Apropå Putins senaste bisarra lögn: “i Ryssland har man alltid respekterat alla religioner” tänkte jag presentera en rapport om De första årens ockupationer av ryssar och tyskar.

1. Sovjet var en ateistisk stat. Villkoren för religiösa organisationer var hårda. De juridiska rättigheter och sociala roller religiösa organisationer hade haft avskaffades i december 1940 med genomförandet av Ryska federationens brottsbalk.
2. Religiösa organisationer förbjöds att samla in medlemsavgifter och
3. Kyrkorna tilläts bara att acceptera frivilliga donationer speciellt för att täcka sina kostnader.
4. På grundval av den lag som behandlar nationaliseringen av stora byggnader konfiskerades några av de fastigheter som hörde till kyrkorna.
5. Kyrkor hade inte längre tillåtet att ha någon barn-och ungdomsverksamhet, religionsundervisning i skolorna förbjöds, diakonala och missionära aktiviteter förbjöds och religiösa organisationer förbjöds att publicera något över huvud taget.  
6. Och för att isolera kyrkorna från resten av världen var de förbjudna att ha kontakter med kyrkor utomlands.
7. Gudstjänster och kyrkliga funktioner kunde endast utövas i "kultbyggnader". Begravningar var enda undantaget. I Ryssland fanns inte ens detta undantag.

Den radikala lagen som antogs i Sovjetunionen 1929 (vilket inkluderade de tidigare nämnda begränsningarna) och behandlade de religiösa organisationerna antogs visserligen inte officiellt i Estland - översättningen av lagen försenades och den diskuterades i “Folkkommisariatet" i Sovjet i juni 1941 - men var ändå grunden för den religiösa politiken som verkställdes i Estland.
Vissa präster var offer för förtryck, men det fanns inga förtryck riktade speciellt mot dem. Av 15 lutherska präster som deporterades till Sibirien mördades 2 och 7 mobiliserades i den sovjetiska armén. Den tidigare (1934 - 1939) biskopen i den estniska evangelisk-lutherska kyrkan (EELK), Hugo Bernhard Rahamägi greps och avrättades i Ryssland redan 1941. Men biskop Johan Kõpp (chef för EELK 1939 - 1944) fick stanna på kontoret. Antalet EELK medlemmar och präster hade börjat minska redan 1939, då det bland de 11.500 balttyskar som hade återsänts till Tyskland, hade 53 av dem varit präster (28 hade arbetat i estniska församlingar). Under den andra vågen av repatriering 1940 var det ytterligare 10 präster som for till Tyskland.

Den teologiska fakulteten vid universitetet i Tartu stängdes 31 augusti 1940 och religionsundervisningen ströks från läroplanen. En ateistisk myndighet startades som en propagandaenhet.

Redan under de första dagarna av den sovjetiska ockupationen började myndigheterna konfiskera religiös litteratur från bokhandlare och bibliotek. Samtidigt var publiceringen av nya religiösa böcker förbjudna. Nytryckta religiösa böcker förstördes innan de ens kunde lämna tryckeriet.
De sovjetiska myndigheterna försökt göra alla  ortodoxt troende i Sovjetunionen, och även i de ockuperade länderna, underordnade den rysk-ortodoxa kyrkan. Den estniska Apostoliska ortodoxa kyrkan (EAÕK) ställdes under patriarken av Moskvas ledning den 30 mars 1941. Från och med då blev metropolit Aleksander och alla estniskt ortodoxt troende underordnade Serge, Metropolit för Estland och Lettland.

 

Den romersk-katolska kyrkan var irriterande för sovjeterna eftersom den styrdes från Vatikanen som var "ett anti-sovjetiskt centrum utanför Sovjetunionen". Flera katolska präster som var utlänningar skickades ut ur landet. Biskop Eduard Profittlich greps som spion och han dog i Kirovfängelset 1942.

 

Trots allt detta fortsatte kyrkorna att fungera. I själva verket ökade antalet konfirmander eftersom människor var rädda att myndigheterna när som helst skulle förbjuda det. Kyrkorna bibehöll en vänta-och-se-attityd, försökte undvika direkta konfrontationer med myndigheterna men samtidigt avstod de från att samarbeta.

Den tyska ockupationen


Under den tyska ockupationen som började sommaren 1941 återställdes de flesta av rättigheterna för kyrkorna. Men det fanns problem med att genomföra en teologisk utbildning - officiellt var det inte möjligt förrän 1943. Det teologiska institutet ställdes under direkt kontroll av den lutherske biskopen. Biskopen tilldelades denna position för att det tydligt skulle framgå Teologiska institutets direkta anknytning till kyrkan. Det var ett krav från ockupationsmakten. Ändå låg institutet i den estniska universitetsstaden Tartu och använde universitetets tidigare lokaler och föreläsare. Tyngdpunkten på utbildningen vid  institutet lades på forskarutbildningen. Den estniska teologen Arthur Võõbus blev t.ex. teol.dr 1943.

 

Det största problemet för den lutherska kyrkan var bristen på präster - 1943 var en tredjedel av församlingarna utan någon präst. Den nationalsocialistiska makten konfiskerade klockor och andra ceremoniella föremål tillverkade av ädelmetaller för ombildning till krigsmateriel vilket skapade spänningar mellan de kyrkliga ledarna och myndigheterna.

Den ortodoxa kyrkan kunde fungera helt självständigt. Trots att ockupationsmakten offentligt stödde placeringen av den ortodoxa kyrkan under Moskvas patriark, fick de den estniska ortodoxa kyrkan att åter etablera sig som självständig 1942. Som ett resultat delades den ortodoxa kyrkan i Estland i två grupper- den större gruppen, den estniska Apostoliska ortodoxa kyrkan, bestod mestadels av ester under metropoliten Aleksander, och resten, mestadels ryssar i Narva biskopsstift under ledning av biskop Pavel som fortsatte att acceptera Metropolitens överhöghet av den estniska och lettiska kyrkan.
Romerska katoliker under tillfällig apostoliskt administrativ ledning av Henri Werling (1941 - 1945), och andra religiösa grupper kunde fungera mer fritt under den tyska ockupationen än under Sovjet. Men 1942 fanns det ändå bara 4 präster kvar i Estland till skillnad från de 14 som funnits före kriget. Trots att nazisterna tolererade vissa kyrkor och religiösa grupper,

Texten är översatt från Tallins Ockupationsmuseums hemsida: http://okupatsioon.ee/en/component/content/article/17-religioon

 

Metropolit Aleksander, släkt med Ants på mammans sida, var också på fartyget Moero, som sjönk under den sovjetiska bombningen  i Östersjön i september 1944. Han hörde till de räddade och dog i Stockholm 1953. Han begravdes först på Skogskyrkogården, men efter att Estland åter blev fritt 1991 flyttades kistan till Tallinn.

Före sin död hann han etablera den estniska ortodoxa kyrkans under Konstantinopel. Huvudort för den estniska ortodoxa kyrkan var då flyttad till Stockholm.

I går sa Putin: I Ryssland har man alltid respekterat alla religioner.

Det ni! Nu måste alla läroböcker skrivas om igen. En ny “sanning” presenteras. Och det är redan andra gången jag noterar det. Jag minns inte vem som sa det först, trots att det bara var några dagar sedan. Men det är så det går till: “"Om en lögn upprepas tillräckligt många gånger blir den en sanning.”, som Göbbels sa.

…..

 

 

Dan Jönsson skriver i dagens DN:
Det är den provocerade makten som kliver fram och visar var gränsen går.

Han jämför Pussy Riot med Lars Vilks och utställningen i Östersund.  .Å ena sidan en politisk protest i en auktoritär stat där frispråkiga konstnärer kastas i fängelse, å den andra en institution i liberala Sverige som nog mest vill slippa bränna fingrarna på en het potatis.
Medan Pussy Riots punkkonsert i Frälsarkatedralen beskrivs som en modig och fräck aktion avfärdas Vilks beslut att tala inför den islamfientliga organisationen Sion – vilket var bakgrunden till Jamtlis bannlysning – som ett besynnerligt ideologiskt snedsteg, och försvaras av ingen.

Historien i Östersund har fått en extra satirisk dimension genom att ”Udda & jämt” var tänkt att ha just provokationen som tema.
Vi applåderar konst som provocerar i Moskva – men när vi själva drabbas ser vi rött.

Jag själv uppfattar att den del av konsten som är provokativ skrivs det mycket om i Sverige. Vi gillar provokationer, men självklart får man inte provocera vad som helst. Inte i Sverige!

Provokationen kan vara som ett fönster som slås upp och släpper in en massa ny luft. Men självklart kan den också bli en dörr som slår igen och skapar större rädsla, mer försiktighet.

i grunden finns ju ingen provocerande konst – bara provocerade människor. Mer exakt, det är den provocerade makten som skapar den genom att träda fram och visa oss var gränsen går. Om provokationen har ett egenvärde är det därför: den kan öppna våra ögon.
Vi bestämmer själva vad vi ska bli provocerade av. Vi bestämmer själva våra värderingar. Det ansvaret ligger på varje människa enskilt. Eller rättare sagt: det borde vara så. Vi borde få ha rätt att uttrycka oss efter vår övertygelse, och om det är alldeles uppåt väggarna ska andra med sina argument övertyga oss om att vi har fel. Eller också kan de inte det, och då kanske det inte är fel...
Det ska inte vara så som det är just nu i Sverige att vi strävar efter koncessus i betydelsen: det är redan bestämt vad vi alla ska tycka. Om jag fick bestämma skulle vi diskutera mera i vårt land. Vid eter-diskussioner måste det finnas representanter för olika åsikter representerade så att det inte blir som på 1990-talet när man fördömde de baltiska staterna helt ensidigt och ingen med en annan bild fick delta. Därför finns alla fördomar kvar i mångas själ som en sanning.
Lars Vilks själv säger att han är beredd att delta i diskussioner med vem som helst. Det ingår i hans konstverk som aldrig tycks ha ett slut.

…..

Lördagen den 18 augusti skrev Lennart Samuelsson en artikel i SvD- under strecket:

Efter Stalins död 1953 påbörjades processen att tömma Gulaglägren och rehabilitera fångarna. Ny forskning förtydligar bilden av återvändarna, vilka svårigheter de stötte på och vilka olika uttryck kampen för upprättelse kunde ta.
Det är de dömda fångarna han skriver om, och speciellt de som drabbades av “den stora terrorn” på 1930-talet. Det var många som dömdes efter § 58, den paragraf man använde när det inte fanns något egentligt brott att döma efter. Man dömdes egentligen för att man hade ett visst yrke som polis eller journalist t.ex.

 

I Gulag. 

De som “bara” deporterades var inte dömda efter någon paragraf, de hämtades och skickades iväg med maktens rätt.
Efter Stalins död våren 1953 gavs amnesti för cirka en miljon fångar, de flesta med vanlig kriminell belastning. Amnestin förknippas med en brottsvåg som det året svepte över landet. Nästa steg för den nya partiledningen var att rehabilitera högt uppsatta funktionärer, militärer och vetenskapsmän som i slutet av 30-talet fallit offer för den stora terrorn. Massan av politiska fångar som dömts enligt strafflagens paragraf 58 om ”kontrarevolutionär verksamhet spioneri, eller skadegörelse” frigavs några år senare. Denna föga kända del av sovjethistorien har utforskats av den brittiska historikern Miriam Dobson som i ”Khrushchev’s cold summer: Gulag returnees, crime, and the fate of reform after Stalin” (2009) även visar hur myndigheterna på 50-talet sökte etablera en rättvisare och mer effektiv kriminalvård än Gulagsystemet för att hejda uppkomsten av nya kriminella nätverk. Det skulle dröja till efter 20:e partikongressen och Chrusjtjovs ”hemliga tal” i februari 1956 om Stalintidens terror innan sovjetregeringen på allvar tog sig an de hundratusentals politiska fångarna i Gulag.

Det var inte lätt att komma tillbaka i det sovjetiska samhället efter att ha straffats som “sovjets fiende”. För dem som bara deporterats utan dom, för dem var problemet att visa att man inte numera var en del av KGB. När en släkting, Nilla, som fått jobb på ett apotek efter hemkomsten från Sibirien dit hon deporterats för att hennes man arbetat som polis under frihetsåren, försökte visa bilder från Ants konfirmation i Jakobs kyrka vågade andra släktingar inte titta av skräck för att hon skulle rapportera vidare att de tittat på bilder från väst.

Kardinalfrågan för hennes, (Nanci Adler i boken Keeping faith with the party: Communist believers return from the Gulag (Indiana University Press, 239 s), undersökning är varför så många före detta partimedlemmar inte nöjde sig med en juridisk upprättelse och ekonomisk kompensation för de påhittade brott som de dömts för, eller oftare tvingats ”erkänna” under tortyr, utan också enträget vädjade till partiet om att återfå sitt medlemskap.
Samtidigt som partiledningen stödde en uppgörelse på det individuella planet för offren för Stalintidens repression lyckades den framställa övergreppen som utslag av uteslutande orsakade av ”Stalins personkult” och hans paranoida misstänksamhet. Den officiella propagandan förmådde med retoriska grepp ändå framställa den epoken i ett förklarat och positivt skimmer.
Artikeln skriver egentligen om att många av de återvändande politiskt dömda förtvivlat försökte komma tillbaka till kommunistpartiet. Varför? De hade ju straffats så hårt!
Han presenterar några teorier om att kommunismen var som en religion. De trodde fortfarande på ideologin, men ansåg att Stalin gjort avsteg från den rätta läran och därför hade de råkat illa ut.
Ja, det var som en religion! Det är en av farorna med alla -ismer. Man slutar tänka logiskt, man får regler uppställda av någon annan för hur man ska leva. För många människor är det absolut lättast att leva med färdiga regler och ritualer. Dessutom var högtidligheterna regisserade efter ortodoxt mönster. Vi ser det tydligt vid paraderna i Moskva. Dessutom tycker jag att det är intressant att se att flera tunga kommunister i Sverige numera tjänar den svenska kyrkan. Jag har sett med egna ögon hur religionen förändrade en familj i vår närhet och gav dem ekonomisk framgång. De var i trängande behov av regler för sina liv.

