.

En flyktingbåt september 1944, kanske den Ants flydde med.

Efter att ha läst om allt elände som esterna varit med om, om den fruktansvärda flykten och för dem som blev kvar: om deporteringar och svält, känns det så skönt att få läsa något positivt. Jag måste citera ur Birger Nermans bok: Baltikum ska leva, där han gett ut en samling tidningsartiklar ur olika svenska tidningar. Detta är från Svensk Tidskrift 1949, häfte 10

Det kanske vackraste vittnesbördet om svenskarnas sympati för de baltiska folken gavs vid sommarens Lingiad i Stockholm. När den estniska truppen, den enda baltiska, under sin nationella fana vid invigningen marscherade in på Stadion - den ingick i den svenska truppen - möttes av stormande ovationer, applåder, bravorop, viftningar, till en omfattning och en styrka, som icke ägde rum för någon annan trupp, och ovationerna endast stego under esternas uppvisning på ljusfesten två dagar senare. Det var givetvis en hyllning för den estniska truppens underbara gymnastiska prestation under deras geniale ledare Ernst Idla. I hyllningen låg vidare en oförställd beundran för att den lilla estniska flyktinggruppen i Sverige på något över 20 000 personer kunde ställa upp en trupp gymnaster av världselit. Men däri låg också ett uttryck för den varmaste sympati för ett folk, som genom ett sätt, varpå dess flyktingar här burit sitt öde och byggt upp en ny ställning, kommit det svenska folkets hjärta nära.

Och så var Ants där! Men han kommer inte ihåg så mycket om "de gamla tanternas bollande", han minns istället det stora, att han fick klättra upp i ett av stadiontornen och se på strålkastarna.

Oj vad det haglar! Igen!

Ants läste just att i Nürnberg fastslogs, att esterna som kämpat i WaffenSS inte var att betrakta som krigsförbrytare. De hade kämpat för att rädda sina egna mot röda armén. De hade en speciell överenskommelse, att de bara skulle behöva slåss mot Sovjet.

Jo, svenskarna bildar en förening. Esterna bildar minst tre. Jo, det är sant.

Ja, nu har jag läst om hela boken om "De första båtflyktingarna", och det är ju kul att plötsligt se, att man finns med i statistiken. Det har jag inte tänkt på tidigare, men det finns statistik på hur många estniska flyktingar som gift sig med en svenska. Det var ganska många, självklart, men jag var med!

Men jag måste bli lite allvarlig ett tag igen.

Sid 79 ….behandling i andra kammaren den 23 november 1945 höra utrikesminister Undén frånkänna de små baltiska staterna existensberättigande: "Den politiska mogenheten hos dessa folk var inte särskilt markerad. De startade som bekant som mönstergilla demokratier, men de hamnade i ett fruktansvärt partiväsende, som sedan utmynnade i diktatur." Osannfärdigheten i detta yttrande uppvisades under debatten klart av herr Håstad. Det bör tilläggas, att man häpnar över, hur ett sådant uttalande kunnat göras av en utrikesminister, helst i ett litet grannland.

Och jag tänker naturligtvis: är det ett försvar för att man som första land erkände ockupationen av Baltikum? Om ett land försöker lösa svåra ekonomiska problem (30-tals depressionen) med tillfälliga drastiska åtgärder, kan man då bara glömma allt bra de gjort under den korta frihetstiden och sedan utlämna dem till vilken diktatur som helst?

Vet ni, att Estland fick semesterlagar innan vi fick det i Sverige?

Vet ni, att man tog hand om sin minoritet i speciella kulturlagar, där man gav de större minoriteterna autonomi? Vet ni, att judarna visade sin tacksamhet mot Estland för att de som första land i världen givit dem autonomi?

I Sovjetestland var det viktigaste för föräldrar att uppfostra sina barn till ester. (Har Hanno berättat.)

I Sverige var det viktigaste för föräldrar att uppfostra sina barn till ester. (enligt boken.)

Skillnaden var bara, att i Sovjetestland var det med risk för livet.

I dag är det 15 år sedan Estonia förliste. Det talas mycket om det i både estnisk och svensk media. Och vi minns.

