juni 30 2012. Ambassaden i paradiset.
Det är en solig varm sommarmorgon. Precis som vi drömmer om i vintermörkret. Statsminister Ansip säger att vi européer kan vara lugna. Precis som statsminister Rheinfeldt. Båda lugnade oss i går i TV.
Jordgubbar är det fortfarande gott om och de kostar mindre än 3 Euro per kilo, kantareller kostar 12 Euro kilot och färskpotatis 1,5 till 2 Euro per kilo.
..... Jordgubbar är det fortfarande gott om och de kostar mindre än 3 Euro per kilo, kantareller kostar 12 Euro kilot och färskpotatis 1,5 till 2 Euro per kilo.
Jag berättade om filmen om Nordkorea. Då fick jag lust att läsa boken “Ambassaden i Paradiset” av Lovisa Lamm, som kom ut tidigare i år.
Lars Linder som rescenserade boken den 15 feb skriver i DN:
Lovisa Lamm lånar grävreportagets metoder: jagar frenetiskt ambassadörer, avhoppare och vittnen (däribland ett par strippor från Stockholm som flögs in för att underhålla Kim Il Sung). Men resultatet är inte avslöjande journalistik så mycket som en rad inblickar i den vanskliga konsten att hantera ett land där allt förnuft har ersatts av absurd teater och förtrycket blivit till en karbonkopia på ”1984” med Storebror, evigt krig och allt. Och där intet negativt får finnas – Kim Il Sung lär ha haft en enorm svulst på halsen, men frågade man hans underhuggare fick man alltid svaret: Vilken svulst?
Diplomater och experter utifrån som jobbar i det landet brukar först göra stora ögon men blir snart galna och vill bara fly hem.
Det är ”Alice i underlandet” på riktigt: Lovisa hos den röda kungen och hans bugande spelkort. På en gång kusligt, poetiskt och riktigt läsvärt
Min första tanke är att hela Nordkorea är en sekt. Alla människor där inne är utsatta för samma fruktansvärda påtryckningar att tänka och tycka likadant som man är i en sekt. Det är också ett Sovjet i miniatyr. Det är tillräckligt litet för att makte ska kunna kontrollera alla varje sekund, t.o.m. ännu mer än de var i Sovjet. En lögn är en sanning. En sanning är en lögn. Som det var i Sovjet. Det var inte bara i Sovjet man levde i Paradiset, det var också i Nordkorea. “Utanför (den slutna) gränsen finns bara elände och farligheter”. Den militära styrkan är oerhört viktig och så mycket viktigare än medborgarna, att de får hungra, svälta och dö för kärnvapenstyrka!
Jag har särskilt markerat i boken
1. Gränsen mellan verklighet och mytologi verkar ha suddats ut i detta land med sin förbridna världssyn, där man med sitt tänkande och sin vilja kämpar för att övervinna världens villkor. Nordkoreanerna är herrar över sitt eget öde, för “Människan är alltings herre och bestämmer allt” som det står i Den käre ledaren Kim Jong Ils “Om vårt partis Jucheidé”. Juche betyder självtillit. Man kan omvandla världen så att den tjänar människan. En fruktansvärt farlig idé, som gör “de insatta” till världens herrar.
2. Sverige ska börja med stor export till nordkorea. Året är 1973, 20 år efter stilleståndetsavtalet mellan Nord- och Sydkorea. Nordkorea är på höjden av sina möjligheter. Sverige vill börja samarbetet innan det kommer någon konkurrens utifrån. Orderna från Nordkorea börjar trilla in. De största går till svenska leverantörer av gruvutrustning. Atlas Copco får en prestigeorder värd 225 miljoner kronor. Även Asea, Kockums och SAKLA International tar emot stora beställningar från Nordkorea. Dessutom har Volvo fått den något udda beställningen på 1 000 personbilar. O.s.v.. o.s.v.. Beställningar på varor värda stora belopp kommer i en jämn ström. Som garant för de svenska företagarna står EKN- Exportkreditnämnden. Alla är övertygade om att detta är kanonaffärer. Redan när en stor industrimässa planeras 1975 i Pyongyang, där inga andra länder än Sverige ska visa sin industriproduktion har betalningarna fallerat flera gånger. Men efter tvekan blir utställningen av. Det ger oss:
3. Varje morgon radar de svenska industriutställarna upp sig framflör hotellet i Pyongyang i väntan på transporten ut till mässområdet. Men en morgon dyker inte bussen upp på utsatt tid. Ian Lines från Volvo och resten av utställarna tvingas stå och trampa. Plötsligt får de besked. Färden till utställningen är inställd i dag. Några nordkoreanska regeringsmedlemmar ska besöka mässan och de svenska företagsrepresentanterna får inte vara på plats då. Punkt.
Vad det egentligen var som hände fick de aldrig veta, men när svenskarna dagen därpå kom till utställningen hade deras jättemaskiner undersökts. Det såg ut som om barn varit där och röjt.
Ja, det var mer som jag reagerade för. Men egentligen handlar det om samma sak som hänt i alla kommunistiska länder (nästan alla).
Alla medborgarna drabbades inte av svåra tider. Det fanns ju valutabutiker! De var till för partipampar och besökare från utlandet. Där fanns det mesta att köpa. Vi hann också se det i Tallinn 1978.
Det var Sovjetunionen som garanterade Nordkoreas ekonomi. Sovjetunionen, som inte heller var ett rikt land, som också hellre satsade sina pengar på militären, kärnvapen och världsrymden istället för att ge medborgarna en bättre standard och matvaror i butikerna. När Sovjet brakade, då fick alla de andra länderna problem. Inte bara Nordkorea utan också Kuba, alla östeuropeiska länder, Mongoliet och många fler.
Hur kunde Sverige gå in i så stora affärer utan att veta hur osäkert det var? Därför att man bländats av kulisserna? Som det hände i Sovjet. Så många intelligenta och kända svenskar och andra västeuropéer som lät sig luras. Måtte alla ha lärt sig något av det kommunistiska spelet. Kom ihåg: Människor hade inget värde förrän de var kommunister!
Nordkoreas skuld till Sverige finns fortfarande kvar.
Lars Linder som rescenserade boken den 15 feb skriver i DN:
Lovisa Lamm lånar grävreportagets metoder: jagar frenetiskt ambassadörer, avhoppare och vittnen (däribland ett par strippor från Stockholm som flögs in för att underhålla Kim Il Sung). Men resultatet är inte avslöjande journalistik så mycket som en rad inblickar i den vanskliga konsten att hantera ett land där allt förnuft har ersatts av absurd teater och förtrycket blivit till en karbonkopia på ”1984” med Storebror, evigt krig och allt. Och där intet negativt får finnas – Kim Il Sung lär ha haft en enorm svulst på halsen, men frågade man hans underhuggare fick man alltid svaret: Vilken svulst?
Diplomater och experter utifrån som jobbar i det landet brukar först göra stora ögon men blir snart galna och vill bara fly hem.
Det är ”Alice i underlandet” på riktigt: Lovisa hos den röda kungen och hans bugande spelkort. På en gång kusligt, poetiskt och riktigt läsvärt
Min första tanke är att hela Nordkorea är en sekt. Alla människor där inne är utsatta för samma fruktansvärda påtryckningar att tänka och tycka likadant som man är i en sekt. Det är också ett Sovjet i miniatyr. Det är tillräckligt litet för att makte ska kunna kontrollera alla varje sekund, t.o.m. ännu mer än de var i Sovjet. En lögn är en sanning. En sanning är en lögn. Som det var i Sovjet. Det var inte bara i Sovjet man levde i Paradiset, det var också i Nordkorea. “Utanför (den slutna) gränsen finns bara elände och farligheter”. Den militära styrkan är oerhört viktig och så mycket viktigare än medborgarna, att de får hungra, svälta och dö för kärnvapenstyrka!
Jag har särskilt markerat i boken
1. Gränsen mellan verklighet och mytologi verkar ha suddats ut i detta land med sin förbridna världssyn, där man med sitt tänkande och sin vilja kämpar för att övervinna världens villkor. Nordkoreanerna är herrar över sitt eget öde, för “Människan är alltings herre och bestämmer allt” som det står i Den käre ledaren Kim Jong Ils “Om vårt partis Jucheidé”. Juche betyder självtillit. Man kan omvandla världen så att den tjänar människan. En fruktansvärt farlig idé, som gör “de insatta” till världens herrar.
2. Sverige ska börja med stor export till nordkorea. Året är 1973, 20 år efter stilleståndetsavtalet mellan Nord- och Sydkorea. Nordkorea är på höjden av sina möjligheter. Sverige vill börja samarbetet innan det kommer någon konkurrens utifrån. Orderna från Nordkorea börjar trilla in. De största går till svenska leverantörer av gruvutrustning. Atlas Copco får en prestigeorder värd 225 miljoner kronor. Även Asea, Kockums och SAKLA International tar emot stora beställningar från Nordkorea. Dessutom har Volvo fått den något udda beställningen på 1 000 personbilar. O.s.v.. o.s.v.. Beställningar på varor värda stora belopp kommer i en jämn ström. Som garant för de svenska företagarna står EKN- Exportkreditnämnden. Alla är övertygade om att detta är kanonaffärer. Redan när en stor industrimässa planeras 1975 i Pyongyang, där inga andra länder än Sverige ska visa sin industriproduktion har betalningarna fallerat flera gånger. Men efter tvekan blir utställningen av. Det ger oss:
3. Varje morgon radar de svenska industriutställarna upp sig framflör hotellet i Pyongyang i väntan på transporten ut till mässområdet. Men en morgon dyker inte bussen upp på utsatt tid. Ian Lines från Volvo och resten av utställarna tvingas stå och trampa. Plötsligt får de besked. Färden till utställningen är inställd i dag. Några nordkoreanska regeringsmedlemmar ska besöka mässan och de svenska företagsrepresentanterna får inte vara på plats då. Punkt.
Vad det egentligen var som hände fick de aldrig veta, men när svenskarna dagen därpå kom till utställningen hade deras jättemaskiner undersökts. Det såg ut som om barn varit där och röjt.
Ja, det var mer som jag reagerade för. Men egentligen handlar det om samma sak som hänt i alla kommunistiska länder (nästan alla).
Alla medborgarna drabbades inte av svåra tider. Det fanns ju valutabutiker! De var till för partipampar och besökare från utlandet. Där fanns det mesta att köpa. Vi hann också se det i Tallinn 1978.
Det var Sovjetunionen som garanterade Nordkoreas ekonomi. Sovjetunionen, som inte heller var ett rikt land, som också hellre satsade sina pengar på militären, kärnvapen och världsrymden istället för att ge medborgarna en bättre standard och matvaror i butikerna. När Sovjet brakade, då fick alla de andra länderna problem. Inte bara Nordkorea utan också Kuba, alla östeuropeiska länder, Mongoliet och många fler.
Hur kunde Sverige gå in i så stora affärer utan att veta hur osäkert det var? Därför att man bländats av kulisserna? Som det hände i Sovjet. Så många intelligenta och kända svenskar och andra västeuropéer som lät sig luras. Måtte alla ha lärt sig något av det kommunistiska spelet. Kom ihåg: Människor hade inget värde förrän de var kommunister!
Nordkoreas skuld till Sverige finns fortfarande kvar.
juni 29 2012. Kyrkan i Väike Maarja.
Väike Maarja Kyrka före augusti 2010.
Vilken dramatik!
Väike Maarjas kyrktorn blåste ner i en orkan förra sommaren. Tornet ställdes upp på gräset vid kyrkan i två delar för att repareras. I maj lyftes det upp på kyrkan igen. Så långt var allt gott och väl.
I går skulle korsets sättas fast högst upp i tornet. Hanno påbjöd att vi skulle vara där och se det. Det var vi gärna. När vi kom till kyrkan satt en man högst upp och höll på med något. Jag såg inte vad. Det var ju så högt upp.
Väike Maarjas kyrktorn blåste ner i en orkan förra sommaren. Tornet ställdes upp på gräset vid kyrkan i två delar för att repareras. I maj lyftes det upp på kyrkan igen. Så långt var allt gott och väl.
I går skulle korsets sättas fast högst upp i tornet. Hanno påbjöd att vi skulle vara där och se det. Det var vi gärna. När vi kom till kyrkan satt en man högst upp och höll på med något. Jag såg inte vad. Det var ju så högt upp.
Vi gick in i kyrkan och betraktade det stora korset, ungeför två meter högt och det guldägg som ska placeras under korset.Inuti ägget i en metallbehållare finns dokument om kyrkan. Dess historia och stormen.
Det gamla korset ligger sorgset i ett gammalt kapell... och det nya korset och guldägget väntar på sin stora stund..
Därefter gick vi upp en bit i tornet. Kyrkan är byggd 1346 av en gotländsk mästare. Under kyrktaket kunde vi se stenhögar, rester av byggnationen. Det var spännande att ta sig uppför den gamla trappan av tegel med olika höjd på trappstegen. Här går vi där folk har gått sedan 1346!
Ut igen. Händer det något? Vi tittade upp mot tornet. Det var jobbigt att titta upp så där. Det gjorde ont i nacken och vi blev yra i huvudet.
Mannen där uppe höll på med något. Han hade en lite byggnadsställningen högst upp på tornet att stå på. En liten repstege hängde nedför halva tornet. Där var det ett konstigt svart hål.
Mannen där uppe höll på med något. Han hade en lite byggnadsställningen högst upp på tornet att stå på. En liten repstege hängde nedför halva tornet. Där var det ett konstigt svart hål.
Då såg vi. Han höll på att dra upp guldägget med ett rep. Han drog och drog. Fick tag i det. Reste sig upp och lyfte ägget. Han höll det framför sig och försökte sätta det rätt för att kunna trä det på hållaren som ska gå genom och stödja korset. Han jobbade och jobbade. Vi andra stod bara och stirrade på honom med båkåtböjda huvuden. Jag hade ställt mig bekvämt med huvudet lutat mot bilen!
Då plötsligt hörde alla ett rop däruppifrån. “Kurrat! Auk on liiga väike!/Djävlar! Hålet är för litet!” Det lät lite konstigt med svordomar från ett kyrktorn! Alla log i mjugg. En man som stod på en annan byggnadsställning vid tornets början svarade något och så ropade de saker till varandra. “Nej,” ropade mannen högst upp, som svar på något. “Jag har kastat ner repet redan!” Vi förstår att han har problem. Den andre försvann ur vår synvinkel efter en god stunds palaver. Sedan syntes han igen i det svarta hålet! Där gled han ut. Det var en öppning i tornet! Hivade sig upp till sin arbetskamrat och sedan hörde vi något som mest lät som gnissel. Det är när mannen filade på metallen för att göra hålet större. Så lyfte han bollen och gjorde ett nytt försök att trä på den. Och sakta, sakta gled den ner och stannade vid spirans topp! Han gjorde det! Nu var det bara korset kvar.
Vi såg korsets väg uppför nornet i en lina. Vi hörde det också. Det blåste en del och korset gungade och slog mot tornet.
Men efter en stund tog mannen högst upp emot det och jobbade med att få upp det till hållarens topp. Efter mycket om och men lyckades han. Höll den så rakt som möjligt för att trä på det, men måste ge upp. Också det hålet var för knappt tilltaget. Han måste ta ner det igen. Lutade det mot byggnadsställningen där uppe. Tog sig ner för tornet in genom hålet och sågs inte mer. Vi väntade, och väntade. En efter en lämnade folk området. Bilarna åkte iväg. Och vi också.
Men efter en stund tog mannen högst upp emot det och jobbade med att få upp det till hållarens topp. Efter mycket om och men lyckades han. Höll den så rakt som möjligt för att trä på det, men måste ge upp. Också det hålet var för knappt tilltaget. Han måste ta ner det igen. Lutade det mot byggnadsställningen där uppe. Tog sig ner för tornet in genom hålet och sågs inte mer. Vi väntade, och väntade. En efter en lämnade folk området. Bilarna åkte iväg. Och vi också.
juni 28 2012. Savisaar i Moskva igen.
Rektorn för ryska skolan i Pärnu, Klevtsov, har blivit av med sin tjänst efter att man konstaterat att vid de nationella proven i biologi i skolan skickades statens representant ut från skrivsalen och en lärare gick i stället in och gav de rätta svaren på skrivningen. Eleverna får göra nya prov först om ett år.
Rektor Klevtsov hävdar sin oskuld. "Alla har som vuxna människor skrivit sitt prov själva och undertecknat en försäkran om det." Eleverna själva säger att de kallades in på rekorns rum för att skriva under ett papper att de skrivit provet utan hjälp.
Rektorn stämmer nu Pärnu för deras felaktiga beslut att säga upp honom. En liknande händelse inträffade 2002, men då drog Pärnu tillbaka sin uppsägning och rektorn fortsatte sitt arbete.
…..
Tallinns borgmästare Edgar Savisaar har varit i Moskva och bett om mera pengar för att få den nya ryska kyrkan i Lasnamäe klar. Ingen av de ryska tjänstemännen i Moskva som intervjuas medger att de lovat pengar. Savisaar lovar att man snart kan läsa i hans blogg om löftena om pengar från Moskva.
Savisaar berättade också att han under ett föredrag i Moskva berättat om president Ilves som sagt, att Keskerakond, Savisaars parti, aldrig kan komma till makten i Estland (även vid en vinst i valet (p.g.a. sitt beroende av Moskva) och hur detta inte går ihop i ett demokratiskt land.
Det vore fruktansvärt farligt för Estland om Savisaar och hans parti fick hela makten i Estland. Han skulle släppa in Moskva och landet skulle säkert köpas upp av ryssar och Savisaar skulle kunna dö som en mycket rik man.
Men hur blir livet för alla andra ester? Savisaar är en ständig källa till oro. Varför är det då så många som röstar på honom? Nästan alla ryssar gör det. Många gamla ester, som inte finner sig riktigt tillrätta i det nya livet. En man menade att det "var bättre förr" när man kände alla man röstade på. Att all deras makt kom via Moskva tänkte han inte på. Det finns även ungdomar som röstar på Savisaar. Kanske för att han talar väl och de inte riktigt har förstått vad han vill. Flera aktiva politiker har lämnat hans parti efter skandalen med pengarna han fick från Moskva bl.a. för att bygga kyrkan i Lasnamäe och kunna betala partiets skulder.
…..
Man kan kanske undra varför jag så envist studerar det lilla landet Estland. Det kan väl inte bara vara för att jag gift mig med en est!
Estland innehåller så mycket. Till exempel talar vi om faran med “vi och dom”-uppdelning. Under många hundra år var detta verkligen en realitet i landet. För esten var han en av estgruppen - vi, och tysken, svensken, dansken och ryssen var “dom”. Dom hade all makt. Under den svenska tiden kunde faktiskt även esten gå till domstol, andra tider var han en mindre värd människa (knappt det), livegen och utan egentliga rättigheter.
Livegenskapens upphörde 1816–19 efter lång kamp. Bönderna befriades dock inte. De måste fortsätta sitt arbete hos godsherrarna, de skulle nämligen nu betala arrende för marken de brukat tidigare. Nästan all estnisk jord var ju stulen av “herrarna”, och nu ville de ha betalt! Klämda mellan aggressiv panslavism och pangermanism genomlevde esterna från 1860-talet under Alexander II:s reformistiska styre en period av intensivt nationsbygge, med ekonomiska framsteg och reformer inom utbildning och förvaltning.(NE) Ryssar och tyskar var fortfarande “dom”.
Under korta tjugo år var esten fri. Han bestämde i sitt eget land. Människorna blommade. Nu handlade inte livet bara om att arbeta med godsägarens marker. En est kunde utbilda sig som alla andra nordbor gjort så länge. Nu handlade det inte så mycket om “vi och dom”, nu gällde det att leva.
Jag ser framför mig rektorn vid det ryska gymnasiet i Pärnu, då under frihetstiden, en rektor som inte fuskade. En stilig medelålders man alltid klädd i kostym och rena skjortor, spatserande i staden, svängande sin käpp, småpratande med människorna han mötte. På lördagskvällen satt han på Ranna hotell, drack några glas starkt. Han kände sig då ung och tilldragande. Kvinnorna vid hans bord visste inte att han hade vuxna barn, och han tänkte inte berätta det heller. Han var en man - en est, Ants morfar.
Den tiden fick ett slut. “Dom” kom tillbaka. Värre än någonsin. Esterna som blev kvar i landet var åter slavar. Under de första tjugo åren levde de i helvetet, sedan kom en viss lättnad. Men helt klart var det skillnad på en est och en ryss. Ryssen hade åter övertaget. Med sin fullständiga brist på människokärlek gjorde de vad som föll dem in. Så märkliga saker. Man skulle bestämma vem i de olika kommunerna som skulle säötta upp listor på nästa grupp till deportering. En kvinna skrev upp alla som varit dumma mot henne i skolan. En man, som spelade utveckloigsstörd för att slippa bära vapen, blev utsedd i sin kommun. “Ryssland är ju en rättsstat!” sa den svenske utrikesministern.
Nu är Estland fritt igen. Esterna har återfått sitt människovärde till fullo. Man kan se det överallt. Vägar byggs med räcken, skydd och vägmärken sätts upp. Överallt ser man att numera försöker man skydda människorna från olyckor. Det är något nytt!
När en större väg asfalterades för flera år sedan och de två vänstra körbanorna delades av bilar i båda körriktningarna. Längst till vänster körde man mot Rakvere, i den andra mot Tallinn. Vi var på väg mot Tallinn. Vi körde i normal takt. Plötsligt ser vi en bil komma emot oss i vår fil. Han svänger inte över när han ser oss. Trots att asfalteringen pågick på den högra väghalvan ansåg chauffören att vi körde på “hans sida” och vägrade svänga undan. Vi fick hastigt köra upp på den nylagda asfalten för att inte krocka. Det var ett så typiskt ryskt beteende, sa våra vänner.
Rektor Klevtsov hävdar sin oskuld. "Alla har som vuxna människor skrivit sitt prov själva och undertecknat en försäkran om det." Eleverna själva säger att de kallades in på rekorns rum för att skriva under ett papper att de skrivit provet utan hjälp.
Rektorn stämmer nu Pärnu för deras felaktiga beslut att säga upp honom. En liknande händelse inträffade 2002, men då drog Pärnu tillbaka sin uppsägning och rektorn fortsatte sitt arbete.
…..
Tallinns borgmästare Edgar Savisaar har varit i Moskva och bett om mera pengar för att få den nya ryska kyrkan i Lasnamäe klar. Ingen av de ryska tjänstemännen i Moskva som intervjuas medger att de lovat pengar. Savisaar lovar att man snart kan läsa i hans blogg om löftena om pengar från Moskva.
Savisaar berättade också att han under ett föredrag i Moskva berättat om president Ilves som sagt, att Keskerakond, Savisaars parti, aldrig kan komma till makten i Estland (även vid en vinst i valet (p.g.a. sitt beroende av Moskva) och hur detta inte går ihop i ett demokratiskt land.
Det vore fruktansvärt farligt för Estland om Savisaar och hans parti fick hela makten i Estland. Han skulle släppa in Moskva och landet skulle säkert köpas upp av ryssar och Savisaar skulle kunna dö som en mycket rik man.
Men hur blir livet för alla andra ester? Savisaar är en ständig källa till oro. Varför är det då så många som röstar på honom? Nästan alla ryssar gör det. Många gamla ester, som inte finner sig riktigt tillrätta i det nya livet. En man menade att det "var bättre förr" när man kände alla man röstade på. Att all deras makt kom via Moskva tänkte han inte på. Det finns även ungdomar som röstar på Savisaar. Kanske för att han talar väl och de inte riktigt har förstått vad han vill. Flera aktiva politiker har lämnat hans parti efter skandalen med pengarna han fick från Moskva bl.a. för att bygga kyrkan i Lasnamäe och kunna betala partiets skulder.
…..
Man kan kanske undra varför jag så envist studerar det lilla landet Estland. Det kan väl inte bara vara för att jag gift mig med en est!
Estland innehåller så mycket. Till exempel talar vi om faran med “vi och dom”-uppdelning. Under många hundra år var detta verkligen en realitet i landet. För esten var han en av estgruppen - vi, och tysken, svensken, dansken och ryssen var “dom”. Dom hade all makt. Under den svenska tiden kunde faktiskt även esten gå till domstol, andra tider var han en mindre värd människa (knappt det), livegen och utan egentliga rättigheter.
Livegenskapens upphörde 1816–19 efter lång kamp. Bönderna befriades dock inte. De måste fortsätta sitt arbete hos godsherrarna, de skulle nämligen nu betala arrende för marken de brukat tidigare. Nästan all estnisk jord var ju stulen av “herrarna”, och nu ville de ha betalt! Klämda mellan aggressiv panslavism och pangermanism genomlevde esterna från 1860-talet under Alexander II:s reformistiska styre en period av intensivt nationsbygge, med ekonomiska framsteg och reformer inom utbildning och förvaltning.(NE) Ryssar och tyskar var fortfarande “dom”.
Under korta tjugo år var esten fri. Han bestämde i sitt eget land. Människorna blommade. Nu handlade inte livet bara om att arbeta med godsägarens marker. En est kunde utbilda sig som alla andra nordbor gjort så länge. Nu handlade det inte så mycket om “vi och dom”, nu gällde det att leva.
Jag ser framför mig rektorn vid det ryska gymnasiet i Pärnu, då under frihetstiden, en rektor som inte fuskade. En stilig medelålders man alltid klädd i kostym och rena skjortor, spatserande i staden, svängande sin käpp, småpratande med människorna han mötte. På lördagskvällen satt han på Ranna hotell, drack några glas starkt. Han kände sig då ung och tilldragande. Kvinnorna vid hans bord visste inte att han hade vuxna barn, och han tänkte inte berätta det heller. Han var en man - en est, Ants morfar.
Den tiden fick ett slut. “Dom” kom tillbaka. Värre än någonsin. Esterna som blev kvar i landet var åter slavar. Under de första tjugo åren levde de i helvetet, sedan kom en viss lättnad. Men helt klart var det skillnad på en est och en ryss. Ryssen hade åter övertaget. Med sin fullständiga brist på människokärlek gjorde de vad som föll dem in. Så märkliga saker. Man skulle bestämma vem i de olika kommunerna som skulle säötta upp listor på nästa grupp till deportering. En kvinna skrev upp alla som varit dumma mot henne i skolan. En man, som spelade utveckloigsstörd för att slippa bära vapen, blev utsedd i sin kommun. “Ryssland är ju en rättsstat!” sa den svenske utrikesministern.
Nu är Estland fritt igen. Esterna har återfått sitt människovärde till fullo. Man kan se det överallt. Vägar byggs med räcken, skydd och vägmärken sätts upp. Överallt ser man att numera försöker man skydda människorna från olyckor. Det är något nytt!
