.

Statsminister Ansip intervjuades i TV i går. Estland går som på räls. Även Lettland! Det var så roligt att höra efter deras svårigheter under finanskrisen. Grattis Lettland!

Ansip sa bestämt att landet inte ska låna pengar för sin utveckling. Aldrig! Estland ska aldriig komma i samma situation som Grekland. ”Vi höjer nivåerna allteftersom inkomsterna ökar.”

…..

Försvarsminister Mart Laar kommenterade ett lagförslag att de soldater som kämpade mot Röda armén officiellt ska betraktas som frihetssoldater.

Han sade att det är fel som bl.a. Moskva säger att de ester som kämpade i tysk uniform var förrädare. Man måste känna till grundläggande fakta om Estland för att kunna uttala sig rätt.

Laar betonade att Estland har fördömt både fascism och kommunism, och det beslutet går inte att radera. Men detta är ett preliminärt lagförslag som ska diskuteras igenom ordentligt.
…..

Folklivsforskaren Ingrid Rüütel, förre presidenten Arnold Rüütels fru, säger i dag att människorna ser fram emot ett starkt enande parti för hela folket.

Ingrid Rüütel sa att hon under det nya året väntar på framväxten av ett politiskt parti som samlar människor på landsbygden och andra människor intresserade av den estniska kulturen. Ett tecken på det stora intresset för estnisk kultur var sommarens stora musikfestival för ungdomar ”Maa ja ilm” /se http://maa-ja-ilm.laulupidu.ee/

"Själva programmet - sånger, danser och presentationer var rena gymnastiken. Ett stort tack till Raul Talmari, Veronika Portsmuth och Agule Mart och alla ledare och dirigenter och till dansare, sångare och gymnastiker. "

"De flesta unga spelare var fyllda av egen iver och entusiasm. Sången och dans är inte bara för de stora konserterna utan också tydliga tecken på estnisk kultur, som skapar och stärka den nationella identiteten, garanterar kulturell kontinuitet. Det unga estniska språket och den estniska kulturen kan i fortsättningen också hålla och bära sitt hemland. Esterna tror på framtiden. "

"Fragmentering av politiska partier med olika åsikter eller politik fylld av likgiltighet snarare förstör, och garanterar varken lämplig representation för Estlands folk eller de europeiska ekonomiernas försök att forma det politiska landskapet. Koncentrationen av opinionsbildare till städer kan bli till total förödelse för den estniska nationen. Jag hoppas att det aldrig blir så", avslutade fru Rüütel.

…..

Fortfarande påstår vissa i antydningar eller säger rakt ut att Estland är ett nazistiskt land. På flera ställen har jag diskuterat detta, och försökt förklara att den anklagelsen är planterad av kommunisterna. Estland är inte och har aldrig varit nazistiskt. När Tomas Nordegren i sitt program diskuterade Estland och nazism fick hans bisittare, Dilsa Demirbag-Sten det sista orden. Först sa hon som kommentar till att det ”bara” var 900 judar som mördats i Estland att: Estland är ett så litet land. Sedan sa hon att de baltiska länderna inte gjort upp med sitt förflutna. Det var helt klart att hon inget vet om Baltikum, men ändå uttalar hon sig.

För det första: de judar som tyvärr förlorade livet i Estland var till stor del deporterade från andra områden. De flesta estniska judarna hade följt med när Sovjet retirerade när tyskarna kom. Hade Sverige ockuperats av tyskarna är jag helt säker på att många judar dött i vårt land. För det andra: esterna har gjort upp med det som hände under den ockupationen. Ett minnesmärke över de judiska offren invigdes den 27 januari 2011.(se även min blogg den 28 okt 2011)

Rein Klaassen berättade:

"När min pappa var arton år 1940 blev alla i hans ålder tvångsvärvade i den ryska armén. Min farmor arbetade som sjuksköterska på sanatoriet då, och hon fick höra talas om att unga män skulle värvas, så hon skrev snabbt in honom på sjukhuset. Hon räknade med att de aldrig skulle värva en dödssjuk tonåring. Han klarade sig.

1941 kom tyskarna. De tvångsvärvade alla ungdomar över sexton år, och då blev farmor inte förvarnad, så hon kunde inte skriva in honom på sjukhuset igen. Han togs ut till tjänst i tyska armén, och skickades iväg. Tyvärr blev han nästan genast skadad och fängslad av sovjeterna. Där hölls han i läger tills han och alla andra krigsfångar förflyttades till Sibirien som krigsförbrytare. Han hade ingen möjlighet att ta kontakt med sin familj i Pärnu, eller någon annan heller.

Föräldrarna och syskonen försökte få reda på vad som hänt honom, men ingen kunde meddela dem någonting, så de sörjde honom och tog för givet att han stupat. De flydde därför i september 1944 till Sverige i en liten båt. Men det visste naturligtvis inte min pappa något om.

Pappa hade en förfärlig tid i Sibirien. Det var fruktansvärt kallt, och det fanns ingen mat, men trots det måste man arbeta hårt. Mycket hårt. Varje dag dog människor runtomkring honom. Han klarade sig nog för att han alltid tänkte på sin familj. Han längtade, LÄNGTADE, efter dem.

Befrielsen kom. Några år efter Stalins död fick han lämna slavlägret. Trött, mager och nästan tandlös återvände han till Pärnu. Herregud vad han längtade.

Ni förstår att chocken blev svår, när han inte fann någon. I huset bodde det numera flera främmande familjer. Förvirrad sökte han tills han fann en granne som kände igen honom. Då fick han beskedet att alla lämnat Estland. De bodde numera i Sverige hade man hört.

Han flyttade in i ett ledigt rum någonstans och började skrivandet. Han måste få träffa sin familj. MEN: en krigsförrädare, som han var, trots att han värvats mot sin vilja, fick inte ta sig någonstans över huvudtaget. Varje vecka skulle han anmäla sig på kommunen. Han var totalt kontrollerad, och att få resa till Sverige var absolut inte att tänka på. Men han gav sig inte. Han ville få hålla om sin mamma en gång till. Han ville känna hennes värme. Han ville se hur syskonen såg ut, och han ville visa att han levde. År ut och år in. Han skrev och han skrev.

En dag kom ett bud från Sverige. Mamma hade dött.

Mamma hade dött!

Nu måste han få åka. Han måste få vara med på begravningen åtminstone. Först sa myndigheten blankt nej. Aldrig!! Men efter ett förfärligt tjatande gav de med sig. Två dagar före begravningen fick han beskedet att resan beviljats. Men han måste ha en KGB-man med sig, och han måste betala bådas resa, och de skulle vara tillbaka dagen efter begravningen, dessutom var hans fru och son, mamma och jag, kvar som en extra försäkran att han skulle återvända.

Det gällde att få tag på biljetter, kläder och förnödenheter för en resa. Han fick låna pengar av goda vänner, och kom faktiskt iväg.

Ja, han var på begravningen och hann hälsa på de människor som var hans familj, men mer blev det inte, han hade ju så kort tid på sig.

Han återvände, som han var tvungen till, och därför blev vi kvar i Estland."

Vi stod i skogen efter att ha åkt en bra bit från civiliserade områden. Det var lite spännande, en bit historia.

Fru Moisa var ledare för vår lilla grupp på fem personer. Först hade vi träffats på museet och fru Moisa hade berättat om Skogsbröderna. De som vissa hade kallat "motståndsmännen", och andra "upprorsmakarna". De sista som försökte befria landet efter andra världskriget.  Men där fanns ju också sådana, som gömde sig bara för att få behålla livet.

Martin Tamm var kanske en sådan från början. Han började gömma sig när den första massvärvningen av soldater till den sovjetiska armén ägde rum. Han var en ung man, som hade arbetat som gränsvakt i det fria Estland. Inte så särskilt märkvärdigt jobb i ett fritt land. Nu skulle han välja mellan att bli sovjetsoldat eller dö. Han lyckades fly till skogs tillsammans med de andra gränsvakterna, och höll sig borta fram till 1941 när den tyska armén drev bort sovjeterna.

Det som är svårt för oss svenskar att förstå, är att den tyska armén betraktades som en befriare när den kom. Vi vet vad tyska SS-trupperna gjorde mot människor. Men den bästa beskrivningen till vad som hände i Baltikum under 1940 – 1941, den första sovjetiska ockupationen är: terror. Terror. Ingen var säker. Men det har jag ju redan pratat om. Den sovjetiska förintelsebataljonen hade fått den enda ordern: döda och bränn. Och det gjorde det. Massavrättningar eller massdeportationer till döden i Sibirien. Så gott som varje estnisk familj var drabbad. Och jag har nämnt lilla Evy, 6 år, som skiljdes från sin sjuka mamma och skickades till ett kallt helvete långt hemifrån.

När sovjeterna drevs tillbaka av den tyska armén 1941 gjorde de det som de alltid gjort, de använde ”den brända jordens” politik. De brände hela byar, och jag hörde Anne berätta om hur hon låg gömd bakom en buske och kunde följa nedbränningen av den ena estniska byn efter den andra utefter reträttvägen, och kunde andas ut när hon såg dem vika av. Hennes by, Karksi Nuia, var räddad.

Nåväl. Tyskarna kom och Martin återvände till ett normalt liv i sin by med sin familj. Han utbildade sig till polis, och fick sedan en högre polisutbildning i Tyskland. Han blev också befäl i den estniska polisen.

Kriget flyttades till Baltikum 1944. Sovjetarmén närmade sig igen. Tyskarna retirerade.

Martin förstod att detta var livsfarligt för honom, så han återvände till skogarna. Han levde i sin bunker, men vågade till en början smyga hem på kvällen för att skaffa mat och andra förnödenheter.

Misstaget han gjorde, var att alltid komma hem på onsdagskvällarna. Han gjorde det för att föräldrarna skulle vänta honom och ha mat färdig, men det gjorde också att det var lätt att upptäcka honom. En skogvaktare,en förrädare, avslöjade honom. Men han klarade sig den gången.

En juninatt 1945 när han satt och åt tillsammans med familjen och några andra skogsbröder började hundarna skälla. De skällde aldrig annars, så alla förstod att något ovanligt höll på att hända.

Två av husets döttrar blev tillsagda att se vad som hände, men de kom inte tillbaka. Detta betydde fara!

I själva verket stod 30 soldater med kalasjnikov och en lätt kulspruta på vägen.

Martin och några kamrater flydde ut på ängen bakom huset. Soldaterna såg dem, grupperade om sig och började skjuta.

När skogsbröderna kommit ut på halva ängen kastade de sig ner. Efter en stund slutade de andra skjuta. Sovjeterna sprang ut på ängen för att ”ta hand om” liken. Skogsbröderna tog chansen. De reste sig och rusade snabbt iväg. Den kulspruta soldaterna hade kunde inte användas eftersom de var ute på ängen allihop.

Ingen av skogsbröderna blev dödad, men Martins mjölkhink var genomskjuten och en annan hade fått sin tobak förstörd. Och morgonen därpå plockade Kalju, Martins yngre bror, upp 150 patronhylsor. Systrarna släpptes.

Soldaterna kom tillbaka några dagar senare och genomsökte huset, tog allt värdefullt och sköt sönder resten.

Martins 9 år gamle lillebror, Kalju, började sedan hjälpa honom.

Kalju har sagt att ”det var lite läskigt i början, men jag vande mig, och när jag stulit en kulspruta av en ryss tänkte jag bara: kommer det en röding, då ska han få se!”

De hade planerat så: när Kalju for på besök till olika vänner med sina föräldrar efter ett uppgjort schema, passerade han ett i förväg bestämt ställe. Där kastade han ut en säck med mat vid vägrenen. Martin smög dit och tog sin säck.

Problemen var ju på vintern när han lämnade spår efter sig i snön. Då kunde han inte lämna sin bunker. I stället fick han invänta en snöstorm, som gjorde att spåren försvann i yrsnön.

För att vara säker på att ingen upptäckt hans gömställe satte han upp tråd runt bunkern när han lämnade den. Grön tråd på sommaren, och vit tråd på vintern. Var tråden orörd kunde han gå ner.

Vid ett tillfälle när han byggde en ny bunker upptäcktes Martin. Han omringades, men lyckades ta sig igenom trots intensiv skottlossning. Han klarade sig, men hade fått en del skotthål i kläderna.

Martin Tamm blev till sist avslöjad och skickades på arbetsläger i Sibirien. Hans bror Kalju fick diplom härom året för sin gärning.

Den siste skogsbrodern avslöjades 1978. Han ville inte till Sibirien så han begick självmord genom att dränka sig i den flod där han hämtat sin mat i många år. Han hade antagligen inte skickats iväg då, men det visste han inte eftersom han levt gömd så länge.

Slaget i Arakülla 1946

Några skogsbröder byggde en gemensam bunker i traktens skog. De sovjetiska inrikestrupperna fick rapport om att det skedde, men visste inte var.

Soldaterna gick in till en bonde för att skaffa sig en häst och mat i första hand. Men bonden vägrade att lämna något till dem, så han fick stryk. Men inte mer än att han fick tag på ett vapen och sköt ihjäl soldaterna när de var på väg därifrån.

Därefter kom nya ryssar till gården. De torterade bonden tills han visade dem var bunkern fanns.

Martin var inte i bunkern när den omringades av trettio man. Däremot fanns där tre andra skogsbröder, som visste att de inte hade något alternativ, de måste försvara sig.

Striderna pågick hela dagen, ryssarna fick förstärkning, och när det inte fanns fler ryssar att skicka, rekvirerade de istället tanks. Ett problem för sovjeterna var att bunkern var byggd av taggtråd, så de kunde inte kasta granater. Till slut lyckades den ryska militären skjuta sönder bunkern, men då hade de tre skogsbröderna lyckats försvinna och rädda sig.

När detta skulle beskrivas officiellt uppgavs det att nio ryssar dött, men i verkligheten hade ca nittio man dödats. De tre skogsbröderna som varit i bunkern hade klarat sig, alla tre.

Allt detta berättade fru Moisa på museet. Hennes man, som klätt sig som en skogsbroder dök upp från djupa skogen när vi satt på några stockar och väntade på ”något”. Vi hörde några skott. Hoppade till och vände snabbt blickarna mot skogen, och där kom han. Snygg och prydlig.

Vi fördes in i en glänta i skogen. Jag såg mig omkring noga, eftersom jag visste att här skulle finnas en bunker. Vi visste att det var Martin Tamms bunker, men vi såg den inte. Eller? Jag anade något konstigt vid en liten låg gran. Men det kan inte vara bunkern!

Vår skogsbroder böjer sig ner, lyfter på en grästuva, och där är nedgången. En trälucka med en stege ner i ett mörker.

Vi går ner. Någon har tänt ljus och dukat fram en liten måltid av ost, bröd och fett fläsk åt oss. Väggarna är klädda med träpanel, sängen är en träbänk med granruskor, och där finns också en liten spis. Från spisen går ett skorstensrör, och det var just det jag hade sett vid den lilla granen.

Det är inte stort, men förvånansvärt trivsamt i skenet av de levande ljusen. Trivsamt för oss, som kommer en liten stund, men för dem som var instängda här utan att kunna gå ut, var det naturligtvis frustrerande.

Här bodde Martin Tamm i flera år. Här gömde han sig undan den sovjetiska myndigheten. Ibland var de fler, ibland var han ensam.

Efter att ha varit åtskilda i nästan femtio år kom Jutas morbror, som flytt till Kanada 1944, för första gången till sin syster i Estland. Han var rak i ryggen, snyggt och prydligt klädd, och lite högtidlig inför det första mötet med Estland efter flykten.

Hon var trött, håret var tunt, kläderna slitna och skorna gamla och utgångna, men hon ville höra hur hans liv varit. Kanske var hon också förväntansfull.

De omfamnade varandra av glädje över att äntligen träffas. De visste så lite om varandras liv efter kriget. Han visades runt.

Han följde sin syster utan att säga så mycket, han såg förundrat på henne; på det eländiga, slitna hemmet, omgivningen och de fattiga människorna, och så småningom sa han med indignation i rösten:

”Men hur kan ni bo i den här skiten? Hur kan någon acceptera att bo så här?!!”

Virve var 19 år när hon blev hämtad för deportation till Sibirien. Hennes ”brott” var att hon var dotter till en bonde. Pappan kallades för ”kulak”, storbonde, trots att deras gård inte alls var särskilt stor. Något brott hade varken han eller hans familj utfört. Det var inget brott att vara en enkel bonde i det fria Estland. Snarare var det just det som uppmuntrades i det just befriade landet. Men det var tidigare. Nu var det ockupation och ”någon” däruppe bestämde att Virve skulle tillbringa 20 år i det iskalla, karga och oerhört fattiga Sibirien. Långt från det liv hon skulle ha levat. Alla dagar var fyllda av hårt arbete, köld och fruktansvärd hunger. Varje dag dog någon av svält eller frös ihjäl.

Virve arbetade hårt, så hårt att hon förlorade sin livslust och sin högra hand. Men hon överlevde mot alla odds, och några år efter Stalins död fick hon verkligen återvända till Estland. Det blev en resa från en sorts helvete till en annan.

Hon var över trettio år, hade förlorat sin högra hand och kände att för hennes del var livet över. Hennes föräldrar var borta. Pappan sköts på vägen till Sibirien, och mamman dog i lägret. Vad hade hon att leva för? Hon skulle aldrig få leva ett vanligt liv, hon skulle aldrig få barn. Hennes återstående år skulle bara passera.

Men hon träffade verkligen en man som ville ha henne. Trots handen och trots Sibirien. För att få barn gifte hon sig med honom. Hon fick barn. Först Juta, sedan en flicka till. Maken var alkoholist. Han söp och blev oförmögen till arbete. Virve var tvungen att sköta hem, barn och arbete med hjälp av den enda handen hon hade.

Detta är den yttre ramen. Hur livet verkligen var är svårt att i ord beskriva.

Skräcken. Oron. Misstänksamheten. Misären. Att alltid vara en andra klassens människa. ”Ni kan aldrig förstå,” säger Jutta när jag frågar.

Vid ett tillfälle skulle man jämna en kyrkogård med marken. Det var en huvudsakligen tysk kyrkogård. Några ester gick dit för att stoppa förödelsen.

”Är ni tyskvänliga?” sa vakterna, och så sköt de direkt utan att någon fick en chans att svara. På platsen.

Det är bara ett exempel på grymheten.

Går det någonsin att förstå hur oron för hennes eget och barnens liv tärde på henne varje sekund?

Brodern hade alltså flytt till Kanada 1944. Antagligen en fruktansvärd upplevelse, eftersom han flydde för sitt liv, och med livet som insats under hela flykten, men den har ändå avdramatiserats med tiden. Han fick ett förhållandevis bra liv i Kanada. Han hade ingen kontakt med sin syster i Estland. Sovjetmänniskor fick inte ha kontakt med väst.

Men han mindes sin barndoms vackra Estland, med de blommande trädgårdarna och framtidstron. Han fick verkligen en chock när han insåg hur förstört allt var. På femtio år hade hans vackra Estland verkligen ruinerats. Hur var det möjligt?

”Hur kan ni bo i den här skiten?” sa han.

Jutas mamma såg på sin dotter. ”Han är inte längre min bror!”

Hon gick in och stängde sin dörr.

Som ni kanske ser håller jag på att sortera mina gamla och nya anteckningar efter ämnesområde för att det ska bli tydligare. Om det finns något ämne som passar in förstås.

Nu är det 11 000 hushåll i Estland som har begränsad elförsörjning, så som vi hade. Vi fick vårt reparerat i går kväll. Det är otroligt hur beroende vi moderna människor är av elen. Man blir passiv.

Det är plusgrader ute, då och då snöar det, men inte tillräckligt mycket för att något ska bli kvar.

Jag fortsätter med rapporterna i morgon.

Elisabet var förtvivlad. Deras hem hade invaderats av främmande personer så fort tyskarna lämnat staden och kommunisterna fått makten. De hade tvingats flytta till Kaukasus. Elisabet själv, hennes dotter, mamma och syster. Men de kunde inte bo där. Förhållandena var mycket svåra därborta, även om klimatet var fantastiskt. De var inte hemma. De måste tillbaka till Tallinn, där de hade levt sina liv dittills. Visserligen hade de flyttat in hos mormors lillebror, som hade bott där så många år, men inte ens han var ”hemma” här. Det hade varit så stora förändringar sedan Stalin kommit till makten, och morbror ansågs misstänkt, eftersom han var så ordentlig.

En dag orkade de inte kämpa längre; de packade sina få tillhörigheter och tog tåget till Estland. Gick det så gick det!

Naturligtvis hade de inte någonstans att bo. De hade förlorat rätten till sina hem när huset förstatligats och ryssarna flyttat in. Men som tur var fanns det människor som förbarmade sig över dem. De fick bo hos än den ena än den andra för kortare eller något längre tid. När Elisabets dotter Anne till slut tvingades bo på en balkong tappade Elisabet tålamodet och skrev ett brev till Sovjetunionens president Kliment Vorosjilov där hon förklarade sin svåra belägenhet, och att hon var helt oskyldig till att hennes föräldrar varit förmögna. Hon berättade allt om sitt liv och vände helt ut och in på sig själv. Hon kände att hon förnedrade sig till den milda grad, men såg ingen annan utväg. De måste ha en egen bostad!

Till sin förvåning fick hon några månader senare en kallelse till Estlands kommunistpartis ordförande Ivan Käbin. Hon skulle komma till hans kontor påföljande fredag.

”Vi har igångsatt bygge av nya bostäder där en lägenhet är avsedd åt er.”

Elisabet trodde knappt sina öron. Hon hade lyckats! De skulle äntligen få en egen bostad. Ett eget kök. Riktiga rum att sova i. Få vakna utan att känna att man är i vägen. Att alla hör vad man säger.

De gick ofta till byggarbetsplatsen. När det fanns en trappa till deras våning gick de uppför den, och kunde så småningom titta in, drömma och börja planera för hur de skulle bo.

En dag var lägenheten klar för inflyttning. De tog sina tillhörigheter med sig från den vännen de hade tillbringat natten hos. Äntligen! Nu skulle de bli bofasta.

När de stod utanför sin nya dörr, klara att flytta in, såg de att den var uppbruten! Förtvivlat såg de på varandra. Vad var detta? Försiktigt öppnade de dörren. Nej, det fanns inget tvivel. Några främmande människor var i lägenheten. Alldeles tydligt hade en familj flyttat in! I deras lägenhet!

De stirrade på inkräktarna, men förmådde inte säga något.

”Vad stirrar ni på? Vi har ingenstans att bo. Vi flyttade in i morse. Vi måste ju bo någonstans!”

Sa de på ryska.

Och det var just det. De var ryssar. Och mot ryssar visste de att de inte hade någon chans.

Men de kunde inte bara ge upp. Elisabet for till den kommunala sovjeten.

Först beklagade de bara. Som vanligt var de irriterade. Man talade aldrig vänligt till medborgarna, och i ett så här svårt ärende var det ännu mer omöjligt.

”Men se här.” Elisabet visade fram kontraktet hon fått från ordförande Käbin. ”Här står att han ska bli underrättad om när vi flyttar in.”

Då hände det något. En oro kändes i rummet. Elisabet blev tillsagd att återkomma om ett par veckor. Och utan något avsked lämnade tjänstemannen lokalen.

Ytterligare några veckor tillbringade de hos olika vänner men en dag kunde de verkligen flytta in i sin egen lägenhet.

Kanske var det tur att Elisabet skrivit till Vorosjilov. Antagligen hade han gjort klart för Käbin att detta var ett speciellt ärende som skulle följas upp, och troligtvis var det därför Käbin skrivit att han ville underrättas om inflyttningen. Och detta var den enda anledningen till att de inkräktande ryssarna kunde flyttas! Vilket rättssamhälle!

Reet och hennes man hade en lägenhet i Tallinn. En bra, lagom stor lägenhet. De hade bott där i flera år, och nu skulle de ha årets semester. De hade förberett en resa till släkten i Pärnu.

De fick en fantastisk vecka. Sol och bad och god mat. I alla fall jämfört med vad de åt till vardags. Nu hade de lite mer tid att söka efter något extra. En dag fick de till och med tomater hos en vän, som hade en liten odlingsplätt.

Belåtna for de hem med tåget, och promenerade den sista biten hem. De gick uppför trapporna och satte nyckeln i låset. Något var fel. Men det var ju rätt nyckel! De försökte. Och försökte. Till slut kom en granne ut i farstun. ”De har bytt lås.” sa han. Och såg så konstig ut. Vände ryggen till och gick tillbaka in i sin lägenhet.

Reet och hennes man såg på varandra. Förskräckta. Gick ut ur huset och sökte upp en vän där de kunde sova över natten.

Nästa dag gick de till sovjeten och frågade vad som hänt.

Mycket ovänligt skickades deras ärende mellan några män och kvinnor. Till slut förbarmade sig en kvinna över dem och sa lugnt: ”Ni får skaffa en annan bostad. Den ni hade är upptagen av andra.”

Efter ytterligare sökanden och kontakter fick de så hela historien klar för sig. En KGB-familj från Moskva hade spanat in deras lägenhet. När Reet och hennes man for på semester lät den främmande familjen dyrka upp låset, bytte ut det och flyttade helt enkelt in.

För Reet och hennes man återstod bara att börja om. Ingenting av det de lämnat kvar i lägenheten fick de hämta.

Han levde i ett litet småhusområde strax utanför staden. Han visade oss sina rabatter med grönsaker och blommor. Han hade ett hemgjort mycket sinnrikt system för automatisk bevattning av blommorna. Vi satte oss i trädgården och han berättade att han byggt huset själv när han kom tillbaka från Sibirien.

Det var en hjälte som berättade. En gammal, trots allt obruten, man som inte längre var rädd för någonting. ”Har man en gång sett ondskan i ögonen, då vet man att den alltid finns, även om den ibland gömmer sig.”

Han vågade säga sanningen till makthavarna, han hade redan varit i helvetet, och visste vad det innebar, det gick att överleva, och man får inte brytas ned av sjuka makthavare.

Han var också en hjälte därför att han hade hjälpt Hannos pappa Rein i Sibirien. Rein var dömd efter den där speciella paragrafen som man tog till när den åtalade inte gjort något brottsligt. Rein var gift, hade två barn och bodde i en lägenhet i Tapa. När han förstod att han var eftersökt skiljde sig paret. Det var också farligt att leva ihop med en ”folkets fiende”, så för att rädda fru och barn måste man skiljas. Sedan gömde han sig på annan ort. Han arbetade och hoppades att han inte skulle hittas. Men det blev det värsta scenariot. Han hittades, sattes i källaren i KGB-huset och dömdes efter hård tortyr till 25 + 5 år i hårt arbetsläger. Och där blev han så svårt sjuk, att det var verklig fara för hans liv. Då räddade Peep Kärp honom genom vanlig mänsklighet. Det var farligt att hjälpa någon, som var sjuk. En sjuk människa hade inget värde; en sjuk människa kan inte arbeta. Det var bättre att de sjuka dog så fort som möjligt. Men Peep Kärp klarade inte att se en vän gå under. När Stalin hade dött, och lägren började tömmas, då släpptes också Rein och Peep. Hanno minns naturligtvis med total klarhet synen av sin pappa, liggande orkeslös på en bår, och Peep Kärp som en av dem som bar hem honom.

Kärp var skogsbroder. Hade gömt sig undan de sovjetiska soldaterna, men visste, att det fanns förrädare överallt. När som helst kunde någon avslöja honom för egen vinnings skull, eller bara för att man skulle göra det.

Och en natt 1949, när han låg och sov gömd på en vind, då hörde han steg i trappan. Och han förstod genast, att nu kommer de! Därefter blev han skickad till arbetslägret i Sibirien.