Artikeln avslutas med
Av den hittills framkomna dokumentationen är det svårt att bestämma hur många dömda kommunister som däremot under tiden i lägren bröt med sin ideologi, liksom att fastställa i vilka politiska riktningar detta motstånd mot sovjetregimen kanaliserades hos ”den tysta majoriteten” bland medborgarna i allmänhet och lägerfångarna i synnerhet.

Det är viktig forskning detta, men det tar tid innan det forskats färdigt i ämnet. Det är stort och komplicerat, och vi har utsatts för så stor propaganda att det tar en god tid att urskilja vad som är verklighet bakom den.

Jag vill verkligen förstå varför så många i Sverige var blinda för vad som hände i Sovjetunionen. Somliga var där och såg ingenting i alla fall. (t.ex. Artur Lundkvist) Kan man blunda så hårt?
Är det så fortfarande? Är det företeelser i vårt samhälle vi inte vill se? Finns det saker vi inte får diskutera för att vi... bara inte får det? Vad beror det på i så fall? Ser vi inte för att vi inte vill se? Ser vi inte för att vi inte har några argument? Varför kan vi inte prata om problemen i vårt samhälle så att vi får förkasta de dåliga argumenten? Är det inte så demokratin ska fungera? Ett öppet och ärligt samhälle. Är det inte det vi strävar efter?

…..
Andres Küng: Kommunismen och Baltikum forts.


Nästa grupp som drabbades av kommunismen var de religiösa:

Religionsundervisning förbjöd redan under den första ockupationen. Teologiundervisningen vid Universiteten stängdes. Det blev straffbart att döpa sina barn och att fira de kristna helgerna, som nu blev vanliga arbetsdagar. Det var straffbart att ha en julkgran.
Tre lutherska präster, en katolsk och en ortodox biskop deporterades. Hyror och elavgifter mångdubblerades för församlingarna.
Kyrkan skiljdes från staten redan under Lenins tid, men ändå hade den sovjetiska staten större kontroll över kyrkorna som fortfarande fick vara öppna än i andra länder. De öppna kyrkorna fick inte söka nya medlemmar, prästen fick inte bli hänförd,
I Estland fick ingen religiös litteratur tryckas, Kyrkorna användes till annat, t.ex gymnasiksalar eller lager.

 

 

1978 var vi inne i Kaarlikyrkan i Tallinn och träffade prästen där. Av säkerhetsskäl gick vi ut ur kyrkan och pratade i parken. Vi visste att Anne kände prästen. I prästens närvaro frågade Ants Anne: Kan man fråga prästen om vad som helst? Prästen svarade på ett, som vi uppfattade, förtroendegivande sätt: Du kan fråga vad som helst. Anne nickade intensivt eftersom hon förmodligen visste vad Ants skulle fråga så uppfattade vi det som äkta.
Första frågan: Hur mycket har du med KGB att göra?
Svar: Alltför mycket. Jag måste rapportera olika saker ganska ofta men, oss emellan, det mesta rapporterar jag ändå inte. Jag namnger t.ex. inga yngre kyrkobesökare. När KGB är här ser de många yngre och anklagar mig för att inte rapportera dem “Jag har inte hunnit ta reda på deras identitet,” svarar jag. De vet att jag ljuger och jag vet att vill de mig illa har de massor att anklaga mig för.
Andra frågan: Vad har hänt med vår familjs kyrkobänk med namnskylten, som farfar bekostat? Han kände till att det varit så, men svarade att namnskyltarna togs bort och om namnen graverats in togs hela bänken bort. Huruvida bänkarna och namnskyltarna fanns kvar någonstans kände han inte till. Anne sa senare att hon hade aldrig har vågat fråga om det.


Ekonomin i Estland:

Jordbruket hade blivit ett sorgebarn efter att bönderna, små- eller storbönder, deporterats eller dödats. Det som räddade landet från mer svält var att folk odlade i egna täppor.
“Kommunismens första gäst heter Svält” brukar ju Hanno säga.

 

Tallinn efter bomberna.
                                                                                                                                                      Bostäderna förföll. Först genom bombningen den 9 mars 1944 där också 463 människor dog. (Jag kan inte

tänka på det här utan att se framför mig hur Ants 22 åriga mamma springer från en fest med andan i halsen och bomberna och bränderna runt omkring sig för att rädda sin lille son. Husen på båda sidorna låg i ruiner. En ruin i Gamla Stan har sparats för att vi aldrig ska glömma.)

Trångboddhet och nerslitning följde under ockupationsåren. En tallinnbo hade under den fria republikens tid 17 kvm för egen del; under de sista åren före den nya friheten hade arean sjunkit till 8 kvm. Flera familjer i lägenheterna gjorde att familjen delade på ett rum. Den stora balettprimadonnan Liia Leetmaa var livrädd för att någon skulle få veta att en av hennes söner hade flyttat hemifrån; då kunde vem som helst flytta in istället.
Detta gjorde att korruptionen växte oerhört. Man kunde alltid köpa sig förmåner!

Minns ni de vackra orden om osjälviskhet, jämlikhet och ärlighet. Det ska ju vara vad kommunismen bygger på. I själva verket var det precis tvärtom. Oärlighet, själviskhet och lögnaktighet var det som gällde i Sovjetunionen. Alla. även partidekreteraren i Moskva nyttjade det. Jag ser igen hur männen i makten visste vad människor egentligen vill, och pratade om det som en självklarhet, men sedan arbetade de bara med metoder som gynnade dem själva. Vad de sa officiellt hade aldrig någion betydelse. Hur är det att leva så?

Några anekdoter Küng berättar:
Var är det bäst att dö: i det socialistiska eller det kapitalistiska helvetet? I det socialistiska förstås, där kan man alltid hoppas att det fattas kol eller tjära under grytorna.

Vad är det för skillnad på socialism och kapitalism? Kapitalisterna gör sociala misstag, socialisterna gör kapital misstag.

I slutet av åttiotalet var varorna begränsade i affärerna. Det såg vi 1978. När Ants gick ner i en affär där det bara stod konservburkar med inlagd pumpa och gurka, sa expediten till honom: Ni kommer bara hit för att se att vi inget har att sälja.” När vi blev bjudna på middag hos Liia Leetmaa måste hon ha två dagar för att hitta matvaror hon kunde bjuda oss på. Det var helt enkelt i stort sett tomt i affärerna. Jag gick in i en tygaffär för att se på gardiner som hängde i fönstren. Men, tyvärr, de gardinerna fanns inte till försäljning. “Är det så hos er, att det som finns i fönstren alltid finns att köpa i affären?” sa de förvånat till oss.

Priser på varor ändrades egentligen inte, men kvaliteten försämrades. När det inte fanns köttråvara att stoppa i korvarna blandades alltmer potatis och mjöl i smeten. Till samma pris.

När Sovjet ockuperade Estland 1944 var levnadsstandarden lika hög där som i Finland. När Sovjet föll, då var det en katastrofal skillnad mellan den finska och estniska levnadsstandarden. Vad berodde det på? Var det utsugning eller ett ovanligt ineffektivt ekonomiskt system, undrar Andres Küng. Det ena utesluter inte det andra, avslutar han kapitlet.

 

 

 

 

Andres Kung skriver:

På årsdagen av den nazist-kommunistiska pakten skrev tidningen Rahva Hääl /Folkets Röst i Estland:
...från försäljning och annan spridning undandra all antisovjetisk förtals- och uppviglingslitteratur, litteratur som rättfärdigar och förordar de storborgerliga utsugarnas ideologi och utsugning, chauvinistisk litteratur som underblåser fiendskap och hat mellan folken samt all slags religiös litteratur som strävar efter att uppnå politiska mål genom att vädja till människors religiösa känslor. Detta beslut omfattar såväl tidningar och tidskrifter sopm skön- och facklitteratur.

Och man förstörde böcker! Med kniv, yxor och annat gick man in på bibliotek och förstörde och brände upp de böcker de ansåg inte var tillräckligt kommunistiska. Tre veckor var de sysselsatta med detta.

Men jag kan inte låta bli att tänka på vad det egentligen står i texten: Var det verkligen så att alla de här bönderna plötsligt hade blivit utsugare? Vilka människor talas det om? Och: Vem talar om hat och fiendskap? Estland var en synnerligen ung republik, där man varit tvungen att lära sig allt från början, eftersom så många ester hållits som livegna i många hundra år.  Man kan faktiskt höra i dag när det talas om andra länder: “Men de har ju bara varit fria i tjugo år!” (t.ex. Ryssland) som försvar för att allt inte fungerar till hundra procent. Vad vi vet är att esterna hade nått upp till Finlands nivå och närmade sig alltmer den svenska standarden. T.ex. införde man tre veckors semester innan Sverige gjorde det.
Självklart fanns det fattiga människor i Estland.Det finns ju fattiga människor i Sverige i dag 2012. Vi är alla olika. Vi har olika förutsättningar. Vi tänker olika. Vi har olika ambitioner. Vi ska hjälpa alla att komma på fötter, men vi måste ändå acceptera att många ger efter för enkla lösningar, såsom olika missbruk, vilket spolierar ett tryggt liv och kan vara svårt att avstå ifrån. Vi ser det fortfarande överallt i världen.

Tillbaka till bokbålen:
Under den sovjetiska ockupationen förstördes ca 150 000 titlat bara i Tallinns Bibliotek. Under den nazistioska ockupoationen var det ca 400, och det handlade fr.a. om böcker utgivna under den första sovjetiska ockupationen.
Den estniske författare Aivo Lõhmus i Tartu har beskrivit det så:
Att en så stor del av ett folks kulturvärden förintas kan omöjligen skyllas på tidsandans eller enskilda människors misstag. Man handlade systematiskt när hela vår tidigare kultur och historia bekämpades som dödsfiender. på samma sätt som likvideringen av tiotusentals människor måste också allt detta räknas till brotten som aldrig kan förlåtas.

Alla historielärare skulle i fortsättningen undervisa enligt den sovjetiska undervisningsplanen. Vi har träffat sådana lärare, bl.en som har berättat om de svårigheter han hade att inte berätta sanningen. Han skäms men det fanns inget alternativ. I början av den nya friheten var det oroligt i gymnasieskolorna när eleverna fick klart för sig att lärarna ljugit. Alla var så kontrollerade och det fanns KGB-agenter på alla arbetsplatser.
Jag har också skrivit om de förbjudna estniska sångerna, som var nästan alla de brukade sjunga. Om någon nynnade på en sådan kom alltid en arbetskamrat rusande och frågade vad hon/han gjorde. Var man på en privat fest och råkade sjunga en sådan visa blev man kallad till förhör, och vad som helst kunde hända. Jag har också berättat om Enno som kallades till KGB för att vi lämnat kvar en IKEA-katalog 1978.

Allt gick ut på att i bästa Orwellstil förinta folkets historiska medvetandet. skriver Küng.

Det som räddade de små folkens kultur var att Stalin dog. Det gick lättare att andas, och kontrollen var inte riktigt lika hård. På 1960- och 1970-talen blommade den estniska kulturen upp, även om den fortfarande var kontrollerad.
Ett stort misstag Moskva gjorde var när de inte stoppade Lydia Koidulas dikt Mu isamaaa, mu õnn ja rõõm  (Mitt fosterland, min lycka och glädje) som sjöngs som en ny nationalsång. Mina tårar rann när jag såg videon från Sångfestvalen 1975 när jag var i Tallinn tre år senare. Den känslan de sjöng med är svår att överträffa.

Detta är alltså ett annat exempel på kommunismens brott. Vi ska följa Andres Küngs kartläggning av dessa brott för att kunna värdera dem så rättvist som möjligt. Vi ska komma ihåg att de pågick t.ex. i Estland i nästan 50 år, i Ryssland i drygt 70 år! Hur många människor fick sina liv spolierade? 

 

 

Nu vet jag lite mer om Åland också. Vi åt middag på Grillrestaurang och träffade Dennis från Åland. Det var så intressant att lära sig hur det verkligen fungerar där. Vi har nog inte riktigt tänkt på det förut. Men Åland är ju faktiskt ett ännu mindre land än Estland, och de har regering som stiftar lagar och har många andra funktioner som behövs i ett land. Mycket intressant!

 

Finlands Europaminister, Alexander Stubb.

Dessutom läste jag intervjun i dag i DN med Alexander Stubb om det finska förhållandet till Euron. Han berättar om Finlands starka ställning och den stora framgången. Jag tyckte det lät roligt när han sa: Finland har blivit ett litet Sverige. Det andra landet som också klättrar nämndes dock inte: Estland. Annars brukar de finska ministrarna tala om Estland som en jämlike. Jag tycker det låter så härligt med ett ordentligt samarbete Norden - Baltikum (om Litauen nu vill). Stubb behöver några starka samarbetspartner för att verkligen bli hörd i EU, sa Stubb.

.....

Jag har skrivit så mycket om den ryska ockupationen att jag tänkte byta nu och redovisa vad som kommit fram om den tyska ockupationen 1941 - 1944. Det som redovisas här är mest siffror inte egentligen någonting om hur livet var i landet under den här tiden.  Jag har läst:

“Den aktuella situationen för forskningen om det sovjetiska och nazistiska förtrycket i Estland” skriven av Aigi Rahi, seniorforskare vid Tartu Universitet.