Det var många äldre passagerare på Estonia den gången. Vi hade nog alla tänkt att återvända till Tallinn på dagen 50 år sedan flykten i höststormarna och bombattackerna.
Vi landsteg i Tallinn och promenerade runt i staden. Men först körde vi vår bil till en verkstad. Vi hade ordnat det så, att vi skulle vänta med att resa hem till bilen var klar. Han trodde det skulle hinnas med till den 25 september. Jag minns att solen sken och vinden var stilla. Utanför Rådhuset såg vi en grupp av passagerarna sjunga. Det var så idylliskt.
Det sista vi gjorde, det var att besöka turistmässan och vi sa, att vi hade haft några riktigt sköna semesterdagar. Straxt innan vi gick på båten igen, minns jag att vi noterade, att det hade börjat blåsa. "Vi tar med oss det fina vädret nu", sa vi. Vinkade av våra släktingar och körde på.
Jag märkte inte mycket av blåsten, men det var skönt att komma hem till Stockholm. Vi hade åkt så många gånger med Estonia, att vi blivit bekanta med personalen. Det var ju den enda båten som gick mellan Tallinn och Stockholm.

Nästa morgon gick vi till våra arbeten som vanligt.

Ytterligare en morgon senare låg vi kvar i sängen och satte på radion. Vi skulle bara lyssna på nyheterna, sedan skulle vi upp.
Vi lyssnade. Så var vi alldeles tysta. Jag kom inte ihåg vad jag hört. Jag visste bara, att det var något hemskt.
Vi letade efter Ants hand, men visste inte vad som hänt.
"Estonia" sa han, "Estonia!"

Så småningom blev jag tvingad att förstå. Och mina tårar rann flera gånger under dagen. Alla som visste att vi skulle åka till Tallinn, alla ringde för att höra om vi kommit hem. En estnisk kvinna, som vi träffat några gånger i Sverige kom till oss, och vi kunde konstatera att vi levde.

Någon vecka senare satt vi och pratade med en ung man, som varit med. Som hade räddats. Vi förstod, att om vi verkligen hade varit på båten, då hade vi varit helt säkra på, att inget skulle kunna hända med den stora båten; vi hade antagligen stannat kvar i hytten och följt båten i djupet.

Vi fick höra om några i personalen hade överlevt, som Barbie t.ex. En ung flicka med stort barbiehår. Och ett år senare när vi åkte med den nya estlandsbåten, då kom vi in i en av barerna och kände igen en servitris. Våra blickar stannade en stund på varandra. Vi hade samma tanke båda två: "Du lever."

Precis ett år efter olyckan är vi åter på väg hem. Vi ligger i våra kojer. Jag sover gott, men Ants kan inte sova. Han tar fram en kvällstidning för att läsa sig till sömns, men blir klarvaken. Mittuppslaget handlar om den stora tragedin, och han upptäcker att båten i det ögonblicket är precis vid platsen för förlisningen.

Just nu är det snart lunchtid. Vi sitter vid matbordet och läser tidningar och njuter av solen vi ser därutanför. Träden är nästan helt klädda med höstfärger. Snart ser vi alla grannhusen igen, när träden har fällt sina löv. Omgivningen förändras så tydligt med årstiderna. På sommaren och en bit in på hösten njuter vi av avskildheten och alla mäktiga träd som omger oss. Sedan kommer så sakteliga de andra husen fram, och vi blir medvetna om att vi faktiskt har grannar.

Det händer inte så mycket här just nu. Jag försöker återhämta mig, och det tar längre tid än jag trodde, så utflykter eller middagar får vänta. Därför blir det mer av förtjusning när plötsligt en hel massa kor går och betar på ängen därborta. Det är den förre kolchoschefens änka, som driver en stor lantgård. Hennes man var en mycket bra chef. Kolchosen lönade sig, och han försökte göra livet så uthärdligt kan kunde för sina arbetare. I muséet i centrum finns en ständig utställning över kolchosen. Ni vet: bästa arbetaren, bästa mjölkerskan, bäste traktorföraren osv. Utbildningen till traktorförare var treårig. Det var Anne som utformade den utbildningen. Meningen var, att man skulle kunna köra och arbeta med en traktor, men man skulle inte kunna laga den om något gick fel. Därför kunde man ofta se traktorer stå stilla på åkrarna i väntan på att reparatören skulle komma.

Detta gjorde att det kunde bli problem för dem som fick tillbaka sina gårdar efter befrielsen 1991. Annes unge  släkting råkade ut för just det. Han upptäckte till sin förvåning, att han helt enkelt inte hade kunskap att sköta en gård eftersom de som kunde, hans föräldrar, hade dött i Sibirien, och hans utbildning räckte inte till.

Jösses! Den här dagen försvann. Nu är det kväll. Mörkret lägger sig. Och snart är det sovdags. Nej inte än. Vi ska se Aktuaalne Kaamera först. De har förnyat programmet nu med två nyhetsuppläsare samtidigt, och oftast ett intervjuoffer i studion och så snabba utlandsnyheter. Tidigare kunde det bli så lite nyheter från utlandet; inrikeshändelser fick ta mer plats.

