.

Hurra! Sofi Oksanen fick det Nordiska litteraturpriset. Grattis till Oksanen. Grattis till Estland. Ja, hon har suttit och lyssnat hemma hos mormor i Estland när hon varit där på sommarlovet. Det känns så tydligt.

Jag bara måste ta in en bild till på Sofi Oksanen!

För (ungefär) tjugo år sedan, den 29 mars 1990 började esterna arbeta för att Estland skulle bli ett fritt land. Eesti Kongress och Estlands Högsta Sovjet började sträva mot samma mål.

Efter bomberna i Moskva intervjuades några ryssar i estnisk TV:

”Först hotar man terroristerna, och det är ju bra; sedan drar man åt så hårt att vanliga ryssar får problem.”

”Och inget som sägs i TV kan man lita på.”

”Det är mycket få som tror att makthavarna själva är skyldiga till dådet.” Ett intressant uttalande!

Alexej Malasenko, Carnegie Moskvacentrums expert säger:

Putin har mycket att svara på. Han lovade för länge sen att terrorismen inte finns längre hos oss. Han pratar alltid om hur allt blir bättre och bättre i norra Kaukasien. Nu är vi tillbaks på ruta 1.

Putin själv menar:

Det är en hedersfråga för KGB och andra organisationer att leta rätt på dem som är ansvariga för tunnelbanebomberna och slita ut dem ur kloakerna. Också terrorismen utomlands ökar. Vi bör förstärka säkerhetsorganen och kontrollsystemen i landet, så att det blir lättare att kontrollera människorna på gatorna. (sic!)

När Putin talade om kloakerna rynkade han ögonbrynen, läpparna blev ännu tunnare och darrade lite.

Känner vi igen problemet som man också tog upp i Aktuaalne Kaamera:

Den smältande snön i Tallinn har blivit en illustration till det gamla ordspråket att ”Det som göms i snö kommer fram i tö”. Så mycket skräp och hundbajs har man inte sett i Tallinn i mannaminne. Tallinnborna måste kryssa mellan hundskiten som på ett minfält. Hundägarna har uppenbarligen älskat det massiva snöfallet. Nu måste vi tvätta våra skor efter varje promenad i stan. Dock har staden kommit på en intressant lösning: arbetslösa ska få möjlighet att tjäna pengar på städning.

Ett annat inslag: Det finns ingen risk för översvämningsproblem i Estland p.g.a. snösmältningen. Snön smälter i god ordning.

Samarbete Sverige – Estland: Man ska vara rädd om träbebyggelsen i Estland. Gotlands Högskola forskar om trähusbebyggelsen i Tallinn och Nõmme. I Sverige revs många av de gamla trähusen, nu ska man arbeta för att inte göra likadant i Estland. Man ska också se till att bevara den ursprungliga stilen. Detta är något som Tallinn stad uppskattar mycket.

En modefråga: Bruket av folkdräkt blir allt vanligare även bland ungdomar. En etnolog som intervjuades menar att allt är inte bra. De ska se ut som vi är vana vid. Han gillar inte förändringar.

Där har jag en annan åsikt. Självklart får man leka lite med folkdräkterna. De har alltid förändrats med tiden. Jag anser att det är en hyllning till landet och folket att bära kläder som på olika sätt påminner om de gamla kläderna; men vid högtidliga tillfällen ska man naturligtvis ha den rätta kostymen. I samiska nyhetsprogrammet såg vi att det också diskuteras hur den samiska kolten ska få användas. I Finland har man redan begränsat användningen av den finlandssvenska folkdräkten.

Jag läste en stor artikel i dag om Sofi Oksanen. Det är fantastiskt. Hennes senaste bok Utrensning har gjort en otrolig succé. (se den 28 jan.) Vilken lycka för både henne och Estland. Nu kommer kunskapen om vad som hände i landet och hur det påverkade människorna äntligen bli känt över världen. Hon har t.o.m. föreslagits till Nobelpriset. Härligt!

Sofi Oksanen

I dag är jag trött. Jag har varit på tre museer i veckan. Det är skönt att göra det, men tröttheten kommer efteråt. Jag ska därför inte skriva så mycket i dag.

På Kunskapskanalen gick det två olika program i dag som jag såg. Det första handlade om terroristen. Varför han/hon blir det och vem som blir det. Det andra handlade om tortyr i dag.

Båda programmen menade att vem som helst kan bli terrorist. Det är tillfälligheter som avgör, samt naturligtvis, att man märker själv vad som händer. Det är lätt att dras med i hemskheterna om man är i en grupp. Det är lätt att falla för synsättet på ett ”vi och dom”. Hitler gjorde det tydligt när judarna blev ”dom”.  Stalin var inte lika tydlig. Där utvidgades ”dom”-begreppet hela tiden. Kulaker, intellektuella, studerade och kapitalister var ”dom” hela tiden. Men han var noga med att ingen kunde vara säker. Alla de som hjälpt Stalin till makten var snart förintade för att han inte ville vara tvingad att känna tacksamhet. Sedan upphöjde han andra, som istället var skyldiga att känna tacksamhet gentemot honom. Kulakbegreppet var också en vid beteckning. Att ha betalt för hjälp med arbetet på gården under en säsong blev plötsligt lika med att vara en folkets fiende.

Tortyr var ett vanligt arbetssätt i Sovjetunionen. Vi har sett inskrifter på väggarna i tortyrkällaren i det ”bruna huset” i centrum, vi vet också att i floden Neva som rinner förbi S:t Petersburg var man tvungen att sätta igång båtmotorer för att få vattnet att röra sig fortare när floden färgades röd av människoblod. Vi vet att det hände många fruktansvärda saker i Sibirienlägren. Hur var allt detta möjligt om inte den vanliga människan kunde förmås att begå grova övergrepp på sina medmänniskor under vissa situationer. För inte är det väl så, att den sovjetiska människan är speciellt grym? Nej, världen har en uppgift, att utbilda alla människor till aktivt tänkande. Att reflektera. Att inte tro på rykten, som i Bjästafallet. Att våga protestera. Men inte kunde de protestera i Sovjet? Om de själva inte gav med sig för KGB att meddela eller utföra handlingar, då var ju deras egna närmaste i livsfara.

Den mannen ni såg på bild i går, som bad om ursäkt för sina gärningar; han har vaknat. Han vet vad han gjort. Och lever antagligen med posttraumatisk stress. Det handlade det andra programmet om.

Aktualne Kaamera i går kväll den 26 mars:

Nu vänder det!:

Finska och danska företag kommer till Estland. Vi fick se en intervju med en finsk styrelsemedlem i ett finskt - estniska företagarföreningen, Heikki Mäki. Han berättade att den delen av företaget som varit i Estland under finanskrisen har klarat sig mycket bättre än den i Finland. Han känner stort förtroende för den estniska regeringen. ”Skulle det uppstå nya problem i framtiden har han större tillit till att Estland klarar av dem på ett effektivt sätt.” Detsamma gäller också danska företag. Billig arbetskraft kommer inte att finnas i Estland i framtiden, men trots det ökar utlandsinvesteringarna i landet. Att Estland kommer övergå till Euro spelar mindre roll, men att man vill arbeta med euro ökar ändå förtroendet för landets stabilitet. De firmor som flyttar sina företag till Estland arbetar inom elektronik, IT, gummi- och metallindustri samt några call center.

Bankrånaren Dmitri 31 år är skyldig till fyra av de senaste årens fyra bankrån i Estland. Han har rånat samma bank alla gångerna. Just den där han är kund. Han har kommit över 100 000 EEK. Han är tidigare känd hos polisen och är nu dömd till flera års fängelse.

En annan rånare, Priit, är banktjänsteman och har dessutom arbetar på en myndighet och varit soldat i Kosovo. Han har gjort 16 snabba rån på olika casinon under 2008 och 2009. Han är tidigare ostraffad, men kommer nu tillbringa minst tio år bakom galler.

Det är alla rån i Estland under senare år. Polisen har räknat på deras rånresultat och kommit fram till att de får inte tag på så mycket pengar, men de kan bli dömda till 15 års fängelse, och det är det nog inte värt.

Angela Merkel och Andrus Ansip har träffats och skakat hand. Merkel menar att det inte finns något som talar för att det blir några problem för esterna och euron. Tyskland kommer inte utgöra något hinder. Länderna har samma åsikt i valutafrågan. Hon menar att Estland är en av de mer lyckosamma medlemmarna i EU just nu. Merkel säger vidare att den politik som Estland har fört under finanskrisen har väckt förtroende och beundran.

Litauens premiärminister har inbjudit Putin att besöka landet för överläggningar. De har redan träffats i Moskva, men nu vill premiärministern att Putin ska komma till ett Storbaltiskt möte för att diskutera kärnkraft. De behöver investerare till det nya kärnkraftverket i Ingalina.

En ombyggd järnvägsstation.

Plattformarna till järnvägen moderniseras i Estland. Pendlarna menar att de varje dag känner hur sort steget är mellan Sovjetunionen och det fria Estland när de är på perrongen. Det är inte längre livsfarligt att stiga på tåget och man behöver inte längre riskera livet när man ska stiga av; eller slänga sig av som man gjorde förr. När reportern frågade vad som blivit bättre fick han svaret: Allt är bättre. Självklart för då fanns ingenting. De gamla tågen hade trappsteg, vilket betydde att åka med barnvagn var livsfarligt, och som handikappad var det nästan omöjligt. Att ombyggnaden görs nu beror på att det kommer nya tågvagnar nästa år.

I Estland finns en lag för att skydda medborgarna mot förtal i tidningarna. De kan åtala dem som sprider illasinnade rykten om dem. Vissa tidningar har valt att missförstå lagen. De menar att detta är censur, och har protesterat med att ha vita sidor i några upplagor. Lagen har inte varit så känd, därför är de oroade för att de nu ska tvingas betala ut stora skadestånd.

Den lilla ön Runö i Rigabukten har haft problem under vintern. Både flyg- och båttrafiken har ställts in i vinter. Flyget häromdagen men båtarna ställdes in redan när vintern började.. Och tydligen kommer problemet inte vara helt löst förrän till sommaren, då en ny färja, köpt i Finland, kommer att tas i trafik.

Det flygplan som nödlandade på Ülemistesjön har transporterats med stor lastbil till flygplatsen. Men det är mycket sannolikt att det aldrig kommer att flygas igen. Vingarna är redan bortmonterade.

En känd forskare av Arktis, baron Eduard von Toll, balttysk med uppväxt i Tallinn som studerade i Tartuuniversitetet utforskade Arktis i början av förra seklet. Han gård skall nu renoveras och man ska ta hand om allt material som fortfarande finns där. Dock byter man ut en uppstoppad isbjörn, som av någon anledning har blivit giftig, mot en låtsasbjörn. Men den ser likadan ut.

Baron von Toll                               och hans skepp Zarya 1902.

Till sist vädret:

I kväll regnar det, men våren är definitivt här. Troligtvis var det 7 grader i dag i VM. På torsdag kan det bli + 13 grader!