Där satt jag och lyssnade. Jag var så oerhört trött. Jag minns så lite av allt han berättade. Men som tur är har han själv skrivit om allt han varit med om. Jag måste lära mig läsa estniska snabbt!

Några år senare kom vi till Tallinn på annandag jul. Vi hade bestämt oss för att vi skulle träffa Peep Kärp igen innan det blev för sent. Men det var redan för sent. Han dog just denna annandag strax innan båten kom fram.

Nu ska jag börja berätta lite om Astrid. Hon är nu 74 år. En glad och energisk estnisk kvinna. Hon sa en gång, att ”Ants måste ha uppfostrat mig väl. Svenskar har ingen humor som esterna. Men jag är så glad, att Ants verkligen har lyckats.” Hm. Är vi svenskar så himla tråkiga? Och är esterna så himla roliga? Ja, ja. Vi har i alla fall roligt när vi träffas.

Hon föddes 1935 i Haapsalu. Familjens problem var att pappans släkt var balttysk, mamman var estniska. De träffades i skolan och gifte sig strax efter skolans slut. Pappan hade ett mejeri med ett par anställda, och de bodde på en något större gård i Sille.

När Sovjet ockuperade Estland 1941 gick pappan med i skogsbrödrarörelsen. Han skulle spränga broar. Astrid vet inte så mycket eftersom mamman inte ville tala om den här tiden. Men hon vet att han fängslades 1941 av sovjeterna. Han genomgick svår tortyr för att avslöja "sanningar", men han stod emot. Sa inget. Han avled av tortyren.

När tyskarna sedan kom 1941, fick mamman frågan om hon ville flytta till Tyskland med barnen eftersom familjen ansågs vara tysk. Astrids mamma funderade. Det var ett svårt beslut. Hon bestämde sig till sist för att stanna, och det tänkte hon på resten av sitt liv. Hon var helt säker på att hon valt fel. Hennes barn hade levt ett bättre liv i Tyskland.

Astrids farfar försökte rädda sig från sovjetiska militärer genom att fly. Men han blev upptäckt i Polen. Skickades naturligtvis till Sibirien. Till det iskalla Kazakstan, långt hemifrån. Han frisläpptes 1963, efter 14 år, men levde bara ett år till. 1964 dog han i astma.

Astrid berättade för oss, att hon tänkt så mycket på att ryssarna älskar honung, liksom tyskarna.  När de kom körde de sönder allt. Allt! Och så krävde de att bli bjudna på honung! Varifrån skulle de få honung när allt var förstört?

Familjen bodde alltså kvar på sin gård i Silla. Den var lite för stor i kommunisternas smak. De var vad som sovjeterna kallade ”kulaker”. De var inte storbönder i vanlig bemärkelse. Men gården var ”för stor”. Kommunister bankade på dörrar och fönster och skrek: ”Djävla fascister! Snart är ni i Sibirien!” och andra otrevligheter. Men mamman hade en god vän som jobbade på kommunhuset, en vän som absolut inte var kommunist. Det var fler som räddades på detta sätt, men de fruktansvärda är, att man måste uppnå begärt antal deportationsoffer, så det var andra som fick åka istället. Det var anledningen till att så många barn deporterades. Var de en man som skulle iväg, och han inte var hemma… Ja, då tog man vem som helst.

Familjegården hade flera hus, så de kunde växla om och bo i olika hus för att få lite lugn på natten. Och de försökte att leva så normalt som möjligt. En natt fick Astrid till och med ha en kamrat sovande över natten. Det var postmästarens dotter Leida. På morgonen väcktes de av dunkanden på dörren och rop, men nu lät det annorlunda. De öppnade dörren, och fick höra at Leida måste skynda sig hem. Föräldrarna väntade på henne. Fort! Fort!

Hon skyndade hem, och där väntade föräldrarna med lite packning för deportation till Sibirien, och det var bestämt, att Leida måste följa med.

Så småningom gick det inte längre. Gården togs av kolchosen, Det stora huset byggdes om till hyreshus med fyra enrumslägenheter med en korridor emellan. Själva fick de köpa ett av sina små hus, som delvis var stall. Huset var redan förfallet, så de fick renovera det för att det skulle vara beboeligt. Och självklart fick de bekosta det själva.

En farbror till Astrid hade fått ansvaret för gården, och han blev klassad som kulak och deporterades till Vorkuta.  Där var det fruktansvärt kallt och stor svält. Det var ju också så, att de flesta hade inte kläder för någon kyla alls. Deporterades de på sommaren och fick tjugo minuter på sig att packa, och visste inte vart de skulle och inte för hur lång tid, då fick de bara med sig sommarkläder. Så var det första gången den 14 juni 1940, och så var det ofta senare också.

Den stora deporteringen 1949 gällde just s.k. ”kulaker” man kallade storbönder så, men det fanns ju inga storbönder i Estland. De utländska baronerna hade lämnat landet och esterna själva hade inga stora gårdar. Men naturligtvis var det ingen som vågade vägra att skänka sin egendom till kolchosen.

Hanno har berättat hur de gick till när gårdarna skulle inkorporeras med en kolchos. Bonden ålades först att betala en alldeles otroligt hög skatt. Om han mot all förmodan lyckades med den utgiften eller vägrade fick han välja: ge bort sin gård eller en enkel resa till Sibirien. När man då valde att stanna i Estland fick man skriva under ett papper att man lämnade över gården av egen och fri vilja.

Det hör ju till historien också, att när Sovjet ockuperade Estland lovade Moskva bl.a. att det aldrig skulle bli tal om någon tvångskollektivisering, och dessutom skulle alla länderna ha sin egen självständiga regering. De löftena höll man inte särskilt länge. Men det intressanta är, att Sovjet visste så väl hur människor ville leva, och försäkrade att de skulle få göra det, men så fort som möjligt bröt man alla löften.

Astrids farbror frigavs efter Stalins död och efter Chrusjtjovs tal. Han har berättat att orsaken till att han överhuvudtaget överlevde kan skrivas: surkål och surkålssaft.

Astrid var studiebegåvad, men hade inte råd med någon högre examen. Hon utbildade sig till lågstadielärare. Hon fick ett stipendium på 140 rubler i månaden att leva på. Internatet kostade 3 rubler och resten behövdes för ren överlevnad. Men de var unga, och ville kosta på sig något roligt ibland. Då gick de på bio. En gång i månaden. De festade på en kuddkola och en småkaka (benknota). Åh, vad de längtade efter godis.

En gång i månaden fick familjen skicka paket till sina barn. Då var det glädje! Om mamma hade skickat med de där pengarna också, 5 rubler. Då sprang hon och köpte de där speciella kakorna mad rosa överdrag. Det var så gott!

Men mamma hade problem. Hon fick inge arbete. Kommunisterna hade bestämt att hon var fascist, eftersom hennes man var tysk. En gång fick hon dock arbete. Hon skulle vara lärare i estniska just på den skolan där Astrid gick. Men när den viktiga dagen kom, och mamman skulle ha sin första lektion. Då kallade rektorn på Astrid och sa: Spring hem till din mamma och säg att hon inte ska komma hit. Hon har inget arbete här.” Han hade väl fått en vink någonstans ifrån.

Nej, de pengar de hade fick de genom att sälja sina ägodelar. En efter en. Och det värsta ögonblicket för Astrid, det var när mamma tvingade henne att sälja sin älskade kantele. Då grät Astrid.

En farbror hade flytt till Sverige och bodde i Göteborg. Det var livsfarligt att ha kontakt med utlandet, men på något sätt fick de i alla fall saker från honom som de kunde sälja och köpa mat för. Men att de överlevde utan att svälta eller frysa ihjäl, det är verkligen ett under.

Och inte blev det mycket bättre när hon var klar med utbildningen. Lönen var skrämmande åg. ”Jag hade råd med mjölk och socker.” Och inte fick hon bestämma var hon skulle jobba heller. Hon placerades på en skola i Rapla. Och där var hon tvungen att stanna i tre år. Reglerna var sådana. Men hon blev kvar i fyra-fem år i alla fall. Det var et trevligt kamratgäng, de festade och hon var uppvaktad, men hon ville inte bo på landet. ”Jag ville inte bli lantråtta,. Jag ville till Tallinn.

Men när hon äntligen var i Tallinn blev hon knäsvag. Hon vågade inte arbeta som lågstadielärare, utan tog ett jobb på dagis där hon stannade i trettiosju år! Hon hann både gifta sig, få barn och skilja sig under tiden. Problemet var det vanliga: han drack. Men hon tog hand om honom i alla fall, och när han dog förra året var hon självklart där.

Visserligen har hon nu en lägenhet, men den hyr hon ut. Istället bor hon hos sin dotter och måg. De har en Turismitalu i Viljanditrakten, som har lönat sig ganska bra. Och hon har barnbarn och barnbarnsbarn. Jag har sett bilder på dem allihop.

Õie var en härlig människa. Hon var nästan 19 år när hon fick göra den långa, tunga resan till Sibirien, och hon var ca 34 år när hon fick lämna helvetet. Men hon var så positiv och energisk. Hon bestämde sig för, att hon skulle köpa tillbaka gården och skogen som staten hade stulit när familjen var i Sibirien. Gården hann hon alltså köpa tillbaka under ockupationstiden, och skogen köpte hon senare. Hon arbetade ihop pengarna. Hon hade lärt sig att leva på ingenting. Men det var det så många som inte förstod.

En natt fick hon besök av tjuvar i huset. Det var på 70-talet. Hon placerades på en stol i köket, fastbunden. Och tjuvarna började leta igenom huset och framför allt källaren. Hon såg hur de tog fram de ena saken efter den andra.”Det var ju bra, för jag kom inte ihåg vad jag hade.” sa hon senare till oss. De hittade också en bibel som de tog med sig. Det gjorde inte heller så mycket eftersom hon hade en till, men den hade hon gett till en god vän. Självklart skulle hon få tillbaka den nu. Men. ”Hade du haft den hemma, då hade du blivit av med den också!” sa den goda vännen och behöll bibeln.

Hennes finaste ring förstod de inte värdet i, så den blev kvar.

”Du förstår”, sa hon ”ryktet hade gått, att jag hade en förmögenhet i källaren, eftersom jag köpt tillbaka mitt hus. Och så var det en ung man, som ville ha den. Förmögenheten alltså. Hur kunde de tro, att jag, som varit i Sibirien hade en förmögenhet!” Hon skakade på huvudet.

Hon sa också, att hon behövde en stor spegel vid ytterdörren som påminde henne om att hon inte var ung längre! Och just det smittade. En gång satt vi i trädgården och fikade. ”Nej vet ni”, sa hon, ”ni måste ha hallon med er hem.” Så tog hon fram en bunke. Och jag fick fart. Hoppade upp ur stolen, kände mig som en tolvåring, och sa glatt: ”Det gör jag.” Och plockade massor med härliga hallon. Sen skrattade jag åt mig själv. Men hon var sådan.

Hon hade bestämda åsikter om esterna också. ”En est”, sa hon, ”vill ha utrymme omkring sig. Det behöver inte ryssarna. De kan bo hur tätt som helst.”

1998 bad jag Anne och Ülo i Tallinn att de skulle berätta lite grand om sina liv. De var då en bit över femtio år båda två. Ülo hade fruktansvärt ont i ryggen, men ville så gärna berätta. Han låg raklång på golvet och pratade som han aldrig brukade göra. De berättade saker, som de inte talat med varandra om, så det var spänning i rummet.

Bland annat sa Ülo, att det var skillnad på de sovjetiska och de tyska soldaterna. När man såg en rysk soldat gick man en stor omväg av fruktan, men en tysk soldat var man inte rädd för på det sättet. De kunde till och med skoja med en liten pojke. Det får man inte säga i Sverige, jag vet, det är politikt inkorrekt och kan missförstås. Och där har vi en av de frågor jag söker svar på. Man klassar ner esterna för at de var "tyskvänliga". Man tror inte på att det var någon skillnad mellan de fruktansvärda ockupanterna. Krig är krig, och alla soldater är djävliga. Ja, men faktum är, att till min svärfars hus kom det ryssar, ringde på dörren och flyttade in. De hade fått tillstånd av närmaste sovjet, de hade paper på att de skulle bo i sovrummet och vardagsrummet. Där försvann privatlivet. 1941, när tyskarna kom, då bad de att få hyra en lokal i huset. Mot betalning.
"Allt var bättre än sovjeterna. Vi levde i ett helvete i nästan ett år, och allt måste vara bättre än det." berättade Ülo att man tänkte. "Självklart var vi glada när tyskarna kom. Vi tog för givet att vi skulle bli fria igen.
" När ryssarna retirerade, då brände de ner städer och byar. Anne berättade att de stod i skogsbrynet och följde ryssarnas tillbakagång genom att se var röken hur brinnande hus spreds. Så gjorde inte tyskarna.

Men naturligtvis var tyskarna ändå ockupanter och hade absolut inte tänkt sig att Estlandskulle bli fritt. Det var ju ett tyskt område sedan många hundra år. Tyska adelsmän hade ju levt och haft makt här, så det var rätteligen tyskt ansåg Hitler, som förberedde esternas förflyttning "till annan ort" troligtvis Sibirien.
Jag frågade också Ülo vilken som var hans lyckligaste dag.
"Den allra lyckligaste var när jag kom hem från Östtyskland en gång, och jag möttes på flygplatsen av min lille son och fick en jättekram av honom.
Min andra lyckliga dag var när jag stod i den långa kedjan mellan norra Estland och södra Litauen. Det var fantastiskt, fullkomligt oförglömligt."

Hans pappa bodde i huset vi kunde se i backen. Det var september 1944 och tyskarna retirerade. Pappan såg en tysk soldat närma sig när han stod med sin häst på gården.
"Får jag köpa din häst!" ropade den tyske soldaten. "Fort! Hur mycket ska du ha?"
"Jag kan inte vara utan den. Det går inte!"
"Men jag betalar det du vill ha! Säg bara! Jag måste till Tallinn"
"Jag måste ha min häst!"
"Kör oss dit! Vi betalar bra. Men fort!"
Så blev det. Han körde dem till Tallinn och de kom ut ur landet.

När han efter några dagar kom tillbaka hem, möttes han av sovjeterna. En sovjetsoldat kom fram till honom.
"Jag vet vad du gjort."
Han sköt hästen.
Pappan skickades till Sibirien där han dog.

1940

6 augusti

På kvällen den 6 augusti marscherade förintelsebataljonen ”Oktober” längs Tartu Maantee, en av de stora gatorna i Tallinn. Det var över 700 personer, män och kvinnor som sjöng Internationalen och hötte med sina knutna nävar mot husfasaderna.

Estland var ockuperat. Inte officiellt. Sovjetunionen hade beordrat nyval av parlamentet, och de bestämde också vilka partier som var tillåtna, och det var inte många. De bestämde också att alla måste gå och rösta, de som inte gjorde det hämtades av soldater. Att det sedan inte spelade någon roll vad de röstade på visade sig när resultatet presenterades innan vallokalerna stängt. Och tänk! Det var kommunisterna som vann! Vilken överraskning. Och sedan ”bad” de här människorna att Sovjetunionen skulle ta emot dem i sin famn.

Estland var ockuperat. Folk försvann utan förklaring. Det viskades och undrades. Var finns Juhan? Vem hämtade Aarne mitt i natten? Varför skulle alla offentliganställda samlas på sina respektive arbetsplatser. Med legitimationshandlingar. Bara det! Hade alla födelsebevis och pass hemma? Radion ältade nya direktiv – gör det, infinn er där, tag med er … glöm inte … Men ännu kunde ingen ana vad som skulle hända. De kunde inte föreställa sig allt de skulle drabbas av under det kommande året. Alla huvudgator i staden hade nu sin egen lokala sovjet, som understödde sin egen förintelsebataljon. Sovjeterna leddes av en ryss från Sovjetunionen, som till sin hjälp hade lokala ”kamrater” från staden. De hade utsetts av representanter från det tidigare förbjudna estniska kommunistpartiet, samt partiets ryska ledarskikt.

De lokala ”kamraterna” tillhörde vanligtvis inte stadsdelens skattebetalare, utan snarare skattesystemets utnyttjare och de flesta likviderades också ganska snart efter ”kapitalismens förintande”.

Tartu Maantee 31 var ett trevånings trähus med sex lägenheter. På gården fanns ett tvåvånings trähus med fyra lägenheter. Varje lägenhet var på 130 kvm med wc, bad, el och tel, och gården var en grön oas med gräsmattor, lagda stengångar, svalkande träd och små sittgrupper. Två helt ordinära hus i Tallinn.

Högst upp i gathuset bodde ägaren och hans unga hustru. I trähuset i en av lägenheterna längst ner med utgång till trädgården bodde hans mor och två systrar. Resten av lägenheterna var uthyrda. I en del av trähusets källare hade en potatishandlare några utrymmen och i stenhusets källare fanns en modern lägenhet för gårdskarlen. Allt var byggt med samma standard.

För övrigt var där förråd, tvättstugor och torkvindar i källar- och vindsutrymmena. Allt i exemplariskt skick, så hade nuvarande ägarens far, som byggt husen, bestämt att det skulle vara. Han var en känd pedant ”i hela Tallinn”. Hans hustru brukade senare säga: ”Han hann dö i tid. Han slapp se och vara med.” Hustrun, som i sin ungdom arbetat som bondpiga, hann inte dö i tid. Hon levde till 1956, förnedrad och skändad, utan att någonsin förstå att hon begått något av de brott hon anklagades för i NKVD:s förhörsrum eller i cellen på Pagarigatan med endast plats för en pall att sitta på. Hon förstod aldrig det hat hon utsattes för av de nya invånarna eller makthavarna, när de förstod att hon var estniska.

Den här dagen var samtliga invånare i husen hemma. Även potatishandlaren och hans anställda var närvarande eftersom de fått veta att enligt den nya socialistiska rättsordningen kunde stadsdelssovjeten fråntaga ej närvarande personer deras rätt att vistas i eller utnyttja statsegendom. Vad det betydde förstod de egentligen inte, men det var bäst att vara där.

Den kvällen inleddes nedmonteringen av det estniska välståndet. Allt arbete i städetna, avstannade. All tillverkning upphörde, alla order annullerades, förskottsinbetalningarna tillföll den aktuella stadssovjeten. Bankerna stängde. Pensioner och bidrag upphörde. Allt sparkapital frös inne. All fast egendom som var större än 170 kvm tillföll det nya riket. Alla bilar konfiskerades, och alla fartyg ned till den minsta ekan konfiskerades. Den som vägrade att omedelbart följa de nya direktiven eller var samarbetsovillig sköts på fläcken eller deporterades. De månader som följde förändrade för alltid esternas tillvaro och så småningom förändrades även människorna.

Ett femtiotal personer stod på gården och lyssnade på officeren som på ryska hysteriskt talade om något. Människorna kunde se att den ryske hyresgästen och hans hustru bleknade. Till slut avbröt husets ägare officeren, vilket resulterade i att två förintelsesoldater osäkrade sina gevär och att husets gårdskarl ställde sig som en sköld framför ägaren. Det blev dödstyst. Ägaren sköt undan gårdskarlen med ena armen och sade bestämt på estniska:

”Endast en familj här talar ryska. Vad är det för mening att tala och tala utan att vi förstår vad ni säger?”

Officeren tittade misstroget på husets ägare. Därefter utbröt en väldig palaver bland sovjeterna. Den ryske officeren slog till en av sina egna, vände på klacken och marscherade iväg. Långt senare kom en förklaring: ryssarna var helt övertygade om att alla människor talar ryska.

Under tiden hade samtliga soldater osäkrat sina vapen och vänt dem mot folket. Barn började gråta, soldaterna skrek, en av dem höjde sitt gevär mot himlen och avlossade ett skott. Hyresgästerna vände om och sprang in i husen. En äldre kvinna fick en hjärtattack och avled på marken bland soldaterna. Hon låg fortfarande kvar när invånarna hämtades tillbaka från sina lägenheter ut på gården för att ånyo lyssna, men nu på en estnisktalande bolsjevik. Det som hänt tidigare talades det inte om.

”Vår store frälsare, mänsklighetens store frälsare, allas vår lillefar Josef Stalin har äntligen kommit till Estland. Årtionden av böner har till slut gett resultat. Osv. osv.”

Människorna lyssnade. De stod som förstenade. Är detta verklighet, eller är det teater? Vad är det människan säger?

Någon hade tydligen tillkallat en ambulans. Den kom plötsligt inkörande på gården. Förvirring. Ambulansmännen klev ur och gick fram till kvinnan på marken, som ingen fått röra. Officeren ställde sig i vägen och sade:

”Innan ni lägger denna kamrat på båren skall ni förvissa er om att hon var en god kommunist”

Ambulansmännen frågade hur det skull gå till. Då gick officeren fram till kvinnan, vände sig mot människorna som stirrade frågande på honom. Han frågade:
”Vad sysslade denna kvinna med när hon var yngre?”

Kvinnans förgråtna dotter gick fram och berättade med tunn röst att mamman arbetat som barnläkare fram till pensionen och att hon aldrig talat om politik.

Då steg en av de lokala sovjeterna fram och meddelade att kvinnan var Estlandsryss, att hennes man deltagit i frihetskriget och kämpat mot Sovjet 1918-20. Att hon var kapitalistlakej, hon föraktade det arbetande folket och … Mer kunde man inte höra. Dottern skrek så förtvivlat åt honom att sluta. Barnen och flera av de andra kvinnorna började också högljutt gråta. Alla var likbleka, även männen.

Officeren skrek för att göra sig hörd:
” Lägg henne inte på båren! Släpa henne till ambulansen. Släng in henne. Dumpa henne vid bårhuset. Visa ingen barmhärtighet!”

Medan han skrek kastade sig dottern ned och omfamnade sin döda mamma. Ambulansmännen stod tveksamt och tittade på. Några soldater släpade så de två kvinnorna mot ambulansen.

”Släpp min mamma! Släpp min mamma!” Hon gallskrek!

Under tiden lyfte officeren sitt vapen och sköt henne två gånger i huvudet. Båda två kropparna slängdes in i ambulansen, ambulanspersonalen knuffades in och bilen körde iväg.

Klockan var 00.22 och samtliga befalldes att infinna sig 07.00 nästa dag för vidare information. Ingen fick lämna fastigheten.

För invånarna i huset på Tartu Maantee 31 var livet för alltid förändrat.

Den lokale sovjetsoldaten som berättat om mamman hade en gång förlösts av henne, och hennes dotter hade ibland suttit barnvakt åt honom.

Vad som sedan hände honom, det vet vi inte.

1905
I Tallinn

Solen sken över Estland den här dagen. Solen sken egentligen alltid över Estland numera.  Hans hade flyttat till staden. Han hade växt upp mitt i det bördiga landet. Släkten var mjölnare och en fredsdomare hade det alltid funnits bland dem. Det var ovanligt för en estnisk familj, men så var det. Annars hade esterna varit livegna hos godsherrarna i några hundra år. Med undantag för ett avbrott under den goda svensktiden. Hans hann gå i skolan innan tsaren bestämt att alla skulle lära sig ryska i hela det stora ryska riket. De skulle bli ryssar var det meningen. Han hade gift sig men när hans kvinna skulle föda deras första barn, då avled hon. Han hade mist både hustru och barn. Allt blev så tomt. Han skulle inte få några arvingar. Hans del av släkten skulle dö ut med honom. Aldrig skulle han gifta om sig. Så hade han bestämt och förklarat för sin far vid faderns gravkors i Ambla kyrka.

Men åren gick. Han köpte en ny gård och en kvarn och anställde en piga att sköta sysslorna i hemmet, och insåg att det bästa han kunde göra det var att gifta sig med henne, Anna Lowisa från Kongi. Hennes pappa arrenderade kvarnen där, men dog tidigt och mamman gifte om sig. Det paret lockades av erbjudandet från tsaren att om de flyttade till Kaukasie skulle de få pengar att starta med, och där var det fantastiska jordar och underbart väder. De tog sina söner med sig men lämnade döttrarna i Estland. Flickorna fick arbete som pigor på bondgårdar i trakten. Anna Lowisa hos Hans och Leena i en gård i närheten.

Hans gifte om sig i Ambla kyrka när han var en mogen man på trettiosju år. Hans unga hustru var tjugo år yngre.
De sålde sin gård och kvarn och byggde huset i Tallinn på Tartu Maantee 31. Två hus byggde han. Det var framtiden för de barn de skulle få han tänkte på. De skulle alltid ha någonstans att bo. Deras liv skulle vara i staden, de skulle inte behöva slita ut sig på landsbygden.
Det var inte lätt att vänja sig vid det nya livet. Så fort de kom ut på gatan såg de människor. Överallt. Och alla ljud. Tystnaden från landet fanns inte här.

Allt såg så bra ut. Anna Lowisa födde barn, arvingar åt honom. Först två flickor sedan kom äntligen en son. Moritz. En förunderligt söt liten pojke, och så intelligent han var. Det såg Hans meddetsamma. Trots att han var pojkens far var han helt objektiv när han sa så. Han var väl begåvad, men skulle absolut inte skämmas bort. Bara genom sträng uppfostran danades en man. Och det var män som behövdes nu. Frihetstankarna hade kommit långt i landet. Snart skulle landet vara fritt. Eller åtminstone mera fritt än det var nu när tsaren bestämde allt. Hans son skulle inte behöva lära sig ryska och ryska seder. Han var est. Punkt.

Vad ska det bli av deras Maarjamaa, deras vackra lilla Marias land, som Gud aldrig hade glömt, trots att de ibland tvivlat på det. När olika krigsherrar härjade i landet. Som tsar Peeter när han tömde alla matförråd så att den svenske kung Karl inte skulle kunna ha den här delen av landet som avstamp för sina kommande strider i Ryssland, eller de tidigare och senare soldathoparna som plöjt sig genom landet och krävt att esterna skulle strida för dem. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Bränt och dödat. Bränt och dödat. Esternas liv hade inte betytt någonting, men de hade varit bra att ha när de behövts för strider någon stans. Hade esterna överlevt om de inte trott att någon gång ska de slippa allt detta. Någon gång ska de få bestämma själva och leva livet på sitt eget vis med sia egna vanor och sin egen kultur  Aldrig hade de fått tillträde till de fina godsen, utom som slavarbetare förstås. Hans visste att hans släkt hade betytt mycket för folket i trakten. De hade inte varit slavar. De hade visat att även en est kan arbeta som en fri man, och lyckas.

Nu levde Hans med sin familj i den stora staden Tallinn. "Ett nytt liv i en ny tid. Gud har inte glömt oss. I det land som vi själva kallat Maarjamaa, Marias eget land."

7 augusti 07.00

På gården.

Alla var där. Officeren höll en lång politisk litania om de brottsliga fascistiska kapitalisterna, om alla brott som esterna begått mot mänskligheten, hur Estland provocerat Sovjetunionen -alla arbetares drömda stat, till att agera mot dem, hur Estland med hjälp av det likaledes fascistiska England och det sionistiska (!) USA försökt underminera det socialistiska Sovjetunionen och dess bundsförvant, det nationalsocialistiska Tyskland.

"Detta har fått vår lillefar, mänsklighetens välgörare Josef Stalin, att till det estniska proletariatet låta hälsa: frukta intet om du inte har stämplat mot det jordiska paradiset; men till er kapitalister och era lakejer säger han, världsförbättraren,: frukta allt.

