Narva är en mycket speciell stad. Om man säger att Estlands läge är kritiskt och har orsakat mycket lidande för medborgarna, så gäller det i allra högsta grad för Narva. Gränsstaden där Hermannborgen bara ligger ett stenkast från den ryska Ivanborgen. Under Estlands fria år var även staden Ivangorod en del av Estland, men under andra tider var fiendernas borgar vända mot varandra med Narvafloden som skiljelinje.

Några historiska data:

Narvas tillhörighet                Befolkningen i staden
år                                                                               antal
1558 -1617  Polen                      slutet av 1700              3 000     
1617-1721  Sverige                    1779                            2 456
1721-1917  Ryssland                 1782                            2 614
1918.1940  Estland                    1795                            3 100
1940-1941  Sovjet                      1819                            3 500
1941-1944  Tyskland                  1979                          75 909
1945-1991  Sovjet                      1989                          81 221
1991           Estland                    2000                         68 680

 

Gamla Narva

Och så lite arkitekturhistoria:
Staden Narva började växa ordentligt efter att Sverige tagit över. Staden blev en viktig bas för den svenska sjöfarten över Östersjön. Den blev viktig inte bara för handeln utan den hade också stor betydelse för politiken och militären.
När Sverige byggde upp sin stormakt skulle de moderna fästningarna säkra landet, och de innebar också en urbanisering. I Narva bodde tyskar, ryssar, ester och finnar som styrdes av en liten svensk elit. Runt den gamla staden byggdes spridda förorter med små trähus.

De strategiska planerna för att utveckla staden skedde i tre steg. Konkurrerande förslag till en fästning lades av fästningsingenjörerna Georg Schwengell och Johann von Rodenburg 1645.
Schwengells förslag gav utrymme för en stor befolkning, fyra gånger större än den dåvarande. I norr hade staden fått ett rektangulärt gatunät med stora mjuka byggstenar och en enorm marknadsplats. I väster fanns ett diagonalt gatunät och en stor kyrkogård. Omfattande bastioner med fästning borde göra staden ointaglig.
Rodenburgs förslag var i mindre skala. Han lämnade in ett förslag med en enda plan. Han vill också expandera staden i norr med rektangulära gator, men han avstod från ytterligare en ny stadsdel. Han stärkte det militära skyddet med långa fästningar vid den östra sidan av floden och införlivade den ryska fästningen Ivangorod. Dessa planer kom inte heller att genomföras annat än som ansatser. Efter branden 1659 började man planera nytt igen.

 

Rådhusplatsen .
Jacob Stael von Holstein tog fram ett förslag i 1663  där han placerade de tidigare planerade förorterna inom en stadsmur tillsammans med den ursprungliga staden. Ringmuren var ett mer kostnadseffektivt och mer militärt ändamnålsenligt. I den nya staden skulle bara byggas hus av sten
Den slutliga utvecklingsplanen skapades av Erik Dahlberg år 1686, den utvecklades i samråd med regeringen i Stockholm under tiden 1681-1686. Dess utformning är reducerad i jämförelse med den från 1663. Området bara fördubblades. De yttre befästningar förstärktes och anpassades till en förbättrade monteringsteknik, hans förslag innebar att man rev befästningarna i Gamla staden, och fick därmed nya områden som skulle användas till nybyggnation. En stor Neumarkt (Nya Torget) med den prestigefyllda Nya Finska kyrkan enade gammalt och nytt.

Under röda armén intåg i Estland 1944 bombades staden så att inte mycket blev kvar. Först försökte Moskva säga att det var tyskarna som förstört den vackra barockstaden Narva, men till slut blev det helt uppenbart för världen att det var deras egna bombplan som skött förintelsen.

I det nya Estland bebos staden till allra största delen av rysktalande befolkning. Staden utgör ett problem eftersom de boende inte är intresserade av att inlemmas i det estniska landet. De känner sig mer tillhörande Ryssland, men vill naturligtvis ha den högre estniska levnadsstandarden.

Narva är Estlands hösthuvudstad. President Ilves har lagt ner mycket arbete på att hela Estland ska bli sett. Städerna får olika uppgifter. Rakvere t.ex. är Skogshuvudstad 1212.

Jag citerar här direkt från turistsidorna:

Narva, en av de äldsta bosättningarna i Estland, erbjuder unika upplevelser till sina besökare. Narva är en stad med mycket rik historia, en gång även kallats till Östersjöns barockpärla, men som 1944 nästan fullständigt ödelades av det sovjetiska flygvapnet. Narvas särprägel består i dess läge, här lever det gamla och det nya sida vid sida. Många av stadens sevärdheter är ett minne av berömda härskare från främmande makter – danske kungen Valdemar IV, svenske kungen Karl XII och de ryska tsarerna Ivan den förskräcklige och Peter den store. Vid Narvafloden som genom århundraden har betraktats som gränsen mellan den östra och den västra civilisationen står den ståtliga borgen Hermann, öga mot öga med Ivangorod-fästningen på andra sidan av floden. Idag inhyser borgen ett museum.

Narva var alltid i mitten av internationella handeln oberoende av olika slag. Under vikingatider gick där en handelsväg, i gamla krönikor omnämnd som „Vägen från Varjagerna till Grekland”. Senare gick landsvägen från Tallinn genom Narva till Novgorod. År 1345 fick handelsorten Narva stadsrättigheter. Stadens blomstringstid var på 1600-talet, under den svenska tiden, då man byggde upp stadens centrum med sin unika arkitektur. De fantastiska byggnaderna i barockstil gav den dåtida staden sitt ståtliga och stadsliknande utseende. Tyvärr, efter II världskriget blev det bara kvar en del byggnader som minner om den gamla ståten.

Och så en varning:

Vi hade besök i går. Det var riktigt mysigt framför allt på kvällen när det blivit lite svalare. Just nu, klockan är 12, har vi +40 grader på balkongen. Ärligt talat. Det är lite för varmt.

I alla fall satt vi och pratade om allt möjligt, men ganska mycket om Ryssland. Det blir gärna så när man pratar med ester. En av dem berättade astt hon besökt staden som döpts efter Lenin, Uljanovsk. Där hade de ett museum och i museet fanns en toalett. Nu måste ni komma ihåg att ryssar står och gör sina behov. Men i det här fallet hade museet köpt in en Gustavsbergstoalett. Den hade de grävt ner och besökarna stod på “fjölet”, toalettstolskanten och bajsade. Hon stod bara och betraktade det hela förvånat.
Men. Hon sa också att hon hade en bestämd bild av hur ryssar är. Den hade hon fått i Estland. Orena, skrikiga, fulla osv. osv. När hon kom till Moskva för att bo där några år fick hon ändra sig. Där träffade hon en helt annan sorts ryssar. Intelligenta, renliga och lagom försiktiga med alkohol. De drack vodka ungefär som vi dricker kaffe, Fyra gånger om dagen, och ett glas varje gång.

 

- Museet i Uljanovsk öppnades den 2 november 1941. Det är byggt till minne av Lenin. Och fr.o.m. april 1970 har museet en utställning, den enda i landet, som visar Lenins liv och verksamhet med bakgrund av den politiska historien om hans kamrater och motståndare,från slutet av 1800-talet till början av 1900-talet. -

En annan av våra gäster berättade om ett TV-program hon sett, som jag förstår att vi aldrig kommer att få se i Sverige. Det handlade om en man som cyklade ensam jorden runt. När han kom till Ryssland blev han informerad av en tjänsteman att som utländsk, ensam cyklist skulle han aldrig göra rast där det fanns människor. Han skulle aldrig gå in i en affär osv. Han cyklade ändå. En gång var det några karlar på moped som följde efter honom. Vid ett tillfälle blev han tvungen att göra ett uppehåll och de försökte prata med honom. Han låtsades att han inte förstod ryska, och då började de diskutera om de skulle döda honom, eller om de bara skulle råna honom. Han cyklade vidare och de följde efter. “Deras bensin måste ta slut någon gång.” tänkte han och cyklade så fort han orkade. Deras bensin tog slut, moppen stannade och han var fri.
Han kom in i Ryssland västerifrån, och när han kom till förstra byn och alla andra byarn la han märke till att livet var annorlunda i där. Allt som gjorde livet värt att leva var: vodka, en speciell rysk kaka och siolrosfrön som de rensade mellan tänderna och sedan spottade de ut skalet.

I Moskva däremot kände han sig mera som hemma.

Så började vi prata om tider som gått. När Tyskland kallade hem balttyskarna i början av kriget lämnade de alla sina företag. Då besatämde sig Annes pappa för att köpa sig ett apotek. Han valde apoteket i Karksi Nuia. Han betalade en insats och skulle göra en slutbetalning till Tyskland senast 1948. Men ryssarna kom och apoteket förstatligades och allt han hade kvar var bara en skuld. Men det problemet försvann när de “röda” straffade honom för att han sålde medicin, som anställd, till alla, även icke-troende. Han hotades och förföljdes och fick en hjärtinfarkt och dog 1949. Det gick fort att bli av med honom, och de behövde inte ens kosta på honom en tågresa till Sibirien.

Jag har beundrat Estland för hur de klarade finanskrisen genom att solidariskt sänka alla löner. Nu fick jag veta hur det gick till på det statliga området. De fick behålla sin lön på papperet, men en dag i månaden fick de en obetald semesterdag, och på det viset fick de tillbaka samma lön när krisen var över.

Man lär så länge man lever. Det sa redan min mormor.

Det är en underbar dag med mycket sol. I dag ska det badas i badtunnan!

I går kväll bestämde vi oss för att se Kanal 2:s nyhetsprogram “Reporter” istället för Aktuaalne Kaamera; de går samma tid. Det blev mer inhemska nyheter på det sättet.
Först fick vi se hur polisen jagade en motorcykel som körde synnerligen fort. De började med att de skulle få honom att stanna när de såg att baklyktan var trasig. Han stannade inte. De mätte upp en hastighet på 200 km/timmen innan han till slut gav upp. Då kom förklaringen. Han hade inte körkort; han hade inte några papper alls på cykeln. Allt var fel. En reporter frågade polisen om det är vettigt att förfölja motorcyklar på det viset. Risken för olyckor blev ju enorm. Men polisen svarade: “Jagar vi dem inte, åker de lätt ifrån oss allihop. Vi måste statuera exempel.”

Det har blivit förbjudet att röka på vissa ställen, och polisen kan bötfälla missbrukare med 80 Euro. Nu under den första månaden varnar de bara för att människor ska vänja sig.

En diplomat från ryska ambassaden har kört bil helberusad och ramponerat några skyltar. Som tur var blev ingen skadad. Polisen berättar att personalen på ambassaden dricker ofta och ibland kör de bil i det tillståndet. Tre gånger under det senaste året har polisen fått ta hand om berusade ryska diplomater som varit ute och kört bil.

Den est som tar guld i OS får ett statligt premium på 102 258 Euro. Idrottsmannens tränare får hälften så mycket. Det fortsätter alltså med stora belöningar i idrottssammanhang.

I Tallinn Zoo föder de upp leoparder. Årets ungar har just döpts. En heter Frida. Under åren har sammanlagt 40 leoparder från Tallinn Zoo släppts ut i frihet.

De har haft lite svårt att bestämma sig för vad de ska göra med Kiltsi säteri, som är nyrenoverat. Nu har man i alla fall bestämt sig för att ha en nattfest med musik, vandringar och mat. En god början i alla fall.

 

Estland är ett annat land. Här resonerar man så annorlunda än i Sverige. Man har helt enkelt andra erfarenheter och agerar därefter.
I dag hörde vi i radio hur man nu tar emot nya flyktingar och invandrare som söker sig till landet. Man börjar med en utbildning om livet här för att de lättare ska förstå hur allt fungerar och eventuellt skiljer sig från det land de kommer ifrån. Invandrarna ska få utbildning i estnisk kultur och vardagsliv. De ska få göra ett besök i parlamentet och lära sig hur det fungerar i ett demokratiskt land. Och viktigast av allt: de ska lära sig språket. Utan att kunna det estniska språket kan de inte klara sig i Estland. 
I Estland har de erfarenhet av att folk från andra kulturer kommer hit och fortsätter leva i sin gamla kultur. Hur de kräver att esterna ska lära sig deras kultur istället för tvärtom. Hur de inflyttade kräver att esterna ska tala deras språk.

När det gäller ryskan har Estland gjort undantag. Det ges fullkomlig information på ryska i så gott som alla sammahang. Trots det kräver esterna att alla ska tala estniska. 

Något annat man lärde sig av de svåra åren är hur det är att leva i ett samhälle där humanismen är ointressant. Vi har sett hur man nu förändrat infrastrukturen efter människors behov. Det krävs ett cykelintyg när man uppnått tio års ålder. Cyklarna måste vara i gott skick och med säkerhetsdetaljer. I dagarna har man kontyrollerat cyklister och sett att många cyklar på cyklar som inte uppfyller säkerhetskraven. Cyklisten får då två veckor på sig att rätyta till felen. Gör han inte det blir han bötfälld.
Alla barn får cykla på trottoarerna upp till tretton års ålder. Nu ska det kontrolleras att regeln uppfylls. Vuxna har setts cykla på trottoarer och det beivras. I vissa fall kan det dock vara motiverat, men då måste man cykla i lugn takt. Där det ska bli tillåtet att cykla på trottoarerna ska alla hålla samma hastighet som de gående! Det ni!

Apropå cyklar. Minns ni Erika Salumäe som tog guld i cykelsprint 1988 och 1992 i sommarolympiaderna. 1988 tävlade hon för Sovjetunionen och 1992 för Estland. Hon blev också världsmästare 1987 och 1989.
Jag minns när vi kom till Tallinn 1991 och blev visade det fina hus som hon fått i gåva av sovjetstaten som tack för sin prestation. Det var så på den tiden när de flesta hade det dåligt i Sovjetunionen.

 

 

Guld i Seol och det hus Erika Salumäe fått som tack i Tallinn.

