna museet.

Syftet med konferensen är att undersöka vilka intressen och influenser som bidrog till att utveckla den sovjetiska socialrealismen som en mångsidig och omtvistad konstform.

Konferensen som hålls på engelska är ett samarbete mellan Centrum för Östersjö- och Östeuropaforskning, CBEES, på Södertörns högskola och Moderna museet i Stockholm.

Jag vet inte vad man drog för slutsatser vid den konferensen, men jag vet att den här konsten var framtvingad av myndigheten och alla måste ansluta sig till den. Annars fick man inte arbeta som konstnär. Jag vet att det var problematiskt för många konstnärer i Estland, och jag har läst om när de en gång under 1940-talet, efter det att meddelandet kommit till Estland om bestämmelserna för konstnärer i Sovjetunionen. De kom in i salen en och en och alla såg bekymrade ut. Hur skulle de göra? Skulle de släppa "sin" konst och ansluta sig till tvånget? Några gjorde det, andra kunde inte. De som sa "ja" blev betraktade som förrädare av de andra, och de som sa "nej" fick aldrig tillträde till några konstnärslokaler. Ett fåtal bestämde sig för en medelväg. De målade bara neutrala saker, som ingen kunde ha någon åsikt om. Hemma i sin egen ateljé kunde de framställa de konstverk de ville, men de fick aldrig hittas av någon utomstående när en ev. undersökning gjordes i hemmet. Det gällde att gömma på rätta ställen. Detta gällde alla slags konstnärer. även författare. Friheten fanns inte mer. Nu bestämde Stalin.

Jag minns så väl den första tiden i Estland, när man kunde se överallt hur arbetet hyllades i konsten. I fiskaffären nära Rådhustorget i Tallinn fanns en stor målning målade i fonden. Den föreställde naturligtvis glada fiskare med stora fångster. Den är nu borta. Skulle man behållit den som ett historiskt minne? Jag tror att den påminde för mycket om lidandet i landet, om konstnärernas ofrihet och om hela den absurda tiden. Jag förstår att man inte kunde behålla allt det sovjetiska.

Att konsten utvecklades även i Sovjet-Estland är självklart. Vi hade en gång en utställning i vårt galleri i början av 1990-talet med Ilme och Riho Kuld, konstnärer i det sovjetiska Estland. Esterna i Sverige besökte inte utställningen. De såg konstnärerna som klara förrädare. Men deras verk förmedlade en speciell känsla och jag tyckte om flera av dem. Det var ju också spännande att tänka på att både Gorbatjov och Jeltsin hade betraktat några av dem och godkänt dem. Konstnären berättade också att han kunde bli väckt mitt i natten och sömndrucken göra ett porträtt av Lenin. Det var ett måste.

Det har gått bra för dem, konstnärerna Ilme och Riho Kold. De var stora under sovjetåren och är stora också nu i det fria Estland.

En skulptur makarna gjort tillsammans.

En annan estnisk konstnär är Evald Okas, (1915 - 2011). Han hade många utställningar över hela världen. Han är stor i Estland och har naturligtvis ett eget museum, som ligger i Haapsalu.

Evald Okas 1980.

Han är mest känd för sina nakenbilder, men jag vill visa er en bild som ska visa Tallinn den 22 september 1944. Den dag Röda armén trängde in i staden:

En framtivingad bild på vackra estniska kvinnor som klätt sig i folkdräkt för att hälsa "räddarna". Kanske var det hans verk för att få fortsätta arbeta som konstnär? Jag vet inte, men att han visste att bilden är helt fel, det är klart .Bilden sägs föreställa sovjeternas ankomst den 22 september 1944, då det var fullt krig i Tallinn. Stora flyktbåtar lämnade hamnen, ryssarna bombade och besköt stad och hamn osv.Ja,ja. Dessutom en civilklädd man med gevär, han skulle omedelbart avrättats av ryssarna.Socialrealism med stora lögner.

En jämnårig kollega till honom är Elmar Kits (1913-1972)

Kvinnoporträtt, 1938. och Dans i naturen.

En annan konstnär är Viktor Karrus (1913–1991)

En typisk målning från tiden är denna, som ska förmedla skönheten på åkrarna och storheten i vad som utvinns där:

Säd till staten, olja 1953.

Frågan är om inte Karrus också berättar om vad esterna själva gick miste om. Säden skulle till staten, kolchosarbetarna fick inte ens lön varje år. Få av dem som arbetade på kolchosen gjorde det av fri vilja.

I Israel valde man själv att arbeta på kibbutsen, i Estland fick många valet: kolchos eller Sibirien. Detta så länge Stalin levde. Senare lättade det.

2013-08-14 @ 18:00:00 Permalink Estnisk kultur Kommentarer (0) Trackbacks ()

aug 13, 2013 Han gjorde militärtjänsten i Sovjet-Ryssland.

Vi hade besök i går kväll. Det var vår vän Erki som kom över en på kopp kaffe. Han hade mycket han ville berätta. Han är i 50-årsåldern och gjorde sin militärtjänst 1986-87, medan Estland fortfarande var en del av Sovjetunionen.

Soldater från Röda Armén.

Han hamnade på en förläggning och det första de lärde sig var att stjäla.

När han kom till förläggningsorten i södra Ryssland, vid ett militärflygfält, blev hans uppgift att sköta ett diesel-elverk. Diesel fanns det hur mycket som helst. Så mycket, att de kunde stjäla den och sälja till lokalbefolkningen. Dessutom värmde de alla logementen med flygplansbränsle på vintrarna. Ingen ifrågasatte någonting. Allt skedde helt öppet.

