.

I dag kl 10:30 hölls en tyst minut vid Segermonumentet i Tallinns centrum för att dels högtidlighålla minnet av dem som dog i Frihetskriget och dels för att också högtidlighålla årsdagen av vapenvilan 1920, som betydde en fullständig seger i kriget mellan Sovjet-Ryssland och Estland.

Talare var försvarsminister Urmas Reinsalu och eleven vid Tallinns realskola, Kaarel Allemann. Ärkebiskop Andres Poder bad en bön med de församlade.

Den 31 december 1919 inleddes förhandlingar om upphörande av fientligheterna på alla tre fronter och den 3 januari kl 10.30 var man överens. En månad därefter skrevs fredsavtalet under i Tartu, och kriget var slut.

Så mycket har hänt sedan dess.

-----

I går såg vi på en intervju med den vitryska författarinnan Svetlana Alexsijevitj på TV. Hon har skrivit om den sovjetiska tiden i Ryssland och Vitryssland. Hon talade om den helt fruktansvärda ondskan som har förstört alla människor. Människorna har förändrats och har svårt med det nya livet. Mycket lätt, chockernade lätt, hamnar de i de gamla reaktionerna. Hon berättade om hur alla reagerat med ryggraden och börjat ange varandra igen. Jag ska läsa hennes böcker så jag kan berätta mer.

Jag tänker ofta på den korta tunnelbaneresan medan jag läser Svetlana Aleksijevitjs lysande krönika Tiden second hand. I den där vagnen i Moskva fanns något av det postsovjetiska samhället i koncentrat. En gammaldags artighet, unga kvinnor med västeuropeiska märkesväskor, medelålders män med läsplattor. Och så ett godtyckligt våld, en påminnelse om vad som präglat så mycket av Sovjettidens historia./.../

Här möter vi till exempel den gamle kommunistveteranen som likt en religiös fundamentalist uthärdar prövningar i den Allsmäktiges namn utan att tvivla eller förneka. Han har varit med om att ange en morbror som sedan dömdes till döden. Samme man var i sin ungdoms revolutionära iver med om att bränna ner en kyrka trots bybornas gråt och vädjanden. Själv blev han senare ett offer för angivare, mötte tortyr och fångläger men utan att egentligen tvivla på att högre syften krävde uppoffring och lidande.

Så skrivet Torsten Kälvemark i en recension av boken “Tiden second hand”.

Jag är helt övertygad om att vi måste förstå hur genomgripande ondskan var i det stora sovjetiska riket. Om vi kan tänka oss in i hur så många miljoner människor drabbades av den; fick sina liv förstörda och helt förändrades som människor, då kanske vi kan vara mer uppmärksamma på  vad människor kan göra varandra av ren okänslighet. Av ren skräck. Jag menar vad jag tidigare skrivit att Stalins paranoia smittades på hela folket. Att leva var att passa sig. Att aldriog slappna av. Vem som helst kan bli din fiende för att skydda sig själv. Sofi Oksanen skrev om just det i boken “Utrensning” när en kvinna angav sin syster som därmed deporterades till Sibirien.

Eller vår grannkvinna som ville ange sin man för något, så att han deporterades någonstans. Hon förstod inte att det inte fungerar så längre.

Man har i Sverige försvarat kommunismen med att den i grunden är “god”. Om den kan urarta så fruktansvärt som den gjorde i Sovjet, Kina,  Kambodja, Kuba och andra stater då är den inte alls god. Den bygger på förutsättningen att vi alla måste ändra på oss. Personligheter måste försvinna och helt slätas ut för att vi alla ska tänka likadant. Det är då sådant som Sovjet, Kommunist-Kina, och Nordkorea uppstår. En människa tar på sig att veta vad “sanning” och “rätt” är, sedan måste alla andra anpassa sig efter det, utan att reflektera över om det är förnuft bakom det som sägs. Den bygger på något annat än mänsklighet och humanism. Det gäller de flesta fundamentalistiska staterna i världen.

I DN Kultur i dag finns en artikel som skulle kunna öppna ögonen för många människor, men jag tror att inte så många tänker vidare. Det är en kvinna som beskriver sin tid i ett ryskt fångläger.

