En stor nyhet i estniska tidningar:

Rootsi prints Carl Philip sattus Stockholmis liiklusõnnetusse

Alltså prinsens bilolycka. Och en jättebild på honom. Kanske kommer någon ihåg att när Estland just blivit fritt var det några som föreslog att prins Carl Filip skulle bli kung i Estland! Det pratades om att man också kunde förklara krig mot Sverige och sedan direkt lägga sig.

-----

I Viljandi firades 95-årsdagen av Frihetskrigets början i Ugalateatern med en högtid och tal, sedan gick man till kyrkogården och hedrade de stupade soldaterna genom att tända ljus. Kyrkklockorna ringde. Minst fem gravar står kvar på krigskyrkogården i Viljandi.

I Tallinn samladedes man först på krigskyrkogården där man tände ljus och lade ner kransar vid soldaternas gravar. Försvaret ledde evenemanget men alla var välkomna att ta med egna ljus, kransar eller blommor.

Kl 13 talade försvarsminister Reinsalu vid Segermonumentet i Tallinn och lade där ner en krans. Minnesbön hölls av ärkebiskop Andres Põder och försvarets präst, överstelöjtnant Jim Laapere i närvaro av de väpnade styrkorna och ledning en för försvaret och utländska försvarsattachéer, samt medlemmar av akademiska organisationer.

-----

President Putin gör en översyn av de ryska läroböckerna i historia. Nästa år ska bara finnas en lärobok i ämnet, dvs en version av den ryska historien.

Det spekuleras i om inte detta beror på att Putins popularitet är på avtagande och att han vill framhålla betydelsen av en stark ledare, en religion och en kultur.

Det är amerikanska professorer i ryska historia som har uppmärksamat det hela.

-----

I

Estland har inte funnits så länge som fritt land. Befolkningen, esterna,  kom ursprungligen vandrande troligen från Ural eller Bajkalsjön, de förflyttade sig västerut vartefter inlandssien smälte. De var i första hand jägare, men kom att bli ett jordbrukande folk. De levde i mindre samhällen. 1

På 1200-talet började andra länder intressera sig för området och efter att danskarna erövrat en del därav byttes nya erövrare under århundradenas lopp.

Svenskarna som bosatte sig vid kusterna har en annan historia. I tidningen Skärgård finns flera intressanta artiklar om estlandssvenskarna.

Utefter kusterna i det som så småningom blev Sverige, levde många på fiske. När fisken minskade i deras område sökte människorna sig nya fiskeplatser även österut, och när de behövde byta boplats för sitt fiske kom de att söka sig till de goda fiskevattnen de kände till och tidigare fått god fångst i. Man tror att de första bosättningarna kan dateras till 700-talet i det som kom att bli de estlandssvenska orterna i öster. De första skriftliga noteringarna om att svenskar bodde där finns i Hapsals stadslag från 1294. 2.

Kanske var det de kristna erövrarna som fick svenskarna att flytta österut. Estland hade kvar sin hednatro längre än de flesta andra länder i vår världsdel.  Kanske behövdes nya skattebetalare men även ett skydd mot estniska pirater. Kanske var det därför de fick sin speciella "svenska rätt”. 3.

En annan viktig uppgift var att skydda floderna in mot Ryssland. Under vikingatiden var vägen till Konstantinopel via Ryssland en mycket viktig handelsled.

På öarna levde svenskarna isolerat från fastlandet. De behöll därmed sitt språk och sina seder.

Estlandssvenskarna kom att ägna sig åt fisket men också säl- och fågeljakt, sjöfart och jordbruk. Där de bosatt sig var jorden vanligtvis karg med sedimentera bergarter, därför var boskapsskötseln en viktig del. 4.

Kontakterna mella öfolken runt Östersjön och Finska viken levde. Under 1500-talet gick kreatur, trävaror, fisk och smör från Nyland till Estland. Tjänstefolk i det svenska Finland gifte sig med svenskar i Estland.

Under 1600-talet sågs estniska sumpfiskare vid Nylands kust och nylänningar emigrerade till Estland fr. a. till Tallinn/Reval. 5.

Under den svenska tiden, 1561-1710 blev just estlandssvenskarna utsatta för svårigheter. De svenska kungarna förde många dyrbara krig och det innebar att kungen var tvungen att sätta sig i skuld hos adelsmännen. Återbetalningen skedde ofta som förläningar, vilket betydde att de boende avhystes från sin mark, och istället tvingades de arbeta åt den nye ägaren på hans gods. Detta var en tillbakagång eftersom de tidIigare i landet hade haft den " svenska rätten" dvs de var fria bönder medan de estniska lantarbetarna i huvudsak var livegna. 6.

Under slutet av de svenska åren grasserade också missväxt och pest vilket decimerade befolkningen. 7.

Under den ryska tiden som började redan 1710, trots att freden mellan Sverige och Ryssland inte slöts förrän 1721 i Nystad, fick estlandssvenskarna tillbaka sina "svenska rättigheter" men den nya tiden innebar andra svårigheter, som t.ex. att de kunde bli inkallade till militärtjänst på 25 år, vilket fick till följd att många unga män lämnade landet och bosatte sig i de finlandssvenska eller svenska skärgårdarna. 8.

1721 när Estland blivit ryskt emigrerade många ester till Finland. De blev pigor och drängar på bruken i Nyland berättar Gunvor Kerkkonen i Helsingfors. Att det var så kan vi förstå eftersom man hittar sägner, historier och släkt- och bytraditioner med orddelarna “est” eller “viro”.

Under senare delen av 1800-talet började inflyttning av ester bli vanligt i det estlandssvenska området eftersom godsägarna började anställa arbetskraft efter det att livegenskapen upphört 1816, och förbud mot dagsverksarrende införts 1868. 9.

Livegenskapen i Estland upphävdes alltså och från 1856 tilläts lantarbetarna friköpa mindre bondgårdar, avstyckningar från herrgårarna. Från 1870 kom försäljningen i gång i de svenska områdena, men ofta var det istället inflyttade ester som köpte marken. 10.

Ett intresse för svenska kulturer i andra länder började vakna under 1800-talet. Missionärer skickades till området för att undervisa på svenska språket och en folkhögskola startades.

Sjöfarten blomstrade. De började segla mot Helsingfors med potatis, korn, fläsk och trävirke. Även mot Stockholm gick skutorna. 11.

Estland blev fritt 1920 och kunde stifta sina egna lagar. Redan 1925 var kulturell autonomi möjlig för alla minoriteter med fler än 3000 individer i Estland. Men efter "den mjuka diktaturen", 1934-1938, förändrades lagarna och man ville förestniska medborgarna. Det påbjöds t.ex. att alla i Estland boende skulle ha estniska namn och språket skulle vara estniska.

Fram till den sovjetiska ockupationen var kontakterna mellan skärgårdarna livliga. Skärgårdsbönerna sålde sina varor inte bara i Stockholm utan också t.ex. i Helsingfors och Petersburg.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

1 Estonia and the estonians, Toivo Raun, 1987

Tidningen Skärggård nr 1, 2004, Göran Hoppe, Estlandssvenskar - en historisk översikt. sid 6-14.

2. sid 8

3. sid 8

3. sid 18.

4. sid 9

Tidningen Skärgård 1, 2004 Stig Appelgren Vi äro arvingar av samma blod sid 44-50

5. sid 45

6. Hoppe sid 10

7. Hoppe sid 10

8. Appelgren sid 45

9. Hoppe sid 10

Tidningen Skärggård nr 1, 2004, Ann Grubbström Vippalsvenskarna - svensk identitet i utkanterna av Estlands svenskbygder.

10.  sid 28.

11. Appelgren sid 45

II

Det finns inte så mycket skrivet varken om esterna eller estlandssvenskarna under äldre tid. Adam av Bremen nedtecknade på 1000-talet en berättelse om ön Terra Feminarium/Birinium Terra Amasonia -olika namn för ön Naissaar utanför Tallinn. Han beskriver ett matriarkat där kvinnorna lever tillsammans men där män inte är välkomna annat som hingstar. Om en son föds betraktas han som hundvalp medan en dotter upphöjs till skyarna, som den vackraste av alla. Om en man kommer för att besöka dem jagas han argsint iväg.

Erik Menved, (1274 – 1319) kung i Danmark (1286–1319), förbjöd all verksamhet på ön. Den skulle enbart fungera som ett märke att segla efter. Öborna kom väl överens med sjörövare när de delade hamn i Mädasadam och på andra ställen. De arbetade som lotsar men var också själva sjörövare. Så berättas det.

Den 4 dec 1917 (enligt dagens kalender 20 dec.) utropades Naissars folkkommisariat, som snart upplöstes.Men det är en annan historia. 1.

I och med nationalromantiken vaknade intresset i Sverige för de svensktalande bygderna i Finland och Estland. Några svenska konstnärer och författare gjorde resor bl.a. till Ormsö och Odensholm i Estland under tidigt 1900-tal när området fortfarande var tsarryskt, och flera böcker gavs ut.

Peter Nylander skriver i Skärgård: 2

Albert Engström har skrivit i boken "Mitt liv och leverne", 1925, om sitt besök på Odensholm  hur han frapperades av den ålderdomliga livsstilen.

Sten Wikberg skriver i sin bok "Estland,  intryck och studier", 1930, bl.a. om hur han tar in på ett pensionat där hans rum ligger innanför ett annat rum som han inte får gå igenom, så istället måste han klättra ut och in genom fönstret. Han berättar också om att mannen i bondefamiljen sällan är hemma på somrarna. Då seglar han med potatis till Sverige och Tyskland. Det betyder att kvinnorna gör allt arbete både ute och inne. De arbetar från morgon till kväll.

Curth Munthe skriver i sin bok "Estland och Lettland", 1938: Ormsöborna lever ett fattigt liv, kvinnorna på landbacken och männen på sjön.

Alla menar också att “ormsöborna är så intelligenta”, vilket de anser är lite märkligt, eftersom det bör bli stor inavel bland en sådan liten grupp människor.

Sten Wikberg berättar också om den mat estlandssvenskarna åt: färsk fisk varje dag, tjock stadig gröt, mjölk och smör, ägg och någon gång höns eller kyckling.  