Det är helt fruktansvärt vilken kultur som skapades i Sovjet under Lenin och Stalin. Vi måste inse att en så sjuk och "raffinerat lömsk" människa som Stalin kunde komma till makten i världens till ytan största land. Han lyckades infiltrera alla kommunistiska länder i Europa. Alla drabbades av hans sjuka mer eller mindre. I Sverige var det svårare för honom att ge sig på kommunisterna, trots att de var medlemmar i Komintern och betalades av Moskva. Och det var inga små summor de fick. Ingen lyckades stoppa dårskapen. Även han själv dog, kanske var det mord. Men så många år var han vid makten.
Vad är vi människor för ena varelser egentligen? Att vi låter en sådan galning kunna nästla sig i innanför skinnet på oss och få en sådan makt. För esterna var det synnerligen ödesdigert, men för ryssarna innebar det naturligtvis en decimering utan like. Hur kan det hända utan att han blir stoppad? Hur kan han manipulera människor på det viset? Jag läser och förstår men samtidigt förstår jag inte alls. Människor var ena dagen i maktställning och angav andra som blev dömda och arkebuserades, sedan angavs, dömdes och arkebuserades de själva en liten tid senare. Och de accepterade allt! Jag minns att jag såg ett TV-program med Bucharins änka. Bucharin var en stark makt bland Stalins medarbetare men hans hustru var i GULAG. Och det tyckte hon var helt riktigt! Bucharin blev också arkebuserad. Han som så många andra som lovsjungit Stalin och arbetat helt i hans anda var plötsligt trotskist och folkfiende. Helt otroligt.

Vaksberg berättar om ett tillfälle när en förhörsledare och en fånge trevar sig fram i förhöret, de vet inte vad de ska hitta på för förräderi som fången ska erkänna! Helt otroligt! Egendomligt nog måste det trots allt finnas en viss logik i anklagelserna. Om man aklagades för spioneri måste man ha haft kontakt med människor i andra länder till exempel.

Summorna till komminister i andra länder var avsevärda.
Den totala summan som i hemlighet pumpades in i "broderpartiernas" fonder enbart genom Lubjankas kanaler och enbart under 1980-talet belöpte sig til en kvarts miljard dollar. /../ Men de ställde också till skada för ekonomin i de länder dessa firmor agerade: pengarna, som undanhölls beskattning, finanserade mot landet fientliga organisationer, och normala, ömsesidigt fördelaktiga handelsförbindelser underordnades den ena partens politiska intressen.
/../ Bäckarna från det sovjetiska kommunistpartiet till "broderpartiernas" kassor blev till en hel flod, och den totalsumma som under drygt sju årtionden pumpades ut uppgick enligt nutida forskares beräkningar till tiotals miljarder dollar eller kanske mer.

I kommunistiska tidningar betalades enorma summor av Komintern för annonser. Detta gällde t.ex. för bilen Lada, som gav Ny Dag avsevärda summor till sin verksamhet.
Även Svenska Freds fick pengar därifrån.

Även Gorbatjov undertecknade sådana utbetalningar.
...fick den servile Marshais snart en ny godbit från Husses bord: tio miljoner franc. Det var så sent som på Gorbatjovs tid - och denne satte sin signatur under beslutet!

Medan befolkningen i Sovjetunionen svalt och avled skickade kommunisterna ut avsevärda summor till andra länder, betalade otroliga summor till militär och utveckling av kärnvapen samt till rymdprogrammet. Och det fanns människor som trodde att kommunismen handlade om ett bättre liv för människorna.  Ingen mat i affärerna. En infrastruktur i förfall. Hopplöshet och alkoholism. Utan hopp om en bättre framtid.

Sven Linderot

Bland svenskarna nämns Sven Linderot, ledare för det svenska kommunistpartiet 1929-1951.
Hösten 1938 hade Dimitrov utarbetat planer på ett reservcentrum för Komintern i Paris ... Det skulle bestå av Pieck, Gottwald, .. Sven Linderot och andra. ... Dimitrov hade tillställt Stalin projektet, vilket vid behov kunde tjäna som ytterligare "bevis" för att han hade skaffat ett mäktigt "spionnäste".

 

En tanke bara: I går undertecknade president Vladimir Putin den lag som tvingar alla organisationer som får bidrag från utlandet att kalla sig "utländska agenter". T.ex Amnesty. Det betyder att medlemmarna kan fängslas när som helst...

 

Om Sverige haft en sådan lag 1945 och framåt, vilka hade fängslats då?

 

Tallinns borgmästare har fått pengar från Moskva, vad kan man kalla honom?

.....

 

 

Premiärminister Andrus Ansip har börjat sin semester. Han inledde den med att ör fjärde gången cykla sträckan Tartu-Tallinn. Denna gång på en rekordtid under 5 timmar.

 

Fru Evelin Ilves har sprungit med den olympiska elden på dess väg till London. Det var en stor ära för henne, och så söt som hon är, vilken reklam för Estland!

Simitsa by finns ej mer. Första dråpslaget kom med kolchosförordningen då allt raserades. Stalins repressioner förstörde sedan de rester som fanns kvar av byn.
Den estniska skolan förbjöds. Rektorn arresterades och försvann, hans familj deporterades. Många ester förklarades vara “kulaker” och sköts. (Det var straffet för att vara en duglig människa) Ungdomarna mobiliserades till röda armén.
För övrigt skingrades alla människor, många deporterades, endast ett litet fåtal lyckades ta sig hem till Estland

Krig och eld förintade resten av den estniska byn endast ruinerna påminner om de goda åren och de sjuttio gårdarna.

Männskorna misshandlades, våldtogs, skingrades, deporterades och/eller sköts, några få lyckades ta sig hem till Estland, som då var ett fritt land.
Kommunismen var på frammarsch.
1897 fanns totalt 1 002 738 ester enligt folkräkningen. 518 584 bodde i Livlands guvernement, i Estlands guvernement 365 959. I Petersburgs guvernement bodde 64 116 ester av dem i själva staden 12 238.
Större estniska grupper fanns i Pihkva  med 25 485, Novgorod 3 112, Tauria 2 210, Samara 2 029, Tver 1 516 och i Stavropolös g 1279 ester.
Mellan 1920 - 22 lyckades 37 578 fly till Estland.

Jag ska komplettera gårdagen med att säga det självklara: Det är naturligtvis lika fruktansvärt för den som genomlevt kommunismens terror att höra någon tala väl om Lenin eller Stalin, som det är för nazismens offer att höra någon tala väl om Hitler. Och det är ju faktiskt helt förbjudet.
Jag har en god vän från Wales, som blev fruktansvärt frustrerad när jag sa att Hitler hade gjort en del för infrastrukturen. “Säg aldrig något gott om Hitler!” avbröt han mig med stor indignation i rösten. Jag förstår honom, och jag kräver förståelse för kommunismens offer genom att vi ser på utövarnba med klara ögon. Lenin var ingen god människa. (Min vän från Wales hatar också engelsmännen för vad de gjort i Wales.)

 

Efter att ha läst de senaste tre böckerna, skrivna av forskare inom olika områden har jag stärkts i min tro, att det Lenin var ute efter var egentligen inte att göra livet bättre för, i första hand,  ryssarna utan han ville skapa en ny stat, en ny värld, med nya människor. Han visste egentligen ingenting om den ryska bondebefolkningens liv utan var en starkt intellektuell man som saknade en del viktiga egenskaper t.ex. empati. Han ville helt enkelt göra ett världsomfattande experiment. Iscensätta Marxs idéer och bli en stor man i historieböckerna.
Tillsammans med sina vänner hade han en otrolig propagandaapparat som skulle bli ett viktigt verktyg.
Man måste ha klart för sig att den stora massan var outbildad. Kunde inte läsa eller skriva. Därför lade Lenin stor vikt vid filmen, därför var elektrifieringen mycket viktig. Inte för att människor skulle få det bättre utan för att alla skulle se hans propagandafilmer. Det hände ju att de istället för årslön fick se en film. Jag skrev om det i avsnittet om Setumaa) De var vana vid att maktapparaten bestämde allt.
Men det allra viktigaste var ändå bolsjevikernas fullständiga brist på humanism. Människan var oviktig. Medlen var det viktiga. I Ryssland var det visserligen en tradition. Människor hade bara varit viktiga som användbara redskap. Vi vet att i krigstid demonstrerades det totala ointresset för människorna. Ryska soldater offrades i miljoner. Att Sovjet kunde vinna i striderna mot Tyskland berodde dels på att de skickade fram nya soldater hela tiden, dels på att de fick pengar och enorma mängder utrustning från USA.

 

 

Jag läser just nu Arkadij Vaksbergs bok “Herrar och Lakejer. Ur kominterns hemliga historia”, 1995.
Han hann studera de dokument som varit hemliga under Sovjettiden och sedan blev hemliga igen under Putin.
Under svältåret 1920, Lenins tid, fick folket svälta, men de utländska besökarna i Komintern hade mat hela tiden. Redan då var det skillnad på folk och folk.
En läsare i landsorten skickade mig de häpnadsväckande resultaten av en undersökning han gjort. Från pärm till pärm hade han gått igenom samtliga femtio volymer i Lenins samlade verk. /../antecknat de värsta skällsorden och de mest vulgära och tölpaktiga ställena sopm dessutom vittnar om Lenins exempellösa grymhet och cynism: “borgarsvin”, “avskum”, “as” och “skurkar”, “arkebuseras utan barmhärtighet”, “hängs i stinkande rep” - det är bara några av hans uttryck - och inte ens de kraftigaste.
Kanske är det Lenin som Putin vill efterlikna när han säger att han ska “ hänga NN i ballarna” och andra liknande uttryck. Den kände ryske journalisten Leonid Mletsins bok KGB från 2001 löäser vi om Putins ungdom i Leningrad. Putin tillhörde vad vi i dag skulle kalla skinnskallar och huliganer. redan under skoltiden uppsökte han KGB men blev utslängd med orden: “Man söker sig inte till KGB man blir kallad.” En KGB_officer sa emellertid “Grabben, om du vill hit, skaffa dig en utbildning.” putin utbildade sig så småningom till jurist. Var aktiv inom ungkommunisterna, blev så småningom kallad till KGB, resten är historia. (Skillnaden mot det nazistiska SS var att dit kunde man söka, men endast med en akademisk examen i bagaget.)

Jag måste också flika in dagens artikel i Svd.

Ryssar lyckades inte stoppa lag.
En grupp ryska parlamentariker har besökt Washington för att försöka stoppa en kontroversiell ny lag i USA, The Magnitsky Act, men gruppen fick återvända tomhänta. Allt talar i stället för att den nya lagen godkänns även av representanthuset.
The Magnitsky Act är uppkallad efter ett uppmärksammat fall där advokaten Sergej Magnitskij avslöjade ett av Rysslands största skattesvindlerier. Magnitskij häktades dock själv på falska grunder och dog i häktet efter ett år med vidriga omständigheter och tortyr. Den nya lagen ska göra det möjligt att straffa tjänstemän inblandade i skandalen genom att bland annat neka dem visum och frysa tillgångar i USA.
Den ryska parlamentsgrupp som besökte sina amerikanska kollegor i Washington var dock dåligt förberedd och hade inga svar på de kritiska frågor som ställdes. De hade inte ens läst den rapport som Kremls eget råd för mänskliga rättigheter lämnat och som bland annat beskriver hur Magnitskij misshandlades med åtta vakter närvarande strax innan han dog.
Ledare för den ryska parlamentsgruppen var Vitalij Markin, en affärsman som enligt Forbes är god för en miljard dollar men med ett tvivelaktigt rykte. Han är stoppad från att resa in i Kanada, anklagad för att vara delaktig i organiserad brottslighet. Valet av ledare var alltså inte speciellt lyckat och efter att från början ha mötts med intresse i Washington blev mottagandet alltmer svalt. Många planerade möten ställdes helt enkelt in i slutet av resan när amerikanerna ansåg dessa meningslösa. (mina understrykningar)

Vi lär oss hela tiden. Kulturen är minst sagt annorlunda i Ryssland än i västvärlden. Det finns en sanning, men så finns det en sanning också. Det tänkesättet är kvar från sovjettiden. Vad som egentligen har hänt eller förväntas ska hända är ointressant. Det är vad makten säger som är sanning, som är sanningen. Ni minns mannen som inte ens behöver en klocka. “Jag får veta från Moskva hur mycket klockan är.”

När jag läser Vaksbergs bok, han är emigrerad ryss som hotades till livet av Moskva, får jag en mer detaljerad bild av vad som hände när de europeiska kommunisterna gick med i Komintern och hur de förvandlades från “troende” kommunister till att vara Moskvas nickedockor. Det är chockerande att se hur Moskva tog på sig rätten att döma och arkebusera människor från andra länder för att de inte gjorde som Moskva ville, eller rättare sagt för att Stalin behövde arkebusera människor för att sätta skräck i andra. Man kan se hur paranoian sprider sig i de egna leden. Ingenting av det man rapporterar om andras skuld behöver vara sant. Det viktiga är bara att rädda sitt eget skinn. I de flesta fall lyckades de inte göra det. De som anmälde någon som sedan arkebuserades blev själv ofta arkebuserade av någon dunkel anledning. Kom ihåg nu vad den svenske utrikesministern sa 1945: “Men Sovjet är ju en rättsstat!”

“Va!! Är det allvar? Finns det någon svensk som kan tala väl om Lenin?”
Hanno är inte bara undrande, han är helt oförstående. Han som levt i det sovjetiska riket och sett resultatet av den ryska revolutionen. Han som levt i Lenins egen stad, Leningrad. Han som tenterat om Lenin före universitetskurserna till spritingenjör; det yrke han valde för att det var största chansen att slippa att ständigt lyssna på politiska föreläsningar.. Helst hade han velat bli historieprofessor i Tartu. Där hade man ingen frihet, varje dag måste man ägna tid åt föreläsningar om Lenin. Han vet vad Lenin gjorde. Han vet vad Lenin sa. Han känner till Lenins massmord! "En sådan människa måste vara köpt eller sinnessjuk!"
"Tala väl om Lenin! En sådan människa måste vara köpt eller sinnessjuk."

 

En av de stora svenska tidningarnas kulturchef menar att socialdemokratin i begynnelsen skulle ha valt Lenin istället för Branting. Det skriver hon nu. I dag.

Nu när man kan läsa sanningen i så många böcker. Jag vill uppmana henne att läsa professor Karlssons bok "Terror och Tystnad", ett forskningresultat om terrorn i Sovjet. Då lär hon sig hurdan Lenin verkligen var, osminkat och utan de sedvanliga sovjetiska lögnerna och retuscheringarna. 