Tyvärr har det estniska folket visat att det på egen hand ej klara att genomföra proletariatets diktatur, så vår välgörare har beslutat att sända goda sovjeter till hjälp att bygga socialismen. Dessa skall på grund av sina uppoffringar beredas bostadsyta i det befintliga bostadsbeståndet. Detta betyder att från och med nu gäller detta: varje person över arton år har rätt till 9 kvadratmeter bostadsyta. Det innebär att i befintligt bostadsbestånd, 10 lägenheter som tillsammans har en yta på 130 kvadratmeter skall inrymmas 145 vuxna. Att det nu, enligt stadsdelssovjetens beräkningar, endast bor 20 vuxna och nio barn i dessa hus är ett utslag av kapitalistisk utsugning. Vet ni hur många som behöver bostad i världen? Vet ni hur människor lever i de kapitalistiska länderna? Känner ni till hur kapitalisterna mördar proletariatets barn på gatorna? Inser ni nu att ni kommer vara med om uppbyggandet av det socialistiska paradiset?"

Officeren tystnade. Ingen sa något. En soldat började ropa "Hurraaaaa, hurraaa...!" Men han tystnade.
Då höjde officeren handen och ropade
"Josef Stalin! Hurra hurra hurra!"

Soldaterna föll in i ropen, men den skräckslagna samlingen av hyresgäster förblev tysta.
Soldaterna började slå och knuffa på dem som inte begrep att de var tvungna att delta i ropen. Då förstod de att det skulle vara livsfarligt att inte hurra. Tveksamt hördes dera rop bland soldaternas säkra, höga hyllningar till ledaren.

När det åter blivit tyst förklarade officeren att
"det är den lokala stadsdelssovjeten som fördelar bostadsytan. Ingen får hindra de nya boende att komma in i sin del av huset. Ägarfamiljen får 15 minuter på sig att hämta det nödvändiga och får sedan flytta in i en tillfällig bostad i källaren. Den f.d. ägaren får sedan ej lämna källaren förrän folkdomstolen kallar honom till förhandlingar. Stadsdelssovjeten kontrollerar husen och honom varje dag. Övriga avvaktar händelserna i sina bostäder varje dag och följer givna direktiv utan diskussioner. Några Frågor?"

Det sista måste ha varit ett sadistiskt skämt eller visade på total infantilitet; vid det här laget frågade man ingenting.

Husen vid Tartu Maantee 31 hade upphört att fungera som släkthem och privatägd hyresfastighet. Husen, som sedan 1902 skötts minutiöst, och som fortfarande efter 38 år efter uppförandet såg nybyggda ut, började sin socialistiska svanesång.

1905

Anna Lowisa

När man får egna barn, då kommer minnena från den egna barndomen tillbaka. Anna Lowisa hade nu tre egna barn. Tre egna små barn som är helt beroende av henne. Aldrig ska hon överge dem.

"Ett barn behöver sin mamma och sin pappa.. Hans är en sträng man, men han har ett gott hjärta. Kanske det är bra att han är en ädre mogen man en ung pappa kan ha svårigheter att ta hand om sina barn. Han är en god människa, som alltid tänker på sin hustru ioch sina barn. Gjorde mina egna föräldrar det? Hur kunde mamma resa från sina döttrar. När pappa dog träffade mamma en annan man. Hur kunde hoin besluta att följa honom så långt bort?" Hon tänker högt.

Anna Lowisa ser på sina barn som ligger i sina sängar. Tre små blonda barn. Riktiga lintottar alla tre. Meeri, den äldsta: klok, hjälpsam och redan duktig i skolan. Tiden går så fort. Elisabet är en lite allvarligare flicka. Duktig och hjälpsam, men hon har nog fått en hel del av Hans strävhet. Och så den lille Moritz. Alla måste älska denne lille lurifax. Så snäll och glad. Han kan lura alla att skratta. Till och med pappa Hans och storasyster Elisabet skrattar åt honom när han spelar pajas. Ett riktigt charmtroll.

Ibland tänker hon på Kaukasien där mamma och hennes små bröder finns. Vädret är underbart där, man går i sommarklänning året runt. Snart kommer nog mamma och hälsar på. Men bara hälsar på. Hon reser tillbaka till Kaukasien, landet där långt borta.

Så skulle Anna Lowisa aldrig göra. Hennes älskade barn. Hon log för sig själv och stängde dörren om de sovande små.

7 aug 1940 kl 08.00
Tallinn

Irina stod, oförmögen att inse vad som verkligen hänt, i sovrummet för att plocka fram de kläder hon av någon anledning behövde, hon mindes inte mer.

En soldat i hallen och ropade på ryska:

"10 minuter! Skynda på!"

Soldaten såg sig omkring. Det han såg var ett rum där kläder hängde på krokar, en avlång korridor avbröts av flera dörrar. Allt var rent och snyggt.

"Vem bor så här? Var det möjligen kungen av Estland? Aldrig hade han sett något liknande. Ändå sa man ju i Moskva att Ryssland var det bästa landet i världen."

Han såg sig omkring igen, en avlång korg, eller vad det var stod bredvid honom. Han drog ner byxan och kissade. - Det var paraplystället. -  Han funderade vidare.

Moritz packade snabbt och målmedvetet; bankböcker, pass, firmans tjänstekort, personliga handlingar från frihetskriget, en ask patroner, pennor, anteckningsblock, medaljerna, skjortor, byxor, pengar, kavaj. fotoalbum ...

Soldaten skrek att tiden var ute. Irina gick ut till honom och de talade ryska. Moritz såg att soldaten gjorde korstecken och böjde huvudet en aning.

"Fem minuter då" mumlade han "fem minuter."

Moriz första fru, Claudia, talade också ryska. Han undrade hur hon hade klarat situationen. De var jämngamla och hade gift sig i ungdomen. Moritz hade längtat så otroligt efter ett barn, och hon kunde inte ge honom det. Tanken på barnet hade oroat honom i flera år och förstört äktenskapet.
Claudia blev lätt uppjagad. Hur som helst var hon i säkerhet nu. De skiljdes 1935. Moritz köpte en hattaffär åt henne i Helsingfors, men hon vantrivdes i Finland. Sålde affären och köpte en på Strandvägen i Stockholm istället. Hon gifte aldrig om sig.
Nu hade han andra problem.

Sommar 1937
Pärnu

Irina och Moritz träffades i Pärnu på en semester 1937. Hon var årets Miss Pärnu och hennes bild fanns i de flesta affärsfönster i staden. Han stannade och tittade på bilden hela tiden tills hans vänner tröttnade på honom och sa:

"Tag kontakt med henne! Gör något!"

Det var inte särskilt svårt att få veta vem hon var. Hon var dotter till rektorn på Ryska skolan. Tja, han var inte bara det, han sjöng i kyrkokören i ortodoxa kyrkan också, ansågs trevlig. Enklaste sättet att träffa honom var att gå till Ranna Hotell, Strandhotellet, på lördagskvällen. Då satt han säkert i baren och pratade med vackra kvinnor och trevliga män. Irinas mamma var dotter till en metropolit; hon var inte i baren.

Huset där de bodde var inte svårt att hitta. Gatan bakom Ranna och huset med lökkupolerna. Det gick inte att ta fel.

Moritz tog sig i kragen och gick först till en blomsteraffär. Han beställde sjutton rosor (han hade fått veta att Irina var sjutton år), sjutton tulpaner och sjutton buketter med ängsblommor. Ängsblommorna sändes med bud till Irinas mor med "en förhoppning om ett sammanträffande för att diskutera en viktig fråga." Samtidigt skickade Moritz en kartong av Sakus bästa öl och en flaska snaps tillverkad i Tapa till hennes pappa.

Irinas mor, Jelena, kände till Tallinnbon Moritz. Han hade tillbringat flera semestrar i sommarstaden Pärnu. Hon blev smickrad. Det bestämdes en tid per telefon.
De sjutton tulpanerna hade Moritz med sig till Jelena tillsammans med en flaska Vana Tallinn, likören som alla drack, och en stor ask österrikisk choklad.

"Javisst skulle Irina få följa med Moritz till tedansen på Ranna."

Ranna Hotell

Irina hade tjuvrökt och druckit sig berusad på piren flera gånger tillsammans med syster Tatiana. Naturligtvis visste hon vad pojkar och flickor gjorde när de träffades, hon var ju sjutton år! Hon blev överförtjust när mamma sa att hon skulle gå på tedans med Moritz från Tallinn. Sjutton rosor fick hon också. Dock tyckte hon att han var lite, men bara lite, för gammal. Han var trettiosex år, inte helt okänd bland de semestrande kvinnorna, frihetshjälten. Yngst bland Kuperjanovs män.

Efter tedansen var de oskiljaktiga. 1939 gifte de sig. Det var ett sagobröllop. Först gifte de sig ortodoxt, med Irinas farbror som vigselförrättare, sedan gifte de sig lutherskt. Och festen varade i dagarna tre. Pappa Joseph sjöng och sjöng och sjöng, tills metropoliten hittade på att borgmästaren ville tala med honom.

Moritz sörjde att hans far Hans inte kunde vara med. Hans hade dött tidigare under året. Han hann träffa Irina innan han dog. Till en början hade han gnällt om att "det finns trevliga estniska flickor också. Vet du inte det?" Men när han hade bekantat sig med Irina lite mer slutade han gnälla.

7 augusti 1940 kl 08.10

Tallinn

Nu stod Irina gråtande, hulkande, förtvivlad:

"Vad ska jag ta med? Vad ska jag ta med? De här människorna kan inte vara normala!!"

Moritz hjälpte henne att packa ner lite kläder, smink och sängkläder. Sedan hörde de soldatens:

" Vi måste gå nu."
Irina och Moritz lämnade sitt hem för att flytta ner i källaren i sitt hus.

1930, Pärnu.

Så nyligen det var. Det var alldeles nyss. Hon satt i pappas knä. De hade avslutat middagen. Som vanligt var det massor av mat. Så var det alltid, och helst flera middagsgäster också. Sedan satte man sig vid bordet med samovaren och drack te och pratade.
Irina var 8 år den gången.

Pappa hade satt sig i älsklingsfåtöljen i vardagsrummet. Storasystrarna Zoia och Tanja satt vid lilla bordet bredvid och spelade kort. Rummet var så stort, tyckte Ira, de hade plats för allt möjligt här, både alla gäster och spel. Lillebror Ossi var som vanligt med mamma i köket. Man hörde hur det klirrade av glas och porslin. De diskade.

Pappa hade sagt till Ira när hon kom gående från matbordet:

"Kom lilla Ira, sätt dig här så ska jag berätta något för dig." Han lyfte upp henne i knät. Åh vad hon älskade de här stunderna. Han hade så mycket spännande och roligt att berätta.
"Har jag berättat för dig vad som hände en gång innan du var född? För tio år sedan."
"Vad då,pappa?"
"Har jag berättat om när mamma, dina systrar och jag, en kall vinterdag när luften stod alldeles stilla och hela världen var vit och vi åkte släde i Ryssland, och..."
"Ja, pappa, berätta igen!" sa Zoia och Tanja i munnen på varandra medan de lade korten åt sidan. Ira hann inte svara. Hon bara kurade ihop sig i pappas knä och visste att ... nu börjar det...

"Det var för tio år sedan när pappa var skolinspektör i tsarens skolor i den här sidan av det stora landet. Den här dagen var vi på inspektionsresa i den ryska delen av mitt distrikt. Jag hade tagit med mig mamma och flickorna för att få lite sällskap. Vi åkte släde genom skogarna från den ena staden till den andra. Genom skogar där trädens grenar hängde tungt ner av all snö. Stora snötyngda granar omgav oss nästan hela tiden. Vi hade många skolor att besöka, och klockan blev mycket. Vidare och vidare genom den vintriga naturen for vi, förbi skogar över höga berg och lägre kullar. Just den här dagen var vi ovanligt sena. Vi hade besökt en liten men välskött skola. Vi hade sagt farväl till de två lärarna som stått på trappan på det lilla trähuset och bugat. Mörkret föll. Hästarna var selade. Vi hade skinn att sitta på och skinn att lägga om oss. Jag klatschade igång hästarna. Facklorna på slädens båda sidor brann. Då. Just då. Hörde vi ett ylande."

Ira kröp närmare sin pappa, och systrarna drog efter andan.

"Ännu ett ödsligt, skrämmande ylande. Jag måste iväg. Jag hade absolut inget val. Ylandet hördes igen. Vargarna var med all säkerhet uthungrade. Snön dolde maten för dem. Jag piskade hästarna. De sprang så fort de kunde. Tänk på all snön. Det var inte så lätt för dem. Vargarna kom närmare. Och närmare. Vi kunde se dem där borta. De där lömska djuren skymtade mellan träden. Jag sa åt mamma när de kom närmare att kasta ut provianten vi hade med oss. Kanske skulle de stanna för att äta. Men inte. Två av dem började springa runt vår släde. Jag bara tänkte på att jag måste skydda våra barn! Jag riktade piskan mot vargarna och slog dem varannan gång och hästarna varannan. Det gjorde nog ont, för vargarna tappade fart. Men de var snart ifatt oss igen. Snöret på piskan la sig om halsen på den ena vargen. Huvudet for åt ett håll och kroppen föll ner i snön. Den andra vargen stannade och deras kumpaner sprang fram till den döde. Jag klatschade hårdare på hästen och han satte iväg fortare och fortare. Vi fortsatte vår färd och kom fram nästa skola där vi skulle övernatta.

Det, mina flickor, det var ett riktigt äventyr, som ni vet är alldeles sant."

Ira höll armarna hårt om pappa. Hon hade hört historien förr, flera gånger, och hon visste att det var alldeles sant. Mamma hade sagt det också. Men hon blev lika rädd varje gång i alla fall. Ändå tyckte hon att det var så härligt när pappa berättade.

Mamma kom in med rynkad panna och höll Ossi i handen.

"Har du nu berättat hemska historier för flickorna igen! Du vet ju, att då har de så svårt att somna."

"Jag tycker att barn ska veta att det inte alltid är så enkelt här i världen. Bara om man tänker efter noga lyckas man klara av sina svårigheter."

Pappa lät väldigt bestämd. Men övergick till att sjunga istället, Ingen annan hade en så vacker röst som pappa.

Varje söndag sjöng han i kören i kyrkan. Mamma och alla barnen var alltid där då och knäböjde, gjorde korstecken, bad och gjorde korstecken igen. Mamma tittade alltid oroligt mot kören där uppe på deras läktare för att se att pappa inte gjorde något tokigt. Han brukade sjunga bättre och bättre vartefter gudstjänsten fortsatte. Ira förstod aldrig varför. Hon bara älskade sin pappa. Och ingen sjöng så vackert som han.

Efter gudstjänsten gick de alla tillsammans hem igen till huset med lökkupolerna, bostaden för rektorn i ryska skolan. Numera var pappa rektor och inte skolinspektör. Estland var fritt! Mamma var lärare i matematik och estniska. Det var inte så vanligt att mammorna arbetade, men Iras mamma hade tvingat sig till utbildning. Hon hade väl bråkat och skrikit tills föräldrarna inte orkade stå emot, kan man tro. Hennes syster var sjuksköterska, och det var en bra utbildning för flickor. Men lärare. Det var ju pojkarna som skulle bli lärare på den tiden. På tsarens tid. Vad skulle Ira välja för yrke? Konstnär? Skådespelare? Man får väl se. Numera får man välja vilket yrke som helst.

aug. 1940, källaren

Källaren i stenhuset på Tartu Maantee 31 var en aning annorlunda. En källare ska väl vara en källare och inget annat. men Hans såg möjligheterna när han byggde sina hus. Hans var av bondsläkt, och då vet man att de största och viktigaste utrymmena var lada, redskapsskjul, verkstad, visthusbod o.s.v. Han ville använda sin källare så effektivt som möjligt. Dessutom hade han ju två hus. Han ville använda dem båda så, att det alltid fanns möjligheter för lager och verktyg; alltid ska man genast kunna reparera när något hände i hans hus. Han ville ha det rent och snyggt, eller snarare perfekt. Han var sådan. Sprucket porslin lagades omedelbart. Lampor i hallar eller på gården byttes så fort de slutade fungera. Gångjärnen hann knappast börja gnissla innan de smordes.

Allt detta sköttes av gårdskarlen Vello, som var en lika stor pedant som husets ägare. Det var källarområdet som han var kung i. Få tilläts gå dit. Bland hyresgästerna och ägarfamiljen fanns två olika åsikter: antingen jämfördes källarna med de kliniskt rena bårhusen eller de kliniskt rena operationssalarna. De var bara överens om att det var rent. Medan Herrn ännu orkade, arbetade han och Vello sida vid sida i den lilla husverkstaden. Herrn snickrade alla vackra ekdörrar till husen och ledstänger, fönsterkarmar gjorde de tillsammans medan de pratade om Gud och den lille slarvern Moritz.

Ingenting av detta kände soldaterna, sovjeterna till. För dem var en källare ett ställe dit all möjlig smuts av alla slag kastades ner. En som bodde i en källare, han var lika mycket svin som svinen själva.

Vello var så chockad att han inte riktigt förstod vad soldaterna talade om. Tigande lyssnande han på när officeren sa att han, Vello, som de trodde var dömd till ett riktigt svinliv i källaren skulle flytta upp i ägarnas fina lägenhet. Han skulle få 9 kvadratmeter där. Han skulle bo där i fortsättningen och slippa bo i skiten. Där skulle istället kapitalistsvinen bo tills folkdomstolen bestämde något annat. Vello däremot skulle väljas in i hussovjeten och vara ansvarig inför stadssovjeten. Han skulle dessutom vara lägenhetsfogde i den lägenhet han bodde i. Vidare skulle han se till att svinen i källaren fick en matranson på 1500 kalorier per dag; varken mer eller mindre.

Det märkliga var att ingen av soldaterna gick ner och inspekterade källaren. Det behövdes inte, de visste hur det såg ut i sådana utrymmen förstås.

Vello, gamla karln, snart 60 år, var förstummad. Han som troget i hela sitt liv gått i kyrkan, han som alltid arbetat, först som byggnadsarbetare när de här husen byggdes och sedan skött sitt arbete som gårdskarl åt Hans och hans familj, han tvingades nu iväg från sin lilla fina lägenhet i källaren till en del i ett rum med en massa andra människor där uppe i trähuset. Han som alltid varit så nöjd med sin lilla 50 kvadratmeters lya. Han hade vardagsrum med en liten skrivhörna där hans radio stod, ett sovrum som var 12 kvadratmeter stort, kök med matplats och eget wc med badkar. Allt detta måste han tydligen lämna. Han som tyckte det var så skönt på kvällen när han lagt sig på soffan och tittade ut genom fönstret på alla ben som gick förbi. Han brukade föreställa sig människorna bara genom att se benen. Ibland kunde han se att folk grälade, ibland var det unga människor som dansade fram. Det var som att gå på bio. Vad kunde man göra där uppe i trähuset? Ingenting såg man. Inga fönster vetter mot gatan.  Hela hans liv var på väg att förändras av de här galningarna. Hela hans liv. Han kom plötsligt att tänka på när han ertappat den lille Moritz med kamrater i grovduschen vid entrén där han brukade skölja av sig efter ett smutsigt arbete; de var berusade, småpojkarna! Det fick inte komma fram till Herrn. Då skulle den lille stackaren råka så illa ut. Ja, eller den gången han fick en utskällning av Herrn för att det inte var städat. Han hade hittat en fimp på källargolvet! Det var naturligtvis den lille sonen som kastat den där. Vello sa inget den gången heller. Han plockade upp fimpen och skurade av golvet istället.

Att sovjetiska soldater skulle genomsöka källaren efter motståndsmän fyra år senare, det kunde man inte veta då 1940. Ännu var källaren fredad.

7 aug 1940 kl. 12.00
Tallinn

Tallinn, 1940

De satt i Vellos kök i lägenheten i källaren och åt sin lunch. Moritz, Irina och Vello. Det fanns fortfarande mat i hans förråd, så de kunde äta som vanligt den här dagen. Spända och trötta lyssnade de på nyheterna på radion. "Alla ska bege sig till sina arbetsplatser i dag." Gårdagens propåer hade tydligen missförståtts eftersom så många inte anmält sig hos de ansvariga som den nya regeringen utsett på alla arbetsplatser. Om någon uteblev var det den ansvariges skyldighet att meddela detta vidare, och ett straff skulle utdömas. Polisen hade förlorat sina rättigheter att utföra några sysslor. Numera var det milismän som skötte straff och fängelser. Alla milismän talade bara ryska. "Zjdanov, länge leve honom hurra, hurra, hurra, Stalins högra hand kommer hålla ett viktigt tal i kväll klockan sju. Alla beordras deltaga."

Det var vad esterna fick veta. Ingenting om kriget, ingenting om Finland. Nyheterna avslutades med Internationalen och Vello stängde av.

Moritz föreslog att han och Ira sover i köket, men Vello menade att han var tvungen att sova i lägenheten där uppe, så det var lika bra att de sov i hans säng.
"Vänta. Den gamla dubbelsängen från gamle Herrn står ju här i ett rum. Kan vi hjälpas åt att bära in den? Då sover ni bättre."

De hjälptes åt att bära bort Vellos säng, och Irina blev verkligen förvånad när hon såg hur rent det var också under sängen. En tröst i eländet var att lägenheten de skulle bo i var så ren.

När Vello gått sjönk de ner på sängen och andades ett tag. Tankarna måste fokuseras på dagen. Moritz måste tänka ut en lösning på deras situation. Det var inte för detta han hade riskerat sitt liv i Frihetskriget. Då, när han bara var sexton år. Han strök några tårar från kinderna med sin skjortärm.

8 aug 1940 kl.02 .00

Tallinn

Moritz kunde inte sova. Hur ska man kunna det när man inget vet om morgondagen. Han visste att flera av tallinnborna blivit skjutna i skogen. Han visste att bara ha varit frihetssoldat var tillräckligt för att döda honom. Han var dessutom förmögen. När och hur skulle det ske? Och den lilla unga Irina bredvid honom i sängen. Vad skulle hända med henne? Han steg upp ur sängen och vandrade fram och tillbaka i den lilla lägenheten. Det var tyst på gatan. Människor sov tydligen i alla fall. Trots allt som hänt. Visst visste han att friheten alltid var i fara. Hans Estland hade farliga grannar. Stora mäktiga hungriga björnar och vargar, som bara ville sluka det lilla lammet. En gång för tjugo år sedan hade de chockats över att några små oskyldiga lamm slagit ut dem från sina marker. Ett försök hade björnen gjort att ta tillbaka detta lilleputtland, men inte lyckats. Det var 1924 när kommunisterna försökt ta tillbaka Tallinn. Tack och lov hade det inte lyckats.

Moritz hade deltagit i uppbyggandet av Hemvärnet- Kaitseliit. Han var helt övertygad om att det var det viktigaste att arbeta med. Hemvärn och militär. Faran fanns hela tiden. Det var väl bara frågan om vem som skulle vinna. Tyskland eller Ryssland. Nu arbetade de ihop som vänner. Stalin och Hitler, vilka vänner!

Och så esterna som var kommunister. Hur tänker de? Är de galna. Förstod de inte vad som skulle hända. Ville de verkligen att esterna skulle mista sin frihet? Vill de att deras landsmän ska dödas? Vad vinner de med det?

Moritz hade sett så mycket när han som sextonåring gett sig ut i frihetskriget. Han hade naturligtvis inte pratat med sin älskade mamma eller sin stränga pappa om det innan han gav sig iväg hemifrån. Hon hade förbjudit honom. Han hade följt Kuprijanov. Hans armé av de tuffaste soldaterna hade tagit emot skolpojkarna i sina led. De var fler. Det blev meningsfullt för dem att slåss. Att riskera sina liv för detta som de hört sedan de var små. Det som alla arbetat för så länge. Friheten. Om inte de kämpade, vem skulle då göra det?

Tankarna gick. Han kände att han måste rädda Irina. Han måste också rädda sin mor, sina systrar och det unga hembiträdet som arbetet åt president Päts. Hon hade kommit springande hem till dem när presidenten togs till fånga.

Han skulle överleva detta och få det barn han så hett längtade efter. Han måste hitta en utväg. De måste komma bort från det här fängelset. Men hur? De var vaktade hela tiden.
Han satte sig och tittade ut genom källarfönstret. Det fanns en utgång till, kanske soldaterna inte kände till den. Han hade inte sett någon på den sidan huset. Vid källardörren stod nog en soldat på natten också eftersom han sett en soldat där hela dagen och kvällen.

Moritz gick fram till Irina som låg och sov. Tänk att hon kunde det. Han såg ömt på henne. Smekte hennes mörka hår. Hon öppnade ögonen och såg frågande ut.
"Kom vi ska rymma. Jag vet hur vi ska göra." sa han och tog henne i armen så att hon satte sig upp.
De klädde sig. Tog sina väskor som de inte packat upp. Han gick fram till den bevakade källardörren. Pratade högt så soldaten skulle höra att han var där. Tog Iras hand och sprang fort mot den andra dörren på gaveln. Öppnade först bara en springa. Såg ingen där. De slank snabbt ut. Höll sig tätt mot väggen och smög ut på gatan. Tänk att det var så lätt!

"Vart ska vi ta vägen?! frågade Irina fortfarande skrämd i ögonen.
"Lugn", vi börjar med att gå till Ennos bar.
"Inte ska vi gå till en bar nu!"
"Jo, ingen går väl på en bar en sådan kväll som den här. De letar inte efter oss där. Dessutom är det en god vän som har stället."

De gick nu så obesvärat som möjligt för att inte väcka några misstankar.
Det var inte långt till baren. Några trähus bort på Tartu Maantee bara. De slank in och Moritz frågade genast efter Enno.

"Han kommer snart. Ni kan vänta i hans arbetsrum".

Den unge mannen bakom bardisken förstod nog vad det gällde. Han hjälpte dem in i rummet och stängde dörren efter dem och fortsatte arbeta.

Moritz kände sig ändå lugn. De skulle inte vara saknade förrän nästa dag. Ingen av de där förintelsemännen skulle vilja dem något under natten.

8 aug 1940

Tallinn

Moritz och Irina väntade i Ennos arbetsrum. Moritz såg alldeles lugn ut när han betraktade Irinas rodnande ansikte. Hon var rädd. Naturligtvis var hon rädd. Han måste vara stark även om han visste att deras liv var i fara. Man kunde inte veta vad dessa galningar skulle göra. Han lutade sig bakåt i stolen. Såg sig omkring i rummet. Enno Pärt hade ett skrivbord. Inte stort, men tillräckligt för hans skrivarbete. Han tog tydligen emot kunder här inne. Han och Irina satt runt ett litet bord där han placerat några vackra glas på en silverbricka. Elegant. Genom de vita, vävda linnegardinerna såg de stadslivet. Som i deras egen lägenhet. Hur var det där nu? Hade deras saker flyttats ut eller använde de främmande människorna deras tillbehör, deras kläder? Det var egentligen ointressant just nu, men så var det.

Dörren öppnades och Enno kom in. Han såg på dem med oro i blicken.

"Vad har hänt?"

"Vi är på flykt. Vi måste härifrån. Galningarna har tagit våra hus och vi vet inte vad de tänker göra med oss."

"Ni måste bo någonstans. Någonstans där ni kan vara säkra. Jag har ett sommarhus i Nõmme. Ni får bo där." Han försökte låta säker på rösten. De fick inte tappa fattningen nu. Världen omkring dem var i kaos. Borta var det land de levt i de senaste tjugo åren. Så fort det gått. Nej, inte landet, inte människorna.

Moritz och Irina hade tagit sina väskor och lämnat Ennos bar. Klockan var nästan fem på eftermiddagen. Människorna började lämna sina arbeten och gatorna fylldes av folk. De tittade ner för att inte möta någons blick. De var på väg till stationen.

Det samlades många skrämda människor på stationen. Soldater blandade sig med dem. Nu fick de inte bli avslöjade. De visste inte om de här soldaterna varit på Tatu maante föregående dag. De vågade inte titta efter.

Tåget kom. Det fylldes snart av passagerare och startade sin väg ut ur huvudstaden. Det var varmt. Folk svettades av oro. Ingen sa något.