I mars för 61 år sedan genomfördes den sista stora terrorn mot befolkningen i Estland. Den största deportationen. Därefter var det mindre grupper som skickades iväg. En anledning till denna stora deportation var, att man påbörjade kollektiviseringen av jordbruk. Man kom först med kraven till en bonde. Vägrade han lämna ifrån sig sin gård, sin egendom, skickades han iväg. Sedan kunde man visa vad som händer med den som vägrar. Dessutom tvingades bonden att skriva på att han frivilligt lämnade sin gård. Ibland fanns det också skog på hans ägor, då uppstod problemet att Ryssland inte frågade efter trä och skog, så de skogarna stod orörda under hela ockupationen.

I dag läser vi i Postimees om att hågkomsten av den stora terrorn finns även hos ungdomarna, både ester och ryssar. Det är en sorgens dag, och många människor har högtidlighållit minnet av alla som förlorade sina liv, eller bara fick dem förstörda.                                                                              

22 000 ljus har tänts på frihetsplatsen framför kyrkan.

Alla sörjer någon. Men naturligtvis var det många äldre med egna

minnen på Frihetstorget denna dag.

Här är Sergei Metlov för att sätta ut ljus. Ni minns den unge mannen som protesterade mot att den ryska ambassadören hävdade att de ryska ungdomarna far illa i de estniska skolorna. Nu visar han sin medkänsla ,med alla ester på detta sätt.

Och detta är en av de ester som var med om att skicka sina landsmän till helvetet. Nu gråter han och ber om ursäkt. Och det är positivt, att han nu förstår vad han gjorde. Det är inte många som blivit straffade för sina missgärningar under den här tiden i Estland.

Jag vet ju inte om ni följt med i historien i Bjästa, där en flicka mobbades ut av nästan alla i kommunen. Mycket få tog hennes parti när hon anmält en yngling för våldtäkt. Det är skandal, men tyvärr alltför vanligt, att människor inte inser vad de håller på med. Man tror på rykten hur vansinniga de än är, och tar parti för den som kan föra sig bäst. ("Han är så snygg." "Han är så trevlig." "Det vet man hur tjejer är." Hörde ni, att det sas, att flickor har en lägre status bland pojkar?)

Ryska kvinnor i folkdräkt.

När Ants och jag träffades för en himla massa år sedan, då upptäckte jag snabbt, att hans största intresse var Andra världskriget. Jag tyckte att det var helt ointressant. Jag visste redan vad jag behövde veta, tänkte jag. Och hur är det nu? Här sitter jag och läser den ena boken efter den andra om just Andra världskriget. Varför? Jo, om man ska kunna sätta sig in i esternas livsvillkor måste man söka kunskaper om ryssarna; hur de tänkte och agerade i olika situationer. Hur de kunde ruinera landet Estland på så kort tid. Jag måste försöka förstå hur esterna resonerar i dag, med kunskap om vad de varit med om. ”Sådana som vi var under den estniska tiden, dröjer det länge tills vi blir igen,” sa bananförsäljerskan i början av 1990-talet.

Vad hände egentligen i Sovjetunionen? Hur var förändringen efter det kommunistiska maktövertagandet? Blev det någon skillnad?

Ja, det blev skillnad. Efter att ha dödat alla ”folkets fiender” d.v.s. alla som hade bildning eller mycket pengar, efter det flyttade de nya makthavarna in i jättelägenheter i Moskva och bestämde att varje människa behöver 3,5 kvadratmeter bostadsyta för sin egen del. Man bytte bara privilegierad klass. Jag läser Moskva 1941 av Rodric Braithwaite, 2006. Han berättar om vad som hände med Moskva när kommunisterna tagit makten, men fr.a. berättar han om när tyskarna förklarade krig mot Sovjet 1941. I Moskva fanns 9 katedraler, 15 munkkloster, 10 nunnekloster, nästan 300 ortodoxa kyrkor och 40 kyrkor för de gammeltroende! De byggnader som inte raserades började man använda till annat, som upplag, boxningslokal o.a. Så gjorde man också i de ockuperade länderna. Jag kommer ihåg när Anne berättade om att på ett läger med pionjärerna i Palmse fick i uppdrag att förstöra den kapitalistiska herrgården så mycket de kunde. Och det gjorde de naturligtvis. Den är renoverad nu.

Livet under Stalin var ett veritabelt helvete. Man var tvungen att odla ett slags nödvändig schizofreni. Också i Estland. Det har Hanno talat om så många gånger. En rysk författare vid namn Vasilij Grossman skriver i sn bok Liv och öde om livet i Stalingrad:

Hur många gånger, (frågar en huvudperson sig själv)hade han skrivit en sak, när hans hjärta ville något annat? Men medan han talade och skrev … trodde han att han sa vad han tänkte. Och ibland sa han till sig själv: ”I vilket fall som helst är det vad revolutionen kräver.” … För att uppnå sina mål hade revolutionen gjort sig kvitt alla moraliska principer i de moraliska principernas namn; den hade rättfärdigat fariséerna, angivarna och hycklarna i framtidens namn; den hade förklarat varför de oskyldiga slängdes ner i en grav i den framtida lyckans namn, en lycka som skulle omfatta folket i dess helhet.

Liidia Ginzburg såg tillbaka på sin ungdom när hon blev gammal. Hon tog tiden i försvar:

Folk gör fel när de föreställer sig den olyckliga tid som ligger bakom oss som en tid som helt behärskades av olycka. Den tiden består också av så mycket annat – den sortens saker som livet alltid består av, även om det hela utspelades mot en mycket speciell fond. Trettiotalet var inte bara hårt arbete och skräck, det handlade också om en grupp begåvade människor med ett mål för ögonen.

Kanske skriver jag mer om den här tiden när Stalin inte ville ha krig med Tyskland, utan var beredd att göra eftergifter för att slippa. När han hotade sina trupper med att förgöra dem om de inte lydde hans order att inte göra sig stridsberedda.

Och om det vansinniga klimatet makten arbetade i. Var någonstans utom i Sovjet kan man sitta kvar som minister om de sätter hustrun i hårt arbetsläger? Aldrig visste man om arbetskamraterna skulle komma till jobbet följande dag, eller hade de blivit folkfiender?

Vi övergår till dagens Postimees:

Resultat av en undersökning i Ryssland vi kan läsa om i Postimees:

73 % av ryssarna ser USA som ett aggressivt land. (resultat av propaganda)

8 % säger att USA är fredens, demokratins och ordningens bevarare.

19 % vet inte.

Världsbanken har höjt Rysslands tillväxt till 5 – 5,5 % nästa år mot prognosen 3.2 %.

Estniska Jaani kirik i S:t Petersburg håller på att renoveras tack vare en insamling av ester. De har fått ihop 91 000 EEK. Tornspiran har fått ett nytt förgyllt kors. 6 000 kronor blev över, och det ska användas för att renovera orgeln.

Rakvere spritfabrik återupptar sitt arbete efter att ha gått i konkurs p.g.a. finanskrisen. Spriten ska exporteras till de Skandinaviska länderna, Baltikum och Ryssland. Planerar att tillverka tre miljoner liter sprit per år.

Paris Hilton mår bra.

I dag tog vi bilen in till stan och gick på Aquaria med lilla Elvira. Hon var så spänd och förväntansfull, men det var inte riktigt rätt ställe för en så liten tös. Det är klart att det var kul att se fiskar som spottar, och stora hajar, men blixtarna och mörkret i regnskogen, det var inte kul. Vad som däremot var roligt, det var att så många ester hade kommit till just det här museet i dag. Det var som att komma tillbaka till Estland. Det hördes estniska överallt. Vi pratade inte med dem men vi vet att det är skolov där den här veckan.

I dag blir de några historier från boken Sovjetunionens roliga historia.

”Vad är skillnaden mellan USA:s och Sovjetunionens konstitutioner?”

”Båda ger frihet att yttra sig, men bara USA:s konstitution garanterar frihet efter att man har yttrat sig.”

…

”Varför arresterades kvinnan när hon gick på Röda torget bärande en skylt som det stod Brzjnev är en nolla på?”

”Hon avslöjade en statshemlighet.”

Brezjnev

”Om vi bara tillverkar tillräckligt mycket korv ska du se att vi inte får några dissidenter.” /Jurij Andropov.

Andropov

….

Sovjetunionens sex budord:

1. Tänk inte.

2. Om du tänker, tala inte.

3. Om du talar, skriv inte ner det.

4. Om du skriver ner det, publicera det inte.

5. Om du publicerar det, använd en pseudonym.

6. Om du inte använder en pseudonym, bli inte förvånad.

…

”Vi gjorde vårt bästa, men det gick som vanligt.” /Viktor Tjernomyrdin, premiärminister.

Tjernomyrdin…

”Den som inte sörjer Sovjetunionen saknar hjärta.

Den som önskar dess återkomst saknar hjärna.”

…

Vad kommer domen mot oligarken Chodorkovskij att få för konsekvenser?”

”Man kommer från och med nu acceptera VISA-kort i fängelseshopen.”

Chodorkovskij

”Men far, vad exakt är kommunism?"

"Min son, kommunismen är en lång och mödosam vandring från kapitalism till kapitalism.”

Boken om de svenska historieböckerna är verkligen intressant.

(Ni behöver en ordförklaring: narration= berättande; berättelse, lakun= lucka, tomrum; minneslucka; överhoppat avsnitt i text. Enl.  ne.se)

Författarenss resultat efter att ha gått igenom läroböckerna:

Det han främst tittar på är:

1.      Hur beskrivs deportationerna i Estland i svenska (och norska, som jag inte har med här) läroböcker för historia.

2. Varför uppstår det lakuner i läroböcker om denna tid?

Resultat:

1950-talets böcker.

1. Deportationerna nämns inte i de böcker jag har undersökt från 1950-talet.

2. Lakunerna i läroböckerna uppstår eftersom läroboksförfattarens narrationer följer den stora narrationen, där deportationerna i Estland 1941 inte var viktiga händelser och därför utlämnades.

1960-talets böcker (Historiens huvudlinjer 2 A, Lärobok för gymnasiet årskurs 2, Brolin, Dannert & Holmberg, 1963 och Historia för gymnasiet åk 3, Nordell, Gustafsson  Johansson, 1968)

1.      Läroboken (beskriver deportationerna i Estland 1941 på ett unikt sätt, i jämförelse med gymnasieböckerna för övrigt i Sverige under efterkrigstiden.

2.      Lakunerna uppstår inte i läroboken eftersom narrationerna där bara till en viss del följer den stora narrationen.

1970-talets böcker: ((Historia i centrum och periferi, del 3, Graninger  Tägil, 1973 och Historia för gymnasieskolans sociala linje, 1973, Ander, Rodhe, Bjällersten)

1. De läroböcker från 1970-talet som jag har undersökt nämner inte deportationerna i Estland 1941.

2. Lakunerna finns där, emedan berättelserna följer de stora narrationerna som inte ser ockupationen av Estland och dess följder som särskilda händelser i sin egen rätt.