Trots att deras förfäder lämnat Sverige för flera hundra år sedan skriver han om en bondkvinna på Ormsö som säger att “när det kommer rikssvenskar på besök, då känner jag det som om de är släktingar.” Rikssvenskarna upplevdes alltså inte som främlingar.

Vi får också en förklaring till varför kjolarna som är vävda av yllegarn är veckade och gör att man ser tjock ut: Om man var tjock hade man gott om mat vilket betydde att man var rik. 2.

Språkforskaren Gideon Danell som studerade svenska dialekter, och därmed även den estlandssvenska, skriver att han är orolig för att kulturen ska försvinna. Han manar svenskarna att skicka ut forskare som kan dokumentera den tynande kulturen. Det gör han när Estland blivit fritt och livet förändrats i hela landet.

De som verkligen gjorde detta var finlandssvenskarna:

Stig Appelgren skriver i sin artikel:

Under 1900-talets tre första decennier kom enmastade estjakter till marknader i bl a Hangö, Helsingfors och Lovisa med potatis, äpplen och ved. Själva köpte de med sig strömming. De kunde alltså göra sig förstådda på sitt gemensamma språk, svenskan.

Under Finlands ryska tid kom präster från Finland till de estlandssvenska bygderna.

Dessutom gifte sig finlandssvenskar med estlandssvenskar. 3.

Den första estlandssvenska sångfestivalen 1932 kom till stånd med hjälp av finlandssvenskar i Estland. Många sånger var också finlandssvenska. Tidigare hade rent estniska sångfester hållits i landet. 4.

Finlandssvenskarna var mer intresserade av samarbetet med estlandssvenskarna än rikssvenskarna. Vid  Helsingfors universitet utarbetade Freudenthal och Vendell en estlandssvensk ordbok. “Ordbok över de estländsk-svenska dialekterna”, 1886. Och 1932 gick en stor expedition till

estlandssvenska bygder från Finland. Då utfördes följande arbeten:

Erik Lagus tecknade upp ord och ortnamn.

Karl Gustaf Hedberg tecknade av jordbruks- och fiskeredskap.

Maximilian Strejskal studerade idrotten

Sven Andersson gjorde språkliga och etnologiska anteckningar om fiske och jordbruk, tjärbränning, säljakt, byggnadsskick etc.

Hjördis Dahl studerade textilier

Arne Appelgren studerade byggnadsskick.

Otto Andersson studerade estlandssvensk folkmusik och estlandssvenska musikinstrument. Han upptecknade folkvisor och melodier och upptäckte det särpräglade instrumentet talharpa eller tagelharpa. Han döpte det till stråkharpa.

Ole Eklund studerade området naturvetenskapligt. Appelgren sid 47-48.

5

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------1. Tidningen Keskus, november 2013 sid 36

Tidningen Skärgård nr 1, 2004 Peter Nylander Ormsöidyller - i svenskt operspektiv. sid 38-43

2. sid 42

Tidningen Skärgård nr 1, 2004 Stig Appelgren“Vi äro arvingar av samma blod” sid 44-50

3. sid 45

4. sid 46

5. sid 47

III

Hur arbetade man för att behålla svenskheten i Estland?

Under 1800-talets andra hälft när livegenskapen upphört och lantarbetarna kunde friköpa en bongård blev också rörelsefriheten större. Man började resa i landet och såg sin egenart. Intresset för svenska språket ökade och man insåg att det inte fanns någon speciell utbildning för det.

1873 kom missionären från SFS, Thure Emanuel Thorén till Nuckö och grundade ett svenskt seminarium i Paschleps herrgård med bl.a. bidrag från balttyskar.  Detta var början till en estlandssvensk samling.

Klockaren Johan Nyman skrev i sin dagbok i feb 1901: Om qvällen var jag till Österby skolhus, der vi hade konferens ang. grundandet av ett svenskt bibliotek på vår ö Nuckö. Med smärta erfar vi, att svenskan mer och mer aftager och i en ej alltför aflägsen framtid skall den försvinna, om man ej gör allt för att hålla den vid makt. 1

Att ett bibliotek med svenska böcker skulle byggas ansågs viktigt för att hålla igång kunskaperna i språket. Det estlandssvenska bibliotekets uppgift skulle vara att bevara svenskjt mål och svensk nationalitet i Ryssland. 2.

Under vintern 1901 intresserade sig den rikssvenska pressen för estlandssvenskarnas situation. Aftonbladet skriver om deras situation och i Sverige blir man intresserad av folket på andra sidan Östersjön. De beslöt att samla in böcker i Sverige för att skicka vidare till svenskarna i Estland.

Tyvärr var en russifiseringskampanj i gång i hela Ryssland vid samma tid, och myndigheterna la sig i biblioteksplanerna och ville se på alla böcker för att avgöra om de kunde tillåtas. Man smugglade då in svenska böcker bland de ryska och estniska som fått godkänt. 3.

Ryssland förlorade det rysk-japanska kriget och bestämmelser ändrades. I oktober 1905 tvingades tsaren utge ett manifest som bl.a. lovade tryck- och föreningsfrihet. Därmed kunde man arbeta fritt med biblioteken i Nuckö och andra estlandssvenska orter. 4.

1909 grundades föreningen Svenska Odlingens Vänner som tog som sin uppgift att se till att svenskarna fick skolor och bibliotek. (Den föreningen återuppstod i Sverige 1944)

Många svenska präster kom också till landet under 1800-talets slut och 1900-talets tre första decennier, där de betydde mycket för svenskheten.  

År 1930 blev den unge svenske prästen Sven Danell tillfrågad av ärkebiskopen Nathan Söderblom om han kunde tänka sig att tjänstgöra i Estlands svenskbygd. Genom sin farbror, språkforskaren Gideon Danell, och sin äldre bror Nils, som var rektor vid Birkas folkhögskola, hade Sven Danell fått ett intresse för estlandssvenskarna. Han tackade därför ja till uppdraget och sändes, endast 27 år gammal, att verka som hjälppräst i Nuckö pastorat. Detta omfattade kommunerna Rickul, Sutlep och Pasklep. I Rickul predikade Danell i Rosleps kapell, men i prästuppdraget ingick även att Odensholm skulle få besök en gång i månaden. Även byarna Vippal och Korkis i Kors socken skulle få regelbundna besök. År 1933 blev han kyrkoherde i församlingen och verkade som sådan fram till 1937, då han av de estniska myndigheterna tvingades att lämna tjänsten och återvända till Sverige.5

Danell har givit ut boken Guldstrand, där han berättar om livet i Aiboland.

I och med den sovjetiska ockupationen försvann alla möjligheter att arbeta för svenskheten. Inte förrän i slutet av 1980-talet återupptogs arbetet, bl.a.av Ivar Rüütel.

Nu har man över 6 000 böcker i biblioteket i Pakleps folkhögskola på Nuckö./Roselius sid 33.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Tidningen Skärgård nr 1, 2004

Aapo Roselius Biblioteken och svenskheten i Finland sid 33-37

1. sid 34

2. sid 35

3. sid 35

4. sid 36

5. Eva Heyman http://www.rnhf.se/dokument/artiklar/guldstrand_1.pdf

IV

Det var 1938 som livet började förändras för alla estlandssvenskar.

1934 beräknar man efter folkräkning att ca 8000 estlandssvenskar bodde i Estland. Det är en osäker siffra. Många kallade sig ester för att det ansågs säkrare eller för att de inte var riktigt säkra på sitt ursprung. 1.

Jag vet genom min släkt att det var många som bytte identitet för att man ville studera. En godsherre eller kyrkan bekostade studierna om man övergick till den balttyska eller den ryska kulturen, beroende på vem som betalade. Just nu råder en viss förvirring bland de estniska historikerna om esterna i Estland. Var de livegna i stort sett allihop allihop eller hade många bytt kultur och räknades därefter som balttyskar respektive ryssar? Under ockupationsåren lärde man ut att alla ester varit livegna historiskt sett därför att det passade den sovjetiska tanken.

Göran Hoppe har skrivit om ön Odensholm/Osmosaar under ockupationen:

Sovjetunionens uppkomst innebar ett ständigt orosmoln i öster för den unga estländska republiken. I samband med ingåendet av Molotov-Ribbentroppakten och dess uppdelning av områdena mellan Sovjet och Hitlertyskland kom Estland att tillfalla den sovjetiska intressesfären. Det innebar snart att Moskva begärde baser i landet, som man hävdade inte kunde ta tillvara sina utrikespolitiska intressen på egen hand. För Estlands del tilläts 25.000 rödarmister att komma in i landet. En mycket stor del av dessa trupper, som mycket snart var betydligt fler än 25.000, kom att förläggas på baser i Estlands svenskbygder. Dessa utgjorde ju på många håll kustzonen och blev alltså då även Sovjets gränsområde mot den fientliga omvärlden. Odensholm utgjorde inte något undantag, utan hösten 1939 lät myndigheterna meddela att ön skulle utrymmas för att sedan befästas av Röda Armén. Långskjutande kanoner skulle placeras ut på ön för att tillsammans med motsvarande artilleri på Hangö udd i Finland, som man erhållit efter vinterkriget, kunna beskjuta hela inloppet till Finska Viken. Ön avhystes slutgiltigt på försommaren 1940 (den 12 juni) och Odenholmsborna tvingades bege sig till Ormsö, en miljö som förutom att den redan var mycket tätbefolkad, också var helt annorlunda än Odensholm. Fisket var annorlunda, någon jakt att tala om fanns ej, lika litet som ledig odlingsmark. Inbyggarna från Holmen vantrivdes svårt.

/.../

På deras ö arbetade sovjetmilitären ivrigt med att befästa och bygga upp kaserner för de närmare 3.000 man som placerats här. Alla öns murar maldes ner, inklusive de runt gravgården, flyttblocken hamnade också i krossarna för att bli till betong åt ryssarna. Nu försvann "Odens stain" där Oden sades ha satt ner foten när han en gång passerade Holmen och gav den sitt namn, nu förstördes Bien (byn) till stora delar när den användes för att inkvartera de militärer som inte logerade i de nybyggda kasernerna på olika håll på ön. Djupa bunkrar sprängdes ut, kanontorn kom på plats och ett högt eldledningstorn byggdes upp i betong nära platsen för öns skola. När Hitlertyskland gick till angrepp mot Sovjet sommaren 1941 var Odensholm en befästning, något som också avspeglade sig i att ön först på nyåret 1942 erövrades av tyskarna som en av de sista ryska motståndsfickorna i Estland. Tyskarnas erövring innebar att Odensholm besköts kraftigt, jesu kapell och fyren sköts sönder, byn fick stora skador och hela ön fylldes med krevadgropar, som ännu idag är fullt synliga.