Tänk om vi kunde förstå de erfarenheter andra folk gjort och lära oss av dem. Den som känner och umgås med östeuropeer vet att de inhemska kommunisterna, som hade egen vinning av det, accepeterades mer än det fåtal ideologiska kommunisterna som ansågs totalt sinnesjuka och opålitliga. Vad östeuropéer tycker om kommunister i väst är: de köpta har de viss förståeldse för men föraktar dem våldsamt; men de ideologiska borde spärras in allihop. Samtidigt har de svårt att tro att sådana kan finnas. Att försöka övertyga en östeuropé om att en sådan som kulturchefen finns är näst intill omöjligt. De tror att man driver med dem.

 

Det finns ingen enhetlig europeisk kultur. I själva verket skiljer vi oss åt i och inom alla länderna. Mellan öst och väst är det en avgrundsdjup skillnad. De erfarenheter östländerna gjorde kan vi inte riktigt föreställa oss. Dem borde vi ta vara på istället. När en östeuropé säger "det var bättre förr" då menar han att det var bättre när alla hade det lika dåligt. Skillnaden bland männsijkorna uppenbarades när muren föll och förtrycket försvann. Då kunde kreativa människor som inte förstörts av det socialistiska systemet, de kunde utvecklas och få ett bättre liv, medan de som förstenats och helt anpassat sig inte kunde finna sin roll i det nya systemet. Vi har hört det flera gånger i Estland.

Men alla hade det inte lika dåligt. De som hade makt levde med helt andra möjligheter än den vanliga människan. För dem fanns alltid mat att få, det fanns alltid kläder och andra svåråtkomliga varor, och de tog sig rättigheter som de andra inte ens kunde drömma om.

 

 

…..

Det finns fler områden i Estland som har en övervägande rysktalande befolkning. En av våra släktingar har en väninna som är socialarbetare inom fängelsesystemet. Hon har kontakt med dem som lämnar fängelserna i norra Estland. De är till allra största delen rysktalande, och en stor grupp hittar man i Paldiski. Det är ofta unga män utan någon tanke på sin framtid. På kvällarna går de runt i staden, berusade och letar efter “något” att göra. Det hon berättade påminner mycket om vad som händer i vissa områden i Malmö och på andra ställen i Sverige. De utgör en stor riskgrupp i landet. För det första utför de brott. För det andra kan de utnyttjas av andra i speciella syften. De ryska skolorna har haft tjugo år på sig att förändra sin undervisning. De har i de allra flesta fall inte gjort någonting. De flesta av de här människorna vet knappt i vilket land de bor. De har inte förstått någonting av vad det estniska samhället är eller dess kukltur. Det är verkligen inte de estniska myndigheterna som felat, det är delar av den rysktalande befolkningen som inte varit intresserade, och som tror att på något sätt bor de ändå i Sovjetunionen. De förstår inte att de inte längre tillhör "herreklassen". De kanske tror, som vår guide i Narva, att landet är ockuperat av esterna!?

 

De flesta har kommit hit efter 1945 när Moskva ville luckra upp det estniska i landet och skickade in hundratusentals ryssar som flyttade ut och in. Flera hundra tusen stannade, ofta med många barn i varje familj.

 

                                                                                                     

 

Paldiski var marinbas och efter 1968 ett helt avstängt område med taggtråd. Den ursprungliga befolkningen förflyttades. Nio olika arméer opererade i Paldiski och dess omgivning med kärnvapenbestyckade raketer och ubåtar. 16 000 soldater och officerare fanns där. Det sista krigsfartyget lämnade Paldiski i augusti 1994, då andra världskriget äntligen upphörde i Estland.
Kusin Anne har berättat att man undvek att plocka bären i Paldiskiområdet. Ryssarna var inte så noga med hanteringen av uranet.

 

 

På sidan "visit estonia" kan man läsa om varför man ska besöka Paldiski: 

Paldiski is definitely not a stereotype tourist town but if you are interested in Soviet or military history, this is the place for you. It is also appealing to people interested in nature or bird watching. Även chockturism m,en akta väskor och telefoner. 

Vi var på en äkta allmogefest. En liten byfest för byinnevånarna. För femte året i rad firades Avandusedagen. Avanduse är en liten by som numera tillhör Väike Maarja kommun. Därmed är det Väike Maarja Muuseum som har ansvaret för det historiska dokumenterandet. Till den här festen hade muséets chef, Marju Metsmann inbjudits att hålla en liten föreläsning om byns historia, och då hade hon sina vänner med sig: Hanno, Ants och jag var där för att lyssna.

Många intressanta människor har bott i de estniska herrgårdarna. Det var framför allt balttyskar som i många fall engagerades i tsarens olika operationen. Peter den stores tankar med att bygga den nya staden var att den skulle vara västerländsk. Där skulle man knyta an till allt västerländskt och alltså även forskning.

Friedrich Benjamin Lütke föddes 28 juni 1797 och dog den 20 augusti 1882 i Petersburg.
F B Lüke blev tidigt föräldralös. Sjömannen Ivan Sulmenov tog hand om pojken.

1812 började han i marinen som volontär. Han kämpade tappert mot fransmännen på fartyget Danzig. Han tilldelades medalj av den fjärde rangen. Flyttade sedan över till fartyget  "Kamtjatka".
Med "Kamtjatka" gjorde han som 16-åring den första resan jorden runt. Den leddes av V. Golovin. Med på fartyget var också den unge Wrangel.

• Under åren 1821-1824 (24-27 år gammal) genomförde han fyra forskningsresor till Novaja-Zemlja; huvudsakligen för att bestämma öns storlek, bestämma koordinaterna för den större udden och ta reda på längden på Matotshkin Shari (sundet som delar norra och södra Novaja Semlja).
• Den första resan 1821 misslyckades nästan helt och hållet. De kunde inte hitta udden eller rita upp den västra kusten. Mycket is förhindrade det.
• Den andra resan, 1822, var däremot en framgång. På stora delar av Novaja Zemljas västra strand var det möjligt att  identifiera tydliga geografiska punkter och rita en karta.
• Under den likaledes lyckosamma tredje resan undersökte de sundet Matotshkin Shari.
• 1824 försökte de nå den nordligaste udden av Novaja Zemlja men det rådde farliga isförhållanden; de kom inte fram via den östra stranden.
• Efter dessa resor publicerade Lütke samlingen “Fyra resor till Norra Ishavet”.

1826-1829 var han på en världsomspännade resa, han var expeditionsledare på skeppet “Senjavin”. Med var också Paul Krusenstern.
Ett mål var att nå Novo-Arkhangelsk i Alaska. Med hjälp av samma karta fortsatte de mot Asiens östkust, särskilt koryakernas landsbygd, berg och vikar, det mexikanska Anadyrhavet och Oljutka.

• 11 juni 1827 kom de till Novo-Arkhangelsk i riktning mot Kamtjatkasundet och kartlade Aleuterna.
• Under vintern 1827-28 utforskades de tropiska vattnen vid Karoliina.
• Under sommaren 1828 utforskades Tsuktshimaa i Kamtjatka.
• Deltog i utarbetandet av ett forskningsresultat om Berings hav, som gav T A Demidov ett pris (20 000 rubler) Priset delades ut 1831-1865.

1840 grundlades det första havsforskningsobservatoriet på Baranovöarna i Stilla Havet.
1845 grundade han det Ryska geografiska sällskapet och var dess ledare 1845-50 och 1857-73.
1849 förvärvade Lütke Avanduse herrgård, byggd 1494, i Estland (i nuvarande Väike Maarja kommun) där han sedan tillbringade somrarna.

 

 Vabanduse herrgård på vintern.

1850-53 var han militär general i Tallinn.
1853-56 chef för hamnen i Kronstadt.
1882 dog han i Petersburg.

15 objekt i Norra Ishavet bär hans namn: en ö, vik, udde, berg, nor, sandbank och en bäck.
I närheten av Avanduse ligger byn Roela dit hans vänner Baer och Wrangel flyttade. De engagerade sig i jordbrúkets skötsel, förändrade de urgamla traditionerna med växelbruket och ökade perioderna med träda. De engagerade sig också i utbildning om material och verktyg.

1972 (på Lütkes 175-årsdag) invigdes en minnestavla i Avanduses huvudbyggnad över F.B.Lütke.

Det är historien om en av världsomseglarna med anknytning till Estland. Krusenstern har jag berättat om tidigare.

Marju berättade också om kolchoserna i området. Allt övertogs 1949 av kolchoserna. Ingen privat bostad fanns. Det gick som överallt, produktionen sjönk. Enda undantaget inträffade när en man kom till Simunakolchosen för att fortsätta sina forskningar om grisuppfödning. Därför ombildades kolchosen till sovchos. Andra regler gällde då, och resultaten förbättrades. 1991 påbörjades återlämningarna av det som stulits av befolkningen och livet blev enklare.

Därefter kom underhållningen.

                  

(Vår kamera hade fått problem.) Här ser ni först tältet där vi satt, tältet där flickorna sjöng och bilden på den man som upplät sin tomt till festen.

Vi satt i ett tält tillsammans med andra bybor eftersom det regnande litegrand. En bit ifrån oss vid en buske och på några träpallar satt några män med några flaskor framför sig. På andra sidan stod andra och pratade. De som inte var så intresserade av historien eller uppträdandet.

Först var det några flickor i 10-årsålderna som sjöng några visor, sedan kom 12 kvinnor i folkdräkt och dansade. Vi kunde se att de inte hade tränat så väldigt mycket, men alltihop var så äkta, så lokalt. Jag njöt.

Inget av det jag läst om Lenin och Stalin förklarar varför de blev revolutionärer. Kanke var det bara så enkelt att “det låg i luften”. Båda kom i kontakt med revolutionära grupper i ungdomen. Men hur blev det så inhumant? Varför var mördandet så självklart?
Så tar jag fram boken "Införlivanden. Om den utvecklande dialogens betingelser" av Clarence Crafoord. Och där står det! Han tar det som en förklaring bara när det gäller Hitler och nazismen. Varför? Detta gäller i ännu högre grad kommunismen och Sovjetunionen.
Mobbningssituationer och stora grupper med en smittande paranoia kan dock öka risken för våld och övergrepp, men också i dessa sammanhang klarar de som har en stabil identitet att stå emot paranoian bättre än andra. /.../ Paranoian är smittsam och leder till att annars normala människor kan begå grymheter och bestiala mord,...
Naturligtvis är det så! Stalin var klart paranoid. Han hade all makt. Han älskade att utnyttja den. Han hade ingen känsla för människor och människors värde.
Naturligtvis smittade det. Naturlgtvis upplöstes vanligt rättstänkande och humanism. Därför blev så många människor smittade.

 

Så lätt är det. Någon kommer med en ny -ism. Den får genomslag hos några akademiker och intellektuella som ser sina möjligheter och driver tankarna vidare. Så försvinner allt det goda man hittills har uppnått, och människors trygghet försvinner. Detta sker inom ett fullständigt avskärmat område. Utanför gränsen tror folk att det är jättefint därinne och arbetar för att -ismen ska införas i alla länder. Mycket skickligt propagandaarbete.

 

Vad är det som skapar våra åsikter, vår kultur.

1. Dagis. Under 68-rörelsens tid i Sverige hette det "Vi måste börja med barnen." Alltså blev intresset för att arbeta på dagis stort hos dessa "troende". Där valde man ut litteratur och kunskaper som passade läran. Jag har berättat om hur man slutade läsa sagoböckerna av Elsa Beskow för att barn inte vet vad "ämbar" är. Ganska tunn ursäkt anser jag. Berätta för barnen vad det betyder, så vet de sedan. Är det inte så alla barn lär sig nya saker?

 

 

 

2. Skolan ändrades efter de nya åsikterna. Det gällde att välja i vår historia och litteratur så det passade läran.

Var det därför man ändrade skrivstilen så att barnen inte skulle kunna läsa vad äldre människor skrivit? I kommunismen var det viktigt att historien började vid revolutionen. Läs artikeln om den svenska DDR-skolan: http://www.skolvarlden.se/artikla... #utbildningshistoria

3. Tidningar, radio och television. Man har konstaterat att många, många av våra journalister har den "rätta läran". Jag undrar om ni minns när t.o.m. chefredaktören för SvD var vänstersympasitör.

4. I dagens styrelser, verk och departement hittar vi många av 68:orna.

5.  Nu gäller det också internet. 

 

Vart vill jag komma?

Jag anser att vi måste vara rädda om de framsteg vi gjort i vår syn på människor och på vår miljö, utbildning och rättsväsende. Vi måste slå fast hur vi värderar varandra och livsbetingelserna och därefter göra klart, att vi inte är beredda att göra avkall  på detta. Vi får inte förändra vårt rättstänkande tillbaka till någon annan tid. Vi ska uppfostra våra barn med kärlek och omtanke. Ge dem den tid de behöver och de samtal de behöver. Vi ska inte backa! Vi har haft nog med -ismer, och kulturen nu är inte riktigt frisk eftersom vi inte får diskutera fritt. Det finns så många märkliga spärrar mot fritt tal, att det är fruktansvärt lätt att få en stämpel på sig.

 

Vi ska tänka fritt! Vi ska arbeta mot dunkla krafter. Du ska inte mörda, stjäla eller förhindra andra att leva fritt. Det gäller alla i vårt land boende. Vi ska mötas med positiv nyfikenhet. 

 

 Se även: professor Svante Nordins och andra artiklar i Axess: http://www.axess.se/magasin/default.aspx?journal=73

 

Det handlar om att vi måste vara rädda om de framsteg på humanismens områden vi gjort. Esterna bestals på alla sina framgångar de skapat under åren efter livegenskapens upphörande och framför allt under sina 20 år av frihet när de ockuperades 1940 och hamnade i det paranoida och avhumaniserade samhälle som hette Sovjetunionen.