1980-talets böcker (Lärobok i historia, 1983, Bengt Åke Häger och Alla tiders historia, 1985, Bergström, Löwgren & Almgren)

1. I de läroböcker … nämns inte deportationerna i Estland 1941. Trots den stora narrationens intresse för de små nationernas lidande finns inte en tydlig beskrivning av det som hände i Estland.

2. Lakunerna uppstår för att den stora narrationen fokuserar på förtrycket av många olika nationer och folk i världen, men ser inte vikten av att lyfta fram förtrycket i en del länder i Östeuropa.

1990-talets läroböcker (Epos, 1996, Sandberg, Karlsson, Molin, Ohlander och Alla tiders historia, 1998, Bergström, Löwgren, Almgren)

1. Deportationerna i Estland nämns inte i de gymnasieläroböcker som jag studerat från 1990-talet. Trots att Estland nu är självständigtfinns inte dessa händelser i läroböckerna.

2.      Lakunerna i läroböckerna uppstår för att de små berättelserna och den  stora berättelsen inte har hunnit med tidens förändring.

Varför är det här viktigt? Vad spelar lilla Estland för roll?

En viktig roll. Därför att det är vår grannstat. Det har varit en del av Sverige. Våra kulturer ligger ganska när varandra.  Och: många ester flydde till Sverige, men berättade inte för sina barn om vad som hänt. Varför? Dels för att det var fruktansvärda minnen, men också för att så många blev nonchalerade här.

När vi sa: Många deporterades.  Svarade man: De hade gjort sig skyldiga till något. Det var ett straff.

Vi berättade om en svår tragedi under kriget. De svarade: Så var det väl för alla.

Vi sa: De brände byarna. Svaret: Det gör väl alla.

D.v.s. ett grundmurat ointresse.

Vår son ville tala med sin lärare om Estland och dess öde på historielektionen. Det var på 1970-talet. Lärarens reaktion var: Estland ska alltid tillhöra Sovjetunionen. Inget mer.

Det tjänade inget till att tala om Estland. Många visste inte ens var det låg. När vi åkte dit 1978 och min svärmor berättade om det på sitt jobb, visste inte arbetskamraterna att det existerade ett sådant land.

Men Nicaragua, Kuba, Vietnam och andra länder långt bort, de var kända för svenskarna.

En annan tanke som jag säkert kan slå fast är, att konsekvensen blir, att det jag sa i radions Klarspråk för många år sedan var alldeles rätt. "Bara när vi hört lika många berättelser och sett lika många filmer om Sibirienlägren, först då vet vi vad som hände, först då kan vi jämföra med förintelsen( svaret på en annan inlaga)." Historien blir inte möjlig att förstå förrän man sorterat bort de kalla, tomma orden och sett vad som egentligen hände, vad människor verkligen upplevde.

Författaren intervjuar en av dem som skickade folk till Sibirien, Arnold Meri, som var Estlands andre presidents kusin. Meri intar samma attityd som Jan Guillou har gjort när han avslöjades med att ha haft kontakt med KGB. Meri säger: ”Det jag gjorde var av omtanke, och förresten blev jag beordrad att göra det.” Lika oskyldig, och lika rättskaffens. Men han skickade bl.a. en nyförlöst kvinna med sin baby och sin son till Sibirien. Babyn dog efter ett år.

Här måste jag citera Simon Wiesenthals ord från 1961 med kommunisten Friedrich Kaul: "Vi känner alla till Stalins förbrytelser, om vi känner till dem alla är osäkert ... Så länge som dr. Kaul, eller någon annan representant från ett östland, inte kan informera oss om att, förutom Beria och Abakumov och kanske ett halvt tjog andra, också de tusentals människorna från NKVD och rättsväsendet, lägerkommendanter och andra organisationer som arbetade med tortyr och förföljelse av oskyldiga människor, har blivit i vederbörlig ordning rannsakade och dömda, så länge har representanter från östblocket ingen rätt att anklaga tyskar.

Boken avslutas med berättelser från barn och äldre som varit deporterade och överlevt. Han talar om alla posttraumatiska känslor som så många böjs under i Östeuropa. Jag minns när jag i ungdomen läste böcker om de nazistiska lägren och deras offer. Det var så fruktansvärt, och till sist klarade jag inte mer. Att människor kan vara så grymma. De kan. Och de gör. Läs den här boken; den är inte korrekturläst, en hel del stavfel och annat finns i den, men den har mycket att berätta om oss men framför allt om dem. Offren för det kommunistiska experimentet.

Vidare i boken om de svenska och norska historieböckerna:

Olev Ott.

Författaren, sverigeesten Olev Ott, ger först en historisk återblick på vad som verkligen hände. Han berättar hur han gör intervjuer med ester och till slut granskar han historieböcker i Sverige och Norge.

Flykten till väst:

Under en kort tid 1944 utsågs en ny demokratisk regering i Estland, och man hoppades på världssamfundet för att på nytt upprätta landets självständighet. … Med tidigare erfarenheter av den sovjetiska ockupationens grymheter valde nu många att fly. Detta är något som få förstått. Att de visste vad som väntade. De måste fly. … det landet man i första hand önskade att söka sig till var det neutrala Sverige (ca 25 000 flyktingar) och till Finland (ca 6 000) men i sista stund var man tvungen att fly till Tyskland (ca 40 000). Också något som har misstänkliggjort svenskar, att de flydde till Tyskland. Men det var verkligen sista möjligheten.

Det väpnade motståndet.

Man indelar nu det estniska motståndet för frihet i följande tidsperioder:

1941 – 1953 det väpnade motståndet.

1944 – 1962 studenternas underjordiska organisering

1968 – 1975 den demokratiska rörelsens verksamhet

1977 – 1985 det öppna motståndet

1987 – 1991 den nationella frihetskampen

… skogsbröderna … första perioden 1944 – våren 1945 … antalet uppskattas till 15 – 20 000.

Den andra perioden 1945 – 1949 skogsbrödernas aktivering och organisering

… sista perioden börjar tiden efter 1949 års deportationer fram till inringandet av de stora grupperna 1953.

Syfte:

… 1945 års fred lämnade efter sig ett ruinlandskap och en mängd våldtagna folk, som hade sett sina släktingar dödas i en tom meningslöshet. Som en förlängning av detta krig fortsatte övergreppen på de civila, som vägrade glömma de oförrätter som de utsatts för.

Slutligen:

Frågeställningar som har styrt mitt arbete har varit:

-          Hur beskrivs deportationerna i Estland i svenska gymnasieläroböcker i historia?

-          Varför uppstår det lakuner (tomhet)i läroböckerna om denna period i Estland?

Estland har under en längre tid varit en del av Sverige, en av dess kolonier. … med tanke på de sekellånga kontakterna … kunde man förvänta sig ett visst mått av intresse för Estlands öde under Andra världskriget avspeglat i de svenska gymnasieläroböckerna under det senaste halvseklet.

Den pedagogiska texten och den selektiva traditionen.

… skoltexter, de förmedlar kunskaper, reproducerar normer och presenterar förklaringar.

… hur textutformning inte är något naturgivet fenomen, och detta framgår tydligt i ideologiskt genomskinliga texter som historieläroböcker. (Citerat från Ajágan-Lester De andra, Sthlms universitet).

Därefter intervjuar han två ester om deras erfarenheter av deportationerna 1941.

Först Mart Niklus:

Född1934 i Tartu, är en känd frihetskämpe. Vi träffade honom en gång på en veteranträff i Estland. En mycket vänlig man. …estnisk biolog… som på senare tid har blivit något av en symbol ute i världe för frihetskampen i Estland. … har samarbetat för fred och rättvisa med representanter för andra förföljda folk, fr.a. med letter och litauer, men också ukrainare, ryssar och judar.

I intervjun berättar han att han mycket väl minns deportationerna 1941. Familjen klarade sig, men släktingar fördes bort. De var bevakade hela tiden av KGB och en underorganisation VOKS/VEKSA eftersom de hade kontakt med en släkting i utlandet, vilket var förbjudet. Han greps första gången 1958 och dömdes till 10 + 3 år för omstörtande verksamhet. Andra gången han greps var 1976. Den gången blev det ingen dom, sedan greps han 1980 och 1981. Han dömdes till sist till 10 + 5 år för att han var oförbätterlig.

Till sist frågar författaren om hans åsikt om de svenska historieböckerna som inte innehåller några upplysningar om deportationerna i Estland 1941 och 1949.

Ha svarar: Det är viktigt att detta beskrivs riktigt. Naturligtvis. Antingen är läroboksförfattarnas kompetens bristfällig, eller så har dom varit rädda för sovjetmakten i Sverige.

Sedan  Hillar Kinguste:

Han är 91 år, född i Põltsmaa i Sydestland. Istället för att tvingas in i Röda Armén 1940, gömde han sig i skogarna och blev en skogsbroder. Han greps första gången 1951. Han hade då varit gömd med sin familj på myrarna under dagtid och i ett rum under huset på nätterna. Han dömdes till 25 + 5 år för antisovjetisk verksamhet (§58/1), banditism, propagandaverksamhet (de hittade en radio i gömstället) och för att han hållit sig gömd.

Han har egna minnen av deportationerna 1941. Han arbetade hos en lärare vars fru kom till honom en morgon och sa att hennes man blivit bortförd i bara natt skjortan. Hon bad honom åka till stationen i Jõgeva med kläder och matsäck, vilket han gjorde. Han kom fram, såg ett tåg fullt med människor som hade hållits där en vecka utan mat och vatten. De ropade efter vatten! Vatten! Efter viss övertalning gick lokföraren till den ryske befälhavaren som beordrade två soldater att komma med två hinkar vatten.  Efteråt sattes befälhavaren på tåget med de andra.

Två gånger satt han själv i läger.

På frågan om de svenska skolböckerna svarar han:

Jag tycker att man borde berätta om dessa saker. Dessa erfarenheter tillhör alla. Det är klart att detta måste berättas så att det inte sker igen. Jag kan aldrig glömma vad jag har varit med om. Det är så många som aldrig har kunnat berätta.

Sammanfattning av intervjuerna:

Sammanfattningsvis berättar de bägge informanterna om hur de minns skräcken hos de deporterade. Hur de ser drabbade som är oförberedda på på det som händer dem. Ofta handlar säkerhetstjänsten utan att ge dem möjligheter att ta med sig förnödenheter eller ens kläder. De berättar om det hårda livet i fängelser och läger och hur medfångar dör av svält och umbäranden. De vittnar om den brutalitet som finns hos den sovjetiska säkerhetstjänsten vid fångtransporterna, där inga som helst hänsyn tas till fångarnas grundläggande behov och rättigheter.

Svenska läroböcker på 1950-talet.

Ja, som ni förstår står det inte mycket om detta. Först har han analyserat ”Nya världens historia, 1956 Linberg & Tham, Stockholm.”