Moritz och Irina steg av när tåget stannat vid Nõmme station. Många andra gjorde detsamma.

Två män med mörk min och skinnrock kom emot dem. Moritz stelnade till. Var det dags nu? Han kastade ett öga på Irina, men hon tittade åt ett annat håll. Han låtsades ha smuts på byxan; böjde sig och torkade av byxbenet. Då passerade männen honom. Han andades ut. Men kunde inte låta bli att titta hastigt bakåt. Då såg han hur de här mörka männen sa något till en ung man. Mannen började svara, men hann inte säga något förrän de båda männen skjutit honom. Den unge mannen föll handlöst ner på perrongen. Många människor drog efter andan på samma gång.

”Det är Juhan!” Irina skrek till. Men tystnade lika fort. Inte låtsas om. Fortsätt framåt. Framåt.

Juhan var gift med Irinas kusin Nilla sedan ett par år. Han hade nyss avslutat sina juridikstudier och praktiserade på ett advokatkontor i Tallinn. Nu var han död.

”Stackars Nilla. Vem ska berätta detta för henne?” Tankarna gick runt i Irinas huvud. Men hon måste gå. Gå. De fick inte lägga märke till henne.

Juhan lämnades där på perrongen. Ingen vågade göra något och marodörerna hade redan gått därifrån. Vad Irina inte visste då, det var att de gick direkt hem till huset där Nilla och Juhan bodde och hämtade Nilla för deportation till Sibirien. En familjemedlem var lika pestsmittad som den som bestrffades. Hur då pestsmittad? Fråga inte. Det bara var så.

Nõmme är numera en förort till Tallinn. På den här tiden låg villastaden en bra bit ut på landet. Det passade Moritz bra.

Stugan var målad i brun bärnstensfärg. Lagom stor för dem och modernt utrustad. "Det går bra för Enno." tänkte Moritz.

Vad skulle de göra? De bar in sina väskor och packade upp. Det fanns plats i garderoberna för deras behov. De hade verkligen inte mycket med sig.
Sovrum, vardagsrum, kök, farstu och en vind. Kanske var det 70 kvadratmeter. Hur som helst var det med än hyresgästerna i Tallinn skulle få att leva i. En trädgård med äppelträd fullt av frukt. Fick de inte tag på något annat att äta, kunde de alltid äta äpplen.

Trodde de.

Nõmme

De ansträngde sig att leva så normalt som möjligt. De klädde sig enkelt för att inte väcka uppmärksamhet när de gick till affärer eller bara tog en promenad. De bestämde sig för ett namnbyte för att inte avslöjas. De tyckte att Pirn var ett bra efternamn. Moritz och Irina Pirn.
Många år senare skulle Irina säga att det var nu Moritz blev gammal. Hon var en ung flicka, 18 år och han var tjugo år äldre. Hon gifte sig med en vital, livfull och generös man som plötsligt blev gammal.

De hade kontakt med Tanja, Iras äldre syster. Hon hade kommit till deras hus efter att Irina och Moritz lämnat det. Hennes svärföräldrar hade deporterats till Sibirien eftersom de var kapitalister, d.v.s. de ägde ett stort bageri i sommarstaden Pärnu. De hade många anställda och levererade sina varor över hela Estland. De hade hämtats en dag när båda var hemma. Fick tjugo minuter på sig att packa vad de behövde. Till vad? Det fick de inte veta förrän de var på väg mot deportationsorten. Tanja och hennes man hade varit på besök hos hennes föräldrar när det hände. De kom hem till sitt hus, fick veta vad som hänt. Hennes man hade snabbt tagit bilen och försökt hitta dem, men de hade redan lämnat Pärnu och kommit så långt att han aldrig fann dem. Han packade en egen väska och begav sig iväg till skogen för att kämpa därifrån. Han måste få hem sina föräldrar! Tanja vågade inte heller vara i bostaden. Ingen visste vad som kunde hända. Det fanns ingenting liknande som hänt i landet. Alla var i chock. Hon tog deras lille son med sig på tåget mot Tallinn. Hon skulle söka skydd hos systern och svågern, och när hon kom dit till deras hus. Då var de försvunna och främmande människor hade flyttat in. I Iras och Moritz sovrum bodde en arkitekt från Leningrad med sin hustru, sin älskarinna och sin svärmor. Alla talade bara ryska. I ett annat rum bodde en annan rysk familj,. I det mindre rummet bredvid köket hittade hon familjens hushållerska och president Päts hushållerska, som kommit springande hem till dem när presidenten fängslats. Tanja hade inget val. Hon flyttade in i det lilla rummet med sin son.

Saker och ting hade förändrats. Hon sa till ryssarna i lägenheten att hon var ryska, och de kommenterade det inte. Ida, familjens hushållerska, hade lyssnat på kommunisternas tal, och tyckte att det lät rätt. Hon var lika mycket värd som alla andra människor. Att det inte stämde det där att hon blev illa behandlad glömde hon tydligen bort. Hon hade blivit kommunist, så Tanja kunde inte prata med henne längre. Men det som var allra värst. Det var när hon gick in i badrummet. De här bildade ryssarna visste inte hur man använder en toalett. Badkaret var halvfyllt med vatten och bajs. De använde badkaret till toalett! Stanken var outhärdlig. Tanja har alltid varit en människa som visat vad hon tycker, och den här dagen skrek hon ut sitt hat till alla människor som förstörde hennes liv! Hon kom ut ur badrummet. Ida såg på henne med förskräckta ögon. Arkitekten tittade ut ur rummet och sa ryska svordomar. Tanja förstod att hon måste därifrån också. Hon tog snabbt sin sons hand, sin väska, som hon aldrig packat upp och rusade iväg till tåget.

Till Nõmme. Till Irina och Moritz.

Hon berättade om sin situation medan tårarna rann och Irina hade lillpojken i famnen för att trösta honom också.

"Självklart får ni plats här!" sa Moritz.

Det var natt. Klockan var över två. Tanja och den lille Vello låg och sov. De hade ordnat en sängplats för dem i vardagsrummet. Tanja var som vanligt högljudd och uppskärrad. Hon behövde så lite för att bli det. Men den här gången var det inte lite. Det hela var fruktansvärt.

Moritz vred huvudet för att se att Irina sov. Han tyckte han kunde höra det på hennes andning, men ville vara säker. Han kände att han i lugn och ro måste gå igenom vad som hänt dem.

När han gifte sig med den unga Irina såg allt så lovande ut. Han hade drömt om en son inom en snar framtid. Allt såg så ljust ut. Så kom september 1939. Polen attackerades från två håll. De stora makterna kunde inte hålla sig borta från det landet som aldrig fick någon lugn och ro. De där två rikena som alltid måste visa sin makt och göra sina länder större. Naturligtvis hade de känt sig lurade på områden när Estland och Lettland lyckades slå sig fria. Hade de kunnat föreställa sig att de två små lilleputtländerna skulle klara dem? Även om de själva var sargade av ett stort krig. Moritz hade ju deltagit. Trots att han bara var sexton år och fortfarande gick i skolan. De var flera klasskamrater som gett sig iväg samma kväll. Han hade inte vågat berätta för sin stränga pappa eller sin snälla, hjärtevarma mamma vad han tänkte göra. De hade aldrig tillåtit det. Aldrig. De hade istället blivit tvungna att acceptera faktum. Han hade gått in i Kuprianovs bataljon. Magister Kuprianov, läraren i Tartu, som hade fått med sig många elever från sin skola också.

Naturligtvis var det värre än han kunnat föreställa sig. Han försökte låta bli att tänka på vad han sett. Och gjort. Det som händer i krig måste bort ur hjärnan! När det kommer flera tusen skrikande män ur buskarna, då måste man skjuta, inte tänka. Inte fråga sig vem det var man dödade. Inte tänka på motståndarens familj. Bara skjuta. Det är han eller jag. Rättare sagt: De eller jag. De var så många. Ryssar och tyskar. alltid samma fiender. Ryssar eller tyskar.

Moritz enda önskan var då, och är fortfarande att leva i sitt land, med sina fränder, på det sätt som de själva skapar. Ett estniskt liv. Ingen visste med säkerhet vad det skulle betyda, men de hade förberett sig så länge. De kunde sköta sig själva utan främmande makthavare.

Hela Moritz vuxna liv hade han levt i frihet. Pappa berättade ibland hur det varit under tsaren. Inga pengar. Arbete. Arbete. men de hade varit fria män. De hade skapat en god miljö för sina barn. Tänk att det var alltid barnen det gällde. Då som nu. De hade alltid ett hopp om att barnen skulle få ett bättre liv. De fick gå i skolor, högskolor under den fria tiden. De fick utbilda sig. Det var en stor vinst. Tidigare generationer hade aldrig fått välja yrke själva. Det hade bara handlat om att arbeta åt sin godsherre. Bara slava åt honom. I unga Irinas familj hade alla män blivit präster i ortodoxa kyrkan. Det var ett sätt att få en utbildning och slippa slava hos en herre. Hur kristna de var, var det ingen som frågade efter. Men sanningen att säga verkade hennes morfar och farfar vara trevliga människor, som kunde skratta och skoja. Morfar var metropolit. Han hade lyckats bra.

Moritz vände sig i sängen. Irina sov fortfarande. Han ville gå upp och ta sig något att dricka, men var rädd att väcka henne. Hon låg med sitt mörka lockiga hår på kudden med munnen lite öppen. Hon var så gudomligt söt. Hur skulle hennes liv bli? Och den son som de skulle få. Han visste att det skulle bli en son. Självklart! Alla män måste ha en arvinge. Hans far hade brutit upp från bondelivet redan före friheten. Han började bygga deras nya liv redan under de första åren på det nya århundradet. Visserligen hade han fått vänta på sin son. Först kom de två flickorna, men sedan föddes han, Moritz. De hade döpt honom i den landsortskyrka som de tillhörde tidigare och där hans släkt fortfarande levde, Ambla kyrka.

Ambla kyrka.

Livet i det fria Estland hade varit spännande. Varje dag var man glad över att andas fritt. Han hade verkligen tänkt så varje dag. Kanske för att han stridit för det. Det är klart att han hade haft motgångar, han som alla andra. Det var så sorgligt när äktenskapet med Klaudia tog slut. Hon var ett bra fruntimmer, men kunde inte få barn. Kanske var det därför det tog slut. Han längtade så intensivt efter ett barn. Hon fick ta med sig allt hon ville ha från deras hem. Hon fick välja själv. Han kunde alltid köpa nytt. Det var inte så noga. Han köpte henne en hattaffär i Helsingfors. Hon var intresserad av kläder, så det passade henne bra. "Jag gjorde vad jag kunde. Jag ville inte förstöra något för henne."

Sedan gifte han sig med Irina.

Därefter kom begäran från ryssarna. Då var det slute på friheten! De ville ha baser för sina soldater i vårt land. Och i Lettland. Moritz har försökt förstå varför president Päts gick med på det. Hade vi inte soldater? Jo. Moritz själv hade vara med om att bygga upp hemvärnet. Han visste att de kunde göra mycket nytta i försvaret. Estniska militärer var skickliga. Men kanske tänkte Päts att nu var inte ryssarna upptagna av annat. Nu kunde de gå in med en armé till antalet större än hela det estniska folket. Kanske var det så. Och Storbritannien var upptagna av annat. De hade inte tid att hjälpa esterna. Men bara ge upp efter allt de kämpat för. Släpper man in ryssarna i landet, då tar de allt. Ge dem en fingertopp och de tar hela kroppen. Och detta hemska val. Herregud! Numera vet vi i det här landet vad ett fritt val är! Vi ser när de manipulerar.

Han måste ha somnat. Han hörde prat från köket när han tittade upp. Irina och Tanja höll på med frukosten. Det kändes nästan som vanligt. Men inte riktigt ändå. I vanliga fall var det Ida, hembiträdet som gjorde frukosten åt familjen, och Irina och han kunde ligga och ha det skönt en stund till. Lille Vello var också vaken. Hur länge skulle han orka med det här märkliga livet?

"Kom nu Moritz. Frukosten är klar." Irina tittade in i rummet.

Han steg upp. Gick in i badrummet och tvättade av sig. Klädde sig. Han var en mycket prydlig människa, som dessutom hade en firma som handlade med kläder. Det här livet i flykt fick inte ändra på något. Han måste försöka leva så vanligt som möjligt, annars vet han inte om han klarar påfrestningarna. Han tänker på sin mamma. Hans lilla snälla mamma, som förlorade sin mamma till Kaukasien innan hon var vuxen. Skulle hon förlora sin son nu? Han måste rädda henne från lidande. Det var helt enkelt hans plikt nu när fadern var död.

I köket satt de två systrarna och småpratade. Vello åt i förundrad tystnad. Moritz satte sig och betraktade de två unga kvinnorna en stund. Ingen skulle gissa att de var systrar. De var så olika. Irina var mörkhårig och såg så ryska ut medan Tanja var en typisk estländska med sitt nordiskt blonda hår.

"Vad tittar du på?" Irina tyckte att han såg ogillande ut. "Är jag inte tillräckligt finklädd?"

"Nu missförstår du. Jag beundrar två vackra flickor. Två vackra unga kvinnor i Nõmme, som borde vara någon annanstans. Har ni sovit gott?"

Jodå, det hade de. De vaknade ungefär samtidigt. Gick upp och började med frukosten medan de diskuterade vad som hänt de senaste dagarna.

"Tanja säger att när de kom hem från besöket hos oss sa deras hembiträde att de vaknade av att det bultade på dörren på natten. Alla gick ner för att se vad det var för oväsen. Några män i uniform och kalasjnikov tog några snabba kliv in i huset och röt:

´Var är husfolket?´

´Är det mig ni söker?´ frågade Tanjas svärfar.

´Ni ska packa vad ni behöver för en tid och komma med här. Ni och er fru. Är någon annan i familjen hemma?´ Soldaten lät definitivt inte vänlig. Det var en order inget annat.

´En tid? Vad betyder det?´ Nu lät han osäker. ´Nej, det är bara vi här. Ni kan titta efter själva.´

´Då så. Om tjugo minuter lämnar vi det här huset vare sig ni har packat eller inte!´Soldaten vände sig till en annan soldat: "Sök igenom huset!"

Mer var det inte. Ingen mer var hemma, så det fanns ingen att hitta. De packade varsin väska, och blev skjutsade därifrån i en lastbil. På flaket!"

"Stackars svärmor! Jag tänker på henne hela tiden." Tanja suckade djupt. "Jag vet inte om jag är glad att vi inte var där. De behöver oss nog. Var de nu är."

"Jag blir så förbannad!" sa Moritz med skärpa. "Ivan IV skickade ester till Sibirien på 1500-talet. Han fick tillnamnet "den förskräcklige". Vad ska man kalla de här idioterna! Varför i helvete gör de sådant? Är de människor, eller någon sorts djur?" Moritz gömde ansiktet i händerna. "Jag trodde vi aldrig mer skulle behöva vara med om något sådant. Vi är ju ett fritt folk i ett fritt land. Hur kan några ester gå med på detta?"

Det kunde man verkligen fråga sig. Det estniska kommunistpartiet var så fantastiskt litet, och ändå hade de fått makten. "Vad säger de nu, Lauristin, Vares och de andra. Var det verkligen det här de ville? Och de som gått med i den där förintelsebataljonen? Förstår de vad de gör? De håller på att döda esternas framtid. Vilken poet. Vares. Han bör väl kunna tänka."

Irina såg förundrat på honom. Visst hade han all anledning att vara förtvivlad. Det var de alla i rummet, men hon hade aldrig hört honom svära. Han var aldrig arg. ”Allt ordnar sig!” var ett valspråk för honom.

”Har någon hört något från Nilla?” (hustrun till mannen som blev skjuten på stationen när de kom till Nõmme), frågade hon.

”Ja sa Tanja. ”Hon är borta. Troligtvis på väg till Sibirien.”

”Det är just det. Vad vinner de här idioterna på att mörda och skicka bort folk för att dö?” Moritz lät lika upprörd som förut. ”Vad är det för god ideologi som ligger bakom? Vi kämpade för ett fritt land där alla skulle få leva. Där alla skulle få det så mycket bättre. De som ville fick studera. De som ville leva på landet fick jord till det. Bara man vill leva bra, så har man möjligheter. Varför ska man döda? Vi är ju inte i krig. De har tagit oss. Satt estniska idioter till regering. Johannes Vares. En bra man. Trodde vi. Nu leder han ett land som är på väg att dö. Vad är det han tycker är så bra? Inga fria val. Mord, arkebuseringar och död. Vad är det som är bra?”

”Ska vi äta nu?” Irina måste få tänka på vardagliga saker. Det går inte att gräva ner sig. Det blir bara värre då.

De bredde varsin smörgås. Drack sitt kaffe och Vello som suttit tyst hela tiden hade svårt att tugga. Rågsmörgåsen växte i munnen på honom.

Tanja såg på honom. La sin hand över hans och försökte prata om annat.

Samtalet övergick till vad de skulle äta till middag, och Moritz ansträngde sig att lugna ner sig. Den dagen militären kommit till hans hus hade Estland officiellt blivit en del av Sovjetunionen. Det måste finnas en lösning. Andra stater kan väl inte acceptera det här. I dagens värld kan man väl inte ockupera andra länder hur som helst. Han kunde inte riktigt släppa tanken att det inte var detta de riskerade sina liv för, då, i frihetskriget. Så många inte bara riskerade livet, utan förlorade det också. Flera av hans klasskamrater hade dött. Han måste tro att det inte var förgäves.

Det var inte farligt för dem att vara utomhus bland folk. Någon arresteringsorder hade de inte hört talas om, och nu hade de nya namn, så det var inte lätt att hitta dem. De skulle bara undvika att vara på något ställe där de brukade vara tidigare. Det skulle ha känts skönt att sitta i Karlikyrkan på en gudstjänst för att lyssna på prästen och sjunga med i de gamla psalmerna. De hade en egen bänk längst fram i kyrkan, men det var väl självmord att gå dit. Det var som att säga ”Här är vi. Kom och ta oss!”

Moritz tänkte också att allra enklast var det om Tanja gick ut och handlade eftersom hon var bosatt i Pärnu, säkert 12 mil, kanske 13, härifrån. Ingen känner henne, ingen kan skvallra. Det kunde inte vara många i Nõmme som kände Irina heller, de hade inte varit här sedan hon flyttade till Tallinn. Hittills hade det gått bra när de varit ute, men det syns inte utanpå vilka som är beredda att skvallra på andra. Det sas att "de röda" utövade utpressning mot esterna. ”Om du inte berättar om förrädare skickar vi dig till Sibirien!” Och förrädare… Vem bestämmer vem som är förrädare? Eller Vad bestämmer att någon är förrädare? Allt var så osäkert numera.

…..

De levde nu i det lilla sommarhuset. Irina tyckte det var jobbigt, det hus hon växt upp i hade varit mycket större. Trösten var väl att hon hade Tanja och lille Vello där också, inte bara Moritz.

En dag hade en främmande man knackat på. Han var bror till Juhan, som ägde huset de bodde i. Han hade också flytt från hemmet.

”Jag är ägare till en köttaffär i Tallinn” berättade han, när de satt och drack kaffe och bekantade sig med varandra. ”Har ni varit där? Den ligger vid Rådhuset. Jag hade många kunder. Parlamentet brukade komma in och handla. Ledamöterna alltså. De uppskattade min affär eftersom jag är noga med att allt ska vara färskt och av bästa kvalitet.”

”Självklart” sa Moritz. ”Vem jobbar inte så?”

”Jo, det är väl sant, men ibland tvivlar man… Nu ska ni få höra vad som hände häromdagen. Det var två ryska officerare som kom in. De tittade först på allt jag hade att sälja, sedan frågade de om de fick köpa 250 gram av min rökta korv. Och det fick de förstås. När jag packat in den i papper frågade de om de fick köpa 250 gram till. Jovisst, sa jag och gjorde ett nytt paket korv till dem. Då tittade de på mig och frågade om de fick köpa ytterligare 250 gram. Ni får köpa hur mycket ni vill, sa jag. Då tog de hela korven. Märkligt, eller hur?”

”Ja”, sa Moritz. ”I Ryssland där allt ska vara så bra, där får man inte köpa vad man vill. Allting är begränsat. Jag har kontakt med några ryssar i mitt företag, så jag får höra ibland. Men de vågar inte berätta så mycket. Det är farligt. Allt är farligt där.”

”Vet man vad som hänt president Päts?” frågade Tanja. ”Jag har inte hört om han är i Estland fortfarande.”

Moritz skakade på huvudet. ”Nej, det har inte sagts något om det.” det är väl inte så många som vet. Allt är så hemligt i helvetet.”

”Ja, så blev man då sovjetmedborgare.” Priit, Juhans bror, suckade. Och inte får man säga herr och fru längre. De ändrar på våra liv ända in i detaljerna! Kamrat, va! Och så tog de min affär. Jag kan vara glad att jag lyckades smita därifrån. Annars hade jag varit på väg till Sibirien nu.”

”Det är likadant med mig och mitt företag. De tog allt och gjorde någon anställd till chef. Nu kommer det inte gå så bra där. Han kan ju ingenting!”

Tanja tittade på dem. ”Jag kommer ihåg vad moster Olga berättade en gång. Kommer du ihåg, Ira? Hon arbetade på ett sjukhus i Karelen i Ryssland under tsartiden. Hon var sjuksköterska. Så kom den där hemska bolsjeviktiden och alla läkare blev skickade till Sibirien eller skjutna direkt. Och då satte de vaktmästarna som läkare! De tror inte att någon utbildning behövs. Allt gick förstås fel, och moster Olga flydde därifrån hem till Pärnu.”

”Jo, jag minns”. Ira nickade. ”Är det så det blir här nu?”

De andra bara suckade djupt.

På radion fick de bara höra det som de nya makthavarna ville att de skulle veta. Ibland var det någon av dem som påkallade allas uppmärksamhet på att någon från Moskva skulle komma till Tallinn, och det påbjöds samling vid flygplatsen eller Rådhustorget för att hälsa den nyanlände. Dessutom krävdes att alla skulle hurra och vara glada!

Vilka naiva människor det finns. Som om någon, som blivit fråntagen sitt liv, skulle hälsa tjuvarna och mördarna med glädje. Inte ens om de vågat hade de gått dit, inte någon av dem.

Däremot kunde de inte låsa dörrarna för de sovjetiska soldaterna eller andra officiella personer som syntes i samhället. En dag var det en lastbil från Moritz företag som stannade utanför på vägen. Men det var inte någon av hans anställda som klev ur bilen. De var kommunister, det såg han på klädseln. Två män i gröna uniformsjackor kom fram till honom. De betraktade alla äpplen en stund och sedan sa de med skärpa:

”Samla ihop all frukt här! Snabbt!”

”Varför skulle vi ge er våra äpplen?” frågade Moritz.

”Inga frågor! De ska köras härifrån bara.”

Moritz suckade. Han visste inte vad det här var för män, men han ville inte bråka, Han ville inte väcka deras misstänksamhet. Han hämtade en säck från förrådet och började plocka. Tanja och Irina kom och hjälpte honom, men när han såg hur de där männen tittade på dem sa han till dem att gå in.

Männen tog den fyllda säcken. Kastade upp den på flaket och de kunde höra hur bilen stannade vid nästa hus. De samlade in all frukt i området! Vad kan de här hitta på nästa gång?

Det var nog tur att de inte visste då allt som förekom i landet. De visste inte att Stalins speciella sändebud Andrej Zjdanov hade en uppgift med sig att "esterna" skulle avlivas.

Andrej Zjdanov.

Redan på 1930-talet hade kommunister gjort upp en lista för vilka som i första hand skulle utsättas för ”repressiva handlingar” när Sovjet gick in i landet. De grupperna var:

Alla tidigare regeringsmedlemmar

Högre statstjänstemän

Högre domare

Högre militärer

Medlemmar i politiska partier

Medlemmar i frivilliga försvarsorganisationer’

Medlemmar i akademiska organisationer

Personer som aktivt medverkat i antisovjetisk kamp (soldaterna i frihetskriget)

Säkerhetspoliser

Vanliga poliser

Personer som företräder utländska företag

Alla människor med utländska förbindelser (filatelister, esperantister m.fl.)

Ledare för större företag

Banktjänstemän

Kyrkligt verksamma

Medlemmar i Röda Korset.

Detta betyder att ungefär 23 % av befolkningen skulle arkebuseras eller deporteras. (I Sverige skulle det betyda ca 1.4 miljoner människor av de 6 miljoner som levde i landet då) Det här var det inte många som visste under det första året av ockupation. Man visste inte heller hur många som misshandlades på olika sätt. Inte många visste att en ung kvinna vägrade att uppge var hennes man fanns. Därför bröt man först hennes ben, skar sedan av öron och bröst. Eftersom hon fortfarande vägrade uppge var mannen fanns, dödades hon.

Hela omfattningen av deras helvete blev klar först många år senare.

Och så var det esterna som spelade med. Johannes Vares, som nu kallade sig Barbarus, kände han sedan tidigare. Hans äldsta syster, Meeri, Hade gått på konstskolan Pallas i Tartu. Där träffade hon många intressanta människor som efter skolan umgicks som en grupp. I den gruppen fanns Vares. Han var trevlig, sa inte så mycket. Diskuterade inte politik, åtminstone inte när Moritz var med. Nu var denne man med i Tallinns Högsta Sovjet! Och Johannes Lauristin. Man visste redan att han var kommunist. Han hade suttit i fängelse i flera år för att han var med i kuppförsöket i Tallinn på 20-talet. Redan då arbetade han ihop med Moskva. Att han skulle visa sig vara förrädare, det var ingen överraskning.

Dagen efter gick Moritz in på Priits bar i Tallinn och slank in i hans arbetsrum för att be att få låna telefonen. Han ringde till en av delägarna på hans företag, men fick inget svar. Han fortsatte ringa till anställda och till slut var det en som svarade.

”Ni lever!” sa den mannen. ”Vi vet inget om de andra. De hämtades och har inte synts till sedan dess.”

”Och bilarna? Varför var en av våra bilar ute och körde i Nõmme i går?”

”De har lagt beslag på allt som går att använda. Fabriken är stängd. Vi har inget att göra och får inga löner. Men vi är inte så många kvar. När ska detta sluta? Ni måste snart vara tillbaka och göra allt som vanligt igen!”

”Vi får hoppas det. Vi får be till Gud om att de här försvinner från vårt land så att vi får tillbaka våra liv.”

De tog farväl och la på luren.

Moritz återvände till sommarstugan.

Överallt såg han soldaterna. Han såg också hur människor undvek dem. Barn gick över gatan för att inte komma för nära. Varför var de så skrämmande? Ryktena gick. När som helst kunde de skjuta. Som de gjorde med Juhan på perrongen i Nõmme. Vad hade han gjort som måste dö? Först förstod ingen någonting, och det var sådant som gjorde osäkerheten. Varför just han? Och det gällde många. Långt senare fick de veta att han fick inte leva längre därför att han var ”hjälppolis”, dvs. han ställde upp när det behövdes extrapoliser någonstans. Det fanns många studenter som var extrapoliser eftersom det var en bra extrainkomst, även om den var liten. Hur många av dem förlorade sina liv denna tid? Vem har rätt att leva? Vem, anser de här galningarna, har rätt att leva? Vem tar sig rättigheten att bestämma vem som får leva och vem som måste dö? När han deltog i striderna för tjugo år sedan ville han att alla ester skulle få leva. Inte bara i tjugo år. Nej, så länge Gud ansåg att de kunde leva. Moritz trodde på den kristne guden. Han hade lärt sig att be kvällsbön när han var mycket liten, och menade att om man inte tror på Gud och Guds förmåga att göra världen bättre, då fanns inte mycket att leva för. Det kände han särskilt starkt nu. Gud måste se vad som händer och ge oss alla kraft att förändra allt igen. Tillbaka till det Estland de hade.