Tyskt anfall

Den 22 juni 1941 anföll tyska trupper Sovjetunionen. Den 1 juli tog tyskarna Riga, Lettland. Samtidigt började sovjetiska administratörer och militär att fly från Estland. “Den brända jordens taktik” förklarades av Stalin, vilket gjorde att fler Förintelsebataljoner bildades. Omkring 6000 personer som ingick i dessa bataljoner gavs rätt att råna och döda,(!) vilket i sin tur förstärkte den negativa attityden estländare fått av sovjetiska tjänstemän och militärer. Jag har berättat om de unga männen som dödade människor och brände hus i Väike Maarja.

Estniska Skogsbröderna, d.v.s. de väpnade grupper av partisaner som hade startat sin verksamhet efter 14 juni-deportationerna 1941 valde att hjälpa den tyska armén. Genom att utnyttja paniken i Röda armén befriade Skogsbröderna södra Estland. Vad som hände under sommaren och under krigesåret 1941 har tidigare redovisats ingående av Herbert Lindmäe, professor emeritus, Tartu.

I reaktion mot den sovjetiska ockupationspolitiken kom tusentals Skogsbröder att frivilligt strida i hemvärnsenheter på tyskockuperade områden. I början av den tyska ockupationen uppgick 50.000 estländare i enheter tillsammans med den tyska armén och polisen. Siffran var betydligt större än det som planerades av tyskarna. (Man måste förstå den skräck de flesta ester kände för att Sovjet skulle komma tillbaka.) I det estniska statsarkivet kan man läsa historien om  självförsvarsenheterna, där beskrivs de viktigaste händelserna och börjar med ockupationen av Estland fram till utgången av 1941.

Från sommaren 1942 kom attityden gentemot tyska armén att kraftigt försämras. Det visar bl.a. antalet beväringar som flydde till Finland för att slippa mobilisering till den tyska armén. Ungefär 3.500 av dem blev frivilliga i finska armén, och de bildade 200th Infantry Regiment ("finska pojkarna"). I augusti 1944, efter freden efter Fortsättningskriget mellan Finland och Ryssland, tvingades cirka 1.800 av dessa att återvände till Estland från Finland.

Det är svårt att bedöma exakt hur många av de estländarna som kämpade i den tyska armén på grund av brist på arkivmaterial. En bra översikt över de estniska enheterna i de tyska väpnade styrkorna finns i Toomas Hiios dokument som publicerades i tidskriften Vikerkaar. I linje med A. Tinits beräkningar var 60.000 män helt och hållet mobiliserade. Enligt T. Nõmm kom ca. 70.000 ester att tjänstgöra i tyska styrkor, varav 20.000 frivilliga och 50.000 värnpliktiga. Ca 20.000 estländare dog i tyska armén.

Det finns olika åsikter om de förluster som estniska civilbefolkningen tvingades bära under den tyska ockupationen. Enn Sarv, med stöd av uppskattningar i "Memento", menar att antalet lokala offer  både de som dödades och de som förintades inte kunde vara högre än 6600, inklusive 929 judar och 243 zigenare. Listan har upprättas av Eugenia Gurin-Loov och har 929 namn. V. Boikov har samlat in personuppgifter om 559 estniska judar och cirka 800 romer som dödades. De uppgifter som återfinns i olika källor är ungefärliga, men alla forskare delar uppfattningen att antalet judar som dödades var mellan 900 och 1.000. Nästan 800 personer skickades att arbeta i Tyskland och 4.000 människor skickades till fångläger varav cirka 1.000 dog.

Dessa uppgifter är absolut inte de slutgiltiga. I dokumentationen återspeglas att avrättningarna är ganska stora och kontroversiella. Mer forskning bör göras av en estnisk internationell kommission för att utreda brott mot mänskligheten, och den bör också behandla de människors öden som kommit till Estland från Litauen, Tjeckoslovakien, Tyskland och Polen.

När kriget under 1944  nådde Estland uppskattar S. Ise att cirka 35.000 soldater från tyska sidan begravdes i Estland, upp till en tredjedel av dem var estländare. Antalet ester  som dödades i strider på estniskt territorium 1944 anses vara mellan 10.000 och 12.000 och då räknas inte fångar. Antalet döda i sovjetiska flyganfall uppges till 800. Efter tillbakadragandet av tyska trupper gjordes ett försök att återupprätta den estniska självständigheten. Detta misslyckades och i september 1944 ockuperades fastlandet åter av den sovjetiska armén.

Under den så kallade Stora Flykten som inleddes i september 1944 beräknas omkring 25.000 estländare ha nått Sverige. Flyktingar föredrog att försöka nå närliggande Sverige och Finland, men de som flytt i elfte timmen var tvungna att istället åka till Tyskland och ca 35.000-40.000 ester kom dit. Den värsta katastrofen för dem som flydde till Tyskland ägde rum den 22 september 1944 på lasarettsfartyget Moero. Det var 2.500-3.000 personer ombord på fartyget men endast ca 600-700 räddades. (Ants släktingar, mormors syster Olga och metropolit Alexander av Tallinn var passagerare på Moero, och de hörde till de räddade.) Den 6 oktober 1944 sänktes transportfartyget Nordstern nära Memel (Klaipeda). (Ants och hans föräldrar var på Nordstern på turen före denna, de blev också beskjutna och många dog men de klarade sig).  E. Ernits har räknat ut att av de estniska flyktingar som försökte nå Tyskland under höstmånaderna 1944 omkom ca 1.000-1.200 personer på Östersjön. Ingen vet hur många flyktingar som försvann till sjöss ombord på båtar som styrt mot Sverige. Det är allmänt beräknat att av alla de flyktingar som anses ha flytt över Östersjön har  ca 10% eller upp till 7.000 personer försvunnit.  Baserat på de uppgifter som utfärdades den 1 oktober 1946 fanns det totalt 32.219 estländare i flyktingläger i Tyskland, 16.688 i USA-zonen (inklusive Berlin), 13.698 i den brittiska zonen, 835 i den franska zonen. 998 estländare var i Österrike.

Efter Tysklands kapitulation  kom tusentals estländare i östra Tyskland att interneras av sovjetiska styrkor. Det fanns estniska krigsfångar i varje zon. Enligt olika källor togs ca 5.000-6.000 estländare till fånga av de allierade styrkorna i Tyskland och Tjeckoslovakien. Ungefär 5.000-5.500 estniska soldater var kvar i den sovjetiska zonen. I Estland placerades krigsfångar i läger som satts upp av tyskarna och som fanns kvar. Erich Kaup har givit en bra bild av verksamheten i dessa läger.

En fotnot: tyskarna hade naturligtvis också kulturautonomi i den fria republiken Estland, liksom svenskar, judar och alla grupper med en population större än 3 000 personer.

Det var Andres Küng som först hade ringt till programmet Klarspråk den där gången på 1990-talet när jag reagerade. Det programmet hörde jag inte, men däremot hörde jag svaret och förstod att han hade jämfört esternas situation under sovjetockupationen med judarnas under Förintelsen. Han fick svaret att det var en omöjlig jämförelse. Förintelsen går inte att jämföra med någonting. Och det svarade jag på med att säga att vi vet för lite om vad som hände i Sovjetunionen bakom järnridån. Då fanns det mycket lite dokumenterat om Sovjets illdåd.
Andres Küng fortsatte att publicera mer fakta om den svåra tiden och en av dessa publikationer läser jag alltså nu.
Kommunismen och Baltikum från 1999. Jag skrev lite om det första kapitlet i förrgår, och nu gäller det alltså det andra.

Det var förbjudet att skriva något om terrorn i Sovjetunionen i landet. Man talade inte om den, och jag minns att när Ülo och Anne berättade 1998 för oss om det hemska som drabbat dem visade det sig att de aldrig pratat  med varandra om det.

Den första gången något skrevs i ämnet i Estland var 1988 när en tidning på Saaremaa publicerade en ögonvittnesskildring från en man som bevittnat ett massmord i Tartu. 179 lik hade hittats i en brunn. Han berättade om att tre av dem skjutits till döds, medan de andra torterats, stympats (läppar, näsor, öron och på en kvinna: brösten) och sedan kastats i brunnen.
I Kautla hade förintelsebataljonen dödat varenda människa de mött. Den yngsta var två månader och den äldsta 78 år.
Vid deportationen den 14 juni var det 9 250 människor som drabbades. Kommunisterna har anfört olika skäl till att det hände. Bl.a. har man sagt att de borgerliga regeringarna förföljde kommunisterna tidigare och det här var svar på tal. I Estland arresterades 258 kommunister efter försöket till statskupp 1924. Ingen dödades. Under de två första månaderna av sovjetiskt styre arresterades 7 043 personer. Sju gånger fler på två månader än Estland gjorde under tjugo år.
Ett annat skäl skulle vara att rensa landet från antisovjetiska element inför det nazityska anfallet. Men inte hade man då behövt deportera de unga under 14 år (28,4 %) och de över 50 år (17,3 %). Även judar deporterades. De utgjorde 0,4 % av befolkningen men 4 % av de deporterade.
Man har hittat brev skrivna av Republiken Estlands president Konrad Päts. Han deporterades i juli 1940 och dog på mentalssjukhus i Burasjevo i Ryssland 1956. Han fick inte kallas vid namn, bar aNr 12. Han torterades och hotades och hade fruktansvärda år på sinnesjukhus.
I breven ber han Förenta Nationen rädda hans folk, som annars skulle förintas. Det var hans övertygelse. Må Estland, Lettland och Litauen vara fria stater, avslutar han sina brev. Det blev ingen reaktion från FN.

Esterna flydde utomlands när de fick möjlighet under striderna mellan ryssar och tyskar 1944. Ca 35 000 flydde till Sverige där de togs emot vänligt av svenskarna i allmänhet, men politikerna belade dem med propagandaförbud. De fick inte tala om vad de varit med om varken under den kommunistiska eller den nazistiska ockupationen. Det skapade naturligtvis problem. Ants minns ju så väl hur fröken i skolan sa när han kom: “Jaså nu har nazistungarna kommit hit.” Hans mamma fick gå till advokat för att få en ändring av skolans attityd.

De ester som blev kvar i Estland fick sina liv spolierade av folkmord, förtryck, förryskning och allmän ofrihet.
Küng publicerar en tabell över deportationerna i mars 1949 i Estland.

planerat antalfaktiskt antal
Män7 582 4 507
Kvinnor9 93510 274
Barn4 809 5 717
tom 15 år

Männen som förvarnades gömde sig i skogarna. Men deportationskvoten måste fyllas. Då ökades antalet kvinnor och barn istället.

Man räknar med att 7,2 % av befolkningen deporterades. Män i arbetsför ålder: 12 % av de deporterade.
Jag har berättat om Evi Juhani som bara var 6 år när hon hämtades för att deporteras tillsammans med sin äldre syster. De var dömda som “skyldiga”. Sovjetunionens fiender antagligen, det framgick inte tydligt vad de var skyldiga till.

Efter detta blev befolkningen ordentligt påverkad. De blev misstänksamma och hatiska och självmorden ökade.
Dessutom stod hus tomma i landet när människor tvingats iväg, det möjliggjorde att en stor invandring av rysktalande påbörjades. I akt och mening att döda den estniska kulturen.

1950 var det en stor arresteringsvåg av intellektuella. Man arresterade också estniska kommunistledare. Alla de första ledarna dödades. Så tackade Moskva för hjälpen!

Moskva ändrade också gränserna. Stora områden som tillfallit Estland vid freden i Tartu 1920, skrevs över som tillhörande den ryska staten, och på det viset var det 70 000 ester som tvingades bli ryska medborgare istället.

Tänk er att halva Stockholms befolkning varit ryssar, att alla gatuskyltar var tvåspråkiga och att ryska var obligatoriskt i skolorna, skriver Andres Küng. Men jag tror att om vi ska förstå måste vi också sätta oss in i att vi eller några släktingar flyttats till ett helt nytt område där vi absolut inte vill vara; där det inte finns mat så det räcker; någon dör varje dag. Fadern i familjen var borta. Hela livet var ovisst. Kanske har vi nu kommit tillbaka till Sverige efter flera år i helvetet och allt vi tvingats lämna är borta. Vi får inte flytta hem utan tvingas in i en lägenhet där det redan bor ett par familjer. Dessutom är de nya människorna i landet nya herrar, som vi måste akta oss för. De har makt att skicka tillbaka oss till helvetet.

Kapitlet jag just refererat heter Folkmordens tid.

 

 

Såg ni programmet i Kunskapskanalen i går kväll om Ingermanland? Serien visas på tisdagar på samma tid som Rapport i TV1, 19.30, så man undrar om de inte vill att vi ska titta. Det var likadant förra gången det sändes.

Det är ett oerhört viktigt program om man vill veta något om Sovjetunionen. Det berättar om ingermanlänningarna som levde i området redan före revolutionen i Ryssland. De var bönder och klarade livet bra. Och det var en fruktansvärt farlig kombination i kommunismens Sovjet. Naturligtvis blev de drabbade av kolchoser, deporteringar och mord. Det var som vanligt fäderna som mördades eller deporterades i första hand. Och det som hände där var just det som hände i hela jätteriket då och senare också i de ockuperade områdena. Samma sak överallt.

Det mest anmärkningsvärda är det som en kvinna, som då var ett barn, sa: Varför blir ingen straffad för alla dessa mord? Folk mördades överallt men ingen har någonsin straffats.
Det är en nyckelmening för att förstå hur det var att leva i Sovjet men också för hur det är i Ryssland i dag. Jag tänker på den man som frisläpptes efter sjutton år i estniskt fängelse efter att ha mördat en annan ryss med kniv på en fest. Han tyckte att det var så konstigt att få fängelse för en sådan sak, “det är ju sånt som händer på fester.”