Stalin:

 

Josef Vissarjonovitj Djugasvili (Stalin) föddes i Gori, Georgien, 1879. Han var den ende proletären av revolutionärerna. Han blev ofta slagen av sin alkoholiserade far, som dog under ett gatuslagsmål när Josef var 11 år.
Den unge Stalin var duktig i skolan och fick ett stipendium till Teologiska seminariet i Tbilisi. Medvedev, Stalins livstecknare, beskriver Stalin som djupt och livslångt präglad av sina tre år vid prästseminariet. Skolan präglades av upplysningsfientlighet, hyckleri och inbördes angiveri.
Stalin relegerades 1899, då han redan var på den revolutionära banan. I Sibirisk exil levde han 1913 - mars 1917. Han var bara utomlands i korta perioder. Han förstod inte deras internationalistiska orientering.
Han var inte intellektuell, han var ingen stor talare; han hade en praktisk talang, organisationsförmåga och en enorm arbetskapacitet. Han var också bankrånare i sin ungdom. Ett praktiskt sätt att skaffa pengar till partiet.
Han skrev några böcker, bl.a. Kratkij kurs (Kortfattad kurs) där han sätter sig själv i centrum för historien och jämför sig med Ivan de förskräcklige och Peter den Store.
Han blev en av Lenins trognaste medarbetare. Hans första uppdrag var som folkkommissarie för nationalitetsfrågor i den första regeringen. Efter Lenins död och med en skicklig utmanövrering av rivaler blev han generalsekreterare 1922. Han samlade all makt i den positionen. Han valde in personer som han ville ha, och som på så sätt blev beroende av honom; han valde bort Lenins män och dem han skulle vara “tack” skyldig. Hela folket älskade honom trots den fruktansvärda terror han utövade. Helt otroligt. Kusin Anne sa dock 1991, att när de kallades ut på torget i mars 1953 i Tallinn för att gråta över Stalins död och alla grät: “Det var väl ingen som kunde tro att det var på allvar!?”
När inföll Stalins verkliga storhetstid? Vid andra världskrigets slutskede. När han “befriade världen" från Hitlers armé till oerhört lidande för den egna befolkningen av inkompetenta generaler (de som kunde jobbet hade ju likviderats), med oerhört många dödade och stora materiella förluster. Då var han en segrare.

Hur utvecklades denne sadistiske man efter misshandel i barndomen och sedan en så hög maktposition med makt över alla liv i Sovjetunionen. Han led av brist på självförtroende, avundsjuka och - sedan kurvan slutat att peka uppåt - led han även av sjuklig misstänksamhet och sadism.

 

Tänk er nu Krim i februari 1945. Världens tre mäktigaste män träffas. Roosevelt, svårt sjuk; ska snart dö. Churchill, ständigt berusad. Stalin, svåra personliga störningar - eller vad ska man kalla det.- I själva verket var ingen av dem frisk, men de skulle fatta avgörande beslut om världen.

Stalin och historien är ett kapitel för sig.
Människor hade inget egentligt värde. Det började för länge sedan. Den vanliga människan var bara en slav. Inte ens som arbetare eller soldat hade hon något värde. Hon var utbytbar. Det började med några folkgrupper som helt skulle förintas. Det var de nordkaukasiska, balkariska, ingusjetiska, kalmuchiska, karatjajiska, tjetjenska folken samt krimtatarerna, volgatyskarna ocvh mescheterna. De anklagades för samröre med nazisterna under kriget och tvångsförvisades till Centralasien och Sibirien i institutionaliseade terroroperationer, där många dog.
1 209 430 sovjettyskar deporterades under kriget. Sammanlagt mer än 3 000 000 människor deprterades till nya, för dem främmande platser. Några av dem hade säkert gjort sig skyldiga till något brott, men det stora flertalet var helt oskyldiga, helt vanliga människor.
En av de ingusjier som överlevde transporten österut beskriver senare infernot:

I överfyllda boskapsvagnar, utan ljus eller vatten, transporterades vi nästan en månad till vår okända destination. /.../ Tyfusen härjade. Ingen medicin fanns att tillgå. /.../ Under korta stopp på isolerade, obebodda stationer begravde vi våra döda nära tåget, i snö som var svart av sot från loket (det var förbjudet med hot om dödsstraff, att gå mer än fem meter från tåget.).

Ännu ett av de vittnesbörd vi fått om de här resorna. Präglade av total avsaknad av mänsklighet.

Tänk er nu att i Ukraina levde människor som lyckades med sina skördar. Området kallades för “Europas kornbod”. Tänk er sedan att när Stalin introducerar tanken på kollektivjordbruk och menade han att alla frivilligt ska skänka sina åkrar och boskap mm till staten. Hur är det rimligt att bönder som lyckats få sina jordar att blomstra, som lever på sina gårdar och vad de ger, hur är det rimligt att de ska lämna ifrån sig allt?

Vad var Ukraina? Vi läser i NE:
Ukraina har stora arealer med mycket bördig mark och fördelaktigt klimat, vilket inneburit att den primära sektorn av tradition har spelat en mycket stor roll i ekonomin. Drygt hälften av landets yta är uppodlad eller användbar för jordbruksändamål. Erosion och giftutsläpp från industrin har dock bidragit till att försämra avkastningen på många håll. Under merparten av 1900-talet torde emellertid jordbrukets organisation ha varit den huvudsakliga orsaken till den ofta låga produktiviteten i såväl åkerbruk som animalieproduktion. Vid Sovjetunionens sammanbrott hade kooperativjordbruken 70 % och de statsägda jordbruken 22 % av den odlade arealen. Återstoden bestod av små privata jordlotter. I dag är privat, familjebaserat jordbruk åter tillåtet men har stött på svårigheter av administrativ, teknisk och ekonomisk natur. De gamla upplåtelseformerna dominerar därför fortfarande.

Ja, jordbrukets organisation var orsaken till den sämre produktiviteten. Kolchoserna. Hade man tur, var det en skicklig man som ledde kolchosen, men alldeles för ofta var det inte så. De som verkligen kunde sköta jordbruk benämndes kulaker och förintades. (Redan Marx hade talat om att förinta. Då tänkte han på ett foilk på Balkan.) Inte hade 9 000 000 människor dött av svält i Ukraina under 1930-talet om bönderna fått sköta sig själva. Inte hade de lämnat ifrån sig hela skördar; inte heller nästa års utsäde, om de inte tvingats med våld. Det är Stalins verk. Men även Chrustjovs, han var huvudman i Ukraina då.

Och hur gick det sedan? För dem som överlevt. De saknar pengar och kunskap. De är tillbaka i utvecklingen. Det är så hemskt.
Man måste komma ihåg att alla med särskilda kunskaper, som var utbildade och lyckosamma, alla var “folkets fiender”, och hade förintats. Vad finns kvar? Naturligtvis föds det människor med alla möjligheter, men hur lång tid tar det innan de fått inflytande i samhället?

 

 

 

.....

Jag måste berätta att just nu går en serie på etv som skämtar om ockupationsåren. Den driver med allt och alla. Hur jobbigt det än var då, kan de vrida till det så alla skrattar. Den är bra!!

De talar estniska och ryska. Här är adressen till gårdagens program:

http://etv.err.ee/arhiiv.php?id=129221

.....

 

Boken Terror och Tystnad:

För att skapa terror som gräver sig in i nästan 300 miljoner månniskors liv,  krävs det en speciell sorts människa (hoppas jag). Och där är jag inne på mina tankar om vad som format en människa så, att han blivit så sjuk att all vanlig mänsklighet försvunnit ur hans liv. Vilka var de här ledarna, och varför blev de som de blev?

I boken Terror och Tystnad samlar jag uppgifterna om Lenin och Stalin, inte som de idealgestalter de beskrivs i propagandan, utan något som mera stämmer med sanningen, om deras sätt att vara och det de strävade mot.

Först Lenin:
Vladimir Ilitj Uljanov föddes 1870 i staden Simbirsk vid Volga. 1924 bytte staden namn till Uljanovsk. Föräldrahemmet var ortodoxt troende och konservativt sinnad. Fadern var skolinspektör. Han kom så småningom att tillhöra lågadeln, en ärftlig upphöjning.

Ärligt talat får jag inte alls veta varför Lenin valde revolutionen. Men hans bror avrättades 1887 för att han deltagit i en konspiration för att mörda tsar Alexandr III. Den unge Lenin var duktig i skolan och började som student läsa vid universitetet i Kazan. Men. Där kom han i kontakt med de nya tankarna. Han läste Tjernysjevskijs bok “Vad bör göras?”, som handlar om Rachmetov som vill skapa ett nytt samhälle  av frihet och jämlikhet. Lenin deltog sedan själv i studentuppror och eftersom hans bror var avrättad terrorist blev han relegerad för evigt från universitetet. Han tog juristexamen på distans. Samtidigt slukade han Marx böcker och lära. Flyttade 1893 till Petrograd och träffade sin hustru i en revolutionär studiecirkel.
Nu hade det börjat som skulle sluta med terror för invånarna i Ryssland. Han omtalades som “en grälsjuk och obstinat terrorist” av sina meningsfränder i Europa som han besökte under en rundresa. Han blev en målinriktad och hänsynslös revolutionär och en intellektuell, vars samlade skrifter så småningom kom att fylla femtiofem finstilta volymer. Den viktigaste var “ Vad bör göras? Brännande frågor för vår rörelse”. Han vill skapa ett “parti av ett nytt slag”, ett centraliserat och disiplinerat elitparti. Målet var den stora, omstörtande sociala revolutionen, som inte kunde ske utan förtryck och stor blodspillan.
Frågan är om Lenin inte redan var klar över att det var en helt ny nation han ville skapa med en helt ny sorts människa. Författaren poängterar att ledarna för boljsjevikpartiet var en samling unga intellektuella som inte egentligen visste hur den enkla bondebefolkningen levde. (Lenin levde på avkastningen av faderns gods, vilket betyder att han var "kuklak") 

Nu skulle man också kunna göra en intressant jämförelse. I en liten del av det tsarryska riket hade man agerat på ett annat sätt. I Estland hade livegenskapen avskaffats redan 1816. Tre år senare i Livland, men det var en begränsad frihet. Fri att bo var du ville blev du först 1863. Kroppsaga avskaffades 1865. Rätt att ha djur, redskap och övriga inventarier tilläts definitivt 1865. Esten Jaakop köpte en liten 2-hästars gård för 2 400 silverrubel 1883, som han lyckades betala tillbaka på bara fem år.
Ett hopp om att en gång bli helt fria i sitt eget land började sprida sig i landet. Några kloka människor började utbilda folket. Som lantarbetare på godsen hade ingen helhetskunskapen att sköta en egen gård. De hade bara fått order att göra vissa specifika arbeten, men att  sköta en lantgård själv, det är något helt annat. Utbildningar av ester tog sin början. De kunde redan läsa och skriva, vilket förenklade det hela en aning.(En est i 40-årsåldern berättade i en tidning att när han gjorde militärtjänsten i Röda armén för tjugo år sedan, då var hälften av soldaterna analfabeter.)
I Ryssland var de flesta lantarbetare analfabeter. Någon ny utbildning av folket igångsattes inte. Nej, Lenin hade helt andra tankar med sin revolution. Alla människor skulle utbildas till att anamma den kommunistiska tanken. Ingen “folkets fiende” accepterades, och “folkets fiende” var alla medlemmar i “borgerliga” partier, “kontrarevolutionära” officerare och alla som fick sin lön från något annat än det egna arbetet, samt “förflutna människor” sådana, som på olika sätt var förbundna med den gamla regimen (alltså hans själv och hans egna släktingar).
Efter kuppen ordnades ett val, där det socialrevolutionära partiet fick flest röster, därefter kom bolsjevikerna. När de sedan samlades blev det konflikt. Lenin var av den fasta åsikten att det var regeringens åsikt som skulle gälla. Dvs. bolsjevikernas. På andra dagen upplöste Lenin parlamentet och partidiktatur infördes.
Efter sommaren 1918 bedrevs urskillningslös massterror mot alla som uppfattades som fientligt inställda till den nya regimen. Bland de första offren var tsarfamiljen, som dittills levt på ett gods. Tidigare fanns inte några planer att döda dem. Ett “klasskrig” utbröt på landsbygden.

 

Den 11 augusti 1918 skrev Lenin ett brev:
Kamrater! Upproren i de fem kulakdistrikten måste slås ned utan nåd. Hela revolutionens intressen kräver detta, för nu är “det sista avgörande slaget” mot kulakerna på väg överallt. Man måste statuera ett exempel.
1. Häng (häng utan misstag, så att folk ser) inte mindre än etthundra kända kulaker, rika män och blodsugare. )(Just i det här arbetet utmärkte sig Trotskij.)
2. Publicera deras namn.
3. Ta ifrån dem all spannmål.
4. Utse gisslan - i enlighet med gårdagens telegram.
Gör det på så sätt att människor på hundratals versts avstånd ser, darrar, vet, skriker; de stryper och kommer att strypa de blodsugande kulakerna till döds /.../
PS. Finn några genuint brutala människor.

I Estland satsade man på utbildning av folket innan man fick tillfället att befria sig från makthavarna.

I Ryssland satsade man på terror.

Nu övergår jag till boken Terror och tystnad. Sovjetunionens krig mot den egna befolkningen, skriven av Klas-Göran Karlsson, historieprofessor vid Lunds Universitet.

 

Författaren beskriver och genomlyser den sovjetiska terrorn i detalj: forskning, aktörerna, faktorerna, historien, mekanismerna, perspektiven, minnet och det högre syftet. Det är så innehållsrikt att det kan vara svårt att sammanfatta hans bok.

En intressant sak är, att jag har haft den uppfattningen att det egentligen aldrig var någon riktig revolution i Ryssland. Maktövergångarna gick relativt lugnt. Karlsson däremot menar att man kan se på revolution på olika sätt och att det i själva verket var två ryska revolutioner. Den första var Lenins röda revolution med den efterföljande terrorn och den andra var “den stora terrorn” under Stalins tid. Då kan jag hålla med.
Lenins terror har av vissa kallats den “goda” revolutionen. Den var inte god. Lenin har i flera böcker gett uttryck för att man ska ta livet av alla som inte är kommunister. “Det är bättre att döda en oskyldig för mycket, än att låta en skyldig gå fri.” När Lenin dött kontaterar författaren: de exploaterande krafterna hade likviderats. Det rör sig om ganska många människor, ja hundratusentals.

När det började diskuteras om att Forum för Levande Historia även skulle behandla den kommunistiska terrorn, då var det många som protesterade. Vice statsminister Lena Hjelm-Wallén t.ex. menade att skillnaden var stor eftersom “kommunismen till skillnad från nazismen är på utdöende.”  Hon har också sagt att “Förintelsen var ju ett beslut om att människor skulle förintas. /../ Många fler människor har dött av kommunismens framfart... det blev resultatet av deras politik. Det ena får inte skymma det andra”
Politiker skulle inte få uttala sig utan att veta vad de talar om! Det gäller inte minst Lena Hjelm-Wallén.