Han klev av tåget i Nõmme, såg sig vaksamt omkring. Skulle det bli skottlossning igen? Det gick några uniformsklädda män på perrongen, men tydligen fann de inte vad de sökte. Den här gången var allt lugnt.

Också i huset var det lugnt. Tanja läste en saga för Vello och Irina satt bredvid och lyssnade. Kanske en saga var vad de behövde just nu.

”Jag gör lunch”, Irina reste sig och gick ut i det lilla köket där träsoffan där Tanja och Vello sov stod bäddad med locket på.

”Morbror! Kan träden verkligen prata?” Vello såg på honom och ville ha ett svar!

”Ja, om du ställer dig vid ett träd när det blåser, då kan du höra att det säger något till dig. Men du måste vara ensam, annars vill det inte prata.”

”Då vet jag varför jag inte hört något. Men kan äppelträdet prata också?”

”Kanske, men du hör bäst när granarna, tallarna och enarna och ekarna pratar, för de är mest högljudda.”

Moritz log i mjugg. Precis så hade hans mamma sagt till honom när han var liten och hon hade läst sagan om den talande enen.

”Du har inte hört något från Jaan?” Moritz vände sig till Tanja som satt kvar i skinnfåtöljen i vardagsrummet.

”Nej, inte på några dagar. Han lever i skogarna i Pärnutrakten. De är fler där. Ännu så länge hittar de mat i skogen. Hur det blir när det blir riktigt kallt och snö vet jag inte. Jag får väl hitta någonstans att bo där i närheten så jag kan hjälpa honom. Jag är orolig för att han ska göra något dumt, något farligt. Han pratar bara om att rädda sina föräldrar från Sibirien. Hur skulle det gå till? Några män från skogen mot Stalins armé.”

”Jag vet inte. Men det måste finnas en lösning. Det känns som om hela världen är emot oss när de där två jätteländerna arbetar ihop. Vad spelar det för roll vad de kallar sig? Kommunister eller nationalsocialister? Samarbetar gör de och ger sig på oskyldiga stater. Tänk på Polen som blev attackerat från två håll. Nästan samtidigt. Hitler och Stalin. Två galna män!”

”Kom nu och ät! Nu måste vi prata om något trevligt.” Irina kallade på dem från köket.

”Träffade du någon vi känner när du var i Tallinn?”

”Nej, jag gick bara in på baren och åkte hem direkt efter det. Tallinn lockar inte. Vill du tala om något roligt ska vi inte prata om Tallinn.”

Den unge Moritz.

Moritz hade haft en bra uppväxt. Det tyckte han själv. Han hade gått i bra skolor och trots att det var på tsarens tid hade han haft all undervisning på estniska. Det var tidigare de tvingats läsa ryska i skolorna. Inte hans pappa, han kunde ingen ryska, utan på slutet av 1800-talet skulle hela Ryssland bli ryskt hade tsaren bestämt. Moritz hade lärt sig både ryska och tyska på gymnasiet i Vestmans skola i Tallinn. Han kunde då inte veta att han skulle klara livet på de kunskaperna.

Det bästa var sommarloven. Det bästa på lovet var att åka till landet. Hans kusin Rein bodde i en bondgård i Väike Maarja med sina föräldrar och sin syster. De var lika gamla Rein och Moritz och tyckte det var lika roligt att cykla till sjöarna och bada. Vattnet var alltid mycket varmare där är vid stranden i Pirita där alla som bodde i Tallinn badade.

Morbror Juhan, Reins pappa, brukade berätta historier för dem om sjöarna. Förr i världen när svenskarna hade Estland och de krigade mot ryssarna, då kastade svenska soldaterna skattekistor i sjöarna för att rädda dem. Vem som helst kunde inte hitta de där kistorna. I Blå sjön är vattnet blåare än i någon annan sjö i Estland. Och det blir aldrig varmare än 18 grader. Där badar de inte!

I Vita sjön finns en skattkista, och den kan bara tas upp av en människa som tänker ge hälften till de fattiga. En mjölnare från Väike Maarja hittade den, men han ville så klart inte ge bort så mycket pengar, så han fick inte upp skattkistan och klarade inte sig själv heller. Där brukar de meta abborre. Moritz och Rein.

Ebavereberget, som inte låg långt från byn där de bodde, hade också många sägner som de gamla berättade. En var om en dam som letade efter något barn i byn som hade ljugit eller tagit något. Hittade hon ett sådant barn tog hon det med sig in i berget, och så var barnet för alltid borta. I berget fanns en stad och där bodde människor som följt med när staden sjönk ner i berget. Det var de som inte ville bli kristna, och var rädda för hämnd av någon som bestämde. ”Ibland” brukade morbror berätta ”kunde man se rök från skorstenarna där inne. Men då måste man vara uppe tidigt på morgonen.” Och det var ju inte pojkarna.

På kvällarna satt de framför kakelugnen i vardagsrummet. Rein, Moritz och Leida, systern, satt uppkrupna i soffan med morbror Juhan och moster Leena och drack kvällste. Fotogenlamporna luktade så där som de gör och utanför gick solen ner bakom skogen långt borta. Trähuset var omgivet av träd som morbrors pappa hade planterat när han köpt gården på 1860-talet. Mittemot huset hade morbror låtit några gammelryssar bygga en stenlada. Den var han stolt över. ”Det syns att vi inte är några fattiglappar med en sådan fin stenläggning” brukade han säga. 1901 stod det med järnsiffror på väggen. Därinne fanns hästarna, korna och grisarna när de inte var ute och åt gräs eller jobbade. Pojkarna fick hjälpa till med djuren ibland, men annars var det moster Leena som skötte ladugården och allt där inne. Hon jobbade flera timmar om dagen med att ge djuren mat, rensa i halmen och mjölka korna. Det roligaste av allt var annars när de fick kasta upp säden på hässjorna. Då kände sig pojkarna stora och starka, och de vuxna brukade säga till dem att de jobbade som vuxna karlar där på åkern.

Fortsättning följer

När avskaffades slaveriet i Europa?

I den fria staten Estland 1920-1940 fanns inget slaveri. Alla var inte rika och lyckliga, men det fanns ingen som kunde kallas slav eller träl.

I Sovjet fanns slavar. Där fanns ingen frihet att leva sitt eget liv. Vi har ju kunnat läsa att inte ens makthavarna i Moskva var fria. Där måste man snabbt anpassa sig till rådande regler. Man fick inte ha några ambitioner som inte kunde godkännas av slavägaren. Var man deporterad, var det någon annan som fattat det beslutet, och det var bara att leva det slavlivet som erbjöds i Sibirien.

Var man en intelligent människa gällde det att koncentrera sin intelligens på att lösa matproblemen. Att följa reglerna för just den ort där man befann sig, så att man inte utmärkte sig på något sätt. Då kunde man kanske överleva längre än andra.

Men om man var nära att svälta ihjäl och det plötsligt kom stor fet saltsill, då gällde det att inte äta! Åt du, dog du på någon dag. Valde du att inte äta däremot, kunde du överleva en tid till. Din mage klarade nämligen inte den salta sillen längre, eftersom du var svältande. Saltsill blev ett billigt och infamt sätt att bli av med människor som klassades som odugliga.

Nu ska jag berätta om en familj som var som alla andra i det fria Estland under 1920- och 30-talen.

Familjen Vask hade en bondgård, en välskött och bra liten bondgård. De arbetade många timmar per dygn för att sköta allt som måste göras på gården. De hade många djur, och då och då togs en ko till slakt för att bli mat åt dem och till försäljning. De levde ett helt normalt bondeliv i det fria Estland.

1940 ockuperades Estland av Sovjetunionen enligt den plan som är uppkallad efter tysken Ribbentrop och ryssen Molotov. Deras ledare bestämde hur de ansåg att Europa skulle delas upp. Resultatet blev förstörda liv i en otrolig omfattning.

Ockupationen blev påtaglig för bönderna när alla som hade jordbruk, stora eller små, fick enorma skatter att betala. I själva verket var skatterna medvetet lagda så högt, att ingen skulle klara det. Syftet var att alla ”frivilligt” skulle anmäla sig att ingå i kollektivjordbruk. Bönderna kallades kulaker, en benämning som användes som skällsord för att motivera kollektivisering.

Alla jordbruk i Estland skulle omformas till kolchoser(kollektivjordbruk) eller sovchoser(statliga jordbruk). Privat ägande och privata affärer var otänkbart i det kommunistiska Sovjetunionen.

.

Marilda Vask, en av döttrarna, deporterades 1941 tillsammans med sina tre små barn i 2 – 6-årsåldern. Marildas man hade nämligen arbetat som stins i det fria Estland. Dvs. han var statlig tjänsteman, vilket var ett grovt brott mot det nya rikets säkerhet. Det räckte som skäl till att familjen skulle deporteras, och att den tidigare stinsen skulle dödas.

De tre barnen kom tillbaka 1945-46 från Sibirien tillsammans med många andra deporterade barn. Men föräldrarna fick stanna, så Marilda ensam blev kvar.

Nåväl. Det fantastiska var att den övriga delen av familjen Vask verkligen klarade att betala skatterna. De fick bo kvar på sin gård, och räddades undan Sibirien av att tyskarna kom. Tyskarna hade inget speciellt deportationsprogram riktat mot bönder.

Sovjet kom tillbaka och deportationerna tog fart igen. 1945 var det en av sönerna Vask som arresterades. Han dog i Sibirien. Hans hustru deporterades 1949.

1949 var den gamle August Vask i skogen och högg ved tillsammans med sina tre barnbarn, som då var i 10-14-årsåldern. Barnen fick aldrig lämnas utan tillsyn. Mormor och morfar var så tacksamma att de kommit levande hem från Sibirien, och deras viktigaste livsuppgift under denna tid var att se till att barnen inte togs ifrån dem.

Mahta, Augusts hustru och mormor till barnen såg deportationsfolket komma. Hon rafsade snabbt ihop det som just då i all hast kändes betydelsefullt och flydde ut bakvägen för att ingen skulle se henne. I närheten av deras gård låg skolan. Rektorn bodde i skolområdet och hade sina tillåtna två kor i bås. I ett av dessa gömde sig Mahta, och hon lyckades hålla sig gömd. Hon hittades inte.

Deporterarna gick in i huset och väntade tills gamle Vask kom hem från skogen. Han och barnbarnen kom hem helt ovetande om att någon väntade på dem. De steg in genom dörren och såg till sin fasa att det var folk där.

Männen tog August och barnbarnen, som för andra gången på bara några år skickades till Sibirien.

Gamle August blev så chockad av allt detta att hans förstånd fick en knäck. Han blev helt sinnesförvirrad och blev aldrig frisk igen. Han skulle aldrig kunna ta hand om vare sig själv eller barnen. Han satt bara och stirrade framför sig. Och just därför fick han och barnbarnen flytta ihop med barnens mamma Marilda, som ju var kvar i Sibirien. Man kan säga att det var det enda positiva med alltihop.

Mahta Vask var rädd för att själv bli tagen och deporterad. Hon måste ständigt flytta omkring för att inte bli upptäckt. Hon hade vänner som lät henne bo i något uthus eller en källare. De ville inte bli avslöjade som ”folkfiender” de heller. Efter ett år orkade hon inte längre, utan sökte sig ”frivilligt” till Sibirien för att leta reda på sin familj.

Hon fann dem, flyttade in i den lilla kojan, och delade sedan deras vardag med kyla, svält och fruktansvärt hårt arbete. Hon började dagen med att söka efter vatten, som hon värmde och blandade till te av blad eller något annat som fanns tillgängligt. Sedan var det arbete i skogen som gällde. I vilket väder som helst. Hon skulle orka det som unga friska män orkade trots att de alla kanske bara fick en skiva bröd att äta, ständigt bevakade av vakter. Till dem fanns alltid mat.

Där levde de sedan i slavförhållanden med en ständig hunger till 1956, tre år efter Stalins död, då de släpptes.

August Vask var som sagt fortfarande sinnesförvirrad.

När de kom hem till Estland, fick de flytta in i några små rum i sitt eget hus, som numera tillhörde kolchosen. Det betydde att de delade bostad med många andra.

Vid ett tillfälle fick de se sina deportationspapper, och såg till sin fasa, att de inte fanns med på listorna.

Det var avundsjuka människor från trakten som på eget bevåg hämtat dem till Sibiriens helvete!

Mahta gick till domstol och fick verkligen ett skadestånd för det de förlorat under tiden de varit borta. Men ingen kan ersätta dem för allt lidande de fått utså.

Detta är ett av många, många exempel på hur Sovjetmakten förintade en stor duglig familj. Flera av dem förlorade livet, och deras brott var att de arbetade hårt för sin försörjning och hade en välskött bondgård. De hade inte gjort något fel mot staten eller någon annan.

Men det fanns en mycket stark kvinna i familjen:

Det fanns en mycket stark kvinna i familjen:

Mahta Vask.

Under tiden de sovjetiska förintelsebataljonerna utförde sitt värv, det första halvåret 1941, då de jagade och dödade folk enligt order, hjälpte hon i hemlighet alla som gömde sig. Hon kokade stora tunnor med näringsrik soppa, bakade bröd, lagade kött- och fiskrätter, som senare smögs iväg till skogsbröderna, de unga männen som gömde sig i skogarna undan döden.

Efter ryssarnas återkomst 1944, när de unga männen tvingades ut i skogarna igen, fick många skogsbröder skydd hemma hos Mahta.

Hon var en mycket viktig och modig person i dåtidens Estland, eftersom det var med fara för sitt eget liv man hjälpte andra.

Hon blev aldrig tillfångatagen av Sovjet, hon reste ”frivilligt” till Sibirien.

Ella Vask

Ella bodde på samma bondgård som sin svärmor Mahta Vask. Hennes man hade deporterats till Nurilsk.

Den stora deportationen 25 mars, 1949 skedde under ett skollov.

Ella var hos en tandläkare i Tallinn med sina söner Urmas och Mart denna dag och därför undkom de. Men de fick höra talas om vad som hänt när de var kvar i stan, och förstod att det var livsfarligt att återvända hem till gården. De förstod att deras enda chans var att gömma sig och flytta omkring så ingen skulle veta var de befann sig.

Sonen Mart fick dock bo hos farmor i Väike Maarja eftersom han måste gå i skolan.

En dag skulle Mahta ta den lilla Urmas, som då var 5 år, från gården i Kasemäe, där de just då bodde, till Kiltsi järnvägsstation. Det var ingen lång resa, men hon var rädd att någon skulle se Urmas, så han fick gömma sig under fällen. Där var det dessutom varmt och skönt. Det fick inte synas på henne att han fanns där. Hon tittade framåt på hästarna, försökte att inte vara för stel. Log mot människor hon mötte på vägen. Men det blev för jobbigt att förställa sig. Hon bestämde sig för att istället ta vägen genom skogen.

När hon passerade byn Vao ville några barn, som lekte i skogen, åka med. De försökte stanna släden och ropade: Snälla, kan vi inte få åka med? Snälla!

Men Mahta vågade inte. De skulle ju se Urmas då, och då skulle folk förstå… Risken att de skulle avslöja dem var för stor.

I sin förtvivlan piskade hon både barnen och hästen för att lösa problemet, för att komma bort snabbt och få en chans att leva vidare.

Kan vi någonsin förstå vilken dödsskräck de alla levde under?

Det var en gång ett folk, som bodde mittemellan. Det var helt enkelt ett gränsfolk. De levde sitt eget liv på sin egen del av jorden. De hade sina vanor och sina seder. De levde med varandra, och gjorde inget väsen av sig bland andra människor. Så levde de i 700 år.

Någon gång kan vi vanliga människor bli påminda om att de finns. Jag såg för första gången en Setukvinna vid invigningen av Turistmässan i Tallinn 1995. Det var en riktig bondkvinna klädd i folkdräkt och med enorma smycken om halsen. Ingenting visste jag och ingenting förstod jag. Men jag blev intresserad.

En sommardag 1998 när vi satt på gården mitt i det vackra Estland, sa Hanno, att han tyckte vi skulle besöka en Setufamilj.

”Det finns en familj, som vi kommit mycket nära,” sa han.

”Vad är det för särskilt med Setu?” Frågade jag.

Då började Hanno berätta lite grand.

”Setufolket är ett folk i sydöstra Estland. Dom är ester. Har alltid bott i Estland, men är ändå ortodoxa. De talar både estniska och ryska, och därför försökte kommunisterna använda sig av dem, när de skulle förryska Estland. Antagligen trodde ryssarna, att de var mer ryssar än ester. Och det är naturligtvis förklaringen till att ester är misstänksamma till dem."

”Jaha, ” tänkte jag, ”det lät inte så upphetsande.”

Sedan blev det inte så mycket mer sagt om dem.  Vi bestämde bara, att vi skulle resa nästa måndag, när Hanno kommit tillbaka från sin Finlandsresa. Under tiden gjorde Ants och jag en liten tur i det svenska Estland. Så fort jag fick tillfälle frågade jag människor jag pratade med, om de kunde berätta något om setufolket. Men det var inte mycket jag fick veta.

”Jag vet egentligen ingenting” sa Ivar som är historielärare.

”Akta dig, de är hästtjuvar”, sa någon annan, med ett leende, ”men ni har väl förstås inga hästar med er.”

På söndagskvällen sammanstrålade vi igen med Hanno.

”I kväll ska vi titta på TV”, sa han. ”Det handlar om setufolket. Sätt på TV: n.”

Så fick vi se invigningen av Setumuseet på TV.  Det hade invigts några veckor tidigare med högtidstal av kulturministern och folksånger av olika sånggrupper. Men det var inte vanlig nordisk folkmusik utan en sorts entonig sång ledd av en försångerska. Det lät faktiskt exotiskt.

”Vi måste ha presenter med oss. Jag måste till apoteket och köpa eter till dem”.

”ETER?”

”Jo, ni förstår att Setufolket dricker eter och berusar sig på det.”

”Men är inte det farligt?!” Sa kloka svenskarna och kom ihåg den där polypoperationen för nästan 50 år sedan, när vi blev så illamående.

”För dom är det inte farligt, det är en gammal tradition.  Skulle någon av dom få för mycket i sig, lägger de sig ner, och så pyser gasen ur munnen. Men ni ska absolut inte pröva!”

Det låter ju inte särskilt hälsosamt!

På måndagsmorgonen for vi iväg genom det estniska landskapet. Visste ni, att solen alltid lyser över Estland? Visserligen är det regnrekord i år, men på något sätt lyser solen i alla fall. Numera är de stora vägarna asfalterade, åkrarna odlade och vyerna vidsträckta. Stora gröna eller gula fält, avbrutna av gröna, stora skogar.

”Hur kommer det sig, att alla träd är lika höga i skogarna?” Kunde jag inte låta bli att fråga. Hanno tänkte efter.

”Under kommunisttiden avverkade man nästan ingen skog, så alla träd har stått och växt i över 50 år. Det Moskva ville ha av esterna var kött och mjölk, så skogen fick stå orörd.”

Det finns så mycket Hanno berättar för oss, som är så självklart för honom, men som låter märkligt i våra öron. Vi, Ants och jag, har väl vant oss, men vissa saker går inte att säga i Sverige. Många tror att vi ljuger eller drar till eller vinklar. Men jag tror jag förstår vad han menar. Moskva ville inte ha skog, då blev skogen kvar. Moskva ville ha kött, då fick hellre esterna svälta.

Nu får jag inte glömma att berätta om storkarna. Estland är fyllt av gårdar. Herrgårdar. Det var under den tiden den balttyska adeln bodde här. Under den tid Estland lydde under den ryske tsaren var det ändå den tyska adeln som härskade. På varje herrgård fanns ett eget spritbränneri. Varje bränneri hade en skorsten, och varje skorsten hade en storkfamilj. Högt däruppe står de och spanar ner på oss. Om de inte letar mat på åkrarna. I början måste vi stanna för varje stork vi såg och ta fram kameran.  Nu börjar vi bli så vana, att vi reagerar nästan bara när storkarna går över vägen eller utefter dikesrenen. Stora, vackra och i högsta grad levande.

Nåväl, resan tog slut. Vi mötte skylten där det stod Setumaa. Setuland. Länet heter helt enkelt så. Detta är Setufolkets eget land. Vi upplever inte skillnaden så stor. Husen är kanske mindre, men annars ser de likadana ut som i övriga Estland. Gulgröna eller brungula som om de lånat färg av bärnsten. De människor vi ser, ser vanliga ut. Inga folkdräkter, inga andra konstigheter heller förresten. Vi går in ett hus i centrala Värska, huvudorten för setukeserna i Estland. Det är mörkt och stängt som vanligt i sådana här byggnader i Estland. Men Hanno ger sig inte, utan hittar en dörr, som går att öppna, och där inne finns en dam, som visar sig vara fru Lövi, museiföreståndaren. Hon hälsar på oss, och säger som den mest självklara sak i världen, att vi ska hämta Paul, och komma tillbaka, så ska hon visa oss museet. Vi undrar förstås, om ”alla” vet att vi är i Värska.

När vi träffat Paul och sammanstrålat på museet berättar fru Lövi för oss:

I 700 år har setufolket levt här. Just här. Gränserna var mycket bestämda. Man försörjde sig på det naturen gav, och blandade sig inte med andra folkslag. Om någon gifte sig med en ”utomstående” blev det problem. Han eller hon blev aldrig accepterad. På det viset kunde man behålla sin kultur och sina vanor. För att räknas som setu måste man vara det till hundra procent.

”Jaha, då förstår jag.”

Men något hände. Andra världskriget bröt ut och ockupanter kom från alla håll. Männen blev inkallade, de försvann eller dog. Kollektiviseringen påbörjades 1949. De som protesterade dödades eller blev deporterade till Sibirien. Ungdomarna flyttade till städerna för att kunna försörja sig. Den urgamla setukulturen började upplösas. Barnen kunde inte längre göra alla dessa sysslor, som deras förfäder så självklart gjort. Allt tenderade att suddas ut, och de så viktiga rötterna försvann. Det gick ju inte längre att skydda sin kultur; man kallar sig numera setu även om en förälder är vanlig est.

1992 kom någon med en idé.

”Vi måste ha ett museum.” Men det fanns inga pengar, och det fanns ingen mark.  ”Vad behöver vi?”

Kommunen skänkte mark och genom insamlingar och sponsorer fick man pengar att köpa byggmaterial.

Den första frågan man ställde sig, när man skulle börja byggandet var: Vad är en setubondgård utan vatten och bastu?

”Nåväl. Då börjar vi där.”

Och där började också vår visning. Mot bastun!

Gården består av flera vackra nybyggda trähus på en stor grästun. Lite vid sidan av ligger bastun. En riktig äkta rökbastu. Jag undrade lite försynt, om det inte var jobbigt att sitta i röken. Men den vädrar man ju ut, så det var ju inga problem. Så berättar fru Lövi för oss att förre statsministern Mart Laar har badat i den bastun, och då stod en av kvinnokörerna utanför och diktade en ny sång om honom (det är så deras sånger kommer till). Det var naturligtvis mycket smickrande, och setufolket fick en ny vän.

Och brunnen med vatten fanns ju där utanför. Och den är förresten helgad av prästen. Jag har förstått, att vatten är på något sätt magiskt i Estland. Inget hus får byggas utan att man har kontrollerat hur vattenådrorna löper i marken. Och här blev dricksvattnet helgat av prästen. Setufolket säljer faktiskt färskvatten från Värska. Det finns att köpa i affärerna i Tallinn.

Så går vi till skafferiet. Det ser ju lite opraktiskt ut med stockar till golv, och så särskilt tätt ligger de inte heller. ”Lite konstiga var de ju i alla fall.” Men, nej. Eftersom förrådsbyggnaden var så väl genomluftad på det här sättet kunde man förvara maten där till och med på sommaren. Det var helt enkelt mycket väl genomtänkt.

Själva boningshuset består egentligen av endast ett rum, men med fyra funktioner. Kök, vardagsrum, sovrum och bagarstuga. Bakugnen är skickligt byggd så att man kan sova runt den på fasta britsar och få värme. Föräldrasovrummet är delvis avskilt, där sover även de yngre barnen vintertid. Äldsta dotterns säng står för sig själv i köksavdelningen. ”Hon måste gifta sig först av barnen,” säger Paul som om det förklarar allt. Jag begriper inte riktigt, men det ska väl visa sig vad som menas med det.

Här levde man ett mycket enkelt liv. Ingen lyx som gardiner och andra utsmyckningar var accepterade. Den rikedom man eventuellt samlade på sig fick man visa med kvinnornas smycken.  Ju större halssmycken, desto bättre, ju tyngre, desto förmögnare familj, och en bra brud att gifta sig med.

Vardagslivet var synnerligen inrutat. Kvinnor och flickor hade sina bestämda sysslor, som tog hela dagarna och ofta kvällarna i anspråk. Männen hade sina sysslor. På söndagen gick alla i kyrkan. Man tillhör den ortodoxa kyrkan. Och det är också en källa till bekymmer. Den förre prästen agerade för att man skall lyda under Moskva och den ryska kyrkan, men det vill inte setufolket. Man lyckades avsätta honom och fick en ny präst, som accepterar deras egen vilja. De är estnisk ortodoxa, och tillhör den grekiska kyrkan.

När vi sitter där i storstugan Hanno, Ants, Paul, fru Lövi och jag börjar Paul berätta.

”Livet var så osäkert då. 1954 arbetade min pappa på kollektivet. Han hade hustru och barn att försörja. Någon lön utbetalades inte förrän efter ett år. När dagen äntligen kom för den livsnödvändiga lönen, fick han veta, att ersättningen för ett års arbete var en filmföreställning på kolchosen. Man visade en rysk arbetarfilm. Utan det naturen gav, hade de naturligtvis inte överlevt.

Jag blir naturligtvis alldeles stum. Jag har så svårt att förstå, att någon överhuvudtaget kan överleva med en familj utan att få betalt för sitt arbete. Jag försöker föreställa mig, hur man lever ett helt år utan pengar.

”Men kanske var det trots allt värre för grannen.” Paul fortsätter att berätta.

”Här i granngården bodde en familj med fem barn. 1949 sådde bonden sina åkrar. Han såg att det skulle bli en god skörd det året, och kände tillförsikt inför vintern. Men då påbörjades kollektiviseringen. Han tvingades lämna sin mark och istället arbeta på kolchosen. Utan mat och utan lön. Med hustru och fem barn att försörja. I sin förtvivlan tänkte han då på sin egen odling. Han visste, att det fanns mycket ätbart där. Han kunde ju till och med se den från sitt fönster. Han gick dit och tog några strån från sin egen åker till sin familj. Det upptäcktes och kostade honom sex år i hårt arbetsläger i Assalemma i Estland. Där bröt han benet i ett stenbrott, kom så småningom hem, men hade totalt tappat livslusten. Han dog strax efter hemkomsten.”

Paul börjar spela på ett litet dragspel som finns där, men det låter inget vidare utan fru Lövi fortsätter att berätta om gamla tider istället.

”Vävstolen sattes upp i storstugan på vintern. På våren flyttades den ut i flickornas stuga. Man såg till, att de alltid hade arbete. Det var mycket som skulle vävas. För det första måste ju hela familjen ha kläder, för det andra måste de väva sin egen hemgift och dessutom måste de tillverka presenter till alla i den familj de en gång skulle tillhöra. Det var ett ständigt arbete om de skulle hinna. Gifta sig måste man ju och det gällde att ha friare. Äldsta dottern måste först hitta någon.”