Läger IK-2, 2103: En dag i Kira Sagajdarovas liv

Slag mot njurarna, arbete dygnet runt och ständiga isoleringsstraff. Detta är en beskrivning av den sorts läger Pussy Riot-medlemmen Nadezjda Tolokonnikova sitter i. Här är ett vittnesmål från fången Kira Sagajdarova. Det pågår i Europa och det pågår nu.

… Jag anser att det råder en slav­ ägarstruktur i lägret, inte bara i förhållande till oss, utan också inom ledningen. Ni kan inte före­ ställa er hur man uppför sig bara man har minsta makt. Man hunsar inte bara fångarna, utan också sina underlydande.

Oftast är det arbetsledaren och den vakthavande som ligger bakom nästan allt våld i fånglägret, med ledningens goda minne. Det är i första hand de som misshandlar, trakasserar och förnedrar oss, och det är bara om de inte klarar av att göra det på egen hand som ledningen skyndar till deras hjälp. De gör som de vill och förfogar över andras liv efter eget godtycke.

Det här är så fruktansvärt och så typiskt. Man “förfogar över andras liv” och mänskliga tankar är helt borta. Makt är fruktansvärt farligt, och är empatin helt försvunnen ur kulturen då kan vad som helst hända, och det gör det.

Jag minns ett tillfälle 2008. Vi fick usel mat eftersom försörjningsenheten, som förser lägren med livsmedel, hade plundrats så mycket att man inte visste vad man skulle ge fångarna. Vid den tidpunkten åt vi sådant som knappast kan kallas mat. Redan innan vi klivit in i matsalen visste vi vad som skulle serveras till kvällsmat: sur och rutten kål, rent hälsofarlig. Till lunch fick vi något som antagligen var pärlgrynssoppa, eller vad vet jag vad det var. Dessutom flöt det en massa knott i den. På livsmedelslagret som försåg lägren med livsmedel tog pärlgrynen slut, så i fortsättningen syntes det inte något annat i soppan än de där knotten.

En vacker dag, när ingen hade rört lunchen, tog arbetsledaren en portion till lägerchefen. Han reagerade ärligt: den kvinnliga chefskocken sattes i isoleringscell och avskedades från sin post. De tillsatte en ny och maten blev lite bättre, tills också hon började stjäla i maskopi med lägerbutikens föreståndare.

Jag ska säga nu, att jag låter er läsa det här för att ni ska få en aning om livet i de sibiriska fånglägren som även esterna skickades till. Det var så här, men ändå värre. Där hade man en speciell idé. Alla var uthungrade, och då bjöds man på salt sill till middag, som deras mage inte tålde längre på grund av svälten. Ett bra sätt att ta livet av dem, och så var det några problem mindre i världen.

Ett annat bra sätt att bli av med människor var att lasta dem på ett lastbilsflak utan varma kläder, köra runt i kylan till alla dött och tippa dem i en grop tillsammans. Det gjordes också. Sen var det bara att hämta nya offer.

Sjukvården är ett annat område som bör uppmärksammas. Hippokrates ed har de aldrig hört talas om på sjukan. När en fånge mår dåligt är deras enda reaktion: ”Sluta simulera!” Ledningen har slagit i dem att en fånge faktiskt inte kan bli sjuk. Därför lyfter de inte ett finger ens om man råkar rasa ihop mitt framför ögonen på dem. Där finns just inga läkemedel. Alla sjukdomar behandlas med huvudvärkstabletter.

Under 1940- och 1950-talen var det helt förbjudet att hjälpa en kamrat som blev sjuk. Den som blev sjuk kunde inte arbeta och därmed skulle han dö. Han lämnades i sin säng och alla andra gick iväg för att arbeta. Kanske hade han redan dött när de kom tillbaka. Så bra för fångvaktarna!