Varje år lades något medel, vi förstod inte riktigt vilket, över startbanorna för att de skulle bli så hårda att de klarade flygplanens tyngd. Det fungerade vid torrt väder, men när det regnade eller snöade blöttes allt upp och arbetet fick göras om om inte planen skulle sjunka ner. Det var bara startfältet som behandlades, för övrigt var allt mer eller mindre lervälling där man bara kunde köra med bandvagnar.

De var fyra ester som kom samtidigt. Förutom Erki var det en annan est och två ryssar. De sa ganska snart till varandra att "detta håller inte." Allt de fick lära sig och höra talas om vid utbildningen var lögn.

När de kom till förläggningen berättade ett befäl för dem att "Här äter vi allting med sked." Han höll fram en sked."Här har ni en sked att dela på."

De hade redan lärt sig koderna. På natten bröt de sig in i köket och tog några skedar och plåtmuggar. Ingenting hände påföljande morgon. De stal sig igenom de två tjänstgöringsåren. När de kom hem och berättade för esterna därhemma var det ingen som trodde dem.

Vid flygbasen i Tapa i Estland hände liknande saker. Det kände alla till. Även försvarsministern måste ha vetat. Kanske, kanske Gorbatjiov var den ende som inte visste.

Erki har fortfarande mycket att göra med Ryssland. Han menar att på hans nivå har inget förändrats där sedan Sovjet föll. Estland är en helt annan stat nu, men i början var esterna också helt tokiga.

När ryssarna lämnade Estland lämnade de kvar mycket där det låg. Mycket var förstört, men t.ex. i den stora ubåtsbasen i Kloga lämnades hela avmagnetiseringsutrustningen kvar. Det var bl.a. kopparkablar som i dag skulle kunna säljas för hundratals miljoner kronor. Människorna som uppfostrats i socialistisk anda tog allt innan regeringen hann uppfatta vad som hände. Allt såldes till Finland och Sverige som skrot, och tjuvarna blev oerhört rika. I dag är de bortglömda opch avmagnetiseringsanläggningen för dyr att återupprätta.

Minns ni Skrotdrottningen i Estland? Vi såg mycket om henne i svensk TV på 1990-talet. Vi fick veta att hon blivit stenrik på skrot. Det pratades om huruvida hon skulle bli president i landet. I Estland nämns hon aldrig numera. Hennes namn kan vara Lotta Stalin, som kallas skrotdrottningen, men jag tycker hon ser för ung ut.

2013-08-13 @ 18:00:00 Permalink Livet i Sovjetunionen Kommentarer (0) Trackbacks ()

aug 12, 2013 En ny spion bland Kapo-männen!

Hoppsan! Det sprang en iller på vägen! Jag hann inte ta något foto, men här är en konserverad iller istället:

-----

På resan i går såg vi den "hemliga" platsen där Nato kontrollerar allt som händer runt Estland. Den syns tydligt:

Ser ni det gröna klotet?

Här är det tydligare. Där är dom. Dom som aldrig sover.

-----

Ibland blir det resultat, fast kanske inte från den gröna bollen:

Säkerhetspersonal häktade den 7 augusti, en före detta kollega misstänkt för att ha lämnat sekretessbelagda upplysningar till den Ryska federationen.

Det är en man som arbetade i den estniska säkerhetstjänsten Kapo och tidigare var KGB-man, Vladimir Veitman. Han var duktig på teknik, och man införde KGB-tekniken i den estniska tjänsten. Man var noga med att hålla de tidigare KGB-männen åtskilda.

Han erkänner nu, men minns dåligt. Han svarar med: "ingen kommentar" eller "kan inte svara".

Man har hittat en stor summa pengar i hans hem.

Alla som känner Veitman, beskriver honom som en normal, lugn, ordnad, blygsam och hårt arbetande man. Han röker inte, dricker inte, talar estniska med en knappt märkbar rysk accent.

Hur länge Veitman arbetat för ryssarna vet man inte. Han började spionera efter 1991; efter att estland blev fritt.

Hans dotter är gift med en amerikan och bor i USA. Hans hustru säger sig vara helt ovetande.

De är flera av Kapos män som tagits för spioneri för Ryssland. 1997 avslöjades andra KGB-agenterna Valery Titov, Uno Rätsep, Aleksandr Repkin, Tatjana Valtbach, Aleksei Posledov, Vladislav Preitlov och andra. 2011 hette spionen Herman Simm, född i Estland - Suur Jaani, 1947, och 2012 vavslöjades Alexei Dressen med fru Victoria, som jag skrev om den 22 feb 2012.

Att de fick arbete inom Kapo beror på deras speciella kunskaper. De var, trots allt, specialister, tekniker eller specialister på andra områden som Kapo behövde. Det anställdes inga med annan kultur eller oliktänkande översittare från KGB.

Nej, det är inte lätt att se utanpå någon om han kommer göra något dumt i framtiden. Ändå måste man hela tiden arbeta för att ingen sådan anställs, och att kontrollen av alla anställda är noggrann.

2013-08-12 @ 18:00:00 Permalink Dag för dag Kommentarer (0) Trackbacks ()

aug 11, 2013 Astronomen

Vi gjorde en bilutflykt. Vädret var lagom, runt 20 grader och lite regn i luften. Vi tänkte oss att dokumentera Struves meredianpunkter i Väike Maarjas kommun.