Så börjar hon berätta om sovarna.  Alla flickor skulle ha en sovare. En pojke alltså, som kom och sov i hennes säng på natten. ”Det hände ingenting. De bara sov!” Det gick ju bara under den varma tiden, när de låg i flickstugan. Och nu förstår jag det där med äldsta dotterns säng i köket. Äldsta dottern måste bli gift först. Hon måste ha en sovare först, och då gällde det att utnyttja tiden. Eftersom hon sov för sig själv på vintern, kunde hon ta emot en sänggäst hela året. Skulle någon komma och fria till andra dottern innan den första var gift, fick han lov att vänta. Hur kära de än var. Äldst först. Blev inte äldst gift, kunde ingen annan heller gifta sig. Det berättas om en flicka som inte ville ha någon sovare, men som fick lov att ge med sig. Annars kunde man tro, att hon var underlig på något sätt.

Vi går runt i stugorna och förundras över hur praktiskt allt är. Tänk en sån detalj som potatiskorgen, som är spetsig i botten för att den ska passa mellan fårorna.

Så säger fru Lövi när vi frågar efter toalett:

”Här finns en fin och nybyggd, men setufolket hade aldrig toalett förrän på 30-talet.” Så förundras man över det också, men nu ska vi vidare. Vi ska äta middag hemma hos Paul.

Nu kör vi inte längre på asfalt. Nu är det sandvägar, men luften är så stilla denna dag, att dammet, som yr efter oss ligger kvar som ett moln mycket länge. Vi kommer fram till Pauls gård. Men det är inte längre han som är bonden. Nej, det är äldste sonen Kalver och hans hustru Ene som bor här med sina pojkar.

”Det här är nya bondmoran” säger en stolt svärfar.

Ut ur huset ramlar så sonen Alar och hans hustru Kristi. Skrattande hälsar vi på varandra och vi känner oss hjärtligt välkomna. Inne i huset ligger den gamla Anne. Farmor. Böjd av hårt arbete, men nöjd ändå. Hon visar med stolthet de fotografier som sitter på väggen. Anne i sin folkdräkt med alla sina tunga smycken. Jag förstår. Hon var rik bland setufolket. Både ekonomiskt och i själen. Men ändå säger hon till sin svärdotter Viivi, Pauls hustru,

”Du ska inte alltid hålla på med något arbete. Du ser väl på mig, att man inte ska arbeta så hårt.”

Ja, krokig är hon, och hasar sig fram gör hon. Hon har haft Parkinsons sjukdom i sjutton år, men det finns ändå lugn och tillfredsställelse i hennes ögon. Hon letar också fram fotot från sin 70-årsdag. Hon sitter i mitten med hela släkten och alla vänner runtomkring. Hon har på sig folkdräkten naturligtvis, precis som de andra kvinnorna på festen. Nog ser det ut som om mor Annes smycken väger tyngst.

Vad bjuds vi på? Gul färsk potatis, nystekta kantareller, färsk torgsallad, smör, hembakat rågbröd, ost och lite korv. Det behövs ingen korv. Godare potatis har jag aldrig ätit. En underbar måltid. Och så sitter vi på gården och äter, för den pjåskiga svenska gästen tål inte målarfärgslukten i huset. ”Aldrig har det varit så stilla här”, säger Viivi. ”Här blåser det alltid om öronen. Aldrig brukar vi kunna sitta i lugn och ro här.”

Så denna stilla kväll sitter vi och lyssnar på berättelser om deras liv, och vi går och ser när kon mjölkas och när hästen leds ut på bete. Vi tar en liten tur runt den stora köksträdgården.

När vi går runt och tittar säger Viivi som en fullkomlig självklarhet:

”Det var så annorlunda förr. Här kände alla varandra, vi var ju bara vi, och aldrig stals något. Vi behövde ingen som bevakade oss.”

”I morgon åker vi till torget i Tallinn och säljer svamp och potatis,” säger Paul.

”Men det är ju 30 mil! ” Säger vi.

Men så är det. Resa på natten, sälja på dagen och resa hem.

”När Sovjet ockuperade Estland ändrade man gränsdragningen.”

Paul tar fram en karta. Han visar den gamla gränsen, som går med en jämn båge över Peipsisjön och runt hela Setumaa.

”Här ser ni, hela Setuland tillhörde Estland. Vi är ester, och inget annat. Men titta här på den nya gränsen som ritades under ockupationen. Den skär av Estland. Krokig och ojämn går den på fel sida om sjön. Där är en liten böj, för där upptäckte de att det bodde två ryssar. De var säkert inte nyktra när de ritade den här gränsen.  Tvärs igenom vår del av landet går den. Halva min skog hamnade i Ryssland. Förut spelade det inte någon roll. Då var ju marken stulen från oss, men nu, när vi ska ha fått tillbaka vår egendom, då har de taggtråd och gränsvakt, och jag får inte tillbaka min skog. Men det värsta är väl att nu är vi inte längre ett gränsfolk. Nu är vi två gränsfolk. Vi är effektivt avdelade. Familjer hamnade på olika sidor. En man som hamnat på den estniska sidan ville begrava sin bror på kyrkogården i Värska, men eftersom han tillhörde Ryssland numera var det fullständigt omöjligt.”

Det är naturligtvis fruktansvärt traumatiskt att förlora så mycket, både familj och mark, två gånger under sin levnad.

”Kommer vi för nära gränsen kommer gränsvakten med laddat vapen. Kom förresten, så åker vi dit.”

Vi hoppade in i bilen. Alar körde och det hoppade och skumpade på konstiga vägar. Egentligen var det bara 200 meter till gränsen från deras hus.

Ja, verkligen. Det var en taggtråd. Och en bunker. En jordbunker med två smala avlånga fönster.

”Där står han och tittar på oss.”

Ants tog fram kameran för att ta ett kort. Då hörde vi allihop att det rörde sig i bunkern vi hörde ljudet av en mantelrörelse..

”Akta er!” Sa Paul. ”Han kan vara stupfull. Tar han er blir det 48 timmar i förvar i Pskov.”

Ja, det hade ju inte vi tid med, så vi drog oss lite tillbaka.

”Det är ju så, att det är ju nästan bara rysk gränsvakt här, esterna patrullerar bara ibland. Jag vet inte varför det måste vara så här allvarligt. Vi fällde några träd för en tid sedan. Ett råkade falla med toppen in över den ryska gränsen. Vi visste inte vad vi skulle göra. Vi gick i alla fall över och kapade trädet. Då kom vakten fram med draget vapen. Det var mycket obehagligt. Vi gick tillbaka och drog in det vi kunde av trädet, och lämnade resten till ryssen.”

”I början förstod inte folk riktigt att det blivit en riksgräns här där det alltid varit vårt land. Det fanns folk som sa, att ´jag ska handla i min affär, som jag alltid handlat i’, men efter att ha suttit i fängelse några gånger gav de upp. Det berättas också, att de till och med arresterade en tjur som leddes över gränsen.”

Vi återvände till huset, middagen hade vi ju redan ätit upp. Snart skulle vi skiljas åt. Det kändes lite sorgligt. Man lever så intensivt när människor berättar om sina liv. Vi tog en tur till kyrkogården.

En vanlig ortodox kyrka med lökkupoler, en stor kyrkogård med mycket gamla och helt nya gravar.

Vid entrén fanns en tavla med de viktigaste gravarna. Poeten, setubonden, Paul Haavaoks grav var markerad, liksom fem försångerskor. Det tyckte jag var märkligt, att deras gravar var extra viktiga. Men jag fick veta, att det var en stor ära att vara försångerska. Det är dessutom krävande. Hon måste alltid vara beredd att dikta nya sånger. Hon är konstnär. Och betraktas som en mycket viktig person.

Vi läser på en gravsten. ”Att leva är arbete. Att dö är vila.”

Tidigare hade setukeserna inga efternamn. När Estland blev fritt första gången krävdes det att alla skulle ha det. Då fick man välja vilket namn man ville. Självklart valde man då det vackraste man kunde hitta på. Om du vill veta vad som är det vackraste som finns, ska du söka upp kyrkogården i Värska och läsa efternamn. Öunapuu. Kodumaa. Järvajögi. Det betyder äppelträd, hemland och sjöflod. Det låter inte så vackert på svenska, men för en estländare är det musik.

Då ser vi en sten med namnet Salme Laiuste. Laiuste, det måste vara en släkting. Ants mamma är ju född Laiuste.

”Vem är det?”

”Det var en prästfru.”

Ja! Då minns vi hur moster Tanja har berättat om onnu Kokka. Han var bror till Ants morfar. Präst i ortodoxa kyrkan. Egentligen hette han Nikolai. En gång var Tanja på besök i Värska hos farbror Kokka och tant Salme. Hon hade legat på sjukhus i Pärnu i tre månader med graviditetsförgiftning. Hon for direkt till Värska, och kände sig så fri. När hon kom fram, låg snön över kyrkogården. Gudstjänsten var just avslutad, och människorna kom ut från kyrkan. Först kom prästen. Fader Nikolai. Klädd i sin långa prästdräkt. Tanja kunde inte motstå frestelsen, utan samlade ihop snö till en boll och kastade. På honom! Han drog upp sin långa kjol, och så började ett veritabelt snöbollskrig på kyrkogården mellan prästen och en höggravid kvinna. Folket stod förundrat och tittade på. Men den historien handlar egentligen mer om den tokiga släkten Laiuste än setufolket. Några år senare dog fru Salme i förtid, och så småningom tog fader Nikolai sitt hembiträde, den unga setukvinnan Annouscka till sin kvinna. Hon födde honom senare en son, men då hade de flytt undan röda armén, och bodde i New York.

Tänk att vi glömt att Tanja berättat för oss om Värska!

För övrigt hade vi otur som kom en måndagskväll. På söndagar är kyrkogården full med folk. Då kommer familjerna med matsäck och sätter sig på de obligatoriska bänkarna och pratar, diskuterar, äter och umgås. Man tar det som en självklar utflykt för att alla ska träffas, även de döda.

Vi tar farväl, men bestämmer att vi ska äta frukost tillsammans nästa morgon.

Natten var orolig. Vi bodde på ett gästhem där det fortfarande fanns rester av sovjetmänniskan kvar. Det var ett gästhem för lärarkandidater. Sovrummen var som små klassrum med det allra enklaste möblering man kan tänka sig. Lakanen var rena. Städningen var gjord för några gäster sedan, och toaletten på bottenvåningen var rengjord för väldigt många gäster sedan. Jag satt utanför den dörren och väntade på att vi skulle skrivas in, när en kvinna kom vacklande ut utan att förmå sig att stänga en enda dörr efter sig.  Att de inte kan hålla sina toaletter så rena, att man kan använda dom utan att vara rädd för att man ska svimma av lukten och ohygienen!

Det kändes underbart att komma tillbaka till Pauls går nästa dag. Där var det rent och målarlukten var borta. Hela natten hade de haft fönstren öppna. För min skull.

Vi blev bjudna på den speciella grönsaksröran, som ”alla” ester åt på morgonen förr i världen. Samt kaffe ost och ”tre dagars surgurka”. En läckerhet.

”Hur ska setufolket klara sig?” Frågade vi.

”Det är bekymmersamt. Kommunen är fattig. Det byggs inga nya bostäder. Människorna är fattiga. Ingen har egentligen råd att handla. Ungdomarna kan inte bosätta sig här, där det inte finns några jobb, och ingen kan försörja sig. Förra året dog 20 personer i Värska. Det föddes 3 barn.”

”Om Petseri åtminstone var halvfritt, så vi kunde besöka vår katedral och våra släktingar!”

”Det har hållits en omröstning bland alla som bor i det ryska Setumaa. Det visade sig, att alla vill tillhöra Estland. Även den rent ryska befolkningen. Precis som i Ivangorod öster om Narva förresten. Det är ju också en estnisk stad, som definitivt förlorades 1991.”

Vi blir tvungna att lämna Paul och hans familj. Som avskedsgåva får jag en liten keramikgumma av den unga Ene. Kantareller och några kilo av den goda gula potatisen skickar de också med oss.

”Ses vi inte på torget i Tallinn, så ses vi nästa sommar!” Säger vi och tackar för ett underbart besök.

Vi sågs på torget i Tallinn. Kristi sprang fram till oss och berättade, att pojken Mikk, 9 år hade letat fram böcker om Sverige och studerat det. Då lämnade vi över vår kartbok över svenska vägar, och hoppades att vi ses i Sverige.

Alltid ska jag minnas den respekten som alla i familjen visade varandra. Alltid ska jag minnas den självklara samhörigheten de kände. Trots sin livssituation var de fria människor när de var i sitt eget land. Jag såg på Alar på torget, att han längtade hem.

Karta över Estland, Lettland, Litauen och Kurland

(Livland är den södra delen av Estland,Kurland är den sydvästra delen av Lettland.)

I det nya numret av Baltic Worlds reder Pertel Oiirimäe ut begreppet Baltikum. Benämningen på de tre staterna Estland, Lettland och Litauen, som egentligen inte alls är någon enhet.

Först menar han att de baltiska folken själva inte tycker om benämningen beror på att i Sovjetunionen talade man ofta om de tre på detta vis. De ska uppfatta ordet som sovjetiskt.

Artikeln heter The idea of ”Yule Land”, och det var nuvarande presidenten Toomas Hendrik Ilves som använde uttrycket i ett tal 1998. Han ville betona vilka länder Estland känner samhörighet med. ”Jul” heter så på alla skandinaviska språk, på finska ”joulu”, på estniska ”jõul” men på tyska, lettiska, litauiska och ryska heter det helt annorlunda. Estland liknar de nordiska länderna mest; landet är starkt ekonomiskt och har passerat de andra postkommunistiska länderna med fart.

Ilves menar att det geografiska läget inte absolut måste betyda kulturella och andra likheter. Han säger också att under många år efter sovjetunionens fall kallades länderna ”postsovjetiska” trots att likheterna mellan Estland och t.ex. Vitryssland eller Kirgizistan inte är synbara

När började begreppet Baltikum användas? Inte förrän under mitten av1800-talet, och då av tyskarna på platsen. Det var när russifieringen började. Hela riket Ryssland skulle ha samma språk och kultur. Den adliga tyska befolkningen ville bevara sin ställning, och för att inte sammanblandas med lantbefolkningen började de kalla sig balter och hela området: Estland, Livland, Lettland och Kurland benämndes Baltikum. De tyskar som bodde i Estland, Lettland eller Kurland kallade sig balter. De ville markera sin makt och sin kultur i de här områdena. Egentligen var det tsarryska områden, men i själva verket var det tysk-europeisk kultur som hade satt sig tungt ovanpå de inhemska kulturerna. ”Undermänniskorna/ de barnsliga/” och deras enkla, hedniska kultur räknades inte. Piirimäe skriver: Känslan av en speciell identitet stärktes av den nationalistiska rörelsen i Tyskland, vilket fick många balttyskar att se sig som människor med en speciell mission att sprida ”tyskhet” i den mindre civiliserade delen av världen.

Alltså: begreppet Baltikum handlar om tyskarnas område. Dewt har inget med det moderna Europa att göra, det skapar missförstånd och sammanblandning. Jag minns när både Ants och jag kom i dispyt med Sanna Rayman som var övertygad om att samma kultur råder i alla de tre länderna Estland, Lettland och Litauen. Litauerna kallade sin gayparad ”Baltic gay” (eller liknande) och Rayman trodde att när (det katolska) Litauen förbjöd gaygalan, då var alla tre länderna lika efterblivna. ”Det heter ju Baltic”, försvarade hon sig. (Annars är Sanna Rayman en väl påläst skribent.)

Ja, det finns fler exempel, som ni nu vet.

Laulu Väljak

Det som hände i Estland under 1980- och 1990-talen har för alltid satt sina spår hos mig. När jag hör sångerna och ser ”Laulu väljak” i Tallinn, då känns det i hela mig. Men när jag också verkligen ser och hör hur det hände, då minns jag på ett annat sätt. Filmen på TV i går var mycket bra. Det handlade om den första Rock Summer som arrangerades på Laulu Väljak 1988. En finsk rockgrupp tog initiativ till en rockkonsert och så bara hände det…

De där finnarna var lite galna, de hade aldrig varit i Sovjetunionen tidigare och visste mycket lite om Tallinn, och så stod de där och hurrade för Estland! De ”knäppa” finska rockarna (ni måste se dem) drog på hårt om frihet när den estniska publiken svarade, och sedan tog esterna över. Ivo Linna sjöng nya estniska sånger om landet och folket. Sånger som hela publiken sjöng med i. Stämningen blev magisk. 1988.

Gorbatjov talade om glasnost och perestrojka men hade aldrig tänkt att Sovjet skulle falla. I Sverige sa man ”Men har de inte för bråttom?” I Estland sjöng de redan om frihet. Tänk att vi fick leva i en så genomgripande historisk tid. Så positiv tid. Den filmen måste fler se. Den kommer flera gånger på SvT under jullovet*.

Vi har fått lära oss att vi ska se på likheterna inte olikheterna människor emellan. Jag hävdar att vi måste se olikheterna. Vi är alla olika. Det finns så små saker i hjärnan som betyder så mycket, små skillnader som blir stora olikheter. Det har också med arv, uppfostran, kultur och erfarenheter att göra. För övrigt är det värderingar som styr oss. Vi bestämmer hur vi ska värdera varandra. En tid är man högt värderad av en anledning som i en annan tid anses förkastlig. Har ni tänkt på att den svenska adeln oftast blev fin för att någon dödade så många som möjligt på slagfältet. Är det fint? Att studera vid universitet är fint. Alla ska göra det. Vad händer då? Alla är inte kapabla att läsa svåra texter och dra slutsatser av det. Jag valde att läsa ett riktigt svårt ämne för att jag måste kontrollera om jag var kapabel att klara det. Jag läste nationalekonomi. Inför första tentan fick vi veta att det inte var många som skulle klara den, men vi fick försöka två gånger till, så det skulle nog gå bra i alla fall.

Vi var bara några stycken flickor i kursen. För övrigt var det stöddiga killar som var så himla kaxiga och menade att vi skulle inte klara det här svåra ämnet. Attityden var sådan.

Tentadagen kom. Jag var lugn. Jag hade pluggat på och ”gick det inte bra, så fick jag väl göra om det”. Jag gjorde talen, gick ut i hallen. Där stod killarna och var alldeles slut. ”Det var jättesvårt!” Jag blev förvånad och visade hur jag gjort, och de tittade, och tittade. Sedan var de inte stöddiga mer.

Min bestämda uppfattning är, att vi är olika, och det är våra värderingar som styr oss. Om vi bestämmer att det är dåligt att vara hemma med sina barn, då är det jättedåligt. Men om det visar sig att barnen får problem för att ingen riktigt har tid att prata med dem, kommer vi då säga att det kanske är bra om vi inte jobbar så mycket, att vi faktiskt måste hinna vara med i våra barns utveckling, kommer vi då ändra våra värderingar?

För drygt tjugo år sedan ansåg alltför många svenskar (och många andra också) att kommunismen var bra. I Sovjet var det hög teknologi, människor levde gott och vi borde leva likadant, trodde folk. /I själva verket betydde ”sovjetisk teknik” att ingen i väst (inte ens de själva) kunde hantera. Bilar som lagades med plast och nylonstrumpor för att fungera. Kameror som vi bara skrattade åt. Och: Ingen trodde den som sa det./ Då värderade vi kommunismen högt. I dag finns det fortfarande människor som gör det, men långt ifrån lika många. I dag kanske människor vet att Sovjetunionen var ett förtryckarland av oerhörda mått och där fanns ingen frihet. Kanske finns det fler uppfattningar vi kan ändra på?

* Sändningstider Frihet åt Estland! Glasnost rock
SVT2 tor 22 dec 2011 kl 18.00
SVT2 fre 23 dec 2011 kl 10.50
SVT2 tor 29 dec 2011 kl 10.45
SVT2 tor 29 dec 2011 kl 00.25
SVT24 ons 4 jan 2012 kl 22.50

I våras visade jag bilder från de stora översvämningarna, de som kommer varje vår vid snösmältningen. Det var som stora insjöar på landsbygden.  Nu kan jag meddela att det är värre än någonsin trots att det inte har snöat! Titta här:

Från Aktuaalne Kaamera:

Estland klassas nu som ett A1-land bland Euroländerna. Ett land som inte har några behov att låna pengar! Det ni. Det lilla landet, som har lärt sig av tidigare svårigheter.

Alla familjer med fem barn eller fler inbjöds till en julfest. I Valga finns det en familj med så många som fjorton barn.

Efter Sovjetunionens fall har handikappade människors problem uppmärksammats i Estland. (medmänsklighet) Just nu sker en insamling för blinda.

Ett ryskt rockband från Narva, Ave Nue har nu konserter över hela Estland tillsammans med Narva symfoniorkester. Bandet är mycket populärt i hela Estland, och konserterna är välbesökta.

…..

Tjeckiens tidigare president Vaclav Havel är död.

Jag har ett så tydligt minne från 1989 när Vaclav Havel i Prag  med eftertryck talade om att Estland verkligen var ockuperarat av Sovjetunionen. Det var ett svar till Sveriges utrikesminister Sten Andersson som hade förnekat det vid ett besök i Tallinn.

Postimees skriver (ett av mig förkortat citat):

President Toomas Hendrik Ilves säger i ett uttalande att Europa har förlorat en stor författare, humanist och politiker med Vaclav Havel.

Vaclav Havel var försvarare av mänskliga rättigheter, frihet och demokrati Han var alltid övertygad om överlägsenheten av tolerans och mänsklig respekt. Han hälsade inte bara människors frihet med tal om enskilda människors mod, han var också en lyssnande trubadur som lyckades med sina ord besegra kraften i världens ondska och tydliggöra repressiva regimers onda tankar. Havel har därmed visat kraft och yttrandefrihet inför hela mänskligheten.

Vi ska minnas honom som en viktig symbol för frigörelse från kommunismen och de människor som sätter ett högre värde för den demokratiska dagordningens avtal.

Havel visste att belysa den ultimata ondskan med frihetens ljus kan vara det första steget för att passera den mörka dörren.

Han förklarade tålmodigt att det för dem som inte ville eller inte kunde höra utan som naivt trodde på den totalitära maktens möjlighet att förändra sig själv.

Jag uttrycker mina och hela Estlands kondoleanser till Vaclav Havels närstående och till Tjeckien."

…..

Vädervarning för höga vågor i Finska viken.

Estlands meteorologiska och hydrologiska institut (EMHI) varnar för höga vågor i Finska viken och sjön Peipus.

I östra delen av Finska viken förväntas vindstyrkan från 15 till 17 m / s. Våghöjden kan bli 2 till 3 meter.

(Inget märkvärdigt, det har man väl varit med om.)

Historia är en osäker vetenskap. Det blir så tydligt i boken ”I historiens skruvstäd, Berättelser om Europas 1900-tal.” en antologi av Lennart Berntsson och Svante Nordin, Atlantis 2008.

När Västtyska historiker skulle berätta sitt lands historia varierar ”sanningen”. Under tiden efter kriget och fram till murens fall framställdes historien ur en vänster-synvinkel. Man reagerade inte speciellt på ”den stora terrorn”, massvälten i Ukraina eller Moskvarättegångarna. DDR var till och med ett föredöme. Naturligtvis fanns det en annan linje, men Historikerstriden kunde förefalla ha slutat i en seger för vänsterhistorikerna. De hade varit flest och mest ljudliga i debatten, de hade försvarat sina bastioner kraftfullt och energiskt. Men segern vändes i nederlag bara några år senare när Berlinmuren föll, kommunismen sopades bort och Tyskland återförenades. /…/ Det förbud mot jämförelser mellan folkmord under olika regimer som tidigare varit i kraft var nu upphävt. /…/ De kommunistiska regimernas moraliska legitimitet tycktes ha gått samma väg som deras faktiska maktställning. (Kap. De nationella berättelserna, Svante Nordin sid 22)

Naturligtvis förstår jag att man gärna vill höra, läsa och att man bäst tar till sig det som passar vars och ens övertygelse. Se dagens historiesyn i Moskva. Men att man inte kan ta in sanningar förvånar mig. Visst var det min lärare, Lennart von post, som berättade om deportationstågen till Sibirien, men jag lyssnade på alla nyheter i radion, och jag läste DN:s alla sidor från det jag började skolan. Jag läste böcker, mer än mina jämnåriga, och jag läste om kriget i Europa, nazistiska koncentrationsläger och det stora lidandet. Jag visste ganska mycket om lidandet i Sovjet långt innan jag träffade min est. Jag kan inte ha varit ensam om detta. Jag vet att det var traumatiskt för de estniska flyktingarna att de inte blev trodda om de fick möjlighet att berätta om livet i Sovjet, som det såg ut 1939-1940. Jag vet att när Ants sa något till en kommunist om hur fel han hade, då gick en högerpartist fram till honom och bad kommunisten om ursäkt.

Jag tänker på hur den här misstron måste ha påverkat flyktingarna som kom till Sverige. Många flydde vidare till USA och Kanada, men många blev kvar och svalde ner allt de ville säga. Efter murens fall verkar ingen bry sig om hur det var. Ungefär som i Tyskland.

Jag ska skriva några första rader om kapitlet: Robert Conquest. Den sovjetkommunistiska statsterrorns uttolkare.

Robert Conquest.

På många i väst utövade det sovjetkommunistiska samhället tvärtom en lockelse. År 1935 hade makarna Beatrice och Sidney Webb, ledande medlemmar i de brittiska vänsterreformisternas Fabian Society och grundare av London School of Economics, publicerat ”Sovjet Communism: A new Civilisation?”.  År 1937 kom boken ut i en andra upplaga, men då utan frågetecken i titeln. Denna okritiska skönmålning av det stalinistiska samhället skulle Conquest ofta återkomma till i sitt efterkrigstida författarskap, men då som oförsonlig kritiker av en släpphänt, ideologiskt präglad tilltro till all dokumentation om det egna samhället som sovjetmyndigheterna lät sprida till alla dem som ville få bekräftelse på kommunismens företräden.

De var verkligen inte ensamma, makarna Webb, om sin positiva syn på Sovjet. Informationen från Sovjet spreds på ett imponerande skickligt sätt. Ingen behövde kontrollera sanningshalten. Allt svaldes direkt. Tvivlare var förrädare! I Sverige var tron på kommunismen stark. Som sagt, sa man något blev an inte trodd. Och det är just det som vi alla måste ta till oss. Det får inte hända igen. (”Det enda säkra vi lär oss av historien, det är att vi aldrig lär oss något av historien.”)

Jag satt och tittade på hur det var när jultomten besökte parlamentet i Tallinn i går. Det var härligt lättsamt! Tomten gav julklappar till partiledarna, alla paket hade en rolig undermening. Keskerakond fick ett rep som alla partimedlemmar skulle bindas fast i så de inte kunde lämna partiet (risken finns hela tiden). Reformpartiet fick en Tv-tablå över Tallinns TV:s program (kanalen är sponsrad av Keskerakond). Tre riksdagsledamöter med tomteluva sjöng en julsång (det lät illa, minst sagt). I det allvarliga rummet där man säger så bistra saker till varandra fanns nu bara glädje och skoj. Det var verkligen något att ta efter.

Ta efter, förresten... Estland lanserar i andra länder, bl.a. USA, vad de kallar: "Vi gör det!" dvs. Vi rensar bort allt skräp från naturen. (Påminner väldigt mycket om vad vi gjort i Sverige i många år). Intresse har visats från flera av länderna, så Estland har skickat patruller dit för att visa hur det ska gå till. Den vanligaste frågan esterna får är: "Vad ska vi göra med skräpet?" Många berättar också om att de inte tänkt på hur det ser ut i naturen med allt skräp, men nu när de förstått, då tycker de att det är förfärligt.

Estland har inget emot att kallas ett Skräp-land.