Människan hade inget värde i Sovjetunionen. Staten mördade utan hämningar. Vad lär man sig av det? Utan någon gilitig anledning kunde männen i Förintelsearmén på statens order mörda folk i byarna, bränna deras hus och ta deras husdjur. Vem som helst kunde hitta på en anledning att beröva människor det mesta de ägde och deportera dem till en trakt som de aldrig skulle bosätta sig i frivillgt. Långt hemifrån.
Vad ger det för signaler?
När alla kunniga av erfarenhet eller  utbildning mördades eller försvann på något annat sätt, vad blir det för samhälle då?

Kan någon högt och tydligt säga att “det var inte arbetarens paradis som vi trodde”, det var inte ens ett samhälle vi vill någonsin mer se. Respekten för människors liv och egendom är fundamental i vårt samhälle och måste så förbli. Någon måste ta på sig ansvaret för det som hände i Sovjetunionen, som Tyskland och många andra stater har gjort för sina våldsdåd och/eller för den dåliga behandlingen ursprungsbefolkningen drabbats av.

…..

Det har varit en stor båtmässa på Emajõgi/ Emafloden vid Tartu, och jag vill visa er bilderna fast ni kan ju kanske inte till fullo kan förstå vilken skillnad det är med båtlivet i Estland i dag och under ockupationsåren när det krävdes speciella tillstånd för att få vara vid stränderna som var totalbevakade.

 

 

 

 

Jag tittar och njuter!

Jag ska börja med en rättelse. Jag har tydligen någon gång sagt att alla svenskar ansåg att esterna var fascister (Stalin förbjöd användandet av ordet nazist, så det blev fascism de anklagades för. De var varken det ena eller det andra).

Det är fel. Det som är svårt att komma ihåg i dag är hur bortglömda de baltiska staterna var. Jag kan istället säga så här: Av de som ändå visste om den estniska statens tidigare existens var alldeles för många övertygade, genom skicklig propaganda öster ifrån, att alla ester var nazister. Jag hörde det själv från så många och jag vet ju att  det var en vanlig fråga om man sa att man var est.

…..

 

Jag har nu fått tag i ett häfte av Andres Küng: Kommunismen och Baltikum, 1999.

Andres Küng var född i Sverige av estniska föräldrar. Han arbetade för Estland och startade en Volvo-station i Tallinn så snabbt det gick. Han dog 2002 i en hjärtattack.

Inledningsstycket säger så mycket om de små baltiska staternas situation:
De baltiska - och övriga nordiska - staternas säkerhet under mellankrigstiden blev beroende av maktbalansen mellan stormakterna. När både Tyskland och Sovjet under trettiotalet utvecklades i totalitär riktning ökade krigsrisken och hoten mot bl.a. de baltiska folken. Det hjälpte inte att de baltiska regeringarna undertecknat mellankrigstidens förbud mot alla krig eller att de ingått icke-angreppspakt med Sovjetunionen år 1932 och senare förlängt dem med tio år.

Är man ett litet land mellan två stormakter betyder inga avtal något. De fattar vilka beslut de vill över huvudet på de små staterna. Om den ena makten dessutom är Sovjet / Ryssland måste man lära sig att avtal absolut inte betyder något. Vad ska en liten stat då göra? Kan världen egentligen acceptera små stater? Det här problemet är synnerligen viktigt att få svar på för de baltiska staterna som fortfarande ständigt råkar ut för påhopp från Ryssland.

Efter andra världskriget var det ingen som försvarade ländernas självständighet trots vissa löften från Atlantstaterna. Sverige uttryckte dessutom förakt för att de skulle ha utvecklats till totalitära stater själva. Detta är nonsens. När det gäller Estland, som jag vet mest om, var landet en demokrati med fria val under sina fria år, utom de år under 1930-talet när president Päts ville rädda landet från nazism. Små stater blir gärna slarvigt felvärderade om andra större stater tar hänsyn till sin egen säkerhet i första hand. Och det gjorde hela västvärlden. Kanske hade de sett för mycket av hur Sovjet kastade in tusentals och åter tusentals soldater i en jämn ström utan att vidta några försiktighetsåtgärder.
Hur kunde sedan så många svenskar tro på att Sovjet var en rättstat och ett moraliskt land, som tog ansvar för sina medborgare? Jo, de frågade inte balterna. När en est försökte berätta hur de levt under den första ockupationen 1940 - 41, då vägrade man lyssna.  
Det får inte hända igen! Det kan aldrig, aldrig vara så att den som bara tittar på vet mer än den som levt i den svåra verkligheten. Alla människor har samma värde, även de baltiska folken.


Den 28 september tvingade Stalin på esterna en biståndspakt där det betonas respekt för självstyret, statsskick, ekonomiskt och politiskt system samt militär handlingsfrihet. Men samtidigt tryckte den sovjetiska generalstabens kartor där baltstaterna angavs som delrepubliker i Sovjetunionen.
Dagen efter undertecknandet skrev den biträdande sovjetministern för säkerhetsfrågor, Ivan Serov, under en hemlig order om registrering och därefter deportering av “antisovjetiska element” från de då ännu självständiga staterna Estland, Lettland och Litauen.

 

   Ivan Serov.

                                                                                                                                                   Naturligtvis tänker jag på det här när jag läser vissa böcker. Djupast grep mig uttrycket att esterna skulle

glömma “gamla oförrätter”. Kräver någon att judarna ska glömma Auschwitz som en gammal oförrätt? Men även andra som menar att esterna ska lita på Ryssland. Det kan de aldrig göra! De vet av erfarenhet att man absolut inte kan göra det. Ett avtal är inget avtal. Ryssen vet vad folket vill, lovar det, och gör precis tvärt om. Ryssland har aldrig tagit på sig ansvaret för det som hände, alla mord och deporteringar, på det sätt som Tyskland gjort. Tvärtom kräver de att esterna ska hylla dem som befriare. Vi minns Bronsnatten! Det spelar ingen som helst roll vad esterna säger själva i sitt eget land. Det står så många minnesmonument kvar från ockupationstiden för att esterna inte vill ha bråk med Ryssland, men ryssarna förstörde alla estniska monument när de fick tillfälle. En stor stat gör som den vill, en liten stat får passa sig. 

Så kom “valet” 1940.
Den sovjetioska nyhetsbyrån TASS meddelade valresultater 12 timmar innan vallokalerna stängt.

Kanske har det nu - snart sextio år efteråt (1999) åter blivit dags att lära sig något av dessa våra grannfolks erfarenheter av kommunistisk teori och praktik.

Så avslutas det första kapitlet, och jag tror att väst verkligen fortfarande har mycket att lära sig av de baltiska folken.

I Sverige däremot berättar man inte hela historien. Vi lär ut delar av det historiska skeendet i dagens skolor, de får t.ex. endast lära sig allt om nazismens brott under andra världskriget. Ingenting om de kommunistiska brotten. Därför är de naturligtvis mottagliga för alla felaktigheter som kan läsas på internet. En lärare får inte idka “katederundervisning”, eleverna ska hitta svar på sina frågor själva - på nätet. Alla har en dator, men inte alla har böcker. Var har den mannen som jag citerade i går lärt sig att esterna var de värsta nazisterna i Europa? Hur kan denna fruktansvärda anklagelse bevisas? Varifrån har han fått uppgiften? Vad ska vi göra för att skoleleverna ska kunna bemöta sådant?

Grunden till att de upprörande uppgifterna om esters politiska uppfattning blir en “sanning” är, att man inte i skolan har fått lära sig hela historien om andra världskriget och därför inte kan förstå skeendet.

Jag gav er inte alla ärekränkningarna jag såg i går. Jag förmår inte föra vidare allt. Och något som kan förändra svenskars kunskaper är skolans undervisning. En stor omläggning i de svenska skolorna skulle vara att bedriva undervisning. Jag har så stor glädje av det jag lärde mig i skolan. Jag kunde återberätta hela lektioner för sjuka klasskamrater därför att jag tyckte det var så roligt att lära mig. Jag visste varför jag gick i skolan. Jag vet att det finns svenska skolbarn som tror att de går i skolan för att mamma ska kunna arbeta.

Det har getts bra program om Estland i svensk TV. En serie av Lasse Holmqvist i början av 1990-talet var verkligen positiv och full av information. Men så många andra inslag har varit kränkande, och man kan konstatera att de haft ett större genomslag. Hur skulle det vara om TV tog på sig ansvaret för alla ärekränkningar av en liten grannstat de gjort sig skyldiga till. Jag har redan berättat om flera av dem t.ex. i en film om fängelser i Baltikum efter friheten 1991 där ett stort inslag om de estniska fängelserna handlade om judemorden under den tyska ockupationen 50 år tidigare, där man la skulden helt och hållet på esterna.  

Vill vi att våra skolbarn ska lära sig sanningen i svenska skolan, eller bryr vi oss inte om vad de gör där? Hur ska vi kunna döma någon för ärekränkning när vi tillåter det i svensk TV mot en grannstat? Jag vill gå så långt att jag anser att det under en tid var rena förföljelsen. Per Ahlmark fick sitta i svensk TV och beskylla de ester som gått in i WaffenSS för Hitlertroende och nazister, medan de under Nürnbergrättegången fick arbeta som vakter därför att där visste man att esterna gått med i WaffenSS för att rädda sitt land från en ännu värre fasa, Sovjetunionen. Var det rätt att låta sig mobiliseras till en “ond” armé för att skydda sig från än ännu “ondare”? Estland hade ockuperats av båda, och valde den tyska sidan , inte pga. ideologin utan för att rädda sitt land och sin överlevnad. Hur skulle Sverige gjort i en liknande situation? Skulle vi valt den sidan där flest svenskar hade haft störst möjlighet att överleva? Dessutom hade de tron att om Tyskland vann, då skulle de bli medborgare i en fri stat igen. Det var nog ändå inte Hitlers avsikt, har det visat sig. Tänk er att de två stormakterna anser att ditt land är deras. Den enda som inte ska ha några rättigheter där är du själv och landets egna medborgare. Har man då rätt att kämpa för sitt och sina efterkommandes liv? Ska man bara finna sig i att begränsade människor inte tar reda på sanningen utan bara spyr ut sina ärekränkningar.
I Estland finns minnesmärken både för ester i Waffen SS och ester i Eesti Corpus (avd. i Röda armén), veteraner från båda lägren träffas regelbundet. Varför skriver inte de svenska tidningarna om sådant? Är de från Eesti Corpus ocksa nazister i svenskarnas ögon? De flesta var lika tvångsvärvade i bägge arméerna.

Jag skulle önska ett opartiskt program i TV som på ett korrekt vis berättar sanningen och talar om varför det ljugs så mycket om Estland. Som berättar om hur sådana missuppfattningar blir möjliga. Som tar upp problemet med att en stor stat bombarderar världen med propaganda och om hur vi kan skydda oss genom att bli medvetna om vad som händer. Det är nog det svåraste av allt!

 

 

                                                                                                                                                              Jag skrev en text om den tyska ockupationen i Estland och googlade litegrand. Och hittade texter jag inte

skulle vilja hitta.

Att judarna förintades under den tyska ockupationen läggs som en skuld på esterna. Jag kan inte glömma att Dilsa Demirbag Sten i Nordegrens program menade att “det blev inte fler judar som dödades i Estland därför att Estland är ett så litet land”. Orden finns kvar trots att tiden går. En svensk kan inte tänka sig en annan förklaring.
Jag sökte namnet på den tysk som såg till att Estland blev "judenfrei" 1942 och kom på en hemsida "Klartexten" där det stod:
Estland är ett land med starka nazisympatier. Förmodligen Europas nazivänligaste land! Vid den sk Baltutlämningen utlämnade Sverige 167 balter till Sovjetunionen, som slagits på nazisternas sida. Baltikum ockuperades av Sovjetunionen i juni 1940. /../Frågan är om Finland var nazivänliga! Svaret är ett rungande NEJ! Finland har inte tagit Estlands väg, mot nazistvänlighet. Att dom känner sig hotade av ryssen gör dom inte nazivänliga.
Vad är det för skillnad på esternas skräck för ryskt maktövertagande och finnarnas skräck för detsamma. Esterna hade faktiskt upplevt skräckväldet i verkligheten. (Bara ytterligare en liten detalj: Av dem som utlämnades var sju stycken ester, och dessa och de andra soldaternas skuld i Förintelsen har aldrig fastställts. De var nämligen frontsoldater.)

Att esterna skulle vara nazister är i just den här texten menat som en förklaring till att Ilmar Reepalu ska vara nazist. På ett ställe sägs det också att man tar intryck även om man lämnar sitt land som 1-åring. (Det finns i blodet på något sätt, eller?) Är det någon mening att protestera? Någon har bestämt att esterna är nazister och alltid har varit det. Under 1990-talet var det en ofta förekommande bedömning. Jag såg TV-program, hörde radioprogram och läste tidningar där det talades om estlands skuld. Tyskarna däremot har befriats från sin skuld. Men Konrad Adenauer och den  tyska läkarstämman  har ju bett om ursäkt för Tysklands och läkarnas roll i Förintelsen. Ska esterna också göra det? Nej!
Under andra världskrigets tyska ockupation ville den tyske makthavaren  göra intryck på Hitler. (Jag har glömt i vilken av alla böcker jag läste det. Den finns i alla fall i Litteraturlistan.)  Hans ambition var att bli den makthavare som först av alla kunde utropa ett land som Judenfrei. Och han lyckades. Redan 1942 var Estlands judar döda, alla de som inte hunnit fly från landet eller som gömts av ester. Han blev uppmärksammad av Hitler för sitt värv.  Hans ambitioner har kostat mycket för det estniska folket av misskrediteringar och elakheter.
Men egentligen är just denna text i “Klartexten” skriven av en okunnig relativt ung man, som inte vet någonting. Det finns många faktafel. På Internet kan man skriva vad som helst, och det kan vara farligt. Där råder åsiktsfrihet och det är möjligt att sprida vilka lögner som helst.  Så vill vi ha det.
Men vad ska ett litet land göra? Räcker det med utbildning? Räcker det med att stå rak i ryggen?