När en större väg asfalterades för flera år sedan och de två vänstra körbanorna delades av bilar i båda körriktningarna. Längst till vänster körde man mot Rakvere, i den andra mot Tallinn. Vi var på väg mot Tallinn. Vi körde i normal takt. Plötsligt ser vi en bil komma emot oss i vår fil. Han svänger inte över när han ser oss. Trots att asfalteringen pågick på den högra väghalvan ansåg chauffören att vi körde på “hans sida” och vägrade svänga undan. Vi fick hastigt köra upp på den nylagda asfalten för att inte krocka. Det var ett så typiskt ryskt beteende, sa våra vänner.
Det är bara ett exempel på varför Estland är värt att studera. Jag återkommer med fler!
juni 27 2012. Finska och estniska dansare i Tammerfors.
Stor dansfest för estniska och finska dansare i Tammerfors.
Presidenterna hyllade varandra och sa några ord på det andra språket. Det kändes som en förbrödning.
Oj oj! Vilken fest. Femtusen dansare ester och finnar som firade sin tredje dansfest tillsammans, denna gång i Tammerfors. Musiken är ofta densamma i de här två länderna, men sättet att dansa skiljer sig. Man kan också se på folkdräkterna vilket land dansaren kommer ifrån. I Finland är det inte lika många män som dansar folkdans, och kanske inte lika utbrett som i estland. men glädjen är densamma. Det var den 17 juni festen hölls, och i går vi kunde se den på TV.
Den här bilden är från festen 2009 i Tallinn. Bara för att ni ska föreställa er hur många de var.
.....
Ni vet, midsommarafton firades i Estland på lördagen. Kommer ni ihåg hur det regnade då? I Sverige var det mycket arbete för poliserna under midsommarhelgen. I Estland var det bara rattfylle-problem. Och här är det 0-tolerans. Här räcker det med det minsta utslag på mätaren för att man får lämna bilnycklarna till polisen. Det blev sammanlagt 150 rattfyllor under helgen.
.....
I förrgår när vi satt och tittade helt lugnt på TV hörde vi en smäll, som var svår att definiera. Jag gick runt huset för att se om något hade hänt utomhus och Ants tittade överallt inomhus. Vi såg absolut ingenting som kunde ha smällt. I går såg jag i tidningen vad det var. Gruppen som är ute och letar efter minor och annat från andra världskriget hittade vid Äntusjöarna en 75-mm projektil, två 80 mm-granatkastare och en mina. Det var när den detornerades det smällde. Skönt att ingen skadades.
Minan.
.....
Vi hade besök av en hantverkare. Och jag överdriver inte när jag säger att alla ester har något att berätta.
Han är själv i 50-60-årsåldern. Hans pappa var chaufför i tyska Wehrmacht under den tyska ockupationen. När Sovjet 1944 åter ockuperade landet blev han fängslad, förhörd under tortyr och skickad till strängt slavläger i Sibirien. Frisläpptes efter Stalins död 1956. Men kallad till förhör en gång varje år för att KGB ville veta vad "fascisten hade gjort under året." Jobbigt naturligtvis. Sista gången han kallades till nytt förhör var 1964!
Hantverkaren själv fick visserligen gå på bio som barn, men det var bara tillåtet att se filmer där tyskarna stod med händerna upp i luften och förtvivlat, halvgråtande sa: “Hitler är slut!” medan kalasjnikovpiporna var riktade mot deras hjärtan. Det var alltså det enda de fick se!
Han är själv i 50-60-årsåldern. Hans pappa var chaufför i tyska Wehrmacht under den tyska ockupationen. När Sovjet 1944 åter ockuperade landet blev han fängslad, förhörd under tortyr och skickad till strängt slavläger i Sibirien. Frisläpptes efter Stalins död 1956. Men kallad till förhör en gång varje år för att KGB ville veta vad "fascisten hade gjort under året." Jobbigt naturligtvis. Sista gången han kallades till nytt förhör var 1964!
Hantverkaren själv fick visserligen gå på bio som barn, men det var bara tillåtet att se filmer där tyskarna stod med händerna upp i luften och förtvivlat, halvgråtande sa: “Hitler är slut!” medan kalasjnikovpiporna var riktade mot deras hjärtan. Det var alltså det enda de fick se!
.....
En bild till:
En storkunge som sväljer en hel groda!!
juni 26 2012. En fruktansvärd film.
Kim jung-il
I går visade de filmen “Kim Jung-il, Kim Jung-il-blomman” på estnisk TV. (Det uppfanns en ny blomma till någon av Kim Jung-ils födelsedagar) Det är en film om grymhet. Samma grymhet som fanns i Sovjetunionen, men på sitt sätt värre eftersom den fortfarande pågår.
Kunskapen om hur man ska behandla människorna fick fadern Kim il-song i Sovjetunionen. Makthavarna där spred sin lära över världen. Hitler studerade kommunismen och lägren i Sovjetunionen.l Kunskaperna använde han till sina läger.
Kunskapen om hur man ska behandla människorna fick fadern Kim il-song i Sovjetunionen. Makthavarna där spred sin lära över världen. Hitler studerade kommunismen och lägren i Sovjetunionen.l Kunskaperna använde han till sina läger.
Fadern Kim-il-sung
En ung man berättade i filmen att han föddes i ett läger och slapp ut därifrån först när han var tjugofyra år. I de slavlägren fanns ingen mat, det handlade bara om arbete 18 timmar om dygnet. Och varför hamnade man där? Det var makthavaren Kim il-song och senare han son som bestämde vem som var statens fiende. Enväldigt. I det här fallet hade familjen för mycket pengar för att få leva som fria människor.
En kvinna dömdes med hela sin familj till slavläger för att hon var väninna med en kvinna som blev älskarinna till Kim il-sung.
Och precis som i Sovjet var det inte bara den som var “statens fiende” som dömdes till läger, i Nord-Korea gäller brottet tre generationer frammåt. I Sovjet var det den existerande familjen som straffades.
När Ave besökte oss 1988 blev hon kallad till ett möte där hon fick veta, att stannade hon i Sverige, då fanns hennes familj kvar i Sovjetunionen...
Alla som berättade sin historia i programmet förklarade sitt hat till fäderneslandet.
Sonen Kim jung-un.
“Det får aldrig hända igen!” -Känner vi igen det? “Det får aldrig hända igen!” Det händer hela tiden. Någon makthavare bestämmer att vissa människor inte har rätt att leva, eller kan utnyttjas som slavar. I vår tid! Det gäller utrotning av den ena eller andra folkgruppen, som inte anses värd att leva. Av vem? Av makthavaren. Vem är han? En galning. Varför har han fått makt? För att han är galen! Man kan väl inte få makt för att man är galen? Det gäller bara att lägga fram sin sak så att andra människor går på den. Att man tror att det är något bra på gång. Något som passar i tiden. Sådana galningar har funnits i alla tider. Makt är farligt. På alla plan. Varför mobbas barn i skolan? För att någon av någon anledning behöver känna makt över någon annan. Varför finns det korruption? För att någon har makt att bestämma över något som är viktigt för någon annan.
Nåväl hur kan vi göra världen bättre? Hur kan vi? Genom revolution? Eller måste vi acceptera att många människor är galna, och att de söker makt. Att de vet hur man ska manipulera människor för att få den makten? Genom att skapa en ny lära om godhet, jämlikhet och broderskap? Genom att skapa en lära om ett bättre liv efter detta, som gör det här livet mindre viktigt?
Det var en fruktansvärd film. Den handlade om människor som flytt från helvetet. Ibland till ett annat helvete i Kina. Onda människor finns överallt, onda människor som utnyttjar andra som inte kan försvara sig. Kvinnor blev t.ex. utsatta för människohandel när de kom till Kina. För dem fanns bara ett säkert ställe. En säker plats i världen. Syd-Korea. Där kan de leva ett normalt liv. Med allt vad det innebär av sorg och glädje som alltid är en del av våra liv.
Vad har inte Sovjetunionen orsakat i världen? Det var en film där äldre ester visste precis vad det handlade om.
juni 24 2012. Stalin hatade polacker.
Det är midsommardagen. Jag måste visa er en fin bild från midsommarbrasan som ser ut som en sådan ska se ut. Det ska vara grenar lagda på just det här sättet. Inget slarv som en svensk majbrasa.
Felix och Jessica undrar hur långt jag kommit i boken. Det gäller romanen “Flykten från Stalins läger” av Slavomir Rawicz från 1956. Den bok de läste när de var hos oss.
Jag har alltså läst om den polske soldaten Rawicz vars brott var att han växt upp i Polen för nära gränsen till Ryssland. Om man gör det och sedan blir soldat i polska armén, då är man utan tvivel spion. Han spionerade på Sovjetunionen. Så var det bara. Den 19 november 1939 anhölls han, och därpå följde fruktansvärda påfrestningar. Först utsattes han för “förhör”. Jag kallar det tortyr. Det gällde att få honom att falla till föga och erkänna. Om han var skyldig eller inte, det var inte relevant. Han skulle erkänna. Han fick tillbringa tiden när han inte var i förhör i de där små betongutrymmena där man bara kunde stå upp. De var för smala för att man skulle kunna sitta. Tortyren blev värre och värre. Han flyttades mellan fängelserna och hamnade hos en fullkomligt omänsklig förhörsledare. Att han kunde tiga är verkligen beundransvärt. De allra flesta föll till föga till slut. Den slutliga lösningen blev att ge honom förgiftad mat så att han inte visste vad han gjorde. Därefter kunde han dömas till 25 år i fängelse.
En bild från filmen med samma namn.
Stalin hatade polacker. Jag skrev den 7 april 2010: 1920 skulle ryssarna genomföra Världsrevolutionen, och var på väg genom Polen mot Biscayabukten för att ”tvätta sina stövlar” där. En general Michail Tuchatjevskij skulle ta Polen på vägen dit. Detta var en del av det bortglömda polsk-sovjetiska kriget 1920-1921 Han blev stoppad av Josef Pilsutskij, en av Polens hjältar. Stalin var politisk kommissarie och var i Polen tillsammans med en röda armégeneral. De fick order från Moskva att hjälpa Tuchatjevskij. De skulle marschera dit. Men Stalin ignorerade ordern och övertalade generalen att fortsätta mot väster. Han kände revolutionens vibbar, och ville vinna den stora revolutionära segern. När polackerna gjort mos av Tuchatjevskij gjorde de också slut på större delen av Stalins mannar. Stalin m.fl. flydde tillbaka till Moskva. Där Lenin och chefen för röda armén, Trotskij, var mycket upprörda över nederlaget. Varför hade det gått som det gått? Jo, Trotskij upprepade många gånger: ”Stalin lydde inte order utan orsakade den nesliga förlusten.” Om resultatet varit annorlunda, om Stalin försökt undsättaTuchatjevskij vet man ju inte om det blivit annorlunda. Lenin höll med, och Stalin kände sig förfördelad.
Nåväl efter stora lidanden var det dags att forsla Rawicz och andra dömda till lägret som låg nära Jakutsk i Sibirien.
Hur är då lämpligaste sättet att göra det? Först åker man i boskapsvagnar. Så tätt packade att alla står oförmögna att röra sig. De som står längst ut, närmast vagnens yttervägg får det mycket kallt eftersom det är vinter i Sibirien. Inga möjligheter ges till toalettbesök, men det gavs ju inte i fängelserna heller. De bara lät allt rinna nedför benen. En hand var förresten hela tiden upptagen med att hålla ihop byxorna. Av säkerhetsskäl. Det är svårt att rymma om man måste hålla upp byxorna hela tiden.
Vid Irkutsk får de kliva av vagnarna och istället låstes de fast i en kedja som satt fäst i en lastbil där rysk personal satt medan fångarna fick gå i snöoväder och kyla i två månader drivna av lastbilar som hela tiden drev dem frammåt. På dagarna gick de, på nätterna fick de vila. Utomhus. Naturligtvis kom inte alla levande fram till målet.
“Ledbrutna, trötta och rödögda började vi röra oss av gammal vana redan i gryningen. En del av männen var så sjuka att deras kamrater måste lyfta dem i stående ställning. /.../ Framför mig låg den första dagen av mitt liv i ett sovjetiskt slavläger.”
Jag har funderat så mycket över att så få talar klarspråk. De var slavar. I Sovjetunionen hade man slavar. I det rike där jämlikhet skulle råda fanns den största ojämlikheten. Överst på toppen var Stalin. Därefter sorterades människor som i en trappa och längst ner fanns slavarna. Det var inte bara de i läger. På landsbygden levde människor också som slavar. De hade ingen frihet. Inte ens tankens frihet.
Jag har också läst om livet i lägret och flykten. Jag har läst att de är i Mongoliet nu. De har gått över gränsen från Sovjetunionen, de sju männen som vågade följa Rawicz. En ung kvinna har tillkommit. Hon flydde från ett annan läger i Sovjet. Hennes föräldrar mördades på sin gård i Ukraina, men de var också polacker. Jag har svårt att förstå att någon av dem kunde överleva, men tydligen gjorde de flesta det. Jag ska läsa färdigt nu.
juni 23 2012. Man gör tvärtom i Estland.
Det är midsommarafton. Vi har sett Segerparaden. Två gånger om året står presidenten framför soldater och hälsar dem i stora parasder. I dag var det i ett mycket regnigt Pärnu, och allra mest synd var det om de unga männen som bara var iklädda vita skjortor (och så svarta långbyxor förstås). De unga kvinnorna i den gruppen hade vita skjortor och korta svart kjolar. I ösregent! Tänk om de haft paraden i går istället!
Presidenten talade i sitt tal om länder som drar ner på sina försvarskostnader i detta internationella läge. Man gör tvärtom i Estland. Där vet man vad som kan hända om man inte försvarar sig. Det finns en underton av sovjettiden i så mycket som görs här. En kvinna intervjuades efter paraden, och hon sa att förr tvingades man ut för att se sovjetiska parader, numera går hon mer än gärna ut i vilket väder som helst för att se de estniska soldaterna.
Efter paraden fick vi se ett program om nationalblomman Rukkilii, blåklinten. Den fanns med hela tiden i frigörelsen trots att vi inte alltid såg den. När den långa kedjan från Tallinn till Vilnius bildades, då stod människor med blåklint i fickan. När de sjöng in “den sjungande revolutionen”, då hade de blåklint i knapphålen.
Jag undrar: vad var det som Harry Schein såg när esterna sjöng sina tidigare förbjudna gamla sånger på Sångfestivalplatsen, och han kallade det nazism. Ibland blir jag så förvirrad när saker klassas som nazism och fascism. När man står och sjunger vanliga sånger som man sjungit i många generationer, utom under ockupationen, vad är nazistiskt i det? Jag hävdar mycket bestämt: Vi måste sluta klassa saker efter de benämningarna utan att precisera vad vi menar. Jag anser att vi måste tala klarspråk och ge alla möjlighet att besvara på anklagelserna.
Vi ser just nu ett program på TV som sändes i går. Det är ett program som en hyllning och ett tack för de estniska soldater som stupat eller skadats i Afghanistan. Presidenten sitter där. Alla vet att man måste försvara sig själv och hjälpa andra mot övergrepp. I det här fallet visar Estland sitt självklara stöd för demokrati mot diktatur och talibaner i enighet med Nato.
.....
Ni minns väl alla serien “Wikmans pojkar”, inspelad 1995, som SvT gav för ganska många år sedan. Den handlade om ett gäng unga pojkar och deras olika öden vid tiden för andra världskrigets början. Mycket intressant och lärorik! Den störste av de unga var Marko Matvete som spelade en yngling son till en pianofabrikant. Matvere har sedan bara blivit störe och större i estnisk teaterkonst. Naturligtvis har han också spelat deckaren i en TV-serie. Han har presenterat Eurovisionsschlagern 2002 efter Estlands seger. (2000 var festen i Sverige, 2001 i Danmark, 2002 i Estland och 2003 i Lettland. Vilken fyrklöver!)
Emellertid. Han har tillsammans med Jaan Tätte kommit hem från sin segling jorden runt. Ni känner inte igen honom för han såg ut så här vid hemkomsten:
När ni såg honom senast, 2002, tillsammans med Annely Peebo hade han inget skägg:
juni 22 2012. Kolchosen i Väike Maarja.
Nej, det är inte denna kväll det firas midsommar i Estland. Även om man gärna skulle önska det när solen skiner och himlen är helt molnfri. På söndag ska vi på böndernas midsommarfirande. Det ska nog bli roligt, men då är det stor risk för regn.
I går hade vi gäster. Det var Madis och Annika som kom på besök. Vi kunde sitta ute och äta. Det kändes som sommar.
Madis berättade om att det är svårt att fatta beslut om Kiltsi gårds framtid. Några vill att den helt ska ha utställning om världsomseglaren Krusenstern, andra vill göra något annat som t.ex. ett kartmuseum. Skolan som har 50 elever vill inte dela med sig av utrymmet, trots att det finns plats. Jag har berättat tidigare om uttrycket: Om två ester möts bildar de tre (eller fyra) föreningar.
Annika berättade att hon ska resa till Norra Karelen i Ryssland och diskutera fåruppfödning. För att åka dit måste hon ha ett visum, och det är helt otroligt hur svårt det är att få en inbjudan formulerad på rätt sätt så att visabyrån godkänner den. Nu är det fjärde försöket.
Ryssland vill ha visumfrihet till Europa för att bli av med krångel, men sanningen är den att nu är det mycklet enklare med visum från Ryssland till Europa än tvärtom.
Så har jag översatt texten om kolchosen i Väike Maarja. Jag skulle egentligen vilja ha med en passus om att det man menar med “ett gott liv” i texten inte är vad vi brukar kalla “ett gott liv”, men naturligtvis ändå ett bättre liv än det som levdes i Sibirien.
Efter massdeportationerna 1949 anslöt sig de uppskrämda bönderna snabbt till kolchoserna. (De fick välja på att skriva under överlåtelse av sina gårdar eller skickas till Sibirien). Boskap oct arbetsredskap nationaliserades. Människor tvingades att arbeta tillsammans. Under de första åren, när kolchoserna ännu var små var arbetet ganska väl organiserat. Men snart slogs de små kolchoserna ihop oct därmed började de förfalla. Mycket ofta uteblev lönerna och människorna fick leva på vad de kunde få fram ur de små resterna av sina gårdar de fått behålla. (0,6 ha mark, en ko, några grisar, några höns).
Situationen började förbättras för dem 1958. Staten höjde sina inköpspriser på jordbruksprodukter. Man började övergå till att betala löner i sedlar.
Kolchoser som började tillverka nya produkter blev en succé. Dessa produkter var bl.a. vin- öl- och stärkelsetillverkning. På dettas ätt fick kolchoiserna in pengar som de använde till investeringar i jordbruket. Billigt bränsle kom från Ryssland.
Ungefär tio rika kolchoser utvecklades väl i landet. Där var arbetet välorganiserat, de hade den bästa personalen, de fick ny utrustning och billigt kraftfoder.
I går hade vi gäster. Det var Madis och Annika som kom på besök. Vi kunde sitta ute och äta. Det kändes som sommar.
Madis berättade om att det är svårt att fatta beslut om Kiltsi gårds framtid. Några vill att den helt ska ha utställning om världsomseglaren Krusenstern, andra vill göra något annat som t.ex. ett kartmuseum. Skolan som har 50 elever vill inte dela med sig av utrymmet, trots att det finns plats. Jag har berättat tidigare om uttrycket: Om två ester möts bildar de tre (eller fyra) föreningar.
Annika berättade att hon ska resa till Norra Karelen i Ryssland och diskutera fåruppfödning. För att åka dit måste hon ha ett visum, och det är helt otroligt hur svårt det är att få en inbjudan formulerad på rätt sätt så att visabyrån godkänner den. Nu är det fjärde försöket.
Ryssland vill ha visumfrihet till Europa för att bli av med krångel, men sanningen är den att nu är det mycklet enklare med visum från Ryssland till Europa än tvärtom.
Så har jag översatt texten om kolchosen i Väike Maarja. Jag skulle egentligen vilja ha med en passus om att det man menar med “ett gott liv” i texten inte är vad vi brukar kalla “ett gott liv”, men naturligtvis ändå ett bättre liv än det som levdes i Sibirien.
Efter massdeportationerna 1949 anslöt sig de uppskrämda bönderna snabbt till kolchoserna. (De fick välja på att skriva under överlåtelse av sina gårdar eller skickas till Sibirien). Boskap oct arbetsredskap nationaliserades. Människor tvingades att arbeta tillsammans. Under de första åren, när kolchoserna ännu var små var arbetet ganska väl organiserat. Men snart slogs de små kolchoserna ihop oct därmed började de förfalla. Mycket ofta uteblev lönerna och människorna fick leva på vad de kunde få fram ur de små resterna av sina gårdar de fått behålla. (0,6 ha mark, en ko, några grisar, några höns).
Situationen började förbättras för dem 1958. Staten höjde sina inköpspriser på jordbruksprodukter. Man började övergå till att betala löner i sedlar.
Kolchoser som började tillverka nya produkter blev en succé. Dessa produkter var bl.a. vin- öl- och stärkelsetillverkning. På dettas ätt fick kolchoiserna in pengar som de använde till investeringar i jordbruket. Billigt bränsle kom från Ryssland.
Ungefär tio rika kolchoser utvecklades väl i landet. Där var arbetet välorganiserat, de hade den bästa personalen, de fick ny utrustning och billigt kraftfoder.
Boris Gavronski
Väike-Maarja Kolchos var en av dem. Den utvecklades från totalt sönderfall till en framgångsrik massproducent, där bönderna garanterades ett gott liv oct god service.
Den som betydde oerhört mycket för den framgången var Boris Gavronski (se muséets rum VI)
Efter att Estland återfick sitt oberoende utvecklades en fastighetsreform. De gamla ägarna fick tillbaka det som bestulits dem. Väike Maarjas kolchos delades upp i 28 företag av vilka de flesta är aktiva än i dag trots stora svårighetyer.
Allt detta visas på den unika utställningen om "Historien om kolchosen i Väike Maarja" i muséet
juni 21 2012
På lördag kl 12 beskyddas Estland inte bara av amerikanska US Airforce med två stycken F15 som tillhör de i England förlagda 492 stycken F15-plan på Lakenheathbasen i England; även estniska flygplan och polska Mig29:or paradflyger över segerparaden i Pärnu på Segerdagen till minne av Slaget vid Võnnu 1919 då estniska styrkor besegrade ett försök till att återfå den Baltisk-tyska kontrollen över regionen. Segerdagen firas på midsommarafton, en traditionell högtid, som även kännetäcknar årets ljusaste dag, då gryning och skymning går samman. Festligheterna under Segerdagen visas i estnisk TV.
Det blir tydligen en vacker midsommarafton både i Sverige och Estland. Mycket sol och en lång, ljus och varm kväll. Härligt!
Det blir tydligen en vacker midsommarafton både i Sverige och Estland. Mycket sol och en lång, ljus och varm kväll. Härligt!
Adam Cwejman
Nu måste jag berätta om artikeln i DN om Adam Cwejman som i skolan var vänster men numera är liberal. Vem fick honom att tänka om? Jo, hans farmor. Släkten har sitt ursprung i Ukraina, och farmoderna var en av dem som överlevde svälten i början av 1930-talet, svälten makthavarna i Moskva skapade som ett led i klasskriget mot de ukrainska kulakerna, bönderna.
– Min farmors far var en ortodox präst och brändes till döds i ett sovjetiskt fängelse utpekad som arbetarklassens fiende, som folkets fiende. Hennes bröder förvisades till fångläger i Sibirien. Ju mer jag hörde farmor berätta, desto mer skeptisk blev jag till all klassretorik. Jag insåg att min släkt fått utstå många kollektivistiska experiment under 1900-talet, fortsätter Adam Cwejman.
Hans föräldrar har bägge sina rötter i Östeuropa och kom 1982 till Sverige, tre år innan Adam föddes. Båda föräldrarna är födda i Polen, fadern med ukrainsk och judisk bakgrund. I dag är Ukraina ett grannland till Ryssland, men det var under många år en del av det kommunistiska Sovjetunionen.
När farmor berättat detta för honom fick han svårt att vara med sina tidigare meningsfränder. När Adam kände att han inte längre kunde kämpa för ”arbetarklassens befrielse” kände han sig delvis också som en främling bland kamraterna i gymnasiet. “Jag tyckte att de hade en naiv och väldigt enkelspårig bild av verkligheten.”
“Många på vänsterkanten romantiserar bilden av klasskampen. De erkänner motvilligt att det gick snett i det kommunistiska Sovjetunionen, men menar att det var Stalins fel. Före honom, när Lenin ännu levde, då var det bra. Då fördes kampen på rätt sätt. Men så var det ju inte alls.”
Nej, Lenin var definitivt ingen “god” människa. Men Stalins grymheter har varit mer “rätt” att tala om efter Chrustjevs tal i Moskva när han avslöjade alla grymheter Stalin stod för. Vad han inte sa då, det var att Lenin också var en eorhört grym människa, och att han själv var skyldig till många mord och andra grymheter. Utan dessa hade Sov jetunionen aldrig funnits.
“Steget till ett klasskrig som i Sovjetunionen är visserligen långt. Men de tankegångar som styr klasshatarnas världsbild och åsikter om hur klassmotsättningarna ska lösas är väldigt främmande för mig. Debattörer som Åsa Linderborg och Göran Greider verkar i en obehaglig tradition.”
“För mig kännetecknas inte kamp för rättvisa och frihet med att man underblåser klasskonflikter eller etniska konflikter. Genom farmor Taisa lärde jag mig vad som händer när kollektiv spelas ut mot varandra inom politiken.”
Kanske var det min lärare Lennart von Post, som fungerade som "farmor" för mig när han gjorde klart för mig kommunisternas grymhet i Sovjetunionen.
Jag har en annan fundering också: Om Sopvjetunionen utvidgats till Sverige under Lenins och Stalins tid då hade Göran Greider, Åsa Linderborg, Jan Guillou och de andra
1. blivit bestulna på alla sina pengar, sina rättigheter att tala och skriva fritt, sina möjligheter att själva välja var och hur de skulle leva sina liv.
2. deporterats till Sibirien eller blivit berövade livet direkt just p.g.a. sin förmögenhet och faktiskt också för att de skulle varit en farlig kommunistisk grupp. Vi vet ju att de som var delaktiga under den första tiden blev mördade (även de första kommunistiska ledarna i Estland). Stalin som ledare såg fiender överallt, oc kunde inte stå i tacksamhetsskuld till någon.
Skogsbröderna och Martin Tamm
Jag håller på med översättningen av texten på Väike Maarja museums hemsida. Det var därför ni i går fick läsa om Johan Pitka.
I dag håller jag på med översättningen av Skogsbröderna och Martin Tamm.
Felix och Jessica läste en bok här “Flykten från Stalins läger” och då förstod jag att jag har missat att läsa den. Alltså började jag. Den är helt hemsk. Den beskriver fängelser i Ryssland och fångtransport i boskapsvagnar till Sibirien. Och sedan flykt därifrån. Jag återkommer om den.