Ett bildgalleri från Postimees:

http://translate.googleusercontent.com/translate_c?hl=sv&rurl=translate.google.se&sl=et&tl=sv&u=http://www.postimees.ee/%3Fart%3D670094%26g%3D6676&usg=ALkJrhh8dTEPxtps2TfLOHKdYl_yH8j_cg#249630

Detta är Jultomten i estniska parlamentet som kommer med julklappar till alla snälla ledamöter (och de andra också).

…..

FÖDELSEDAG 15:e DECEMBER

Endel Weasel, 86 , litteraturvetare och kritiker

Selma Teesalu, 81, medicinska forskare, professor emeritus vid universitetet i Tartu

Mihkel ZILMER, 63, biokemist

Dagmar Kutsar, 60, samhällsvetare

Indrek Metskits, 55, poet och konstnär

Tõnu Raadik, 54, violinist och kompositör

Jaak Johanson, 52, Skådespelare, sångare och grafiker

Toomas Tulemus, 48, musiker

Aivi Parijõgi, 44, journalist

,,,,,

Idag erbjuder han ryska rubel.

Europeiska unionen kommer att använda dagens toppmöte med Ryssland som en möjlighet att trolla fram det sista av IMF: s löfte att skaffa fram mer pengar, sade en EU-tjänstemän.

Det är känt att rådets ordförande Herman Van Rompuy och EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso under gårdagens middag i Bryssel med Rysslands president Dmitrij Medvedev före toppmötet förberedde sig. Många av tidningens källor uppger att samtalen gäller ett belopp på omkring 10 miljarder euro.  arje donation från Ryssland är mycket uppskattad av IMF när det gäller EU: s kampanj för att öka köpkraften i euroområdet.

EU-ledarna lovade förra veckan att överväga en extra tilldelning på 200 miljarder euro till centralbankerna - i hopp om att det utanför Europa blir ett kraftigt gensvar.  Rysslands EU-ambassadör VladimirTšizov uttalar sig i Financial Times i en vänskaplig ton. Han noterade att ryska centralbanken har 40 procent av reserverna i euro och insisterade på att Rysslands största handelspartner är EU. "Vi har inte förlorat tron på euron ", sa Tšizov. ”Moskva har länge velat ha ett större inflytande på tillväxtmarknader i IMF.”

Medvedevs delegation vid toppmötet kommer dock att betona Moskvas växande förbittring mot EU: s energipolitik mot liberalisering av lagar som tvingar Gazprom att sälja pipeline till Litauen vilket kan begränsa Rysslands inflytande på andra marknader.

Tsizov talade också om en lettisk avsikt med en: "väsentlig nationalisering av infrastruktur." Han jämförde EU: s regler - som är avsedda att värna om konkurrensen – med ”det värsta i Sovjetunionens politik".

….,.

Nu till DN Kultur, Idé och kritik

Det har skrivits mycket upprörda inlägg angående vår drottnings pappa. Våra journalister vill tvinga henne att ta avstånd från sin far pga. hans åsikter. I dagens DN skriver Gregor Nowinski om hur ämnet kom upp och vad det kan betyda för vår generation och våra efterkommande att ha en nazistisk förälder.

Att älska sin nazistiska pappa.

Vår drottning med sin pappa.

I en TV-serie Nowinski gjorde ”Bernadotte”, som sändes våren 2010 berättar drottningen alldeles spontant att hennes pappa var nazist.  Efter det blev det diskussioner om att hon kallade den nazistiska makten som ”ett maskineri”. När så ”Kalla Fakta” ett år senare visade en film om Walther Sommerlath där stora delar av Nowinskis intervjuer med drottningen återgavs, då kom diskussionerna igång. Själv minns jag kravet på en neutral genomgång av vad W S gjort sig skyldig till, för att ge drottningen möjlighet att offentligen ta avstånd.

Nowinski blir upprörd och skriver ett inläögg som han nu återger i dagens tidning. Han talar om yngre tyskar, vars föräldrar aldrig talat om nazitiden och vad de själva haft för roll då. Hur problemen växer framför dessa yngre tyskar. De har uppfostrats med kärlek och ömhet, som tex. Martin Pollack, respekterad journalist och historiker.

”Ändå är han medveten om den kärlek han fått från dessa människor. Särskilt från sin farmor – en hängiven nazist in i det sista, långt in i efterkrigstiden. Denna farmors ömma kärlek dröjer fortfarande kvar i honom.”

Vilken svår situation! Samma svåra situation som många andra nazist- och kommunistbarn genomlider.

Vi svenskar låtsas inte om vår egen historia. Vi vill inte lära våra barn något om den svenska stormaktstiden t.ex. eftersom det bara är skam, skam. Vi skäms över vad som hände, men förstår inte att historien inte får förvanskas eller glömmas bort. Vi vill inte veta att svenskar varit grymma och omoraliska, men vi påpekar gärna att andra gjort allvarliga fel i historien som de måste bearbeta. Vi som lever nu ska inte vara ansvariga för vad som hände i en annan historisk tid långt innan vi var födda. Det måste komma till ett slut med skuld och ansvar för vad tidigare generationer gjort.

De här vi nu talar om har fäder och mödrar som kanske inte straffats för vad de gjort, men trots allt har utfört eller varit beredda att utföra svåra brott. Ibland kan vi fråga oss hur det är att i Tyskland heta Göring, Himmler eller Hess. Måste de alltid vara beredda att stå till svars? Lenin och Stalin och många andra Sovjetledares namn är ju bara alias, så där finns inte samma problem. Dessutom finns det många i Ryssland som fortfarande hyllar dessa ledare och skulle bära deras namn med heder. Varför är det så? Varför kan vi inte få ett definitivt avslut på även dessa grymheter?

Nowinski avslutar sin artikel med ett citat av Virginia Wolf ”Mot fyren”:

”Att ivra för sanning med en sådan brist på hänsyn till andra människors känslor, att så obetänksamt, så brutalt slita sönder hyfsningens tunna slöja var för henne en så fruktansvärd förolämpning mot en vanlig mänsklig anständighet att hon yr och förblindad böjde huvudet liksom för att låta hagelskurens piskande korn, störtfloden av smutsigt vatten, motståndslöst skölja över sig. Det fanns ingenting att säga,”

Postimees i dag:

Säkerhetsspecialist: Ryssland behöver restriktioner på internet som i Kina.

Ryssland behöver en reglering av Internet som den kinesiska, meddelade idag  AFP via en av de bästa ryska tjänstemännen. Protesterna mot förfalskningen av valresultatet organiseras genom sociala webbplatse .

”Vi kan inte ignorera det faktum att brottslingar och terroristgrupper använder Internet", sade det ryska säkerhetsrådet sekreterare Nikolaj Patrušev Argumentõ i en tidningsintervju.

"Naturligtvis ska Ryssland ha ett rimligt regelverk ungefär som de är i USA, Kina och många andra länder", tillade Patrušev.

Internet har blivit ett bra verktyg för att organisera protester, som också hölls i helgen då bara en av demonstrationerna lockat tiotusentals deltagare via Internet.

I september presenterade byrån ComScore en undersökning som uppskattar att antalet internetanvändare i Ryssland är störst i Europa under senare år och också har ökat dramatiskt i användning av bloggar och sociala nätverk.

Kina reglerar internet användning för invånarna genom att stänga sidor med politiskt känsligt material. Förra månaden stärkte staten kontrollen av webbplatser för sociala nätverk.

Patrušev arbetade som chef för FSB under åren 1999-2008.

Hur han får in” USA och många andra länder” i talet om att begränsa tillgången till internet förstår jag inte.

.,….

Centralbankens ordförande - igen!

Estlands centralbank: den ekonomiska tillväxten saktar av kraftigt.

Estlands centralbank räknar med att nya prognosen för nästa års bruttonationalprodukt är tillväxt på 1,9 procent, men en åtstramning kan inte uteslutas.

Årets tillväxt blir närmare 7,9 procent och för år 2013 3,6 procent.

Estlands centralbank konstaterar att den estniska ekonomin sedan början av hösten växer snabbare än väntat. Nu saktar ekonomins tillväxt av, och en ökande osäkerhet påverkas av katastrofplanen som ska komma att stabilisera euroområdets problem på marknaden.

"Estlands centralbank förespår för 2012 en kraftig nedgång i den ekonomiska tillväxten i Estland. Om problemen i EU blir ännu mer stressade kan en lågkonjunktur inte uteslutas", säger centralbanken.

…..

Det tar aldrig slut:

Wiesenthal Center är ute efter nazistiska brottslingar i Estland igen.

Zuroff.

Simon Wiesenthal Centre erbjuder en belöning på 25 000 euro till alla som ger information som leder till att hittills oupptäckta nazibrottslingar kan tillfångatas. Bland andra länder utpekas också Estland.

"Att tiden går förminskar inte mördarnas brott", sade Wiesenthal Centers Efraim Zuroff  i Jerusalem. "Ålderdom bör inte ge skydd mot massmord. Varje offer förtjänar att alla anstränger sig för att finna mördarna. "

Nazistiska brottslingar ska ställas inför rätta och den nya kampanjen startade i början av 2000-talet i Baltikum och Tyskland.

På den tiden erbjöds informatörerna $ 10 000. Ytterligare $ 1500 dollar fick man om den misstänkte visade sig vara straffrättsligt ansvarig och kunde straffas. Människors medvetenhet ökar med annonser som publiceras i tidningar med bilder av Förintelsen och andra illdåd.


Zuroff beräknar att omkring 40 förintelsebrottslingar fortfarande är oupptäckta av myndigheterna i dessa länder, som inte har tagit ansvar för dessa brott. Jag har tidigare visat att det gäller inte Estland. (se den 28.11 2011)

Den mest kände av de berörda personerna som  anklagas för brott  av  Wiesenthal Center  har förknippats med Estland Mikhail Gorškov (88). Nämligen anklagas den estniskfödde medborgaren från centrala Tallinn för att i det ockuperade Vitryssland under andra världskriget begått brott mot mänskligheten.

Åklagarmyndigheten avslutade i september sin förundersökning med hänvisning till brist på tillräckliga bevis som binder Gorškovi vid 3000 mord i det judiska gettot. Enligt åklagarmyndigheten kan de inte få bevis för att brottet inte begicks av en annan person med samma eller likartat namn.

Wiesenthal Centret lanserat en ny kampanj efter att en tysk domstol dömde den nazistiska koncentrationslägervakten John Demjanjuk (91) till fem års fängelse i maj i år, för att han 1943 arbetade i dödsläger i det ockuperade Sobibor i Polen där 28 000 judar förintades.  Efter domen mot Demjanjuk ändrades karaktären på domarna eftersom den  banar vägen för lagföring av personer som inte var direkt kopplade till specifika brott, utan deltog i allmänhet. Således dömdes Demjanjuk för att bidra till mord när han var vakt i  Sobibors dödsläger.

Efter det att Demnjanjuk fått sin dom i Tyskland öppnas åter hundratals filer för att studera vakterna i koncentrationslägren.

Det mördarna gjorde är fruktansvärt och förkastligt, men det är faktiskt också förkastligt att anklaga ett helt land för vad en idiot gör. Jag ser framför mig Per Ahlmarks ögon när han dömde ut alla letter för vad som hände i Lettlands förintelseläger under andra världskriget.

Men vem dömer de sovjetiska massmördarna för vad som hände i Estland, Lettland, Litauen, Polen, Jugoslavien, Tjeckoslovakien osv. osv. och inte minst i Ryssland och andra f.d. Sovjetstater. Lettland försökte; de dömde en mördare, men det blev ett fruktansvärt liv i Moskva. Estland försökte också, jag skrev den 12 april 2010:

En annan intressant händelse i dag är att Rysslands ambassadör visade en historiebok som han vill att alla ryska elever i Estland ska läsa. Det som var särskilt speciellt i den boken är, att den man som bar ansvar för många, många människors avvisningar till Gulag, Arnold Meri, (jag nämnde honom den 22 mars) och skulle ställas inför rätta här i landet om han inte hunnit avlida, han finns med som hjälte som alltid ska ihågkommas en viss dag varje år. Det kan man väl kalla intressekonflikt, och vad betyder det att de estlands-ryska barnen får för uppfattning om deportationerna?

En viss optimism ser man i horisonten när Nordeas prognos säger att euroområdets ekonomi kommer sjunka med 0,2 % nästa år. Det var värre siffror man hade väntat sig. Tack Nordea. Hoppas ni har rätt spåfolk!

…..

Huvudbiblioteket i Tallinn har börjat digitalisera estnisk litteratur. Det är också positivt. Alla minns vi hur sovjeterna brände ”farlig litteratur”. Inte ens sångböcker var tillåtna på den tiden. Malle har berättat hur glada alla blev när de fick en handskriven bok av henne i present med estniska sånger. Jag har också berättat om att på Malles apotek fanns en KGB-människa (det fanns på alla arbetsplatser) som kom inrusande i rummet om det spelades något estniskt i radion eller en skiva i skivspelaren. Vad Sovjet inte visste var att när estniska soldater eller skogsbröder sjöng de ryska kampsångerna, då ”översatte” de texterna till något helt annat, men det förstod inte de rysktalande officerarna eller andra rysktalande. Vi har några sådana CD-skivor med sångtrion Lindpriid, som är mycket bra, men det är en inspelning från 2000-talet.

…..

Arvo Pärt, kompositören, hyllas hela tiden. Den här gången är det påven som utsett honom till medlem i sitt kulturråd.

…..

Det sker fortfarande olyckor när folk pratar i mobilen under bilkörning i Tallinn. Det är förbjudet att prata i mobilen i stadsområden, men det är tydligen svårt att låta bli.

…..

Sopor vid vägkanten.

För några år sedan fanns det soptunnor vid alla rastplatser i Estland. Det blev stora problem med dem eftersom sophämtning inte var obligatoriskt i landet, så folk slängde sina hushållssopor i tunnorna, som snart blev överfulla så man la soporna bredvid tunnan, och sen kom djuren… Ja, ni förstår. Då infördes obligatorisk sophämtning och alla soptunnor som var för allmänheten togs bort. Nu har det visat sig att det finns människor som lägger påsar med trädgårdsrester vid sidan av vägen och menar att staden ska ta hand om skräpet.

…..

Här har ni en rolig informationssida om Tallinn:

http://www.tallinn.info/flash/

…..

En rolig historia från Postimees adventskalender:

En man kom hem till en bekant. Han knackade på dörren. Knackade och knackade, men ingen öppnade.

Då kom en hund fram och sa: Det är ingen idé att du knackar. Det är ingen hemma.

Mannen stirrade på hunden och svimmade.

”Kan du prata?” sa mannen när han vaknade.

”Javisst”

”Kan du skälla också?”

”Ja självklart, men jag ville inte skrämma dig.”

Sergei Metlev.

Visst kan man undra varför jag skriver så mycket om Ryssland. Det ska ju handla om Estland! Men allt som händer i det stora grannlandet har betydelse för vårt lilla land.
När Ryssland skulle välja ny president 2000, då sattes ett hyreshus i Moskva i brand, och det andra Tjetjenienkriget tog sin början. En handlingskraftig president efterfrågades i Ryssland.
Nu inför presidentvalet 2012 demonstreras det i Moskva och S:t Petersburg. Misstron mot Putin visar sitt ansikte. Vad ska Putin då hitta på? Han måste visa för folket att han, och ingen annan, är den ende som kan ta hand om Ryssland. Han måste åter visa att han är en handlingskraftig man i orostider. Vad kommer han göra? Vilka människor ska drabbas? I bästa fall inga alls. Det kommer ju inte finnas någon annan att rösta på. Inte på riktigt.
Jag är naturligtvis orolig för vad som kan hända i Baltikum. I Estland valde de flesta ryssar Enade Ryssland. Vilket betyder att de är Putintrogna. Kanske blev det så för att de assimilerade inte röstade alls. Demonstrationerna samlar inte så mycket folk i Tallinn. Sergei Metlev, den ryske studenten som inte anser att ryssarna blir illa behandlade i Estland, se 29 dec 2009, demonstrerade och blev intervjuad i Aktuaalne Kaamera. ”Varenda människa som kan jämföra livet här i Estland med det i Ryssland vet ju, att här är det så mycket bättre.”

Estlands media skriver så mycket mer än våra svenska medier om valet i Ryssland och dess följder.

…..

Estlands Vägverk kommer återinföra snöstegar, skriver Postimees.

"Snöstegar" som skyddar vägarna från yrsnön.

Vägverket syftar till att förhindra att vägarna stängs av snöyra.

I år byggs snöstegarna utefter vägen till Narva och på andra ställen.

Snöstegar användes framgångsrikt för 20-30 år sedan. 1990-talets vintrar med väldiga oväder försvann i glömska och ersattes med billigare och lägre varianter mest nät som i extrema förhållanden som vi hade förra året inte var till någon hjälp.

Nu ska de nya snöstegarna – snöskydden testas. Blir det bättre och mindre snö yr på vägarna är de nöjda på Vägverket.

"Man skulle också kunna täcka hela socknen med snöstegar, men det kanske inte är ekonomiskt klokt", sade borgmästaren och uttryckte förhoppning om att det inte ska bli mer yrsnö i år än att det klarar sig utan stegar.

…..

Och så ett par estniska julrecept:

Tranbär är mycket nyttigt. Det använder man ofta i matlagningen. De är härligt sura!

Rödkål med tranbär och vinäger (som surkål, bara ännu bättre)

800g röd/ vitkål
3 gula lökar
3 msk olja
3 msk brunt socker eller sirap
1 dl tranbär
1 dl rödvinsvinäger
2 tsk salt
0,5 tsk svartpeppar

- Skär kålen i strimlor och löken i bitar och stek i olja  och låt sjuda i 10 minuter.
- Tillsätt sirap och rödvinsvinäger, och låt sjuda 30 ytterligare 30 minuter.
- Tillsätt tranbär, salt och peppar.
- Njut rätten varm eller kall som sallad.

Detta är ett bra alternativ till klassisk surkål. Kall sallad suveränt bra!

Fläsk med tranbär

Benfritt fläsk
200g tranbär (fryst)
20-30g rosmarin (färsk)
salt
peppar
Socker
lite olja

Blanda tranbär, salt och peppar, och skär färsk rosmarin smått. Fläsket skivas.. Pensla köttet med olja och bred mosade tranbär på skivan, rulla den. Knyt ett hushållssnöre runt. Låt det ligga i 4 – 5 timmar i folie.

Baka 1,5 till 2 timmar i ugn, 150 grader. Servera varmt eller kallt.

Kanske till smörgåsbordet?

Själv brukar jag göra tranbärsmuffins, som brukar bli verkligen omtyckta av kräsna gäster från Sverige.

Otäckta brunnar lurar i Estland.

I utkanten av Tallinn på Vääna fältet i Saku stod en gång på flodstranden en pumpstation med stora oskyddade brunnar.

En fjärde är bara ett bottenlöst hål av betong och en järnkonstruktion. Där har människor fallit ner fyra meter skriver Õhtuleht (Kvällsbladet). Befintliga brunnar syns på sommaren trots det höga gräset men snön täcker hålen helt.

Ingen varning finns. Länsstyrelsen i Saku försökte i går ta reda på vem som ansvarar för detta, men fick inget svar eftersom ingen i kommunen varken svarade på webbplatsen eller i telefonen.

….

Sydsvenskan skriver i dag:

Virus hotar ryska demonstranter

Ryssar varnas för att delta i dagens stordemonstration mot valfusk “för att inte bli förkylda”. Gymnasieelever som demonstrerar får inte ta slutexamen.

Makthavarna i Moskva är påtagligt nervösa inför dagens demonstrationer mot valfusket i förra helgens parlamentsval. Protestmöten är planerade i tiotals städer runt om i Ryssland, och demonstrationen i Moskva förväntas bli den största oppositionsmanifestationen på mer än ett årtionde.

Den första stora demonstrationen mot valfusket ägde rum på måndagskvällen. Då hade myndigheterna oväntat gett tillstånd till en demonstration med högst 300 deltagare. Både arrangörerna och polisen blev tagna på sängen, när uppemot 8 000 missnöjda Moskvabor dök upp.

Inför dagens demonstration fick arrangörerna återigen ett tillstånd för ett protestmöte med högst 300 deltagare. När tiotusentals personer hade anmält sig till demonstrationen på Facebook och på den ryska motsvarigheten, Vkontakte, gick myndigheterna med på att öka det tillåtna antalet deltagare till 30 000.

I utbyte accepterade representanter för arrangörerna att demonstrationen flyttades från Revolutionstorget i närheten av Kreml till en park på andra sidan Moskvafloden.

Premiärminister Vladimir Putin har beskyllt USA:s utrikesminister Hillary Clinton för att stå bakom demonstrationerna. Tusentals inrikestrupper (det beryktade Omon) har förflyttats till Moskva för att hålla demonstranterna i schack.

Smittskyddsläkaren varnar folket.

Rysslands högsta smittskyddsläkare Gennadij Onisjtjenko varnade i går alla ryssar för att delta i protestaktioner där många människor samlas. På grund av årstiden är risken stor att deltagarna smittas av akut virusinfektion i luftvägarna, (min understrykning) sade han i en intervju med statliga nyhetsbyrån Rian.

Tidigare under veckan skickade myndigheterna ut offentliganställda Moskvabor och äldre skolelever under skoltid för att delta i stöddemonstrationer för maktpartiet Enade Ryssland.

Inför dagens demonstration har man i stället kommit fram till att eleverna ska hållas inomhus och med alla medel hindras från att delta i demonstrationen mot valfusk.

Skolorna i Moskva har beordrats att arrangera extra prov i ryska för elever i gymnasieåldern. Proverna ska börja klockan 13, en timme före demonstrationen.

Efter proven ska eleverna hållas kvar i skolan för att lyssna på en lektion om säkerhet på stan och se en film om Moskvas historia. De elever som inte är närvarande får inte ut sin slutexamen, har föräldrar fått veta.

Ett drygt tusental personer har hittills gripits i samband med demonstrationerna i Ryssland. En del har dömts till korta fängelsestraff eller böter, andra sitter fortfarande frihetsberövade och väntar på dom.

.....

Från Postimees adventskalender:

En vinter hade mannen gått vilse i skogen. Går nu fram och tillbaka och vrålar som en vansinnig: Hjääälp! Rädda mig!  Hjäälp!

Plötsligt känner han att någon knackar honom på axeln. Vänder sig om. En björn har lämnat sitt ide.

”Varför låter du mig inte sova?”

”Jag har ju gått vilse.”

”Och varför går du då omkring och skriker?”

”Jag tänkte att kanske skulle någon höra mig.”

”OK, jag hörde dig. Känns det bättre nu?”

När Jeltsin förbjöd kommunistpartiet.

Det är alltid intressant att läsa om hur Sovjets öde tolkas. I går var det Örjan Berner, f.d. ambassadör i Moskva, som skrev:

Sovjets öde beseglades i hemligt möte.

I augusti 1991 lyckades Rysslands ledare stoppa den kupp genom vilken den kommunistiska partiapparaten, KGB och militärledningen sökte avsätta Gorbatjov, återta makten och hindra Sovjetunionens omvandling till en lösare union med självständiga stater. Processen som därmed sattes igång kulminerade i ett möte den 8 december 1991 mellan Rysslands, Ukrainas och Vitrysslands presidenter, där Sovjetunionens öde beseglades.

I augusti 1991 kördes militärfordon och väntade alldeles utanför Tallinn. Alla visste vad det betydde. De som arbetat så hårt för en ny frihet, kanske var det snart över. Vi vet hur det gick. Men förstår vi också vad esterna (och andra sovjetmedborgare) gick igenom de här dagarna? – Jag bara tänkte.

Vad folket inte visste men väl anade var att Sovjetunionen snabbt gick mot total bankrutt.

Stormakten var renrakad. Jag minns så väl de tomma affärerna. Ett biträde sa till Ants: ”Ni kommer bara hit för att se på de tomma hyllorna.” Det som fanns var konservburkar med konstiga inläggningar. Man kan undra om det verkligen var nödvändigt att försätta folket i den situationen. Vilka ledde landet till denna bankrutt? Samtidigt som de 1. Talade om för invånarna att de levde i världens bästa land. Och 2: Fick många västerlänningar att tro detsamma. De hade ett framgångsrikt informationssystem, och intelligentsian anslöt sig till KGB, spioncentralen. Kanske var det därför det gick så ”tokigt”. Det fanns inte kunniga nationalekonomer som kunde påverka utvecklingen i landet. Och de var inte heller efterfrågade. Detta var den kommunistiska utvecklingen, precis så som den skulle vara. Att man inte brydde sig det minsta om människorna var känt för alla medborgarna. Marju Lauristin, vars föräldrar aktivt deltagit i den kommunistiska kampen, har ju sagt att det var först efter 1991 man kunde se medmänsklighet.

Berner skriver vidare: Gorbatjov samlade nu ändå ihop spillrorna av det unionsfördrag som han planerat underteckna den 21 augusti tillsammans med ledarna för elva republiker – förutom Ryssland, Vitryssland och Ukraina gällde det Kazakstan, de fyra centralasiatiska, Uzbekistan, Kirgizistan, Tadzjikistan och Turkmenistan samt Azerbajdzjan, Armenien och Moldavien. Balterna och Georgien var redan borta. Han lyckades få preliminär enighet om att skapa ”Unionen av Självständiga Stater”, till vilken varje republik kunde ansluta sig enligt mycket flexibla villkor. Det var en bräcklig konstruktion.

Men det var osäkert vem som egentligen hade makten: Gorbatjov som var Sovjetunionens president eller Jeltsin som var Rysslands president. Vad ansåg de? Jeltsin, som godtagit denna plan, hade också andra tankar och påverkades av rådgivare, främst Gennadij Burbulis och reformekonomen Jegor Gaidar. De menade att Ryssland helt måste befria sig från unionen. Man borde istället skapa en lös sammanslutning med mycket liten roll för gemensamma organ, där Ryssland självständigt skulle sköta sin ekonomi och politik. ”Jag blev chockad när ryktena härom nådde mig”, berättade Gorbatjov senare i samtal med mig. ”När jag talade med Jeltsin fick jag först intrycket att han höll med mig och sedan att han fortfarande vacklade. Han håller aldrig det han lovat och ville förstås inte ta ansvaret för att vara Sovjetunionens dödgrävare!”

Nu fanns det naturligtvis män som ville bli president i eget land. Men det skulle kosta, särskilt för centralasiaterna, som länge levt på subsidier från Moskva. Det främsta kittet i unionen, fruktan för tvångsapparaten, var nu försvunnet. Kuppmakarna hade förstört det enda Gorbatjov kunnat spela på för att hålla ihop unionen, hotet om ett militärt maktövertagande. Läget var nu det omvända. ”Vi kan inte vara med i en union där allt är möjligt, även en fascistisk kupp”, sade Lev Petrosjan, president i Armenien./…/ Uttalanden kom från Jeltsins omgivning om att Ryssland kunde göra anspråk på territorium, som Kreml tidigare orättmätigt tilldelat andra republiker eller där den ryska befolkningen dominerade. Krim i Ukraina var symbol härför. Vi vet ju att Ukraina och Kiev ses som Rysslands vagga av ryssarna, så med de nya nationalistiska strömningarna kommer det bli ännu svårare för Ukraina …

Vad beträffar Estland hade redan Stalin tagit tillbaka några stora områden när Estland ockuperades. Det var området på andra sidan Narvafloden, runt Ivangorod, och Petseriområdet i sydost där det bor många setukeser. Gränstvisten om dessa områden är inte klar, men Estland lär inte få tillbaka dem. Ryssland är så stort,. En jättebjörn med starka muskler.