Till skillnad från en tidigare författare jag skrivit om kallar han inte terrorn för “gamla oförrätter” utan “en traumatisk tid”. Vilket bättre stämmer med min bild av den. Det är en tid som satt spår i alla människor som genomlevt terrorn, och de spåren kommer finnas kvar i flera generationer.

Den enda gången han specifikt nämner Estland är när han talar om hur man undanröjde mellankrigstidens ledande politiska gestalter och grupper i de nyinfogade republikerna. Särskilt i Estland byttes nära nog hela den inhemska ledarkadern ut mot inflyttade grupper. Många, även inhemska kommunister försvann spårlöst. Så hade även skett i Finland och Sverige om Sovjet kommit dit.

Chrusjtjov har inte bara hållit det senare berömda talet där han kritiserade Stalins politik. Chrusjtjov var partichef i Moskva under de blodigaste utrensningsåren, och sa 1937:
“Den som rest sin hand mot Stalin, har rest den mot det allra bästa som mänskligheten äger, för Stalin är hopp, Stalin är strävan. Stalin är en fyrbåk för hela den progressiva mänskligheten.”

Den mycket viktiga frågan ställs: “Hur kunde ett helt samhälle låta sig styras av angiveri, fruktan och godtycke?"
Ett bestämt svar ges inte. Ett möjligt svar är att Lenin lade grunden till en folkliga mentalitet, präglad av auktoritetstro, passivitet och underkastelse.

 

Ett annat: Kanske är det så att Stalin följde de stora tsarernas exempel, Ivan den förskräcklige och Peter den store, som inledde förslavningen av folket. Folket kände igen sig, och såg utvecklingen som naturlig.

Ett inslag i terrorn var att skapa homo sovieticus, den sovjetiska människan. (Ett begrepp som ingen vi talade med i Sverige då hade hört talas om) Detta var inte enbart ett resultat av våldsutövning, utan i lika hög grad av att människor genom utbildning, propaganda, administrativ kontroll och militarisering av samhällslivet förvägrades individuella, från staten och den hegemoniska ideologin skilda identiteter. Kommunismen kräver att vi alla är lika, har samma behov, samma önskningar och rättar oss efter vad makten säger. Vilket samhälle!
De totalitära regimernas drivkraft var hat, deras uttrycksform våld (Pipe).



GULAG var en stor arbetsplats för slavar. Slaveriet återinfördes den 23 juli 1918, då Lenin lät inrätta det första koncentrationslägret för revolutionens fiender.
Karlsson diskuterar siffror. Hur många som mördades, deporterades eller svalt ihjäl. Det rör sig om miljoner och åter miljoner. Antalet varierar beroende på vem som presenterar dem. Om man är på vänster- eller högerkanten. Trots att man är forskare och ska vara neutral! De som trodde på kommunismen vill ju inte att det ska ha varit så fruktansvärt som det verkligen var.
GULAG hade en annan funktion också. Inte bara slavarbetsplats utan också korrektionsfunktion. De motsträviga sattes i läger för att bli “rättroende”, t.ex utrikesministern Molotovs fru, och den s.k. presidentens fru. Medan männen deltog i maktapparaten.

Och när han ger oss ett utdrag ur en reseberättelse från Sovjet 1952:

 

Gori är en vallfartsort. Ett stort, modernt hotell håller just på att uppföras bredvid den historiska födelseplatsen (Stalin). Barndomshemmet är inbyggt i ett skyddande palats: ett litet naket tegelhus, ännu obetydligare och mer patetiskt innanför överbyggnadens mäktiga pelare. Husets ägare upptog själv en del av utrymmet, Stalins far hyrde bara ett enda rum, där familjen levde, och källaren nedanför där han hade sin skomakarverkstad. De fåtaliga, enkla möblerna och husgeråden finns kvar, nu reliker betraktade med vördnad och respekt. Mer än en gammal härdad  bolsjevik står där och stryker något vått ur ögonvrån.

...och det visar sig att det är Svenska Akademiledamoten Artur Lundkvist som skrivit detta i boken "Vallmor i Tashkent". Då. Då tänker jag på att det är väldigt lätt att slå blå dunster i ögonen på den som vill det. Och därför för de blå dunsterna vidare. Det var Artur Lundkvist som sa till den store estniske författaren Jaan Kross att han aldrig skulle få Nobelpriset, eftersom han var emot kommunismen. Inte förrän jag hörde det, förstod jag hur politisk Akademin är.
Det finns så mycket att beskriva och berätta från den här boken. Jag fortsätter i morgon.

Astri Kleppe, som jag berättade om i går skickade med en fil där hon skrivit mycket intressant om Historiens matematik. Nu får ni träna er norska. När man måste, då förstår man norska mycket bra, är min uppfattning. Om det inte är den där svåra dialekten. Texten är så inkännande och fin!

Det är faktiskt också ett rungande svar till författarna till boken Hot, identitet och historiebruk, som talade om att esterna måste glömma de "gamla oförrätterna".


Historiens matematikk

 

I diskusjonen om tidens natur blir det av og til hevdet at tidens asymmetri blant annet gjør seg gjeldende i det faktum at vi ofte engster oss for framtiden, men aldri for fortiden. "Det som er skjedd, er skjedd," sier vi, "det er ikke noe å gjøre med det."
På ett nivå er dette sant: når det gjelder de vanlige, hverdagslige tingene. Men når det gjelder avgjørende, dramatiske og kanskje ødeleggende hendelser, er det ikke like lett å slå seg til ro med at skjedd er skjedd. Det er tvert imot få ting som kan gnage og uroe like mye som fortiden. Det handler om smerter som ikke forsvinner og sår som ikke gror, det handler om mening og sannhet.
"Hva var meningen med dette?" spør vi oss, "hva var det som egentlig skjedde?"
Ikke lenge etter at Berlinmuren ble revet, snakket jeg med en venn fra DDR. Alle rundt ham var sjeleglade, og selv var han selvfølgelig også lettet over at muren var fjernet.
"Men," sa han, "det er en ting som ikke lar meg ifred, og det er at jeg ikke skjønner hva som var meningen med all denne lidelsen. I årevis har de holdt oss fange og til og med drept oss fordi vi ville besøke tante Marie på andre siden av muren. Så er muren plutselig vekk, og tvangen og volden med den. Det er som om de i alle disse årene med kniven på halsen tvang oss til å døpe alle barna våre til Petter; og så, en tirsdag ettermiddag, var det noen som sa: 'men la dem for faen kalle ungene sine hva de vil!' - og så var allting plutselig fritt igjen. Javel, så er vi frie. Men hva handlet det om, alt sammen, og hvorfor i all verden måtte alle disse folka dø?"
Etterpå er bare fortellingene tilbake, overskuelige, lettforståelige sammenfatninger: den galopperende inflasjonen og Versaillesfreden ledet til annen verdenskrig, og etter krigen kom den nye tiden med velferd og demokrati. Med demokratiets sårbarhet i mente - det var tross alt i et demokratisk Tyskland som Hitler kom til makten. Hverken demokratiet eller den folkelige vilje klarte jo å forhindre utviklingen av det nazi-fascistiske Europa med alle dets uhellige allianser; Molotov-Ribbetropp-pakten, paktene mellom aksemaktene Italia, Tyskland og Japan, og med alle de mindre landene som mer eller mindre frivillig gikk inn på aksemaktenes side.
Disse paktene var preget av usikkerhet og upålitelighet – det hadde ikke gått et år etter undertegnelsen av Molotov-Ribbentropp-pakten, før Hitler gikk til angrep på Sovjetunionen. Man kan bare grunne på hvordan dagens Europa ville ha sett ut hvis Hitler ikke hadde gått til angrep, og de to verstingene Sovjetunionen og Nazityskland hadde fortsatt å være i allianse -
Etter Hitlers angrep gikk russerne så å si over til den andre siden, de ble allierte. Dette ifølge ganger-regelen minus ganger minus blir pluss eller: dine fienders fiender er dine venner.
Med fotnoten at dette var en venn som alle fryktet. En venn som skulle holde en stor del av Europa i sitt jerngrep helt til krigens absolutte slutt i 1991. Selv idag, decennier etter Tredje rikets kollaps, henger de ideologiske restene av den gamle gangeroperasjonen igjen, og det er få steder hvor den ideologiske forvirringen er like tydelig som i tilfellet Finland.
"As the Stanford historian Norman Naimark explains in "Stalin's Genocides", the UN's definition of genocide was deliberately narrow: "Acts committed with the intent to destroy, in whole
or in part, a national, ethnical, racial or religious group."
This was because Soviet diplomats had demanded the exclusion of any reference to social, economic, and political groups. Had they left these categories in, prosecution of the USSR for the murder of aristocrats (a social group), kulaks (an economic group), or Trotskyites (a political group) would have been possible."
Anne Applebaum, The New York Review of Books 11/11 2010
Good guys and bad guys
En ettermiddag våren 2008 spaserte jeg i sentrale Jerusalem sammen med min venn Leslie Fuchs. Vi snakket om Holocaustsenteret Yad Vashem som jeg hadde besøkt dagen før, og plutselig sa Leslie: "Det der med Holocaust vedkommer ikke meg så veldig, egentlig."
"Hva mener du med det," stusset jeg.
"Vel, vi er jo finske jøder, så familien min var ikke berørt," svarte Leslie, og så fortalte han om onklene sine som var med og sloss for sitt land i såvel vinterkrigen som i fortsettelseskrigen.
Det var nemlig et av Mannerheims vilkår, at når Finland inngikk i våpenbrorskap med Nazityskland, måtte ikke de finske jødene komme til skade.
I sommernummeret for 2006 av Jewish Quarterly (nummer 202) skriver Rachel Bayvel om dette:
Consider the paradoxes. Finland fought on the German side (although it always refused to call itself an ally and insisted that it was only a co-belligerent). Yet it refused to deport, persecute or even discriminate against its Jewish population. And the country even behaved humanely towards Jewish prisoners of war.
Even stranger, Jewish soldiers fought in the Finnish ranks as equals - thereby, inevitably, helping the Germans achieve some of their war aims. Yet in doing so, I will argue, they also served Jewish interests. This article explains the background to these startling anomalies
(...)
By August 1941 the Finnish troops under the command of Marshal Mannerheim had managed to regain the lost territories and almost reached the pre-Winter War border, securing positions on the shores of Lake Ladoga, on the Karelian Isthmus and on the Svir river. It was here the front stabilized until the summer of 1944 - something which allowed Finnish troops to play a crucial role in the further course of fighting between the Germans and Russians.
Despite the presence of German troops in Finland and the German command and Gestapo in Helsinki, Finland rejected Hitler's demands to introduce anti- Jewish laws. Neither in Finland nor in the occupied parts of the USSR were Jews persecuted. Himmler twice came to Finland and tried in vain to persuade the Finnish authorities to deport the Jewish population. Only in a single case, near the start of the war, did the head of the Finnish police agree to extradite eight Jews without Finnish citizenship, seven of whom were immediately murdered.
(...)
On 6 December (Independence Day) 1944 President Mannerheim visited the
Helsinki synagogue, took part in a commemorative service for the Jewish soldiers who had died in the Winter and Continuation Wars and presented the Jewish community with a medal.
It was because of Mannerheim that Finland remained an independent state, unlike the many East European countries which became satellites of the Soviet Union. Finnish Jews continued to have every opportunity to live as a vibrant community or to emigrate to Israel.
Det var et risikabelt grep av lille Finland å alliere seg med Nazityskland for å forsvare seg mot Sovjet. Et selvforsvarsgrep, som i ettertiden uavlatelig er blitt drøvtygget og analysert. Den stående innvendingen er at det var galt av Finland å gå sammen med tyskerne, for finnene var jo ikke nødt til å handle som de gjorde, de hadde nemlig et valg. Som den svenske journalisten Henrik Arnstad skriver i boken "Skyld":..."Dermed gjenstår to alternativer. Enten fortsatt nøytralitet. Eller Nazi-Tyskland."
Fra svenskt ståsted var dette kanskje en rimelig tankegang, ihvertfall i 1941. I ettertid vet vi imidlertid at 'nøytralitet' med største sannsynlighet var det samme som okkupasjon; finnens valg sto med andre ord mellom å bli okkupert av Sovjetunionen og å prøve å bevare sin frihet. Deres 'skyld' er at de ønsket å forbli et fritt demokrati.
I bakspeilet skulle det virke ganske uproblematisk at et demokratisk, lite land ønsker å forsvare seg mot en invaderende, totalitær stormakt. Men det er forbausende mange historikere og synsere som i likhet med Arnstad mestrer balanseakten å sette spørsmålstegn ved finnenes valg ved å godhetserklære, eller ihvertfall OK-erklære Sovjetunionen. Det store antallet døde under Sovjetregimet utgjør ingen hindring for denne OK-erklæringen; det er som om Sovjets ofre blir vurdert med en annen matematikk, liksom prissatt i en annen valuta, enn andre ofre. Som om matematikken er modifisert i lyset av den historiske nødvendighet. Eller kanskje er det enda enklere, kanskje handler det om basal prosentregning. Som en gammel AKPml-er en gang betrodde meg: "kameratene sier at Stalin var 30 % dårlig og 70% god."
Dette har smak av det klassiske patriarkale skjemaet: vinneren alltid er god, eller ihvertfall mindre ond enn den som tapte. Men det var jo ikke på grunn av verdifellesskap som Sovjetunionen ble alliert med vestmaktene, men takket være at Hitler på tvers av Molotov-Ribbentropp-pakten gikk til angrep. Det er en edruelig tanke at en stor del av de norske kommunistene var tyskvennlige - altså nazistvennlige - fram til det øyeblikk da Hitler gikk til angrep på Sovjetunionen! For i tråd med den historiske matematikkregelen var Sovjets venner også deres venner.
I 1945 var russerne altså blant de seirende, det vil si blant "the good guys", og i den etterfølgende mentale mølja kunne de rasjonalisere angrepene på Finland, okkupasjonen av Baltikum, trusselen og kontrollen av det østeuropeiske blokket.
Ikke nok med det, ved våpenstillstanden med de allierte måtte finnene stille krigsforbrytere for retten. Ifølge de allierte omfattet dette også de som hadde ansvar for at Finland hadde havnet i krig mot Sovjetunionen. Det ble opprettet en kommisjon som utredet Finlands utenrikspolitikk fra 1938 av, og konklusjonen var at den finske riksdagen i stort sett hadde godkjent regjeringens politikk, så det forelå ingen handlinger som kunne bli vurdert som kriminelle.
Kravet om å straffe de ansvarlige sto igjen, med det resultat at medlemmer av regjeringen som hadde sittet ved makten ved begynnelsen av
Fortsettelseskrigen, ble dømt til fengselsstraff. Molotov-Ribbentrop-paktens planer for Sovjetunionen ble altså i det store hele gjennomført, med kun svake protester fra den demokratiske omverden.
Det var det akk så nøytrale Sverige som umiddelbart de jure aksepterte annekteringen av de baltiske stater; og dessuten i 1945 utleverte baltiske flyktninger til Sovjetunionen, i den såkalte Baltutlämningen(10).
Og det var den (sosialdemokratiske) svenske utenriksministeren Sten Andersson som ved et besøk i Estland i 1989 uttalte de bevingede ord "Estland är inte ockuperat". De svenske sosialdemokratene sto fast ved dette standpunktet helt til 1991, og i en tale ved Arbetarrörelsens Fredsforum i maj 1990 uttalte samme Sten Andersson at: "Förändringarna i Östeuropa får aldrig uppfattas som en förödmjukelse eller som ett nederlag för Sovjetunionen."
I motsetning til de baltiske statene klarte Finland tross alt å bevare sin frihet. Landet ble skadet og plyndret, men det forble autonomt, og unngikk decennier av deportasjoner, folkemord, sivilisasjons- og miljø-ødeleggelse. Dette vet vi, for vi har facit i hånden: vi vet hva som skjedde i Baltikum og andre land som ble okkupert av Sovjetunionen.
I ettertid er det blitt bekreftet at finnenes forsvar (av Tienhåra og Tali- Ihantala) sommeren 1944, også betød mye for sikkerheten på andre siden av Østersjøen. I 2004, på 60-årsdagen av våpenhvilen, sa den svenske statsministeren Göran Persson:
vi vet att där Röda armén stod vid krigsslutet, där drogs också järnridån i Europa... Det kom att spela en avgörande roll för Sverige under efterkrigstiden.