En känd astronom hyllas stort här i Estland. Hans namn Friedrich Georg Wilhelm Struve och han levde 1793 - 1864.

Han föddes i Altona som son till en känd astronom, Jacob Struve. Familjen flyttade till Dorpat/Tartu. Sonen började studera vid universitetet i Tartu 1808, 1820 blev han professor där och direktör för observatoriet. Hans undervisning har fortfarande stor påverkan på universitetet.

1839 blev han direktör för det nya Pulkovo Universitet i S:t Petersburg. 1826 fick han en guldmedalj från Kungliga Astronomiska Sällskapet. 1827 blev han invald i sällskapet och samma år fick han också den Kungliga medaljen. 1843 blev han rysk medborgare.

Struve är mest känd för sina observationer av dubbelstjärnor, där han fört utvecklingen framåt och upptäckt många nya stjärnor. 1827 pyblicerade han katalogen med dubbelstjärnor Catalogus novus stellarum duplicium.

Han betydde mycket för astronomin under hela sin yrkesverksamma tid. Han pensionerades 1862 pga sviktande hälsa.

Han var också intresserad av geodetisk mätning, och år 1831 publicerades Beschreibung der Breitengradmessung in den Ostseeprovinzen Russlands. Han initierade den s.k. Struves meridianbåge, vilket var ett resultat av undersökningar av triangelkedjor som sträcker sig från Hammerfest i Norge till Svarta havet, genom tio länder och över 2.820 km, för att fastställa den exakta storleken och formen på jorden. UNESCO satte kedjan på sin lista över världsarv i Europa 2005.

Från början var det bara i Tsarryssland och i Sverige-Norge punkter fanns utmärkta, och det faller sig så tursamt att två av den ena triangelns ben finns i Väike Maarja kommun, den tredje finns i Tartu.

Vi kom till byn Võivere där en kvarn lyste vit och nyrenoverad.

Alldeles bakom finns Struves punkt inglasad. Här har bl.a. EU satsat pengar och det blir en mötesplats med lokal i kvarnen som öppnar nästa år.

Här gömmer sig en av Struves punkter.

Byn var annars inget att skryta över. Hela kolchosområdet var stort. Mycket stort. Vissa byggnader användes till verksamhet i dag, men inte mycket var renoverat.

Detta är bensinmacken som kolchosen använde. Varje kolchos hade sin egen mack. Endast kolchosmedlemmar fick tanka där.

Och alla bilar vägdes i våghuset vid in- och utfärd för att ingen skulle kunna stjäla...

Husen runt kolchosen var inte direkt fräscha.

Och så stod naturligtvis husen chrustjovska där också. Bostäder, mitt på landet för behövande. Bra eller dåligt? Hade man kanske kunnat göra något trevligare?

När vi stannade och fotograferade var vi iakttagna av ett ungt par som var ute och promenaerade med sitt barn i barnvagn. Jag undrar om de inte ser eländet till vardags eftersom de är så vana vid det, och så kommer vi och gör dem uppmärksamma på det. Det känns inte riktigt bra.

Det andra av Struves ben är markerat så här:

Och däremellan ligger Pärnu-"flodens" början, där den heter Pedja, inbyggd i detta lilla hus:

Pärnu floden är så lång; den går genom en stor del av Estland. Men den börjar här.

Här anar man vattnet som rinner. Här kan man stanna och fika vid träbordet och njuta av Estlands sevärdheter.

En dag ska vi se hur det tredje benet ser ut i Tartu.

De andra trianglarna och deras ben finns i: Norge, Sverige (våra punkter invigdes 15.8 2006.), Finland, Ryssland, Lettland, Litauen, Vitryssland, Moldavien och Ukraina.

2013-08-11 @ 18:31:00 Permalink Estlands historia och människor som betytt mycket Kommentarer (0) Trackbacks ()

Aug 10, 2013 Varför frågar de inte esterna?

Jag måste fortsätta tankegången från i går.

Jag har flera gånger ställt frågan: Varför frågar de inte esterna?

Aldrig har jag sett en officiell förklaring. Det har sagts så mycket tvärsäkra saker om landet och dess befolkning, men aldrig har utsagorna kontrollerats. Ni vet, till exempel:

" I Baltikum sitter alla judar med väskorna packade för att snabbt komma iväg." sa Per Ahlmark i radio tillsammans med en annan hysterisk man. Det var i början på den nya friheten, och i själva verket var det tvärtom. Men det får ingen veta.

"Esterna i Waffen SS svor sig åt Hitler." sa han också, den gången i TV. I själva verket ville de rädda sig från det sovjetiska helvetet, som de levt i under ett förödande år tidigare.

"Alla Ester är fascister." Ett uttalande som man hör ofta och i hela världen. En lögn påhittad av Kreml som förklaring till att livet var något bättre i Estland än i övriga Sovjet.

Och nu:

"Den goda svensktiden var tvärtom för dj....g."

Varför vet vi svenskar bäst? Varför kontrollerar vi inte fakta?

Sanningen är att esterna levt ett helt annat liv än svenskarna. Trots att landet ligger så nära oss har vi inte förstått någonting, och kommer aldrig förstå någonting om vi hela tiden dömer landet efter våra egna värderingar. Vi kommer inte heller förstå den enorma utveckling som skett under de första 25 åren av den nya friheten. Vi kommer inte heller förstå vikten av samarbetet i Nato och EU för det lilla landets säkerhet. Vi ser inte hur landet hotas i stort sett varje dag från Moskva. Inte stora hot, men ändå får man veta att Ryssland finns där på andra sidan gränsen...