Jo, jag måste berätta, att man anser språket och att tala "rätt" är så viktigt, att den nya "Sõnaraamat", ordboken, ska snart finnas tillgänglig gratis på nätet och det finns också en gratis ordlista på nätet för estniska-svenska. Och det är jättebra för den som har förlagt den stora fina ordboken!

Först av allt sänder jag en tacksamhetens hälsning till doktor Lepiksoo för att hon gav mig den lilla extra tabletten, som tog bort en stor del av min trötthet.
Jag tar hand om alla bär jag köpt, men inte orkat göra något åt. Och till min stora sorg är röda vinbären helt övermogna på buskarna. Jag hann inte!

I dag fick jag en rapport från det arrangemang om kommunismens fall, som anordnats av Forum för levande historia. Jag publicerade kallelsen till mötet här tidigare.
Jag ska bara visa vad en av talarna sa enligt min sagesman:

Mest frispråkig var Estlands förre statsminister Mart Laar, som innan 
kommunismens fall var historiker vid Universitetet i Tartu (grundat av 
Gustav II Adolf). Laar pekade i egenskap av historiker på individernas 
avgörande betydelse för att historien tog den riktning den tog vid det 
aktuella tillfället. Hade Thatcher, Reagan eller Johannes Paulus II 
funnits på plats 1956 hade hela Centraleuropa befriats redan då, men 
Väst saknade styrkan att ge det ungerska upproret erforderligt stöd. 
Laar växte upp i ett Estland där alla visste att kommunismen var 
dödsdömd och omöjlig som ekonomiskt och politiskt system. Det behövdes 
bara att någon utifrån knuffade lite på systemet så skulle det rasa 
ihop. Men det som var allas kunskap i Estland var helt okänt ens bland 
experterna i Väst. Det var först när Ronald Reagan med sina djupa 
kunskaper om kommunismen vägrade att lyssna på experterna som 
kommunismen verkligen föll.

Laar berättade om sina personliga upplevelser som student i Tartu. Som 
student måste han ägna en dag i veckan åt reservofficersutbildning. 
När makthavarna skickade en general från Moskva för att föreläsa 
tändes hoppet om att det faktiskt var ett allvarligt läge för 
Sovjetunionen. Och när generalen sedan ägnade hela föreläsningen åt 
att beskriva vilken katastrof det amerikanska rymdförsvarsprogrammet 
var för de sovjetiska ambitionerna tändes hoppet hos alla studenterna 
att det äntligen var dags för befrielse. De fick rätt.

Laar avslutade sitt anförande med att fråga var motsvarigheterna till 
Reagan och Thatcher finns idag. Tyvärr är det inga personer med den 
resningen vi ser. Istället gör Obama den ena eftergiften efter den 
andra till Ryssland och diktatorerna i Mellanöstern. Han kan inte ens 
förstå vad som händer i närområdet Honduras!

Slut citat.

Sanningen är ju, som sagt, att från detta håll, har man en annan syn på verkligheten än den som vi uppfostrades med.

I Sveriges radio i dag lyssnade vi på historieprogrammet, där man talade om DDR, landet som försvann. Och en viktig person när det gällde förhållandet mellan Sverige och DDR var Stellan Arvidsson. Det visar sig, att han och hans fru var synnerligen aktiva i att driva DDR:s storhet som land. Han såg till att svenska lärare reste till och undervisade om det fantastiska landet.

Det som mest utmärker de tidigare kommunistiska partierna, förutom grymheten och lögnen är den fantastiska propagandaapparaten.Men Hanno brukar säga att den förste gästen som knackade på dörren i det kommunistiska landet, det var Svält.

Tankarna går till alla flyende, då, 1944. Jag kan se framför mig den långa raden av människor utefter de stora vägarna. Även den nya regeringen beslutade att fly, men den båt de väntade på, den kom aldrig. De fick lov att återvända. Mot Sibirien. En av dem vågade stanna kvar i mörkret och så småningom lyckades han ta sig över Östersjön och blev en av de estniska flyktingarna i Sverige. Masing var hans namn.

Nordstern la till i hamnen i Gotenhafen (Gdynia), och där fortsatte resan till Tyskland. För 65 år sedan. Under hela tågresan blev de beskjutna av de allierade, och Ants minns själv när de springande tog sig ut från tåget och sprang så långt därifrån det gick. "Mamma, vi tar täcket över huvudet, så ser de inte oss" (sa han ungefär, han var inte fyllda två år, men han minns det tydligt). En tysk militär såg den lille gossen och sa till honom: "Jag ska hämta vatten till dig." Men han kom inte tillbaka. Ants såg när han blev träffad av en granat och blev till atomer.