Odensholmsborna vantrivdes så svårt på Ormsö att de snart flyttade vidare till norra delen av Nuckö socken, till trakterna av Spitham, som låg allra närmast deras kära ö. Här var fisket mer likt det man var van vid, man kände folket, i många fall var man släkt och man kunde lätt gå ut med sina båtar till trakterna av Holmen. Ett antal av de unga männen tvångsmobiliserades till Röda armén, liksom så många andra i Estland, försommaren 1941. Liksom så många andra förblev de flesta borta, det var vanligare att de frös eller svalt ihjäl än att de stupade i direkta krigshandlingar - ett par kom tillbaka till hembygden efter krigsslutet.

Under våren 1942 blev det möjligt för de återstående odensholmsborna att återvända till ön med tillstånd av de tyska ockupanterna, som ej var intresserade av att hålla ön befäst. På Odensholm rådde stor förödelse - flera gårdar var helt förstörda, kapellet sönderskjutet, fyren likaså medan de olika ryska anläggningarna störde möjligheterna att fortsätta det traditionella livet. Inför en hotande tysk mobilisering flydde de återstående unga männen från Odensholm i småbåtar till Sverige sommaren 1943 medan de övriga holmborna tog sig över via Finland i februari 1944 för att undvika en förnyad sovjetisk ockupation. Kvar i Estland blev endast de återvändande mobiliserade till Röda Armén samt några enstaka ättlingar som bosatt sig i städerna.

I september 1944 erövrades åter Estland av Sovjetunionen och Odensholm kom på nytt att bli militärt område. Man var dock inte längre intresserade av att befästa ön utan här posterades till en början bara gränsvakter och fyrpersonal till den nya fyr som byggdes upp. Under 1960-talet tillkom en signalspaningsstation i närheten av den gamla byn med höga antenner, från vilken man kunde avlyssna radiotrafik över hela centrala östersjöområdet. Landskapet på ön kom i någon mån att hållas öppet genom att de militärer som var posterade på ön också höll sig med betesdjur. En successiv långsam igenväxning med framför allt enar och sly kunde man dock inte motverka.

I och med vissa lättnader i den sovjetiska gränskontrollen blev det möjligt för ickemilitärer att besöka Odensholm från sent 1970-tal. Bland annat kunde Fredrik Brus, en av de överlevande från Röda armén återvända och lotsa en expedition av forskare till hemön. När Sovjet föll samman 1991 ingick det i den framförhandlade överenskommelsen om militärt avtåg att alla trupper skulle vara ute ur Estland i september 1994. Odensholm lämnade man 1993 men redan på sommaren 1992 kunde de gamla invånarna och deras ättlingar återvända för första gången.  2.

Detta är ett exempel på hur man fullständigt ödelägger en kultur. Hur man utan att ta några som helst mänskliga hänsyn tar över människors livsområde och lämnar ut dem till vad som helst. Ormsö låter kanske bra, det är ju ändå estlandssvenskt, men det är inte Odenholmsbornas hembygd. Det är inte deras sätt att leva. Man måste komma ihåg att alla områden var ganska ordentligt avskiljda från varandra. Man kan t.ex. se det på fiskebåtarna. På Ormsö använde man vänjan, en grundgående och flatbottnad roddbåt utan köl, eller snitan, en rundbottnad och tvärgattad båt.  På Odensholm var båtarna klinkbyggda kölbåtar utan roder. 3.- Det betyder att man fiskade på olika sätt; att ormsöborna fiskade på grunda vatten och drog upp båten på land för att tömma den, medan Odensholmsborna fiskade på djupare vatten. Speciellt är också att Odensholm är en liten ö medan Ormsö förhållandevis är en stor ö, vilket också ger olika liv för människorna.

Även om ormsöborna tilläts bo kvar förändrades deras och alla andra estlandssvenskars liv. På flera platser förlades rysk militär. Människor blev av med sina gårdar. 1940 började människor också försvinna, man visste inte säkert vart. Mars 1941 börjades de storskaliga deportationerna till Sibirien.

När tyskarna kom 1941 trodde alla att de var på esternas sida och skulle förändra allt till vad det varit innan Röda armén kommit. Det gjorde de inte. De lämnade inte tillbaka gårdar. De krävde också stora leveranser av skördar och kött från lantgårdarna, så maten räckte inte heller då till för bönderna själva. Istället för sovjetiska blev skolorna tyska. Dock blev människorna inte deporterade till Sibirien eller någon annanstans.

På våren 1943 började man fly landet. Många ansökte om att få ge sig av, men endast sjuktransporter för svenskarna och 110 rågöbor tilläts lämna landet. En kvinna i vår släkt visade upp ett dokument som visade att släkten härstammar från “en svensker man” på 1500-talet, som kom att  bosätta sig vid Valge jõgi/ Vita floden, men det godkändes icke.

Till slut, när de sovjetiska trupperna åter närmade sig, 1944, då började man fly i egna båtar. Man beräknar att under åren 1940-1944 flydde ca 7 000 estlandssvenskar till Sverige. 4.

För dem som blev kvar av olika anledningar; kanske som Maria Murman på Ormsö som satt och väntade på ett fartyg som aldrig kom 5. eller som för dem som hade en nära släkting i armén och ville vara kvar när han kom tillbaka, för dem började det nya hårda livet.

Gränserna bevakades av soldater. Vakttorn byggdes och ställdes upp tätt “för att ingen skulle komma osedd in i landet” sas det. Fiskarna förbjöds att använda sina båtar. Endast poltiskt säkra personer fick ge sig ut på havet. 6. Att vara svensk ansågs farligt; man tillhörde fienden, så de blev tvungna att dölja sin rätta identitet och istället bli ester. All undervisning på svenska förbjöds och de svenska biblioteken ständes, SOV förbjöds. Ett krigsfångeläger uppfördes på Ormsö. Stora leveranser krävdes av lantbrukarna. 7. Kyrkan blev boxningshall. Kolchoser bildades. Alla får lämna ifrån sig allt utom en halv hektar jord, en gris och några höns. De som vägrade blev antingen deporterade till Sibirien eller skjutna. 8.

Många av de kvarvarande estlandssvenskarna flyttade till Reval/Tallinn. Den svenska kulturen försvann alltmer. 9.

Efter att så många flytt måste andra flytta in för att allt skulle fungera. Hus stod tomma där de nya kunde bo. (Jag minns en släkting som sa: “Vi slängde ju nyckeln in i skogan. Hur kom de in i vårt hus?” och den estlandssvenske läraren Ivar Rüütel som berättade hur han frågat varför hus och hela byar försvunnit, och fått svaret att de nya, ryssarna, hade flyttat in i ett hus, och när det blev kallt tog de brädor från huset för att elda i spisen när de frös. När det inte fanns fler brädor att elda, då flyttade de bara in i ett annat hus.)

Det kom direktiv från Moskva om hur allt skulle skötas, och en god vän från Ormsö berättade att kolchosarbetarna fått föreskrifter om hur djupt de skulle ploga i marken, men jorden på Ormsö är så full av småsten att det gjorde den nästan obrukbar när alla stenar kom upp till ytan. Det kom också direktiv om hur man skulle skura trägolv. Man skulle hälla på så mycket vatten att golvet dränktes och sedan skulle man gnugga bort smutsen. Följden blev att golven ruttnade. En släkting berättade om när de hade pionjärläger på en herrgård. Då fick de order att förstöra så mycket som möjligt. Det kapitalistiska samhället skulle förintas.

Det var en svår tid, och den avgörande vändningen kom inte förrän Estland blev fritt 1991, även om lättnader kunde ses redan på 1980-talet.

Det var under perestrojkan, tövädret i slutet av 1980-talet, som det blev möjligt att starta ideella föreningar med etniska förtecken i det stora Sovjetunionen, dit Estland hörde. Då passade den lilla gruppen estlandssvenskar och deras ättlingar, som blivit kvar i landet, när järnridån drogs ned 1944, att bilda Samfundet för estlandssvensk kultur.   

Vid sina fester, men också till vardags, sjöng estlandssvenskarna sina egna sånger. De flesta gemensamma tillställningar avslutades med Modersmålets sång eller Härlig är jorden, beroende på om det var en helt profan eller religiös tillställning. Men i slutet av Modersmålets sång sjöng man i Estland ” i våra fäders land”, inte ” i tusen sjöars land”. Annars var det lika. 10.

Betydelsen av just denna beskrivning kanske man först inte förstår, men det var absolut förbjudet att sjunga Nationalsången och alla andra äldre, traditionella sånger under ockupationen. Straffet var från början deportation eller arkebusering om någon skvallrade. Senare lättades det upp något.

!991 blev Estland fritt igen. 1994 drog sig den den ryska militären tillbaka till Ryssland efter överenskommelse mellan president Meri, Estland och presiden Jeltsin, Ryssland. Därefter började återuppbyggnaden av det stulna landet..

I de estlandssvenska områdena bodde inte många estlandssvenskar kvar. Men i och med att egendomar lämnades tillbaka till förre ägaren kom ändå några flyktingar tillbaka, och intresset för den gamla kulturen ökade igen. Svenska Odlingens Vänner i Estland återuppstod 2004 och Kulturrådet för den estniska minoriteten bildades och den 25 februari 2007 hölls det första sammanträdet. Därigenom hade grunden lagts för den åtreruppståndna kulturautonomin för estlandssvenskarna. 11.