Jag anser att det är dags att fråga esterna! Nu!

Jag uppmanar alla som har en åsikt om landet att besöka det! Upplev sagovärlden. Låt känslorna flöda. Se på skönheten i landskapet. Se på bostäderna och förstå av dem hur historien har förändrats under århundradena,

Alla kan se skillnaden på hus som byggts under sovjetåren och de som byggts före och efter. Under ockupationsåren byggdes folkets hus i betong. Isolering fanns inte. Möglet ligger över fasaderna. Dessutom var det bestämt att alla hus i Sovjet skulle se likadana ut. Aldrig tänkte myndigheterna på reparation. Ordet fanns inte i deras ordböcker.

Utefter vägarna ser vi äldre hus som faller ihop. Taket har rasat ner. Kanske beror det på att ägaren skickades till Sibirien och aldrig kom tillbaka. Sedan har ingen tagit hand om huset. Eller flydde ägaren?

Där står också de stolta funkishusen. Minnen från en lycklig tid. Och så kommer nu de moderna. Det byggs igen i Estland. Några år stannade allt av. Vid den stora finanskrisen. Länge kunde vi se hur man börjat reparera, för att plötsligt sluta igen. Pengarna var slut.

Jag har tittat på två parhus i Rakveres närhet i flera år. Någon började bygga och slutade när krisen kom. Men förra året såg jag att de startade om. Och så flyttade den första familjen in, och så den andra. Nu börjar de flytta in i det andra huset...

I Assamalla på vägen till stan har det bott en man i många år. Åtminstone på somrarna. Han satt alltid vid ytterdörren och betraktade bilarna som körde förbi. Många gånger har jag försökt räkna ut var i huset han bodde. Nästan alla fönster var trasiga. Nu bor han inte där längre. Han är nog död, men hans hus står kvar:

Ingen, absolut ingen, svensk skulle bo i ett sådant hus. Ingen skulle tillåtas att bo så. Huset skulle inte få stå kvar. I Estland fick mannen bo där han kände sig hemma. Så länge han levde. Nu kommer väl huset försvinna. Kanske.

Det är ett hyreshus för kolchosarbetarna. Så fort ockupationen upphörde flyttade alla som kunde från sådana hus.

2013-08-10 @ 18:00:00 Permalink Dag för dag Kommentarer (0) Trackbacks ()

Aug 9, 2013 Sant och osant i historieskrivningen.

16 februari 1918 proklamerade Litauen sitt oberoende

"Den goda svenska tiden"

så talar esterna om åren de levde med svenskarna. Många svenskar vill inte tro det. De anser att svenskarna var oerhört grymma och att vi alla ska skämmas för vad våra landsmän gjorde. Jag säger er: "Ni är utsatta för propaganda!"

Under den svenska tiden var alla ester i första hand människor. I Sverige fanns nämligen inget slaveri, och det präglade också de svenska myndigheterna i Estland. Det var en helt ny och positiv upplevelse för dem. Men det skulle förändras. Tsar Peter raserade allt för dem, och det blev ännu värre än det varit före svenskarnas tid.

Vad gjorde då svenskarna?

Esterna fick rätt att gå till domstol. De kunde anmäla om herrgårdsägarna gjorde allvarliga fel.
Herrgårdarna sparade säd och annat ätligt för att kunna ge sina lantarbetare i ofärdstider. Bönderna fick en spann säd, och förväntades lämna tillbaka samma skål med en råge, vilket var räntan.
För att greven inte skulle kunna lura för mycket arbete av lantarbetaren utformades en mätsticka. Där markerades de dagar som han arbetat på herrgården under en vecka i taget och de dagar han arbetat på sin egen gård. Något sådant fanns aldrig under tsarernas tid.

Allt detta står att läsa i den estniska nationalencyklopedin.

Så här är det. Både svenskar och ryssar ändrar historien. Skilnaden är att ryssarna gör sig själva till hjältar. Svenskarna gör tvärtom. Varför? Nej, jag förstår inte varför i svenskar ska utmålas som så dåliga människor. Av oss själva! Naturligtvis har vi gjort en massa fruktansvärda saker genom historien,som t.ex. i Varberg 1500-talet, men alla länder - nästan alla länder - har utvecklats och förändrats under historiens gång. Vi vinner inget på att göra oss sämre än vi var, och vi skulle ju kunna tänka att det var ju skönt att några folk uppskattade svenskarna och den svenska tiden. Men inte då... Vi ska bara vara dåliga. Vi som inte ens "har en kultur".

Här en bok av Sture Gustafsson om just den tiden. Så presenteras den:

I Estland och Lettland kan man ibland få höra uttrycket ”Den goda svensktiden”. Med detta menar man att den tid då svenskarna styrde över Baltikum var en god och bra tid, till skillnad från den senare ryska tiden. Men hur var det egentligen med detta, var den tiden så god som det sägs? Intressant nog är att uttrycket inte finns i Litauen.

Sture Gustafson har skrivit boken ”Den goda svensktiden? : historia och upplevelser i Baltikum” (Carlssons, 2012), där han undersöker hur det ligger till med den saken. Slutsatsen är att uttrycket behöver nyanseras.