I avsnittet ”Den ryska revolutionen” beskrivs  det som leder fram till ryska revolutionen på ett utförligt sätt. Utvecklingen i Finland likaså. Ingenting om freden i Tartu, inte ens att freden mellan Sovjet och Finland slöts där. Massavrättningarna i Sovjet beskrivs. Jag tycker att det är intressant att utrotningen av kulaker beskrivs; kommer ni ihåg att jag menar att det blir på något sätt förklarande: kulaker = brottslingar. Man nämner Molotov-Ribbentroppakten som en överenskommelse mellan Ryssland och Tyskland och att de bestämmer att Estland, Lettland, Litauen och nästan halva Polen är ryska intresseområden. Och: De s.k. baltiska randstaterna, E. L. och L. tvangs att ställa sig under ryskt skydd och upplåta sitt teritorium åt ryska trupper. Detta betydde slutet på deras tillvaro som fria stater; de uppslukades av den mäktige beskyddaren.

Allmän historia, Bäcklin, Holmberg, Lendin, Valentin, 1959

Den kommunistiska diktaturen i Sovjetunionen får en beskrivning. Liksom fredsfördragen med de baltiska staterna. ”I nya fredsslut erkändes Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen som självständiga stater, medan Bessarabien under ryska protester anslöts till Rumänien.

”Även i Polen, Balkanländerna, de baltiska staterna och Spanien upprättades regimer som var mer eller mindre väl maskerade diktaturregimer”. … Detta sätt att skriva för tankarna till den sovjetiska historieskrivningen, där ockupationen av Estland 1940 förnekas (än i dag 2007 av Ryssland).

Ingen beskrivning av Lubjankafängelset eller Gulag. ”märkligt är det med tanke på att det fanns gott om litteratur då läroboken skrevs om dessa övergrepp. Dessutom nämns tvångsarbetet under titeln Stalin tar makten. Till de avskräckande dragen i det ryska näringslivets omdaning hör användningen av tvångsarbete, vilkas skaror ständigt förnyades genom deportation av bönder eller av motståndare till regimen.

Jag kommer inte ihåg vem som var författaren till den historiebok jag läste i skolan, men jag menar att det som läraren kompletterade med var ytterst betydelsefullt. Min lärare hette Lennart O A von Post. Jag hade honom i biologi och geografi, men det var han som kunde berätta om vad Sovjet gjorde i Baltikum. I Estland fanns en familj von Post, men han sa aldrig något om att han skulle komma därifrån. När man googlar på hans namn får man bara upp att han skrivit boken Floran i färg, som vi naturligtvis använde.

Han studerar också norska läroböcker, och det är ungefär lika illa. Där är tyskarna naturligtvis den stora ondskan. Jag ska inte trötta er med mer i dag.

Men Katri lämnade dem efter en stund. Hon bestämde sig för att gå. Inte någon särskild stans. Bara ut. Hon orkade inte med alla människors oro. Krig! Elände! Alltid var det något. När kriget började bestämde hon sig för att hon inte ville veta något. Hon ville leva. Ha det bra. Lära sig saker. Studera djur och natur. Kanske var det för mörkt. Skymningen hade redan börjat lägga sig över huset. Riktigt mörkt blev det inte i juni, men om hon gick in i skogen skulle det kännas bättre. Hon blev ensam med sina tankar. Hon måste komma underfund med vad hon ville. Hon tyckte att hon mest av allt var en naturmänniska. Hon ville leva nära naturen, växterna och åkrarna. Men mamma och pappa menade att hon måste studera vidare när skolan var slut nästa vår. Hur skulle hon ha tålamod att studera, att läsa en massa böcker, när hon bara ville vara ute.

Hon kom fram till stenen där hon hade suttit flera gånger förut. Alltid när hon tyckte att någon av de vuxna därhemma var orättvis mot henne, när någon i klassen sa något elakt, då gick hon hit. Till tänkestenen. En vanlig grå sten, bredvid en björk, en av få björkar i skogen. Grenarna hängde ner över stenen, och gav henne ett tak att sitta under. Hon kröp ihop. Suckade.

– Sitter du här?

Det var en mörk röst, men där var ingen människa. Hon såg sig omkring.

– Vem är du? Var är du?

– Jag är här, bakom granen. Jag säger till dig bara att du inte ska sova hemma i natt.

– Vad konstig du är. Varför ska jag inte sova hemma? Vem är du som kan säga så till mig?”

– Bry dig inte om vem jag är. Men gör som jag säger. Finns det någon du kan gå till?”

– Ja, det är klart, men jag förstår fortfarande inte varför.

Hon vände sig mot granen, men såg absolut inte någon. Det var bara den dova rösten som visade att någon fanns där. Hon vågade inte resa sig upp och titta bakom trädet. Hon var rädd för vad hon skulle se. Men kanske ändå… Vad var det här för konstigheter? Det här kan inte vara sant.

– Sitt där du. Gör som jag säger bara. För att du ska få leva länge och bli gammal.

Nu blev det ännu konstigare. Bli gammal. Hon var tonåring. Det var en evighet tills hon blev gammal. Och det tänkte hon verkligen bli. Men det ska hon väl inte bestämma nu! Men hon gav med sig. Egentligen visste hon inte varför.

– Ja, jag kan sova hos Maarit, men jag vet inte vad mamma och pappa säger. De vill att jag är hemma.

– Gå nu till Marit och kom tillbaka till stenen i morgon, så ses vi då igen.

Hon tittade stint på granen, och efter en stund såg hon en björns sträva bruna päls. Men ingen människa. Ingenstans. Kunde det vara björnen som talat till henne? Hon förstod inte vad som hänt, men gick tillbaka till Maarit, som lovade henne att sova kvar. Mamma och pappa sa inget särskilt heller när hon ringde. Hon sa inget om rösten till någon. Hon var rädd att de skulle tro att hon mist förståndet.

– Gör det du, sa mamma. Maarit är en fin flicka. Men kom inte hem för sent i morgon. Det finns mycket arbete att göra.

Maarit och Katri lade ut en madrass på golvet bredvid Maarits säng, och bäddade den. Som tur var fanns inte Juhan i huset, men hon frågade inget om honom. Allt var så komplicerat ändå.

– Tror du på att man kan höra röster i skogen? frågade Katri när de lagt sig ganska sent på kvällen.

– Nej vet du vad. Det räcker väl med det man ser. Vad går du och funderar på?

– Ingenting.”Katri vände sig mot väggen.

– God natt.

– God natt.

Följande morgon vaknade Katri tidigt. Det var alldeles tyst i Maarits hus. Alla sov tydligen fortfarande. Hon började känna sig dum. Antagligen hade hon drömt alltihop. Somnade hon på stenen?

Hon smög upp så tyst hon kunde för att inte väcka någon. Hittade ett papper och en penna bredvid telefonen och skrev ett meddelande till Maarit:

Jag ska bara hem ett tag. Vi hörs senare i dag. Tack! Katri.

Luften var klar. Sommardofterna fyllde henne när hon gick längs vägen. Det var tyst överallt. Ingen människa syntes till, men hon tänkte inte så mycket på det, ville bara hem och se att allt var bra därhemma. Det kändes konstigt att hon lydde den där rösten. Björnen… Eller vem det var.

Det var tyst på gården hemma. Pappa borde vara i stallet, men där var bara Bella. Hon klappade hästen och fortsatte in i huset. Ingen där! Hon ropade:

– Mamma, pappa!

När ingen svarade rusade hon upp för trappan in i föräldrarnas sovrum. Tomt! Sängen var inte bäddad, så de hade legat där, men var fanns de nu? Det var helt obegripligt. Ner för trappan igen! In i köket. Inga spår efter någon måltid.

Hon sprang ut. Stirrade vilt omkring sig. Letade igenom ladan och trädgården. Tomt. Tomt. Tänkte att hon måste springa till någon och fråga. Tårarna började sakta trilla nerför hennes kinder. Det blev svårt att andas, men hon måste få veta. Vem kunde veta? Närmaste granne var en ensam tant, Signe, hennes man hade dött några år tidigare. Det var en olycka med en tjur som hade blivit tokig eller arg och sprungit på honom, så han föll och slog sig i huvudet på en sten. Därefter levde hon ensam i sitt hus. Hon skötte sin ko och sitt grönsaksland. Tjuren hade slaktats och blivit till många goda middagar för henne, men så särskilt glad och lycklig var hon inte.

När Katri kom springande steg hon ut på trappan. Hon såg alldeles förtvivlad ut. Huvudsjalen satt på sned som om hon inte haft tid att sätta på den ordentligt. Den svarta yllekjolen med sitt mönstrade förkläde rörde sig i vinden.

– Vad är det nu? Var du inte hemma?

– Vad? Vad menar tant, var är de? Det är mamma och pappa som inte är hemma. Var är de?

– Kom in lilla barn, kom in så ska jag berätta. Signe vände sig om, gick in och satte sig vid köksbordet. Hon vred sina händer och hade svårt att tala.

– Tidigt i morse kom en bil, en lastbil med några män. Jag vaknade av billjudet. Här är det alltid så tyst på nätterna, att jag vaknar av varje litet ljud. Till och med småfåglarna väcker mig.

Katri var otålig. Varför var tant Signe så omständlig? Hennes ögon var svarta av oro.

– De stannade en halvtimme eller så, inne i huset. Sedan kom de ut med dina föräldrar. Så stuvades de in med några väskor och kördes bort. Jag vet inte vart. Men jag är rädd. En av männen hade en uniform på sig. De var militärer.

– Vad då? Militärer. Varför har de tagit mamma och pappa?

– Jag vet inte. Jag bara säger vad jag såg.

– Men vart kördes de? Kan jag hitta dem?

– Jag vet inte. Men cykla till Centrum och hör om någon vet något.

Hon hann inte säga varken tack eller adjö. Hon vände på klacken och sprang till cykeln som stod hemma på tomten där hon ställde den förut. Kastade sig upp på den och cyklade till torget. Där Kommunalkontoret och affärerna fanns.

Det var redan många andra där. Lika oroliga som hon själv. Alla dessa mörka ansikten. Och så hennes klasskamrat Peeter som skrek rakt ut.

– De är borta! Alla är borta!

Katri drog honom i armen för att han skulle se henne.

– Vad är det! Vet du inte? Det var massor av människor som togs härifrån. De stoppades in i lastbilar. Och så kördes de iväg. Fattar du? De är borta!

– Såg du mina föräldrar? Katri pressade fram orden. Såg du dem?

– Jag vet inte. Det var så många. Och alla såg likadana ut. De är borta!

Längre bort stod en kvinna och ropade åt henne.

– Jag såg dem. De var med.

Katri blev alldeles förtvivlad. En ilska hon aldrig känt tidigare blev henne övermäktig. Plötsligt förstod hon. Hon kastade sig på cykeln en gång till. Cyklade det fortaste hon kunde ut i skogen. Slängde ifrån sig cykeln och sprang den sista biten fram till tankestenen.  Sprang runt granen, den stora granen där ingen fanns kvar. Hon skrek ut i vildaste förtvivlan:

– Var är du? Vad har du gjort? Varför skulle jag gömma mig? Jag måste vara med mamma och pappa. Förstår du! Jag måste vara med dem. Nu vet jag ju ingenting. Varför lurade du mig?

Hon föll ner mot stenen. Kände inte om hon gjorde sig illa. Hon grät och kunde inte längre få fram ett enda ord. Och ingen svarade. Ingen dök upp. Rösten var borta. Han som lurat henne vågade inte komma fram och förklara sig.