Om framtiden säger Sten Westerholm:

Uppe på S:t Mikaelskyrkans vind i Tallinn finns tretusen kvadratmeter yta, som vi har tänkt bygga ut till klassrum, gästrum-internat, bibliotek, telebildstudio för distansstudier, kafeteria med kök m m. Ritningarna är klara och godkända av staden och museiverket. Det enda det handlar om är att det finns garanti för an stadig hyresgäst för en längre tid, då vågar församlingen bygga ut denna kyrkvind. Det här är en mycket spännande plats, mitt i gamla stan i Tallinn, med historiens vindar på alla sidor! Vi försöker få speciellt Svenksfinland intresserat. Högskolor, universitet, yrkeshögskolor, landskapsförbund... Med tanke på Estlands geografiska läge, den historiska anknytningen till Finland, framtiden med den nära anknytningen till Mellaneuropa, den potentiella

befolkningsresursen! Svenska folkhögskolan är redan där, men vi kan inte ensamma förverkliga drömmen om kyrkans vind, som ett Svenskfinlands studie- och kulturcentrum i Baltikum! - Det finns plats för handling! 12.

Varför inte Sverige också? Visst vore ett samarbete intressant mellan de tre länderna. Varför inte ta med Estlands svenskar i Skärgårdssammarbetet på Åbo Akademi? Efter att ha läst  många intressanta artiklar om Aibolands skärgård i tidningen Skärgård, vet jag ju att intresset finns.

Det är min önskan.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Tidningen Skärgård 1, 2004 Göran Hoppe Svenskbygden under sovjettiden

1. sid 77

2. http://www.odensholm.se/Dokument/120703%20Kompr%20Historik%20Odensh%20.pdf

Tidningen Skärgård 1, 2004 Jorma Friberg Estlandssvenska båttyper

3. sid 58

4. Hoppe sid 77

Tidningen Skärgård 1, 2004 Carina Wolff-Brandt Möten med Maria sid 98-103

5. sid 100

6. Hoppe sid 76

7. Hoppe sid 77

8. Hoppe sid 78

9. Hoppe sid 79

Tidningen Skärgprd 1, 2004 Sten Westerholm Svenska folkhögskolan i Estland. sid 107-110.

10. sid 108

11. Tidningen Skärgård nr 1, 2007, Uile Kärk-Remes Estlandssvenskarna i Estland - har upprättat kulturellt självstyre

12. Skärgård nr 1, 2004 Westerholm sid 11

Hur arbetade man för att behålla svenskheten i Estland?

Under 1800-talets andra hälft när livegenskapen upphört och lantarbetarna kunde friköpa en bongård blev också rörelsefriheten större. Man började resa i landet och såg sin egenart. Intresset för svenska språket ökade och man insåg att det inte fanns någon speciell utbildning för det.

1873 kom missionären från SFS, Thure Emanuel Thorén till Nuckö och grundade ett svenskt seminarium i Paschleps herrgård med bl.a. bidrag från balttyskar.  Detta var början till en estlandssvensk samling. /Grubbström sid 28.

Klockaren Johan Nyman skrev i sin dagbok i feb 1901: Om qvällen var jag till Österby skolhus, der vi hade konferens ang. grundandet av ett svenskt bibliotek på vår ö Nuckö. Med smärta erfar vi, att svenskan mer och mer aftager och i en ej alltför aflägsen framtid skall den försvinna, om man ej gör allt för att hålla den vid makt.

Att ett bibliotek med svenska böcker skulle byggas ansågs viktigt för att hålla igång kunskaperna i språket. Det estlandssvenska bibliotekets uppgift skulle vara att bevara svenskjt mål och svensk nationalitet i Ryssland.

Under vintern 1901 intresserade sig den rikssvenska pressen för estlandssvenskarnas situation. Aftonbladet skriver om deras situation och i Sverige blir man intresserad av folket på andra sidan Östersjön. Man beslöt att samla in böcker i Sverige för att skicka vidare till svenskarna i Estland.

Tyvärr var en russificeringskampanj i gång i hela Ryssland, och myndigheterna la sig i biblioteksplanerna och ville se på alla böcker för att avgöra om de kunde tillåtas. Man smugglade då in svenska böcker bland de ryska och estniska som fått godkänt.

Ryssland förlorade det rysk-japanska kriget och bestämmelserna ändrades. I oktober 1905 tvingades tsaren utge ett manifest som bl.a. lovade tryck- och föreningsfrihet. Därmed kunde man arbeta fritt med biblioteken i Nuckö och andra estlandssvenska orter.

1909 grundades föreningen Svenska Odlingens Vänner som tog som sin uppgift att se till att svenskarna fich skolor och bibliotek. (Den föreningen återuppstod i Sverige 1944)

Många svenska präster kom också till landet under 1800-talets slut och 1900-talets tre första decennier, där de betydde mycket för svenskheten.  

År 1930 blev den unge svenske prästen Sven Danell tillfrågad av ärkebiskopen Nathan Söderblom om han kunde tänka sig att tjänstgöra i Estlands svenskbygd. Genom sin farbror, språkforskaren Gideon Danell, och sin äldre bror Nils, som var rektor vid Birkas folkhögskola, hade Sven Danell fått ett intresse för estlandssvenskarna. Han tackade därför ja till uppdraget och sändes, endast 27 år gammal, att verka som hjälppräst i Nuckö pastorat. Detta omfattade kommunerna Rickul, Sutlep och Pasklep. I Rickul predikade Danell i Rosleps kapell, men i prästuppdraget ingick även att Odensholm skulle få besök en gång i månaden. Även byarna Vippal och Korkis i Kors socken skulle få regelbundna besök. År 1933 blev han kyrkoherde i församlingen och verkade som sådan fram till 1937, då han av de estniska myndigheterna tvingades att lämna tjänsten och återvända till Sverige.

Eva Heyman http://www.rnhf.se/dokument/artiklar/guldstrand_1.pdf

I och med den sovjetiska ockupationen försvann alla möjligheter att arbeta för svenskheten. Inte förrän i slutet av 1980-talet återupptogs arbetet, då av Ivar Rüütel, som som bl.a.

(Nu har man över 6 000 böcker i biblioteket i Pakleps folkhögskola på Nuckö.)

I augusti 1991 blev Estland självständigt. Juridiskt – formellt deklarerade Estland att man återupprättade sin självständighet. Genom detta knöt man samman ”dagens” Estland, år 1991, med det Estland som existerade fram till 2:a världskriget.

Med det återknöt man även till den grundlag som var i kraft i landet före krigsåren, med bl a kulturautonoma rättigheter för nationella minoriteter och tidigare medborgarskapslagar. Formellt återställdes tidigare kulturautonoma förutsättningar för landets nationella minoriteter, men för de estlandssvenskar som levde i Estland år 1991 var de praktiska förutsättningarna helt olika de tidigare levnadsbetingelser som de hade haft i Estland före världskriget.

I augusti 1991 fanns det ännu estlandssvenska personer kvar i Estland – men svenskheten i landet var borta. Åren från 1991, fram till idag 2007, har för Estland inneburit en oerhörd överlevnads- och utvecklingsutmaning. Det har omfattat en stark entusiasm, parallellt med en mycket mager vardag, brist på mycket och knappa förutsättningar för många. Dagens Estland har en stark ekonomisk utveckling och uppbyggnad, samt en målmedvetenhet om att se framåt.

Samma drag har varit utmärkande också för estlandssvenskarna. De har under dessa år tagit vara på de möjligheter som har funnits. Förändringar har skett, entusiasmen och arbetsviljan har varit stark, parallellt med samma tunga vardagsliv som för alla övriga i landet.

Många som har växt upp utan svenska i Estland, talar idag svenska. Under dessa 15 år har delar av en levande estlandssvenskhet växt upp, men helheten saknas. Ett flertal estlandssvenska ”öar” har växt fram, och man ser möjligheter att skapa/återskapa sådana.

Aibolands museum i Hapsal, Svenska kyrkan S:t Mikael i Tallinn, Ormsö Hembygdsgård på Ormsö, Rosleps kapell i Nucköområdet, Pasleps folkhögskola - Svenska folkhögskolan i Estland – är alla exempel på estlandssvenska kultur- och språköar.

På några håll, bl a i Nucköområdet, kan man åter stöta på namnskyltar med svenska ortnamn. Många av dessa har skett i samarbete med de estlandssvenskar som lever i Sverige, eller på andra ställen. Det har även förenat både äldre och yngre estlandssvenskar som har levt och växt upp i Estland, med de estlandssvenskar från Sverige som knyter/återknyter band med Estland.

Svenska Odlingens Vänner i Estland - arbete för kulturellt självstyre

Tidigare levnadsförhållanden går inte att återskapa, men dagens estlandssvenskar vill se framåt, ta hand om det som har bevarats, lyfta fram och utveckla det man har idag. Diskussioner inför framtiden, funderingar och oro över vad kommande generationer skulle känna för sitt språk, sin identitet och bakgrund kom ofta fram bland kvarvarande estlandssvenskar.

Tankar att mer formellt och organiserat hålla samman den svenskhet som växer fram förde till det möte i slutet av juli år 2004 då föreningen Svenska Odlingens Vänner i Estland - Rootsi Hariduse Selts konstituerades.

Hösten 2005 började föreningen Svenska Odlingens Vänner i Estland förbereda arbetet för kulturellt självstyre. Genom sin minoritetsförening, SOV Estland, hade man den officiella representant för estlandssvenskarna i Estland som uppfyllde de formella förutsättningarna för att föra frågan om kulturellt självstyre framåt.

SOV Estland har även sett frågan om kulturellt självstyre som en angelägenhet som berör alla estlandssvenskar som vill bevara och hålla estlandssvenskheten i Estland levande. Regelbundna kontakter mellan estlandssvenskar i Estland och estlandssvenskar i Sverige har varit ett viktigt inslag under hela arbetsgången.

/.../ 

Antalet estlandssvenskar

Det är svårt att precisera antalet estlandssvenskar, både beträffande de som lever i Estland och de som finns utanför landets gränser, huvudsakligen i Sverige.

Den senaste folkräkningen i Estland från år 2000 ger siffran 300 personer. Tidigare erfarenheter har fört med sig att många undviker att uppge sin etniska bakgrund, vilket gör att det är svårt att beräkna det faktiska antalet estlandssvenskar och de med estlandssvensk bakgrund som identifierar sig med denna. Ofta anger man talet ”omkring 1000 personer”.