Svensktiden i Baltikum var perioden 1561-1710, alltså ca 150 år. Under den perioden grundades ett universitet i Dorpat (Tartu), och en Bibelöversättning till lettiska utgavs. Befolkningen var dock fortfarande livegen, och den svenska adeln utökade här sitt jordägande. Dessutom var svensktiden en enda lång krigsperiod.

Ganska upprörande och mycket okunnigt och onyanserat skrivet. Det är så historia skrivs i Sverige!

Litauen har aldrig varit en del av Sverige! Från 1569 var landet i union med Polen och en stormakt! Den 16 februari 1918 proklamerade Litauen sitt oberoende.
Inte ett ord om hur tiden egentligen var. Krig hade esterna levt med sedan de erövrades första gången. Vid sekelskiftet 1200 tävlade tyskar, danskar, svenskar och ryssar om missions- och exploateringstillfällen även på estniskt område, vars befolkningstal uppskattas till under 200 000. Efter utdragna strider vann tyskarna överhand (1227). (NE)
Ett omfattande bondeuppror 1343–46 i den danska landsdelen slogs ned, varpå Estland såldes till Tyska orden och i sin helhet kom att ingå i den senmedeltida statsbildningen Livland (Alt-Livland), som formellt lydde under den tysk-romerske kejsaren. (NE)
En ny kraftmätning mellan Ryssland, Danmark, Sverige och Polen–Litauen resulterade i att Estlands ridderskap jämte Tallinn 1561 gav sig under Sverige. (NE)

Därefter var Estland en del av Sverige till det blev ryskt i freden 1720.

Men egentligen räcker det med att säga: "Om svenskarna var så förfärliga, och tiden ändå kallas den goda svenska tiden, då måste man väl kunna tänka sig hur tiden under ryssarna var."

Apropå att Steffensson skrev i sin bok om Runö att alla var kommunister på ön och röstade för ett sovjetiskt övertagande av landet. Så skrev han boende i Sverige. I Estland däremot har man sagt att "alla människor hjälptes att fly till Sverige utom två. Varför? Jo, den ene var tjuv och den andre var kommunist."

Den lilla ön Ruhnu/Runö i Liivi Laht/Rigabukten.

I NE läser jag: I det fria Estland kom det runösvenska samhället att förändras, framför allt genom landskiftet på 1930-talet. Det kommunistiska maktövertagandet 1940 åstadkom under blodspillan en splittring av runöborna, en split som existerar än i dag.

Det var alltså inte så att alla röstade för kommunisterna som Steffensson skrev i boken.

Mina vänner! Innan vi bestämmer oss för att tro på något som skrivits föreslår jag att vi dubbelkontrollerar det. Eller är det så att vi vill bli lurade? (Esterna tycker att vi inte har förstått någonting....)

2013-08-09 @ 18:00:00 Permalink Estlands historia och människor som betytt mycket Kommentarer (0) Trackbacks ()

aug 8, 2013 Uppfinningar från Estland...

Häromdagen flög Natoplanen så lågt att människor blev jätterädda och oroade sig för sina skorstenar och husdjur. Vi får förklaringen att piloterna måste öva lågflygning ibland, men de måste hålla sig över 152 meter över havet. Och helst ska de inte flyga över bostadsområden. Hur höga är de där höghusen, ni vet, de högsta i världen? 800 - 450 meter säger Wikipedia. Då förstår ni att 152 meter inte är så högt för ett skrikande Natoplan.

-----

En bild från det som en gång var en fin gård, men som nu tjänar som hem för människor utan pengar. Müüriku heter gården numera.

-----

Saker som ni inte visste om vad som hänt i Estland:

Spionkameran Minox uppfanns av Walter Zapp.
1441 tändes världens första julgran i Tallinn.
Syntetiskt gummi uppfanns i Estland 1941
Den starkast spriten som sålts över disk innehöll 98 procent alkohol, och det var 1938 i Estland.
Estland är en e-stat. Här var de först med att införa digital service på banker, apotek, alla myndigheter och parkering. Också att godkänna digitala underskrifter och digitala val till riksdagen och i kommunerna.
Fam. Paist trumset används bl.a. Av Deep Purple, Black Sabbat, Sting, Pink Floyd, R.E.M., ZZTop, U2....
Haspelrullen uppfanns av Karl Nurmse 1944.

Detta visste ni inte heller:

1943 kom Motor ut med sitt första nummer. Första resetipset gick till de tyska och österrikiska alperna. Mitt under kriget! Många åkte dit. Hur var det? Egentligen? 1943??!!

-----

En ledare i tidningen Arvamus menar att en viktig fas i Europas historia slutade när Georgienkriget bröt ut och Natos utvidgning stoppades.

Efter Sovjetunionens kollaps började de befriade staterna blicka västerut och ta tll sig de västerländska värderingarna (några snabbare och andra långsammare).

Med Rysslands angrepp på Georgien avslutades diskussionerna mellan Nato och Georgien respektive Ukraina, åtminstone tillfälligt.

Den ryske premiärministern Medvedev har sagt i en intervju med en georgisk TV-kanal, att Rysslands krig mot Georgien har nått ett av sina strategiska mål dvs. upphävandet av Natos utvidgning,

Det handlar också om oljepriserna. Ryssland vill ha tillbaka sin makt över dem. Rysslands politiska och militära rörelser sker helt för att stödja de ekonomiska intressena. Med andra ord, återspeglas kostnaderna för kriget på ett eller annat sätt i de estniska bensinpriserna, skriver ledarskribenten.