Jag upprepar: Estland var det enda land i världen som gav de judiska medborgarna autonomi. För detta tackades de som enda land i världen av Judiska Världsrådet med deras Guldplakett,. Det var när esterna bestämde själva i sitt land.

Nej, jag bör inte googla hur som helst. Överallt hittar jag fruktansvärda texter. Bl.a. i Christian Günther-bloggen:
Lägg dessutom till Estlands skamliga behandling av den ryska minoriteten i landet sedan självständigheten. Plus balternas glädje över att aktivt delta i nazismens krig, inklusive Förintelsen. Då får du receptet till den dynamitladdning som exploderade nyligen.
"Estlands skamliga behandling av den ryska minoriteten"!! Allt får man skriva. För det första: de behandlade inte ryssarna skamligt! Däremot hade ryssarna behandlat esterna värre än skamligt under ockupationsåren! Finns det någon som skriver om det med samma upprördhet? "Balternas glädje att delta i tyskarnas krig"!! Man blir stum. Men det får jag inte bli.
Ants chef berättade att hon vid ett besök i Tallinn på 1990-talet hade med sin grupp fått en visning av Lasnamäe som ett exempel på hur illa esterna behandlar ryssarna. Lasnamäe är ett stort förortsområde där man byggde de stora skivhusen under den ryska ockupationen. I Tallinn väntade ungdomar och andra trångbodda på att få en lägenhet där. Men. Så blev det inte. Ryska invandrare kom till stadens sovjet (den församling som bl.a. delade ut lägenheter) och visade upp ett  papper på att de skulle bo i en lägenhet där. Så gick den ena lägenheten efter den andra.
I Moskva ville man ha så många ryska invandrare där som möjligt för att utradera den estniska kulturen.
Några få lägenheter tilldelades "rättroende" ester. Därefter fortgick allt som vanligt i Sovjet-Estland. Inget underhåll interiört eller exterört. Husen förföll men ingen brydde sig om det.
När Estland blev fritt 1991 var det mycket att göra. Infrastrukturen var i ett stort förfall. All infrastruktur. Alla som besökte landet kunde se det. Vissa hus lämnades tillbaka till de tidigare ägarna och blev ofta upprustade och vackra. När det gällde de statliga lägenheterna bestämdes att hyresgästen/hyresgästerna skulle bli ägare.
Eftersom Ants fått tillbaka sitt hus kunde vi se vilken fruktansvärd miljö människor levt i. I den lägenhet han bott fram till flykten bodde nu fyra familjer i varsitt rum. I köket fanns en spis för varje familj. Allt var skitigt. Toaletten under all kritik. En mardröm att bo i. Just i den lägenheten bodde bara estniska familjer, men de hade tappat all lust och glädje. - Som vittne till missären hade vi en svensk Generaldirektör, som blev helt chockad. -
Ingen i Sverige tog upp frågan om esternas liv i Sovjetunionen; i deras eget land som stulits från dem. Ingen! Om en est i Sverige försökte, blev han tystad. Vi har många exempel på ester som vandrat runt till svenska tidningsredaktioner och blivit utkastade.

 

                                                                                                                                                                                     

Under en diskussion i TV med bl.a. Per Ahlmark påstods att de baltiska judarna satt med väskorna packade

för att snabbt rädda sig från landet. Vi berättade det för Anne i Tallinn och hon berättade det för judarnas Grand old lady i Tallinn: Eugenia Gurin-Loov, som förklarade att det var dumheter. Hur och varför kan de hitta på sådant? (Jag påstod i okt 2009 att det var den judiske rabbinen hon pratat med, men Anne har rättat mig.)

För att man ska förstå stämningen ska jag kanske berätta om Annes familj. Hennes mans syster var gift med en ryss. När släkten träffades  på kalas krävde han att alla skulle tala ryska. Om de inte gjorde det hotade han med att anmäla dem till Sibirien eller något lika hemskt. På kalaset! Hur är det att leva så?

Ingen har hotat ryssarna. Ingen ryss har bett om ursäkt. Få svenskar har förstått.

Plötsligt kom jag att tänka på Haapsalu 1993 när vi gick runt och tittade på den sovjetiska missären. Gårdar som luktade skit, halvt raserade hus, gråa människor. Vi säger till varandra: “Tänk när allt detta är reparerat” Då säger en svensk turist bredvid oss “Är det inte synd att allt det pittoreska ska försvinna.”

Sovjetisk ockupation. Missilbasen i närheten av Väike-Maarja

Ingermanländarna bodde i sina hus och skötte sina åkrar. De var vanliga arbetande bönder. Kommunisterna kom även till deras by och tog hand om männen. De fängslades och dödades eller deporterades. Alla gårdar slogs ihop till en kolchos och en politruk blev chef där. En politruk utan några kunskaper varken i jordbruk eller boskapsskötsel. Hur gick det? Jo, det var resultatet av den ommöbleringen som gjorde att de som kom från Ryssland till Estland på 1940-talet inte fick säga ett ord om hur det var på de ryska kolshoserna innan kollektiviseringen var genomförd i Estland. Om de ändå sa något riskerade de dödsstraff. Det gick nämligen helt åt skogen. Det vill säga. Jordbruken hamnade i kaos. Den enda som fick ha några åsikter om skötseln var helt okunnig! Och det gällde inte bara jordbruket. När man eliminerade alla med kunskaper, kunde det inte bli annat än katastrof.

Städarna fick veta att när de skulle skura trägolven skulle de hälla över ett visst antal liter vatten över golven och sedan torka upp. Resultat: Träet ruttnade.

På Ormsö fick arbetarna veta att de skulle plöja ett visst djup ner i jorden innan de sådde. De protesterade men blev ombedda att hålla tyst. Resultat: eftersom jorden var full av småsten hade bönderna på Ormsö aldrig plöjt så djupt. Jorden blev obrukbar.

På sjukhuset i ryska Karelen där Ants moster arbetade deporterades alla läkare och alla sjuksköterskor. Vem som helst, städare eller andra, fick ta över deras jobb. Moster talade perfekt ryska och låtsades att hon var städare. Hon lyckades ta sig till tillbaka till Estland.

En rysk konstnär har flyttat till Estland.

Stress, cynism, hyckleri, politiskt och kulturellt kaos samt stagnation listar Igor Makarevich (49) efter tjugo år i Moskva som konstnär och designer, och de är anledningarna till att han beslutat att lämna stadslivet och flytta till floden Ahja i sydöstra Estland.

Med sina polska rötter verkar flytten vid första anblicken otrolig, eftersom han jobbade i Moskva och nådde stor framgång och berömmelse där. I hans långa CV hittar man på ett antal utmärkelser för reklam och tv-arbeten samt uppdrag för industrin som företagen Samsung, Daewoo, Mercedes, och Reebok.
De bodde i en förmögen förort i Moskva med sin fru Julia och två barn till i våras när de beslutade att  flytta till Estland.

Det radikalt livsavgörande beslutet fattades bara på några månader även om tankarna hade srrat i deras huvuden under en lång tid.

"När barnen föddes, började vi leta efter ett eget hus. Vi bodde visserligen redan i huset i Rublev men det kändes trångt där. Vi etablerade kontakter med affärsmän och politiker, av vilka många tidigare varit kända kommunister. De tjänade bra, men de var aldrig tillfreds. Meningen med deras liv var bara att tjäna mer och mer pengar och det var fruktansvärt cyniskt, "beskriver Makarevich, och tillägger att en de började ta efter den världsbilden.

"Om du går till en galleria i Tartu, då behöver ingen män någon exrtra säkerhet, men rika människor i Moskva måste alltid ha sällskap med livvakter beväpnade med maskingevär. Och bostadshusen är som kyrkor".
Ju mer störda konstnärsfamiljen blev av denna krassa syn på livet, ju mer barnen tog intryck av det desto mer ville de flytta med barnen Mishel (9) och Stefan (6).


Nu går Stefan i förskolan i Võnnu och Mishel går sista året i lågstadiet också i Võnnu. I början kunde de bara några enstaka ord på estniska, men nu talar de språket nästan flytande och kan hjälpa sina föräldrar med översättningar från ryskan.

"Under skolloven började jag pliugga estniska hemma. Mamma och pappa köpte mig en bärbar dator och jag gjorde en ordbok ", säger Mishel och erkänner att hon fortfarande behöver vänja sig vid livet i på orten.

"Jag har inte särskilt goda vänner här, eftersom vi är från Ryssland. Men jag skulle vilja ha det", säger Mishel lite sorgset och hoppas att hon på så sätt ska kunna förbättra språkkunskaperna. Om hon pratade mer med klasskamraterna och om hon fick nya vänner skulle hon lära sig estniska fortare och bättre.

"Det är bra här eftersom det är en så vacker natur, men alla vänner finns i Moskva. Jag skulle vilja ha båda. "


Det faktum att konstnärsfamiljen valde att bosätta sig i Estland var dock ingen tillfällighet. I själva verket var hans mor Julia Tsernjakova från Kallaste vid Peipsis strand och tillbringade sin barndoms somrar där, och Igor var oftast i Lettland på sommarloven.
"Vi har varit förtjusta i båda två, och några år hyrde vi en lägenhet i Kallaste.

Huset i Lääniste by fann de dock på Internet. Huset vid Ahja strand kostade en kvarts miljon. Men trots att det var mycket pengar bestämde de sig för att flytta.

"Det här stället inspirerar oss  Här härskar flugnm och ro och en underbar natur. När man bor i en förort till Moskva kan man visserligen se djur, men här ser man kor, getter och rävar gå utanför fönstret ", säger Makarevich, vars artistnamn är Yigo.
De har upptäckt fel på huset men hoppas att det estniska rättssystemet ska hjälpa dem.
"Detta hus är ett stort experiment. Vi fick löften som inte har hållits.” Han talöar om problemen en kort stund, sedan säger han att de här problemen inte får störa deras liv."Vi har frihet här. Människorna är varma och vänliga. Kanske flyttar vi så småningom någon annan stans, men aldrig till Ryssland ", säger Makarevich bestämt. “Allt beror på att jag kan överleva som konstnär.”

I Moskva var han främst designer, men de senaste åren har han utvecklat en speciell teknik för att göra bilder av fotografier, med databehandling, tryckning, målning och mycket mer. Den tekninken har han använt i ateljén i Lääniste och haft utställningar i Europa. Just nu pågår en utställning i Schweiz.
Som modeller använder Yigo både vänner och kändisar. Nyligen lyckades han sälja en bild för € 5.000, som var från filmen "Amelie" fföreställande den berömda franska skådespelerskan Audrey Tautou.

Hans teknik kan jämföras med Andy Warhol och Mark Kalev Kostab.

Yigo har använt sin speciella teknik till ett hundratal bilder och en av dem har han givit till kommunstyrelsen i Võnnu.

CV
• Född den 1963/05/15.
• 1985:e designexamen från Sverdlovsk (numera Jekaterinburg).
• Arbetade som designeri  tidningarna Life and Art Theatre.
• I Moskva har han utformat stormarknader och gjort TV-reklam och TV-program.
• Gift med Julia, barnen Mishel och Stefan.

 

 

I byarna är det också olika standard på renoveringarna. Den stora förändringen kommer när vi närmar oss Tallinn. Då dyker de stora bostadshusen upp. De stora husen med stora välskötta trädgårdar runt. Och så tätnar de och vi far genom förorter med hög standard. Husen står tätt, men är inte sammanbyggda. Ofta större än vi vanligen ser i Sverige t.o.m.

 

Halvön Viimsi, en förort till Tallinn är en modern stadsdel där de välbärgade bor. Där känns det som i min bardoms Södra Ängby eller Nockeby. Bara stora villor med högstandard.

 

Men intressant var också att de vattenledningsrör som användes under sovjetåren fanns kvar på sina ställen. Tänk er att de byggde ställningar överallt för rör som transporterade varmvatten, gas eller olja. Under den socialistiska tiden skulle alla ha fjärrvärme. Alla skulle ha det likadant. (utom pamparna förstås) 

Tänk er nu en helt vanlig vinter. Varje vinter är det minusgrader kortare eller längre perioder. Vatten fryser. Frågan är: hur ofta hade man varmvatten i städerna? Jag kan inte svara...

 

 

Nu är de flesta rören nedmonterade och esterna har varmvatten på nordeuropeiskt vis. Värmepannor!

Såja nu har jag äntligen kunnat sätta in bilderna från i går och i förrgår.

Jag har läst några atriklar om vår kultur. Ni vet den där som vi inte har, eller rättare sagt som vi inte får prata om. Jag skrev om när till och med svenska flaggan var svartlistad för att några invandrare hade känt sig utestängda när de sett den. Tack och lov kan vi flagga igen! Genom att använda våra kultursymboler kan vi behålla dem.
När det gäller folkdräkten är det fortfarande känsligt.
-Om jag dansar i folkdräkt så uppstår ett avstånd till andra människor, säger Lars Farago, förbundssekreterare i "Riksförbundet för folkmusik och dans" i tidningen Hemslöjd nr 3, 2012. Han fortsätter: -När nationalistiska och främlingsfientliga grupper börjar föra talan för områden som vi älskar, som folkkulturen, då är det vår uppgift att säga att det där håller vi inte med om, konstaterar han och syftar på hur främlingsfientliga opinionsbildare på senare valt att lyfta fram folkkulturen och försökt att ladda den med ett nationalistiskt symbolvärde.