För en tid sedan fick jag en kommentar från Astri Kleppe i Norge. Jag skrev ett svarsmail till henne, och hon svarade med att berätta om sitt intresse för Estland. Hon är författare och fysiker. Född i Sverige, men bor nu i Norge.
Hennes intresse för Estland började som mitt. En man. Hon var också på Esto-80 i Stockholm. Hon berättade att hennes estniske man, Tõnis, då sa: "Tänk om jag kunde berätta för dem där hemma att den estniska fanan vajar på den svenske kungens borggård,"Jag fick min första aning om ryssarnas förtryck, om hur infamt och detaljerat det var. Jag kom att tänka på krigsåren hemma i Norge, när tyskarna förbjöd folk att ha röd toppluva (!), och norrmännen spelade Finlandia som ersättning för den förbjudna Ja vi elsker.
Så infam kan en diktatur vara, så djupt in i vardagslivet kan de gå. De bestämmer till och med vad man får ha för mössa på sig!
Hon skriver: Som (halv)norrman visste jag på den tiden inte särskilt mycket om Baltikum. Jag visste att det var ockuperat, men som alla andra blandade jag ihop länderna, och trodde att estniska var ett slaviskt språk...Och inte visste jag vad den sovjetiska ockupationen innebar, i termer av förlorade liv, förnedring och fattigdom och - från svensk sida! - förnekelse. 1981 for vi första gången till Tallinn, det var jag som insisterade på att få träffa min dotters farmor. Det kändes som om jag kommit hem. Vi möttes av en enorm värme, jag fick en omedelbar kontakt med såväl farmor som med de andra släktingarna. Och jag blev oerhört imponerad av den väldiga styrka med vilken esterna mot alla odds fortfor att hävda sin identitet och värdighet.
Så bra hon skriver det. Fast hon är ju författare, lyriker förstås. Precis så var det.

Nu om det underliga anti-Estlandsfenomenet.

Jag tror att det bottnar i ett kategorimissförstånd. Den svenska socialdemokratin har hela tiden flirtat med Sovjet - liksom hela den västliga vänstern har gjort - och gör. Det är fullkomligt sjukt. Som om den kommunistiska totalitära staten vore bättre än nazi-tyskland eller någon fascistisk regim.

 

Jag tror att kommunism-flirten har med kriget att göra. Man förtränger att OM inte Hitler hade attackerat Sovjet, skulle tyskarna och ryssarna fortsatt att vara i pakt med varandra. I och med Hitlers angrepp blev ryssarna plötsligt en av de "allierade"! Sovjet blev gott - och dumma dumma Baltikum som inte satte värde på att bli "annekterat" av Sovjet...

 

Jag är så besatt av raseri över den lättja, den dumhet, den ondska som ligger till grund för den svenska (och norska, danska,...) avogheten mot Estland (m fl. små modiga demokratier - tex Finland!), att jag har satt igång att skriva om det. Inte om Estland, men om idiot-tolkningarna, förenklingarna, svart-vitt-tänkandet.

 

Astris dotter är av släkten Tõnisson. Jaan Tõnisson.var regeringschef två gånger under 1919 och 1920 och utrikesminister 1931-1932, och premiärminister under en kort period 1933. Han vidtog de då impopulära men avgörande åtgärderna som räddade Estlands ekonomi under 1930-talskrisen. Han hade skapat en egen lista vid “valet” i Estland 1940, men istället för att få delta i valet blev han fängslad, åtalad och sedan vet ingen vad som hände; hur han dog. Troligtvis blev han mördad.

 

Jaan T  med son och dotter.

Det är intressant att se hur våra grannländer ser på vår nya solidaritet. Det handlar om att bistå varandra och därmed även de baltiska staterna. Hur ska de nordiska länderna hjälpa Estland vid ett angrepp?
I boken “Till bröders hjälp” skriver Tommi Koivula och Stefan Forss, båda forskare i Helsingfors, om Finlands solidaritetsdeklaration, och jämför den med den svenska.

Först gör slår de fast: Rysslandsfrågan är dessvärre alltjämt olöst. De menar också att Finland kanske ligger i det mest ofördelaktiga hörnet av Europa. Landets geografiska läge, de historiska erfarenheterna och kanske även den utrikespolitiska traditionen är väsentliga faktorer att väga in för att göra den säkerhetspolitik som landet driver begriplig.

Några för Finland avgörande händelser under 1900- och 200-talet:

1. Redan i början av 1930-talet såg Ryssland Finland som en fiende. Det kejserliga Ryssland skulle återförenas. - Minns det kommunistiska försöket till kupp i Tallinn 1927.
2. 1932 nonagressionsavtal med Ryssland.
3. 1935 Säkerhetspolitiken lades om mot Norden.
4. 1939, november. Sovjetunionens anfall mot Finland. Inget västland ställde upp direkt för att hjälpa Finland. “I farans stund kan vi inte lita på någon annan än oss själva.” Men ändå: biståndet från de nordiska broder folken var betydande. Svenska Frivilligkårens insats och numerär var av en dimension som numera knappast är möjligt. Och det var Englands och Frankrikes engagemang som gjorde att Stalin tyckte det var säkrast att gå med på fredsförhandlingar. Och republiken fick en korts tids respit.

 

5. 1941, juni Fortsättningskriget. ...hjälpen från Tyskland hade avgörande betydelse för finska arméns möjligheter att stoppa det sovjetiska storanfallet under de avgörande striderna på Karelska näset. … “Avvärjningssegern 1944 innebar att Finland två gånger på kort tid hade hindrat sovjetväldets utbredning i Norden. … detta är det självständiga Finlands största insats för Europa.” Så sa Stefan Foprrs i oktober 1994 i Kungliga Krigsvetenskapsakademin. Både Carl Bildt och Göran Persson har tackat Finland. De fick inte hjälp från optimalt håll, men Tysklands militär var av avgörande betydelse. (Jag kan inte visa er den finaste bilden jag sett från dern här tiden. Min väninna Dagnys pappa kom hem på en permission från kriget. På bilden sitter han i vagnen bakom hästen med lilla Dagny i knät, och allt ser så idylliskt och bra ut.)
6. 1961, 30 okt. Sovjet spränger “Tsarbomben” på 57 megaton över Novaja Zemlja. Finland får samtidigt en not från Moskva. Kekkonen är just då på statsbesök i USA. Han förstår att han snabbt måste ta sig till Moskva och lämnar hastigt USA. Han tvingades ända till Novosibirsk där de sovjetiska ledarna var. Kekkonen hade visat för stort iontresse för Väst.
7. Kekkonen gjorde utspel för att tillfredsställa Moskva. T.ex. la man fram förslag om en kärnvapenfri zon.
8. 1980, 20-21 aug. Mauno Koivisto och Torbjörn Fälldin m.fl. träffas för att diskutera aktuella utrikes- och säkerhetsfrågor.
9. 1990, 21 sept. Finlands regering förklarade ensidigt att bestämmelserna i fredsförhandlingarna från Paris 1947 som begränsade Finlands suveränitet hade förlorat sin betydelse.
10. 2002. EU-inträde. För Koivisto och Finland var EU-medlemsskapet en rent säkerhetspolitisk fråga.
11. I förhållandet mellan Finland och Sverige: 14 maj 2009. Ett historiskt regeringsmöte som leddes av statsministrarna Reinfeldt och Vanhanen gemensamt.

 

 

12. 2012. 7 juni. President Niinistö förklarar för den ryske generalen Makarov, chef för den ryska armén,  att Finland självständigt beslutar i frågor som gäller landet. Mycket kraftig markering. (Mitt tillägg.)

Finlands solidaritetsförklaring innefattar både de nordiska länderna och Baltikum. För Finland gäller den dock bara länder inom EU. Därmed gäller den inte Norge och Island.  Man poängterar att Sverige skär ner sitt försvar. Nu kan Sverige inte längre spela den trygga roll man gjorde tidigare. Och: hur kan Sverige betona den baltisk-nordiska solidariteten när man beskär sitt försvar så radikalt?

Finlands försvar är uppbyggt på att försvara det egna landet. Här tycker jag att EU skulle ta vara på de speciella kunskaper som Finland och de tidigare sovjetrepublikerna har. Deras erfarneheter skiljer sig så från andra EU-staters.
Sverige skiljer sig från alla andra eftersom vi inte deltagit i krig på 200 år. Det var väl orsaken till att Göran Persson kunde begära av Lettland att de skulle göra upp med sin historia och del i förintelsen innan de dragit andan efter andra världskriget som för deras del tog slut 1991. Förstod verkligen inte Sveriges statsminister vilket trauma letterna levt i under 50 år?

Lissabonfördraget, som gäller biståndet mellan EU:s stater, bygger på att varje stat självt ansvarar för de militära hjälpinsatserna. Inget gemensamt försvar finns. Tolkningen av förpliktelsen synes i avgörande utsrträckning vara beroende av den politiska och militära kontexten och de förhållanden som då råder.  Men: Det är anmärkningsvärt att solidaritetsdeklarationen innebär att det i EU-fördraget nu för första gången konstateras att medlemsländernas resurser kan användas inom unionens territoriella område och inte enbart i krishanteringsuppgifter utanför EU:s gränser.
Inom överskådlig tid kommer EU dock inte att vara någon särskilt handlingskraftig aktör ifall ett militärt angrepp skulle äga rum mot något medlemsland. Däremot kommer den säkerhet som EU kan erbjuda via samarbete myndigheter emellan att förstärkas.

Och så frågan om solidariteten med Baltikum.
De säger att det är Finland och Sverige som kommer i frontlinjen vid ett angrepp på Baltikum. I Stoltenbergrapporten från 2009 talar om en svensk-finsk amfibieenhet som kunde användas i internationella operationer och på längre sikt även i Arktis. Om denna enhet förverkligas kan man seanvändningsmöjligheter för den även i Östersjöområdet.
Men: Vad gäller baltstaternas säkerhet ligger ansvaret entydigt hos Nato. Den ståndpunkten är grundmurad även i Tallinn, Riga och Vilnius. … Förhoppningsvis ska vi inte behöva uppleva att baltstaternas säkerhet flyttas som en het potatis från en aktör till en annan.

Men Finland kommer ändå väga in riskerna för det egna landet vid en aggressionshandling mot Baltikum.

Sedan kommer en intressant mening: Nato betraktar Ryssland som en partner, som i sin tur betraktar i sin nya militärdoktrin från februari 2010 NATO som en fara, ett potentiellt hot. Det har vi verkligen blivit varse i efter Makarovs utspel.

Vad är överenskommelser med Ryssland värda? När har Ryssland verkligen hållit en överenskommelse med stater som finns i deras intressesfär?

Dessutom får vi inte glömma faran med att Ryssland förlorade så mycken prestige vid Sovjetunionens splittring. De har så mycket att bevisa för att räknas som en reell stormakt i dag. Kanske är det just det de försöker med sin hållning i Syrienfrågan.
Varför ska företag i Ryssland ange sig som “utländska agenter” för att de får pengar från utlandet? Förbereder Ryssland en strypning av affärssamarbete länder emellan i landet? Är IKEA en utländsk agent? Vad är det Putin vill med detta? Är det en ny mur mot omvärlden som förbereds?
Många ryska företag arbetar i utlandet. Hur ska vi beteckna dem?

Ingen av oss i Väst önskar väl ett krig! Ändå måste vi alltid se realistiskt på världen och de människor som bebor den. Vissa länder har ett bättre geografiskt läge än andra. Både Finland och Estland har långa gränser mot Ryssland. Båda har varit delar av Tsarriket. Det där med att andra länder har anspråk på ett landområde som bebos av människor som vill vara fria, det är så märkligt. Tidigare var det viktigt för Ryssland att ha hamnar i Finska viken. I den moderna världen där det viktigaste färdmedlet inte är fartyg borde det vara mindre intressant. Ändå vet vi att Makarov hade en karta med sig när han gjorde sitt sensationella uttalande om NATO och Finland-Sverige. En karta där de numera helt fria staterna åter ingick i den Ryska Federationen.

Det här skrev jag redan i går, den 8 juli.
I dag den 9 juli skriver Bo Pellnäs på DN debatt om Sveriges försvar.   