2013-08-08 @ 18:00:00 Permalink Dag för dag Kommentarer (0) Trackbacks ()

aug 7, 2013 Snart är det kommunalval.

Det kom ett brev. Avsändare var Inrikesministeriet i Tallinn. Jag visste verkligen inte vad det kunde vara. Till mig!!

På estniska och engelska kunde jag läsa: Information för meborgare i EU att rösta i de lokala valen. Senast den 30 september ska jag få röstkort. Det var inte illa. Det har jag aldrig tänkt på, att jag skulle ha rösträtt i Estland. Att Ants har det är ju självklart, han är estnisk medborgare, men jag... Jag är ju bara gift med en est.

Då fick jag också veta att valen är den 20 oktober. Och även i gårdagens Aktuaalne Kaamera (det jag skrev om i går.) kopplades pengarna från Tallinns stad till skridskostjärnans OS-satsning till valet. Savisaars parti, Keskerakond / Centerpartiet, har också satt upp affischer på två huvudkandidater i norra Tallinn, där de flesta rysktalande bor, i kommunalvalet. På skattebetalarnas bekostnad. Den ene är Priit Kutser som på en stor affisch talar om på estniska och ryska att den ryska privatskolan där affischen pryder väggen, kommer inom två år få en stor sportanläggning och en simhall.

En kvinnlig partimedlem, som jag glömt namnet på, säger till alla på båda språken: Kom så promenerar vi! En uppmaning i hälsans tecken.

Bra valreklam! Men betalt ur fel kassa.

Så typiskt Keskerakond. Inför ett tidigare val såg vi att de ställt ut ganska mycket ved som man fick ta gratis. Det var parlamentsval och kall vinter. Varken före eller efter det valet har jag sett gratisved i Tallinn.

Vilja Savisaar-Toomast, Edgar Savisaars exfru, som numera tillhör Reformierakond/ Reformpartiet kritiserar sina f.d. partikamrater. "Att två månader före valet sätta upp dessa affischer är så tydligt politisk reklam. Om man verkligen vill förbättra människors livsstil eller ge dem sportanläggningar finns det andra sätt att göra det. I norra Tallinn härskar människor som är egoister eller saknar moral, och båda alternativen är lika dåliga." Hon har tagit ett stort steg från sitt förra parti. Jag skrev för en tid sedan att hon kandiderar till posten som borgmästare i Tallinn, den som hennes f.d. make har nu.

2013-08-07 @ 18:00:00 Permalink Dag för dag Kommentarer (0) Trackbacks ()

Aug 6, 2013 Vad skiljer ester och svenskar?

Malle kom och tackade för senast. Hon sa också att det är en egenskap svenskarna har som skiljer dem från esterna. De talar utan någon försiktighet. De misstänker inga baktankar.

Det är väl en fin egenskap? Eller... I Sverige har vi växt upp i trygg förvissning om att ingenting farligt kommer hända oss. När det ändå gör det blir vi chockade. "Sånt händer bara andra!" Eller: "det kan inte vara han som gjorde det. Han som är så snäll."

Visst vill vi att alla ska få leva i ett samhälle där namn inte behöver oroa sig över morgondagen. Självklart. Men, då är man så oförberedd på att något verkligen kan hända. Då drar man ner på allt försvar och står helt försvarslös när det värsta händer.

Esterna vet. De vet att man aldrig kan vara säker. De har upplevt just det. Det var på den tiden vi knappt visste - kom ihåg - att det fanns några ester. Vi oroade oss för och engagerade oss i problemen i Vietnam, Sydafrika och andra länder långt bort i stället. När vi demonstrerade 1968 i Stockholm, Paris och på andra ställen, då demonstrerade esterna för frihet i Tallinn. Det visste vi inte. Vi ville tro att de levde ett lyckligt liv i jämlikhetens och rättvisans namn.

Det är oerhört viktigt att vi mitt i lyckan också är uppmärksamma på att det finns faror. Vi måste vara rädda om vad vi åstadkommit i humanism och rättssäkerhet.

-----

Och så ett citat från Ahmeds facebook-sida:

Inte undra på att vi har Sverigedemokrater i Riksdagen, i sverige kallar man folk för rasist till höger och vänster, och sen ska man inte heller diskutera med dom man kallar rasister, Lycka till Svedala med era diskussioner om Joséphine Baker målade statister, Tintin böcker, chokladbollar och pepparkaksgubbar, debatten i Sverige om rasim är på en sådan extremt hög intellektuell nivå.

-----

I Postimees läser vi apropå att esterna är så dumma mot ryssarna:

Tallinns fullmäktige kommer att fördela 10 000 euro från reservfonden till konståkaren Elena Glebova (ryskt namn) förberedelser för de olympiska spelen i Sotji.

Isprinsessan Elena Glebova.

"För-OS-säsongen är en av de viktigaste säsongerna i förberedelserna för de olympiska spelen, och kommer oundvikligen att leda till höga kostnader för isträningen. En av de största kostnaderna är att få fram konkurrenskraftiga program (fria och korta programmen)

Hon måste också delta i prestigefyllda internationella tävlingar för att höja säsongens rankinpoäng, som är grunden till utlottningen av köerna till mästerskapen.