Martin Tamm gömde sig i skogen för att slippa ryskt fängelse. Ni ska få den berättelsen nu:
Skogsbröder.
Under svåra tider har skogen gett esterna skydd.
Efter massdeportationerna 1941 blev skogarna åter ett område att gömma sig i. Vid krigets början deserterade män från Röda armén och gömde sig i skogen. När sedan de tyska trupperna kom, då vågade de gömda männen komma fram ur skogen.
I september 1944 kom nya skogsbröder till skogarna. Soldater som tjänat i tyska armén lämnade fronten. Även män från hemvärnet gömde sig i skogarna.
Sommaren 1946 fanns 61 skogsbrödrapatruller med 415 medlemmar i Virumaa och 48 patruller med 305 medlemmar i Võrumaa. På andra ställen var antalet färre. (enl. Jaak Pihlau.)
Det utbröt rasande strider i de estniska skogarna. Den mest kända i Virumaa är slaget vid Araküla i mars 1946, där fyra män höll ut vid flera attacker under en dag i en välutrustad bunker. Till slut hämtades några tanks, men då hade männen redan lämnat bunkern i skydd av mörkret.
Det var 4-5 medlemmar i varje skogsbrödrapatrull, men i norra och östra delarna i Virumaa var grupperna större. De angrep säkerhetsenheter, dödade aktivister i kommunistpartiet och i sovjetmakten. Mestadels agerade de ensamma, men anslöt sig till sin patrull vid större aktiviteter. Så skedde vid rånet av Jõhvi-Vaivara järnväg i vilket 10-15 patruller och flera hästfordon från byarna deltog.
1949 års deportation blev ett hårt slag för Skogsbröderna. Hela familjer flyttade ut i skogarna.
Efter deportationen fick de svårigheter med tillgången på mat och annat. Tillgrepp och inbrott i affärer ökade betydligt, t.ex. rånades en kassa på pengar i Tamsalu i oktober 1949. 1953 var Skogsbrödraorganisationen död. De hade kommit ut ur skogarna efter att ha blivit lovade amnesti, eller hade de blivit fångade i raider.
Martin Tamm (1912-1993)
Martin Tamm föddes i Küti församling. Efter att familjen flytttat till Lebavere gick han i Eipri och Väike Maarja skolor. Senare tog han examen i Tooma Naturskola. Efter militärtjänsten började han arbeta som gränsvakt. När kriget bröt ut ålades gränsvakterna att fånga in skogsbröder och arrestera människor. Hela den grupp Martin Tamm tjänstgjorde i gick själva in i skogarna och tog med sis sina vapen.
Under den tyska ockupationen arbetade Martin Tamm först i estniska polisen och efter studier i Tyskland tog han tjänst i tyska politiska polisen.
Martin Tamm lämnade Võrumaa med de retirerande tyska trupperna. Han kom hem och när Estland ockuperades igen gömde han sig åter. Den första vintern levde han i en bunker i Taagaorg i Lebavere med brodern Erni och svågern August Poom. När ytterligare cirka 20 män kom för att gömma sig under den ryska mobiliseringen på våren 1945, byggde de sig en större bunker att sova i i Taagaorg. Den var lång och så låg att man måste krypa i den. På hösten utfärdades en amnesti och som gjorde att de män som kommit under våren vände hem igen.
1945/46 byggde tre av dem en ny bunker långt bort i skogarna nära Aruküla. Det var inte långt från den bunker där det berömda slaget vid Araküla hölls mars 1946.
Under sommaren 1948 fann de en bränd bunker i Männisaluskogarna. Martin Tamm, August Poom och Erni Tamm byggde en bunker där och Martin blev kvar där i sex år. Bunkern låg bra i området: den var omgiven av tät, ung skog, lagom långt från bebyggda platser och även lagom långt från hans hem
.
Under den första tiden gick de hem till familjen för att få mat, på vintern bara när det snöade. Oftast hade de en häst som kunde forsla mat för flera veckor i taget. För att vilseleda förföljare gick de i cirklar till sina släktingar, senare kom de istället överens om en plats i skogen där maten skulle lämnas. Maten kastades in i olika täta buskar där Martin hittade dem och bar iväg den. På vintern var det problem, då kunde hans fotspår ses i snön.
Hygienen var ett stort problem. Den första tiden gick han hem och badade bastu på natten, men det upptäcktes. Därför byggde han sedan en bastubunker med en eldplats. Ovanför eldplatsen ställde han en stor bunke med vatten att tvätta sig i.
Medan han levde i skogarna plockade Martin bär och svamp till sin egen familj och till dem som hjälpte honom att gömma sig. Han samlade material från träd för att hjälpa sin syster och tillverkade korgar. Under de långa höst- och vinternätterna tyckte han mest om att rita.
MartinTamm lyckades överleva två stora raider. Den första ägde rum sommaren 1945 när männen brukade gå hem för att hämta mat hos familjen Tamm på onsdagarna. Männen flydde över fälten och blev inte ens skadade. Nästan samma sorts överfall ägde rum nära Linkkaevu skogvaktarstuga där männen byggde en bunker. De flydde över öppna fält. Då skadades bara skörten på Martins päls, den var genomborrad av en kula.
Emellertid arresterades Martin Tamm i december 1954 under en räd. Säkerhetstjänsten hade anställt en man som efter en lång tids sökande fann honom och Martin Tamm dömdes till 25 års fängelse + 5 år i exil. Han var i fängelse i Ryssland i många år och befriades först 1971. Han förblev en ärlig est till slutet av sina dagar. Han bad aldrig om nåd och erkände aldrig den sovjetiska domstolen.
Under den första tiden gick de hem till familjen för att få mat, på vintern bara när det snöade. Oftast hade de en häst som kunde forsla mat för flera veckor i taget. För att vilseleda förföljare gick de i cirklar till sina släktingar, senare kom de istället överens om en plats i skogen där maten skulle lämnas. Maten kastades in i olika täta buskar där Martin hittade dem och bar iväg den. På vintern var det problem, då kunde hans fotspår ses i snön.
Hygienen var ett stort problem. Den första tiden gick han hem och badade bastu på natten, men det upptäcktes. Därför byggde han sedan en bastubunker med en eldplats. Ovanför eldplatsen ställde han en stor bunke med vatten att tvätta sig i.
Medan han levde i skogarna plockade Martin bär och svamp till sin egen familj och till dem som hjälpte honom att gömma sig. Han samlade material från träd för att hjälpa sin syster och tillverkade korgar. Under de långa höst- och vinternätterna tyckte han mest om att rita.
MartinTamm lyckades överleva två stora raider. Den första ägde rum sommaren 1945 när männen brukade gå hem för att hämta mat hos familjen Tamm på onsdagarna. Männen flydde över fälten och blev inte ens skadade. Nästan samma sorts överfall ägde rum nära Linkkaevu skogvaktarstuga där männen byggde en bunker. De flydde över öppna fält. Då skadades bara skörten på Martins päls, den var genomborrad av en kula.
Emellertid arresterades Martin Tamm i december 1954 under en räd. Säkerhetstjänsten hade anställt en man som efter en lång tids sökande fann honom och Martin Tamm dömdes till 25 års fängelse + 5 år i exil. Han var i fängelse i Ryssland i många år och befriades först 1971. Han förblev en ärlig est till slutet av sina dagar. Han bad aldrig om nåd och erkände aldrig den sovjetiska domstolen.
Johan Pitka och Ebavere
Johan Pitka föddes 1872 i Ansomardgården i en liten by, Jalgsema, Võhmuta kommun i Järvamaa. I sin ungdom blev havet hans passion. Han gick i tre marina skolor: i Käsmu, Kuressaare och slutligen i Paldiski där han fick sitt kaptensintyg. Därefter började han med sina långa resor, som tog honom så långt som till Sydamerika. Han var kapten, affärsman, sedan soldat och även bonde.
Inför frihetskriget började Johan Pitka organisationen med att kalla hem alla ester från Ryssland.Efter att ha förstått vad han stod i begrepp att göra dömde bolsjevikerna honom till döden i hans frånvaro 1918. Pitka rakade då skägget, snaggade sig och levde under synonymen Jaan Mets.
Efter tyskarnas tillbakadragande från Estland 1918 grundade Pitka Estlands Försvarsunion, organiserade bepansrade tåg och en marin styrka. Den 15 december blev han chef för den estniska flottan. Marinen följde snart efter - han utnämndes till kapten den 22 april, eftersom viceamiral enligt internationella konventioner kräver att det finns en amiral, men vanliga människor kallade honom trots det amiral. Betydelsen av hans arbete under frihetskriget med de beväpnade tågen och marinen går inte att överskatta.
Ett äventyrligt liv följde efter frihetskriget. Han var aktiv i politiken, blev sedan bonde i Kanada, och efter att ha återvänt till sitt hemland blev han direktör för estniska Kooperativa Förbundet.
Den 22 april 1944 anlände han till Estland via Finland.Det slutliga arbetet med att skydda fäderneslandet från de röda barbarerna hade inletts.Radiotal hölls för att egga massorna. Sommaren 1944 arrangerade Pitka ett anfall på bolsjeviker. Han hävdade att han, trots sin ålder (72 år) fortfarande var kapabel att hantera en revolver och att han hade för avsikt att liera sig med soldaterna i första ledet.
Personalen i den tyska frontens kår i Narva gav Pitka tillstånd att forma en trupp under hans eget befäl. Den truppen skulle agera på kort varsel.
Den 21 september, dagen före de rödas invasion i Tallinn gjorde Pitka sitt berömda uttalande med framställan om att män skulle anmäla sig till "Amiral Pitkas Stormtrupper." Ett antal yngre ester anslöt sig. Pitkas män stred i många slag, den mest kända var slaget vid Soodlabron i Vasidla, vidare i Kehra, Rapla, Tallinn, Nõmme. Den mest betydelsefulla striden stod i Keila.Den sista sammandrabbningen var sedan i Läänemaa där spåren efter Pitka försvann. Det antas att han blev ett offer i striden.
Johan Pitka och Ebavere
1936 köpte Pitka en gård (10,26 hektar) i Lilleoru vid foten av Ebavereberget. Amiralen sökte med ljus och lykta efter ett lugnt hus på landet, och denna tomt i Ebavere var den mest passande för honom. Här fann han den perfekta balansen av lugn, utsökt natur och lagom långt från andra byar. Han tänkte ägna sig åt att skriva sina memoarer.
Johan Pitka och en rättare bodde på gården. Både Pitkas egen och rättarens bostad byggdes med stor hastighet och hög kvalitet. Pitkas hus sägs ha byggts enligt svensk design: fyrkantsvirke, plank och brädväggar med sågspån som fyllnadsmaterial (troligen också kalk). Den fasaden målades med svenskt rödfärg. Enligt byns folk liknade insidan ett fartygs inre accentuerat av ett runt nautisk fönster i foajén.
Silla Meeta, Pitkas hushållerska, bodde i Pitkas bostad året runt. Pitkas fru Helene bodde där under sommarmånaderna vanligtvis tillsammans med amiralens brorson Henry.
Johan Pitka använde sitt sommarhus. På lördagarna kom han med halv-femtåget till stationen i Kiltsi sedan promenerade han de återstående tre km till huset; på söndagarna gjorde han samma resa men tvärtom. Ibland var han klädd i vanlig kostym. Ibland var han klädd i sin uniform.Medan radion spelade nationalsången på morgonen hissade Pitka den estniska flaggan. Därefter tog han en promenad i skogen. Efter dessa ansträngande aktiviteter tog han ett bad i det kalla vattnet i tråget vid brunnen, svängde sig runt ett par gånger och torkade sig sedan med en handduk och gick sedan in i rummet.
Han var aldrig sysslolös på sitt lantställe. Han rensade och jämnade ut stigar och gångvägar och odlade i rabatten runt flaggstången. Han trivdes också mycket bra i växthuset på södra sidan av huset. Han var inte heller främmande för arbete ute på fälten utan samarbetade gärna med rättaren när det behövdes för större arbeten.
Amiralen besökte ofta Ebaveretornet, ibland inbjöds grannarna att följa med. En gång hjälpte han en liten flicka som klättrat upp och svimmat och föll ner. En annan gång gick han med sina vänner för att ta ett foto på Finland från tornet. Han stod en lång stund där uppe och observerade horisonten. Sedan meddelade han glatt: "Jag kan se tornen i Finland!" Vännerna såg ingenting, inte ens när de lånade kikaren. - Kanske Pitka såg Finland.
Pitkas familj stod på god fot med sina grannar. Helene Pitka var mycket vänlig och samarbetade gärna med dem. Johan Pitka gick aldrig förbi någon utan att säga något vänligt ord eller prata en liten stund. Dessutom försedde han en granne, som producerade öl, med burkar från Tallinn. Samme granne som han strax före kriget hade informerat med indignerad ton att den estniska regeringen hade övergått från att vara engelskvänlig till att bli tyskvänlig.
När den tyska ockupationen inletts 1940 reste Johan Pitka i hemlighet till Finland. När tyskarna senare ockuperade landet flyttade Helene Pika till gården med sina döttrar. När den röda fronten närmade sig packade hon deras mest värdefulla saker. Fotoalbumen hade Pitka redan tidigare gömt hos grannen, på vinden i hans svinstia. Fru Pitka hämtade dem. Några större saker som soffan, ett stort bord och diverse porslin gav hon till de närmaste grannarna. I september 1944 for Helene Pitka med sina döttrar och deras män via Ösel till Stockholm.
Amiral Pitka sågs aldrig mer i Ebavere. Efter att röda armén hade invaderat landet på hösten 1944 placerades ett tjugotal soldater i Pitkas hem. De avlägsnade minor i området och sprängde tyska depåer och sprängämnen i Äntuskogarna. Medan de fortfarande fanns där brann huset ner till aska 1945
"Johan Pitka och Ebavere" bygger på minnen samlade av J. Lamp and H. Vahermaa.Computer Network Attack som olovligt våld: en fråga om association, effekt, aktör och mål.
Det är roligt att läsa studenters uppsatser om saker som inträffat. De undersöker händelserna noga och diskuterar dem sedan. Jag hittade nu en uppsats om cyberattacken med anledning av flytten av Bronssoldaten 2007, som jag i och för sig har skrivit om tidigare, men här får vi veta mer om hur allvarligt angrepp det var som esterna utsattes för att de vågade flytta en staty i sitt eget land.
Författare: de Waern, Henrik (Försvarshögskolan)
Titel: Computer Network Attack som olovligt våld: en fråga om association, effekt, aktör och mål
Organisation: Försvarshögskolan
PublikationstypStudentuppsats (Examensarbete)
Under våren 2007 uppstod det tumult i Estland. Den estniska regeringen proklamerade att man avsåg flytta en bronsstaty från 1947 föreställande en soldat ur röda armén, uppförd av den dåvarande sovjetregimen som ett monument över segern över Tyskland 1945.
Enligt KBM:s rapport utgjorde statyn före 9 maj 2006 ingen större vattendelare, utan ignorerades av dem som ogillade den och uppmärksammades av dem som så ville. Ett bråk kring statyn mellan två olika grupper bärandes ryska respektive estniska flaggor lyckades dock sprida konflikten inom landet och regeringen tog snart det omdiskuterade beslutet att flytta statyn och några tillhörande gravar ifrån centrala Tallinn. Statyn beslutades flytta den 9 maj 2007.
Redan under förberedelserna till förflyttningen 26 april uppstod demonstrationer och kravaller varvid butiker plundrades och allmän förstörelse följde. Från slutet av april till mitten av maj påverkades också Estland av flera ryska sanktioner, såsom oannonserade järnvägsreparationer, annullerade ryska beställningar, strypning av transittrafik och plötslig massiv pappershantering vid gränsövergångar.
De faktiska, för uppsatsen, relevanta händelserna utspelade sig dock på en helt annan arena och kunde skönjas redan den 27 april. En första våg av nätattacker sköljde då över den estniska delen av Internet mestadels bestående av så kallade åtkomstattacker och skräppost.
Sedermera eskalerade attackerna och sent på kvällen 27 april var situationen på den estniska sidan, enligt KBM:s rapport, kritisk. Men man kunde också skönja ett mönster i attackerna. Attackerna var tämligen dåligt koordinerade eller slumpmässiga vilket tydde på att det var enskilda individer som flödade det estniska nätet med så kallad skräp-trafik.
De estniska myndigheterna började nu dock vidta åtgärder och kunde genom diverse typer av filtrering minska effekterna på efterföljande attacker. Vid det laget förändrades dock attackerna och det framstod som klart att flertalet större så kallade botnät nu började användas.
Botnät är nätverk med datorer vilka kapats, hackats, köpts eller på andra sätt tagits över på så sätt att de kan fjärrstyras av en central dator. Dessa datorer kan därefter exempelvis ges ett gemensamt mål varvid de unisont öppnar förbindelse med måldatorn eller servern, vartefter förbindelsen direkt bryts och rutinen upprepas ett stort antal gånger. Den önskvärda effekten blir en överbelastningen av måldatorn eller nätet däromkring, varvid annan trafik inte kan betjänas så som tänkt. På grund av att botnätets slavdatorer är utspridda drabbas inte de egna näten av överbelastning emedan koncentrationen vid målet medför mycket höga trafikflöden.
När nästa stora våg av attacker inleddes den 4 maj, var det tydligt att nivån på koordination hade ökat avsevärt, med flertalet botnät i täta sekventiella attacker användandes flera olika verktyg. Efter de första attackerna hade dock så kallade Computer Emergency Response Teams (CERTs) tillhörande länder över hela världen involverats. Filtrering medförde en kraftigt minskad effekt av attackerna, även om det efter kort tid stod klart att även detta medfört en anpassning hos angriparna. Botnät i länder med påtagligt svag CERT-förmåga vaknade nu istället till liv.
Den 9 maj inleddes vad som, enligt KBM:s rapport, tros ha varit menat som den stora huvudattacken. Flertalet botnät agerande nu koordinerat och grova uppskattningar på att många fler än en miljon slavdatorer medverkade nämns. Filtreringen och koordinationen på försvarssidan hade dock god verkan varmed effekterna blev betydligt mindre än under den första inledande attacken. Detta trots att dataflödet var många gånger högre denna gång.
Totalt sett var det de estniska myndigheterna som tog den stora smällen i Estland mellan 27 april och 15 maj, men flertalet andra mål har även identifierats. Bland de mest utsatta var hemsidor tillhörande flera centrala myndigheter; däribland polisens, flertalet politiska partiers, parlamentets, presidentens samt regeringens publika så kallade briefingrum.
Men även kommersiella mål har identifierats; I KBM:s rapport framgår bland annat hur de två estniska bankerna Hansapank och SEB Eesti Uhisbank mellan den 10 och 15 maj utsattes för diverse åtkomstattacker vilket resulterade i att de båda bankerna under begränsade perioder helt slogs ut och kontakten med utlandet bröts. Enligt samma publikation har även andra typer av mål rapporterats varibland det estniska fasta telesystemet; med effekten att åtminstone en publik televäxel slagits ut, mobiltelefonsystemet samt system nyttjade av den estniska räddningstjänsten återfinns.
Vidare inbegrep attackerna också till viss del massmedia men även sådana obskyra mål som småkommuner och skolor. Generellt sett medförde attackerna att man tvingades strypa vissa hemsidors tillgång från utlandet, och att flertalet hemsidor överbelastades och kraschade.
Avseende följderna på ett högre plan framgår det i FOI:s rapport Det kaukasiska lackmustestet att attackerna generellt medförde allvarliga följder, även om detta inte vidare specificeras. Detta stöds också i sak av KBM:s rapport där det framgår att dataflödet i sig visserligen inte var något nytt men att effekterna för Estland, på grund av att nätförbindelserna i landet inte klarar riktigt stora, uthålliga trafikflöden, var massiva och utgjorde en kraftig belastning på internationella förbindelser och interna resurser.
Generellt sett har det således varit svårt att lokalisera konkret information om effekterna av händelserna i Estland mellan 27 april och 15 maj. Inga siffror har hittats uppskattande kostnader för de motåtgärder som genomfördes för att hålla den informationsbaserade infrastrukturen vid liv, och ej heller några siffror om eventuellt inkomstbortfall. Ej heller har vidare information avseende attackerna på myndigheterna konstaterats, så som exempelvis effekterna på polismyndigheten, räddningstjänsten, deras angripna system eller nyttjandet därav.
Avseende den eller de okända aktörerna bakom attackerna konstaterar Gadi Evron, en väl ansedd auktoritet på området cyber-säkerhet, att även om det är omdiskuterat huruvida attacken sanktionerats eller på andra sätt sponsrats av den ryska regeringen så är det otvetydigt så att de ansvariga var ryssar. Ryska hemsidor, bloggar och forum fylldes med prat om den estniska regeringens beslut om statyn och vissa innehöll till och med förslag på mål inklusive instruktioner för hur sådana angrepp kunde genomföras. Vidare, påpekar Evron, är det tydligt att attackerna var välorganiserade vilket bland annat märktes på förändringen i angreppen. När attackerna utifrån landets gränser till stor del blockerats väcktes exempelvis istället botnät inom landets gränser till liv. Andra saker som väcker misstanke, tillägger han, är den oförmåga, alternativt ovilja, de ryska myndigheterna visade i åtminstone tre veckor efter det initiala angreppet att hjälpa till att stoppa cyber-attackerna.
I uppsatsen diskuteras sedan hur man ska beteckna angreppet. Vilken grad av militärt angrepp? Uppsatsen är ju skriven av en student på Sjöstridsskolan. Han avslutar uppsatsen:
Med detta sagt är det ändock möjligt att studera reaktionerna101 från samma aktörer avseende händelserna i Estland 2007, och syna eventuella tolkningar. En ytlig granskning gör klart att man ingenstans finner uttrycken våld, hot om våld eller väpnat angrepp. I protokollet från NATO:s talesmans pressmöte kan det visserligen utläsas att NATO diskuterat frågan, men också att händelserna beslutat ej likställas med väpnat angrepp. Av detta bör inga slutsatser dras annat än att frågan fortfarande är högst obesvarad.
Vidare forskning på området kan därför med fördel inriktas mot just statspraxis, en djupare studie av frågan om ekonomiskt och politiskt tvång, förändringar i åsikterna därom eller i hur begreppen vitala intressen, territoriell integritet och politisk självständighet har kommit att skifta betydelse över tiden.
Nato vaknade. På IDG.se läser vi en artikel från 2008:
Ilmar Tamm
Internetkrigföringen mot Estland förra året har fått upp Natos ögon för cyberförsvar. Estland är nu navet i försvarsalliansens arbete inom området. Estland hade redan 2003 en nationell organisation för cyberförsvar. Ilmar Tamm, chef för Natos cyberförsvarscenter, anser att Nato inte tillräckligt väl hade förstått problemet med cyberhot när Estland attackerades.
– Ändå gick det bra. Nu är det dags att lära sig av erfarenheterna så vi är mer förberedda nästa gång. Jag vill inte verka pessimistisk, men förra årets attacker var inte någon engångsföreteelse.
Mina slutsatser är som följer:
Den troliga orsaken till angreppet är egentligen två:
1. Ryssland vill visa att de fortfarande har makt i området. Dessutom ville de ha Edgar Savisaar till statsminister i det kommande valet, som var bara några veckor fram i tiden.
2. Allt som påverkar den ryska självbilden negativt reagerar de mycket starkt på. Alla lärde sig i Sovjetunionen att Ryssland vunnit kriget åt västländerna och räddat esterna från nationalsocialismen. De kan aldrig erkänna att Estland hade en ny estnisk regering när ryssarna kom tillbaka. Ingen ryss vill veta att de har fel!
Här ser vi betydelsen av att inte göra sig bättre än man är och att lära ut den sanna (så långt möjligt) historien.
För att ni ska riktigt förstå det absurda i hela situationen ska jag sätta in händelserna i en svensk bild:
Vi vill flytta en staty i Stockholm. Den är uppställd för att ära dem som ockuperat oss i nästan 50 år. En massa “icke etniska” svenskar protesterar genom att slå sönder innerstaden och stjäla vad de kommer över i butikerna. Det är de värsta upploppen i Stockholm i modern tid. Politikerna samlas och man diskuterar och intervjuas, den enda som inte säger någonting om förstörelsen av huvudsstaden är ledaren för det största opposiotionspartiet, socialdemokraterna! Inte ett ord från honom. Inga jämförelser i övrigt.
Vi ska också komma ihåg att ryssarna lagt sig i politiken i Georgien, med regelrätt krig, och andra f.d. sovjetrepubliker. Det är definitivt inte en lek!
Vi vill flytta en staty i Stockholm. Den är uppställd för att ära dem som ockuperat oss i nästan 50 år. En massa “icke etniska” svenskar protesterar genom att slå sönder innerstaden och stjäla vad de kommer över i butikerna. Det är de värsta upploppen i Stockholm i modern tid. Politikerna samlas och man diskuterar och intervjuas, den enda som inte säger någonting om förstörelsen av huvudsstaden är ledaren för det största opposiotionspartiet, socialdemokraterna! Inte ett ord från honom. Inga jämförelser i övrigt.
Vi ska också komma ihåg att ryssarna lagt sig i politiken i Georgien, med regelrätt krig, och andra f.d. sovjetrepubliker. Det är definitivt inte en lek!
juni 17 2012. Konstutställningar.
I Tallinn finns fyra stora konstmuséer. Det äldsta är Kadriorg.
Slottet Kadriorg byggdes av Peter den store till hans hustru Katarina, därav namnet. De behövde ett vackert sommarresidens.
Ni minns kanske när Peter för första gången kom till Tallinn, ett par år efter det att han inlett byggandet av S:t Petersburg för att flytta huvudstaden från Moskva, “Hade jag sett Tallinn några år tidigare, då hade jag lagt Rysslands huvudstad här.” -Vi får tacka ödet för detta. Då hade det aldrig funnits något fritt Estland, och troligen inga “ester” heller i dag.
Arkitekt var den italienske Niccolo Michetti, som ritade ett slott som de italienska: en huvudbyggnad och två annex.
Mästare från Ryssland, Italien, Stockholm, Riga och Tallinn var delaktiga i bygget.
Den stora hallen är det vackraste exemplet på barockarkitektur i norra Europa!
1921, under frihetstiden, blev slottet museum och 1928 blev det ett rent konstmuseum.
1929 fungerade slottet också som bostad åt Estlands regent, fr.o.m. 1938 titulerades han president.
En större renovering genomfördes 1933-34.
Under åren 1946 - 91 var huset helt och hållet konstmuseum.
Vi besökte slottet 1978, men jag kan inte berätta om vad jag såg. Trots allt var vi i en viss stress hela tiden. Det hände en del otäcka saker i Sovjetunionen just de veckorna. Bl.a. fängslades en turist i Riga för att han fotograferade förbjudna objekt (kyrkor).