Inte visste hon hur länge hon legat så över stenen. Men så småningom lugnade hon sig. Hon reste sig upp, skakade av sig gråten, satte sig på cykeln och cyklade hem till det tomma huset. Pappas hus.

Det var den 14 juni 1941. Den stora deportationens dag. Katris föräldrar var bara två av många tusen människor som denna dag packades in i trånga boskapsvagnar för att föras till slavläger i Sibirien. Många av dem kom aldrig fram, andra dog i lägren eller tillbringade många fruktansvärda år av sin korta livstid i det kalla, karga Sibirien, en annan verklighet än någon riktigt kan förstå, som aldrig varit där.

Jag lånade en annan bok på biblioteket som jag måste läsa först. Det är ett fjärrlån.
Deportationerna i Estland 1941 - ett försök att förklara tomheten i svenska och norska gymnasieböcker, skriven av Olev Ott, 2009.

Han skriver om att vi har diskuterat hur mycket vi lär ut i gymnasierna om kommunismens brott. Det är ur ett människorättsperspektiv naturligt att alla övergrepp och folkmord ska belysas och tydliggöras för medborgarna. Ja, och det är nödvändigt inte minst för dem som är ättlingar till de som flytt landet. Alldeles för många av dem skadades så av sina erfarenheter och har inte klarat av att ens nämna något om erfarenheterna för sina barn. Jag hörde talas om att två våra grannar, visste inte att deras respektive föräldrar kommit från Estland. Mannen var est och kvinnan var estlandssvensk, men de sa inget om det till varandra förrän efter flera år. Ants mamma ville inte berätta något heller, så vi har lagt ner mycken energi på att få veta så mycket som möjligt innan det är för sent. Tiden håller på att rinna ut, alla blir äldre, och många har redan hunnit dö.

Han skriver vidare: Det är en självklar demokratisk ansats i de europeiska ländernas läroplaner. Att vi ska lära eleverna om brotten mot mänskligheten under 1900 – talet. Trots detta har över femhundra akademiker och kulturarbetare i ett upprop i svenska tidningar protesterat mot detta självklara beslut.

Han går sedan igenom det historiska sammanhanget och skriver bl.a. om

1. Den första sovjetiska ockupationens deportationer. Den där min väninna Õie var en av de deporterade, och som jag ska återkomma om. … Målet för den sovjetiska makten var att neutralisera de grupper som kunde göra motstånd mot sovjetmakten eller försvaga införandet av den nya regimen i Estland. I början omfattade begreppet sovjetfientliga element bara den tidigare ledarstrukturen, t.ex. de som var regeringsmedlemmar, eller tillhörde den estniska domstolens kår och administration. Õies pappa var officer i frihetskriget, livsfarligt. Han sköts efter att Õie och hennes mamma klivit på tåget i Estland. Vi träffade en släkting, Nilla i Tallinn 1978, som varit i läger och vars man sköts direkt vid tågstationen i Tallinn. Hans brott: han hade arbetat på tingshuset på sommarlovet. … från januari till maj månad registrerades 37794 personer efter en politisk värdering .... Av de till sovjetiska fångläger deporterade människorna dog de flesta åren 1942 – 1944.

2. Den tyska ockupationen. Enligt den tyska säkerhetstjänstens fjärde årsrapport, arresterades från juli 1941 till juli 1942 18 893 individer, av dessa frisläpptes 7485, avrättades 5634 och 5627 sändes till koncentrationsläger. Enligt uppgift var … 70 % ester, 15 % ryssar och 12 % judar…. Det mest uppmärksammade är massakrerna på judar i koncentrationslägret i Klooga strax utanför Tallinn alldeles innan Röda Armén kommer.

Blå sjön.

Jag ska fortsätta att läsa boken. Men nu ska ni få ett snitt av en text jag skrev för ett tag sedan. Jag tror, att det bl.a. ger en bild av vardagslivet i Estland under friheten. Det handlar om Katri, tonåring i Väike Maarja.

Frukosten var god och efteråt skulle Katri hjälpa mamma med disken, som vanligt.

Pappa la ifrån sig besticken.

– Lilla Katri, du får följa mig till kvarnen i eftermiddag. Jag måste ta hand om rågen.

Och då kunde inte Katri protestera. Hon visste att det var viktigt, och att pappa behövde hennes hjälp, och så var det den bekymrade stämningen. Både mamma och pappa var ledsna och oroliga. Och det var ryssarnas fel, förstod hon. Vad hade de i deras land att göra? Att det var krig i Europa, det visste hon, men här i Maarja kunde man väl leva som vanligt, eller…?

För pappa var det en annan sak. Han levde i Estland då, när det var en provins i det stora ryska riket. När han började skolan fick man prata estniska och man lärde sig allt på ett estniskt vis, men sedan sa tsaren att nu skulle hela ryska imperiet bli ryskt. Nu skulle man lära sig ryska i skolorna över hela landet och det offentliga språket skulle vara ryska. Det var många som reagerade då. Folk började samlas för att förberedda sig för uppror, och en estnisk flagga tillverkades. Den var blå-svart-vit. Blå som himlen, svart som jorden och vit som den estniska själen. Första gången den visades var i Otepää längre söderut. Men det var länge sedan. I dag är i dag. De var en vanlig bondefamilj på den estländska landsbygden. Och sommarlovet hade just börjat.

– Hejdå mamma. Jag går till Maarit. Säg till pappa att jag kommer hem till lunch, så kan jag följa med till kvarnen sen.

Deras hus såg faktiskt ut just så som presidenten Päts hade tänkt sig att alla ester på landet skulle bo. Ett typhus kan man säga. Lagom stort för en bondfamilj med kök och vardagsrum där nere och sovrummen en trappa upp. Och en fönsterveranda mot skogen. Runt den fanns mammas speciella område: trädgården. Mamma var antroposof, det betyder att hon aldrig använde något konstigt i jorden, allt skulle vara så naturligt som möjligt. Några bikupor fanns också, och därför hade de alltid massor med bär och frukter.

Hon sprang förbi allt detta utan att tänka så mycket och fortsatte förbi nästa bondgård. En liten bit på de ensliga vägarna med de stora tallskogarna. Bakom där, långt in i skogen, där fanns det björnar. Riktiga, stora. Hon har inte träffat någon på nära håll, men skymtat har hon. Hon såg hur han vände sig om och såg på henne. Hon drog efter andan, och han vände sig snabbt bort igen och var försvunnen.

Utanför Maarits hus stod tant Irene och hängde tvätt. Det såg ut som om hon tvättat bort vintern. Bara tunga yllekläder och vinterjackor och mössor hängde hon upp. Hela klädsträcket fylldes.

– Vi får hoppas det inte kommer mer snö nu. Uj, uj vilken vinter vi har haft. Nej, jag bara skojade. Hej du lilla Katri. Du letar efter Maarit förstår jag.

– Är hon hemma?

– Du får titta efter själv. En sådan här dag har jag ingen kontroll. Men hon sa förut att hon väntar på dig.

Katri gick uppför trappan in i hallen. Där var lika mörkt inomhus som i alla gamla bondgårdar, och tunga ylledraperier hängde som gardiner runt fönstren. I vardagsrummet stod vävstolen, och där satt Maarit.

– Jag måste göra färdigt en bit på den här väven, sa hon. Jag lovade mamma att göra det för länge sen, men jag har inte haft någon lust. Det är så mycket med skolan.

Maarit vände på huvudet och ropade inåt huset:

– Juhan. Kan du komma ett tag.

Katri kände att hon rodnade. Tänk om Maarit visste. Hon såg Juhan med nya ögon för bara ett par veckor sedan. Gamle vane Juhan fick plötsligt något intressant över sig. Något spännande. Det var på en fest hos en kompis. Han var ju aldrig något särskilt förut. Blond, lång, lite rund och ganska kaxig. Men så tittade han på henne på något särskilt sätt, och hon blev blixtkär, ja, eller i alla fall kär. Och sen dess kunde hon inte vara riktigt naturlig tillsammans med honom. Men hon var ju ganska säker på att han tyckte om henne också.

– Jaså, vi har främmande, sa han när han kom in i rummet. Hur är det med dig då? Skönt att ha slutat, eller hur?

– Jo, det är det väl, men ännu bättre för dig, som slutat helt och hållet.

– Men jag ska börja läsa språk i Tartu till hösten. Det ska verkligen bli kul. Skönt att flytta hemifrån, säger han och plirar mot Katri. Jag kanske bara kommer hem några gånger då. Man måste ju vara med och festa också.

Vad skulle hon svara? Att hon tycker det ska bli tråkigt. Att hon kommer sakna honom, eller vad?

– Jaha, sa hon bara. Och kände sig olycklig och generad.

– Fast om det är något som drar här hemma, kan jag ju komma oftare, tillade Juhan.

Och så skrattade de alla tre. Det gillade Katri. Det kändes ner i tårna när man skrattade ihop. Och hon förstod att Juhan ville vara med henne.

– Ska vi åka och bada? Frågade Maarit.

– Ja! Jag åker hem och hämtar mina badgrejor. Vart ska vi?

– Vi tar någon av småsjöarna. Men det är nog inte så varmt ännu. Jag tar en termos med te med mig.

– Då tar jag några smörgåsar. Vänta på mig! Jag kommer snart.

Katri sprang hem, packade badkläder och smörgåsar, tog sin cykel och var snart tillbaka igen.

Så här ska hela sommaren vara, tänkte hon. Bara ledighet, sol och bad. Och så vara med Maarit och Juhan förstås. Nej inte bara ledighet, hon måste ju hjälpa till på gården.

Flickorna tävlade om att komma först fram till Blå sjön. De cyklade så fort att de nästan körde in i varandra.

Några underbara timmar badade de, lekt som småbarn och bara njöt. De brydde sig inte om de andra människorna runt den lilla insjön. Platsen var ändå stor och räckte till för många.

Till slut gick de upp ur vattnet, lade sig på badlakanen och solade. Då hörde de:

– Vet du vad som har hänt i Tallinn? Ryssarna har mördat min moster.

Det var en flicka som kom springande till sina vänner en bit bort. Med andan i halsen ropade hon ut sin ångest.

– Vad säger du? Hur gick det till? En solande flicka satte sig hastigt upp och såg med stora ögon på henne.

– Inget vet säkert, men de säger att hon bara gick på gatan när de började skjuta. Det var många fler som dog då.

– Ja, jag har hört att det är många som skickats iväg. Och i går var det några skolbarn som dött för att de kom för nära några röda soldater.

– Kom så hoppar vi i igen, sa Katri hastigt. Hon ville inte höra mer. Krig var inget för en 16-åring som var så kär som hon.