Vem är det som regerar i Tallinn? Vilka är det som röstar på honom, Savisaar i valen? Ryssarna. Allt har sin förklaring, men ändå kvarstår sanningen: esterna är inte dumma mot ryssarna, snarare tvärtom...

2013-08-06 @ 18:00:00 Permalink Dag för dag Kommentarer (0) Trackbacks ()

aug 5 2013. Gulag och -ismer.

I dagens SvD skriver Annika Ström Melin om en bok som nyss kommit ut: Jag var barn i Gulag av Julian Better. (Jag skrev om den den 2 juni 2013.)

Man ska läsa den och komma ihåg hur alla, som vet något om Hilers ohyggliga läger har hävdat att Gulag, inte kan jämföras med dem. Det fanns inga gasugnar i Gulag. Nej. Men det fanns annat som förstörde livet för de deporterade. Många kom inte ens fram till lägren, de dog under den omänskliga resan, i trånga boskapsvagnar, som kunde ta flera veckor. De svalt ihjäl. De frös ihjäl. De dog för att de inte fick någon vård vid sjukdom. Ja, det fanns många sätt, det ena värre än det andra, att ta livet av människor. Boken handlar om hur man tog bort alla mänskliga känslor hos barnen.

Barnen i Stalins läger tvingades som alla andra anpassa sig till de omänskliga villkor som rådde där. Skilda från sina föräldrar och därmed helt utlämnade verkar de snabbt ha insett vad som krävdes.

Utan att protestera anammade de små människorna, som inte hunnit lära sig något om ett civiliserat samhälle, de djuriska regler som gällde i lägren. Det handlade om att slåss för sin överlevnad och den som kom över en extra bit bröd delade inte med sig till någon annan.

Var de olyckliga? Nej, de som tror det misstar sig grovt, skriver Julian Better. Barn som alltid fryser, som alltid är hungriga och aldrig får tvätta sig förstår till slut inte ens vad olycka – eller lycka – innebär.

”Vi levde i ett förslöat, bedövat tillstånd, väntade inte på någon eller något och förlorade förmågan att uttrycka känslor. Den har jag aldrig fått tillbaka helt”, förklarar den nu 75-årige författaren.

Att de små for särskilt illa i lägren är känt sedan tidigare, och det var inte enbart barn till dömda föräldrar som hamnade där. I sin stora bok om Gulag skriver Ann Appelbaum om lagen från 1935 som innebar att tolvåringar kunde ställas inför rätta.

Jag tänker åter på Evi Juhani, som var sex år när hon och hennes syster deprterades till Gulag och placerades på ett barnhem där. Hon lovade att hon skulle berätta för mig om livet där, men vi har inte setts på några år nu så det har inte blivit av. Jag minns i alla fall att hon inte kunde ett ord estniska när hon skickades tillbaka till Estland. Detta hemska system finns kvar i Nordkorea!

Som jag sagt tidigare är det inte meningsfullt att jämföra ondskan i de båda diktaturerna under kriget. Men det är viktigt att vi erkänner att lidandet var oerhört och att humaniteten inte längre fanns i något av de två rikena.

-----

Jag tänkte också på att alla nya -ismer, som blir så oerhört viktiga i sin tid, är en fara. De blir dominerande och kan vantolkas av dem som så vill. Tänk på nationalismen. Det skulle kunna, som i Estland, handla om stolthet och glädje i det egna landet. Hitlers idéer gjorde att det är nästan straffbart att ha sådana känslor i dag. Feminismen, som är så viktig nu, har också på sätt och vis gått över styr. Jag menar att det är självklart att män och kvinnor ska ha samma möjligheter och samma förutsättningar, men när jag lyssnade på radioprogrammet om Göran Lindberg, Kapten Klänning, tänkte jag att det var bara hans engagemang som feminist som gav honom de fina jobben. Det arbete han utförde som polischef i Uppsala handlade inte om vanligt polisarbete, bara om feminism. Helt ensidigt alltså. Det kan ju inte vara meningen när man är polischef.

2013-08-05 @ 18:00:00 Permalink Dag för dag Kommentarer (0) Trackbacks ()

Aug 4, 2013, Ants Laikmaa forts. En hemsk händelse i V M.

Ants Laikmaas hus är alldeles speciellt. Det följer inte vanliga arkitektoniska regler. Små krypin överallt. Trappavsatser. För att komma till sovrummet går man först uppför en trappa, sedan nedför en halvtrappa. Och för att komma till garderoben tar man en annan halvtrappa upp.

Ett rum är helt tillägnat dottern. Hon är dotter till pigan och Laikmaa. Som balttyskarna oftast gjorde såg han till att hon fick ett bra liv. Hon adopterades av en finsk familj och blev stor teaterskådespelare i Finland. Han bjöd hem henne till Estland och allt finns på fotografier.

Jag tog några bilder på husets exteriör.

Bilderna tog jag med vår nya I-pad, och de blev ju riktigt bra. Ni ser att det inte är vilket hus som helst. Här levde alltså en av Estlands stora konstnärer, och som alla (?) sådana hade han många kvinnohistorier bl.a. med författarinnan Marie Under som flydde till Sverige 1944 och som ofta talades om i Nobelprissammanhang.

------

Någon har bränt tre bilar i Väike Maarja. Det är en hemsk historia I hela landet. Man lyckas inte klara ut vem som gjort det. Alla bilarna ägdes av samme man. Han föreslår att någon av dem självantändes, men polisen tror inte på det. De ber om tips från allmänheten. Ingen verkar ha sett något. Inga tips kommer in. I dag utfäster kommunen belöning till anmälare. Jag undrar när det blev så mycket uppmärksamhet för ett så relativt ringa brott i Sverige. Och det är ju skönt att det blir det. Då verkar det inte så farligt med brottsligheten i Estland. Eller hur?