Det största är Kumu.
För åttio år sedan började tankarna på att bygga en byggnad direkt avsedd som konstmuseum. Många tävlingar har utlysts. 1933 deltog Alvar Aalto, som fick tredje pris för ett förslag som senare realiserades i Danmark! P.g.a. andra världskriget och ockupationen blev inget nytt museum byggt.
1993-94 hölls en internationell arkitekturtävling med deltagare från tio länder: Estland, Finland, Danmark, Italien, Kanada, Norge, Sverige, Australien, Tyskland och USA.
Och segraren blev... … den finske arkitekten Pekka Vapaavuori.
2002 påbörjades bygget och i februari 2006 var det färdigt och öppnades.
Muséet ligger nära presidentens residens i Kadriorg och är byggd av kalksten från Lasnamäe-kalk. Byggnaden har sju våningar, ytan är på 23 900 m². Det döptes till Kumu i en tävling. (KUnstiMUsuseum)
Kumu vill tillgodose många olika intressen, bpåde för dem som redan är insatta i konsten och dem som vill lära sig eller bara njuta av atmosfären.
Alla är välkomna att besöka muséet och kanske få nya idéer.
S:t Nikolaikyrkan är arkitektoniskt en av de mest integrerade och mest harmoniska medeltida kyrkornas i Estland. Historien går tillbaka till 1200-talet, man tror att den grundlades 1230 av tyska köpmän. Medan Tallinn ännu var stängt, tjänade kyrkan med sina tunga bjälkar vid porten som tillflyktspkats för flyende och för militära ändamål. (Om en livegen lyckades hålla sig borta från sin ägare i två år, då var han sedan en fri man) När skyddsmurarna var klara på 1300-talet blev kyrkan en normal kyrka igen.
På 1400-talet ägde stora renoveringar rum. Barocktornat byggdes bl.a. Men under Sovjets bombning av Tallinn den 9 mars 1944 blev kyrkan och många av byggnaderna runtomkring förstörda. De mest värdefulla sakerna klarades tack vare att de räddadts ur kyrkan tidigare. Barockepitafen och andra mästerverk av renässans- och barockmästare, och ett så ovärderlig raritet som högaltaret, några fragment av den berömda målningen Danse Macabre och S:t Anthonys altare. Dance Macabre är en känd målning av lübeckaren Bernt Notke, som också finns representerad i Sverige.
Kyrkoruinen restaurerades 1984 till konsertsal där medeltida konst från Estlands Konstmuseum visas. Man kan även njuta av orgelmusik och körsång i lokalen.
Adamson-Erics museum.
Lühike jalg (Korta benet) är en romantisk trappa som fick sin stora betydelse redan på 1200-talet, då det blev en viktig länk mellan “Övre staden”-Toompea och “Undre staden”. Dokument från 1542 nämner ett bostadshus i hörnet av Lühike jalg och Rüütli tee, samt ett stenhus och en liten byggnad på gatan.
Under medeltiden vet man att det fanns verkstäder för kopparsmeder och låssmeder i husen. Under de senaste århundradena har huset fungerat som bostadshus med flera lägenheter. I början av 1900-talet hade man hästar på innergården. Huset renoverade 1984 för att bli utställningslokal för konstnären Adamson-Eric sedan änkan deponerat omkring tusen verk av honom till Estlands konstmuseum.
Det finns inget tidigare samband med huset och Adamson-Eric.
Självporträtt.
På huvudutställningen på första våningen visas keramik, läderarbeten, metallsmycken och dekorativt porslin.
På nedervåningen och på innergården visas utställningar av konsthantverk.
Adamson-Eric (1902–1968) var en av de mest framstående och kreativa personligheterna i Estland. Först och främst var han målare, men han arbetade också med så gott som alla varianter av konst.
Adamson-Erics idiosynkratiska målningar och bitar av brukskonst karrakteriseras av elegans, raffinerade färger och ett brilljant uttryck. Hans estetiska principer baseras på franska konstnärstraditioner. Samtidigt är han nära knuten till Norden och den traditionella estniska nationella konsten. Hans brukskonst är unik, på ett vis nära art deco, men ändå användbara saker.
Adamson-Erics rikliga arbeten visar utvecklingen av estnisk fin och brukskonst under mer än fyrtio år.
juni 16 2012
Nu går åskan. Jag hann inte skriva färdigt. Jag återkommer.
Juni 15 2012. Traditionell estnisk livsstil.
I Ryssland har man gjort en undersökning om vilket land de anser vara mest vänligt resp. mest fientligt inställt till Ryssland. Det mest fientliga landet anses Georgien vara 41 %, där efter kommer USA 35 %, Lettland 26 % och Estland 23 %. Det land som anses se på Ryssland med vänligast sinne är Vitrysslands 34 %, sedan kommer Kazakstan 28 % Tyskland 17 %, Kina 16 % och Ukraina 13 %. Det är alltså vad de ryska tillfrågade har svarat. Något mer än hälften, 54 % säger sig vänligt stämda mot USA, EU ansåg 64 % att de såg som vänner. -1604 personer hade svarat. Vi ska då komma ihåg att det är ständiga påhopp på de tidigare Sovjetstaterna i Ryssland. När Makarov höll sitt tal om Finlands försvar, då visade han en karta där de baltiska staterna åter var inprickade i den ryska federationen!
…..
Nu ska ni få lära er hur esterna ser sig själva. Det pratas så mycket om hur de är, men ingen frågar dem om deras egen åsikt i frågan. Det är dags nu. Här är svaret: (Texten kommer från sidan: http://www.visitestonia.com/sv/om-estland/estnisk-kultur/livet-i-estland-traditionell-livsstil.
Traditionell estnisk livsstil.
En typisk estländare skulle framställa sig själv som hårt arbetande, pålitlig, smart, innovativ och vänlig. Även om alla dessa kvaliteter är sanna, håller man dem ofta dolda som skatter. I sina försök att undvika att betraktas som påträngande eller närgångna,håller estländare sig för sig själva (även servicepersonal) och väntar på att du tar första steget. När ni väl bekantat er blir du öppet och vänligt bemött. Komplimanger från en estländare är uppriktiga, handskakningar är tungt vägande och inbjudningar hjärtliga. Inte undra på att många uppskattar estländare som ens bästa vänner.
Den estniska humorn är torr, sarkastisk och ofta politiskt inkorrekt. Jämfört med övriga Europa är den mest lik den brittiska – att skämta på sin egen bekostnad är populärt, även om det är mycket mer troligt att du får ett flin och inte ett öppet skratt tillbaka. När du ber någon att sjunga får du förmodligen ett blygt nekande. Likväl har många estländare sjungit i en kör, och sång- och dansfestivalen (vart 5:e år) är den största sammankomsten i Estland: hundratusentals estländare samlas för att höra körer på upp till 20 000 starka sångare och se tusentals personer framföra folkdanser.
Som kontrast är det samma moderna estländare som ligger bakom Skype, mobilparkering, e-elektronik och flera innovativa teknologier och lösningar. Olika e-tjänster som e-bank, medicinsk och dokumentregistrering online; digitala biljetter; helt trådlös uppkoppling och utmärkt mobiltäckning anses vara lika självklart som luft och vatten för de flesta moderna estländare.
Estland är ett av de minst religiösa länderna i världen, men estländare värdesätter traditioner. Ofta är kristna högtider och ritualer följda av eller blandade med hedniska sådana. Ett bra exempel på detta är allhelgonadagen den 2 november: dagen innan besöker man kyrkor och sina anhörigas gravar, och på kvällen tänds levande ljus i fönstren i tusentals estniska hem för att hälsa de rolösa själarna.
Traditionellt hantverk och matlagningskonst går från generation till generation: varje år, från juli till slutet på september, är estländarna ofta upptagna med att plocka bär och svamp. Hemlagad sylt och inlagda grönsaker och svamp från trakten är en riktig njutning. Favoritmaten är sås gjord på köttfärs (“hakklihakaste”), brynt kål, sylta och ugnsbakad potatis med fläsk. Besök ett estniskt hem för att få den riktiga känslan. (Välkomna)
Även fågel och fisk (rökt eller färsksaltad) är uppskattade rätter. Sommartid är grillning och halstring en viktig del av familjesammankomsterna.
Se till att du får prova det estniska ölet och den alkoholfria ”kali” (lite likt must) och ta med rökt skinka och korv (rådjur, vildsvin, älg och häst) hem till dina vänner!
Estländare älskar naturen och känner sig som en del av den: veckosluten ägnas ofta åt vandring, camping eller bara promenader i skogen eller vid havet, vilka båda har spelat en betydande roll genom historien, och estländarna är stolta över den vilda, rena naturen som är rik på omväxlande och även sällsynt flora och fauna. Att fiska och segla är populärt här, och under vintern är längdskidåkning något som de flesta estländare har i åtanke.
Så gott som alla hus på landsbygden (samt även villor och till och med lägenheter i städerna) har en bastu, och att värma upp sig ordentligt innan man kastar sig i sjön under sommaren eller rulla sig i snön vintertid, är en viktig del av denna traditionsbundna tvagningsritual. Men var förberedd om du har tänk delta: hettan är stark (80° C anses bara som ”varmt”) och att bada naken är normalt.
Vid sidan av natur, bastu och grillning är fotografering troligtvis den vanligaste hobbyn i Estland. En annan ”stor sak” är bilarna och nya tekniska manicker och tekniker. Antalet bilar av märket Hummer per person är flest i världen och du kommer förmodligen aldrig se en ung estländare utan en mobiltelefon, bärbar dator (självklart uppkopplad på Internet) och en blogg, twittersida eller personligt konto i populära sociala nätverk som Orkut, Facebook eller Rate.ee.
Barnen går i skolan i 12 år och börjar när de är 7, och även om matte, fysik, och naturkunskap tar upp en stor del av undervisningsplanen lär alla sig minst 2 främmande språk. De vanligaste språken som lärs ut i skolan är engelska och ryska, men även franska, tyska och svenska är populära alternativ.
…..
Nu ska ni få lära er hur esterna ser sig själva. Det pratas så mycket om hur de är, men ingen frågar dem om deras egen åsikt i frågan. Det är dags nu. Här är svaret: (Texten kommer från sidan: http://www.visitestonia.com/sv/om-estland/estnisk-kultur/livet-i-estland-traditionell-livsstil.
Traditionell estnisk livsstil.
En typisk estländare skulle framställa sig själv som hårt arbetande, pålitlig, smart, innovativ och vänlig. Även om alla dessa kvaliteter är sanna, håller man dem ofta dolda som skatter. I sina försök att undvika att betraktas som påträngande eller närgångna,håller estländare sig för sig själva (även servicepersonal) och väntar på att du tar första steget. När ni väl bekantat er blir du öppet och vänligt bemött. Komplimanger från en estländare är uppriktiga, handskakningar är tungt vägande och inbjudningar hjärtliga. Inte undra på att många uppskattar estländare som ens bästa vänner.
Den estniska humorn är torr, sarkastisk och ofta politiskt inkorrekt. Jämfört med övriga Europa är den mest lik den brittiska – att skämta på sin egen bekostnad är populärt, även om det är mycket mer troligt att du får ett flin och inte ett öppet skratt tillbaka. När du ber någon att sjunga får du förmodligen ett blygt nekande. Likväl har många estländare sjungit i en kör, och sång- och dansfestivalen (vart 5:e år) är den största sammankomsten i Estland: hundratusentals estländare samlas för att höra körer på upp till 20 000 starka sångare och se tusentals personer framföra folkdanser.
Som kontrast är det samma moderna estländare som ligger bakom Skype, mobilparkering, e-elektronik och flera innovativa teknologier och lösningar. Olika e-tjänster som e-bank, medicinsk och dokumentregistrering online; digitala biljetter; helt trådlös uppkoppling och utmärkt mobiltäckning anses vara lika självklart som luft och vatten för de flesta moderna estländare.
Estland är ett av de minst religiösa länderna i världen, men estländare värdesätter traditioner. Ofta är kristna högtider och ritualer följda av eller blandade med hedniska sådana. Ett bra exempel på detta är allhelgonadagen den 2 november: dagen innan besöker man kyrkor och sina anhörigas gravar, och på kvällen tänds levande ljus i fönstren i tusentals estniska hem för att hälsa de rolösa själarna.
Traditionellt hantverk och matlagningskonst går från generation till generation: varje år, från juli till slutet på september, är estländarna ofta upptagna med att plocka bär och svamp. Hemlagad sylt och inlagda grönsaker och svamp från trakten är en riktig njutning. Favoritmaten är sås gjord på köttfärs (“hakklihakaste”), brynt kål, sylta och ugnsbakad potatis med fläsk. Besök ett estniskt hem för att få den riktiga känslan. (Välkomna)
Även fågel och fisk (rökt eller färsksaltad) är uppskattade rätter. Sommartid är grillning och halstring en viktig del av familjesammankomsterna.
Se till att du får prova det estniska ölet och den alkoholfria ”kali” (lite likt must) och ta med rökt skinka och korv (rådjur, vildsvin, älg och häst) hem till dina vänner!
Estländare älskar naturen och känner sig som en del av den: veckosluten ägnas ofta åt vandring, camping eller bara promenader i skogen eller vid havet, vilka båda har spelat en betydande roll genom historien, och estländarna är stolta över den vilda, rena naturen som är rik på omväxlande och även sällsynt flora och fauna. Att fiska och segla är populärt här, och under vintern är längdskidåkning något som de flesta estländare har i åtanke.
Så gott som alla hus på landsbygden (samt även villor och till och med lägenheter i städerna) har en bastu, och att värma upp sig ordentligt innan man kastar sig i sjön under sommaren eller rulla sig i snön vintertid, är en viktig del av denna traditionsbundna tvagningsritual. Men var förberedd om du har tänk delta: hettan är stark (80° C anses bara som ”varmt”) och att bada naken är normalt.
Vid sidan av natur, bastu och grillning är fotografering troligtvis den vanligaste hobbyn i Estland. En annan ”stor sak” är bilarna och nya tekniska manicker och tekniker. Antalet bilar av märket Hummer per person är flest i världen och du kommer förmodligen aldrig se en ung estländare utan en mobiltelefon, bärbar dator (självklart uppkopplad på Internet) och en blogg, twittersida eller personligt konto i populära sociala nätverk som Orkut, Facebook eller Rate.ee.
Barnen går i skolan i 12 år och börjar när de är 7, och även om matte, fysik, och naturkunskap tar upp en stor del av undervisningsplanen lär alla sig minst 2 främmande språk. De vanligaste språken som lärs ut i skolan är engelska och ryska, men även franska, tyska och svenska är populära alternativ.
Gustav II Adolf untanför Tartu Universitet.
Det är typiskt för unga estländare att börja sin karriär vid en tidig ålder, redan under högskolestudierna – ekonomi, juridik och medicin är de mest uppskattade studieområdena. Tartu universitet, känt för sina medicinska och vetenskapliga fack, är ett av de äldsta i Europa. Antalet personer i Estland med en universitetsutbildning är också bland de högsta i Europa.
Teater, konst och att läsa böcker utgör en betydelsefull del av den estniska kulturen: det finns en teater i varje större stad och du kommer säkert att bli förvånad av antalet böcker i de estniska hemmens bokhyllor.
Det finns ett stort antal konstgallerier i Estland – det mest kända och största är KUMU Moderna konstmuseum.
Detta vittnar om ett helt annat liv som levs i Estland än det vi kunde se 1978. Jag minns när Ülo, som arbetade med elektronik, såg våra mobiltelefoner, undersökte dem och sa: “Där också är ni långt före!” Och så suckade han tungt.
En helg i september var “alla” ester upptagna med att ta upp potatis, och för övrigt var man verkligen ute på hösten i skogen efter svamp och bär. Man behövde ju något att äta.
Vi ska inte tala om bilar... Under sovjettiden fick man ställa sig i kö för att få köpa den ryska bilen Lada. Det tog uppåt tio år innan man fick den äran, så när bilmarknaden släpptes fri efter 1991, då såg vi hur människor längtat efter en riktig bil.
Tartu Universitet grundades av Gustav II Adolf 1632, men det dröjde innan ester fick studera där.
Teater, konst och att läsa böcker utgör en betydelsefull del av den estniska kulturen: det finns en teater i varje större stad och du kommer säkert att bli förvånad av antalet böcker i de estniska hemmens bokhyllor.
Det finns ett stort antal konstgallerier i Estland – det mest kända och största är KUMU Moderna konstmuseum.
Detta vittnar om ett helt annat liv som levs i Estland än det vi kunde se 1978. Jag minns när Ülo, som arbetade med elektronik, såg våra mobiltelefoner, undersökte dem och sa: “Där också är ni långt före!” Och så suckade han tungt.
En helg i september var “alla” ester upptagna med att ta upp potatis, och för övrigt var man verkligen ute på hösten i skogen efter svamp och bär. Man behövde ju något att äta.
Vi ska inte tala om bilar... Under sovjettiden fick man ställa sig i kö för att få köpa den ryska bilen Lada. Det tog uppåt tio år innan man fick den äran, så när bilmarknaden släpptes fri efter 1991, då såg vi hur människor längtat efter en riktig bil.
Tartu Universitet grundades av Gustav II Adolf 1632, men det dröjde innan ester fick studera där.
Juni 14, 2012. Juni 14 1940.
“Tack för kommentaren. Vad trevligt att du upplevde esterna så positivt. Det är alltid roligt att höra.”
…..
Vi satt och pratade. Det var Ants och jag och de två drygt 20-åriga Felix och Jessica. Vi hade så mycket att berätta om Estland och dess historia. Ockupationstiden och människoöden. Vår resa till Tallinn 1978 och allt vi sett och upplevt. Felix har ju hört det mesta förr, men Jessica sa efter en stund “Varför fick vi aldrig lära oss något om det här i skolan. Vi läste hur mycket som helst om Tyskland, men inget om Sovjetunionen eller Estland!”
Är det så vi ska lära barn och ungdomar ämnet historia? Vad är det för mening att bara lära dem vissa delar av historien? Behöver inte alla se det som hänt och lära sig av det? Tror vi att det finns något bra för dem om vi bara väljer ut det vi tycker att de ska kunna. Måste vi inte acceptera att historien inte varit som vi vill och önskar. Att så här efteråt går det inte att skriva om den för att vi vill att vissa människor ska vara bra och andra dåliga, och somliga ännu sämre. Vi kan inte göra något åt det som redan hänt; vår uppgift är att i möjligaste mån försöka få framtiden att bli bättre istället.
Vi människor är så ofullkomliga. Våra hjärnor har så många vindlingar som gör att vi tänker olika; uppfattar saker olika; reagerar olika. Ibland vet vi om det, ibland kan vi inte förstå det. Tänk bara på hur svårt det tydligen är att bestämma om massmördaren Breivik är sjuk eller om han bara är en ond människa som tänker på ett helt annat sätt än de flesta av oss andra. Vi kan aldrig skriva om historien om hans fruktansvärda brott. Det är ett brott av så oerhört många i vår historia. Vi måste förstå att det kan hända trots att vi inte vill tro det.
Jag googlade på "historieundervisningen i skolan" och fick bl.a. fram denna bild:
…..
Vi satt och pratade. Det var Ants och jag och de två drygt 20-åriga Felix och Jessica. Vi hade så mycket att berätta om Estland och dess historia. Ockupationstiden och människoöden. Vår resa till Tallinn 1978 och allt vi sett och upplevt. Felix har ju hört det mesta förr, men Jessica sa efter en stund “Varför fick vi aldrig lära oss något om det här i skolan. Vi läste hur mycket som helst om Tyskland, men inget om Sovjetunionen eller Estland!”
Är det så vi ska lära barn och ungdomar ämnet historia? Vad är det för mening att bara lära dem vissa delar av historien? Behöver inte alla se det som hänt och lära sig av det? Tror vi att det finns något bra för dem om vi bara väljer ut det vi tycker att de ska kunna. Måste vi inte acceptera att historien inte varit som vi vill och önskar. Att så här efteråt går det inte att skriva om den för att vi vill att vissa människor ska vara bra och andra dåliga, och somliga ännu sämre. Vi kan inte göra något åt det som redan hänt; vår uppgift är att i möjligaste mån försöka få framtiden att bli bättre istället.
Vi människor är så ofullkomliga. Våra hjärnor har så många vindlingar som gör att vi tänker olika; uppfattar saker olika; reagerar olika. Ibland vet vi om det, ibland kan vi inte förstå det. Tänk bara på hur svårt det tydligen är att bestämma om massmördaren Breivik är sjuk eller om han bara är en ond människa som tänker på ett helt annat sätt än de flesta av oss andra. Vi kan aldrig skriva om historien om hans fruktansvärda brott. Det är ett brott av så oerhört många i vår historia. Vi måste förstå att det kan hända trots att vi inte vill tro det.
Jag googlade på "historieundervisningen i skolan" och fick bl.a. fram denna bild:
Vet ni varför det blir så allvarliga bråk mellan ukrainare och ryssar? Vet ni att det dog upp till 10 000 000 (10 miljoner) människor i Ukraina i början av 1930-talet pga svält? Vet ni att det berodde på att Moskva krävde att allt som skördades skulle skickas till Moskva (även utsädet), och att Stalin bestämde att en del av den skulle exporteras till Tyskland för att västvärlden inte skulle tro på pratet om svält i Ukraina, Europas kornbod. 10 miljoner!
Ni vet också att så många svenskar inte ville att Levande historia skulle syssla med Kommunismen. Varför?
.....
Vad har de gjort för ont?
Estniska barn i Sibirien.
I dag är det en av de mest fruktansvärda händelserna i Estlands historia. Den 14 juni 1940 väcktes många vanliga hederliga ester av att det bankade på dörren. Soldater därutanför klev in i hemmen och förklarade för de helt vanliga människorna att de skulle packa sina väskor och följa med dem. Till en lastbil eller buss för att släppas av vid en tågstation, packas in i boskapsvagnar och lämna sina hem och sitt fädernesland för att istället bop i Sibirien. De som överlevde resan alltså. Många män kom aldrig fram, de sköts istället. Många barn, gamla och sjuka dog också på vägen.
I dag är många estniska flaggor på halv stång för att vi inte ska glömma. Men jag har ännu inte sett någon med svart flor, som hela Tallinn var fyllt av när vi var här den 14 juni 1992. Jag glömmer det aldrig.
I dag är många estniska flaggor på halv stång för att vi inte ska glömma. Men jag har ännu inte sett någon med svart flor, som hela Tallinn var fyllt av när vi var här den 14 juni 1992. Jag glömmer det aldrig.
Juni 13, 2012. Svenskarna i Estland.
Från sidan http://www.sov.ee/historik har jag saxat text om svenskarna i Estland.
Från tidigt 1100-tal...
Arkeologiska utgrävningar tyder på att svenskar har levt i Estland sedan tidigt 1100-tal. De kom från Sverige och från de finlandssvenska bygderna i Nyland och slog sig ner på ganska magra marker, men med tillgång till goda fiskevatten och gräsrika strandängar.
Vi måste komma ihåg, att det var lättare att flytta över havet än över land på den här tiden. Östersjön är oerhört viktig. Jag är så fascinerad av närheten till alla länder via havet. Att studera allt det vi har gemensamt. Det var inte vad svenskarna gjorde när de tog sig till de estniska öarna och fastlandet, nej då gällde det överlevnad.
Den tidigaste bevarade urkunden som nämner svenskar i Estland är Hapsals stadslag från 1294 och invandringen fortsatte under medeltiden. Nya områden befolkades av svenskar och därmed uppstod svenskbygderna i Estland; Nuckö, Ormsö, Odensholm, norra Dagö, Runö, Vippal, Korkis, Rågöarna och senare Nargö. Dessutom bildades mindre svenska samhällen på många platser längs kusterna och även Reval (dagens Tallinn) hade ett betydande inslag av svenskar.
Vi har besökt nästan alla dessa platser; några av dem har jag skrivit om tidigare.
De flesta invandrade svenskar kom till estniska domäner som tillhörde biskopsstift eller kloster och inom dessa områden tillförsäkrades de efterhand "svensk rätt", d.v.s. “rätten att bo och sköta sin egendom i enlighet med svensk lag”.
...fram till tiden kring förra sekelskiftet
Johan Skytte, Generalguvernör i Livland och skapare av Universitetet i Dorpat (Tartu) som sedermera stadfästes av Gustav II Adolf år 1632.De homogena bosättningsområdena och de svenska privilegierna – svenskarnas rätt att bo och sköta sin egendom i enlighet med svensk lag - betydde mycket för att bevara svenskarna som en egen etnisk grupp i Estland.
Genom reformationen på 1500-talet övergick kyrkans jord till staten. Efter det ryska anfallet 1558 mot Estland och Livland (södra delen av dagens Estland och norra Lettland), och efter långa och hårda strider kom Estland och större delen av Livland under svensk överhöghet.
På 1600-talet överlät staten bygderna med fria svenska bönder till adelsmän, som emellertid inte beaktade böndernas svenska rättigheter. Därmed hade feodalväldet hunnit ifatt de fria svenskarna och ett godsägarvälde byggt på ofrihet och livegenskap skapades.
1709 besegrades en uthungrad och trött svensk armé, med en sårad Karl XII i spetsen, av Tsar Peter i Slaget vid Poltava. Året efter, 1710, blev Estland en del av Tsarens Ryssland och än hårdare tider följde för estlandssvenskarna. Rysk överhöghet, tillsammans med den balttyska adelns betydande administration i stora delar av landet, innebar nu att begreppet svensk rätt överhuvudtaget inte fanns på den politiska agendan. Om svenskarna hänvisade till sina frihetsbrev, blev de helt enkelt uppsagda från sina gårdar. På några av de mindre öarna var förhållandena däremot drägligare. Runö och Nargö ägdes av staten medan Odensholm och Rågöarna visserligen hörde till adelsgods, men dessa låg på fastlandet och följdaktligen var godsherren inte en dagligen närvarande makthavare.
Under andra hälften av 1800-talet vände utvecklingen. Nya bondelagar begränsade godsägarens befogenheter, förbjöd kroppsstraff, gav bönderna kommunalt självstyre, rese- och näringsfrihet och föreskrev inrättande av folkskolor. Viktigast blev möjligheten att friköpa bondgården från godset och i svenskbygderna finansierade man gårdsköpen genom att utöka odlingen av potatis och sälja denna i Sverige och Finland från egna skutor.
En beslutsam förryskningspolitik i Estland inleddes under 1880-talet och skolväsendet kom i kläm. Rysslands nederlag i kriget mot Japan och den följande revolutionen 1905 mildrade dock det ryska trycket och i Estland utnyttjade man tillfället till att bl a bilda föreningar med nationalistiska och kulturella förtecken.