Skador efter misshandel reagerar de över huvud taget inte på. Med gott samvete låser de in fångar med kroppsskador i isoleringscell. Någon sjukvård erbjuds inte på isoleringsavdelningen. ”När ni hamnar här ser ni alltid till att bli sjuka”, säger de. /.../

De kvinnliga fångarna måste utföra ett arbete som är så tungt att de flesta karlar inte skulle klara av det. Under hela min tid i lägret såg jag aldrig att man anlitade hantverkare utifrån, trots att det fanns pengar fonderade för detta. En gång höll de på att göra om taket på matsalen, men ledningen brydde sig inte ens om att beställa dit en lyftkran förrän det föll ner en järnbalk på en fånges fot. Innan dess hade kvinnorna själva burit på allt. Alla möjliga slags lastnings- och lossningsarbeten utförs av kvinnorna och ledningen struntar i att det är för tungt för dem. Alla byggnadsarbeten, all montering och nedmontering av utrustning, allt utförs av kvinnorna i lägret. Reparationerna i lägret har utförts av fångarna själva.

Människorna spelar ingen roll. Lider de, vem bryr sig…

En kvinna orkade inte. Hon hade gått iväg och ingen hittade henne först. Sedan hittades hon i en skrubb: Hängning kunde man inte riktigt kalla det – hon var så lång att hon inte ens kunde stå upprätt där inne i skrubben. Så hon hade helt enkelt tagit av sig sjalen, halvsittande stuckit in huvudet i snaran och kvävt sig själv tills hon förlorade medvetandet och dog. Självmord. Ärendet avskrevs.

Ett enda ”medarbetarsamtal” i tjänsterummet hos Sergej Ryzjov, chefen för lägrets fabriker, är ett minne för livet. Några slag med träpåken så har han flyttat på dina njurar och blåmärket kommer aldrig att försvinna. Fläckarna blir kvar på kroppen.

Slagen i huvudet med boxhandskar, böcker och sparkar – de är ju bara till för att vi ska förstå att vi har gjort något fel!

Berättelsen innehåller så många grymheter att man har svårt att förstå att någon kommer levande därifrån.

Om vintern tycker fångvaktarna om att komma in i cellen och öppna vädringsfönstret på vid gavel med orden: ”Det är faktiskt stekhett här inne hos er!” Det är helt enkelt omöjligt att bli varm i cellen, och det finns celler där man inte ens kan stänga vädringsfönstret, som står öppet hela dagen.

Det finns en cell som fångarna kallar ”den amerikanska”. Den är som en bur utan väggar och dörr. Där sätter man fångarna som enligt fångvaktarna är de värsta förbrytarna. För att göra livet surt för en sådan fånge brukar de öppna ytterdörrarna på vid gavel om vintern, så att fången blir alldeles stelfrusen. Jag satt själv där flera gånger, så jag vet vad jag talar om. Man har bara en jädra kortärmad klänning på sig, inget mer. Om natten kröp vi in under madrassen, men när de inte kan se ansiktet skriver de en rapport om att man har brutit mot reglerna.

Livet i fånglägren var ett enda långt lidande, och jag tänker på Hannos pappa som verkligen kom därifrån. Han bars på bår av bl.a. sin gode vän Peep Kärp som skötte om honom i lägret trots att han var sjuk. Kärp var inte rädd för någonting. “Inget kan vara värre än det här.”

På vägen till Rakvere passerade vi den stora åkern som så här års brukar vara en stor insjö. Den är inte alls vattenfylld i år, som sagt var, men istället var den full med små högar, bara som en liten boll, och vid ena sidan var det en vit prick. Vad kunde det vara?

Det var säkert tusen gäss som hade lagt sig att vila. Allihop. Ingen stod upp eller rörde sig uppåt. Det var en helt otrolig syn. Och då hade vi ingen kamera!

-----

De tre vi såg i Babel i går.

Sofi Oksanen var fantastisk i Babel i går. Hon lyckades i intervjun berätta om hur man måste välja att agera för att kunna överleva i Sovjetunionen. Som författare måste man tänka över vad och hur man kunde skriva utan att utmana ödet. Kanske skulle man skriva om naturen, eller en historia med underliggande betydelser eller kanske inte alls. Kanske skulle man fly för att få skriva som man vill. Men om man hade barn då? Man kan inte riskera sina barns liv!