Det man måste göra i ett sådant fall, det är att använda sin folkdräkt! Dansa sina danser och sjunga sina sånger. Ofta och gärna och med glädje. Aldrig ska någon få ta vår kultur ifrån oss. Aldrig ska vi behöva känna oss främmande i vårt eget land. Vi ska använda allt, men vi ska inte utestänga någon! Jag skulle tycka det vore fantastiskt att ha en fest där gästerna är från andra länder också, och alla som vill har sin folkdräkt på sig. Vilken färgglädje! Vilken glädje för alla att få användning för de där svindyra kläderna!

Jag var på en födelsedagsfest i Tallinn för fyra år sedan. Då valde jag att ha min estniska folkdräkt på mig. Ingen annan hade det, utom just jag, som inte är est. Men gissa om alla tyckte att jag var fin!

Var generös med att använda symbolerna, och låt även nya svenskar göra det.

“Det finns ingen specifik svensk kultur! Allt är utländskt från början.” Naturligtvis! Så är det i alla länder. Ingen har väl kvar några symboler från tidernas begynnelse? Vi tar alla intryck av varandra och vi reser! Vi reser och lär oss nya saker som vi tar med oss hem och gör om lite grand så de blir svenska. Jag minns att jag en gång läste att det vi kallar "kinamat" inte är som maten i Kina. Vi har gjort om den så att den passar oss. Det är väl inget konstigt?

I Estland har man ju en annan syn på kulturen. Utan att det för det är mer klandervärt. De har två gånger under drygt hundra år fått lov att hitta tillbaka till sin egen kultur. Första gången i slutet av 1800-talet, då fanns den ändå där aktivt. Den fanns där för att de avstängts från de tyska och ryska kulturerna som var rådande då. Och efter Sovjetunionens fall fick de full frihet att återuppta sina gamla traditioner på nytt som varit förbjudna så länge. Ni måste förstå att de inte ens fick sjunga vilka sånger, visor de ville under ockupationen.
Den gamla kulturen för esten är en källa till glädje och den utövas av nästan alla. Den utesluter bara dem som vänder ryggen åt deras kultur.

Men vi ska inte heller göra som de gjort i det svenska Finland. Vi ska inte överlåta rätten till ett företag att själv bestämma över folkdräkten. De säljer allt material till den finlandssvenska folkdräkten med ensamrätt och bestämmer när och hur den får användas. Då har man också förlorat den kulturen. Naturligtvis ändras preferenserna för hur vi vill ha den och när vi vill ha den.

Jag tycker att det är roligt och vackert att se hur man använder kjoltygerna till annat, som väskor t.ex. Man kan numera t.o.m. köpa idrottsskor med folkdräktsmönster. Då tittar man på dem och ler tillsammans.

Vår kultur betyder mer för oss än vi kanske tror, och vi ska sälja den dyrt! Eller rättare sagt: Vi ska vara rädda om den.
Har jag sagt det förut?

Ni skulle ha sett vilket mottagande medaljörerna från OS fick i Tallinn i dag! Gerd Kanter, diskuskastaren och brottaren Heiki Nabi tog emot hyllningar på Frihetstorget. Det sjöngs gratulaterades och hurrades. Alla är så stolta över dem.
“Om vi, som är ett så litet folk får två medaljer, då kan det jämföras med att Kina får tusen”, som en Tallinnbo sa.
Deras hustrur intervjuades också, och de förklarade att de är lyckliga och stolta, men framför allt är det skönt att ha gubben hemma igen.
Presidenten i idrottskostym gratulerade också och överlämnade present.

 

Folkets jubel!
“Jag beklagar alla gråa hår jag förorsakat”, sa Kanter, och syftade på att det var först i sitt tredje kast han fick iväg diskusen ordentligt, och först i det sista kastet han kom väldigt långt. Då hade han en silvermedalj, men så kom den där himla tysken... Och så blev det en bronsmedalj istället. Men, som sagt, alla är otroligt stolta och glada.

Ni skulle ha sett vilket mottagande medaljörerna från OS fick i Tallinn i dag! Gerd Kanter, diskuskastaren och brottaren Heiki Nabi tog emot hyllningar på Frihetstorget. Det sjöngs gratulaterades och hurrades. Alla är så stolta över dem.
“Om vi, som är ett så litet folk får två medaljer, då kan det jämföras med att Kina får tusen”, som en Tallinnbo sa.
Deras hustrur intervjuades också, och de förklarade att de är lyckliga och stolta, men framför allt är det skönt att ha dem hemma igen.
Presidenten i idrottskostym gratulerade också och överlämnade present.

“Jag beklagar alla gråa hår jag förorsakat”, sa Kanter, och syftade på att det var först i sitt tredje kast han fick iväg diskusen ordentligt, och först i det sista kastet han kom väldigt långt. Då hade han en silvermedalj, men så kom den där himla tysken... Och så blev det en bronsmedalj istället. Men, som sagt, alla är otroligt stolta och glada.

Vad har egentligen hänt de senaste dagarna i Estland? Förutom att sommaren tog slut.

Det ser poitivt ut för Estland när det gäller handeln. Även om det inte går upp så fort som man önskade, så stiger BNP lite hela tiden.

…..
Människor är irriterade på att det tar så lång tid att registrera nya bilar! Transportstyrelsen måste ta på sig ansvaret för det. Det är krångligt på internet och till och med den speciella mottagningsdisken som ska underlätta genom att någon visar hur man ska göra tar flera timmars väntan i kö.

…..
I detta lilla land är det ständigt festival någonstans under sommaren. Under helgen har det varit Tallinns filmdagar. I Viljandimaa har man kunnat se Engelsk teater “Natthäger”/Ööhaigur. Den tar upp problemen när man vill ändra sitt liv helt och hållet, t.ex. när man blir arbetslös.

…..
En räddningsstation, ett båthus,  har renoverats i Viljandi. Den ska nu fungera som museum och visa gamla båtar. Det är kustens äldsta bevarade båthus från 1874, och allt invigdes med folkdans och sång. Ägaren, en privatperson, säger bestämt att detta ska vara för gemensamt bruk. Det får inte stängas av för allmänheten.

…..
Sjöakademin har problem. Det är åtta ministerier inblandade i verksamheten och ingen tar det slutliga ansvaret. De aktiva är nu gamla, och inga ungdomar visar intresse för utbildningen, inga nya utexamineras. Dessutom saknas pengar. En förändring till det positiva vore om det bara blev ett ansvarigt ministerium.

…..
De estniska små öarna är populära turistnål för esterna själva. Hälften av alla besökare är ester. Under sovjettiden var öarna helt avstängda av militären, så esterna vill nu se hur det egentligen ser ut där. Det är definitivt inte som att besöka Kanarieöarna, men exotiskt i alla fall. Under tre månader är det högsäsong, sedan är det totalt tyst och ödsligt på öarna.

…..
Lärarna i Estland har fått problem. De anser att utbildningen är förlegad och ganska sovjetisk fortfarande. Visserligen är ämneskunskaperna goda hos de flesta lärare, men de har ingen utbildning i att ta hand om sociala problem. Jag säger bara: Gör inte som Sverige! Kunskapsinlärningen är fruktansvärt viktig. Jag hörde en svenska säga, att hon trodde att hon gick i skolan för att mamma skulle kunna jobba! Har eleverna inte fått bättre information om varför de går i skolan är det skandal.

…..

 

Och så Birgittafestivalen i Pirita. I den gamla klosterruinen hölls konsert i helgen. Jag skulle velat vara där. Det var sådan stämning och man kände historien i närheten.

 

Birgittaklostret byggdes på 1400-talet på initiativ av några köpmän. Det var under en tid när det byggdes många stora byggnader i Tallinnområdet. 1407 kom två munkar från Vadstenas Birgittakloster för att hjälpa till med råd och annat för att utvidga ordern till Estland. 1417 hade all kalksten levererats och byggandet kunde börja. 15 augusti 1436 var den stora invigningen av Pirita klooster av biskopen Henrik II.

I tvåhundra år verkade man i Pirita, och det blev det största nunneklostret i Gammel-Livland. Man följde helt reglerna för Birgittakloster. Det fick inte bli fler än 85 boende i klostret samtidigt. 60 nunnor och 25 munkar. Munkarna och nunnorna sågs inte under mässorna, och de bodde i avskiljda delar av klostret. De fick bara tala med varandra i speciella rum som kunde kontrolleras.

Huvudaktiviteten för nunnorna var att be, vilket betydde att sjunga. Nunnorna i Pirita kan kallas den första stora damkören i Estland. Sju gånger om dagen sjöng de i den största konserthallen i området.
Pirita kloster förstördes brutalt av ryska armén vid deras invation i januari 1575. Samtidigt förstördes hela området runtomkring också.
Under de sovjetiska ockupationsåren var intresset stort för Piritaklostret. Inte bara för att det påminde om den rika historien i Estland utan också för att en film gjordes där. Filmen påminde dem om den fria tiden och eggade dem till att försöka åter bli fria.
2001 invigdes en nybyggd del som nu tjänar som kloster. Den ursprungliga byggnaden är fortfarande en ruin.

 

 

Här ska ni få en grundlig genomgång om vad som egentligen hände under den s.k. Bronsnatten i Tallinn. Jag har läst en uppsats:

Jag har sagt flera gånger att jag ska berätta om min väninna Õie som levde i Sibirien i många år. Hon talade in ett band särskilt till mig. Men en kopia gav hon till muséet och de gjorde en fantastisk utställning om hennes liv. Nu har jag fått en liten broschyr därifrån och tänkte presentera den. Det blir som ett mycket kort sammandrag av det hon berättade.

Familjen från Rahula bondgård i Väike Maarja och i Sibirien.

Familjen.

Jaan Kuris - en soldat.

Pappan i familjen, Jaan Kuris, föddes i Tõnu-Jaani bondgård, i Äntu-Rastla by i Vao kommun i Virumaa 1886. Han gick i skolan i Äntu, sockenskolan i Väike Maarja och den kommunala skolan i Tapa och examinierades från gymnasiets vetenskapliga linje.

Från 1907 - 1910 deltog han i Tsarens armé.

Fram till första världskrigets utbrott arbetade han som kontorist hos undersökningsdomaren i Tallinn - Paides distrikt. J Kuris mobiliserades 1914. Han tjänstgjorde i Jegerski regementes reservbataljon.

Han gifte sig samma år. Hustrun Olga kom från Järvamaa född i en familj med sex döttrar och en son, Artur Sirk, en av de blivande ledarna för Vapsarna (efterföljare till en fasciströrelse i Estland).
Jaan Kuris deltog i frihetskriget (1918 - 1920), först som fänrik, senare som underlöjtnant. 1920 utnämndes han till löjtnant och 1928 till kapten. Under kriget tjänstgjorde han som officer nära Narva och i  Virumaas, senare i Narva-Jõesuu och i Tallinn i en vaktbattaljon och i tionde infanteribataljonen. 1934 tog han avsked från det militära pga. sin ålder, men huvudskälet var släktskapet med Artur Sirk.

Rahula bondgård.

Under landreformen i republiken Estland 1920 skiljdes Rahula bondgård ut från Triigi säteri. Bland många andra kandidater valdes Jaan Kuris ut som ägare till gården för sitt deltagande i frihetskriget. Kuris fick ägarbeviset 1924. Gården som var på 30,8 ha, köptes med en avbetalningsplan liksom alla mindre gårdar. Bostadshuset var färdigt 1926 och ladugården 1938. Familjen bodde i Tallinn och gården hyrdes av en släkting.

Dottern Õie var alltid på gården under sommarloven. Fadern och modern, som arbetade på postkontoret i Tallinn, kom ut på helgerna och på semestern. En bondflicka var Õies vän och lekkamrat och dessutom hade hon en barnsköterska som såg efter henne.

När fadern avslutat sin tjänst i militären 1936 flyttade familjen till gården.

Ett mindre hus byggdes för hyresgästens familj vid den östra delen av huset. Jaan Kuris familj nyttjade 8,5 hektar mark och hyresgästen Richard Kuris resterande 22,3 hektar.

Deportationen.

Den 14 juni 1941 ägde den första massdeportationen rum i Estland. Vakter och revolvermän anlände tidigt på morgonen och gav människor två timmar att packa. Olga Kuris tog det relativt lugnt med de nödvändiga göromålen. Fadern satt bakom skrivbordet och gjorde upp en lista över saker de lämnade kvar. De fick löfte om att detta skulle säljas och pengarna skulle skickas till dem efteråt, vilket naturligtvis inte skedde. De kvarlämnade sakerna fördes bort från huset. Som tur var var det släktingar som tog hand om en del av dem, och efter att delar av familjen kommit tillbaka från Sibirien kunde sakerna ställas på sina rätta platser igen.

 

Hela familjen togs till järnvägsstationen där de tillsammans med andra knuffades in i boskapsvagnar. Männen skiljdes från sina hustrur och barn och de sågs för sista gången.

Alla saker som mannen tagit hand om gavs till kvinnan, men pengarna han haft med sig fick han behålla. Männen arresterades och sändes till fångläger i Sibirien där de allra flesta dog på grund av det hårda arbetet, svält eller sjukdomar. Jaan Kuris dog i Likinalägret i Sverdlovsk, Sibirien i mars 1944. Familjen underrättades inte. Det enda han kvarlämnade var tre korta brev han skrivit till sin familj.

Olgas och Õies resa till Sibirien varade i en hel månad i överlastade, kvava boskapsvagnar där sjukdomar och döden härjade. Under de sista två dagarna de reste packades de i salt- eller sädesfartyg. Därefter skedde en riktig “slavmarknad” där de deporterade ställdes upp i en rad för att väljas till vart den kolchos de skulle bo i. Först valdes unga flickor och starka mödrar ut (Õie och Olga var bland dem), de sista att väljas ut var de gamla och de små barnen. Den första gruppen togs till de förhållandevis acceptabla platserna, de andra till mycket fattiga områden där de flesta dog snabbt.