Det var mycket som hände under flykten. I februari 1945 hade de hyrt in sig i en lägenhet hos en tysk kvinna när Dresden bombades. Ants mamma berättade för mig hur hon satt på balkongen på kvällen. Ants sov i deras rum. Himlen var stjärnklar. Det var en skön kväll. Hennes väninnor hade gått på teater, men hon kunde inte följa med eftersom hon måste se till Ants, så hon tog den spårvagn hem, som skulle visa sig bli den sista.

Plötsligt mörknade himlen. Det var fullständigt tyst. Bara svart. Och efter en stund kom dånet. Dånet från alla de bombplan, som flög över huset där hon satt. Sedan kom suset av bomberna. Och ljuset av elden. Hennes väninnor dog tillsammans med så många andra.

Men i dag har det varit en solig höstdag med klar och höstlig luft. Den serbiska rödeken börjar så smått göra skäl för sitt namn.
Alla är välklädda. Här går man inte ut utan ytterkläder minsann. Hösten är vacker, men visst skulle det vara trist om man inte hade en vår att längta till.

Vi förstår inte att värdera den erfarenhet som det tidigare "ÖstEuropa" har av att kämpat för sin frihet så nyligen. Kämpat med livet som insats.

Citat: Vi överlevde tsarerna, vi överlevde kommunismen, vi ska överleva kapitalismen också.

Varför ska vi lära dem (de baltiska folken) att leva på vårt sätt? Är vi särskilt lyckliga? Kan  inte de istället visa oss vägen till ett mer innehållsrikt liv.

Har vi som Mona Sahlin sa "bara midsommar och annat tjafs" kvar av vår kultur?

Varför har vi glömt allt? Offrade vi vår kultur under vänstervågen, då alla gamla sagor glömdes bort och alla teatrar bara gav nutidsrealistiska pjäser? Förlorade vi kontakten med de gamla och våra rötter när vi strök deras erfarenheter?

Jag minns en diskussion jag hade med en manlig barnskötare som hävdade, att man inte kunde läsa Elsa Beskowsagor för barnen. "De vet ju inte vad ett ämbar är." "Nej" svarade jag "de vet inte heller vad en hink är förrän någon har berättat det för dem." Då sa han inget på en stund.

Esterna som har lyckats bevara sin kultur genom sekler, visst ska de vara rädda om den, och leva med den, för att ge mening åt livet.

Jag hade bara mött trevliga människor som arbetade för att finna ut vad som orsakat mitt sjukdomsanfall. Alla var så vänliga, och när jag försökte mig på att tala estniska var de extra vänliga. Alla läkare presenterade sig först, och så talade de antingen engelska, bättre eller sämre eller estniska och kontrollerade att jag förstod.

Men så blev jag körd i rullstolen för att undersökas med ultraljud på hjärtat. Jag kördes in i ett undersökningsrum. Rent och snyggt som de andra rummen. En sköterska satt vid skrivbordet. Hon arbetade. Hälsade på mig. Jag satte mig på bänken. Hon reste sig efter en stund och öppnade dörren och sa mycket vänligt ”Jag kommer snart”. Och hon kom tillbaka. Satte sig vid datorn och jag såg att mina uppgifter fanns där. De skulle bara kompletteras med vikt och längd. Jag gav uppgifterna, som hon fyllde i. Och så väntade vi.

Dörren öppnades. En kvinna i vit rock kom in. Hon gick förbi mig medan hon sa en snabb harrang på estniska. ”Jag talar inta estniska” sa jag på estniska. ”Jag talar estniska!” sa hon och upprepade harrangen. Jag antog att hon sa att jag skulle klä av mig på överkroppen. Under tiden jag gjorde det frågade hon ”Och vilket språk ska jag tala?” fortfarande på estniska. ”English” sa jag.

Jag förstod att jag skulle lägga mig på sidan, och hon bökade mig rätt. Gjorde undersökningen. Sa olika värden till sköterskan som skrev in det i sin dator. Jag förstod inte att hon hann. Sedan sa doktorn: ”Now you can leave.” Hon plockade bort nästan all grejor hon klistrat fast på min kropp. Jag reste mig upp. Tittade på dem som stod vid skrivbordet. Öppnade dörren och gick ut till min väntande rullstol.