Bysholm kring förra sekelskiftet. I svenskbygden, på Bysholms Herrgård i Nuckö, bildades år 1909, under en täckmantel för bildningsarbete, Svenska Odlingens Vänner - Rootsi Hariduse Selts. Man startade en omfattande verksamhet och ordnade bl a svenskundervisning, söndagsskola och lånebibliotek. Med rikssvenskt stöd förbättrade man också sina skolor och knöt fastare förbindelser med både Sverige och Finland, där intresset för Estland också ökade. 1917 bildades Det Svenska Folkförbundet, som skulle tillvarata estlandssvenskarnas politiska och medborgerliga intressen och en tidning för svenskarna i Estland - Kustbon - började ges ut.
Under dessa första år började man också använda benämningen estlandssvensk med inspiration från Finland och finlandssvenskarna.
Detta var en kort sammanfattning av svenskarnas liv i Estland under några hundra år fram till Estlands självständighet 1920. Här döljer sig naturligtvis enskilda levnadsöden. Men det är i alla fall en bild av livet i svenskområdena i västra Estland. Tidningen Kustbon är verkligen mycket rolig att läsa. Det finns alltid något nytt att lära sig.
Juni 12, 2012. S:t Mikaelskyrkan.
Ni har hört det förut: Om två svenskar träffas utomlands bildar de en förening. Om två ester träffas utomlands bildar de fyra.
Detta är historien om Svenska Odlingens vänner (SOV):
Svenska Odlingens Vänner i Estland har idag en bred verksamhet som riktar sig till både estlandssvenskar och svenskar i Estland.
Föreningen bildades på Bysholms Herrgård i Nuckö 1909 som en kulturförening för den svenska minoriteten i Estland. Huvuddelen av den estlandssvenska befolkningen lyckades, framförallt under 1943 och 1944, fly undan den sovjetiska ockupationen och föreningen nybildades i Sverige 1945.
Svenska Odlingens Vänner i Estland återuppstod 2004 och är idag en aktiv mötesplats för både estlandssvenskar och alla de svenskar som kommit till Estland sedan landets återupprättade självständighet 1991.
Det finns alltså två olika föreningar: SOV i Sverige och SOV, Estland. Vi är för säkerhets skull med i båda.
Detta är historien om Svenska Odlingens vänner (SOV):
Svenska Odlingens Vänner i Estland har idag en bred verksamhet som riktar sig till både estlandssvenskar och svenskar i Estland.
Föreningen bildades på Bysholms Herrgård i Nuckö 1909 som en kulturförening för den svenska minoriteten i Estland. Huvuddelen av den estlandssvenska befolkningen lyckades, framförallt under 1943 och 1944, fly undan den sovjetiska ockupationen och föreningen nybildades i Sverige 1945.
Svenska Odlingens Vänner i Estland återuppstod 2004 och är idag en aktiv mötesplats för både estlandssvenskar och alla de svenskar som kommit till Estland sedan landets återupprättade självständighet 1991.
Det finns alltså två olika föreningar: SOV i Sverige och SOV, Estland. Vi är för säkerhets skull med i båda.
Den första S:t Mikaelskyrkan.
S:t Mikaelskyrkan i Tallinn är en gemensam angelägenhet för föreningarna och har en intressant historia präglad av de olika herrar som regerat landet.
1532 anlände församlingens förste kyrkoherde Herman Grönau och man samlades till gudstjänster på svenska språket i S:t Mikaels klosterkyrka som hade börjat byggas av cistercienserorden redan år 1229.
Estland kom under den svenska kronan år 1561 och den svenska befolkningen mångdubblades. En andra svensk församling grundades i Revals domkyrka uppe på Domberget/Toompea.
1631 beslöt Gustav II Adolf att Estlands första gymnasium skulle inrättas i det gamla S:t Mikaelsklostret (Gustav Adolfsgymnasiet som finns kvar än idag) och att klosterkyrkan skulle tillfalla den svenska församlingen.
Den svenska eran i Estland tog slut 1710 och år 1716 beslutade den ryske generalguvernören att den svenska församlingen i Reval skulle utrymma sin kyrka. Den blev istället rysk-ortodox garnisonskyrka - Kristi förklarings ortodoxa kyrka, vilket den heter än idag.
1532 anlände församlingens förste kyrkoherde Herman Grönau och man samlades till gudstjänster på svenska språket i S:t Mikaels klosterkyrka som hade börjat byggas av cistercienserorden redan år 1229.
Estland kom under den svenska kronan år 1561 och den svenska befolkningen mångdubblades. En andra svensk församling grundades i Revals domkyrka uppe på Domberget/Toompea.
1631 beslöt Gustav II Adolf att Estlands första gymnasium skulle inrättas i det gamla S:t Mikaelsklostret (Gustav Adolfsgymnasiet som finns kvar än idag) och att klosterkyrkan skulle tillfalla den svenska församlingen.
Den svenska eran i Estland tog slut 1710 och år 1716 beslutade den ryske generalguvernören att den svenska församlingen i Reval skulle utrymma sin kyrka. Den blev istället rysk-ortodox garnisonskyrka - Kristi förklarings ortodoxa kyrka, vilket den heter än idag.
Den nuvarande S:t Mikaelskyrkan.
Till att börja med fick svenskarna låna tyska kyrkor till sina gudstjänster, men 1726 tilldelade de ryska myndigheterna dem Johanniterhospitalet på Riddaregatan/Rüütli i Reval som 1733 kunde invigas som den nya S:t Mikaelskyrkan.
I 211 år i sträck kom S:t Mikaelskyrkan att vara svensk församlingskyrka i Tallinn. Andra världskriget bröt ut 1939 och 1944 tvingades slutligen församlingen samlas till avskedsgudstjänst i kyrkan.
Ockupationer och krig gick hårt åt S:t Mikaels församling. Det stora flertalet församlingsmedlemmar lyckades fly till Sverige innan sovjetarmén intog Tallinn den 22 september 1944. De kvarblivna medlemmarna gjorde flera tappra försök att registrera församlingen hos den sovjetiska ockupationsmakten. Det blev avslag med motiveringen att att det svenska proletariatet hade flytt till det fascistiska Sverige (!) och därför inte kunde verka i det socialistiska Sovjet - Estland. De fåtaliga estlandssvenskar som blev kvar tvingades nu se kyrkan bli omgjord till ett sovjetiskt gym med inriktning på brottning, boxning och tyngdlyftning.
I 211 år i sträck kom S:t Mikaelskyrkan att vara svensk församlingskyrka i Tallinn. Andra världskriget bröt ut 1939 och 1944 tvingades slutligen församlingen samlas till avskedsgudstjänst i kyrkan.
Ockupationer och krig gick hårt åt S:t Mikaels församling. Det stora flertalet församlingsmedlemmar lyckades fly till Sverige innan sovjetarmén intog Tallinn den 22 september 1944. De kvarblivna medlemmarna gjorde flera tappra försök att registrera församlingen hos den sovjetiska ockupationsmakten. Det blev avslag med motiveringen att att det svenska proletariatet hade flytt till det fascistiska Sverige (!) och därför inte kunde verka i det socialistiska Sovjet - Estland. De fåtaliga estlandssvenskar som blev kvar tvingades nu se kyrkan bli omgjord till ett sovjetiskt gym med inriktning på brottning, boxning och tyngdlyftning.
Gymet i kyrkan.
Det var ödet för de flesta kyrkorna i Sovjetunionen. Varför passade just kyrkorna bäst som gym? Fast några blev lager. Och många revs.
Mot slutet av 1980-talet accelererade både Estlands kamp för självständighet och den sovjetiska ockupationsmaktens förfall. Den svenska församlingen återbildades 1990 och S:t Mikaelskyrkan återlämnades till församlingen 1992, samma år som det svenska kungaparet besökte Estland och den svenska kyrkan i Tallinn.
Efter ett omfattande renoveringsarbete återinvigdes Svenska S:t Mikaelskyrkan på Rüütli 9 i Tallinn år 2002 i närvaro av det svenska kungaparet.
Idag har församlingen omkring 300 medlemmar, de flesta estlandssvenskar och deras ättlingar. Församlingen tillhör Estlands evangelisk-lutherska kyrka, men kyrkans arbetsspråk är svenska.
Varje söndag kl 12.00 firas svenskspråkig gudstjänst i kyrkan med efterföljande kyrkkaffe.
Den andra söndagen i varje månad är det vanligtvis berättartimmar efter kyrkkaffet. Tonvikten ligger på estlandssvensk kultur, sedvänjor, traditioner och historiska händelser genom århundradena.
Hösten 2006 invigdes det unika estlandssvenska kyrkomuséet i kyrkans källarvåning. Där finns också konferens- och möteslokaler samt en svenskspråkig öppen förskola. Dessutom har Rüütli Rahvakool/Riddaregatans Folkskola, med bl a svensk språkundervisning på schemat, sin verksamhet i kyrkans lokaler.
Svenska S:t Mikaels församling är idag en mötesplats inte bara för församlingens medlemmar, utan även för alla svenskspråkiga i Tallinn med omnejd – både bofasta och tillfälliga besökare.
Mot slutet av 1980-talet accelererade både Estlands kamp för självständighet och den sovjetiska ockupationsmaktens förfall. Den svenska församlingen återbildades 1990 och S:t Mikaelskyrkan återlämnades till församlingen 1992, samma år som det svenska kungaparet besökte Estland och den svenska kyrkan i Tallinn.
Efter ett omfattande renoveringsarbete återinvigdes Svenska S:t Mikaelskyrkan på Rüütli 9 i Tallinn år 2002 i närvaro av det svenska kungaparet.
Idag har församlingen omkring 300 medlemmar, de flesta estlandssvenskar och deras ättlingar. Församlingen tillhör Estlands evangelisk-lutherska kyrka, men kyrkans arbetsspråk är svenska.
Varje söndag kl 12.00 firas svenskspråkig gudstjänst i kyrkan med efterföljande kyrkkaffe.
Den andra söndagen i varje månad är det vanligtvis berättartimmar efter kyrkkaffet. Tonvikten ligger på estlandssvensk kultur, sedvänjor, traditioner och historiska händelser genom århundradena.
Hösten 2006 invigdes det unika estlandssvenska kyrkomuséet i kyrkans källarvåning. Där finns också konferens- och möteslokaler samt en svenskspråkig öppen förskola. Dessutom har Rüütli Rahvakool/Riddaregatans Folkskola, med bl a svensk språkundervisning på schemat, sin verksamhet i kyrkans lokaler.
Svenska S:t Mikaels församling är idag en mötesplats inte bara för församlingens medlemmar, utan även för alla svenskspråkiga i Tallinn med omnejd – både bofasta och tillfälliga besökare.
Juni 11, 2012. Det finns en svensk kultur!
Sakine Madon
Expressen skriver i dag om den svenska kulturen. Finns den? Det är Sakine Madon som har läst boken “Jakten på svenskheten"av Qaisar Mahmood, som påpekar att landet han älskar inte älskar honom tillbaka.
Att jag tar upp det här, det beror naturligtvis på Estland, mitt Estland, där kulturen är så stark men absolut inte avståndstagande. Jag är en svenska som är så väl mottagen i Estland. Det lustiga var, att vi ansågs lite lustiga eftersom vi ville bo i Estland! “Sådana männsikor måste vara lite speciella”, sa Marju. Eller Astris väninna som sa “Det kan väl inte finnas en enda svenska som kan vilja bo på landet i Estland!” Sedan togs vi emot som vänner. Människor jag aldrig har sett tycker om att prata med mig. Kanske för att kontrollera om jag kan språket. Men alltid lika vänligt. Det jag vill säga är alltså: Även om Estland är ett land med stark nationell kultur är det inte exkluderande mot andra. Deras kultur ger dem trygghet i mötetr med annan kultur. Det enda som är säkert, det är att den omänskliga kultur som fanns i Sovjetunionen får aldrig mer bli en del avi landet.
Åter till svenskheten:
Lustigt nog sade filosofen Descartes redan på 1600-talet att "Sverige är ett land där både tankar och människor fryser till is". Nog känner vi igen det; Sverige är kallt och svensken är kontrollerad, rationell och modern.
Låt oss få ha vår kultur. Ta den inte ifrån oss. Låt oss mötas med ett öppet sinne. “Hur tänker du?” “Så här tänker jag.” Som jag sagt så många gånger förr: Tolerans kan vara ensidigt, och då leder det inte till något positivt.
Att jag tar upp det här, det beror naturligtvis på Estland, mitt Estland, där kulturen är så stark men absolut inte avståndstagande. Jag är en svenska som är så väl mottagen i Estland. Det lustiga var, att vi ansågs lite lustiga eftersom vi ville bo i Estland! “Sådana männsikor måste vara lite speciella”, sa Marju. Eller Astris väninna som sa “Det kan väl inte finnas en enda svenska som kan vilja bo på landet i Estland!” Sedan togs vi emot som vänner. Människor jag aldrig har sett tycker om att prata med mig. Kanske för att kontrollera om jag kan språket. Men alltid lika vänligt. Det jag vill säga är alltså: Även om Estland är ett land med stark nationell kultur är det inte exkluderande mot andra. Deras kultur ger dem trygghet i mötetr med annan kultur. Det enda som är säkert, det är att den omänskliga kultur som fanns i Sovjetunionen får aldrig mer bli en del avi landet.
Åter till svenskheten:
Lustigt nog sade filosofen Descartes redan på 1600-talet att "Sverige är ett land där både tankar och människor fryser till is". Nog känner vi igen det; Sverige är kallt och svensken är kontrollerad, rationell och modern.
Att uppfattningen om "det svenska" är tydlig bekräftas även av Mahmood. Han är född i Pakistan, uppvuxen i Tensta och numera byråkrat och MC-förare. I boken kör han runt i landet för att få klarhet i vad svenskheten är. Hur ska man bli svensk om man inte riktigt vet vad det är, resonerar han. Ja, just det. Mycket viktigt!
Jag känner igen mig i att andra varken ser Mahmood eller mig som svensk. När Fredrik Reinfeldt säger "etniska svenskar mitt i livet" eller när SD:s Björn Söder skriver "Sverige?" i samband med Loreens vinst i Bakur, förstår vi direkt vad som avses. Svenskheten bygger fortfarande på föreställningen om blodsband och ursprung.
Mahmood skriver även om att man, paradoxalt nog, kan känna störst utanförskap med "toleranta" människor från exempelvis "surdegsklassen" i Stockholm.
Det påminner om när Mona Sahlin i en intervju till Turkiska ungdomsförbundet för några år sedan sade att invandrare "har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop" oss, medan svenskar "har midsommar och sådana töntiga saker."
Den svenska kulturen.
Tanken må vara god, men skapar ett onödigt avstånd till dem hon försöker vara snäll emot.
När jag jobbade som fritidsledare i Botkyrka försökte jag dämpa ungdomarnas fördomar om svenskar som extremt udda typer som saknade kultur och värderingar. Det är ju inte sant.
I boken framkommer det att många kulturella skillnader har att göra med om folk bor i större eller mindre städer. Bonde- och bruksmentaliteten är stark på landet. Och klassperspektivet ska inte glömmas; för egen del känner jag mig mer hemma i svensk arbetarklass än bland överklassinvandrare.
Även om jag inte alltid håller med Mahmoods analyser - han har ett i mina ögon glorifierande vänsterperspektiv när han letar förklaringar till upploppen i förorter - finns en efterlängtad öppenhet i boken. Han reflekterar och kritiserar sig själv när han klagar på att somalierna har tagit över hans barndoms Tensta. Det är heller inte så att invandrare saknar fördomar om svenskar.
Vem har inte varit hemma hos en svensk kompis som barn och fått sitta på rummet när kompisens familj äter middag? Men för första gången läser jag någon som nyfiket reflekterar över kulturkrockar utan att döma.
Jag fick många gånger höra om Ants lekkamrat Tommy som skulle sova över natten hos Ants en lördag. Föräldrana hade skickat med honom en (1) fläskkotlett! Ants mamma glömde aldrig de konstigheterna. Antagligen visste föräldrarna inte vad ester åt till middag, eller trodde de att esterna inte hade råd att bjuda på middag? Å andra sidan hade ju Kristian Luuk ett inslag i sitt program “Sen kväll med Luuk” där han visade hur ester lever. Det var efter befrielsen 1991. Jag kommer inte ihåg exakt, men de hoppade och gjorde massa konstigheter. Det var hans föräldrar som skojade. Det kommenterades aldrig, men om någon trodde att det var allvar, då såg de nog ester som utomjordingar efter det.
I skrivande stund är jag i vackra Blekinge för första gången, på Sweden Rock. Folk på festivalen är mer intresserade av vilka band jag gillar, än vad jag råkar vara född. Redan vid stationen i Stockholm log jag mot svartklädda som skulle hit. Det är som när Mahmood är ute på vägarna och konstaterar att "När två motorcyklister möts hälsar man". Det skapas olika identiteter beroende på sammanhang.
Att somliga som växer upp här vill ses som svenskar är inte konstigt. Men kan svenskheten utvidgas till den grad att Mahmood blir en del av den? När han skissar upp alternativen - assimilering eller segregation - låter det som ett hyfsat mål att sträva efter.
Låt oss få ha vår kultur. Ta den inte ifrån oss. Låt oss mötas med ett öppet sinne. “Hur tänker du?” “Så här tänker jag.” Som jag sagt så många gånger förr: Tolerans kan vara ensidigt, och då leder det inte till något positivt.
En etnisk est benämn "est", alla vi andra kan bli estländare. I Sverige har vi inget motsvarande. Finland har "finne" och finländare. I Sverige där vi "saknar kultur utom midsommar" blir alla benämnda svenskar när de blivit medborgare, och de behåller sin ursprungskultur och vi struntar i om de förstår våra svenska koder, eller...?
Jag har tagit några svenska ordspråk från sidan:
http://www.kulturbilder.dk/index.html
Adel utan dygd är lykta utan ljus
Av gamla oxen lär den unga draga
Av råd görs ofta en dygd
Av skadan blir man vis och icke rik
Avsides i ro är bäst att bo
Av små fiskar blir gäddan stor
Av ulven blir aldrig lamm
Alla barn i början
Alla kämpar faller segerlösa
Alla fåglar flyger bort, kråkan blir alltid kvar
Alltför klok är största tok Alltför noga minskar vänskapen
Arbete fördriver laster
Barn gör barns gärning
Barn gör i byn, som det är van vid hemifrån
Besinna kan mycket finna
Blod är alltid tjockare än vatten
Blygsam kvinna är en dygdespegel
Bränt barn skyr elden
Bättre än sur vän än en glad fiende
Bättre fly än illa fäkta
Bättre förekomma än förekommas
Bättre sent lära, än aldrig
Bättre snäll tunga, än krusat hår
Bättre god lycka än hög börd
Bättre lida orätt än gör orätt
Det finns fler. Hela alfabetet!
Jag har tagit några svenska ordspråk från sidan:
http://www.kulturbilder.dk/index.html
Gamla ordspråk
Adel utan dygd är lykta utan ljus
Av gamla oxen lär den unga draga
Av råd görs ofta en dygd
Av skadan blir man vis och icke rik
Avsides i ro är bäst att bo
Av små fiskar blir gäddan stor
Av ulven blir aldrig lamm
Alla barn i början
Alla kämpar faller segerlösa
Alla fåglar flyger bort, kråkan blir alltid kvar
Alltför klok är största tok Alltför noga minskar vänskapen
Arbete fördriver laster
Barn gör barns gärning
Barn gör i byn, som det är van vid hemifrån
Besinna kan mycket finna
Blod är alltid tjockare än vatten
Blygsam kvinna är en dygdespegel
Bränt barn skyr elden
Bättre än sur vän än en glad fiende
Bättre fly än illa fäkta
Bättre förekomma än förekommas
Bättre sent lära, än aldrig
Bättre snäll tunga, än krusat hår
Bättre god lycka än hög börd
Bättre lida orätt än gör orätt
Det finns fler. Hela alfabetet!
Juni 10, 2012. En internationell cykelgrupp.
En idyll under färden.
22 bibliotekarier cyklar i Baltikum.
120 bibliotekarier från 22 länder cyklar genom de baltiska staterna i augusti: Två augustidagar är reserverade för Väst-Viru län/ Lääne Virumaa.
Färden går från Vilnius till Tallinn, ungefär 60 mil. Från Tallinn tar man färjan över till en internationell bibliotekskonferens i Helsingfors.
På vägen ska man besöka olika platser, deltaga i debatter, seminarier och workshops. En liknande färd gjordes 2011, då de cyklade mellan Köpenhamn och Berlin.
De åtföljs av en biblioteksbuss som ska ge alla boende utefter färdvägen nöjlighet att låna böcker, träffa författare och så ska barnen få korsord att lösa.
En särskild mening med resan är att göra skolor medvetna om bibliotekens betydelse i undervisningen. Och att propagera för en hälsosam livsstil.
Du kan läsa mer om http://www.cyclingforlibraries.org/~~V
Deltagare från biblioteken:
Vitryssland 2, Belgien 1, Kanada 3, Danmark 5, Estland 3, Finland 15, Frankrike 3, Tyskland 13, Indien 1, Lettland 7, Litauen 2, Mongoliet 1, Qatar 1, Rumänien 2, Ryssland 13, Serbien, 2, Spanien 1 , Sverige 4, Taiwan 2, Storbrittanien 3, Ukraina 1, USA14 cyklister.
Juni 9, 2012. Klart att presidenten blev förb...d!
Vem ska man tro på? Det kan verkligen vara svårt att bestämma sig vad man ska tro på ibland, eller väldigt ofta. Man får lyssna och tänka och bestämma sig. Men om en respekterad människa säger något, en människa som till och med fått Ekonomipriset i Nobels anda uttalar sig i en ekonomisk fråga, då måste man väl kunna lita på det.
Svaret är “NEJ”! Inte ens då. Han har uttalat sig om Europa och de ekonomiska problemen och hävdar att esterna gör helt fel. De har sparat sig ur krisen. Han menar att man ska stimulera ekonomin i kriser och alltså inte spara. Han kritiserade president Toomas Hendrik Ilves, som blev oerhört arg över påhoppet. Aktuaalne Kaamera har intervjuat andra ekonomer i USA. Finansministern Ligi har också svarat på angreppet och försäkrat att Estland absolut inte gjort fel, vilket också alla andra ekonomer håller med om. De säger: “Man måste skilja på stora länder och små länder.” Därefter intervjuades Krugman, och gissa vad han säger: “Jag vet egentligen ingenting om Estland.” Innan man tror på en fackman måste man alltså ta reda på hans bakomliggande kunskap i ämnet, eller...?
Svaret är “NEJ”! Inte ens då. Han har uttalat sig om Europa och de ekonomiska problemen och hävdar att esterna gör helt fel. De har sparat sig ur krisen. Han menar att man ska stimulera ekonomin i kriser och alltså inte spara. Han kritiserade president Toomas Hendrik Ilves, som blev oerhört arg över påhoppet. Aktuaalne Kaamera har intervjuat andra ekonomer i USA. Finansministern Ligi har också svarat på angreppet och försäkrat att Estland absolut inte gjort fel, vilket också alla andra ekonomer håller med om. De säger: “Man måste skilja på stora länder och små länder.” Därefter intervjuades Krugman, och gissa vad han säger: “Jag vet egentligen ingenting om Estland.” Innan man tror på en fackman måste man alltså ta reda på hans bakomliggande kunskap i ämnet, eller...?
Eller som presidenten säger i ett twitterinlägg:
"Let's write about something we know nothing about & be smug, overbearing & patronizing: after all, they're just wogs," President Toomas Hendrik Ilves said in a post on the social networking site early on Thursday.
"Let's sh*t on East Europeans: their English is bad, won't respond & actually do what they've agreed to & reelect govts that are responsible," he added later.
His office confirmed the tweets were from Ilves.
He was responding to a blog by Krugman on the New York Times website, which called the 2008-2009 output drop in Estonia a "depression-level slump", followed "by a still incomplete recovery". "Better than no recovery at all, obviously — but this is what passes for economic triumph?" Krugman wrote.
Ilves's office said in an emailed statement that the president's comments were "a sincere and immediate defense of the major and often difficult efforts of Estonia to deal with the economic crisis and to stick to the rules adopted in the European Union".
Ilves was born in Stockholm in 1953 after Estonia was occupied by the former Soviet Union and was raised in the United States. He has long been an eloquent and outspoken spokesman for his small nation, which joined the euro zone in 2011 and whose economy grew 4 percent in the first quarter of this year.
Estonia also has a tiny amount of sovereign debt, making it one of the fiscally soundest members of the indebted euro zone. (Reuters)
- Jag förstår honom så innerligt väl. Han är uppväxt i USA, men har återvänt till Estland och hittat ett land han vill försvara i alla lägen. Jag förstår honom och reagerar antagligen likadant om fel person kritiserar Estland!-
"Let's write about something we know nothing about & be smug, overbearing & patronizing: after all, they're just wogs," President Toomas Hendrik Ilves said in a post on the social networking site early on Thursday.
"Let's sh*t on East Europeans: their English is bad, won't respond & actually do what they've agreed to & reelect govts that are responsible," he added later.
His office confirmed the tweets were from Ilves.
He was responding to a blog by Krugman on the New York Times website, which called the 2008-2009 output drop in Estonia a "depression-level slump", followed "by a still incomplete recovery". "Better than no recovery at all, obviously — but this is what passes for economic triumph?" Krugman wrote.
Ilves's office said in an emailed statement that the president's comments were "a sincere and immediate defense of the major and often difficult efforts of Estonia to deal with the economic crisis and to stick to the rules adopted in the European Union".
Ilves was born in Stockholm in 1953 after Estonia was occupied by the former Soviet Union and was raised in the United States. He has long been an eloquent and outspoken spokesman for his small nation, which joined the euro zone in 2011 and whose economy grew 4 percent in the first quarter of this year.
Estonia also has a tiny amount of sovereign debt, making it one of the fiscally soundest members of the indebted euro zone. (Reuters)
- Jag förstår honom så innerligt väl. Han är uppväxt i USA, men har återvänt till Estland och hittat ett land han vill försvara i alla lägen. Jag förstår honom och reagerar antagligen likadant om fel person kritiserar Estland!-
På det svarar Krugman på sin blogg på New York Thimes:
Jörg Asmussen is Germany’s man at the ECB, which means that what he says matters. Here’s his speech in Riga earlier this week, asserting that the Baltic experience shows that austerity and internal devaluation actually do work. Notice that his evidence comes entirely from one year of fairly fast growth after an incredible decline. So it’s important to say that this proves very little.
Det är lite skoj att se hur de samtalar, de här gubbarna. De är förresten lika gamla.
Why the Baltics Matter.