Ja, alltså. Boken Hin onde i avgrunden handlar om Hin onde som inte får några nya själar till helvetet. Han kommer till Sankte Per för att få en ny sändning, men får veta att reglerna ändrats. Hin ondes enda chans att få nya själar är att bege sig till jorden. Låtsas vara en människa, och flytta in i den obebyggda gården vid namn Avgrunden.
Så långt får ni veta i dag. Jag var nämligen en sväng till biblioteket, och hittade en bok som heter Sovjetunionens roliga historia, Makten, människan & skämtet av David Cecarini och Claes Ericson, 2006. Jag tittade på baksidan och där stod det där skämtet som Hanno har berättat:
1. En man går in i en affär.
"Ni har väl inget kött i dag?"
"Nej, vi har ingen fisk. Det är affären intill som inte ha något kött."

2. Och den här:
"Uppfanns kommunismen av politiker eller vetenskapsmän?"
"Av politiker förstås. En vetenskapsman skulle ha testat den på apor först."

3. Eller:

”Hur många gånger kunde man berätta ett politiskt skämt i Sovjetunionen?”

”Tre gånger. En gång för sin vän, en gång för förhörsledaren i KGB och en gång för sin cellkamrat.”

4. ”Ska ett land utan kust som Schweiz ha en flotta?”

”Varför inte? Vi har ju ett kulturministerium.”

5.

Läraren till klassen: ”Hur är det att bo i Amerika?”

En elev: ”Amerika är ett fruktansvärt kapitalistland. Arbetarna exploateras av utsugarklassen; det finns ingen offentlig sjukvård; många barn svälter; man tar inte hand om de äldre.”

”Helt riktigt. Och vad är Sovjetunionens mål?”

”Vårt mål är att komma ikapp Amerika.”

6.

John F Kennedy, Charles de Gaulle och Nikita Chrusjtjov träffar Gud och får ställa varsin fråga.

Kennedy frågar: ”Kommer mitt folk någonsin att bli lyckligt?”

Gud svarar: ”Ja om tio år.”

Kennedy rörs till tårar.

De Gaulle ställer sin fråga: ”Kommer mitt folk någonsin att nå välstånd?”

Gud svarar: ”Ja, om tjugo år.”

De Gaulle fylls av glädje och börjar gråta.

Chrusjtjov tar mod till sig och frågar: ”När kommer Sovjetunionen att nå den äkta kommunismen som vi väntar på?”

Gud bryter ihop och börjar gråta.

7.

Hört på ett kafé i Budapest:

”Vilket te är bäst – det kinesiska eller det sovjetiska?”

”Akta dig för att kritisera en stormakt. Drick kaffe.”

Jag ska se om jag hittar fler bra historier när jag läst ut boken.

Saxat ur Postimees:

I dag fick ett polskt flygplan problem och kunde inte fälla ut det ena landningsstället. De försökte laga det i luften, men fick ont om bränsle, så de var tvungna att landa på Ülemistesjön i Tallinn. Isen höll. Sjön är väl bottenfrusen.

Det blev inte som jag tänkte. Vi åkte direkt till doktorn från båten, och han skrev ut mer medicin, och jag blev så trött at jag inte klarat av att skriva. Men så fick jag boken Hin onde i avgrunden av A H Tammsaare i brevlådan. Jag hade beställt den från ett antikvariat på nätet. Den ska jag orka läsa! Det står att läsa på fliken:

Anton Tammsaare (1878 – 1940) är en känd estnisk författare. Han har skrivit trettio novellsamlingar och flera romaner och översatts till många språk. I Sovjet-Estland har hans böcker kommit ut i över en miljon exemplar. Hin onde i avgrunden, som skrevs 1939, hör till de mest populära av hans böcker.

Jag ska berätta om den när jag hunnit läsa litegrand.

Det här är Tammsaares gård, som numera är museum, och

det var här i närheten vi såg friluftsteatern.

Det här står om författaren på Wikipedia:

Anton Hansen Tammsaares far var bonde och familjen fattig men man lyckades ändå bekosta Tammsaares utbildning. Familjen var relativt bildad och prenumererade på dagstidningar vilket de flesta bönder i Estland inte gjorde i slutet av artonhundratalet. Tammsaare studerade i Väike-Maarja och vid Hugo Treffner-gymnasiet i Tartu och senare vid universitet i samma stad, där han läste juridik. Tammsaares studier avbröts när han insjuknade i tuberkulos 1911. Han tillbringade ett år på sanatorium i Sochi och bodde i sex år hos sin bror i Koitjärve och läste verk av Cervantes, Shakespeare och Homeros.

Författaren.

Under sin studietid anslöt sig Anton Hansen Tammsaare till Noor-Eesti, en grupp modernistiska författare och konstnärer som ville öka det kulturella utbytet mellan Estland och övriga Europa.

När Estland blev självständigt 1918 flyttade Tammsaare till Tallinn. Det var där han skrev sina mest kända verk. Hans motiv var Estlands historia och folk men i hans romaner finns anknytning till Henri Bergsons, Carl Jungs och Sigmund Freuds tankar och man har sett påverkan från författare som Knut Hamsun och André Gide i hans verk.

Verk

Tammsaares tidiga verk präglas av en lyrisk, lantlig realism. En del av dem var präglade av de revolutionära stämningarna från den ryska revolutionen 1905. Under hans så kallade "andra period" 1908 till 1919 skrev han noveller och korta berättelser i stadsmiljö. I Poiss ja liblik (Pojken och fjärilen, 1915) syns Tammsaares påverkan av Oscar Wilde.

Tõde ja õigus (Sanning och rättvisa; 1926-1933) består av fem volymer utan egna titlar. Den första volymen har ibland ansetts starkast, med en skildring av bondelivet som påminner om Knut Hamsun och som gestaltar en estnisk nationalkaraktär, särskilt genom figurerna Andres och Pearu, två bönder i fejd. Den andra delen med sin skildring av studentlivet i Tartu är den kanske mest lästa i Estland idag. Den tredje volymen innehåller en beskrivning av den ryska revolutionen 1905, skildrat ur ett individperspektiv på ett sätt som påminner om Albert Camus romaner, snarare än ur ett ideologiskt perspektiv. Den slogs därför ofta samman med den andra delen av den sovjetiska censuren. Ibland har den ansetts som den konstnärligt svagaste delen, även om skildringen av revolutionen jämförts med Boris Pasternaks i Doktor Zjivago. Tammsaare själv menade senare att de fem volymerna beskrev människans förhållande till sitt land, till Gud, till samhället, till henne själv och människas uppgivenhet, respektive.

Sanning och rättvisa har översatts till tyska i sin helhet och den första volymen till franska, finska och polska, men mer läst utanför Estland blev Tammsaares sista roman Põrgupõhja Uus Vanapagan (Djävulen utan pass).

Eleverna i folkdräkt.

I ryska skolan i Tartu och Pärnu firade man modersmålets dag i småklasserna genom att läsa texter av estniska författare t.ex. Kristjan Jaak Peterson och Eno Rau och visade bilder på väggen med teman om estnisk kultur. Man sjöng också estniska sånger och lekte estniska folklekar. Alla tyckte det var jätteroligt, och skolan kommer upprepa festdagen nästa år.

Om man börjar när barnen är små, är det störst chans att lyckas, resonerar man.

Nu packar jag ner min dator och återkommer från Sverige i morgon.

En finlandssvensk företagare i Estland vid namn Joakim Helenius intervjuades i går i ETV p.g.a. artiklarna om världen rikaste män. Han är rikast i Estland. Hans förmögenhet beräknas till en miljard EEK. Han hade många intressanta åsikter.

Bl.a. menade han att Estland kommit bäst igenom den ekonomiska krisen av alla länder i Europa.

Jordbruket och exportindustrin kommer att utvecklas.

Man kommer gå över till storjordbruk för vinstmaximering.

Det är märkligt att inte fler entreprenörer söker sig hit. Här finns gott om välutbildad arbetskraft. Hans ryska och ukrainska företag (han äger mark där mer än två ggr Ölands storlek) har estniska ledare, bl.a. för deras goda ryska språkkunskaper och goda administrativa förmåga.

Det har varit en solig dag. Jag har läst om tiden i Estland mellan de två världskrigen. En dynamisk tid som förändrade folket för alltid. Jag kan inte läsa om den här tiden utan att tänka på Ants släktingar. Hur levde de? Det började med revolutionen 1905, då många kommunister gjorde uppror och bl.a. brände ner storgods. Vi såg en friluftsteaterföreställning om det förr sommaren. ”Tillbaka till Vargamäe” skriven i den store estniske författaren A H Tammsaares anda, och den visades i närheten av hans bostadshus som nu är museum. Det var en mycket härlig upplevelse. Vi satt på bänkar och framför oss på gräset spelades en föreställning upp med både människor och hästar. Jag skulle önska att den kunde fortsätta spelas, den var så fascinerande.

Här står "de röda" mot tsarens soldater.

Då, 1905 bodde Hans och Anna Lowiisa i Tallinn med sina tre barn. Jag vet ingenting om vad de tänkte eller ville då. Hannos farföräldrar bodde i sin gård på landet, och här var det inte några strider. Jag hoppas de kunde arbeta på sin gård som vanligt.

 Sedan kom frihetskriget när Morits gick ut som sextonåring och stred för sitt land. Självklart var hans föräldrar fruktansvärt oroliga då. Och på landet har man ofta talat om honom och vad han gjorde. Han var ju med de andra skolungdomarna i Kuprijanovs bataljon. Han fick en medalj med en dödskalle på, Kuprjanovs speciella. Om jag har förstått det rätt, så deltog de i de sista striderna som ledde till det som blev Segerdagen den 23 juni 1919 när de slog tyskarna tillsammans med letterna.

Och så kom freden. Fantastiskt.

Landet delades upp. För första gången blev det en nationsgräns mellan Estland och Lettland, och den går genom en stad. Valga (est) / Valka(lett). Jag tror det har fungerat alldeles utmärkt till den nya friheten kom 1991. Då krävdes det pass för att kunna gå i hela staden. Det är över nu med Schengenavtalet. Men först då blev det helt klart att den norra delen av Livland där de estnisktalande var i majoritet naturligt skulle tillhöra Estland, och den södra delen där lettiska talades blev Lettland. Det var faktiskt engelsmännen som föreslog just den gränsen.

Och så ligger jag här i soffan i vardagsrummet och läser estnisk historia. Jag ligger här så självklart. Vad tänker Ants föräldrar där i himlen? Tänk vilket århundrade 1900-talet var. Så späckat av omvälvande historier.

Detta är Estlands förste president Konstantin Päts som frimärke:

Nu ska ni få höra om en märklig man.
Han föddes 1801 i livländska Riga. Han gick i gymnasiet i Riga och började studera 1819 vid universitetet i Tartu. Han var ivrig att göra så mycket för det estniska språket att det aldrig blev några tentor gjorda. Han kanske inte heller hade råd att studera.

Han medarbetade i en tidning, där han skrev om estnisk grammatik.

Han översatte boken Mythologia Fennica från svenska till tyska; han hittade på litegrand om fornestniskt liv, vilket påverkade författarna till Kalevipoeg när de skrev om mytologi.

Han skrev dikter och prosa redan under gymnasiet på estniska och några dikter på tyska.

Han var en förespråkare för den estniska litteraturen.