Man kunde inte välja yrke efter intresse och läggning. Vi kan se på Hanno. Han har alltid varit intresserad av historia. Han har läst allt han kommit över. Diskuterat med olika människor och förkovrat sig på olika sätt, men. Han insåg att det kunde var farligt att bli historiker. Om man arbetade som lärare t.ex. vare sig det var på universitet eller i grundskola måste man följa den politiska linjen. Man straffades svårt om man lärde ut saker som inte var politiskt korrekt. Riskerna var stora för att man kunde gå över en gräns utan att man var medveten om den. Man var iakttagen hela tiden.

Horace Engdahls tal vid prisutdelningen till Sofi Oksanen på Svenska Akademin. Jag har förkortat den och kan inte låta bli att stryka under vissa ord. Tänk att det är en fantastisk författare som skriver om det lilla Estland.

 

Stalins uppgörelse med Hitler, Ribbentroppakten, som satte i gång andra världskriget, innehöll hemliga tilläggsparagrafer, som gav ryssarna fria händer i Baltikum och Finland./../ I Estland gick det inte lika bra. En fjärdedel av befolkningen miste livet eller flydde ur landet som en följd av tre på varandra följande invasioner, först en sovjetisk, sedan en tysk, sedan åter en sovjetisk. Trettio tusen räddade sig till Sverige. Av dem som stannade i Estland fraktades mer än hundra tusen män, kvinnor och barn i boskapsvagnar till arbetsläger i Sibirien i tre olika omgångar, juni 1941, oktober 1944 och mars 1949. Det handlade om att få slavar till uppbyggandet av det kommunistiska samhället, men framför allt om att bryta det estniska folkets motståndskraft. (Den finske docenten Bäckman hävdar att det var om omtanke om esterna som de flyttades. För att skydda dem!) En trafik i motsatt riktning fullbordade verket. Stalin lät tvångsförflytta ryssar och ukrainare till Estland. Hans mål var att på litet sikt utplåna den särskilda estniska etniciteten för att desto effektivare kunna styra landet från Moskva.

I Sofi Oksanens två senaste romaner, den redan världsberömda ”Puhdistus” (”Utrensning”) från 2008 och den förra året utgivna ”Kun kyyhkyset katosivat”, som inom kort kommer på svenska under titeln ”När duvorna försvann”, förekommer det citat ur dagböcker förda av estniska motståndskämpar. Det vill säga hennes berättande härmar en typ av dokument som är källan till en viktig del av vår tids litteratur: häftet man gömmer under golvet innan man arresteras. Hon återskapar en språklig gest som inte liknar någon annan, vittnets hänvändelse till en okänd läsare bortom katastrofens horisont. Det är genom att solidarisera sig med detta tilltal ur dödsskuggan som Sofi Oksanen har blivit den författare hon i dag är.

Oksanen har förmågan att skapa gestalter av en sammansatthet som man annars förknippar med de stora ryska realisterna. /../ Väljer man Aliide till huvudperson är boken en tragedi, där hon till slut blir en Dido som bestiger sitt likbål i form av stugan där hennes älskades kropp ligger gömd under golvet, mannen hon dödade i besvikelsen över hans oförmåga att återgälda hennes kärlek. /../ Året är 1986. Raffinerat låter författaren oss bevittna Tjernobylkatastrofen från ett grodperspektiv tillhörande sovjetmedborgare som över huvud taget inte fick någon sanningsenlig information. Unga pojkar inkallas för ett mystiskt uppdrag i öster. (Helst svarade männen inte när det ringde i telefonen p¨¨ den tiden. De befarade att samtalet skulle skicka dem ut på uppdrag som de inte ville offra sina liv för.)  Man får plötsligt massor av mat från Ukraina men måste skicka den estniska maten till Moskva. Sedan kommer insikten. Många kvinnor överger män som kommer hem och har blivit smittade. Ingen vill ha med dem att göra. Alldeles oväntat identifierar sig Aliide med dessa fördömda:

”När hon hörde om kvinnorna vars män blivit avfall ryggade Aliide till, rörelsen övergick i darrningar och när hon gick på gatan började hon se på männen som kom emot henne med nya ögon, hon sökte bland dem efter sådana som återvänt därifrån och hos dem kände hon igen något som var bekant för henne själv. Hon såg det i deras blick, som liksom befann sig i skuggan, och då kände hon en lust att lyfta handen till deras kinder, att röra vid dem.”