Some readers have urged me not to spend time on Latvia, Estonia, etc., on the grounds that they are too small to matter. Sorry, but that’s not true. For one thing, every economy — even a small one — is potentially a “natural experiment” that teaches us more about how economies in general work. Beyond that, the Baltics now loom large in the imagination of austerity’s defenders, particularly since Ireland keeps refusing to play along and be a success story.Jörg Asmussen is Germany’s man at the ECB, which means that what he says matters. Here’s his speech in Riga earlier this week, asserting that the Baltic experience shows that austerity and internal devaluation actually do work. Notice that his evidence comes entirely from one year of fairly fast growth after an incredible decline. So it’s important to say that this proves very little.
Det är lite skoj att se hur de samtalar, de här gubbarna. De är förresten lika gamla.
Juni 7, 2012. Makarov varnar Finland.
Nu har finnarna drabbats på samma sätt som esterna har gjort nästan varje dag sedan friheten 1991.
Rysslands generalstabschef Nikolaj Makarov träffade idag Finlands president Sauli Niinistö.
Generalen kritiserade i tisdags Finlands deltagande i Natoövningar och hävdade att de är ett hot mot Rysslands säkerhet.– Felaktiga analyser leder till felaktiga slutsatser, kontrade Finlands president när han i dag kommenterade generalens tal.
/../ – Makarov lever kvar i det kalla kriget, kommenterade utrikesminister Erkki Tuomioja, medan Niinistös företrädare Tarja Halonen har varit mera försonlig.
Statsminister Jyrki Katainen kommenterade Makarovs tal med att säga att var och en har rätt att fritt säga sin åsikt i ett fritt land, enligt Huvudstadsbladet.
General Makarov ska under sitt besök också träffa den finska försvarsministern Stefan Wallin som enligt uppgift var rejält irriterad över generalens uttalanden. Bland annat svarade försvarsministern finska Yle med ett irriterat sms som löd: "Finland fattar sina egna beslut".
– Det är retoriskt skrammel än så länge. Man ska ha klart för sig att den ryska militära förmågan ökar, men fortfarande är på en låg nivå. Från rysk horisont utgår man i sina resonemang från att om Finland går med i Nato så går också Sverige med, säger Gudrun Persson, Rysslandsforskare vid Försvarshögskolan, till Aftonbladet.
För rysk militär ligger fokus på konflikterna i Nordkaukasien och Tjetjenien, medan det som händer i Skandinavien är av underordnad betydelse.
– Sverige är tämligen ointressant för Ryssland och den ryska militären, det kan man klart säga. Sedan vill man hålla ett öga på oss, och skulle vi gå med i Nato skulle förhållandet försämras rejält.
Idag anländer general Nikolaj Makarov till Sverige. Bland annat ska han träffa försvarsminister Karin Enström på fredag.
Detta var skickligt! Generalen hotar Sverige och Finland med en enda mening. Finland är lika tuffa i sina svar som esterna är. De är lika oroade över Nato som tidigare Sovjetunionen var. De baltiska staterna gick med i rätt tid. Men de är ständigt påpassade och angrips, som sagt var, i stort sett varje dag.
.....
Äntligen blev det sagt utan att direkt motsägas eller misstänkliggöras. Det var i programmet
Farväl Kamrater! Fransk dokumentärserie från 2011. Del 1 av 6.
Serien behandlar slutet av det kalla kriget, tiden 1975-1991. Från dem som var med får vi höra hur det socialistiska samhällsbygget kunde rasa och hur livet i östblocket kunde te sig under åren som föregick kollapsen
En tjeckisk man blev tillfrågad om hur det var när de sovjetiska trupperna "befriade" landet från tyskarna.
"Det blev värre. Mycket värre. Ryssarna var mycket grymmare än tyskarna."
Att ryssarna var mycket grymmare än tyskarna är en sanning som ej får uttalas. Här har vi ett klart exempel på hur de som inte var med har bestämt den historiska sanningen.
.....
En bok som kom ut 2002:
Mats Deland: Purgatorium – Sverige och andra världskrigets förbrytare
Sverige har allt sedan andra världskrigets slut utmärkt sig för sin ovilja att ställa krigsförbrytare inför rätta. Allt tyder på att åtskilliga av Förintelsens och de nazistiska våldsbrottens förövare fann en trygg hamn i Sverige. Den svenska regeringen hjälpte aktivt flera misstänkta förbrytare att komma undan, och den svenska underrättelsetjänsten anställde veteraner från avrättningskommandon.
Inställningen till krigsförbrytare är både ett moraliskt, politiskt och, inte minst, ett juridiskt problem, som inte har minskat i betydelse sedan dess. Mats Deland tecknar i Purgatorium en bakgrund till de beslut som togs under krigets slutskede, med exempel hämtade främst från den lettiska flyktinggruppen. Boken ger en nödvändig historisk bakgrund till den diskussion som nu måste börja föras om hur Sverige ska gå från ord till handling i krigsförbrytarfrågan.
Så skriver Ola Larsmo på sidan: http://web.comhem.se/1944/flykt/Forbrytare.html
Minns detta! Och dra er sedan till minnes Göran Persson i Riga 1997 anklagande letterna för att de inte gjort upp med sin historia. Det är så lätt att ge sig på andra, och helt glömma sin egen roll. Det är så lätt att sätta sig på de höga hästarna och se ner på andra.
Vad som är rätt i dag är inte självklart rätt i morgon.
Låt oss minnas den stora upprördheten många s.k. intellektuella visade när initiativet togs till att också kommunismens brott skulle finnas på Levade historias arbetsplan. För dem måste det finnas en godtagbar förklaring till att folk fördrevs till Sibirien, att de dog av svält, sjukdomar eller förfrysning. Kan ni förklara varför de inte hade rätt att bo i sina hem. I sitt land. Vilka människor ska i så fall ha rätt att välja själva var de ska bo?
Hade människorna gjort något som föranledde straff? Jag skulle vilja höra vad de som inte tycker att esterna hade den rätten, hur de värderar människor. Är det OK att döda estniska barn? Estniska kvinnor? Estniska män?
När kan någon ge mig en godtagbar förklaring till varför det är värre att ta livet av vissa människor än av andra. I Sverige har vi fastställt i lagboken att ett mord är alltid ett mord. Varför är det ändå inte så? Varför är det värre att utvisa invandrare än att tillhöra en grupp som offentligt förklarat att de skulle utrota vissa människor om de kom till makten. Hur kan vi ha en kulturchef på en stor svensk tidning som förordar Lenin? Hur skulle det vara om hon förordade Hitler? Ja. Jag vet. Det är en fullständig omöjlighet. Lenin var en massmördare. Är det OK för henne?
Ola Larsmo recension i DN avslutas:
Med Delands egna ord: ”Mänskliga rättigheter är inget värda om det inte finns sanktioner för dem som bryter mot dem, och om det internationella samfundet inte kan garantera säkerheten för alla individer, kommer inte globaliseringen att medföra välstånd för alla utan tvärtom i många fall underlätta utplundringen av de sämst ställda.”
ESTLAND OCH EUROPEISKA UNIONENS ÖSTUTVIDGNING
Jag hittade en uppsats från Linköpings Universitet med titeln:
ESTLAND OCH EUROPEISKA UNIONENS ÖSTUTVIDGNING -en studie av det estniska utrikesministeriets argumentation skriven av Samuel Enberg
Här är en förkortad (!) version och med mina understrykningar och andra markeringar.
Han refererar till 27 tal som estniska utrikesministrar hållit för att hävda Estlands självklara rätt till medlemsskap i EU. I talen framhålls alltså olika typer av argument för ett estniskt EU-medlemskap.
Kärnan i argumentationen hänvisar till upprätthållandet och befrämjandet av normer och värderingar som incitament till ett estniskt EU- medlemskap. De betonar att ett estniskt EU-medlemskap bidrar till att säkerställa maktbalansen och motverka yttre hot i EU-området som helhet.
För att Estland ska kunna bli medlem i EU måste fördelarna väga tyngre än nackdelarna.
säkerhetsaspekter i östutvidgningen och säkerhetspolitiska fördelar med ett estniskt EU- medlemskap. Detta såväl för Estland som för EU som helhet. De ekonomiska argumenten pekar på östutvidgningens ekonomiska synvinklar, och motiverar ett estniskt EU-medlemskap med att detta innebär ekonomiska fördelar både för Estland och förde nuvarande medlemsländerna.
Huvuddragen beträffande Estlands relationer med EU:
Den 27 augusti 1991 etablerades diplomatiska förbindelser mellan Estland och EU.
Den 11 maj 1992 kompletterades detta med ett handels- och samarbetsavtal mellan parterna. Köpenhamnmötet i juni 1993 fattade ett positivt beslut om möjligheten till EU-medlemskap för länderna i Central-och Östeuropa däribland Baltikum och Estland.
I maj 1994 blev Estland associativ partner i WEU (Western European Union).
Den18 juli 1994 slöts ett frihandelsavtal mellan Estland och EU.
Den 12 juni undertecknade Estland Associationsavtalet med EU, och den
24 november 1995 lämnade Estland in sin ansökan om EU-medlemskap.
Det var emellertid först i och med undertecknandet av europaavtalet 1995 som det skedde ett genombrott för relationerna mellan Estland och EU. Här fanns möjligheten för EU-medlemskap för första gången inkluderad. Detta skedde efter att de ryska trupperna lämnat Estland 1994. Vid den här tiden hade också förespråkarna för Baltikum i EU, Tyskland, Danmark och Storbritannien, fått förstärkning av de nya EU-medlemmarna Finland och Sverige. De baltiska europaavtalen betonar starkt utvecklandet av demokratiska institutioner och skyddandet av mänskliga rättigheter. Genom avtalet ville EU också förhindra en baltisk policy som skulle provocera Ryssland och därmed föra in instabilitet i unionen efter utvidgningen.
1997 var ett viktigt år för Estland såväl som för de andra central- och östeuropeiska länderna. På Amsterdamkonferensen detta år kom ledarna i EU-länderna överens om att lösa de institutionella frågor som utgör förutsättningen för östutvidgningen.
En månad senare den 16 juli 1997 presenterade EU-kommissionen agenda 2000 med bedömningar av de 11 ansökarländerna. I ljuset av dessa föreslog kommissionen att förhandlingar skulle inledas med fem länder: Polen, Tjeckien, Ungern, Slovenien och Estland.
Förslaget godtogs och starskottet för förhandlingarna skedde i mars 1998.
Att Estland finns med bland de fem primära ansökarländerna innebär bl.a. klara signaler till Ryssland att Baltikum hör till EU:s integrationsområde. Detta förtydligades ytterligare då EU 1999 beslöt att inleda medlemskapsförhandlingar med Lettland och Litauen.
Estlands orientering mot EU är dock inte helt problemfri, samtidigt som många framsteg har gjorts. Köpenhamnkriterierna:
Det politiska kriteriet kräver stabilitet hos de institutioner som säkerställer demokrati, rättsstat mänskliga rättigheter och skydd av minoriteter. Vad beträffar Estlands politiska institutioner anser EU-kommissionen att de är stabila.
Han skriver här att kritiken mot Estlands hanterande av den ryska minoriteten handlar om medborgarskapet, men också att Estland löste frågan år 2000 enligt EU:s riktlinjer år 2000. Detta välkomnades naturligtvis av EU och minoritetskommissionären Max Van Der Stoel, som menade att medborgarskapslagen nu överensstämmer med internationell standard. Härefter finns alltså ingen anledning att krtisera Estland för detta!
Vad har då utrikesministrarna sagt?
Ett ständigt återkommande drag i de identitetsbaserade argumenten för ett estniskt EU-medlemskap är hänvisandet till europeisk identitet, som baserar sig på ett antal gemensamma värderingar och normer, där demokrati, marknadsekonomi och gemensam europeisk historia och kultur innehar centrala positioner. Värderingarna uppfattas dock inte som ohotade, tvärtom måste de ständigt försvaras. Här pekas i talen på EU:s stora ansvar som upprätthållare av värderingarna som måste bevaras och spridas genom aktiv politik. Exempel på det ovannämnda förekommer frekvent och jag ska här ge några.
ESTLAND OCH EUROPEISKA UNIONENS ÖSTUTVIDGNING -en studie av det estniska utrikesministeriets argumentation skriven av Samuel Enberg
Här är en förkortad (!) version och med mina understrykningar och andra markeringar.
Han refererar till 27 tal som estniska utrikesministrar hållit för att hävda Estlands självklara rätt till medlemsskap i EU. I talen framhålls alltså olika typer av argument för ett estniskt EU-medlemskap.
Kärnan i argumentationen hänvisar till upprätthållandet och befrämjandet av normer och värderingar som incitament till ett estniskt EU- medlemskap. De betonar att ett estniskt EU-medlemskap bidrar till att säkerställa maktbalansen och motverka yttre hot i EU-området som helhet.
För att Estland ska kunna bli medlem i EU måste fördelarna väga tyngre än nackdelarna.
säkerhetsaspekter i östutvidgningen och säkerhetspolitiska fördelar med ett estniskt EU- medlemskap. Detta såväl för Estland som för EU som helhet. De ekonomiska argumenten pekar på östutvidgningens ekonomiska synvinklar, och motiverar ett estniskt EU-medlemskap med att detta innebär ekonomiska fördelar både för Estland och förde nuvarande medlemsländerna.
Huvuddragen beträffande Estlands relationer med EU:
Den 27 augusti 1991 etablerades diplomatiska förbindelser mellan Estland och EU.
Den 11 maj 1992 kompletterades detta med ett handels- och samarbetsavtal mellan parterna. Köpenhamnmötet i juni 1993 fattade ett positivt beslut om möjligheten till EU-medlemskap för länderna i Central-och Östeuropa däribland Baltikum och Estland.
I maj 1994 blev Estland associativ partner i WEU (Western European Union).
Den18 juli 1994 slöts ett frihandelsavtal mellan Estland och EU.
Den 12 juni undertecknade Estland Associationsavtalet med EU, och den
24 november 1995 lämnade Estland in sin ansökan om EU-medlemskap.
Det var emellertid först i och med undertecknandet av europaavtalet 1995 som det skedde ett genombrott för relationerna mellan Estland och EU. Här fanns möjligheten för EU-medlemskap för första gången inkluderad. Detta skedde efter att de ryska trupperna lämnat Estland 1994. Vid den här tiden hade också förespråkarna för Baltikum i EU, Tyskland, Danmark och Storbritannien, fått förstärkning av de nya EU-medlemmarna Finland och Sverige. De baltiska europaavtalen betonar starkt utvecklandet av demokratiska institutioner och skyddandet av mänskliga rättigheter. Genom avtalet ville EU också förhindra en baltisk policy som skulle provocera Ryssland och därmed föra in instabilitet i unionen efter utvidgningen.
1997 var ett viktigt år för Estland såväl som för de andra central- och östeuropeiska länderna. På Amsterdamkonferensen detta år kom ledarna i EU-länderna överens om att lösa de institutionella frågor som utgör förutsättningen för östutvidgningen.
En månad senare den 16 juli 1997 presenterade EU-kommissionen agenda 2000 med bedömningar av de 11 ansökarländerna. I ljuset av dessa föreslog kommissionen att förhandlingar skulle inledas med fem länder: Polen, Tjeckien, Ungern, Slovenien och Estland.
Förslaget godtogs och starskottet för förhandlingarna skedde i mars 1998.
Att Estland finns med bland de fem primära ansökarländerna innebär bl.a. klara signaler till Ryssland att Baltikum hör till EU:s integrationsområde. Detta förtydligades ytterligare då EU 1999 beslöt att inleda medlemskapsförhandlingar med Lettland och Litauen.
Estlands orientering mot EU är dock inte helt problemfri, samtidigt som många framsteg har gjorts. Köpenhamnkriterierna:
Det politiska kriteriet kräver stabilitet hos de institutioner som säkerställer demokrati, rättsstat mänskliga rättigheter och skydd av minoriteter. Vad beträffar Estlands politiska institutioner anser EU-kommissionen att de är stabila.
Han skriver här att kritiken mot Estlands hanterande av den ryska minoriteten handlar om medborgarskapet, men också att Estland löste frågan år 2000 enligt EU:s riktlinjer år 2000. Detta välkomnades naturligtvis av EU och minoritetskommissionären Max Van Der Stoel, som menade att medborgarskapslagen nu överensstämmer med internationell standard. Härefter finns alltså ingen anledning att krtisera Estland för detta!
Vad har då utrikesministrarna sagt?
Ett ständigt återkommande drag i de identitetsbaserade argumenten för ett estniskt EU-medlemskap är hänvisandet till europeisk identitet, som baserar sig på ett antal gemensamma värderingar och normer, där demokrati, marknadsekonomi och gemensam europeisk historia och kultur innehar centrala positioner. Värderingarna uppfattas dock inte som ohotade, tvärtom måste de ständigt försvaras. Här pekas i talen på EU:s stora ansvar som upprätthållare av värderingarna som måste bevaras och spridas genom aktiv politik. Exempel på det ovannämnda förekommer frekvent och jag ska här ge några.
I ett tal i samband med undertecknandet av frihandelsavtalet med EU den 18 juli 1994 konstaterar utrikesminister Jüri Luik att den europeiska kontinenten genomgår stora förändringar, och att Estlands primära mål är att återupprätta positionen som ett europeiskt land. Det är genom ett närmande till EU som detta mål kan uppfyllas enligt Luik. Utrikesministern pekar vidare på att det viktigaste i EU-integrationen för Estlands del är att dela de värden som skattas högt av andra europeiska stater.85 I ett tal i Frankrike 1995 konstaterar Luik följande: ”We strongly believe in the standards which stem from our common cultural and historical heritage. These are standards that lend Europe its unique identity.” Luik menar emellertid att den europeiska identiteten kan misstolkas, och hänvisar till Gorbatjov som samtidigt som han varmt talade om gemensamma europeiska värden bekämpade Estlands självständighetssträvanden.
1996 blev Siim Kallas ny utrikesminister i Estland. I ett tal i Tyskland 1996 beskriver han sin vision för Europa. Kallas Europa fröjdar sig över möjligheten att lansera demokrati och fria marknader där dessa principer en gång förnekades. Detta Europa vill expandera de gemensamma värderingarna genom en EU-utvidgning. Om denna vision inte blir verklighet kommer följderna, enligt Kallas, att bli destruktiva. Som en summering av det ovannämnda konstaterar Kallas följande: ”The next five years are the key to either the success or failure of consolidating Europe or restoring the Soviet Union.” Kallas tar också tillfället i akt att redogöra för den historiska utvecklingen av en europeisk identitet och hänvisar till Otto von Bismark som 1876 sade: ”Who ever speaks of Europe is wrong: it is a geographical concept”. Kallas menar att Bismark i den tidskontexten hade rätt. Dagens situation är dock en annan enligt Kallas. Kalla krigets ideologiska uppdelning av Europa med demokrati och fri marknadsekonomi på den ena sidan och kommunism och imperialism på den andra sidan har upphävts. Bl.a. EU spelar, enligt Kallas, en stor roll här som en institution som befrämjar demokrati, stabilitet och välstånd. Det nya Europa består av en familj av nationer vars identitet är baserad på demokrati och rättssäkerhet. Kallas poängterar emellertid att familjeporträttet inte är komplett och syftar här främst på Ryssland. Utrikesministern hänvisar här till Estlands förhållande med Ryssland och menar bl.a. att en av orsakerna till Rysslands negativa inställning till Estland beror på att Estland står för europeiska värderingar. Kallas avslutar sitt tal med en ibiblisk metafor:
Europe has emerged as a family of nations which seeks to secure peace and prosperity under one roof. Estonia, along with other post-Soviet countries, is now making its way back into this family not as a distant relative seeking financial benefits, but as a lost son returning home from a war that for us lasted fifty years longer. As a family, we are willing to take on the responsibilities, commitments and rules of the household.
I ett annat tal 1996 i Köpenhamn konstaterar Kallas att Estland historiskt, kulturellt och spirituellt alltid tillhört Europa, och att Estland efter självständigheten gjort sitt yttersta för att återvända till europeiska normer. Kallas pekar vidare på att Europa nu har lysande möjligheter att ta vara på, när en grupp av stater med miljontals invånare efterlyser stöd för att cementera demokratiska normer. Kallas uppmanar Västeuropa att ta vara på tillfället att skapa ett bättre Europa och tillfogar en implicit varning: ”We cannot avoid moving backwords by standing still but only by moving forward”.
Europe has emerged as a family of nations which seeks to secure peace and prosperity under one roof. Estonia, along with other post-Soviet countries, is now making its way back into this family not as a distant relative seeking financial benefits, but as a lost son returning home from a war that for us lasted fifty years longer. As a family, we are willing to take on the responsibilities, commitments and rules of the household.
I ett annat tal 1996 i Köpenhamn konstaterar Kallas att Estland historiskt, kulturellt och spirituellt alltid tillhört Europa, och att Estland efter självständigheten gjort sitt yttersta för att återvända till europeiska normer. Kallas pekar vidare på att Europa nu har lysande möjligheter att ta vara på, när en grupp av stater med miljontals invånare efterlyser stöd för att cementera demokratiska normer. Kallas uppmanar Västeuropa att ta vara på tillfället att skapa ett bättre Europa och tillfogar en implicit varning: ”We cannot avoid moving backwords by standing still but only by moving forward”.
Också utrikesministeriets generalsekreterare, Indrek Tarand, lyfter fram Estlands europeiska identitet i förhållande till EU:s östutvidgning och konstaterar bl.a. följande, där ett EU- medlemskap betonas som ytterst viktigt för Estland:
We are a European people and we have been able to maintain our identity as such over the years by belonging irrevocably to Europe together with other nations striving for the same goal. To belong irrevocably to Europe and to take an active part in developing its future is something Estonia can do only as a full-fledged member of the European union.
We are a European people and we have been able to maintain our identity as such over the years by belonging irrevocably to Europe together with other nations striving for the same goal. To belong irrevocably to Europe and to take an active part in developing its future is something Estonia can do only as a full-fledged member of the European union.
Den 2 december 1996 tillträdde Toomas Hendrik Ilves som utrikesminister i Estland. Även i hans uttalanden återfinns frekventa hänvisningar till EU:s värderingar och till frågan om europeisk identitet. I sitt första tal inför det estniska parlamentet hänvisar Ilves till att han av europeiska ledare ofta får frågan hur estländare definierar sig. Ilves svar på denna fråga är att estländare definierar sig som européer och som ett av de nordiska folken. Orsaken till att europeiska ledare ställer dylika frågor bevisar enligt Ilves att EU handlar om mycket mer än ekonomi. EU vill garantera fred, välstånd och frihet bland fria och demokratiska nationer. I ett tal i mars 1997 i Rom framhåller Ilves i samma anda att Estland har starka historiska band med de nordiska länderna, och att Estlands europeiska identitet aldrig har ifrågasatts. Ilves betonar vidare att Estland efter självständigheten aktivt orienterat sig mot demokrati och europeiska normer och att stora framgångar uppnåtts på detta område och uppmanar utifrån detta EU att se till dylika aspekter hos ansökarländerna. Om geopolitiska motiv får styra östutvidgningsprocessen kan det leda till att demokratiserings- och liberaliseringssträvanden upphör i ignorerade länder.
I ett tal i Tyskland den 10 juni 1997 , d.v.s. en månad före kommissionen offentliggjorde sina åsikter om ansökarländerna , pekar Ilves på hur viktigt det är med stabila demokratiska strukturer. EU fungerar, enligt Ilves, som en demokratisk vakthund som garanterar rättstrygghet och individuell frihet. EU erbjuder också demokratiska byggstenar i form av välbeprövad lagstiftning och metoder för att på ett fredligt sätt förena olika intressen. Dessa egenskaper hos EU gör, enligt Ilves, att svaghetstendenser upptäcks i ett tidigt stadium. I sådana lägen har EU lösningar för att befrämja demokrati. Ilves syftar på Albanien när han konstaterar följande: ”It’s impossible to imagine any current EU-member subsiding into civil war over a few fraudulent investment schemes”. Ilves betonar också i detta sammanhang att det kan få farliga konsekvenser om östutvidgningsprocessen baseras på geopolitik. Detta kommer i så fall, enligt Ilves, att leda till att EU:s trovärdighet skadas eftersom det skulle visa att de värderingar som konstituerar EU inte respekteras. Kontentan av resonemanget blir att EU har ett stort ansvar för Europas demokratiska utveckling.
Ilves gör också en historisk tillbakablick och framhåller att Estland hört till det europeiska kulturområdet sedan 1100- och 1200-talen. Bland annat framhålls kristendomens intåg och Ilves konstaterar följande: ”We now recognise the arrival of Christianity for what it was - a baptism of our national identity”. Detta kategoriserar Ilves som det första stora moderniseringsprojektet i Estlands historia. Nästa betydelsefulla steg var uppbyggnaden av nationalstaten. Efter självständigheten 1991 har ett nytt stort moderniseringsprojekt påbörjats enligt Ilves. Här spelar Estlands integration i EU en viktig roll. Ilves betraktar EU tillsammans med Nato som ”midwives of the new civilisation” där bl.a. värden som demokrati, värnande om mänskliga rättigheter och frihandel skattas högt. Ett medlemskap i dessa organisationer skulle betyda oerhört mycket för Estland enligt Ilves.
If we can meet these challenges then we will have met the much greater challenge faced by our peoples since the 13th century: to become and remain an economic, political and mental part of a united Europe.
I slutet av 1997 stod det klart att Estland hörde till den grupp av ansökarländerna som först skulle få inleda medlemskapsförhandlingar med EU. Förhandlingarna inleddes i mars 1998. Den 16 september 1998 höll Ilves ett tal där han gav uttryck för optimism vad gäller Estlands EU- integration. Ilves menar att inkluderandet av Estland i 5+1 gruppen kan ses som en bekräftelse, inte bara på Estlands framgångar i EU-samanhang, utan också beträffande Estlands status som ett stabilt, fritt och demokratiskt land. Ilves pekar vidare på att anslutningsförhandlingarna har stärkt känslan av samhörighet med Europa. Ilves betonar vidare att Estlands internationella status har höjts från ansökarland till framtida medlemsland. Dessutom menar Ilves att Estlands nära samarbete med EU har :”shed the absurd moniker of a former Sovjet republic”
I ett tal i Tyskland den 10 juni 1997 , d.v.s. en månad före kommissionen offentliggjorde sina åsikter om ansökarländerna , pekar Ilves på hur viktigt det är med stabila demokratiska strukturer. EU fungerar, enligt Ilves, som en demokratisk vakthund som garanterar rättstrygghet och individuell frihet. EU erbjuder också demokratiska byggstenar i form av välbeprövad lagstiftning och metoder för att på ett fredligt sätt förena olika intressen. Dessa egenskaper hos EU gör, enligt Ilves, att svaghetstendenser upptäcks i ett tidigt stadium. I sådana lägen har EU lösningar för att befrämja demokrati. Ilves syftar på Albanien när han konstaterar följande: ”It’s impossible to imagine any current EU-member subsiding into civil war over a few fraudulent investment schemes”. Ilves betonar också i detta sammanhang att det kan få farliga konsekvenser om östutvidgningsprocessen baseras på geopolitik. Detta kommer i så fall, enligt Ilves, att leda till att EU:s trovärdighet skadas eftersom det skulle visa att de värderingar som konstituerar EU inte respekteras. Kontentan av resonemanget blir att EU har ett stort ansvar för Europas demokratiska utveckling.