Deportationen 1941 var särskilt grym. Det var vakterna som bestämde vad man fick ta med sig. Det hände också att kvinnor som hämtades på sommaren inte fick ta med sig så mycket. De som deprterades 1941 fördes ofta till fattiga impopulära platser där människorna svalt. Först dog de yngsta barnen, sedan föräldrarna som alltid sparat den sista matbiten till sina barn. Efter att deras “vakter” dött togs de äldre överlevande barnen till barnhem och där överlevde de.

Olga och Õie togs till Spornõibyn i Tshainski distrikt i Tomsk. Där bodde redan de deporterade från Barnaul, Ryssland som deporterats under repressionen i Ryssland 1928. Därför var attityden gentemot de nykomna snarare förstående än gästfri.
De placerades i ett litet hus med ett rum (12-15 kvm.) Tre människor bodde redan i huset. Mannen och hustrun sov i sängen och dotterna på spisen. Den andra sängen fick Olga och Õie. Det fanns också ett bord och en stol i huset. Kvinnan gav dem rådet att inte för snabbt sälja det de hade med sig (bl.a. två säckar råg). Den första tiden levde de på att byta varor.
De måste anmäla till kommendanten att de kommit för att bli registrerade.
De arbetade på kolchosen och senare stannade mamman hemma när Õie arbetade.

De hade olika arbetsuppgifter. Tobaksodling, smidesarbeten, byggande etc. Yngre människor beordrades iväg till kolchoser längre bort eller till taigan ännu längre bort för att samla nötter och bygga flottar. Lönen var minimal men på något sätt lyckades ändå människor klara livet. Den mesta tiden arbetade Õie i skogen där hon tack vare stor tur och stor entusiasm blev skogsmästare. Efter det fick hon en bra lön och behövde inte svälta mer. De fick lämna Sibirien 1957.
I början fortsatte förföljelserna hemma. Hon måste köpa tillbaka bostadshuset från kolchosen. De stora skillnaden kom när Estland åter blev fritt. Hela Rahula bondgård återlämnades till Õie Kuris-Zvereva 1994. (Och då fick hon tillbaka pengarna hon betalt för att frköpa sitt hus.)

 

Det här är en riktig kortversion av hennes berättelse. Jag ska försöka komma igång med översättningen.....

Tyvärr kan jag inte få med några bilder. Det är fel på siten just nu.

Gerd Kanter tog alltså bronsmedaljen i duskus. Jag kan lova att nästan hela Estland satt och väntade och väntade på det där jättekastet som måste komma. Det kom! Alla höll andan, men det bara snuddade vid det då längsta kastet. Och sedan kommer den där tysken och gör att helt fantastiskt kast!
Men det gör inget. Herla Estland jublar! Esterna i London som inte satt på Stadion, de var på en pub och väntade in resultatet. Engelsk TV visade inte den här finalen, och inte så många andra länder heller kan man gissa. Pubbesökarna fick slå på estnisk tv i sina mobiler och följa spelet där.
Vilken succé när Kanter kom in på puben tillsammans med sin hustru, pappa och tränare. Fru Liina Kanter sa att hon inte var nervös under tävlingen. Ibland vinner han, ibland inte. Det går som det går, men det här var naturligtvis jätteroligt! Pappa Jaan stod med tårar i ögonen och njöt av den härliga stämningen.
En kväll (vilken?) kl 19.35 ska alla samlas på Rådhusplatsen i Tallinn och hylla medaljörerna och deras tränare.
…..

Popgruppen Pussy Riot satt i sin bur i rättssalen i Moskva. De log och verkade inte direkt nedslagna. Nu sägs det att (efter Putins uttalande om ett lägre straff) gäller det antagligen 3 år, men ingen tror riktigt på det heller. Om de blur dömda kommer de friges efter ett par månader av Putin, tror man.
…..
EU skickar matleveranser till Estland! Det kom som en överraskning. Trots att levnadsstandareden höjts är det en rekordstort livsmedelsmängd som skickas.

 

 

För tredje månaden i rad kör lastbilar runt i Estlsand med mer än 2.500 ton torra varor och 600.000 liter matolja.

 

Det är avsett för de 130 000 estländare som har det svårt: ensamstående mödrar, människor med funktionshinder, sådana som dricker mycket alkohol etc.
…..

I Tallinn diskuterar man hur man ska klara trafiken. Det blir fler och fler bilar och vägarna proppas. Man har öppnat bussfilerna något men nu diskuterar man om även cyklister, motorcyklister, elbilar och bilar med fler än två passagerare ska få åka där. “Då kommer det säljas stora dockor som placeras i baksätet.” sa Ants direkt. Vi får se...

…..
På en teater i Tartu ges nu en pjäs som handlar om att vi egentligen inte behöver männen så mycket. Avla barn och kanske något mer, annars klarar vi oss bra. - Jag måste se den pjäsen!

På filmfestivalen i samma stad kan man se kärleksfilmer. Då behövs männen. (I alla för det mesta)

 

Efter greve Stenbocks död användes byggnaden för olika ändamål. 1891 flyttade domstolen in och stannade där till år 1987. Därefter förföäll huset till 1996 då en restaurering påbörjades för att regeringen och staten kansli skulle flytta in. I Stenbocks hus hölls det första regeringsmötet den åttonde augusti 2000.

Nu öppnas byggnaden för allmänhetet på onsdag den 8 augusti, men ring innan ni ska besöka det, och ta med er pass eller ID-kort.
…..

Räddningsfonden för Europas stater i ekonomisk kris är nu klubbad. Estlands bidrag är 148 000 000 Euro!

…..

 

 

Sångaren Virgo Tulit som sjungit i gruppen Noorkuu har dött i något som antingen är en olycka eller ett mord. Han satt tillsammans med andra  män på en 5 meter hög terass utan räcke i ett hus. De hade druckit rejält och grälade och störde människor i omgivningen. Plötsligt sågs Tulit falla rakt ner i betongen under. Livet gick inte att rädda. G4S hade kommit till platsen en halvtimme innan olyckan för att någon slagit sönder ett fönster, och de larmade polisen. Ett tjugotal personer togs in för förhör.

 

 

Medlemmar i sånggruppen säger att han var en glad kille, som lämnade fru och två barn. De andra i gänget på terassen reagerade inte på att han föll utan fortsatte dricka och prata. Inte förrän polisen kommit brydde de sig om vad som hänt. Fulla människor är oberäkneliga.

.....

I det senaste numret av Axess finns flera intressanta artiklar. T.ex. skriver Tommy Möller en artikel “Pragmatikernas bleka visioner” där han diskuterar vilka maktahavare vi har, och Aristoteles karaktärsdygder: rättrådighet, mod och klokhet. Jag tänker naturligtvis på makthavarna i Sovjetunionen och andra kommunistiska despoter. Ingen av dessa dygder stämmer överens med den bild jag har fått av dem. Jag undrar också hur vi ska kunna säkerställa att de som vi ger vårt förtroende eller själva tar makten verkligen har dessa goda egenskaper, och att de fortsätter på den banan. Allt är ett vågspel. Många “kloka” människor har visat andra sidor, och den som kan prisa grymma diktatorer kan inte vara “klok”. Jag anser att den viktigaste egenskapen man kan ha är respekt för andra människor och deras liv. När en man, som Lenin (och Marx), skriver i bok efter bok att vissa människor, människomassor, ska dödas, då hjälper det inte om han har någon enstaka bra idé. Han ska inte få möjlighet att styra över andra människors liv!

Leo Kramár skriver om Johan Galtung, norrmannen som initierat ämnet Freds- och konfliktforskning i världen och arbetat som professor i det ämnet i många länder. Kramár skriver att Galtung hävdade också naivt att de nationella minoriteterna önskade stanna kvar inom Sovjetsystemet. Det visade sig snart att esterna och alla de andra inte alls ville vara kvar. Sovjetimperiet kollapsade bland annat till följd av inre spänninmgar och är i dag ett minne blott.
Jag har svårt att förstå att en man som specialiserat sig i ämnet hade så dålig insikt i de små ländernas lidanden. Han gjorde fler missbedömningar; dem hittar ni i tidningen.

I artikeln “Där ateismen blev religion” av Nima Sannadaji läser vi Marx-citatet “religion är folkets opium”. och ett annat citat av honom: “Att avskaffa religioner som människors inbillade lycka är att kräva deras verkliga lycka.”
I de socialistiska länderna behöll folken trots alt sin religiösa tro, men i Sovjet blev de officiella kommunistiska riterna efterbildningar av de religiösa. Man skapade en egen religiös tro i form av statligt sanktionerad socialistisk ateism.
Men regimen nöjde sig inte med att förfölja, fängsla och mörda den ledande kyrkans företrädare och konfiskera deras tankegångar. Andra kristna grupper, liksom judar och muslimer utsattes för ännu hårdare förtryck. I slutändan förbjöds närmast organiserad religion, bortsett från en hårt förtryckt ryskortodox kyrka.
Och så några rader om Estland: I Estland verkade partiet exempelvis för att ersätta kyrkliga konfirmationer med s.k. “sommartidsfirande för unga”, vars syfte var att härma tidigare kyrkliga traditioner och ersätta kristna budskap med ateistisk socialism. De lyckades, och i slutet av 1960-talet firades ca 500 konfirmationer och 6 000 sommartidsfiranden.
Vi kan också läsa om hur behandlingen av den döde Lenin är en kopia av hur man helgar helgon.

Naturligtvis var detta ett problem för de människor som inte trodde på den här socialismen. Alternativet var för många endast att smyga med sin religiösa tro.

En intressant tidning, just den som Guillou kallar högerextremistisk. Är alla som inte tänker som Guillou högerextremister, eller ska vi kunna diskutera alla varianter av tankar? Kan vi acceptera att man kan tänka olika, men med en givande diskussion kanske vi kommer varandra närmare i tänkandet. Det kan fungera att man förstår varandra utan att man använder överord.

…..

“En natt på slottet”. Så kallas det evenemang som ägde rum i går på Kiltsi slott. Evenemanget började med en konsert kl 20. Det fanns mycket att göra: vandringar, besöka caféet, sjunga och dansa eller låna böcker från ett "levande" bibliotek.
På natten kunde alla se den Vita Dam som finns i Kiltsi!

Aktuaalne Kaamera i går kväll:

 

Gränsbevakningen i Tallinn har fått en ny båt. De gamla börjar bli för gamla och drar för mycket bränsle, så nu påbörjas en modernisering av deras flotta.

 

 

 

 

 

 

 

  

Ett intressant inslag i nyhetsrapporteringen är att Putin menar att Pussy Riot - punkgruppen som protesterade mot Putin i en rysk-ortodox kyrka i Moskva, och som suttit fängslade i tre månader med ett hot om sju-åriga fängelsestraff -  inte ska straffas så hårt. (Han vill visa sin godhet)

 

Det här påminner mig om en artikel av Anna-Lena Laurén i Axess nr 2/2012. Hon intervjuar författaren Boris Akunin med anledning av protesterna i Moskva mot de ofria politiska valen i landet. Det var innan presidentvalet. Akunin upplevde att det omöjliga blivit möjligt, dvs man vågade protestera mot Putin.

Jag minns när Ave berättade att i Tallinn på 1980-talet märkte man att man kunde börja protestera mot sovjetregimen i och med att man inte togs omhand och bestraffades. Ungefär så som Akunin beskriver det. “Det är en djup euforisk känsla. Plötsligt är det som om svart är svart och vitt är vitt igen. Det är ett historiskt ögonblick för Ryssland och jag vill vara med om det”, säger Akunin.
Det blev en kort tid av lycka. Nu är alla möjligheter stängda igen. Böterna som klubbats av duman på Putins order har medvetet satts så högt, att det aldrig kan bli massdemonstrationer igen. Putin tog till pengavapnet istället för konventionella vapen för att stöpa människors initiativ.

Vladimir Lebedev, en rysk affärsman, avvecklar alla sina affärer i Ryssland och flyttar utomlands. Han känner sig hotad av Putin. Nu finns i alla fall möjligheten att lämna landet för vissa ryssar, under sovjettiden var den möjligheten mycket begränsad.

Det är Vita Damens dagar i Haapsalu nu, och det ges en nyskriven föreställning “Vita damenspelet” i biskopsborgen. Det gäller alltså den bild av en vitklädd kvinna som en gång varje år kan se i borgens ena fönster. Föreställningen kan ni se här: http://www.valgedaam.eu/

 

 

I går missade jag att berätta att det är Kuresaare Havsdagar på Saremaa just nu. Det är tionde gången, och en stor maritim fest.

 

 

Massor med segelbåtar, och så naturligtvis folkdansare i saaremaadräkten.

 

Jag glömmer aldrig midsommardagen 1978 när det inte fanns en enda båt utanför Tallinn utom gränsbevaklningsbåten och det fartyg vi kom med. Öde var ordet.

 

I morgon ska jag berätta om Kiltsidagen som är i dag.