Han kallade sig för en folkets trubadur, uppskattade att olika folk hade olika litteratur och trodde på estnisk nationallitteratur. Ungefär tjugofem av hans dikter finns kvar idag.

Och: Han dog i TBC vid 21 års ålder år 1822. Är det inte fantastiskt att han präglat estniskt kulturtänkande så mycket, trots sitt alltför korta liv.

Här är den officiella bilden av den unge mannen.

Här står han staty i Toomemäe park, Tartu.

Det fanns andra kulturpersoner som var lika viktiga för utvecklingen. En som kunde tala med esterna "på esternas språk" var Johann Voldemar Jannsen (1819 - 1890). Han gav åt två tidningar: Perno Postimees (Pärnu stavades så på sydestniska) och Eesti Postimees, och hans språk var kåserande och humoristiskt på ett sätt som alla tyckte om att läsa. Han grundade Teatersällskapet Vanemuine och såg till att det bildades sångsällskap och blåsorkestrar, vilket blev början till Sångfestivalerna som numera är kulturklassade av UNICEF.

Han är också viktig för att han är far till Lydia Koidula, som har skrivit det första estniska skådespelet ”Saaremaa onupoeg” (Kusinen från Saaremaa). Hon spelade själv med när det uruppfördes på teatern. Hon har också skrivit texten till den sången, ”Mu isamaa on minu arm”, (Mitt fosterland är mig kärt) som blev ”nationalsång” under sovjettiden. Den sång, som avslutade sångfestivalerna. Som först sjöngs en gång, sedan ville man sjunga en gång till och så fortsatte det till man inte orkade längre. Så mångatorkade tårarna efteråt. Jag också när jag hörde den 1978 i Tallinn.

Den magiska världen mellan saga och verklighet:

Några flickor i sex – sjuårsåldern lekte på snövallen vid vägkanten när Ants kom gående från apoteket. De tittade på honom, och den ena sa:

Titta där är jultomten!

Nej det är det inte!

Jo, det är det visst!

Sedan satte sig Ants i bilen, och vi hörde inte hur det fortsatte. Men även svenska barn har sagt så, och då vet vi att det är dags för Ants att klippa skägget.

Estniska barn och svenska barn har mycket gemensamt. Jag satt i bilen och iakttog en pojke i tidiga tonåren. Han gjorde som alla barn som väntar på någon. Först balanserade han på cykelställen, sedan böjde han sig ner och kramade en snöboll som han slängde lite på måfå. Därefter masade han sig sakta efter en förälder. Precis som svenska barn gör.

Esterna är ett segt folk. De har alltid kunna tänka på deras fäder och de före dem, hur alla klarat sig igenom alla svårigheter genom århundradena.

I Kalevipoeg finns denna vers som avslutning (övers Alex Milits)

:

Men en gång den tiden timar,

då ur båda ändar blossen

flammar upp i ljusan låga;

bränner loss den store hjältens

knutna hand ur kalla klippan –

då skall Kalev komma åter,

sina söner lycka bringa

och förvandla Estlands öde.                                                               

Illustration i Kalevipoeg

av konstnären Kristian Raud.

Aga ükskord algab aeg 

kui kõik piirud kahel otsal

lausa lähvad lõkendama;

lausa tuleeki lõikab

käe kaljukammitsasta –

küll siis Kalev jõuab koju

oma lastel´ õnne tooma,

Eesti põlve uueks looma.

Kalevipoeg nedtecknades efter gamla berättelser som gått från mun till mun av Friedrich Reinhold Kreuzwald (1803-1882), som var läkare men också arbetade för alla ester. Han ville dokumentera den estniska kulturen för att balttyskarna skulle veta något om sina "landsmän" och stärka nationalitetskänslan och samhörighetskänslan för esterna. Han är en viktig person. berättelsen om Kalevipoeg, Kalevs son, finns säkert i alla estniska familjer. Ants pappa tog med sig sitt exemplar när familjen flydde 1944, och Ants fick det när han och Ira reste till Sverige. Nu är boken tillbaka i Estland. Vi har gjort promenader i omgivningarna här, och Hanno har visat oss var man kan se att Kalevipoeg har vilat med sin häst. Det ni! Ibland vet man inte var sagan slutar och verkligheten börjar, men det är bara spännande. Vem har sagt att det ska finnas en bestämd gräns?

Jag minns den underbara känslan när skolan äntligen var slut, och jag fick börja läsa sådant som jag var intresserad av. Jag valde konsthistoria, och en av mina professorer hette Armin Tuulse. Han var en av de estniska flyktingarna, och hade studerat konsthistoria i Tartu där hans professor hette Sten Karling. Sten Karling var min andra professor. Jag hade två mycket bra lärare. Men det jag skulle komma fram till, var alltså den fantastiska känslan när jag skulle få lära mig en massa nya intressanta saker och utvecklas så mycket. Så måste många, många ester ha känt när plötsligt möjligheten att få utbilda sig uppenbarades. (Jag vet, det är inte unikt i världen.) Tänk er när man inte behöver fjäska för greven utan med egna meriter kan få den utbildning man vill ha, och har råd med naturligtvis. De flesta valde at bli lärare, men det fanns läkare, jurister, journalister som var ester redan tidigt. För att inte tala om de som fick utveckla sitt konstnärliga sinne. Helt underbart.

Vilken underbar dag. Först tänket jag att det var våren som kom, men när jag tog en promenad i solskenet och andades in den friska luften kände jag, att det är det här som heter vårvinter. Den årstiden alla som bor i norr talar om. Den upplevde jag i dag. Det hade yrt lite snö över vår lilla väg, så jag fick pulsa lite. På taken lös en aning vitt av den sista snön. Nu måste vår granne Elna ha det ljust i sitt hus; det är hon som mest av alla märker av den nedhuggna skogen. Hela hennes ena långsida har varit skuggad av skogen i alla år, men inte nu längre.

I dag läggs kransar ner för alla dem som dog vid bombningarna i Tallinn 9 mars 1944. Alla Tallinns kyrkor sorgeringde klockan 19.15 för att vi aldrig ska glömma bombningarna. 554 människor dog, 659 sårades och cirka 20 000 människor blev utan tak över huvudet. Det var den kvällen Ants mamma sprang i Tallinn efter att ha lämnat en fest ; hon sprang genom gator med brinnande hus med skräck i ögonen. Lille Ants var hemma. Fanns huset kvar? Levde han? Äntligen var hon framme. Ensamt stod huset kvar med brinnande ruiner runt omkring sig.

Och när det gäller utveckling, så får vi hoppas på President Medvedev, han har ju tidigare uttryckt att Ryssland måste moderniseras. Han förstod också budskapet från milismannen som berättade om den otroliga korruptionen i kåren. Han som nu är arresterad för någonting… Vi får se om Medvedev verkligen har någon makt.

Ett TV-program under dagen har handlat om Estlands historia, ockupationen.

Vi fick höra att 1955 hade lönerna inte kommit upp i nivå med vad man hade på 1930- talet.

Och en liten 14-årig pojke som var ensam fick ansvaret för en hektar jord och en häst. Han slet i ett år, och när han fick ersättning för sitt arbete, då räckte det till en liten tändsticksask.

Kulak var man om man ägt en maskin, t.ex. en tröskmaskin, och tagit betalt när någon annan använde den. Att vara kulak var ett mycket värre brott än att ta livet av någon människa. Vi som läst Anne Applebaum vet att mördarna och de riktigt kriminella ”regerade” på lägren.

Vi har en bok som heter Eesti mehed läbi sõdade, estniska män genom krigen.

Det är en hel del krig där esterna fick riskera sina liv för främmande makter. Först stred de för sin frihet som jag redan skrivit om.

Därefter var det ju alla olika krig fram till Erik XIV:s tid. Sedan blev de tvingade att strida som soldater (i stiliga karolineruniformer) i den svenska armén.

Under den ryska tiden stred de i Napoleonkrigen, Krimkriget, rysk-turkiska krigen, första världskriget och Afghanistankriget. Och då måste man tänka på att de oftast aldrig kom tillbaka.

Därefter fick de äntligen kämpa för sig själva och sin egen frihet.

I andra världskriget blev många tvångsvärvade i antingen den tyska eller ryska armén. Det fanns frivilliga också, främst i den tyska armén, eftersom man ville rädda dem som deporterats till Sibirien under den första ryska ockupationen.

Jag menar att det var nog inte många som kastade sig in i krig med glädje, men att alltid få riskera sitt liv i ett krig för en makt som man egentligen inte ville tillhöra, det måste vara fruktansvärt. Vi får vara tacksamma för att de slapp strida för den frihet de har i dag, och jag njöt av att se hur utrikesminister Paet blev mottagen som en viktig ma när ambassaden i Syrien invigdes.

Jag ställde en fråga till Raimo:


I boken Nordens Medelhav av Kristian Gerner och Klas-Göran Karlsson sid 57 står det: Det har knappast med vilja till historisk objektivitet att göra utan ... , när Estlands president instiftar ordenstecknet Korset av Heliga Marias land (Maria var Ordens beskyddarinna)...

Det vill säga, man hänvisar till Orden som orsak till namnet Maarjamaa. Det låter fel i mina öron. Inte var det därför landet kallades så?

--------------------------------
SVAR:
Benämningen Terra Mariae, Terra Mariana användes för första gången 1201 av biskop Albert. Det var Albert som ledde det av påven i Rom initierade korståget mot hedningarna längs Östersjöns östra kust. Påven godkände namnet 1216. Maria blev också skyddshelgon för Tyska orden och de områden som orden erövrade/kristnade, dvs. Gammallivland.

Vad de spetsfundiga och historiskt belästa herrarna Gerner och Karlsson inte vet, är att Maarjamaa sedan 1800-talet är en poetiserande estnisk (resp. lettisk) benämning för Estland (resp. Lettland) och att det är detta faktum som ligger till grund för att förtjänsttecknet Maarjamaa Rist instiftades 1995 för att hedra Estlands självständighet (”Eesti riigi iseseisvuse auks”; lagtexten §8). Förtjänsttecknet ges till Estlands statsöverhuvud och som högre förtjänsttecken till utlänningar som utfört särskilt förtjänstfullt arbete för republiken Estland (”kellel on erilisi teeneid Eesti Vabariigi ees”).

Just nu sitter vi framför brasan. Vi har ätit middag och kvällsmörkret sänker sig över landskapet därute. Jag har gjort ett par prov i min estniska kurs, och känner mig tillfreds med att jag har börjat om med den. Äntligen!

Det är ju anmärkningsvärt att esterna kallar den svenska tiden för ”den goda svenska tiden”. Vår gäst Peter berättade om att i de tyska godnattvisorna hotar man med svenskarna; ett minne av krigen. Om du inte somnar nu kommer svenskarna och tar dig, ungefär. Vad var bra med svenskarna då?