Under 2:a världskriget flydde ca 7 500 estlandssvenskar till Sverige. Uppskattningar om hur många de är i dag är svår att göra, likaså hur många estlandssvenskar som idag är aktivt intresserade av rötterna i Estland.

Säkra befolkningsberäkningar eller statistik med vars hjälp man kan precisera antalet estlandssvenskar finns idag varken i Estland eller i Sverige.

Både i Estland och i Sverige är många aktiva inom föreningar och/eller i kulturinstitutioner – som känner till varandra. Då arbetet med minoritetslängderna inleddes var svårigheterna för oss i SOV Estlands att snabbt nå ut till så många som möjligt med information.

Minoritetslängden kommer därmed att ha en viktig framtida funktion för en översikt av befolkningsförhållandena bland estlandssvenskarna.

Vägen till kulturellt självstyre - ett intensivt arbetsår

Det har varit ett arbetstyngt, omväxlande och positivt år. I hela detta arbete har estlandssvenskarna haft ett påtagligt stöd från den estniska staten. Föreningen Svenska Odlingens Vänner i Estland (SOV Estland) började arbetet med att upprätta kulturellt självstyre och val av kulturråd enligt de föreskrifter som är fastställda genom Lagen om kulturautonomi från år 1925/ reviderad år 2002 och enligt den förordning som fastställs för genomförandet av Val av kulturrådet för nationell minoritet. Denna senare följer i mycket gällande förordning för ”Lagen om val av kommunstyrelse”.

När vi inom SOV Estland i början av år 2006 drog upp riktlinjerna för det kommande arbetet fastslog vi att vår målsättning var att upprätta kulturellt självstyre för den svenska minoriteten i Estland, som skulle ge de kvarvarande estlandssvenskarna möjligheter att skapa en säkrare och ett mera mångsidigt framtidsperspektiv för svenskheten i Estland.

Den 10 januari 2006 kändes som ett historiskt ögonblick. Vår förening (SOV Estland) lämnade in en ansökan till Estlands kulturministerium om att upprätta en minoritetslängd för den svenska minoriteten i Estland med syftet att sedan gå vidare för att etablera kulturellt självstyre för minoriteten.

I början av april fick SOV Estland sin ansökan verifierad genom samma ministerium och samtidigt uppdraget att upprätta en minoritetslängd för den svenska minoriteten i Estland, i enlighet med de riktlinjer som är fastställda. Parallellt med detta arbete sammanställdes även den valkommission, Huvudkommittén för val av Kulturråd för den svenska minoriteten i Estland, som skulle genomföra det kommande valet. I valkommissionen ingick representanter för SOV Estland och företrädare för regeringen i Estland. Denna Huvudkommitté fastställdes sedan av den estniska regeringen som ansvarig för genomförande av val av Kulturråd för den svenska minoriteten i Estland.

Året har även varit lärorikt, både för oss i valkommissionen, (huvudkommittén), och för en del statliga institutioner. Lagen om kulturautonomi är fastställd redan länge, men med begränsad tillämpning har det funnits få tillfällen till tolkningar om hur den i detalj ska genomföras. Vår (huvudkommitténs) preliminära tidsplan var att genomföra val av kulturråd till slutet av sommaren 2006. Under arbetets gång ändrades många aspekter.

Estlandssvenskarna - som väljare i ”valet och kvalet”

Estlandssvenskarna i Estland såg aktivt fram mot detta val. Under samma period förde SOV Estland även en diskussion med estlandssvenska föreningar i Sverige om olika möjligheter/vägar att även inkludera de estlandssvenskar/personer i Sverige som hade återknutit kontakt med sina tidigare hembygder i Estland.

I maj 2006 skickade SOV Estland en förfrågan till den estniska regeringen om möjligheter till en utvidgad tolkning kring den punkt, stadigvarande bosatt i Estland, som finns i Lagen om Kulturautonomi för minoriteter utgående från estlandssvenskarnas reella situation.

Frågan var komplicerad. Den positiva och generösa tolkning av punkten territoriell anknytning till Estland som man från den estniska statens sida fastställde den 31 juli 2006 berörde direkt, och enbart, den estlandssvenska minoriteten med hänsyn till den exceptionella situation som föreligger för estlandssvenskarna.

De argument som tas upp i dessa utlåtanden från respektive ministerium, och som ligger till grund för detta ställningstagande kan sammanfattas enligt följande:

• I jämförelse med övriga minoriteter i Estland, anser vi att det är möjligt och grundat att tolka de territoriella krav som finns i LoK §1, på så sätt att det omfattar alla estlandssvenskar, med estniskt medborgarskap, som finns införda i det estniska befolkningsregistret.
• Den punkt om territoriella band med Estland som finns Lagen om Kulturautonomi, kan tolkas som uttryck för/behov av nära och långvariga band med Estland. Den estlandssvenska minoriteten har enligt vår uppfattning dessa långvariga och nära band, många har återtagit mark och fastigheter.
• Den estlandssvenska befolkningsgruppen måste rättsstridigt och på grund av tvingande omständigheter lämna Estland. Enligt allmänt grundad rättsuppfattning (ex iniuria non oritur ius) skall inte brott mot någon individs rättigheter medföra att dennes juridiska ställning i framtiden försämras.

Därmed kunde estlandssvenskar delta om

• man är estnisk medborgare
• man är införd i det estniska befolkningsregistret (Rahvastikuregister) som estnisk medborgare, även med en permanent adress utanför Estland.
• man har etnisk, kulturell, traditionell eller språklig samhörighet med gruppen och att man själv vill bli upptagen i den estlandssvenska minoritetslängden.

En nystart

Detta beslut ändrade på ett avgörande sätt både omfattning och genomförande av det kommande valet. I än större utsträckning hade detta beslut en avgörande betydelse för den svenska minoriteten i sin helhet. Målsättningen var, obestridligt, kulturellt självstyre i Estland. Nu hade även de estlandssvenskar som upprätthållit, eller började bygga band till sina tidigare hembygder samma möjligheter och ansvar, att påverka den framtida utvecklingen för estlandssvenskheten i Estland.

Valkommissionens arbete inleddes i september 2006. Arbetet omstrukturerades i enlighet med dessa nya utgångspunkter. Anvisningar fanns uppställda i föreskrifterna för kulturellt självstyre, men en detaljerad struktur måste läggas fast t ex för sammansättningen av Kulturrådet, gången för registrering av kandidater i det kommande valet och för valtekniska frågor (bl a antalet valdistrikt och vallokaler).

Antalet ledamöter i det kommande Kulturrådet fastställdes till 21 personer. Estlandssvenska föreningar både i Estland och i Sverige ställde upp kandidater i valet, möjligheten att ställa upp som oberoende kandidat utnyttjades inte.

Val av kulturråd för den svenska minoriteten i Estland utlystes till den 2-4 februari 2007. Det fanns två alternativ för att rösta, antingen genom att poströsta eller i någon av vallokalerna som var belägna i Tallinn, Hapsal och Stockholm. Över 75 procent av de valberättigade personerna utnyttjade möjligheten att ta del av detta första val och upprätta kulturellt självstyre. Valresultatet tillkännagavs den 7 februari och de valda representanterna presenterades.

Valkommissionen kunde därefter avsluta sitt arbete och den 25 februari 2007 sammankalla det nyvalda Kulturrådet med 21 ledamöter till dess första, konstituerande mötte.

Första sammanträdet

Kulturrådet har nu haft sitt första sammanträde, fastställt sina stadgar och genomfört val. Riktlinjer för Kulturrådet är att bli ett aktivt och lyhört organ som på bästa möjliga sätt kan representera estlandssvenskarna. En institution som kan föra fram nuvarande och framtida behov och intresseriktningar och som svarar mot den förändrade situation som finns både idag och i framtiden. I stadgarna om målsättningen för den kulturella självförvaltningen står följande:

Målsättningen för den kulturella självförvaltningen är att bevara och utveckla estlandssvenskheten i Estland och förena estlandssvenskar i Estland och i utlandet samt;

• att företräda och tillvarata den svenska minoritetens intressen
• att bevara och utveckla det svenska språket i Estland
• att värna om estlandssvensk identitet, kultur och traditioner
• att sprida kunskap om estlandssvensk kultur och traditioner
• att organisera samarbete med andra organisationer med samma intresseinriktning,
• att verka som informations- och samarbetspartner med olika officiella instanser och vetenskapliga institutioner i Estland samt med motsvarande institutioner i Norden och på andra håll.

Uile Kärk-Remes är ordförande för Kulturrådet för den svenska minoriteten i Estland.

Sovjetunionens uppkomst innebar ett ständigt orosmoln i öster för den unga estländska republiken. I samband med ingåendet av Molotov-Ribbentroppakten och dess uppdelning av områdena mellan Sovjet och Hitlertyskland kom Estland att tillfalla den sovjetiska intressesfären. Det innebar snart att Moskva begärde baser i landet, som man hävdade inte kunde ta tillvara sina utrikespolitiska intressen på egen hand. För Estlands del tilläts 25.000 rödarmister att komma in i landet. En mycket stor del av dessa trupper, som mycket snart var betydligt fler än 25.000, kom att förläggas på baser i Estlands svenskbygder. Dessa utgjorde ju på många håll kustzonen och blev alltså då även Sovjets gränsområde mot den fientliga omvärlden. Odensholm utgjorde inte något undantag, utan hösten 1939 lät myndigheterna meddela att ön skulle utrymmas för att sedan befästas av Röda Armén. Långskjutande kanoner skulle placeras ut på ön för att tillsammans med motsvarande artilleri på Hangö udd i Finland, som man erhållit efter vinterkriget, kunna beskjuta hela inloppet till Finska Viken. Ön avhystes slutgiltigt på försommaren 1940 (den 12 juni) och holmborna tvingades bege sig till Ormsö, en miljö som förutom att den redan var mycket tätbefolkad, också var helt annorlunda än Odensholm. Fisket var annorlunda, någon jakt att tala om fanns ej, lika litet som ledig odlingsmark. Inbyggarna från Holmen vantrivdes svårt. I samband med evakueringen genomfördes en etnologisk expedition från Eesti Rahva Muuseum till ön, där många bilder togs, bebyggelsen dokumenterades och föremål togs tillvara, något som idag innebär att åtminstone fragment av öns kulturarv bevarats.