Vad som sker hos Aliide när hon ser de hemvändande, strålskadade männen, är att hon får beröring med sin egen förnedring. Men det sägs inte ut. Vad som sägs är att Aliide ryggar till och börjar darra, att hon möter männens blickar och nästan lyfter handen mot dem. Resten förstår vi ändå.  /../

I Sofi Oksanens böcker yttrar sig det kroppsliga inte minst i födans betydelse. Lögn och självbedrägeri hänger samman med dålig matsmältning. Det estniska köket inkarnerar en utopi om tillit och sanning. Det goda är att ta vara på markens grödor, att konservera, lägga in tomater, pepparrot, svamp, gurkor, allt ätbart i glasburkar så att man klarar vintern eller varubristen eller krigen och revolutionerna och vad som än må dra härjande fram över fosterbygden. Det är inte konservatism utan konservism, livsbevarande kompetens i stället för ideologi. Det är kunskapen om mjölkning, om vad marken och skogen ger, om örters kraft och huskurers verkan, om sambandet mellan magen och själen, den ändlösa och tidlösa omsorg som det numera blivit en ideologisk förbrytelse att kalla kvinnlig men som i praktiken nästan alltid har upprätthållits av kvinnorna medan männen varit upptagna av att döda. Aliide må vara en kall opportunist utan politisk övertygelse, men hon är trogen denna kunskap och detta samband. Hennes kök är ett arkiv, ett konkret minne.

Lögnaktigheten i den kommunistiska propagandan motsvaras av fusket med de matvaror som erbjuds konsumenterna under kolchostiden, vattnet man pumpar in i produkterna eftersom normuppfyllandet räknas efter producerad vikt och inte efter kvalitet, brödet som inte bakas färdigt, maskarna man spolar bort från korvarna innan de säljs, medan partifunktionärerna hämtar färskt kött från bakdörren, kort sagt, det oupplösliga sambandet mellan planekonomi och oätlig mat. (Det var t.ex. bara partifunktionärer som fick äta oxfilé.)

Den nya boken ”När duvorna försvann” ställer högre krav på läsaren än någon av Oksanens tidigare romaner. Divergerande tids- och handlingsplan bryts oförmedlat mot varandra i ett montage som lämnar mycket outsagt och där den dominerande berättaren, den otäcke medlöparen Edgar Parts, har propagandalögnen till livsuppgift, omväxlande i Hitler-Tysklands och Sovjetunionens tjänst. Han har som sin antites i berättelsen en nära släkting, motståndsmannen Roland, ursprungligen hans vapenbroder, senare för Edgar en statsfiende som det är hans plikt att ange. Denne Roland är Edgars spöke: hjälte där han är ynkrygg, patriot där han är förrädare, riktig man där han är slickepott. Förrädarens kroppslighet domineras av äckel, kväljningar, ovanor och motbjudande fysiska detaljer och är dessutom vanligen insvept i alkohol. Edgar har gift sig för att dölja sin homosexualitet. Hans fru Juudit inleder ett förhållande med en företrädare för den tyska ockupationsmakten, en bildad SS-officer som spelar Liszt och Bruckner på grammofon. Med säker blick och med karaktäristiskt trots mot det passande målar Oksanen denna kvinnas begär i starka och rena färger, som äkta kärlek. Juudit vill egentligen arbeta för det estniska motståndet, men faller som en sten när hon träffar sin Hellmuth och njuter av lyxlivet vid hans sida. Hon är bokens mest levande person. /../

Vi bör tacka Sofi Oksanen för påminnelsen om att litteraturens domedagar är av ett annat slag än politikens och moralens. Hennes gärning slår upp som en eldslåga i vår nordiska litteratur.

Horace Engdahl är författare och ledamot av Svenska Akademien.