Ösel /Saaremaa är den största ön norr om Rigabukten, Östersjöns i storleksordning andra ö (efter Gotland); 2 710 km2, ca 39 000 invånare (2009). Ösel påminner till sin geologiska uppbyggnad om Öland och Gotland med en mot sydöst sluttande platå av sedimentära bergarter, främst kalksten. Jordbruk och fiske samt en begynnande turism är de viktigaste näringarna. Huvudort är Kuressaare (1952–88 benämnd Kingisepp).
Förhistoria
Bosättning på Ösel etablerades under yngre stenåldern (från ca 4000 f.Kr.). Befolkningen livnärde sig av sälfångst och fiske. Under bronsåldern anlades rösegravar och bronsgjuterier, och vid sidan av fångstnäringarna bedrevs svedjebruk och boskapsskötsel. Periodens viktigaste fornlämning är Asva, landets äldsta befästa boplats, som var i bruk ca 900 f.Kr.–500 e.Kr., dvs. in i mellersta järnåldern. Fynden från Asva karakteriseras av en grov keramik som även påträffats i Mellansverige och Finland. Åkerbruk blev dominerande under äldre järnåldern och järnproduktion en viktig ekonomisk faktor. Järnålderns gravar består av hällkistor i rösen och inom stenramar, s.k. tarandgravar. I den skandinaviska sagalitteraturen omtalas Ösel under namnet Eysýsla.
Historia
Den ur militär och ekonomisk synvinkel strategiskt belägna ön har genom tiderna varit ett mål för Östersjöns stormakter. År 1206 lät den danske kungen Valdemar II anlägga en borg på ön, som dock 1227 erövrades av svärdsriddarorden. Därmed kom Ösel att såsom ett stift och ett vidsträckt gods under biskopen i Riga tillhöra den tyska ordensstaten, tills det 1559 återfördes till Danmark, en förändring som tillförsäkrade den lokala, huvudsakligen tyskbaltiska adeln ett betydande självstyre. I freden i Brömsebro 1645 avträddes Ösel till Sverige och förvandlades till ett grevskap tillhörande Magnus Gabriel De la Gardie.
Under den senare svenska stormaktstiden styrdes Ösel av en av centralmakten utsedd landshövding, men fortfarande med den tyskättade adeln som en väsentlig maktfaktor. Adelns maktposition försvagades inte heller av stora nordiska kriget 1700–21 och den följande freden i Nystad, då Ösel avträddes till Ryssland. Den agrara strukturomvandling som igångsattes genom livegenskapens upphävande i Ryssland 1861 förändrade bara sent och ofullständigt jordägandet på Ösel. Det var först under mellankrigstiden, då ön var en del av ett fritt Estland, som jordreformer kraftigt kom att försvaga den tyskbaltiska maktpositionen. Efter tysk ockupation 1941–44 infogades Ösel efter andra världskrigets slut i Sovjetunionen. Sovjetiseringen innebar dramatiska demografiska förskjutningar; många öbor flydde till Sverige, medan andra deporterades österut. Militariseringen av ön och jordbrukskollektiviseringen gick hand i hand med inflyttningen av en stor rysk folkgrupp.

Detta läser vi i svenska NE. Det låter så känslolöst, men ska väl så vara. Saaremaa är nu en stor turistö.
När vi besökte ön första gången 1991 hade ännu inga turister kommit till ön. Under sovjetockupationen var det en militär ö och det krävdes fortfarande särskilt tillstånd att besöka ön.
Det var storm över östersjön. Det blåste 20 m/sek och vi åkte i vår Volvo från Tallinn. Efter en lång resa passerade vi en lång, lång kö med bilar. Vi kjörde vidare och kom fram till bilköns början och där stod färjan. "Ge mig dina finska pengar!" sa Enno. Han fick min 5-marks sedel och gick fram till en man på färjan, och stoppade sedeln i hans hand. Mannen vinkade genast åt oss att köra på. "Akta er, det är en utländsk bil!” sa han ilsket till de andra bilisterna och vi körde på. Grindarna stängdes och motorn sattes igång. Vi stod packade så, att vi absolut inte kunde öppna någon bildörr och ta oss ur bilen. Fören på färjan reste sig högt upp i luften. vi drog efter andan, men den slog tungt i vattnet igen, och vi var på väg. Det blåste ordentligt hela vägen, men vi kom lyckligt fram. På Saaremaa trodde de att färjeturen skulle ställas in på grund av vinden.
Det var ett riktigt äventyr.

Vi stannade en natt. Det gick inte att komma in i borgen eller resa omkring på ön. Det var fortfarande fullt med ryska militärer på ön. Nästa dag hade vinden lagt sig.

Svenska Dagbladet och Benjamin Katszeff Silberstein igen.

Blodiga arv från svunna tider.

Han skriver om Kina, Kambodja och Nordkorea och att det stora delar av partieliten gått igenom kanske rentav kan antas ha framkallat en form av posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Syndromets möjliga inverkan på politiska skeenden ska inte underskattas. I boken Cambodia’s Curse (som ledarsidan tidigare skrivit om i en kolumn tidigare i år) nämner författaren Joel Brinkley möjligheten att PTSD skulle kunna förklara vissa av de mer auktoritära personlighetsdragen hos Hun Sen, dagens kambodjanske diktator. Han genomlevde, liksom resten av landet, de röda khmerernas terror, och att den inte skulle ha färgat också honom är en omöjlig tanke. Brinkley skriver också om hur spåren från de röda khmerernas terror lever kvar genom PTSD i samhället i stort, och om hur syndromet ärvts ned genom generationerna.
Förutom att vara en mycket intressant historisk exposé väcker Ola Wongs artikel tankar också om detta. Historien lever kvar mitt ibland oss, vare sig vi vill det eller ej.

Detta gäller i allra högsta grad också folken i det gamla Sovjetunionen. Putin är helt färgad av Sovjet och håller på att skapa ett nytt rike som det nyss avvecklade. I de baltiska staterna finns naturligvis också rester kvar av det som människor gått igenom. Och när jag skriver det, då tänker jag på hur de trots allt lyckats skapa nytt. I Estland finns rester från Sovjet och många månniskor lever med PTSD. Särskilt de äldre som har egna minnen av de värsta åren till 1950-talets mitt. Men även de som var vuxna under senare sovjetisk ockupation är direkt påverkade av händelserna. Ändå har de skapat detta nordeuropeiska land så befriat från den kommunistiska kulturen utan att gå till överdrifter. Ett land som vi alla kan känna oss hemma i. De är bara att beundra.

…..

 

Senaste numret av tidningen Axess har som tema “Religionen bortom vetenskapen”, och jag ska börja med en artikel av Mats Wiklund med rubriken “Ryssarna är inte rädda längre”.

Den tyske historikern Karl Schlögel har studerat våldet och terrorn under Stalin, och skrivit boken “Terror och dröm. Moskva år 1937”.

 

 

Stalineran fascinerar inte minst genom att den mänskliga naturens sämsta sidor blottläggs. Terrorn genomsyrade allt: deformerade, tystade och bröt ned. Att säga sanningen, att vara ärlig, var förenat med dödsfara.

Här måste jag redan göra en liten kommentar. Efter att ha läst Arkadi Vaksbergs böcker har jag snarare fått uppfattningen att “sanning” är ett inadekvat ord. Det handlade inte om sanning. Det handlade om att rädda sitt eget liv så länge som möjligt och ta till vilka medel som helst..

Schlögel har läst “Mästaren och Margarita” av Mikhail Bulgakov och tar den som utgångspunkt i sin bok. Han menar att För Bulgakov kan kommunismens människofientlighet bara skildras som en grotesk avvikelse från norm- och veklighetsuppfattning. /../ Nästan alla teman som utgör det gåtfulla med året 1937 finns uttalade: förvirringens hopplöshet, de klara distinktionernas försvinnande, de överfallsliknande och chockartade intrången av obekanta, anonyma makter i vanliga människors liv, rädsla och förtvivlan.
Detta chockartade liv fanns kvar i Sovjet tills Stalin dog. Även de nyockuperade länderna drabbades av nattliga besök. Alla sov oroligt tills de hörde en bil stanna utanför deras bostad, de väntade på att höra på vilken dörr det skulle ringas. Var det inte deras dörr kunde de äntligen sova lungt en natt till.

Han berättar också om kommunismens introduktion i Ryssland:
Ideologiskt var Ryssland, utan arbetarklass, inte redo. Men han (Lenin) såg sin chans och tog den Lenin använde sig av Marx som det passade honom. /../ I stort sett allt som Lenin skriver legitimerar våld och diktatur.
/../ I samma ögonblick som Lenin och bolsjevikerna tog makten såg de sig tvungna att behålla den, inte minst för sin egen överlevnads skull. Det permanenta undantagstillståndet och övertygelsen om nödvändigheten av ett permanent maktinnehav gick hand i hand och upphörde inte förrän med Sovjetunionens kollaps 1991.

Ja, jag är helt övertygad om att det handlade om ett maktövertagande och inget annat när bolsjevikerna tog makten. Det här var dessa herrars möjlighet att få bestämanderätt över hela den ryska befolkningen. Ideologin var en annan fråga.

Vad beträffar utrensningspolitiken var Lenin tydligen först med att använda uttrycket “den slutliga lösningen”. Vad jag vet är detta första gången som ett politiskt ledarskap beslöt att eliminera och straffa en viss del av befolkningen.

Precis det Silberstein skrev i sin förra artilkel i SvD som jag skrev om i går, kan man förundras över varför detta inte är ett så allvarligt brott att människor som är anhängare av den kommiunistiska tron inte misstänkliggörs i vårt land. Att döda bönder och intellektuella är inget brott, men... kallar inte kulturchefen och hennes meningsfränder sig för “intellektuella”? Då skulle det vara helt i Lenins anda att ta livet av dem. Låter det OK?

I debatten om prästen som också var Stasi-agent har Benjamin Katzeff Silberstein skrivit en mycket bra artikel. Han reagerar på samma sak som vi alltid gjort.

Naturligtvis undrar man hur en präst kan ange sina medmänniskor, men ännu allvarligare är frågan hur det kan komma sig att Sverige accepterade kommunismen som ett “rent” parti.

 

 

Inte bara Stasiprästen arbetade för diktaturen.

Nu har den så kallade ”Stasiprästen” erkänt. Igår redogjorde DNför ett expertutlåtande som styrker att den tidigare kyrkoherden i Luleå stift varit elitagent åt den östtyska säkerhetstjänsten. I ljuset av de nya uppgifterna blev det omöjligt för honom att fortsätta neka.
Fallet väcker många funderingar, inte bara om Stasis verksamhet i Sverige utan också om Stasiprästen själv. Det är lätt att undra hur en person i Sverige, med fri tillgång till information om den östtyska diktaturens verklighet, kunde välja fortsätta som dess agent.
Förstod han inte vad som kunde hända med dem han spionerade på? Varför hindrades han inte av sitt samvete?

Svaret ligger kanske delvis i dåtidens politiska anda. Före murens fall var det inte särskilt kontroversiellt att ta ställning för kommunismen och mot den liberala demokratin.
I Sverige fanns till exempel ett östtyskt vänskapsförbund med nära band till regimen. Där var den ledande socialdemokratiske skolpolitikern Stellan Arvidson ordförande under nästan tjugo år från och med 1968.
Idéklimatet var sådant att dåvarande Vänsterpartiet kommunisterna kunde väljas in i riksdagen gång på gång, trots sina goda relationer med Östblockets diktaturer, utan att någon blev förvånad.

Kanske tyckte Stasiprästen att säkerhetstjänstens terror mot befolkningen var ett nödvändigt ont i byggandet av socialismen. Många inom dåtidens svenska vänster resonerade snarlikt i sina ställningstaganden för kommunistiska diktaturer.

Ja just det! Jag minns när jag låg på den hårda träbänken i köket. Jag vet inte hur gammal jag var. Kanske 17 år. Jag lyssnade på valdebatten, och kommunistpartiets Hilding Hagberg gjorde ett uttalande. Och det han sa var helt fel! Och ingen opponerade sig. Det blev ytterligare något  jag la på minnet för att förstå när jag blev äldre. Men jag har inte förstått det nu heller. Hur kunde en kommunist få säga en massa lögner i radion? Alla måste ju veta att det inte var sant! Var socialdemokraterna så beroende av kommunisterna i minoritetsregeringarna, att de inte ville förlora deras stöd?

Och så var det TV-programmet där kommunisten Frank Baude kfml(r) som i en diskussion med en av “O-na” menade att om kommunisterna kom till makten skulle den andre inte få leva. Ni vet: “Några offer krävs det alltid.” Che Guevara var en husgud i många svenska hem. Hur många hade han dödat?

Jan Myrdal gjorde sig känd som de röda khmerernas mest entusiastiska vän i Sverige, och trots att han aldrig tagit avstånd från sina hyllningar släpps han fortfarande in i debattens finrum. Senast förra månaden tyckte Aftonbladet Kultur att Myrdal var tillräckligt rumsren för att publiceras (6/2). Tidningen skulle säkert inte ha gjort samma bedömning om någon som försvarat andra folkmördare än kommunistiska.
Samtidigt som vi fördömer Stasiprästen måste vi minnas att han inte var ensam i att stå nära en diktatur.
Den regim han arbetade för hade vänner inom det politiskt etablerade Sverige. Och de kommunistiska idealen delades av ett sorgligt stort antal svenskar. Det kanske lättade hans samvete.

Alla vet vi att en kulturchef på en svensk dagstidning förordar kommunismen och Lenin. Och hon bara fortsätter sitt arbete.

Jag tror att det är dags nu att våga tala om hur vi i Sverige egentligen tänker oss vår framtid.
Ska vi våga ha en moral. Accepterar vi verkligen att det i vissa fall är helt moraliskt att döda massor av människor men i andra fall kan man inte ens diskutera invandringens storlek.
Ska vi våga ha en kultur, eller rättare: ska vi våga erkänna att vi har en svensk kultur?
Ska vi kunna säga att vi lever i ett bra land, och att vi inte vill gå tillbaka i vårt rättstänkande, att vi anser att människor som begår brott ska straffas.

Jaha, är jag högerextrem nu! Ok det är så lätt att få den stämpeln.

Läs förresten också den “högerextrema” tidningen Axess.