På deras ö arbetade sovjetmilitären ivrigt med att befästa och bygga upp kaserner för de närmare 3.000 man som placerats här. Alla öns murar maldes ner, inklusive de runt gravgården, flyttblocken hamnade också i krossarna för att bli till betong åt ryssarna. Nu försvann "Odens stain" där Oden sades ha satt ner foten när han en gång passerade Holmen och gav den sitt namn, nu förstördes Bien till stora delar när den användes för att inkvartera de militärer som inte logerade i de nybyggda kasernerna på olika håll på ön. Djupa bunkrar sprängdes ut, kanontorn kom på plats och ett högt eldledningstorn byggdes upp i betong nära platsen för öns skola. När Hitlertyskland gick till angrepp mot Sovjet sommaren 1941 var Odensholm en befästning, något som också avspeglade sig i att ön först på nyåret 1942 erövrades av tyskarna som en av de sista ryska motståndsfickorna i Estland. Tyskarnas erövring innebar att Odensholm besköts kraftigt, jesu kapell och fyren sköts sönder, byn fick stora skador och hela ön fylldes med krevadgropar, som ännu idag är fullt synliga.

Odensholmsborna vantrivdes så svårt på Ormsö att de snart flyttade vidare till norra delen av Nuckö socken, till trakterna av Spitham, som låg allra närmast deras kära ö. Här var fisket mer likt det man var van vid, man kände folket, i många fall var man släkt och man kunde lätt gå ut med sina båtar till trakterna av Holmen. Ett antal av de unga männen tvångsmobiliserades till Röda armén, liksom så många andra i Estland, försommaren 1941. Liksom så många andra förblev de flesta borta, det var vanligare att de frös eller svalt ihjäl än att de stupade i direkta krigshandlingar - ett par kom tillbaka till hembygden efter krigsslutet.

Under våren 1942 blev det möjligt för de återstående odensholmsborna att återvända till ön med tillstånd av de tyska ockupanterna, som ej var intresserade av att hålla ön befäst. På Odensholm rådde stor förödelse - flera gårdar var helt förstörda, kapellet sönder-skjutet, fyren likaså medan de olika ryska anläggningarna störde möjligheterna att fortsätta det traditionella livet. Inför en hotande tysk mobilisering flydde de återstående unga männen från Odensholm i småbåtar till Sverige sommaren 1943 medan de övriga holmborna tog sig över via Finland i februari 1944 för att undvika en förnyad sovjetisk ockupation. Kvar i Estland blev endast de återvändande mobili-serade till Röda Armén samt några enstaka ättlingar som bosatt sig i städerna.

I september 1944 erövrades åter Estland av Sovjetunionen och Odensholm kom på nytt att bli militärt område. Man var dock inte längre intresserade av att befästa ön utan här posterades till en början bara gränsvakter och fyrpersonal till den nya fyr som byggdes upp. Under 1960-talet tillkom en signalspaningsstation i närheten av den gamla byn med höga antenner, från vilken man kunde avlyssna radiotrafik över hela centrala östersjöområdet. Landskapet på ön kom i någon mån att hållas öppet genom att de militärer som var posterade på ön också höll sig med betesdjur. En successiv långsam igenväxning med framför allt enar och sly kunde man dock inte motverka.

I och med vissa lättnader i den sovjetiska gränskontrollen blev det möjligt för ickemilitärer att besöka Odensholm från sent 1970-tal. Bland annat kunde Fredrik Brus, en av de överlevande från Röda armén återvända och lotsa en expedition av forskare till hemön. När Sovjet föll samman 1991 ingick det i den framförhandlade överens-kommelsen om militärt avtåg att alla trupper skulle vara ute ur Estland i september 1994. Odensholm lämnade man 1993 men redan på sommaren 1992 kunde de gamla invånarna och deras ättlingar återvända för första gången.

http://www.odensholm.se/Dokument/120703%20Kompr%20Historik%20Odensh%20.pdf

Detta är ett exempel på hur man fullständigt ödelägger ett kulturområde. Hur man utan att ta några mänskliga hänsyn tar över människors livsområde och lämnar dem till vad som helst. Ormsö låter kanske bra, det är ju ändå estlandssvenskt, men det är inte deras hembygd. Det är inte deras sätt att leva. Man måste komma ihåg att alla områden var ganska ordentligt avskiljda från varandra. Man kan se det på fiskebåtarna t.ex. På Ormsö använde man vänjan, en grundgående och flatbottnad roddbåt utan köl. Eller Snitan, en rundbottnad och tvärgattad båt.  På Odensholm var båtarna klinkbyggda kölbåtar utan roder.- Det betyder att man fiskade på olika sätt, att ormsöborna fiskade på grunda vatten och ofta drog upp båten på land för att tömma den, medan Odensholmsborna fiskade på djupare vatten. Speciellt är också att Odensholm är en liten ö medan Ormsö förhållandevis är en stor ö, vilket också ger olika liv för människorna.

I SV ligger Mooste herrgård, en gård som är mycket speciell. I Postimees berättar de gårdens historia.

I Põlvamaal ligger ett av de välbevarade herrgårdskomplexen i Estland. där varje byggnad är något speciellt . Under ett flertal år har de oliuka byggnaderna restaurerats och fått sin egen betydeklse.

Här finns ett turistcentrum för fotoentusiaster, verkstad för hantverk och ullhantering, folkmusikcentrum, keramisk verkstad och restaureringsutbildning.

2009 ansökte kommunen om bidrag från Europeiska regionala utvecklingsfonden (Syfte: « Stärka regionernas konkurrenskraft " ), gällande turism och rekreation utveckling för Mooste herrgårdskomplex och beviljades 1,646 240,01€, den totala kostnaden för projektet var1 936 752,97€. Överstigande belopp betalades av kommunen. Projektet restaurerade tre komplex som nu skyddas som kulturarv: huvudbyggnaden, en lada, vagnsskjul och fähus. De ställdes i ordning efter de ursprungliga skicket.

"Detta var mycket viktigt eftersom alla byggnader var i mycket dåligt skick. Vi hade inte klarat det med enbart privat kapital." sade borgmästaren i Mooste kommun, Ülo Needo. “Dessa tre byggnader valdes av pragmatiska skäl - det var dags för deras upprustning. Förutom att återställa byggnaderna var murverket i behov av reparation liksom att återställa grindarna och att skapa en folkmusikpark med god musik- och ljudåtergivning. Till huvudbyggnaden köpte vi möbler och belysning.”

Ladugården - konst- och konsertsal

“Den gamla ladugården uppskattas av de lokala konstnärerna för det högkvalitativa ljudet och ljusteknikerna. Vanligtvis blir inte småorter besökta av konsertturnéer och artister, men Mooste bokningsplan är ganska tight. Till exempel var 300 dansare och en elvamannaorkester här den 9 november  och före jul var vi en av åtta platser som besöktes av Annely Peebo, Marko Matvere och Swing'n'Joy orkester.

Här har varit folkmusikkonserter och förra året hörde vi Tõnis Mägi och Kärt Johanson, och  vi väntar på teaterföreställningen Herr Puntilla och hans tjänare Matti.”

Gården lockar besökare från grannkommunerna som Põlva och Tartu. Vi har lokaler för seminarier och konferenser jubileumsfester eller bröllop. ,

Konstcentrum och lokaler för renoveringar.

En av de mer ambitiösa planerna gäller yrkesutbildning av konservatorer." Det räcker inte med bra lokaler, vi måstye också ha bra lärare, vilket tyvärr är för dyrt för oss." Planen är att utbilda i fönster- och trä-och timmerhusrestaurering.

Man har sett på befolkningsantalet i de olika EU-länderna och konstaterar att de baltiska länderna minskar mest. Litauen minskar med 1,06% (31.700 personer), Lettland med 1,03% (21.000)  och Estland med 0,68% (mindre än 9 000 personer/år). Den största anledningen till minskningen är utflyttning, men även lågt födelsetal är en orsak. I Estland börjar doch födelsetalen öka något varje år.

England, Frankrike och Italien har den högsta befolkningstillväxten. I EU som helhet har befolkningen ökat med 1,1 miljoner eller 0,22%.

-----

Estniska fotbollslandslaget ska tränas av svensken Magnus Pehrsson. Han har underteckna ett treårskontrakt. Förra veckan såg han det estniska  laget vinna matchen över Azerbajdzjan.

Ungdomarna kommer att framföra ett halvtimmeslångt traditionellt Luciatåg med alla de välkända svenska Lucia- och Julsångerna direkt på plats hos de företag och organisationer i Tallinn med omnejd som bokat ett besök av Lucia med tärnor och stjärngossar.

Och:

Pimedate Ööde Filmifestival – PÖFF (De mörka nätternas filmfestival), är en av de största och mest utmärkande filmevenemangen i norra Europa och tillhör de 50 ledande filmfestivalerna i världen.

Årets upplaga av PÖFF har åtta svenska filmer på programmet; Små citroner gula, Bitchkram, Ego, Eskil & Trinidad, Hotell, Hemma, Vi är bäst! och Faro.

Årets filmfestivalprogram finns på 2013.poff.ee.

-----

"Estland är inte bara ett museum. Ta dina gäster till folkfester - Viljandi, Käsmu, Dagö, Värska - det ger ett djupt intryck och hjälper oss att bättre förstå esterna. Eller till stränderna. Besök Kaptensbyn i Käsmu, eller stränderna i Pärnu eller Viljandi slottsberg och lyssna på musiken.

En natt i Setumaa blir oförglömlig. Det spännade är att uppleva den ursprungliga kulturen. Men: Tartu är Estlands vackraste plats.

Naturligtvis föreslår han också ett besök i Pärnu. Men inte på sommaren utan på vintern . Till exempel i januari : " Vid den tiden finns det så mycket lugn. Man kan tillbringa dagen med att promenera på havsisen och där försöka hitta sitt inre barn."

Och efter en lång dag i naturen går man till ett café och beställer en kopp Irish coffee.

Det låter verkligen bra i mina öron. Jag instämmer helt. Det finns så mycket att upptäcka och uppleva om man bara öppnar sina sinnen.