”Moderaterna blundar för det nya hotet från öst”
Det problem som Moderaterna ställer oss inför är att de fortsätter slakten på försvaret, trots en stark och mycket målmedveten rysk upprustning. En exekutionspatrull om tre statssekreterare skall hålla i yxan, styrda av finansdepartementet. De är också tydligt att de har ett mandat som inte tar någon hänsyn till det säkerhetspolitiska läget. Besparingar är ett mål i sig och påverkas inte av verkligheten.
/.../ En optimistisk syn på världen som gynnar starka statsfinanser är förstås inte lätt att överge. Ändå måste seriösa politiker i alla läger inse att nedmonteringen av försvaret inte kan fortsätta. Pengar måste till så att vi åtminstone ordentligt hinner fundera över vårt säkerhetspolitiska läge och behålla en handlingsfrihet att agera enligt de slutsatser vi kommer fram till. De risker Moderaterna nu tar är helt oförsvarliga och utgör ett oansvarigt spel med vår framtid.
För övrigt anser jag att Gotland måste för­svaras.
Och apropå Gotland: Det finns inte längre några förband på ön. Slite hamn ägs numera av Ryssland. De har rustat upp hamnen “för bevakningsbåtar och förråd till gasledningen.” Förråd för vad?  Och de fick göra det! Hur naiv får man vara? 1939 tvingades Estland upplåta mark för ryska baser, som absolut inte skulle störa esterna, de skulle inte ens visa sig ute på gator och torg. Hur gick det? Hur lång tid tog det innan Estland var ett ockuperat land?

Malle Reimann har bott i samma hus i hela sitt liv. Först ägdes det av hennes föräldrar, sen tog kolchosen över. Nu är det hennes. Hon har en stor del av sitt yrkesverksamma liv arbetat i samma hus, herrgårdshuset i Vohnja. Hennes man var agronom, och arbetade också på kolchosen. Vi var hemma hos henne. Huset är renoverat och mycket vackert, men trädgården slår allt! Hennes man planterade nya träd hela tiden, så där finns många sorter som jag aldrig sett förut. Men det första man ser är de stora kvarnstenarna, som är utplacerade till olika nytta.

 

 

En exklusiv gång. Och först när jag såg kvarnstenarna och räfflorna förstod jag hur de fungerar. De bönder som visste när räfflorna slipades om väntade snällt i kön. Mjölet blir bättre när stenarna använts ett tag.

 

 

Några kvarnstenar hade blivit kaffebord. Fru Reimann visade oss.

 

 

En riktig vält till åkern!

 

Nu ska jag berätta för er om den fruktansvärda sanningen.

 

 

Belägringen ogillades inte av Stalin. Leningrad var befolkat av människor som levde "västerländskt". De var utbildade och kulturella. De var inte lika lätta att lura som den outbildade massan. På det mest fruktansvärt grymma sätt blev Stalin av med tusentals intellektuella och andra för honom "oviktiga" personer utan att själv behöva ta livet av dem. Han gjorde till en början ingenting för att avbryta belägringen av Leningrad, han ville vänta tills så många som möjligt avlidit, och sedan gå han ut med propagandan som inte hade ett dugg med sanningen att göra.
De som överlevt belägringen fick absolut inte berätta om vad som hänt därinne. Det var mycket farligt för dem, eftersom deras verklighet inte stämde med Stalins version av händelseförloppet. Istället fick de medalj för tapperhet!
Det är många obehagliga sanningar som kom fram när de ryska arkiven var öppna.
Jag har tidigare nämnt att de som kom till Estland under tiden före tvångskollektiviseringen 1945-1948 fick absolut inte berätta hur man levde i de ryska kolchoserna. Det var belagt med dödsstraff! Stalin ville att alla skulle tro att det var ett paradis som väntade esterna. Först efter det att kolchoserna införts blev alla varse den brutala sanningen, och det berörde inte Stalin, det var för sent att ändra något då.
De första sovjetiska soldaterna som kom till Estland lämnade landet när sovjetiseringen var genomförd. Nya trupper kom istället. Många av de “gamla” trupperna hamnade i Gulag, eftersom de ställde frågan: “Vad menar ni? Vad var det som var sämre i Estland än i Sovjet?”

Det var åter en fin dag med mycket sol när vi gav oss ut på en ny utflykt i omgivningarna. Hanno guidade oss till Neeruti via Kadrina. Neeruti natur skiljer sig från övriga Estlands. Den kallas Kalevipoegs plogfåror. Tänk er att i det platta Estland känna sig som om man åker på en alpväg. Nästan alltså. Men det var en smal väg, och det sluttade brannt vid högra sidan. Vår jätteduktiga chaufför, Ants, klarade svårigheterna utan bekymmer. Som tur var mötte vi ingen buss, sa vi.
Egentligen är det inga alper utan rullstensåsar som bildades för 12 000 år sedan, när isen smälte. Precis som i Sverige.
Vi vek av från den vanliga Kadrinavägen och körde in på den tidigare huvudvägen. Ni vet, en sån där smal, krokig väg där man kunde bli så fruktansvärt åksjuk i bussen när man åkte till landet när man var ett litet barn.

Jag visste verkligen inte att det fortfarande finns så intressanta saker som vi ännu inte har sett i Estland. Vi som har åkt kors och tvärs i flera år!
Utanför kyrkan i Kadrina står en minnessten över de döda i Frihetskriget 1918-1920. Detta var en riktigt stor sten:

 

 

 

 

Nästa bild visar vilka som arbetat för det estniska språket i tidiga år: H Stahl 1600-1657, R Brockmann 1609-1647 och A Knüpfer 1777-1843. Lägg märke till att det var balttyskar som redan på 1600-talet intresserade sig för estniskan. Vakna män!

 

Jag började skriva om varför jag anser att det är intressant att studera Estland. Här kommer nästa punkt.

Identitet via nationalitet.
Mattias Gunnarsson säger i sin uppsats som jag började skriva om den 21 maj:

Den definition av nationalitet/etnicitet som förs fram av Hutchinson och Smith är att följande sex kriterier ska vara åtminstone delvis uppfyllda. Notera att alla är vända mer eller mindre inåt, mot den egna gruppen.

1. ett egennamn vilket syftar på gruppen.
Finns.

2. ett gemensamt (mytiskt) ursprung.
Finns.Både reellt och mytiskt.

3. gemensamma historiska upplevelser, hjältar, händelser, symboler.
Finns. Sagor och sägner från forna tider lever fortfarande.

4. delvis en gemensam kultur, till exempel religion, seder, språk
Finns. Och det är fantastiskt att det är så med tanke på att landet varit ockuperat i så många hundra år.

5. någon form av länk till ett hemland, inte nödvändigtvis kontrollerat av den egna gruppen; hemlandet kan även vara rent mytiskt till sin karaktär
Hemlandet finns helt reellt. Här har de levt i flera tusen år!

6. en känsla av solidaritet och gemenskap med andra medlemmar i gruppen.
Gemenskaphetskänslan gjorde att de stred i frihetskriget och att de blev fria igen 1991.

Med andra ord är nationalitet inget annat än ett ytterst subjektivt konstruerat begrepp, men det bör kanske tilläggas att för att en nationalitet skall erkännas som just en nationalitet måste omvärlden i någon mening erkänna den som sådan också.

“ytterst subjektivt konstruerat begrepp” det låter inte riktigt i mina öron. Jag anser att det är mycket reellt och ger medborgarna ro i sina liv. Många människor tycker om att byta kultur och miljö, men det är så mycket lättare för de flesta när de känner till koder, språk och traditioner. Det är en glädje att göra saker tillsammans när man vet vad som väntar. Har man dessurtom tvingats leva i en främmande kultur i sitt eget land, då tror jag att glädjen är ännu större när man kommer tillbaka till sin egen kultur.

Gunnarsson fortsätter:

Det görs ofta försök att definiera en nation utifrån de övriga kriterierna, till exempel gemensam historia och en kulturell kontinuitet. Till exempel när en fransman pratar om de långmustaschade gallerna eller en svensk om de långskäggiga vikingarna. Problemet är, som Fredrik Svanberg visar i sin avhandling Decolonizing the Viking Age, att vikingarna och deras tid, mer eller mindre har koloniserats av dagens nordbor för att skapa en nationell härkomst; ett mytiskt förflutet med hjältar i svunnen tid. Svanberg menar att det inte är övertygande att hävda att namnet “Suiones” hos Tacitus ska ha samma betydelse som “Svear” 700 år senare. Eller att dessa nödvändigtvis ska ses som kontinuerliga fram till medeltidens Sverige. Snarare är det korrekt att se vikingarna som offer för en sorts orientalism. Ett skickligt val, eftersom vikingarna uppenbarligen inte kan argumentera emot. Mer generellt är nationer skapade av kultur, tradition och historia som redan finns, men som gives en annan innebörd än de från början haft. Ett liknande resonemang kan föras kring ett gemensamt språk. Bauman och May påpekar att skillnaden mellan svenska och norska kan vara betydligt mindre än skillnaden mellan vissa dialekter, samt att olika nationer kan dela språk, som till exempel de engelsktalande länderna. Även övriga av kriterierna i listan ovan kan avskrivas på olika sätt; det är helt enkelt mer eller mindre omöjligt att objektivt definiera gränserna för vad är en nation är. Om man inte pratar om Estland förstås.

 

 

Jag frågade tidigare: Vad händer om Ryssland vill testa Nato och EU, om de ger sig på Narva?

 

Just det exemplet tar Krister Wahlbäck upp i sitt kapitel “Nordisk solidaritet - en problematisk historia" i boken “Till bröders hjälp”. red. Bo Hugemark. 2011. Han menar att det är en möjlig aggressionshandling.  Om det bara är en mindre del av ett EU-land som angrips. Om… det skulle “uppstå” oroligheter i Narva-området, som estnisk polis fick ta till hårda medel att kontrollera, och där det följde en förhandsplanerad rysk snabbockupation av denna del av nordöstra Estland.

 

 

Det är kanske en möjlig händelse, och jag känner oro. Narva är en stad som nästan helt bombades ut av sovjetikt bombflyg under kriget. Länge sas det att det var tyskarna som förstört staden, men det var en lögn. Överlevande ester flyttades av strategiska skäl längre in i landet och in kom ryssar, och plötsligt var nästan hela befolkningen rysktalande.
Sedan är det problemet Edgar Savisaar, Tallinns borgmästare. Han som fick pengar från Moskva för att bygga en rysk-ortodox kyrka i Lasnamäe, (en förort till Tallinn med en befolkning på 116 273 invånare 1.1 2012. 58% av dem är rysktalande och endast 65 % är estniska medborgare.) Det var dessa pengar från Moskva som föranledde president Ilves att säga att en sådan partiledare, som reser till ett annat land för att få pengar till ett kyrkbygge i sin stad aldrig kan bli regeringschef. Dessutom fick han pengar till annat...
Alldeles nyligen var Savisaar i Moskva igen; han är ofta gäst när Enade Ryssland har större möten.
Nåväl, den här gången berättade han bl.a. om just Ilves uttalande. Till saken hör att det anses klart att Bronsnatten i Tallinn 2007, upproret och förstörelsen av stadens centrum, var iscensatt för att Putin ville ha Savisaar till nästa statsminister i Estland. Kan ni tänka er ett stort upplopp i Stockholm. Det största i fredstid. Alla politiker uttalar sina bekymmer över händelserna. Alla, utom stadens borgmästare, som är fullständigt knäpp tyst. Han har i sitt parti samlat flertalet av landets ryssar.


Boken tar alltså upp problemen med den svenska solidaritetsförklaringen:
… som omfattar EU-medlemmar samt Norge och Island. /.../ Sverige kommer inte förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör därför såväl ge som ta emot militärt stöd.

Presentationen från Kungliga Kigsvetenskapsakademin säger:
Bokens syfte har varit att konkretisera innebörden och konsekvenserna av Sveriges nya säkerhetspolitiska doktrin – solidaritet i stället för neutralitet – enkannerligen ”möjligheterna för insatser till stöd för de baltiska staternas suveränitet mot presumtiva ryska hot” (s 12–13). Flera av kapitlen utgår därmed från hur Sverige skulle kunna tänkas agera i samband med tre på förhand definierade scenarier:

1. en fredskris utan omedelbar krigs- risk, där svenska åtgärder skulle kunna bidra till en fredlig avveckling av krisen,

2. en situation där ryska militära åtgärder upplevs som hotande och där svenska insatser inom ramen för en större västlig insats skulle kunna förhindra en väpnad konflikt, och

3. en krigssituation där Sverige direkt berörs av och deltar i Natos operationer för att försvara de baltiska staterna.

Bo Hugemark skriver i kapitlet "Historisk bakgrund till den svenska solidaritetsförklaringen" bl.a. om hur de svenska regeringarna reagerat vid förändringar i Baltikum. Ingen trodde att de nya staterna skulle finnas kvar npågon längre tid, därför var det vanskligt att ge dem stöd. 1945 menade Östen Undén att: Förhoppningar om deras framtid som suveräna och självständiga stater “äro enligt min tro rena illusionspolitiken”. Undén ville rekommendera en annan baltisk patriotism - “att acceptera det nya Ryssland och den politiska utformning, som de baltiska republikerna fått såsom anslutning till Sovjetunionen.”  
Ska man säga att han såg klart? Eller ska man fråga om han verkligen inte visste något om Moskvarättegångarna, svälten i Ukraina, “den stora terrorn”, utrotningen av vissa grupper som utbildade och bönder. Jag är i alla fall övertygad om att USA visste, eftersom de särskilt ålade Sverige att ta hand om de  intellektuella balterna. Undén dömde därmed medvetet ester, letter och litauer till döden eller ett helvete på jorden och inget annat.

Jag tycker också att det är intressant när de skriver om den estnisk och lettiska hållningen mot den rysktalande befolkningen som lever i landet efter ockupationens upphörande. Frågar man tyska företrädare om de inte exempelvis är betydligt besvärligare för en turkisk invandrare att få tyskt medborgarskap än föe en rysk att få estniskt eller lettiskt. får man inget (eller möjligen något formaljuridiskt) svar. Tyskarna bedömer småstater som gränsar till Ryssland med andra mått än sig själva, fast de förstås inte medger det, eller begriper det.
När det gäller Sverige och svenskarnas förhållande till invandring säger Krister Wahlbäck:
Mitt intryck både från 1991 - 1994 och de femton åren därefter är att dessa betänkligheter grundas dels på tanklös okunnighet om en rad fundamentala skillnader, dels på den vanliga svenska bristen på förståelse för de historiska trauman som drabbat grannfolken.