Det viktigaste var ju att den enkle esten hade samma rättigheter som herrarna och kunde gå till domstol för sin sak. Dessutom avskaffade svenskarna livegenskapen. Och en sak till: Man startade allmogeskolor. All ester och andra ”otyskar” skulle lära sig läsa. Det måste ha betytt oerhört mycket för den vanliga människan. Gymnasier och Universitetet i Tartu startades också. Dikter skrevs på estniska. Jag såg i min lärobok en text av en svensk. Han skrev först en lång text på svenska och sedan översatte han den till estniska. Han försökte lära sig språket. Och det ska jag säga er i förtroende, det är inte lätt! Därför är det så roligt att se att en svensk försökte det.

Och apropå utveckling: jag tänkte på kolchoser och sovchoser under sovjettiden. Var de en utveckling? Jag kan direkt säga: Inte i Estland i alla fall. Jag känner till två bra kolchoser, fiskekolchosen Kirov utanför Tallinn och lantbrukskolchosen i Väike Maarja. Jag besökte Kirovkolchosen 1978, och det var en fantastisk skillnad på människorna där och de som bodde och arbetade i staden. Kolchosen i Väike Maarja fick en mycket bra chef, som gjorde mycket för att allt skulle fungera väl. Men. Jag tror inte på att man tvångsflyttar människor, att man tvingas arbeta med något man intre valt själv. Jag tror inte att människor utvecklas och dessutom kom direktiv från Moskva, från andra, som i många fall inte hade några specialkunskaper. Kunskap var inte meriterande för att få bra jobb.

Nu står dessa trista betonglokaler tomma och vittnar om en tid som aldrig får komma tillbaka!

Vad är det som gör att stater och människorna i dem utvecklas? Hur kommer det sig att så mycket var likadant i Sovjetunionen som i medeltidens Ryssland?

Enligt vad jag tidigare skrev, ansåg Rom att det var viktigt att även norra Europa kristnades för at alla skulle ha samma tänkande. I och med reformationen blev även Estland och Livland kristna. Luther sa att alla människor har lika värde. Det var ju bra för dessa områden som levde i slaveri. Men i Ryssland, där levde man med den ortodoxa tron, och den skiljer sig på ett mycket viktigt sätt från den katolska och den protestantiska, man talar ett främmande språk i kyrkorna och ingen förstår vad som sägs. Av det blir det ingen utveckling. Jo, en gång på 1700-talet ändrade man i formalia, t.ex. skulle man göra korstecknet med tre fingrar istället för två (eller tvärtom), och de som vägrade acceptera nymodigheterna blev fördrivna. En stor grupp gammeltroende flydde till sjön Peipsis strand i östra Estland, och där lever de ännu i dag. Men efter det har ingen förändring skett, så där kom ingen utveckling.

Utveckling sker också i utbytet med andra kulturer. Peter den store försökte, men det blev ingen förändring, utom i hans nya huvudstad S:t Petersburg.

Fortfarande går 60 % av alla ryssar bakom en buske när de har behov. Varför? Jag såg ett TV-program för en del år sedan, och det handlade om en by i Ryssland där nästan alla män supit ihjäl sig. En man fanns kvar, och han beklagade sig över att det inte fanns någon toalett i byn. Han hade sett sådana som soldat i Europa. Att han själv skulle göra ett dass tänkte han aldrig på. Det var någon annan som skulle göra det.

Kanske någon annan kan förklara varför så lite har hänt sedan medeltiden på den stora landsbygden i Ryssland och i makthavarnas tänkesätt.

Jag gjorde en liten jämförande översikt. Det gäller hur det var att vara slav under medeltiden och framåt och att vara slav i ett läger i Sibirien fr.o.m. 1940 och framåt. En viktig skillnad är dock att under äldre tider fick de livegna stanna i Estland, sina hemtrakter; under Stalins era tvingades de flytta till det helvetiskt kalla Sibirien utan varma kläder i kappsäcken. OBS! Detta gäller vanliga människor som absolut inte gjort sig skyldiga till något brott.

Gammal tid                                                                                      Sibirienlägrens tid

Tiden 1208 – 1720 präglades av angrepp från letter, litauer, liver, svenskar, danskar, polacker och ryssar.  Efter det första frihetskriget 1208 – 1227 hade staten Gammallivland grundats. Den första staden var Tallinn 1248. Man fick en feodal samhällsskiktning med adel, präster, borgare och bönder. En stark koppling mellan social status och språk. Överheten talade tyska eller latin, mellanskiktet tyska även svenska och övriga talade estniska. Livegenskap infördes. Kulmen nåddes på 1600- och 1700-talen. Den avskaffades av Karl XI i början av 1680-talet, men återinfördes med ryssarna efter freden 1720.

Vad innebar det?

Det finns en bevarad text om hur det var att leva som slav i Estland.

Eftersom det som sagt är ett slavfolk som är hårt belastat med skyldigheter, finns det hos dem förutom byhus inte mycket annat än det som är omkring dem och som de bär på sig. De tillåts knappt odla så mycket jord att de själva och deras närmaste med nöd och näppe hankar sig fram genom året. På sina ställen där det finns mycket skog, drar de till någon dunge, röjer den till åker, sår och skördar spannmål och gräver ner den i jorden; om överheten får höra detta, så tas spannmålen ifrån dem och bonden får slita spö. Dettaär det vanliga straff som utmäts dem. De måste ta av sig skjortan och blotta överkroppen ned till höften, därefter antingen lägga sig ned på marken eller låta sig bindas av en påle, därefter spöas de av någon annan otysk, antalet slag bestäms av brottets svårighetsgrad. Man brukar ta sig an flera åt gången och de piskas så blodet rinner, särskilt om herren säger; ”Selcke nak maha pexema!” (slå så att skinnet flås av kroppen), då är det tämligen illa beställt med deras tillstånd. /Adam Olearius, Scleswig 1656.

Som livegen var du din herres privata egendom.

1. Du hade inga rättigheter utan kunde köpas och säljas. Den förste gången en est som såldes som slav, som vi känner till är 1495.

2. Du fick inte flytta från godsherrens marker utan din herres tillstånd. Du måste göra dagsverken på hans gård, så mycket han bestämde, och helt utan ersättning.

3. Du var helt i hans makt, han hade juridisk rätt över dig, och

4. om du gifte dig med en annan livegen måste du ”ersätta” godsherr4en på något sätt.

5. Du hade inte heller någon arvsrätt.

Inte förrän 1816 avskaffades livegenskapen i Estland. Tre år senare i Livland, men det var en begränsad frihet. Fri att bo var du ville blev du först 1863. Kroppsaga avskaffades 1865. Rätt att ha djur, redskap och övriga inventarier tilläts definitivt 1865. Den 22 december berättade jag om att Jaakop köpte en liten 2-hästars gård för 2 400 silverrubel 1883.

En gammal gård i byn Harju.

I dag tänker jag berätta två sägner.

Den första handlar om en av öarna i Finska viken.

En rik man i Tallinn lät bygga ett fartyg som han sedan lastade med dyra varor som han tänkte sälja i Sverige. Men det var en risk med att forsla så värdefullt gods. Både väder och rövare var kända faror i området. Han gick därför till en klok man och bad om råd.

Den gamle svarar: Fartyget ska göra en god resa under förutsättning att den icke har något stulet ombord. Om en stulen sak förs ombord skall fartyget gå under.

Köpmannen befaller alla att absolut inte ta med något som är stulet. Alla måste noga genomsöka det som tas ombord.

Det är många som vill fara med fartyget till Sverige. Alla får avlägga en högtidlig ed att de inte för med sig något stulet ombord. I sista ögonblicket då man redan börjat dra in landgången, kommer en kvinna springande ombord. Ingen har tid att fråga henne om hon har något stulet med sig.

Båten styr ut från hamnen, men man har knappt kommit förbi Paljasaar (Den kala ön) förrän en häftig stormbryter lös. Den är så kraftig att masterna sviktar och risken att fartyget ska gå under är uppenbar.

Skepparen förstår att det ändå måste finnas något stulet ombord. Då kallar han till sig kvinnan, som sist kom ombord.

”Har du med dig något som icke är ditt?”

”Jag har bara ett kyrkobröd (oblat). Jag var i nattvarden och såg att prästen tappade ett bröd. Jag tog det och stoppade det i fickan.”

Skepparen förstod att det var brödet, som orsakade stormen. Han kallade till sig sin besättning och rådslår med dem om vad man ska göra för att inte gå under.

Man beslutar att kvinnan måste kastas i sjön. Det hjälper inte att hon br om nåd, hon kastas i sjön i alla fall.

Kvinnan sträcker upp handen med brödet och ropar: ”Om du verkligen är Kristi lekamen rädda mig och dig själv!”

Och se! Kvinnan sjunker inte i djupet. Hon flyter på vågorna som för henne framåt tills hon känner mark under fötterna. Det höjer sig allt mer ur vattnet, och blir större och större.

Snart ser hon att ur havet har kommit en ö, och hon står där som en drottning. En källa porlar, ett äppelträd är fyllt av äpplen för henne att plocka. Hon behöver inte vara hungrig.

Snart kommer också en segelbåt till stranden. Kvinnan stiger ombord och båten för henne tillbaka till Tallinn.

Det stora fartyget kom till Sverige utan missöden och kom lika lugnt tillbaka till Tallinn.

För att hedra kvinnan, som orsakat att en ny ö uppstigit ur havet döpte man ön till Naissaar, Kvinnoön. Och det heter den ännu i dag.

Naissaar

Den andra sägnen är den verkliga historien om hur staden i Ebavereberget kom till.

I gamla tider fanns i vårt land några stora, vida berömda städer, som nu för alltid är försvunna.

Den präktiga staden Ebavere låg på ett högt berg med samma namn. En mäktig konung regerade över staden och trakten däromkring. Han och alla andra i staden levde ett gott liv och alla var lyckliga. Staden förde en stor handel och alla ägde stor silver- och guldskatter.

Plötsligt trängde Korsriddare in i landet. Ingen kunde motstå dem. De härjade och brände överallt. Och när Ebavereborna fick höra att de var på väg mot staden blev de alldeles skräckslagna. De visste att allt skulle förstöras och alla skulle dö.

Vanaisa, den gamle kloke, som jag talat om tidigare, tyckte synd om människorna i staden och bestämde sig för att rädda dem. Fråga var bara: hur skulle han göra? Ha bestämmer sig till slut: han ska flytta staden in i berget, dit fienden inte kan nå dem.

En natt när alla ligger och sover, börjar staden sakta sjunka ner i berget, så långt att inte ens de högsta tornen kunde ses ovanför berget. Kungen, drottningen och deras barn och alla invånarna ha flyttats ner i berget utan att de märkte någonting.

En prins och några få stadsbor hade varit ute på natten, och de togs av Korsriddarna och dödades. Korsriddarna började leta efter staden men kunde inte hitta ett enda litet spår. Berget hade slutit sig runt staden och högst upp växte en skog.

Inne i berget fortsatte människorna att leva, och man är inte säker på om det är samma människor som förr, eller om det är deras avkomma som lever där.

När det blir midsommar kan man höra klangen av klockor från berget, och vissa morgnar ser man rök från stadens skorstenar stiga upp ur berget.

Vart hundrade år lyfter sig staden ur berget för att alla ska få känna frisk luft. Och har man tur, kan man då få se människorna.