Jeltsin lade fram ett eget program: ”Gaidarprogrammet”, som innebar ett klart brott med unionstanken. En radikal reformpolitik skulle införas med egen valuta, snabba privatiseringar och liberaliserade priser. All finansiering av centrum stoppades. Nu tycktes Rysslands president vilja göra sig fri både från unionen och från de andra republikerna. Men: I samtalen med Gorbatjov sade sig dock Jeltsin vara inställd på en konfederation av självständiga republiker, en ”union”. Tillsammans med andra republikledare deltog han i överläggningar om en gemensam försvarsmakt. I detta skuggspel medverkade Gorbatjov, kanske i en fåfäng förhoppning att de många människorna runt om i det väldiga riket, som ändå ville ha kvar unionen, skulle komma till hans undsättning.

En annan sak var medborgarfrågan och kärnvapnen. I ett TV-tal till nationen varnade Gorbatjov för inbördeskrig om man inte kom överens om att bevara det rike som byggts upp under sekler. 60 miljoner sovjetiska medborgare i unionen bodde utanför sina ”hemländer”. Där fanns 27000 stridsberedda kärnvapen.

Ja, Vem skulle ta hand om kärnvapnen, och skulle flera republiker få kontroll över sådan arsenal? Vem skulle betala de väldiga sovjetiska utlandsskulderna? Fanns det någon guldreserv och vem tillhörde den? Skulle bara Ryssland vara Sovjetunionens legitima arvtagare?

Den frågan är oerhört väsentlig. Vem är arvtagare till Sovjetunionen?

Nazerbajev och de centralasiatiska ledarnavarförbittrade över att ha ställts inför fullbordat faktum av den slaviska trojkan men hade inte mycket val annat än att ansluta sig till OSS. Detta skedde vid ett frostigt möte i Alma-Aty den 21 december. Här formaliserades Sovjetunionens kollaps utan att den rad av problem som detta medförde kunde lösas. Så kom tvister om fördelningen av unionens resurser och ägodelar mellan de nya staterna att prägla deras framtida relationer. Ryssland agerade snabbt – man förklarade sig vara Sovjetunionens främste arvtagare och tog som sådan genast säte i FN:s säkerhetsråd.

Alltså: Ryssland förklarar sig som arvtagare till Sovjetunionen.  Jaha. Gäller det allting? Kan man då begära skadestånd från Ryssland om man ”behandlats illa” av Sovjet. Absolut inte. Då förnekar Ryssland allt ansvar. Det är bara när det gäller att få, att behålla för landet positivt arv som man erkänner det, annars förklarar arvtagarna att de absolut inte kan ta ansvar för vad som hände i Sovjetunionen. Det har bl.a. Estland erfarit.

Slutligen är det en annan sak jag tycker är intressant: När Kommunistpartiets monopol på att leda politiken upphävdes och väpnat våld inte längre användes för att slå ner opposition kunde man inte styra det väldiga riket. Gorbatjovs perestrojka och glasnost gav startskottet för denna historiska omvälvning och ledde till vad han inte kunnat ana men kom att frukta, det månghundraåriga imperiets kollaps.

Ett land som hålles samman p.g.a. terror faller samman om terrorn tas bort. Det var bara rädslan för att förlora livet eller förståndet som gjorde att människorna inte opponerade sig tidigare. Jag frågade Ave en gång: ”Varför vågade ni demonstrera? Varför var ni inte rädda?”

”När vi såg att den närvarande milisen inte agerade när vi lite försiktigt började protestera, då blev vi modigare. Då visste vi att vi kunde säga ifrån.” Det gällde för alla miljonberna människor.

…..

Vädret stormar i Estland just nu. Polisen ber människorna lämna bilen hemma om de ska någonstans, eller helt enkelt avstå och stanna hemma. En krock rapporteras med tre dödsoffer. Troligtvis hade åtminstone en av bilarna dåliga däck.

Hörde ni Putin säga att det var Hillary Clintons fel att folk demonstrerar mot det ryska valet? Det är en riktig statsman som säger så!

.....

I DN i dag skriver Staffan Skott en stor artikel om

Vardagsvarorna visade Sovjets rätta ansikte.

Han skriver med anledning av en nyutgiven bok: ”Made in Russia” (red. Micael Idov, Rizzoli) med den ironiska undertiteln ”Unsung icons of Soviet design”.

När vi var i Tallinn 1978 såg vi verkligen hur det var med den saken. Men det var inte många som förstod vad vi talade om. Sovjet hade ju skickat upp Gagarin i rymden! De var ju tekniskt mycket framstående!

Nej, tvärtom. För det första hade de skickat upp astronauter tidigare, men Gagarin var den förste som överlevde. För det andra var det tyska ingenjörer som utvecklade rymdprogrammet. Sovjet hade snabbt gjort sig av med en stor del av intelligentsian och utbildningen var av mycket låg klass. När Sovjet ockuperade Estland var det inte många läroböcker som godtogs. Det måste vara socialistisk litteratur på universiteten. När det gällde juridik t.ex. blev all litteratur utbytt till böcker skrivna av författare utan juridisk utbildning. -”Alla kan!”

Men det var inte bara det. Skott skriver: Staten som skickade upp den första människan i rymden var ur stånd att hålla befolkningen med konsumtionsvaror ens av det oumbärligaste slag.

Och om boken: Här får man en illustration till det absurda och plågsamma i sovjetiskt vardagsliv.

Skott är gift med en ryska som levde sina trettio första år i Sovjet, och han låter henne kommentera det han skriver för att vi ska förstå att det verkligen är sant, trots att man helst av allt vill tro att det är ett grymt skämt.

I Sovjet fanns det läkare och sjukhus. Det fanns mediciner, men inte så det räckte till befolkningen. Det är orsaken till att det fortfarande används så mycket naturmedicin i Estland. Koppning användes flitigt i Sovjet.

Den vanliga metoden är att sätta fast flera upphettade glas till exempel på ryggen på den sjuke – när luften svalnar suger sig glaset fast och drar ut huden. En riskabel variant innebär att man hade en brinnande tuss inne i glaset, vilket sätts fast precis när den slocknar. Det gör ont, kan min fru vittna om efter många behandlingar. Resultatet blir enorma blåmärken och något slags ”djupmassage”. Ingen medicinsk effekt finns vetenskapligt belagd.

Sovjet tillverkade speciella koppglas i stora mängder.

Och senapsplåster och ricinolja var i flitigt bruk. Apoteken hade levande blodiglar på burk.

Jag har sett en liten flicka koppas så sent som i slutet av 1990-talet; det kanske används fortfarande. Det gjordes på fullt allvar. Jag som alltid vill kontrollera allt jag ser har inte prövat koppning, men i Sverige slutade vi med det för länge sedan.

Skott talar också om den praktiska lätt ihopvikta nylonkassen som alla skulle ha i ficka. ”Utifall att…” Fanns det något att köpa i en affär måste man kunna bära hem det. Kassar att bära varor i fanns inte i affärerna.

I Estland talar man om ”vene värk”. Det betyder ungefär "rysk grej" i betydelsen att något är av synnerligen dålig kvalitet.  Ett exempel som Skott skriver om är: En enkel men garanterat och även livsfarlig doppvärmare. Det gällde att dra ur kontakten (det fanns ingen strömbrytare) och låta doppvärmaren svalna i teet innan man tog upp den. Doppvärmaren (kipjatilnik) fick ofta propparna att gå. Den var för det mesta tillverkad i SSSR men ibland i DDR. Varor från DDR, Polen, Tjeckoslovakien, som i västliga ögon också var föråldrade, hade ändå hög status i Sovjet.

Idyllisk tedde sig i utländska ögon den sovjetiska skoluniformen för flickor, med svart förkläde till vardags och vitt till helg – men det är lätt att instämma i vad Lara Vapnjar har att berätta i ämnet. Kläderna var tillverkade i ett opraktiskt och varmt brunt ylletyg som bara kunde kemtvättas. Då måste man sprätta loss garneringen och efteråt sy fast den igen, vita kragar och manschetter. Det ingick i en flickas uppfostran att kunna sådant, men Lara Vapnjar misslyckades alltid. I en skola i centrum av Moskva tolererades det som ett undantag att flickorna i de övre klasserna slapp uniformen. I skolor där man höll fast vid uniformskravet lade de äldre flickorna demonstrativt upp kjolen till halvhög lårhöjd….

Något som fascinerade utlänningar men inte finns i boken är rivkapsylen för engångsbruk på vodkaflaskor, halvlitrar och större.

På 70-talet introducerades ett ”kvalitetsmärke”som skulle stimulera till högre kvalitet. Inte blev det någon förbättring. Märket är en besynnerlig fyrauddig konstruktion och den stumma kommentaren från Sovjetmänniska var att härma märket, stå med benen isär, hålla ner huvudet och hjälplöst slå ut med armarna – ”förlåt,vi kunde inte bättre!”. Ett utslag av utvecklingen sedan Sovjet för tjugo år sedan föll samman: denna bok om gamla Sovjetryssland från ett amerikanskt förlag är tryckt i Kina.

Aldrig glömmer jag utbudet på det största varuhuset i Tallinn Kaubamaja då 1978. Varor som vi aldrig skulle köpa i Sverige. Det fanns tvättmaskiner, men från 1950-talet. Det fanns leksaker, men inga som gick att leka med. Några djur i skumgummi fick våra barn i present av sina estniska släktingar. De har blivit liggande på en hylla sedan, även om jag tycker om dem för att de kommer från Tallinn 1978.

…..

Kommunerna har noga förberett sig för vintern.

Många kommuner i Lääne Virumaa har i år infört krav för tjänsteleverantörer att deras maskiner måste vinterunderhållas. På GPS ska man kunna övervaka hur arbetet fortskrider.

Förra året var kostnaderna för vinterunderhåll många gånger dyrare än vad man ursprungligen planerat, och kommundirektör Leo Aadel i Haljala är tacksam i år för varje dag som är snöfri.

Men nu kommer snön! Det blir samma väder i Estland som i Sverige några dagar framåt.

Även i Estland är det osäkert om alla bytt till  vinterdäck, landet har ju haft samma varma höst som Sverige. I dag skriver Postimees om att polisen varnar förare som har glömt att byta.

Trafikpolisen i Tallinns stad och Harju län, kontrollerade på måndagen vid olika tidpunkter och på många olika platser huruvida bilisterna hade bytt till vinterdäck och även mönsterdjupet. Det kunde bli en varning, men var däcken alltför slitna blev det böter.

Trafikpolis Sirle Pai menar att målet är inte att straffa så många som möjligt; polisen behöver påminna bilisterna om att vinterdäck är obligatoriska.  "Även om hösten i år i allmänhet har varit mild måste man nu vara förberedd på att den ”svarta isen” är här nu. Det får inte vara någon överraskning för bilisterna.”

"Att använda fel däck nu betyder ökat hot mot hälsa och egendom."

Vinterdäck är obligatoriska från 1 december och till sista mars. Vinterdäcks minsta mönsterdjup ska vara 3 mm. Kom ihåg det om ni åker till Estland.

…..

Estniska nationalbiblioteket får nu in flera decennier av översatt estnisk litteratur.

Estniska litteraturcentrums VD Ilvi Liive sade att många av de estniska böckerna nu blivit översatta.

"Det finns totalt 267 böcker på 27 språk, och med tanke på hur små både den estniska litteraturen och det estniska språket är då är det en hel del", sade Liive.

Informationscenter inbjuder till Utställningen 22 Estofiler som presenterar estniska författare i översättning i världen. En av översättarna, Cornelius Hasselblatt, som har översatt Jaan Kross, Viivi Swan och Tõnu Onnepalus till tyska och holländska kommer fram och berättar om sitt engagemang.

"Orsaken är troligen att jag kommer från Tyskland och har levt i den kulturen, och att jag till min glädje upptäckte de mindre kulturerna. Jag fann Finland och Estland.Det var så intressant att jag har varit här på besök många gånger under 25-30 år", säger Hasselblatt.

Som tur är har det funnits många översatta böcker till svenska, så jag har kunnat läsa en hel del estnisk litteratur. Jag har också blivit visad runt i det här biblioteket när det var ganska nytt. Då fylldes en hel del hyllor av böcker skänkta från bl.a. Sverige.

…..

En statsvetare i Estland säger detsamma som jag faktiskt sa häromdagen. Det är inte sannolikt att det blir revolution i Ryssland nu.

Sannolikheten att de nuvarande protesterna i Moskva och St Petersburg mot Vladimir Putins regim leder till förändringar är mycket små även om missnöjet troligen kommer öka, säger forskaren professor Vyacheslav Morozov vid Tartu universitet.

”En stor del av befolkningen är ännu inte redo att protestera”, säger Morozo till den ryskspråkiga nyhetsportalen i TV. "Samtidigt kan man inte utesluta att möjligheten för ett sönderfall ökar. Det är samma människor som har suttit vid makten i många år, det är problemet.”

"Händelserna i Moskva och St Petersburg har visat att människor är beredda att visa sitt missnöje även om det fortfarande är en liten andel av befolkningen som gör det, men jag tror att mobiliseringen mot regimen fortsätter att växa", sa professorn.

Väljare till den ryska Duman I Estland.

I Estland vann Enade Ryssland.

Det kom 17 941 människor till Ryska Federationens ambassad i Tallinn och till vallokalerna I Tartu och Narva.

I Estland lever totalt 118 220 ryska medborgare, alltså var det 15,7 % som röstade.  Enade Ryssland var mest populärt, de fick 67.19 % av rösterna. Ryska kommunistpartiet fick 15,14 % och Rättvisa Ryssland fick 7,33 %.

Liberaldemokraterna fick 5,88 %, Jabloko 3,57 % Rysslands patrioter  0,64 % och övriga 0.25 %.

Allt är preliminära siffror.

…..

Kopli är en speciell del av Tallinn. Under den första frihetstiden byggdes där hus för arbetare.

Första gången vi var där var alla hus i starkt behov av renovering. Det var 1992. Enno tog oss dit för att vi skulle se något riktigt dåligt. Istället för fönster var det masonitskivor, färgen flagnade och husen var delvis fallfärdiga. I ett fönster satt en skylt: Bordell, öppet 9.00 – 129.00, lunchstängt 11.30 – 12.30. Ungefär så. Det var ett helt ryskt område.

I dag läser jag i Postimees om att någon som bodde på 5:e våningen har somnat i en soffa med en cigarett i handen. Soffan tog eld, men brandbilen var snabbt där så ingen förolyckades. Vad jag förstår är det fortfarande ett område i behov av renovering, men jag hittar också ett förslag till en helt ny stadsdel med höghus och köpcentrum. På sätt och vis är det synd. Jag minns Kopli som en förstad som en gång i tiden varit mycket vacker med röda trähus. Men det var för länge sedan.

…..

Det är inte bara jag som gillar folklore…

Det blir nymålade bussar som tar oss till Museet i Tallinn se bara:

Det ryska utrikesministeriet har svarat Postimees (se 1 dec min blogg).

Ryska UD: s presstjänst uttalande skickade igår svar till Postimees på det dokument som finns på ryska UD:s hemsida där ockupationen av de baltiska länderna beskrivs. Det som hände efter ingåendet av Molotov-Ribbentroppakten mellan Sovjetunionen och Tyskland.

Bild från Moskva.

Handlingar som utarbetats av Institutionen för ministeriet för historiskt material, känd som "Sovjetunionens yttre åtgärder på tröskeln till stora fosterländska kriget (tillägg)." Bland annat påstås det att de pro-sovjetiska parlamenten blev valda 1940 i Estland, Lettland och Litauen i fria och efterlängtade val.

I sitt svar till Postimees säger ryska utrikesministeriet att de vill tacka tidningen för det intresse tidningen visat för materialet på webben.

”Syftet med webbplatsen är att informera allmänheten om en eller annan historisk händelse som tagits fram via framstående kulturella och diplomatiska undersökningar. "

Presstjänsten sade att det skulle komma fler dokument med anledning av årsdagen av det Stora Fosterländska kriget för 70 år sedan. (Andra världskrigets början, enligt ryssarna)

"Materialet innehåller inte några" tolkningar " utan upprepar välkända fakta ,i hela världen (SIC! ) som fastställs i officiella dokument, nationella avtal och annat historiskt material, och som upprepade gånger har publicerats i den vetenskapliga litteraturen”, påstår det ryska utrikesministeriet.

Sanningen är: Andra världskriget började 1939 med det tyska angreppet på Polen i september, följt av Sovjets invasion av Polen 10 dagar senare, Sovjetunionens attack på Finland under vinterkriget och ockupationen av de baltiska staterna.

Den ryska hemsidan för historia är tänkt för ryssar i Ryssland och f.d. ockuperade stater – ej för västmänniskor och västländer, avslutar Postimees.

Det var allt för i dag!

Jan Blomgren skriver många intressanta artiklar i SvD om Ryssland. I dag skriver han om den allvarliga korruptionen som är sanktionerad uppifrån. Jag undrar själv: Varifrån kommer Putins egen stora förmögenhet?

Advokat Sergei Magnitskij.

Den 37-årige advokaten Sergei Magnitskij vittnade om en affär där överstelöjtnant Kuznetsov och major Pavel Karpov i samarbete med skattedirektör Olga Stepanova lägger beslag på skattepengar, ca 1,5 miljarder.

Under en extremt snabb behandling, en dag, godkände Olga Stepanova och hennes medarbetare alla dokument som innebar en utbetalning av 1,5 miljard kronor från staten till den lilla banken Universal Saving, ägd av Dmitrij Klujev – pengar som sedan fördelades till de inblandade. Till skattekontor nr 28 gick uppskattningsvis 252 miljoner kronor.

En vecka efter att överföringen till Universal Saving Bank skett registrerade Olga Stepanovas make Vladlen konton för två nybildade cypriotiska bolag – Arivust Holding och Aikate Prosperities – i Credit Suisse. Från Universal Bank överfördes sedan motsvarande 45 miljoner kronor till Arivust och 13 miljoner kronor till Aikate.

Olga Stapanova med maken Vladen och en av de nya bostäderna.

Olga Stepanova och hennes make Vladlen, vars gemensamma årsinkomst var ca 230 000 kr  gjorde sedan flera snabba fastighetsaffärer: Villaobjekt F48 i Dubai, 455 kvadratmeter, egen pool och strand och exklusive inredning köptes för 19 miljoner kronor. Två lägenheter, nummer 428 och 530 på Kempinskij Hotel, också i Dubai, köptes för 12 miljoner respektive 5 miljoner kronor. Dessutom köpte paret en villa i turistorten Bar, Montenegro för 3 miljoner kronor. Men Olga och Vladlen ville också bo bra i Moskva och anlitade därför Rysslands mest kände, och dyraste, arkitekt Alexei Kozyr. Denne ritade en villa på 800 kvadratmeter, och ett gästhus på 300 kvadratmeter på en stor tomt i närheten av exklusiva Rublejskoje Sjosse.

Detta vittnade alltså Magnitskij om och vad blev följden? Blev någon fängslad och åtalad? Ja. Magnitskij fängslades av Kuznetsov! Han anklagades officiellt för skattebrott; han hade missat att betala in en skatteskuld på 1 % för 7 år sedan. För detta (?) blev han illa torterad, fick inte ha kontakt med hustru eller barn och fick ingen, för honom, livsviktig medicin. Han dog i fängelset.

När vi såg slutet på Tv-filmen ”Min perestrojka” fick vi ryssars version på livet efter Sovjet. Korruptionen och de fingerade valen är orsak till stor besvikelse. Likaså stölderna av statens egendom. Att den ryske bankiren Antonov som ville satsa pengar i Saab skapat sin förmögenhet på ärligt arbete kan väl inte många ha trott. Eller någon annan av oligarkerna. De ryssar som uttalade sig i filmen kände stor sorg över utvecklingen, men är tillräckligt klarsynta för att absolut inte längta tillbaka till Sovjetunionen. Alla var 40 år, klasskamrater i skolan. Två av dem var lärare som vägrar undervisa i patriotism, som de blivit tillsagda att göra. Jag vet att det är farligt, då kommer kraven på att alla stater som tillhörde Sovjet eller Tsarryssland ska tillbaka i union.

Däremot tror jag inte på den nya revolution några ryssar talat om i dagarna. Så snabbt samlar man inte detta jättefolk. Alltför många har ändå fått det bättre. Korruption är vardagsmat, det fanns hela tiden i det sovjetiska riket, men naturligtvis är det sorgligt för dem som hoppades på en demokrati 1991. Jag kan tänka mig upplopp i Moskva och kanske några andra miljonstäder i Ryssland, men inte revolution. Inte ännu.

…..

Jag minns så tydligt hur man i Sverige har oroat sig för den höga brottsligheten i Estland efter 1991. Jag minns också den mördade man som låg i parken som vi passerade i Tallinn då. Det stora anrtalet mord begicks då i nordöstra Estland i Narva-området. Ändå är inte brottsligheten särskilt hög där. I DN presenteras en statistik som inte många svenskar kunde tänka sig:

Antal våldsbrott i Stockholms län januari till november 2011

2.031 personrån

10.528 misshandel utomhus

254 våldtäkt

331 mord, dråp, misshandel med dödlig utgång (mer än 1/dygn bara i Sthlm:s län)

Observera att siffrorna gäller antal anmälningar och inte konstaterade brott. I vissa fall kan ärenden omrubriceras, till exempel självmord och sjukdomsfall som initialt rubriceras som mord.

Den värsta platsen att befinna sig på är Stureplan.

…..

Postimees:

Finansminister Jürgen Ligi menar att skuldkrisen är ett resultat av demokratin.

Finansminister Jürgen Ligi säger att det är ett positivt med de förändringar som föreslås i dag för att rädda Euron eftersom demokratin behöver en neutral expert.

"Mitt svar är dock så att en stor demokrati behöver skydda sina egna demokratiska värderingar. Skuldkrisen är ett resultat av demokratiska processer. Demokrati behöver en neutral expert som utövar kontroll det lär vi oss av erfarenheterna ", kommenterar Ligi.

För att Euron ska kunna fortsätta som nationell valuta vill Bryssel att nationell budget, prognoser, statistik och statsskulden kontrolleras. Till exempel att den grekiska statistiken avvikit från verkligheten har varit känt under en tid.

Det är nödvändigt att säkerställa att inget land gör alltför optimistiska antaganden om de kan låta pengarna rulla eller inte utan att låta experter ger sin bedömning av verksamheten i landet. Till exempel ska budgeten skickas tillbaka om den inte stämmer. Ligi säger att det finns länder som inte kan tänka sig detta scenario. Jag vet dock att det inte är särskilt demokratiskt att låta tjänstemän ta beslut om valutan istället för de förtroendevalda som är valda för att ta beslut.

Jag har flera gånger ställt frågan: Varför skulle esterna be att få komma in i Sovjetunionen när de enligt Ryssland m.fl. var fascister före 1939 och strax efter 1940? Ryssland ger dock inte upp den historieskrivningen, och kanske är det så att ”Estland är så litet att ingen bryr sig om vad som sägs”, som ambassaden i Stockholm sa en gång.

Erkki Bahovski.

I dagens Postimees läser vi att medlemmen i det Estniska Utrikespolitiska Institutet, Erkki Bahovski, studerat dokument från Ryska Utrikesministeriet som visat sig vara totalt ologiska. Dokumenten säger att det estniska folket själva valde att bli en del av Sovjet 1940 och sedan kommer mera trams.

”Har det något med de kommande ryska valen att göra? Vill de visa hur alla längtade in i unionen?”

Detta är inte skrivet för oss. Det ska läsas av ryssar och okunniga västerlänningar.


Bahovski sade att undertecknandet av Molotov-Ribbentrop-Pakten (MRP) är entydigt omoraliskt. Men det mest "intressanta" det ryska utrikesministeriet "upptäckt" är att så många ville gå in i Unionen

"Varför, mina kära vänner i det ryska utrikesministeriet, välkomnade esterna de tyska trupperna 1941? Varför sågs de som befriare, och varför såg esterna röda armén som en större fiende än Wehrmacht? " undrar Bahovski.

"Förresten får esterna alltid höra att de är fascister, nazister eller kommunisthatare, men om esterna ansökte om medlemskap varför började man redan under det första sovjet-året anklagas för detta?" menar Bahovski. "Men det stora riket med imperiedrömmar har råd att vara ologiskt.”

Rysslands utrikesministerium har nyligen på sin webbplats gått tillbaka i historien långt innan andra världskriget och beskriver händelserna under 1940.

Dokumentet fortsätter: " Estland tecknade avtal under hösten 1939 tillsammans med Lettland och Litauen om ömsesidig hjälp för att de anti-sovjetiska regeringarna i dessa länder skulle fortsätta att driva sin politik. Detta orsakade svårigheter när det gäller specifika frågor som hade anknytning till stationering av sovjetiska trupper i dessa länder och bäddade för en utveckling parallellt med Nazityskland ", skrivs i dokumentet. (trams)

Därefter informeras i den ryska UD-skriften: "Men de rådande politikerna i de baltiska länderna lyssnade till folkets majoritet 1940. I juli hölls val till parlamenten i Litauen, Lettland och Estland, och då rådet kom till makten i dessa länder tvingades alla till lojalitet till Sovjetunionen.

"Inga fria val ägde rum i Estland 1940. Allt var iscensatt under vapenhot” säger Bahovski

Ryska UD: s presstjänst var inte redo igår att omedelbart för Postimees kommentera huruvida detta dokument speglar den officiella ståndpunkten. Det ryska utrikesministeriet fick frågan igår och något svar har ännu inte kommit.

Ett förslag har presenterats i Estland till den ryska ambassaden att Estland och Ryssland bör påbörja ett gemensamt historiskt uppdrag att eliminera skillnader i tolkningen av historien mellan de två länderna.

Ryssland har visat sig ”positiv”, men vad de menar med det begriper ingen.

Andra världskriget började i september 1939 när Ryssland och Tyskland angrep Polen från var sitt håll enligt (nästan)alla länder. I Ryssland började kriget med att Tyskland angrep Sovjet 1941.

…..

Högre Militära Skolan i Tallinn högtidlighöll minnet av de fyra kadetter som föll offer vid det kommunistiska kuppförsöket i Tallinn 1924.

"Dessa fyra studiekamrater, som gav bort det dyraste de har - sitt liv, är ett föredöme för alla kadetter. När situationen kräver, är vi villiga att försvara fäderneslandet ", sade ordföranden för Militära skolan officeren Viktor Bubnov.
Militära skolan var det förstaobjektet för attacken tidigt på morgonen den 1 december 1924.

Kadetter slog tillbaka kommunisterna men under tiden hade de fyra kadetterna dött. Dessa fyra män Arnold Allebras, Aleksander Teder, Aleksander Tomberg ja August Udras  är ständigt symboler för alla militärskolor.
Överstelöjtnant Mati Tikerpuu talade under dagen om de döda fyra kadetterna som gav sina liv för Estlands överlevnad.
"Monumentet är ett bevis på deras mod och osjälviskhet. Det är också en påminnelse till oss att vi inte får vara mindre vaksamma än kadetterna var för 87 år sedan", sa Tikerpuu.

Kransar lades också på gravarna på kyrkogården i Tallinn, Tartu, Jõgeva och på begravningsplatsen Vastseliina i Võrumaa.
Avsikten1924 med det kommunistiska kuppförsöket (helt orkestrerat från Moskva, flera av upprorsmakarna kunde inte ens estniska; de som kunde estniska talade med stark brytning. De visade sig senare vara hemmahörande i Leningrad) var att ockupera de viktigaste institutionerna i huvudstaden och militära enheter i hela landet och sedan ta tag i makten och kalla in sovjetiska trupper.

Det ursprungliga monumentet från 1928 som skapades av Amandus Adamson förstördes 1941 av sovjeterna. Monumentet restaurerades och återinvigdes den 15 maj 2009.

Se bilder från högtiden: http://www.postimees.ee/?art=653408&g=6494#240044