(ohtuleht)

-----

I Rakvere gymnasium har man infört skoluniform. Ett mycket bra initiativ, tycker jag, eftersom tävlandet i kläder försvinner. Naturligtvis hittar man något annat att tävla om, men kläder blir inte så viktiga.

Även lärarna har uniform.

 

 

 

Det firades Fars dag i Narva också, men då bar de på en massa vapen och hade hemvärnsuniform på sig. Jag vet inte vem de skulle skjuta papporna eller...

-----

En ny jourläkarbestämmelse träder i kraft vid årsskiftet. Nu är det så att en ambulans i varje distrikt har jour i Estland. Där finns en läkare och två sjuksköterskor. Från årsskiftet kommer läkartjänsten dras in på flera ställen, men en läkare ska alltid finnas tillgänglig för konsultation. Detta oroar många. Personalen arbetar hårt redan nu. De har 24-timmarspass, och observerar patienter och skickar dem vidare till sjukhus vid behov. Förra året kallades de till 263 000 sjuka och av dem lades 97 000 in på sjukhus.

-----

Den estniska olympiavinnaren på cykel 1988 och 1992, Erika Salumäe, har haft sin guldmedaljer på Idrottsmuseet i Tartu, men har av någon anledning fått behov av pengar. Hon begärde ut medaljerna och sålde dem sedan. Nu diskuterar man om sådana medaljer verkligen är idrottarens privata egendom eller om det är landets och museets.  

-----

När det gäller Rysslands försök att få politikerna Erik-Niiles Kross utlämnad har han gjort ett uttalande i Postimees:

Erik-Niiles Kross

Kross säger söker att ryska medier publicerat en artikel där det hävdas att den estniske förrädaren Aleksei Dressen (rysk spion se: 22 feb 2012)  lockade honom att vara med om skeppet Arctic Sea:s kapning.

Först kunde man läsa i ryska tidningen Versija om detta, men Kross säger att han inte har träffat Dressen sedan år 2000. Sådan desinformation är en rysk specialitet sedan tidernas begynnelse. "Bedrägeri, hotelser, söndersmulad moral, falska fanasier visar deras avsikter, kapacitet och svagheter", säger Kross.

Han säger också att den ryska specialtjänsten historiskt sett ser världen som "för" och "emot". Det är en stor kamp för dem och idag är Estlands offer för deras ryska fantasi, och det är inte så viktigt, det är mer som en symbol för Rysslands "anti-"tänkande.

Estland som "västvärldens favorit", Estland som «huvudfiende» och USA-allierad, Estland «huvudrisken» som NATO medlem, Estland och Ryssland så nära varandra, och så kritiserar vi Rysslands syn på mänskliga rättigheter" det, säger Kross beskriver hur Ryssland ser på oss.

När det gäller Arctic Sea är det nog deras mål försöka koppla fallet så mycket som möjligt till Estland och samtidigtmisstänkliggöra mitt parti." spekulerade Kross . "Man använder en gnutta sanning med irrelevanta fakta och skapar så en falsk bild som tjänar Rysslands intressen på något sätt."

I dag har det firats! På ett helt annat sätt än i Sverige. På Estoniateatern i Tallinn var det konsert med presidenten närvarande och hans lilla dotter samt Årets Far med familj.

Postimees skriver: Årets far är Aldo Kals

Estniska Kvinnors Förbund har idag vid årets Fars dagskonsert på Estonias konserthus tilldelat filosofie doktor Aldo Kalsile titeln Årets Far 2013.

Kvinnoförbundet har sedan 1998 utsett Årets Far.

Det hölls ett tal av förbundets ordförande om faderns betydelse i familjen. En far behövs alltid, liksom en mor. Båda ska lotsa barnet med förklaringar om vad som sker och om vad man får och inte får göra. Ur presidentens hand tog Aldo Klas emot ett inbundet exemplar av Kalevipoeg, nationaleposet, som ska finnas i alla estniska hem.

Två ambassadörer säger i ett samtal: Esterna borde vara mycket mer självsäkra.

Ni båda var ambassadörer för ert land i Estland under mycket svåra tider, från 1998 till 2002. Jämfört med då vad är den mest slående utvecklingen ni kan se just nu? (professor Kasekamp ställer frågorna.)

Gerhard Enver Schrömbgens: Jag har följt utvecklingen av Estland under internetutvecklingen. Jag tror att demokratin har blivit tydligare och starkare än den var i slutet av 1990. När jag kom som ambassadör blev jag förvånad över hur normalt och demokratiskt landet var, men nu är det ännu tydligare.

Jean-Jaques Subrenat: Jag tittar på nyheter från Estland och det finns något jag lagt märke till. Estlands agenda är nu definitivt mycket mer internationell. När vi var här i tjänsten, då talades det inte mycket om sådana frågor som situationen i Mellanöstern, Latinamerika eller Asien. Vissa experter fanns det förstås som gjorde det på den tiden också, men allmänhetens kunskap om omvärlden var fortfarande ganska liten och ganska teoretisk. Vad som förvånar mig nu är att det inte bara pga EU-medlemskapet utan också på grund av det frivilliga deltagandet i EU som gör att man starkare upplever en ny dimension till världen och händelserna .

Finns det också något du förväntar dig att se här,  men du aldrig fann? 

Schrömbgens: att man inte berättade sanningen.

Subrenat: Jag tror att en del av dessa problem som vi kände till fortfarande finns, men som man kanske inte diskuterar tillräckligt allvarligt.Till exempel situationen för pensionärer. De är inte intresserade av ITST , export, turism eller ekonomisk framgång. De lever ett blygsamt liv med en blygsam pension . Så vitt jag vet har den genomsnittliga pensionen ökat men inte i samma utsträckning som levnadsstandarden och levnadskostnaderna. Men det är inte bara ett problem i Estland - det är ett ganska överväldigande problem i alla de forna öststaterna.

En annan sak är att det tog ganska lång tid innan man prioriterade privatlivet lika mycket som det offentliga. Jag minns hur förbryllad jag var på den tiden då det vanligtvis var så att hus var i ett fruktansvärt renoveringsbehov - fallfärdiga trappor, färgen på väggarna var bortskavd, trasiga dörrar - men när jag kom in i lägenheten var det dags fint, bekvämt och rent. Nu är situationen annorlunda: känslan av delaktighet har utvecklats snabbt .

Utrikesminister Urmas Paet sade igår vid Utrikespolitiska konferensen att vi talar för mycket om Ryssland, och det hjälper Putin att nå sina propagandamål. Men hur kan vi låta bli att prata om honom ? Han finns här bredvid oss och han är fientlig.

Schrömbgens : Jag tycker det är en fråga om besatthet. Jag minns att samma känsla hade jag under 90-talet. Om Estland fortfarande känner ständig rädsla kan det kanske definieras som besatthet. Men situationen har förändrats trots allt. Nu är Estland medlem i Nato.

Det verkar inte utesluta att Ryssland organiserar storskaliga övningar precis på andra sidan gränsen .

Schrömbgens: Ja men på 90-talet skulle Ryssland ha kunnat göra allt som du oroade dig för, nu är det mycket svårare att vidta sådana åtgärder. Jag blev förresten förvånad när generalmajor Riho Terras i en tidningsintervju sa  att det inte finns ett direkt hot från Ryssland. Detta förbryllade mig. 

Varför gjorde det dig förbryllad?

Schrömbgens : Jag tror han har rätt, det finns goda skäl för det.

Subrenat : Ryssland är viktigt för oss alla , inte bara för de baltiska länderna, utan även för Tyskland och Frankrike. Inte bara pga mineral och gas utan även på grund av stabilitet och för ekonomin. Naturligtvis blev militärövningen "Zapad" en besvärlig historia.

Men kan ni inte se er som en medlare mellan Ryssland och Europa? Jag tror att ni måste ha en enorm potential eftersom en tredjedel av befolkningen är av ryskt ursprung. Men jag ser inte någon effekt av det på politiken eller diplomatin. Vi förväntar oss att Estland visar ett större självförtroende. Detta skulle ge en mer positiv attityd.

Detta är en liten kortversion av ett intressant samtal. Jag håller med till fullo. Estland är ett viktigt land numera med unika erfarenheter. En dag ska de komma till användning. Jag hoppas på en positiv effdet av det.

Det fanns människor i världen som blint trodde att detta var sant, för att de ville att det skulle vara sant! Hade någon frågat Anders Rosenblad eller någon av de andra hade de istället fått höra om nöden i levde i. Men ingen frågade... 

Alina Karmazina,

Alina agerade bara på estniska i början som professionell. Nu, på Ryska Teatern, är det bara ryska roller som gäller, och det var svårare än hon kunnat tänka sig. "Det estniska språket gav mig automatiskt en känsla för hur publiken uppfattade scenen. Om jag t.ex. satte mig ner signalerade jag ett visst avstånd mellan scenen och salongen."

Estniska folket känner henne bäst från som Marinana i TV-serien "Hemmet mitt i stan".

För ett dussin år sedan stod Alina inför valet: prova "den blå fågeln" St Petersburg eller scenskolan Toompea.

Sitt inträdesprov spelade hon upp både i S:t Peterburg och i Tallinn. Det blev så svårt med missförstånd och tråkigheter i Tallinn den gången så hon flydde till S:t Petersburg, men efter två år där återvände hon till scenskolan i Tallinn. "Jag kan inte anpassa mig där borta." Hon fick hoppa in direkt på 3:e årskursen i scenskolan. 

Ni såg väl att Pussy Riot medlemmen Tolonniokova har försvunnit. Hon skulle flyttas från ett fångläger till ett annat och har kommit bort på vägen. Hennes man tror att det är regeringen som fattat beslutet om förflyttningen och nu vill hålla henne borta från all uppmärksamhet i utlandet.

(Fy 17 vad datorn krånglar.)

Utvecklingen i de svenska och finska skärgårdarna har varit olika. Stockholms Skärgård har alltmer blivit en rekreationsplats för stadsborna. Anledningen är bl.a. skärgårdens närhet till storstaden Stockholm.

Under 1890-talet var nationalromantiken stark. Skärgården blev intressant igen efter att ha förlorat sin betydelse under 1880- och 90-talens blickar mot det främmande. Nu skulle nationen hålla samman. Bara svenska skulle talas i Sverige, samiskan i norr förbjöds och barn som talade samiska i skolan blev straffade, precis som eslandssvenska barn som talade svenska blev straffade i det tsarryska Estland.