Ägaren har köpt en ny modern bil för försäkringspengarna.

-----

För övrigt blir jag så himla glad när jag hör hur våra svenska gäster planerar för nya besök i Estland. De har upptäckt ett spännande land.

2013-08-04 @ 18:00:00 Permalink Dag för dag Kommentarer (0) Trackbacks ()

aug 3, 2013 En stor estnisk konstnär: Ants Laikmaa

Vårt besök i svenskbyggderna är nu slut. Jag kommer längta tillbaka. I Roosta var stugorna jättefina. Naturen underbar och där finns mycket att göra för familjer. När vi lämnade Roosta möttes vi av mängder med bilar som var på väg till den långa härliga sandstranden.

Vi besökte Ants Laikmaas museum på hemvägen. De bilder jag tog där ska n9 få se i morgon, och alla andra bilder också. Men jag ger er ändå texten från http://www.laikmaa.eu/works.html Han är så stor i estland och så känd att ni måste veta mera om honom:

HIS LIFE AND WORKS

Ants Laikmaa is considered one of the most important figures in the Estonian art scene. He was one of the first artists who remained in Estonia to work, not abroad.

He was a pioneer, moving further from the prevailing academic traditions of painting, and was open to the new trends coming from Europe.

Laikmaa founded a studio-school in Tallinn in 1903 and is also a founder of the national art education. His most important works are landscapes, portraits and paintings of peasants.

Ants Laikmaa was one of the first Estonian painters who decided to return to his home country after the studies abroad. First Estonian professional painters - Köler, Adamson, Weizenberg - they all worked in St Petersburg where most of the Estonian intellectuals in Russia were gathered because of the better working conditions. Although the touches of their artistic creation with the home land were quite weak.

Vana talu Läänemaal. Pastell paberil, 1920.

Ants Laikmaa (until 1935 Hans Laipmann) was born on May 5th, 1866 in the Araste village in Vigala parish in Lääne County as the 14th child of a peasant of Paiba. His father, Hans Laipman, was married twice. After the death of the first wife, Triinu Redlich, Hans Laipman married her younger sister Leenu Redlich. They had a total of 16 children, but only three of them lived to adulthood.

His art studies covered the research of different art collections and working independently in St Petersburg.

In 1883, Ants Laikmaa saw an art exhibition in the Kanuti Guild of Tallinn and from that event onwards he was determined in his goals.

In 1891 he carried out his crazy plan to go to Düsseldorf in Germany by foot to study art in the Academy of Düsseldorf. Although he had enough money for the train tickets he decided to experience more closely the life in Germany.

Ants Laikmaa left finally the Academy in 1897. In 1899 he arrived to Estonia. Once back in Estonia he used the experience and schooling from Germany to open his own studio. He introduced impressionist approaches to painting and later drifted towards expressionism with a more vivid style.

In 1903 he started to organize the painting courses. From those courses he started his art studio school with lots of art students.

During politically difficult times in Estonia in 1905, he was forced to move to St Petersburg and from there to Finland, in the same time he kept on his art work.

In 1909 he returned to Estonia for a short period of time. In 1910 he moved on to Italy and from there to Sicily and Tunisia. During this time he made many paintings about local nature.

He returned back to Estonia in 1913 where he started again working with his art studio school.

From 1920s onwards his paintings became more realistic.

In 1930 the health of the artist worsened, and he was taken into the hospital. He hoped to cure himself in his country house during the summer. This was quite a challenge because his plans with the house were grandiose, but he lacked financing to complete them. Thus he had to spend winter in fairly harsh conditions.

In 1932 the deaths of his co-workers and his worsened health condition forced him to move living in Taebla, into his not yet complete dream-home.

In 1934 his health failed again, and this time he never recovered fully. Therefore he was not able to transform Taebla into his dream house. He died in the early morning in 19-th November in 1942. By his wish he was buried near to his house, close to the Tallinn-Haapsalu railway. He wished to be close to his home and life even after death.

2013-08-03 @ 18:00:00 Permalink Estnisk kultur Kommentarer (0) Trackbacks ()

Aug 2 2013. Vi for mot svenskbygderna.

Festen fortsätter. Vi for genom ett somligt Estland i går. När vi kom in i de estlandssvenska områdena kände vi igen oss, inte bara för att vi varit här tidigare utan mer för att det kändes svenskt. Alltfler lövträd kantade vägen och de små husen låg inbäddade av grönska. I de allra flesta fallen var bostadshusen renoverade, men lador och uthus såg mer förfallna ut. Jag kan se framför mig hur de levde här. Ja, det var kanske inte så svårt eftersom människorna var aktiva på gårdarna. Traktorerna var ute och körde eller stod parkerade och väntade på att få köra ut. Roosta stugby har fått många fler gäster sedan vi var här senast. Den består av små röda stugor med litet kök och dusch och toa, och så förstås sovrum. Allt är rent och snyggt.

I går var Marko Matvere här. Han är en stor skådespelare och entertainer i Estland, men vi såg honom inte... Vi var för trötta.

2013-08-02 @ 13:58:00 Permalink Dag för dag Kommentarer (0) Trackbacks ()