I boken “Införlivanden. Om den utvecklade dialogens betingelser.” av Clarence Crafoord nämner han den estniske forskaren Jaak Panksepp. Jag blev nyfiken och googlade på namnet. Då fick jag veta att han gjort ett mycket intressant experiment. Han har några råttor som levt sina liv i laboratoriet. Han lade ner tussar med katthår till dem. De har aldrig varit i kontakt med katter tidigare, men blir synligt uppskrämda. När han gör samma test med hundhår, då reagerar råttorna inte alls. Intressant, eller hur. Vad är det råttorna vet, och hur vet de det?

Det första kapitlet i boken handlar om hur spädbarn lär sig. Lite förenklat vädjar barnet till modern med sin gråt när något oroar det, modern tar barnet i sin famn och ger det en upplevelse ur sina erfarenheter, som blir svaret på barnets fråga. Barnet tar emot svaret, sparar det och får sina första bilder av livet, införlivanden, genom moderns agerande. Det låter kanske inte så upphetsande. Men, vad händer med barn som inte blir upplyfta, eller barn vars mödrar är djupt stressade av olika skäl? Vad händer med barn som lever i ett land där osäkerheten är allenarådande. Där det gäller att inte väcka någons misstänksamhet; det kan gälla livet. Eller barn på flykt. Jag har hört judiska barn vars föräldrar satt i tyskt koncentrationsläger, men aldrig berättade om det, hur det ändå påverkat barnet och dess liv. Hur mycket påverkar vår bild av liv och vardag? Hur mycket påverkas av hur det lilla barnet tolkar moderns reaktioner? Vilken skillnad blir det för barn som omfamnas av sin mor med mycket kärlek och barn som får en nappflaska av en stel mor (det har jag själv bevittnat)? Vi vet ju att apor som inte har en mor utan bara en pinne blir otroligt påverkade; utan vanliga känslor. En grym diktator påverkar alla människor i sitt land. Aldrig har han väl tänkt på hur barnen utvecklas av hans grymhet. För honom är det han själv som är viktig. Bara han själv.

 

 

På ett annat ställe i boken, i kapitlet om drömmar säger Crafoord:
I verklighetens krig och konflikter, där gränser överskrids och destruktivitet och ondska legaliseras, sker handlingar i yttervärlden som vittnar om de primitiva omedvetna fantasiernas frisläppande. Mardrömmar blir här realitet och gränsen mellan liv och död utplånas. Den hjälplösa skräck som krigets offer känner kan hjälpa oss att förstå spädbarnets hjälplösa skräck. Den döende soldatens liksom det späda barnets skrik formas till ett rop på mamma.

Det är en fruktansvärd bild han ger oss. Och det blir än grymmare att lämna ett skrikande barn ensamt. Varför trodde man tidigare att spädbarn skulle ammas var fjärde timme och sedan lämnas i sin säng? Varför bar inte modern sitt barn i Europa, som man alltid gjort i Afrika? Vad har det inneburit för alla barn i flera generationer?

Men han ger också en så sann beskrivning av kriget, och jag undrar: Vem sätter igång ett krig? Hur ser den människans psyke ut? Det måste egentligen vara den viktigaste upptäckten vi kan göra; hur vi kan se varningstecken på att något är fel. Men, det är en utopi. Vem kunde se att något var fel på Breivik? Måste då alla mänskliga varelser testas? Regelbundet. Eller ska vi acceptera att det alltid kommer finnas allvarliga variationer i den mänskliga hjärnan? Kanske vill jag att man ska kunna se i tid om esterna är i farozonen? Många människor vill ha ledare som Putin. Då vet man hur man ska bete sig. De kan reglerna. Men tänk om Putin vill testa Nato och EU och går in i Estland. Vad händer då?

Crafoord beskriver fostrets tillvaro i moderlivet. Redan under den tiden händer det mycket. Att fostret rör sig, det vet vi. Att det uppfattar ljud, det vet vi. Vi har också sett att barnet suger på sina tår och orienterar sig om sig själv. Det hör ljud från omgivningen, men även moderns kroppsljud.

Man har ibland spekulerat över att tillvaron i livmoderna kännetecknas av en global balans, där alla behov är tillfredsställda och ingen skillnad mellan det inre och yttre finns, och man har betecknat denna tillvaro som en kosmisk harmoni, en ljuvlig sammansmältning med alltet och vars minnesspår får oss att alltid längta tillbaka in till detta moderliv.

Och så föds barnet. Kommer ut i en helt ny tillvaro.
Jag såg plötsligt framför mig bilden från Pärnu sjukhus, förlossningskliniken, med den lille nyfödde pojken Ants, hårt lindad, bara huvudet är fritt. Så gjorde man fortfarande i Estland då. Man lindade barnen för att “deras armar och ben skulle bli raka”. Så har man gjort i generationer, och fortfarande lindas barn i andra länder. Vilken fruktansvärd omställning från det fria livet i magen. Barnet ska nu lära sig ett “jag” och ett “själv”. Jag blev så upprörd av att inse vilken svår förändring barnet utsattes för efter förlossningen. När det lilla barnet ska lära känna sig själv, då lindas barnet så hårt att det inte kan känna, inte kan sparka, inte kan röra sig. Jag kunde helt enkelt inte sova efter den bilden.

Det är en lika vacker morgon i dag. Vi sitter så vi ser att grannens hus får ett nytt tak, och då tänker jag förstås att det är spännande att nu sitta i Estland och vara med i det dagliga livet.

.....

 

Nu har det gått 20 år sedan jag sa i P1-programmet Klarspråk att “När vi har läst lika många böcker och sett lika många filmer om kommunismens brott som vi sett och läst om förintelsen, först då kan vi jämföra brotten.” Det var ett svar på en man som var så upprölrd när Andres Küng gjorde just den jämförelsen. Han menade att esterna lidit som judarna, och dessutom kallades esterna vita judar i Sovjet.

Nu gör Forum för levande historia den jämförelsen. Forum för levande historia, den märkliga institutionen som Göran Persson instiftade för att lära svenska skolbarn om förintelsen. Men den viktigaste uppgiften måste vara att forska i ondskans mekanismer och hur vi kan avslöja den i tid och avväpna den.

 

 Att jämföra förintelsen

och brott mot mänsklIgheten under kommunIstIska regImer

Det uppfattas ofta som stötande att jämföra förin- telsen med de brott mot mänskligheten som be- gåtts under kommunistiska regimer. Det kan finnas flera olika skäl för detta. Ett kan vara att förintelsen uppfattas som en händelse av så enorm betydelse, något som i så hög grad skakar våra grundläggande föreställningar om människans natur och hennes civilisation, att ingenting annat egentligen kan jämföras med den. Ett annat kan vara att många människor har varit eller fortfarande är anhängare av eller åtminstone har känt sympati för den kom- munistiska ideologin och därför antingen inte har trott på eller också ogärna har velat bli påminda om de illdåd som begåtts i dess namn. Ett tredje kan eventuellt vara en avsmak inför en ”tävlan” mellan två skeenden som vart och ett redan för sig är ofatt- bart grymt. /../ Ur ett vetenskapligt perspektiv finns det ett värde i att kunna systematiskt ställa nazismens och kommunismens brott mot varandra för att kunna identifiera både likheter och skillnader mellan dem. På så vis kan vi få en djupare förståelse för de båda systemen och deras sätt att fungera än om vi enbart studerar dem vart för sig – vilket vi naturligtvis också måste göra.

En invändning mot jämförelsen mellan just nazism och kommunism som ibland hörs är att nazismen redan som ideologi är rasistisk och anti- semitisk och förnekar människors lika värde, medan kommunismen som ideologi tvärtom föresprå- kar en radikal jämlikhet för alla.
Just detta måste man ta udden ur. Ideologin ja, men för att förverkliga ideologin måste masn förändra människorna. För att bli en så heterogen grupp som krävs i ett kommunistiskt samhälle måste människor i grunden förändras eller - förintas. Vi måste alla vara likadana, tänka likadant och ha samma ambitioner. Det samhälle vi lever i i dag bygger på att vi är olika. Att vi har våra specialiteter som är bra för vårt samhälle. Det var därför så många måste dö. Alla intellektuella måste bort, de kunde tänka själva. Alla som hade arbeten som gjorde att de hade specialkunskaper måste bort, de visste för mycket om alternativen. De som inte ville ingå i en kolchos utan arbeta efter det han/hon tytckte var det mest effektiva sättet måste dö, han/hon tänkte också själv. De enda som fick tänka själva var ledarna. De var gudar, som alla måste följa, annars fungerar inte den kommunistiska staten. De man ville ha kvar, det var de anpassningsbara utan egna ambitioner, som utan problem kunde ingå i en gupp.
Ja, de uttrycker det så här i skriften:
En del forskare menar dessutom att det just är kravet på radikal jämlikhet som oundvikligen leder till terror och förtryck i de kommunistiska samhällena.
En fullständig självklarhet anser jag.
I centrum för nazismens ideologi står rasen, i centrum för kommunismens klassen. En klass kan utplånas utan att dess medlemmar dödas, men det gäller inte för en ras eller etnisk grupp.

Men det har också påtalats betydande likheter mellan nazism och kommunism: båda är antiliberala ideologier som anser att individen helt måste underordna sig kollektivet. Båda vill skapa vad de ser som det perfekta samhället genom att utplåna allt det gamla som står i vägen för detta samhälle. Båda drömmer om ett enat samhälle utan inre konflikter. Båda tror sig veta vad som är historiens mål och anser våld mot dem som står i vägen för detta mål vara berättigat: ”borgare” och ”kontrarevolutionärer” i kommunistiska stater, judar och Untermenschen i den nazistiska. Båda kan ses som ett slags ”politiska religioner”, som delar in världen i ont och gott utan utrymme för kompromisser, och utlovar ett paradis för de troende.
Det här är nästa fara. Alla -ismer har Svaret. Därmed ska vi förstå faran och värja oss. Det sorgliga är alltås att det finns inget paradis på jorden där alla människor är lika lyckliga och har det lika bra. Vi måste acceptera att det finns skillnader, men försöka vara uppmärksamma på när någon lider. Klassamhället bygger på ekonomiska skillnader, men också värderingsskillnader. Jag tror att vi bygger upp problem om vi betonar klasskillnader. Jag har aldrig känt det som ett problem, och jag har väl aldrig varit speciellt ekonomiskt gynnad. Kanske var det min mormor som lärde mig hur man ska tänka. Hon blev inbjuden till sin dotters blivande svärföräldrars stora villa i Nockeby på 1930-talet när hon själv var en fattig änka i en liten enrumslägenhet. Det borde ha varit jobbigt, men hon berättade att hon tänkte. “Jaha, så här bor dom. Så fint det är.” Och så inget mer. Ingen avundsjuka. Ingen bitterhet. Jag var också hemma i stora jättevåningar på Östermalm hos mina kurskamrater, men jag tänkte verkligen inte på att jag själv skulle skämmas för vårt lilla hus, som inte var större än deras vardagsrum, när jag bjöd hem dem. Jag såg det inte. Människor är olika och skapar sin egen dröm. Varför ska man öda tid på att vara avundsjuk och värdera människor efter klass?

Om sovjetregimen har sagts att den inte hade som mål att utrota människor, men däremot var den fullt villig att acceptera miljontals offer för att kunna förverkliga sin politik.

“Om bara 10 % av människorna blir kvar, men alla är kommunister, då har vi segrat.” Lenin.

Här en mening speciellt intressant för esternas historia: både Tyskland och Ryssland var fram till första världskriget auktoritära imperiestater med en stark byråkrati och militarism.
Det var de staterna som hade makten i Estland tidigare. Ryssland hade den officiella makten, men balttyskarna bestämde ganska fritt. Estland var tvungen att frigöra sig från båda under frihetskriget, och båda ockuperade landet i omgångarunder och efter andra världskriget. Både Hitler och Stalin ansåg att Estland tillhörde dem.
Och som jag tidigare sagt: Sovjetunionen var Läraren:
Det har understrukits att de totalitära rörelserna lärde sig av varandra. Mussolini och Hitler tog efter de sovjetiska kommunisternas metoder, både vad gällde massorganisation, propaganda och terror.
Men:
Det fanns förvisso också betydande skillnader mellan Ryssland och Tyskland: Tyskland var ett mycket mer ekonomiskt och industriellt avancerat samhälle än Ryssland, och det hade starkare traditioner av rättsstatlighet och maktdelning. Tyskland hade till skillnad från Ryssland en stark fackföreningsrörelse, och kejsarmakten var inte lika dominerande som i Ryssland före första världskriget. 

Kristian Gerner och Klas-Göran Karlsson talar i Folkmordens historia om förintelsen som det ”paradigmatiska” folkmordet. Den sovjetiska terrorn blir det ”signifikanta andra” folkmordet därför att den var så mångtydig, ägde rum under så lång tid och riktade sig mot så många olika grupper. Därmed vill de ha sagt att det framför allt är dessa båda händelseförlopp som jämförs med varandra när man vill förstå folkmord och brott mot mänskligheten. För att anknyta till början av denna text kan en kategorisk ovilja att jämföra Förintelsen och kommunistiska regimers terror försvåra en djupare vetenskaplig förståelse av folkmord och brott mot mänskligheten som generella företeelser. Förintelsen skedde under en begränsad tidsperiod och riktade sig mot tydligt utpekade, etniskt definierade grupper av människor. Eftersom FN:s folkmords- konvention är utformad med Förintelsen som mall är de händelser som har definierats som folkmord, såsom massakrerna i Rwanda 1994, sådana som liknar Förintelsen i dessa avseenden. De har dessutom alla ägt rum i samband med krig eller inbördeskrig. Detta stämmer inte för kommunistiska regimers brott mot mänskligheten: etniskt definierade offerkategorier förekommer förvisso även här, men de socioekonomiskt definierade kategorierna har i allmänhet varit viktigare. Brotten har till största delen förövats i fredstid. De har också, utom i Kambodja (de kommunistiska regimer som presenteras är den sovjetiska, kinesiska och kambodjanska),  ägt rum under lång tid, under flera årtionden, om än i vågor. Vi behöver helt enkelt både kunskap om Förintelsen och om de brott mot mänskligheten som begåtts under kommunistiska regimer för att stå så väl rustade vi kan mot hotet om nya massmord.
Jag ger mig. Det behövs längre tid än 20 år för att förstå ondskan i hela dess kraft.