Ilves gör också en historisk tillbakablick och framhåller att Estland hört till det europeiska kulturområdet sedan 1100- och 1200-talen. Bland annat framhålls kristendomens intåg och Ilves konstaterar följande: ”We now recognise the arrival of Christianity for what it was - a baptism of our national identity”. Detta kategoriserar Ilves som det första stora moderniseringsprojektet i Estlands historia. Nästa betydelsefulla steg var uppbyggnaden av nationalstaten. Efter självständigheten 1991 har ett nytt stort moderniseringsprojekt påbörjats enligt Ilves. Här spelar Estlands integration i EU en viktig roll. Ilves betraktar EU tillsammans med Nato som ”midwives of the new civilisation” där bl.a. värden som demokrati, värnande om mänskliga rättigheter och frihandel skattas högt. Ett medlemskap i dessa organisationer skulle betyda oerhört mycket för Estland enligt Ilves.
If we can meet these challenges then we will have met the much greater challenge faced by our peoples since the 13th century: to become and remain an economic, political and mental part of a united Europe.
I slutet av 1997 stod det klart att Estland hörde till den grupp av ansökarländerna som först skulle få inleda medlemskapsförhandlingar med EU. Förhandlingarna inleddes i mars 1998. Den 16 september 1998 höll Ilves ett tal där han gav uttryck för optimism vad gäller Estlands EU- integration. Ilves menar att inkluderandet av Estland i 5+1 gruppen kan ses som en bekräftelse, inte bara på Estlands framgångar i EU-samanhang, utan också beträffande Estlands status som ett stabilt, fritt och demokratiskt land. Ilves pekar vidare på att anslutningsförhandlingarna har stärkt känslan av samhörighet med Europa. Ilves betonar vidare att Estlands internationella status har höjts från ansökarland till framtida medlemsland. Dessutom menar Ilves att Estlands nära samarbete med EU har :”shed the absurd moniker of a former Sovjet republic”
1998 tillträdde Raul Mälk som utrikesminister i Estland. Som sina föregångare hänvisar han till de europeiska värderingarna när östutvidgningen kommer på tal och konstaterar bl.a. följande:
For decades the European Union has functioned as a vehicle for peace, stability and prosperity in Europe. But if EU is to continue to play this part into the 21 st century it must change and adopt to new circumstances.
Mälk hänvisar här till att östutvidgningsivern inte är så stor överallt. Vissa menar att EU:s inre reformer måste lösas först. Mälk anser emellertid att en uppskjutning av östutvidgningen inte löser de inre problemen. Utvidgning och fördjupning kan och bör ske parallellt. Vad gäller Estlands del i östutvidgningsprocessen, menar Mälk att Estlands väg mot EU baseras på europeiska värderingar, marknadsekonomi, demokrati och att skapa ett stabilt och välmående samhälle. Mälk tillägger att: ”We will be presented with an increasing number of opportunities to pursue our national interests on the basis of common principles and values.” Med detta menar Mälk att EU har stärkt och kommer ytterligare att stärka Estlands röst i europeiska frågor.
Kallas avvisar anklagelserna om att rysktalande diskrimineras i landet som ryskt förtal och hänvisar till internationella organisationer och aktörer som inte finner några oegentligheter på området. Här nämns bl.a. OSCE och USA:s vice president Al Gore som uttalat sig positivt om Estlands medborgarskapsförhållanden. I sammanhanget framhåller Ilves att Estland var ett av de få länder som redan på 1920-talet betonade minoriteters rättigheter, och att denna mentalitet lever kvar idag. Problem som rör den ryska minoriteten belyses inte.
I nära anslutning till minoritetsfrågan står Estlands relation med Ryssland. Denna relation är långt ifrån problemfri, och bl.a. en gränstvist med Ryssland måste lösas innan Estland kan bli medlem i EU. I detta sammanhang påpekas i talen att Estlands vilja är att ha goda relationer med Ryssland. Däremot betonas att Ryssland inte alltid är en god samarbetspartner eller som Kallas uttrycker det: ”It takes two to tango”.
Det estniska utrikesministeriet är självfallet medvetet om att det inte räcker att dela en rad värderingar och uppföra sig politiskt korrekt för att bli medlem i EU. I talen påpekas också att praktiskt reformarbete behövs på många områden. Kallas illustrerar Estlands ansträngningar för att bli EU-medlem enligt följande: ”Not only is the ship at full sail, but even the captains handkerchief is tied to the mast.” All kraft mobiliseras alltså, enligt Kallas, för att styra Estland tillbaka till europeiska strukturer och på skeppet råder full konsensus från botten till topp. Ilves konstaterar i sin tur att EU är ett rörligt mål som ständigt förändras och utvecklas. Estland måste anpassa sig till detta. Han pekar också på att Estland inte kan bli medlem om inte alla 15 EU- länder röstar ja till Estlands medlemskap. De måste enligt honom vara övertygade om att de kommer att gynnas av Estlands medlemskap utifrån nationella intressen. Ilves jämför också vägen till EU-medlemskapet med ett maratonlopp och konstaterar att Estland är bra på att göra sina läxor. Med dessa läxor syftar Ilves på EU:s konvergenskriterier. Ilves betonar vidare att Estland vill bli EU-medlem när landet är kapabelt att fylla de krav och det ansvar som ett EU- medlemskap innebär. Konvergenskriterierna accepteras alltså utan förbehåll. Det är också, enligt det estniska utrikesministeriet, konvergenskriterierna som ska avgöra när ett land ska bli EU- medlem och inte geopolitiska aspekter. Ilves anser också att varje ansökarland ska få klara besked om vad som bör göras inför EU-anslutningen. Oklarhet kommer att leda till förseningar med dessillussionering som följd; ”This would lead to a self-imposed deepening and widening not of Europe but of eurosclerosis.”
De estniska utrikesministrarna är utan tvekan överens om att konvergenskriterierna, som kan ses som konkretiserade värderingar, i sig är konstruktiva och att ett framtida EU-medlemskap kommer att gynna Estlands utveckling. Ilves hänvisar i detta sammanhang till att Estland och Finland 1939 var på samma utvecklingsnivå. De dramatiska skillnaderna mellan Estland och Finland idag är enligt Ilves ett bevis på vad europeiska värderingar som demokrati och marknadsekonomi kan åstadkomma. Mälk spinner vidare på detta och menar att EU- medlemskap är viktigt för små stater som Estland. Ett medlemskap innebär att möjligheter finns att påverka EU:s inre processer, som också påverkar ett land som inte är medlem i EU. Mälk pekar också på att EU-förhandlingar inte liknar traditionella förhandlingar, där bägge parterna gör tillfredsställande kompromisser. I stället handlar det om att hitta modeller och medel för att så effektivt som möjligt implementera EU acquis. Ilves framhåller emellertid när medlemskapsförhandlingarna kommer på tal att Estland inte är en försvarslös bricka i förhållande till EU, utan menar att landet i vilket fall som helst skulle genomgå de politiska och ekonomiska reformer som EU-medlemskapet kräver:
Estonia’s integration into the European Union is a natural part of our development, not a process that has been forced upon us from the outside. Since 1991, our plans have not only focused on what we must do to ”get into Europe” or ”be European”. Rather they have centred upon the building of a society that is prosperous, democratic and stable.
Här kan alltså en relativt pragmatisk inställning till den europeiska identiteten skönjas. Ilves ger också prov på en förhållandevis pragmatisk inställning till östutvidgningsprocessen, när han i april 1999 påpekar att innehållet och strategin i Estlands europapolitik har förändrats sedan landet upptogs i 5+1 gruppen:
While before we concentrated our efforts on the foreign policy aspect of this process, our focus now is no longer on the global political issue of how far Estonia has advanced whether or not it should be invited to the first round of negotiations. Today, Estonian diplomats are not concerned with political lobbying in EU-capitals.
Ilves menar att politiken nu är praktisk till karaktären och att den stora uppgiften är att implementera 80000 sidor EU-lagstiftning. De aktiva lobbying-insatserna har ersatts av två huvudprioriteter. Den första prioriteten är att framgångsrikt ro iland medlemskapsförhandlingarna med ett fullvärdigt medlemskap som mål. Den andra prioriteten är att så omsorgsfullt som möjligt förbereda Estland för EU-inträdet, vad beträffar praktiska åtgärder och implementering av acquis: ”We learned long ago that the key to our progress does not lie in the negotiations of screening, but in domestic work”. Ilves uppmanar i detta sammanhang också EU- medlemsstaterna att arbeta hårt för att skapa förutsättningar för en snabb östutvidgning. EU:s inre reformarbete är ingen ursäkt för att skjuta upp östutvidgningen. Ilves framhåller alltså här att förverkligandet av ett medlemskap i EU delvis är beroende av faktorer som står utanför Estlands kontroll, t.ex. utfallet av EU:s regeringskonferenser. I vilket fall som helst betonas de egna ansträngningarna starkt:
Yet much lies in our own hands. Fulfilling our pre-accession tasks and doing our homework properly, constitutes a most powerful lever that creates preconditions for the completion of our accession talks and has the strongest positive impact on the European Union’s attitude to enlargement.
Alltså: Det utrikesministrarna poängterar är att Estland tillhör Europa och Norden. De menar att den sovjetiska tiden förött deras land på flera sätt. Estland har ambitionen att utveckla sina institutioner och sin politik mot det europeiska tänkandet och helt lämna det sovjetiska. Det lilla landet Estland har åtagit sig att förändra landet efter EU:s regler; de har genomfört allt. De har genomfört övergången från terrorstat till en europeisk mönsterstat utan blodspillan. Den ekonomiska krisen genomled medborgarna solidariskt med sänkta löner för alla, även makthavarna.
När man nu talar om den europeiska kulturen som grunden i EU, måste vi i dag konstatera att begreppet europeisk kultur har vidgats.
For decades the European Union has functioned as a vehicle for peace, stability and prosperity in Europe. But if EU is to continue to play this part into the 21 st century it must change and adopt to new circumstances.
Mälk hänvisar här till att östutvidgningsivern inte är så stor överallt. Vissa menar att EU:s inre reformer måste lösas först. Mälk anser emellertid att en uppskjutning av östutvidgningen inte löser de inre problemen. Utvidgning och fördjupning kan och bör ske parallellt. Vad gäller Estlands del i östutvidgningsprocessen, menar Mälk att Estlands väg mot EU baseras på europeiska värderingar, marknadsekonomi, demokrati och att skapa ett stabilt och välmående samhälle. Mälk tillägger att: ”We will be presented with an increasing number of opportunities to pursue our national interests on the basis of common principles and values.” Med detta menar Mälk att EU har stärkt och kommer ytterligare att stärka Estlands röst i europeiska frågor.
Kallas avvisar anklagelserna om att rysktalande diskrimineras i landet som ryskt förtal och hänvisar till internationella organisationer och aktörer som inte finner några oegentligheter på området. Här nämns bl.a. OSCE och USA:s vice president Al Gore som uttalat sig positivt om Estlands medborgarskapsförhållanden. I sammanhanget framhåller Ilves att Estland var ett av de få länder som redan på 1920-talet betonade minoriteters rättigheter, och att denna mentalitet lever kvar idag. Problem som rör den ryska minoriteten belyses inte.
I nära anslutning till minoritetsfrågan står Estlands relation med Ryssland. Denna relation är långt ifrån problemfri, och bl.a. en gränstvist med Ryssland måste lösas innan Estland kan bli medlem i EU. I detta sammanhang påpekas i talen att Estlands vilja är att ha goda relationer med Ryssland. Däremot betonas att Ryssland inte alltid är en god samarbetspartner eller som Kallas uttrycker det: ”It takes two to tango”.
Det estniska utrikesministeriet är självfallet medvetet om att det inte räcker att dela en rad värderingar och uppföra sig politiskt korrekt för att bli medlem i EU. I talen påpekas också att praktiskt reformarbete behövs på många områden. Kallas illustrerar Estlands ansträngningar för att bli EU-medlem enligt följande: ”Not only is the ship at full sail, but even the captains handkerchief is tied to the mast.” All kraft mobiliseras alltså, enligt Kallas, för att styra Estland tillbaka till europeiska strukturer och på skeppet råder full konsensus från botten till topp. Ilves konstaterar i sin tur att EU är ett rörligt mål som ständigt förändras och utvecklas. Estland måste anpassa sig till detta. Han pekar också på att Estland inte kan bli medlem om inte alla 15 EU- länder röstar ja till Estlands medlemskap. De måste enligt honom vara övertygade om att de kommer att gynnas av Estlands medlemskap utifrån nationella intressen. Ilves jämför också vägen till EU-medlemskapet med ett maratonlopp och konstaterar att Estland är bra på att göra sina läxor. Med dessa läxor syftar Ilves på EU:s konvergenskriterier. Ilves betonar vidare att Estland vill bli EU-medlem när landet är kapabelt att fylla de krav och det ansvar som ett EU- medlemskap innebär. Konvergenskriterierna accepteras alltså utan förbehåll. Det är också, enligt det estniska utrikesministeriet, konvergenskriterierna som ska avgöra när ett land ska bli EU- medlem och inte geopolitiska aspekter. Ilves anser också att varje ansökarland ska få klara besked om vad som bör göras inför EU-anslutningen. Oklarhet kommer att leda till förseningar med dessillussionering som följd; ”This would lead to a self-imposed deepening and widening not of Europe but of eurosclerosis.”
De estniska utrikesministrarna är utan tvekan överens om att konvergenskriterierna, som kan ses som konkretiserade värderingar, i sig är konstruktiva och att ett framtida EU-medlemskap kommer att gynna Estlands utveckling. Ilves hänvisar i detta sammanhang till att Estland och Finland 1939 var på samma utvecklingsnivå. De dramatiska skillnaderna mellan Estland och Finland idag är enligt Ilves ett bevis på vad europeiska värderingar som demokrati och marknadsekonomi kan åstadkomma. Mälk spinner vidare på detta och menar att EU- medlemskap är viktigt för små stater som Estland. Ett medlemskap innebär att möjligheter finns att påverka EU:s inre processer, som också påverkar ett land som inte är medlem i EU. Mälk pekar också på att EU-förhandlingar inte liknar traditionella förhandlingar, där bägge parterna gör tillfredsställande kompromisser. I stället handlar det om att hitta modeller och medel för att så effektivt som möjligt implementera EU acquis. Ilves framhåller emellertid när medlemskapsförhandlingarna kommer på tal att Estland inte är en försvarslös bricka i förhållande till EU, utan menar att landet i vilket fall som helst skulle genomgå de politiska och ekonomiska reformer som EU-medlemskapet kräver:
Estonia’s integration into the European Union is a natural part of our development, not a process that has been forced upon us from the outside. Since 1991, our plans have not only focused on what we must do to ”get into Europe” or ”be European”. Rather they have centred upon the building of a society that is prosperous, democratic and stable.
Här kan alltså en relativt pragmatisk inställning till den europeiska identiteten skönjas. Ilves ger också prov på en förhållandevis pragmatisk inställning till östutvidgningsprocessen, när han i april 1999 påpekar att innehållet och strategin i Estlands europapolitik har förändrats sedan landet upptogs i 5+1 gruppen:
While before we concentrated our efforts on the foreign policy aspect of this process, our focus now is no longer on the global political issue of how far Estonia has advanced whether or not it should be invited to the first round of negotiations. Today, Estonian diplomats are not concerned with political lobbying in EU-capitals.
Ilves menar att politiken nu är praktisk till karaktären och att den stora uppgiften är att implementera 80000 sidor EU-lagstiftning. De aktiva lobbying-insatserna har ersatts av två huvudprioriteter. Den första prioriteten är att framgångsrikt ro iland medlemskapsförhandlingarna med ett fullvärdigt medlemskap som mål. Den andra prioriteten är att så omsorgsfullt som möjligt förbereda Estland för EU-inträdet, vad beträffar praktiska åtgärder och implementering av acquis: ”We learned long ago that the key to our progress does not lie in the negotiations of screening, but in domestic work”. Ilves uppmanar i detta sammanhang också EU- medlemsstaterna att arbeta hårt för att skapa förutsättningar för en snabb östutvidgning. EU:s inre reformarbete är ingen ursäkt för att skjuta upp östutvidgningen. Ilves framhåller alltså här att förverkligandet av ett medlemskap i EU delvis är beroende av faktorer som står utanför Estlands kontroll, t.ex. utfallet av EU:s regeringskonferenser. I vilket fall som helst betonas de egna ansträngningarna starkt:
Yet much lies in our own hands. Fulfilling our pre-accession tasks and doing our homework properly, constitutes a most powerful lever that creates preconditions for the completion of our accession talks and has the strongest positive impact on the European Union’s attitude to enlargement.
Alltså: Det utrikesministrarna poängterar är att Estland tillhör Europa och Norden. De menar att den sovjetiska tiden förött deras land på flera sätt. Estland har ambitionen att utveckla sina institutioner och sin politik mot det europeiska tänkandet och helt lämna det sovjetiska. Det lilla landet Estland har åtagit sig att förändra landet efter EU:s regler; de har genomfört allt. De har genomfört övergången från terrorstat till en europeisk mönsterstat utan blodspillan. Den ekonomiska krisen genomled medborgarna solidariskt med sänkta löner för alla, även makthavarna.
När man nu talar om den europeiska kulturen som grunden i EU, måste vi i dag konstatera att begreppet europeisk kultur har vidgats.
Juni 5, 2012. Nej! Vi ska inte byta nationalsång.
“Epstein i P1” vill att vi byter nationalsång. Detta är vårt svar:
NEJ!!
Vi ska inte byta nationalsång. Absolut inte. Det är alltför vanligt i dag att man förnekar att vi har en svensk kultur. Nationalsången ingår i den svenska kulturen. En orsak till att vi ska byta anges vara att den anknyter till Stormaktstiden. Då svenskarna angrep andra folk. Vi håller med om att det är en inte så "vacker" tid i den svenska historien, men det ÄR en del av den svenska historien.
Om vi ska försöka sudda ut de mindre goda sidorna hos våra föregångare, då ger vi våra efterföljare en falsk bild av svensken. Vi är inte bara de godaste och bästa människor som finns på jorden. Vi har alla goda och dåliga sidor, och det är inget att skämmas för. Varför ska vi inte kunna berätta sanningen?
Jag föreslår att man åtminstone bevarar den första versen och istället skriver en annan text till den andra versen. Jag hävdar att man ska läsa hela den svenska historien i svenska skolor. Att vi ska lära oss den sanna verkligheten. Jag hörde en judisk man en gång säga "Jag känner en stor trygghet, jag kan ju mitt folks historia sedan tusentals år." (Och det är inte bara en vacker historia. Se alla krig det berättas om i Gamla Testamentet.) Och jag minns också att vår lärare sa i skolan "Kommunisterna vill att vi glömmer all historia. Historien ska börja med revolutionen."
Vi tror att det är av största vikt att vi alla känner till vad som hänt under all tid före oss, för att vi ska förstå vad livet är och vad vi kan göra för att ge våra efterkommande ett bättre liv, om möjligt.
Med vänliga hälsningar
NEJ!!
Vi ska inte byta nationalsång. Absolut inte. Det är alltför vanligt i dag att man förnekar att vi har en svensk kultur. Nationalsången ingår i den svenska kulturen. En orsak till att vi ska byta anges vara att den anknyter till Stormaktstiden. Då svenskarna angrep andra folk. Vi håller med om att det är en inte så "vacker" tid i den svenska historien, men det ÄR en del av den svenska historien.
Om vi ska försöka sudda ut de mindre goda sidorna hos våra föregångare, då ger vi våra efterföljare en falsk bild av svensken. Vi är inte bara de godaste och bästa människor som finns på jorden. Vi har alla goda och dåliga sidor, och det är inget att skämmas för. Varför ska vi inte kunna berätta sanningen?
Jag föreslår att man åtminstone bevarar den första versen och istället skriver en annan text till den andra versen. Jag hävdar att man ska läsa hela den svenska historien i svenska skolor. Att vi ska lära oss den sanna verkligheten. Jag hörde en judisk man en gång säga "Jag känner en stor trygghet, jag kan ju mitt folks historia sedan tusentals år." (Och det är inte bara en vacker historia. Se alla krig det berättas om i Gamla Testamentet.) Och jag minns också att vår lärare sa i skolan "Kommunisterna vill att vi glömmer all historia. Historien ska börja med revolutionen."
Vi tror att det är av största vikt att vi alla känner till vad som hänt under all tid före oss, för att vi ska förstå vad livet är och vad vi kan göra för att ge våra efterkommande ett bättre liv, om möjligt.
Med vänliga hälsningar
Jag fick svar direkt!
Hej,
Tusen tack för ditt mycket tänkvärda meddelande. Jag förstår verkligen vad du menar och jag var själv inne på ett liknande resonemang när vi diskuterade frågan i radio.
Många hälsningar,
Louise
…..Och så ett inlägg om svensheten i DN Debatt.
Det behövs en ny svenskhet som alla kan vara stolta över, Jasenko Sellmovic (FP)
Först bara: Är vi rädda för att visa vår svenska kultur för vi är rädda för ordet “Nationalist”?
Han skriver:
Nationaldag för vem då? En invandrare i USA känner sig snabbt som amerikan. I Sverige tar motsvarande process ofta flera generationer. Detta är nedslående. Sverige har misslyckats med att skapa en känsla av gemenskap och delad identitet.
Att skapa en känsla av tillhörighet är väl helt grundläggande för våra invandrare. Det som Enn Illiste berättade om i förrgår, att esterna 1944 möttes med jobb och språk vilket var grundläggande för hans svenskhet.
Varför gör vi inte som esterna? Varför lär vi dem inte lite grundläggande fakta om vad det betyder att leva i Sverige? Därför att det är högerextremt? Vi vinklar det som händer efter höger och vänster, och allt det som vi klassar som höger blir snabbt extremt. Vi ska utplåna oss själva och ta hand om de stackars flyktingarna. Men de är inte “stackars”. Det är alltid en tung börda att vara någon det är synd om. Varför ser vi inte nyktert att de har kommit till vårt land och vi sak hjälpa dem till ett LIV i Sverige. Jag minns när Cedric sa att han fått bidrag för att köpa en soffa, och han måste köpa en soffa eftersom han ansågs behöva en.
De är människor som vi. Varför inte möta dem med ett öppet sinne, “vi är lite nyfikna på dig och vad du har för erfarenheter, och vi förutsätter detsamma från dig”.
Selimovic skriver:
På medborgarskapsceremonin jag bevittnade i Washington sa Madeleine Albright (före detta utrikesminister i USA) till de nya amerikanerna: ”Den här stundens magi består inte bara i att ni i dag får er licens att drömma den amerikanska drömmen. Den här stundens magi består i att era namn nu är en del av oss, en del av Amerika”. Innan vi lär oss att skicka en sådan inkluderande välkomstsignal kommer ingen invandrare i Sverige att känna sig svensk.
Det kommer att kräva att vi betänker integrationspolitiken, vidtar nödvändiga förändringar och börjar betrakta invandrare som en del av den kollektiva berättelsen om detta lands framtid, inte bara dess förflutna. Jag behöver inte mer än vifta lite med händerna för att någon ska komma fram och säga ”oh, vad härligt osvensk du är”.
Invandrarna å sin sida, måste ta steget och börja tänka sig en framtid i detta land. Varken återvändandemyten eller diskrimineringsberättelsen kan vara dominerande berättelser.
/../
Hellre den tunna konstitutionella solidaritet som preciserar i medborgarskapskontraktet vad en invandrare bör göra för att bli en del av samhället (såsom i USA), än det tjocka kulturella tillhörighetskravet som gör att jag efter 19 år i Sverige fortfarande kan vara ”härligt osvensk” när jag viftar lite med händerna.
Hellre preciserade krav på medborgarskapet än otydliga och livslånga krav på kärlek till sill och potatis.
Hellre en debatt om vad svenskheten bör vara än det vaga och outtalade samförståndet om vad det är.
Jasenko Selimović (FP)
Så sant. Så sant.
…..
Utrikesministrarna.
Här är pressmeddelandet om samarbetet mellan de nordiska och baltiska länderna:
30 augusti 2011
Utrikesdepartementet
Förstärkt diplomatiskt samarbete mellan nordiska och baltiska länder
De nordiska och baltiska länderna har idag skrivit under ett samförståndsavtal om postering av diplomater på varandras utlandsmyndigheter. Avtalet ska underlätta för de nordisk-baltiska länderna att upprätthålla en diplomatisk närvaro runt om i världen genom flexibla och kostnadseffektiva lösningar.
Det förstärkta diplomatiska samarbetet inträffar samtidigt som det är tjugo år sedan Estland, Lettland och Litauen återvann sin frihet och återupprättade diplomatiska förbindelser med andra länder.
"Detta Memorandum of Understanding mellan våra åtta länder är ett konkret bevis på vår samhörighet och vårt stärkta diplomatiska samarbete", säger utrikesministrarna från de nordiska och baltiska länderna i ett gemensamt uttalande.
Avtalet reglerar diplomatiska och praktiska aspekter vid postering av diplomater på ett annat nordiskt/baltiskt lands utlandsmyndighet.
De nordiska och baltiska länderna består av Danmark, Estland, Finland, Island, Lettland, Litauen, Norge och Sverige.
Vi har nu sett att Litauen inte längre anser att detta samarbete är prioriterat eftersom det framkommit att de anser att de inte har tid och ork “Det är så många möten i Bryssel som tar vår tid.”
Juni 4, 2012. Varför blev Baltikum aldrig ett Balkan?
Mart Laar
På UD_bloggen skrev Mart Laar, då försvarsminister, ett inlägg den 15 aug 2011 med rubriken
Varför blev Baltikum aldrig ett Balkan?
Med anledning av att det då gått 20 år sedan befrielsen från Sovjetiunionen.
När Estland återfick sin självständighet år 1991 fanns det många i världen som med förtjusande lätthet blandade ihop länderna i Baltikum och på Balkan, som låg någonstans långt borta i öst, i Europas utkanter, sett från västländerna.(Ja, jag vet att min svärmor blev missförstådd på jobbet när arbetskamraterna frågade var Estland låg och hon svarade Baltikum. “Jaha, Balkan”, sa de då.
Och förresten gjorde Harry Schein samma fel i DN en gång, men förstod inte min anmärkning efteråt.)