Nationalromantiken underströks av konstnärer och författare och flera av dem tillbringade somrarna i skärgården. Bonden, landsbygden och naturen kom att tillhöra det finkulturella.

I tidens tecken bildades nationella föreningar. T.ex. 1885 bildades Svenska Turist Föreningen, STF, 1892 föregångaren till Friluftsfrämjandet och 1910 scoutrörelsen. Det som var intressant för rörelserna var att arbeta för den svenska naturens hälsogivande och utvecklande betydelse. Man ska komma ihåg att i slutet av 1800- och början av 1900-talet var luften i Stockholm hemsk. Industrierna sprutade ut oren luft. Stadsborna behövde den rena friska luften som de fann i skärgården. Stadsborna sökte sig allt längre ut och på 1890-talet hade man redan regelbundna ångbåtsturer till skärgården och fick under 1890-talet också vintertrafik med Waxholmsbolaget till några öar, vilket innebar att antalet sommargäster fördubblades.

Först hyrde man in sig i de fastboendes hus,  - liksom min familj gjorde på 1950-talet, då en skutskeppare hyrde ut sin bostad när han arbetade ute med fraktverksamhet. -  sedan hyrdes sjöbodar och lador ut.

Sedan köptes mark upp av stadsborna. Eftersom många unga skärgårdsbor sökte sig till storstan för arbete, blev det mindre intressant med gården på landet. De fick ut mer pengar genom att sälja till stadsborna. 1889 fanns det 1 290 sommarhus i Stockholms skärgård, 10 år senare var antalet fördubblat.

När det lagstiftades om semestrar ökade intresset ännu mer och på 1950-talet fick alla tre veckors semester. (I Estland hade man lagstiftat om 3-veckors semester redan på 1930-talet) De sökte då en sommarbostad för rekreation.

Att stadsbon inte visste så mycket om det dagliga livet i skärgården framgår av missbedömningen när Ängsö blev nationalpark. Med de romantiska ögonen såg man inte hur bonden förändrat tillvaron med sitt arbete. Man såg inte att naturen var betad av boskapen, utan man förbjöd allt arbete och menade att naturen skulle stå orörd som den alltid varit. Efter några år när allt höll på att växa igen, då insåg man sitt misstag och lantbruksarbetet kunde återupptas.

Med 1900-talet kom sportstugorna., och från 1950-talet expanderade all sommarvistelse i skärgården. Hela skärgården blev ett fritidsparadis.

Förändringen kom smygande på 1970-talet när det blev dyrt att bygga och fastighetsskatten infördes. En komplikation var att även de fast boende fick fastighetsskatt, och de med de bästa lägena hade inte råd med skatten, så de tvingades att sälja.

Det arbete som sedan utfördes av skärgårdsbefolkn ingen var i huvudsak service åt sommargästerna tills de stora bolagen tog över byggsektorn.

För att skydda skärgårdens tillgänglighet för det rörliga friluftslivet infördes strandskydd, men tyvärr fungerar det inte eftersom så många undantag beviljas, och önskan att bo precis vid stranden är det vanligaste, söker alla dispens.

I dag presenteras Anne Appelbaums nya bok Järnridån i SvD. Mycket intressant läsning. Vi kan läsa ett utdrag ur boken.

I mer än 30 år, ända fram till Belinmurens fall 1989, ställde sig Östeuropas kommunistledare samma fråga som de ställde sig efter Stalins död. Varför ger systemet så dåliga ekonomiska resultat? Varför var inte propagandan mer övertygande? Vad var källan till det fortlöpande oliktänkandet och hur skulle man bäst täppa till det?

Skulle arresteringar, förtryck och terror räcka för att hålla kvar kommunistpartierna vid makten?

Tänkte de verkligen så? Hade de börjat reflektera över det omänskliga samhälle de regerade över? Och om de ställde sig samma fråga 1953, varför har då så lite hänt?

Är det resultatet av den totalitära makten? Eller förstod de att om de liberaliserade livet i de kommunistiska rikena, då skulle allt falla sönder? Även de ledare som varit en aning liberala hade stelnat till under tidens gång. Jag tror, att den totalitära makten verkligen är livsfarlig. Den förändrar tänkandet hos sin utövare. Det är så lätt att tro att man har rätt att göra si eller så, “jag bestämmer ju här!” I mildare ordalag: “Jag gör så här därför att jag är värd det.” (Ni har läst det tidigare i karinsestland.)

Vissa förändringar ägde rum i Östeuropa efter Stalins död. Jag minna att vår släkting Anne sa 1978 att det var mycket värre när Stalin levde, och Anne Appelbaum tar också upp exempel på det. Vi minns Pragvåren, och vi minns också de sovjetiska stridsvagnarna som rullade in i Prag och krossade reformvindarna.

1980 legaliserades Solidaritetsrörelsen i Polen, men när den blev för stor, då kom stridsvagnarna fram.

...ingen regim tycktes någonsin inse att den var instabil till själva sin natur. De vinglade från kris till kris, inte därför att de var oförmögna att anpassa sina åtgärder utan för att det kommunistiska projektet var ogenomförbart.

Jag minns den unge rumänen som jobbade en tid hos mig. “Alla går till jobbet i Rumänien, men sedan är det inte många som gör något.” Allt var så förutbestämt. Till och med konstnärer och författare hade sina klara gränser.

Deras liv var så annorlunda än de liv vi i väster levde.

Varför blir det så här? Beror det på att det blir modernt att tycka och tänka på ett visst sätt? På alla -ismer, vare sig de kallas så eller inte. Nationalromantiken blommade vid slutet av 1800-talet och en god bit in på 1900-talet. Vi skulle alla älska vårt fosterland och se ut som svenskar och tala svenska, i Sverige alltså. Den som bodde i ett annat land skulle hedra det landet naturligtvis. Lika förbjudet som det var att tala samiska i Sverige, lika förbjudet var det att tala svenska i tsarens Estland.

Det var i nationalromantikens anda Hitler byggde upp sin -ism. Det var socialism plus nationalromantik, dvs nationalsocialism. Och visst var hela det sovjetiska riket också inspirerat av den nationalromantiska iden. Alla skulle bli sovjeter. Hela världen. Och kommunister.

Alla människor är olika. Vi har alltid dragit åt olika håll. När någon tro eller tanke ska styra oss enligt maktens önskningar, då är det alltid någon som låter sina tankar gå åt ett annat håll, någon som vill pröva teserna och finner dem förändringsbara. I en diktatur blir han då tystad på ett eller annat sätt. Just nu är set genom att kalla honom rasist eller högerextremist. Det gör detsamma vad han tycker och tror, han är högerextremist i alla fall. Jag undrar vad historien kommer kalla vår ism? Den att vi måste tänka likadant. Journalister är t.ex. En yrkeskår som ska ifrågasätta det som sägs och det som sker. I dag är det journalisterna som sätter gränserna för vad vi ska tänka och tycka. Det är olyckligt eftersom det är genom media vi hörs. (det har ni också kunnat läsa här tidigare)

Att inte bättre förbereda flyktingmottagande i Sverige är så naivt och helt förkastligt. Vi ska ta emot flyktingar, vi tog emot balterna när de flydde. Vi hjälpte dem att komma hit. De skaffade sig arbete och blev snart självförsörjande. Vad vi inte gjorde var att ta hand om deras erfarenheter. Deras krigstrauman. Problemen de levt igenom under kriget. Och inte uppmärksammar vi se nya flyktingarnas speciella situation heller. Varför tror vi att det bara är att flytta in i en ny kultur och inget förändras? Vi måste få en möjlighet att prata om vilka förändringar vi kan acceptera i framtiden. Jag tänker på rättstänkandet. När esterna och letterna kom betydde det inte att vi måste ändra våra lagar, men i dag finns det människor som talar om att införa sharialagar i vårt land. Kan vi det? Vill vi det? Vi måste diskutera det. Öppet. Utan att riskera något annat än att bli nedröstade. Det handlar inte om huruvida vi är rasister eller inte. Det handlar om anständighet och respekt för alla människor. Man kan inte ha olika rättsregler för olika människor i samma land. Kommunisterna införde ett helt nytt rättssystem i Estland under ockupationen. Ett system som blev en mänsklig och moralisk katastrof för esterna, något som esterna lider av än i dag. Är det så vi vill ha det också i Sverige?

Anne Applebaum skriver om lögnerna i de kommunistiska länderna. Att inne i länderna sas det officiellt att de levde i den bästa av världar. Jag minns att på 80-talet sa några albaner i radion att de visste att deras land sågs som ett mönsterland i världen. Ja, kanske fick det dem att känna sig stolta och lyckliga då, men när sanningen kom fram måste reaktionen kommit och de kände att de varit lurade hela sina liv. Skapar inte det också trauma? Ska vi ha en ideologi som ljuger? Även Marx talade om att inte alla människor var värda att leva, t.ex. Serberna borde utrotas. Är det mindre allvarligt än att förinta ett annat folk? Eller ska vi ljuga om att alla behövs? Vi kan inte ta emot hur många problem som helst. Vi måste inrikta oss på att hjälpa så många vi kan och klarar, men för stor immigration med ett oändligt antal trauman och andra problem, det kan bli oss övermäktiga.

Mina tankar går. Jag har nu läst om skärgårdsfolkens lidande. Jag har lärt mig nu och tidigare om krigets hemskheter, och jag, som många andra önskar av hela mitt hjärta att det är slutkrigat. Men då måste vi arbeta för det. Vi måste acceptera att alla människor är olika, att det inte bara finns ett sätt att leva. Att vi måste ha många sätt att uttrycka oss. Att ingen tanke automatiskt måste vara ond för att jag tror det. Vad är demokrati värd om vi inte får tänka fritt? Vem har rätt att ta sig rätten att bestämma vad och hur vi får tänka? Det som Stalin gjorde, och före honom Lenin och före honom många, många andra tyranner. Vår vän Ahmed ringde och berättade om livet i Kenya och Somalia och händelser där de senaste åren.

Hur mår Sverige i dag?

Hur mår Estland i dag?