Varför har det blivit så? Utåt fanns det ganska stora likheter mellan Baltikum och Balkan./../ Ändå uteblev blodsutgjutelser i Baltikum, folken här valde demokrati och byggde upp fungerande stater. /../ när västländerna till att börja med inte var särskilt intresserade av det som hände på Balkan så förde väst, särskilt Sverige, en målmedveten politik i Baltikum. Statsminister Carl Bildt styrde med säker hand inte bara den svenska politiken utan lyckades även hålla kvar Baltikum i de ledande västländernas intressesfär. Sveriges och Carl Bildts roll i att Baltikum aldrig blev ett Balkan är omöjligt att överskatta.
/../ Estland och Lettland ingick i den svenska stormakten under ett hundratal år vilket man åtminstone i Estland kommer ihåg som ”den goda svensktiden“. Delvis är det en överdrift, den efterföljande ryska maktperioden var helt enkelt så mycket värre att den föregående svenska tiden fick ett positivt skimmer i folkets minne. /../ inte konstigt att man i Estland under 1900-talets omvälvningar upprepade gånger väntade på att ”den svenske kungens vita skepp“ skulle ankomma till Tallinns redd. Det kom aldrig, men Sverige tog emot tiotusentals balter som hade flytt undan den nya kommunistiska ockupationen, och gav dem ett nytt hem i Sverige. För detta kommer Estland för alltid att vara tacksamt mot Sverige.
Flyktingarnas aktiva verksamhet för att bevara Republiken Estlands rättsliga kontinuitet bidrog, liksom många svenska politikers insatser, på ett väsentligt sätt till återupprättandet av självständigheten.
Varför blev Baltikum aldrig ett Balkan?
Med anledning av att det då gått 20 år sedan befrielsen från Sovjetiunionen.
När Estland återfick sin självständighet år 1991 fanns det många i världen som med förtjusande lätthet blandade ihop länderna i Baltikum och på Balkan, som låg någonstans långt borta i öst, i Europas utkanter, sett från västländerna.(Ja, jag vet att min svärmor blev missförstådd på jobbet när arbetskamraterna frågade var Estland låg och hon svarade Baltikum. “Jaha, Balkan”, sa de då.
Och förresten gjorde Harry Schein samma fel i DN en gång, men förstod inte min anmärkning efteråt.)
Varför har det blivit så? Utåt fanns det ganska stora likheter mellan Baltikum och Balkan./../ Ändå uteblev blodsutgjutelser i Baltikum, folken här valde demokrati och byggde upp fungerande stater. /../ när västländerna till att börja med inte var särskilt intresserade av det som hände på Balkan så förde väst, särskilt Sverige, en målmedveten politik i Baltikum. Statsminister Carl Bildt styrde med säker hand inte bara den svenska politiken utan lyckades även hålla kvar Baltikum i de ledande västländernas intressesfär. Sveriges och Carl Bildts roll i att Baltikum aldrig blev ett Balkan är omöjligt att överskatta.
/../ Estland och Lettland ingick i den svenska stormakten under ett hundratal år vilket man åtminstone i Estland kommer ihåg som ”den goda svensktiden“. Delvis är det en överdrift, den efterföljande ryska maktperioden var helt enkelt så mycket värre att den föregående svenska tiden fick ett positivt skimmer i folkets minne. /../ inte konstigt att man i Estland under 1900-talets omvälvningar upprepade gånger väntade på att ”den svenske kungens vita skepp“ skulle ankomma till Tallinns redd. Det kom aldrig, men Sverige tog emot tiotusentals balter som hade flytt undan den nya kommunistiska ockupationen, och gav dem ett nytt hem i Sverige. För detta kommer Estland för alltid att vara tacksamt mot Sverige.
Flyktingarnas aktiva verksamhet för att bevara Republiken Estlands rättsliga kontinuitet bidrog, liksom många svenska politikers insatser, på ett väsentligt sätt till återupprättandet av självständigheten.
Vad vill Mart Laar poängter att Sverige betytt:
/../ För det första stödet till återupprättandet av självständigheten. Trots att den officiella ståndpunkten i Sverige till att börja med var försiktig blev man mer aktiv med tiden, i högsta grad tack vare påverkan av den över Sverige utspridda ”måndagsrörelsen“. Den sistnämnda bidrog till att öka medvetenheten om händelserna i Baltikum. Ytterst viktigt var här många politikers, som Carl Bildts, personliga stöd, som bidrog till att föra fram Baltikumfrågan på den internationella arenan.
För det andra skulle jag vilja påminna om Sveriges roll vid genomförandet av valutareformen år 1992 som i stort byggde på Estniska Republikens guldreserv som fanns utomlands. Trots att Sverige tidigare hade lämnat ut reserven till Sovjetunionen tog Carl Bildts regering beslut om att ersätta denna för Estland. Att Bildts regering beslutade att ingå frihandelsavtal med Estland bidrog avsevärt till Estlands ekonomiska genombrott västerut.
För det tredje hjälpte Sverige Estland att integrera Ida-Virumaa med Estland och hejda försöken att införa någon form av ryskvänlig autonomi i området år 1993.
För det fjärde vill jag som något särskilt viktigt lyfta fram Sveriges roll i att de ryska trupperna drogs tillbaka från Estland år 1994, vilket jag misstänker hade rent av kunnat utebli utan Carl Bildts delaktighet. Estlands utveckling hade i så fall blivit helt annorlunda.
Listan kan naturligtvis göras längre men utrymmet räcker inte till. I vilket fall som helst är det klart att utan dessa steg skulle Estland för närvarande inte ha kommit dit vi är nu.
http://blogg.ud.se/blog/2011/08/15/varfor-blev-baltikum-aldrig-ett-balkan/
Jag visste verkligen inte att det fanns en risk då att östra Estland skulle bli en ryskvänlig autonomi. Men jag undrar om inte Savisaar arbetar för något sådant nu. Vi får se...
Jag visste inte heller att Carl Bildts regering återlämnat värdet av guldreserven till Estland. Det var i alla fall skönt att höra eftersom det var en sådan grov eftergift den svenska regeringen gjorde då de lämnade den till Moskva efter att estniska flyktingar räddat den till Sverige.
Jag läser på Riksdagens hemsida:
http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Utskottens-dokument/Yttranden/De-baltiska-staternas-gulddepo_GF05FiU5/
Finansutskottet får med anledning härav anföra följande. Under 1939 deponerade Estland och Litauen delar av sitt centralbanksguld hos Sveriges riksbank. Den estniska gulddepositionen uppgick till 2 908 kg och den litauiska till 1 250 kg. Tillsammans representerade de ett värde på närmare 20 milj.kr. vilket i dag motsvarar 275 milj.kr.
/../ För det första stödet till återupprättandet av självständigheten. Trots att den officiella ståndpunkten i Sverige till att börja med var försiktig blev man mer aktiv med tiden, i högsta grad tack vare påverkan av den över Sverige utspridda ”måndagsrörelsen“. Den sistnämnda bidrog till att öka medvetenheten om händelserna i Baltikum. Ytterst viktigt var här många politikers, som Carl Bildts, personliga stöd, som bidrog till att föra fram Baltikumfrågan på den internationella arenan.
För det andra skulle jag vilja påminna om Sveriges roll vid genomförandet av valutareformen år 1992 som i stort byggde på Estniska Republikens guldreserv som fanns utomlands. Trots att Sverige tidigare hade lämnat ut reserven till Sovjetunionen tog Carl Bildts regering beslut om att ersätta denna för Estland. Att Bildts regering beslutade att ingå frihandelsavtal med Estland bidrog avsevärt till Estlands ekonomiska genombrott västerut.
För det tredje hjälpte Sverige Estland att integrera Ida-Virumaa med Estland och hejda försöken att införa någon form av ryskvänlig autonomi i området år 1993.
För det fjärde vill jag som något särskilt viktigt lyfta fram Sveriges roll i att de ryska trupperna drogs tillbaka från Estland år 1994, vilket jag misstänker hade rent av kunnat utebli utan Carl Bildts delaktighet. Estlands utveckling hade i så fall blivit helt annorlunda.
Listan kan naturligtvis göras längre men utrymmet räcker inte till. I vilket fall som helst är det klart att utan dessa steg skulle Estland för närvarande inte ha kommit dit vi är nu.
http://blogg.ud.se/blog/2011/08/15/varfor-blev-baltikum-aldrig-ett-balkan/
Jag visste verkligen inte att det fanns en risk då att östra Estland skulle bli en ryskvänlig autonomi. Men jag undrar om inte Savisaar arbetar för något sådant nu. Vi får se...
Jag visste inte heller att Carl Bildts regering återlämnat värdet av guldreserven till Estland. Det var i alla fall skönt att höra eftersom det var en sådan grov eftergift den svenska regeringen gjorde då de lämnade den till Moskva efter att estniska flyktingar räddat den till Sverige.
Jag läser på Riksdagens hemsida:
http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Utskottens-dokument/Yttranden/De-baltiska-staternas-gulddepo_GF05FiU5/
Finansutskottet får med anledning härav anföra följande. Under 1939 deponerade Estland och Litauen delar av sitt centralbanksguld hos Sveriges riksbank. Den estniska gulddepositionen uppgick till 2 908 kg och den litauiska till 1 250 kg. Tillsammans representerade de ett värde på närmare 20 milj.kr. vilket i dag motsvarar 275 milj.kr.
Margareta af Ugglas.
Någon månad efter det att de sovjetiska trupperna i juni 1940 ryckt in i de baltiska staterna anmodades Sveriges riksbank av först den litauiska och därefter den estniska nationalbanken att ställa depositionerna till förfogande för den sovjetiska statsbanken, Gosbank. Så skedde också efter det att dåvarande riksbankschefen Ivar Rooth först rådgjort med regeringen i frågan. (min understrykning)
En av motionärerna, Lars Sundin (fp), har i riksdagen också tagit upp de baltiska staternas gulddepositioner i form av en enkel fråga, som besvarades av utrikesminister Margaretha af Ugglas den 18 februari 1992. Av svaret framgår att det är regeringens uppfattning att balterna bör ersättas för de guldreserver som hade deponerats i Sverige, och att överläggningar om formerna härför pågick inom regeringskansliet. Med utrikesministerns deklaration är, som utskottet ser det, motionärernas önskemål tillgodosett.
En av motionärerna, Lars Sundin (fp), har i riksdagen också tagit upp de baltiska staternas gulddepositioner i form av en enkel fråga, som besvarades av utrikesminister Margaretha af Ugglas den 18 februari 1992. Av svaret framgår att det är regeringens uppfattning att balterna bör ersättas för de guldreserver som hade deponerats i Sverige, och att överläggningar om formerna härför pågick inom regeringskansliet. Med utrikesministerns deklaration är, som utskottet ser det, motionärernas önskemål tillgodosett.
Alltså redan i juni 1940 föll svenska regeringen till föga för Sovjets anspråk på esternas egendom. Då var Estland fortfarande en fri republik, något övertagande hade ännu inte skett!
Juni 3, 2012. Ska vi byta till svenska nu?
Idag kunde vi lyssna på en dokumentär: Ska vi byta till svenska nu? Om ester, exil och egensinne. Ett program av Dodo Parikas.
Dodo Parikas född 1956 i Sverige av estniska föräldrar.
Äntligen ett program om flyktingarna från Estland. (Dock var det återigen en missuppfattning om vilka som kom. Jag hoppas vi kan få mer information om dem. De utgör ett intressant inslag i vår kultur. De har åsiketer också. 
En av de intervjuade, Enn Illiste berättade att han fått arbete direkt när han kom. Först fick han arbete i skogen, sedan blev han montör i en fabrik. Han lärde sig svenska på jobbet, och studerade sedan och var en av arkitekterna som skapade “miljonprogrammet” - ni vet den stora nybyggnationen 1965-75. Han undrade om det inte finns enkla arbeten i Sverige nuförtiden. "Det är väl bättre att man arbetar än att de kastar sten på polisen eller bränner bilar. Det är så bra att genast komma ut i arbete och komma i kontakt med svenskar på det sättet."
Det tyckte också Mai Raud-Pähn, som först fick ett jobb på ett sjukhus för TBC-sjuka. Men senare pluggade vidare, och bl.a. läste konsthistoria för professor Sten Karling, precis som jag.
Själva flykten var dramatisk för dem båda, som absolut inte kände varandra innan radioprogrammet gjordes. De hamnade i Tyskland och var där fram till 1950 då de måste smugglas in i Sverige.
Enn Illiste berättade också om att hans bäste väns pappa var den som 1940-1941 satte ihop listorna på dem som skulle deporteras till Sibirien. Vid ett tillfälle tog han kontakt med Enns pappa, som fanns med på listan. Pappan bad att få se hela listan. Läste igenom den och tog en runda i byn. När så soldaterna kom för att hämta folk i byn, då var alla borta. Alla hade förvarnats. På listan stod bl.a. Pappa Martin, mamma Erna, Enn själv och systern Ivo. Hela familjen skulle skickas till Sibirien!
Mai Raud Pähn berättade om sina judiska klasskamrater, som inte hade följt de retirerande sovjetiska trupperna tillbaka in i Ryssland, utan stannat kvar. Ingen klarade livet.
Hon kunde också visa hur det låter när en bomb fälls i närheten. “Om du hör ljudet av bomben, då klarar du dig.” Så sa de till henne för att lugna henne. Och det är intressant hur sådana ljud fastnar i huvudet. Det har jag erfarit på nära håll...
Ni kan själva lyssna på programmet om ni går in på sidan:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=909&artikel=5129935 där hittar ni spelaren.
Jag reagerade starkt på att det sas att det var “baltiska” flyktingar som kom till Sverige. Det är emellertid inte helt fel trots att antalet flyktingar från de tre länderna varierade stort. På UNHCR:s hemsida anges det att det var 30 000 ester, 5 000, letter och 500 litauer.
Naturligtvis är det också tveksamt att tala om baltutlämningen. Huvuddelen bestod av omkring 2 700 tyskar, men även 150 letter jämte några få ester och litauer. (NE). Detta som skrämde så många ester att flytta vidare till USA eller Kanada bl,a, familjen Ilves.
Det kan fortfarande vara problem för esterna att få ut riktiga pass. Vi har fått höra om två ester som haft bekymmer. Båda bodde några år i flyktinglägret i Geislingen i Tyskland innan de reste vidare till Australien med sina föräldrar.
När jag fick mitt första pass den 20 juni 1960 stod det att jag är född i Estland. Jag bestämde mig för att se hur det ser ut i Geislingen i dag, men jag reste först till Sverige och där var det inga problem, men jag reste vidare till Finland och de glömde stämpla mitt pass när jag kom dit. Därför blev det uppståndelse när jag skulle resa ut ur landet. Jag fördes till ett förhörsrum och fick svara på frågor: Hur länge hade jag varit i Finland? Vad gjorde jag i Finland? Var hade jag varit? Var var jag född? osv. Jag kunde trots allt fortsätta till Hamburg.
(Det var som när hamnen i Vasa, Finland nästan stannade sin verksamhet (ok, överdrift) när de 1978 såg att i Ants svenska pass stod det att han var född i Estland. Han fick förklara en bra lång stund att han var svensk medborgare innan de kunde lugna ner sig och förstå.
Den andra historien:
Det är underligt hur gamla ekon fortfarande hörs över ett halvt sekel senare.
I dag fick jag mitt pass förnyat. Jag kontrollerade det och såg till min förvåning att det stod: Födelseort: Tallinn, Sovjetunionen.
Jag kontaktade en tjänsteman och förklarade att Estland varit fritt från ryska bestyämmelser sedan augusti 1991.
Vad som också var märkligt var att tjänstemannen var andra generationens flykting från Vietnam. Hade det varit någon från trakten skulle jag inte tänkt mer på det, i Australien tror de nämligen att kriget började för tjugo år sedan och att flyktingarna kommer från områden i Afrika och Afghanistan.
Mitt pass har en märklig historia från första början. Det första som hände var när min son och jag 1990 skulle resa till Nya Zeeland. Det kom ett kuvert med posten från passmyndigheten som jag la åt sidan eftersom vi inte skulle resa förrän om några månader. Efter ungefär tre veckor var unge Adrian så nervös att han absolut ville se hur hans pass såg ut. Han öppnade kuvertet och skrek till: Det är bara ett pass här - mitt! Såp mycket bekymmer när man har bråttom. Jag borde kontrollerat. Pass-tjänstemannen hade ringt och sagt att Estland inte var ett giltigt land. Jag fick välja mellan att de skrev USSR eller utelämnade ursprungsland. Mitt pass har därefter inte haft mitt födelseland ifyllt på tjugo år.
Jag blev oerhört upprörd i morse när jag åter såg USSR-Sovjetunionen i mitt pass.
Juni 2, 2012. Det är ingen som lyssnar.
Jag blir så undrande. Varför kan inte judarna själva påminna världen om att Estland belönades under
den första friheten av Judiska Världsrådet för att de gav judarna autonomi, den första i världen.
I dagens Konflikt som jag just nu sitter och lyssnar på får vi höra en debatt om judarnas liv i Malmö. Ilmar Reepalu får tillfälle att förklara sig. Det är jättebra, och han kan verkligen berätta vad han sagt och hur han blivit missförstådd. Men så frågar programledaren: Det har sagts att du kommer från Baltikum, och därför är antisemit av födseln. (sic!) Då svarar Reepalu: Ja, det verkar som om folk tror att antisemitism finns i någon ärftlig gen som alla balter har. Jag är född i Estland, och därför har jag den genen.
Det är just det som ester får höra så ofta. I Tallinn säger de att det är ingen idé att svara på dessa påhopp. Det är ingen som lyssnar. De baltiska folken får på intet sätt samma utrymme i världens medier som det judiska folket. När esterna fick bestämma själva tidigare och när de nu åter får bestämma själva då är de absolut inga antisemiter. Nuvarande chefsrabbinen i Tallinn är mycket populär eftersom han även arbetar på chokladfabriken Kalev.
Tallinns synagoga som byggdes 2007 är definitivt den mest moderna byggnaden i Tallinn. Den invigdes i närvaro av bl.a. president Shimon Peres.
Under andra världskriget under den tyska ockupationen blev Tallinns kvarvarande judiska befolkning förintad och deras synagoga förstörd i sovjetiska bombanfall över staden. Efter kriget återvände några överlevande judar till Tallinn samt många andra judar från Ryssland, men de sovjetiska myndigheterna tillät ingen offentlig judisk religionsutövning.
Genast efter att Estland hade återvunnit sin självständighet 1991 blev den judiska samlingen återskapad i Tallinn. Det började med ett kulturellt centrum, sedan öppnades den judiska skolan. Efter att rabbin Shmuel Kot blev utnämnd som Estlands chefsrabbi 2000 öppnades ett bönecentrum i en näraliggande byggnad.
Med den nya synagogan fick Tallinns judiska samling ett nytt fokus. I synagogans stora sal, som har sittplatser för 200 personer, utförs gudstjänster och firas judiska helgdagar, samt att här övervakas också hur koshermat lagas och distribueras. I synagogan sker mikve, ett rituellt judiskt bad, och där ryms även det judiska museet.
Juni 1, 2012 Man måste ha fler ansikten.
Om ni ser att det står Grillfest någonstans i Estland kan ni vara helt lugna. Det betyder precis samma sak i Estland som i Sverige! Det finns andra ord som kan missförstås som pank till exempel. Det betyder inte att man är utanför en pantbank, det betyder att man kommit till en bank. Sama betyder däremot samma sak. Dvs samma.
.....
Som jag skrivit flera gånger var det första man lärde sig i Sovjetunionen, det var att ljuga. Eller som Hanno säger: Man måste ha fler ansikten. Man anpassade sig efter vem man talade med. I dagens DN Helsidan läser vi att det fortfarande gäller i Kina.
Frågan gäller om man ska fortsätta att ljuga om Kinas historia i Kina. Det man inte talar om är framför allt:
Massavrättningarnabunder folkrepublikens första år på 1950-talet,
antihögerkampnjen 1957,
svältkatastrofen i början av 1960-talet,
kulturrevolutionen 1966-76,
massakern på aktivister vid Himmelska fridens torg i Peking i juni 1989 och
aidskatastrofen bland blodgivarna i Henan på 1990-talet.
Två böcker har kommit ut i dagarna. Det är Torbjörn Lodén, “Kina från himmelskt imperium till global stormakt” och Frank Dikötter “Mao ocg den stora svälten”.
Ett annat av Hannos favorituttryck: “Den första gästen i ett kommunistiskt land heter Svält.”
I böckerna redovisas hur miljontals människor offrades. Frank Dikötter säger att 45 miljoner (av 650 milj.) människor dog av svält under “Det stora språnget” 1958-62. En helt ofattbar siffra. Han skriver: “Överlevnadsstrategierna blev en del av systemet. Att lura och bedra blev en kommunistisk livsstil. Människor ljög för att överleva och som en följd av det förvrängdes all information.
Grunden till felen är att man trodde att alla människor kan. Precis som i Sovjetunionen fick totalt outbildade människor till uppgift att skapa regler. Ungefär som när Moskva skickade ut bestämmelser för hur ett trägolv skulle skötas. Man skulle slänga ett stort antal (jag har glömt siffran) hinkar med vatten över golvet. Låta det sjunka in och sedan torka av. Resultatet blev genommurkna golv som ingen reparerade, eftersom man inte gjorde sådant. Eller när det kom beskrivning till de nyinflyttade ryssarnas på Ormsö hur de skulle plöja marken de stulit från flyktingarna. De skulle plöja djupt i jorden, vilket estlandssvenskarna visste att man inte skulle göra just där. Resultatet blev att massor med sten la sig över åkrarna och gjorde att marken inte längre kunde nyttjas. Eller när de mördat alla läkare på sjukhuset i Karelen där Ants moster Olga arbetade och lät vem som helst utföra operationerna. Resultatet? Ja, det förstår ni själva. Ond bråd död.
Jag blir så upprörd över att ingen kommunist (som jag hört) har diskuterat resultaten av den kommunistiska ideologin i praktiken. Nu har jag läst om att “det finns olika spår.” Men om alla som försökt sig på den ideologin har fallit i samma fällor, och vi inte kunnat se ett enda exempel på motsatsen. Hur kan någon då tro på den?
…..
Ormsö/ Vormsi är Estlands fjärde största ö. Tidigare var Ormsö och Nuckö centrum för estlandssvenskarna. På fastlandet nära Hapsal/Haapsalu ligger färjan som kör till ön.
Nästan alla estlandssvenskar lämnade ön 1944, flera av deras ättlingar bor i Stockholms skärgård. Och många av dem har fått tillbaka fastigheter efter 1991.
Som jag skrivit flera gånger var det första man lärde sig i Sovjetunionen, det var att ljuga. Eller som Hanno säger: Man måste ha fler ansikten. Man anpassade sig efter vem man talade med. I dagens DN Helsidan läser vi att det fortfarande gäller i Kina.
Frågan gäller om man ska fortsätta att ljuga om Kinas historia i Kina. Det man inte talar om är framför allt:
Massavrättningarnabunder folkrepublikens första år på 1950-talet,
antihögerkampnjen 1957,
svältkatastrofen i början av 1960-talet,
kulturrevolutionen 1966-76,
massakern på aktivister vid Himmelska fridens torg i Peking i juni 1989 och
aidskatastrofen bland blodgivarna i Henan på 1990-talet.
Två böcker har kommit ut i dagarna. Det är Torbjörn Lodén, “Kina från himmelskt imperium till global stormakt” och Frank Dikötter “Mao ocg den stora svälten”.
Ett annat av Hannos favorituttryck: “Den första gästen i ett kommunistiskt land heter Svält.”
I böckerna redovisas hur miljontals människor offrades. Frank Dikötter säger att 45 miljoner (av 650 milj.) människor dog av svält under “Det stora språnget” 1958-62. En helt ofattbar siffra. Han skriver: “Överlevnadsstrategierna blev en del av systemet. Att lura och bedra blev en kommunistisk livsstil. Människor ljög för att överleva och som en följd av det förvrängdes all information.
Grunden till felen är att man trodde att alla människor kan. Precis som i Sovjetunionen fick totalt outbildade människor till uppgift att skapa regler. Ungefär som när Moskva skickade ut bestämmelser för hur ett trägolv skulle skötas. Man skulle slänga ett stort antal (jag har glömt siffran) hinkar med vatten över golvet. Låta det sjunka in och sedan torka av. Resultatet blev genommurkna golv som ingen reparerade, eftersom man inte gjorde sådant. Eller när det kom beskrivning till de nyinflyttade ryssarnas på Ormsö hur de skulle plöja marken de stulit från flyktingarna. De skulle plöja djupt i jorden, vilket estlandssvenskarna visste att man inte skulle göra just där. Resultatet blev att massor med sten la sig över åkrarna och gjorde att marken inte längre kunde nyttjas. Eller när de mördat alla läkare på sjukhuset i Karelen där Ants moster Olga arbetade och lät vem som helst utföra operationerna. Resultatet? Ja, det förstår ni själva. Ond bråd död.
Jag blir så upprörd över att ingen kommunist (som jag hört) har diskuterat resultaten av den kommunistiska ideologin i praktiken. Nu har jag läst om att “det finns olika spår.” Men om alla som försökt sig på den ideologin har fallit i samma fällor, och vi inte kunnat se ett enda exempel på motsatsen. Hur kan någon då tro på den?
…..
Ormsö/ Vormsi är Estlands fjärde största ö. Tidigare var Ormsö och Nuckö centrum för estlandssvenskarna. På fastlandet nära Hapsal/Haapsalu ligger färjan som kör till ön.
Nästan alla estlandssvenskar lämnade ön 1944, flera av deras ättlingar bor i Stockholms skärgård. Och många av dem har fått tillbaka fastigheter efter 1991.
På Ormsö Hembygdsgårds hemsida hittar vi berättelsen om Pearsgården och branden i Sviby.
Sviby var en av de största byarna på Ormsö med 350 invånare på 1930-talet. Här lever både ester och svenskar. Måndagen den 13 juni 1932 utbröt eld i ett hus mitt i byn. Den spred sig snabbt och innan kvällen hade 21 gårdar lagts i aska. Ingen människa omkom, men 31 människor stod utan hus och hem. Pearsgården klarade sig oskadd. Men olyckan var så omfattande att insamlingar startades i Stockholm, Helsingfors och Reval/Tallinn. Kronprins Gustaf Adolf skänkte även ett bidrag till återuppbyggnaden av byn vid sitt besök på Ormsö samma sommar. på Ormsö samma sommar.
Här vill jag visa några gamla bilder från ön som jag hittade på nätet:
Bilderna är små men fina.
A. Först: Johan Lilja med lie på gårdsplan.
B. Därefter: fröken Österblom med stickning.
C. Maria Asplund, Saxby Erjasa, på väg med häst.
D. Hullo kommunalhuset (målarkurs) f.d. Fridhem som byggdea åt missionären från Sverige L J Östblom.
De estlandssvenska kvinnorna gick alldid och stickade. Det är roligt att se på bild. Gå in på hemsidan och klicka på bilderna, så blir de större och tydligare. Och många fler!
(Det är svårt när texten lever sitt eget liv.)
