.

Sjön Peipsi (på kartan heter den Lago del Ciudi) tillhör till hälften Estland;  den andra hälften tillhör Ryssland. Vid fredsförhandlingarna i Tartu 1920 tilldelades Estland även mark i NO och SO om sjön, men dem tog Stalin ifrån Estland, och gränsöverläggningarna om ett återställande blir aldrig avslutade nu.

Esterna som fiskar i Peipsisjön är upprörda. Nu får de inte fiska längre, de får bara stå vid stranden och titta på. De har fått tillåtelse i den estnisk-ryska fiskeöverenskommelsen att fiska 150 ton fisk per år. Nu är det gjort, och halva året är kvar!

I sjön Peipus är det så att estniska fiskare tvingas sluta fiska nu, medan ryska fiskare fiskar året runt” sa Valeri Korb, folkvald i parlamentet, den 18 maj i år då han också ställde frågor till miljöministern Keit Pentus.  ”Förra året var sjön förbjuden under tre månader för ester. Hur har fru Minister tänkt att det ska bli i Peipus i höst?

Igor Gräzin, folkvald i Jõgeva, sa: Jag har en känsla av att vi spelar ett annat spel än ryssarna. Vi talar om kvoter och fiskeförbud. Det är ju trevligt och bra, men på den ryska sidan sanktioneras tjuvfiske. Vi måste få ryssarna att liksom vi räkna med kvoter och inte bara använda tomma ord.

.....

Postimees:

David Vseviov.

En intervju med historikern, doktor vid Tallinns pedagogiska högskola,  David Vseviov med titeln: Vad är Estland exakt?

Han menar att det bara finns ett svar på frågan: Estland utgörs av kultur. Utan kultur har Estland ingen mening. När Estland inte fanns som stat på världskartan fanns däremot ett kulturområde, som en gång utgjort den estniska staten. Det var den specifika kulturen som skapade den estniska staten. I svåra tider har det varit det enda som har hållit ihop folket. Utan stat kan kulturen existera. Men utan kultur kan en stat inte existera. Den vägen har alla diktaturer gått.

Utan den estniska kulturen finns inget berättigande för den estniska staten. Vilket alla esntiska  myndigheter har förstått; inte minst utbildningsministeriet.

Språket är en av de viktiga och nödvändiga delarna av den estniska kulturenk, och den estniska statens fortsättning.

Varje vecka berättar David Vseviov i estniska radions P1 om ”det mystiska Ryssland”.  När det ännu var möjligt under 1990-talet sysslade Vseviov med forskning i de ryska arkiven. Han  talar flytande ryska och flytande estniska naturligtvis. Han är ofta sakkunnig i historiska sammanhang i estnisk TV. När man hör hans speciella röst i radion eller på TV:n, då måste man lyssna.

(Se även min blogg 1 okt. 2010)

I dag är det Erik Helmersson som på DN:s ledarsida skriver om kommunismens brott och svenskarna.

Det var 14 miljoner människor i Polen-Baltikum-Ukraina-Vitryssland och de västra delarna av Ryssland som dödades för bara några decennier sedan.

-Naturligtvis ska ni läsa hela artikeln. Helmersson har läst Timothy Snyders bok Bloodlands och avhandlingen ”Den goda tanken och den onda erfarenheten” skriven av Valter Lundell på Lunds universitet.-

Arméerna drog fram och tillbaka, de mördade och svälte ut folken i området och Snyder kallar det ”en historia om politiska massmord.” Både Tyskland och Sovjet är skyldiga. Han berättar sedan om svälten och ”den stora terrorn” under 1930-talet i Sovjetunionen som jag redan skrivit mycket om.

”På 1930-talet var Sovjetunionen den enda stat i Europa som genomförde politiska massmord.”

Men Stalin skulle snart få assistans av en kollega med minst lika stark blodlust. Molotov-Ribbentrop-pakten förenade Europas stora diktaturer, Sovjet och Nazi-Tyskland, som snabbt gemensamt invaderade Polen och delade upp slaktarbetet mellan sig.

För den som av vana kommer med klyschan ”Stalin räddade Europa från fascismen” kan det vara nyttigt att betänka detta och fundera över vad som hade hänt om Hitler inte brutit pakten och anfallit Sovjetunionen. Men det gjorde han, och därefter ägnade sig de båda åt vad Snyder kallar ”krigförande medbrottslighet”, och arméerna och dödspatrullerna fortsatte att skrida först österut, sedan västerut över den blodiga jorden.

Vad är värst, nazismen eller kommunismen?

Det är en fråga som fortfarande har stor sprängkraft. Kan ondskan mätas, vägas, jämföras?

Det finns skillnader. … Men det finns också likheter, där den kanske största är att statens och ledarens vilja är alltings mått – inte människovärdet. Det är rätt att döda individen om kollektivet vinner på hennes död.

Avhandlingen ”Den goda tanken och den onda erfarenheten” bygger visserligen bara på tjugo djupintervjuer med historielärare och –forskare men visar på en tendens som är välkänd i både historieundervisning och debatt. Alla är överens om att det är rätt att fördöma Hitlersystemet med termer av ”nazismens brott mot mänskligheten”. Men använder man samma ord om kommunismen börjar vissa att sitta obekvämt i stolen. Invändningarna kryper fram: ”Det är inte kommunismen i sig det är fel på, det är en i botten sympatisk ideologi om jämlikhet som bara vantolkades en tid. Rätt lång tid, i och för sig, nästan hundra år. Och överallt där den tillämpades. Och med miljoner döda på sitt samvete. Men ändå. Ändå…”

Avhandlingen tar också upp debatten om när Forum för levande historia för tre år sedan skulle informera gymnasieelever om kommunismens brott mot mänskliga rättigheter. Ett upprop mot kampanjen undertecknades och tonläget var uppskruvat. Regeringen försökte styra den fria forskningen och skrämma ungdomar med kommunistspöket. …. Men man kan konstatera att när Forum för levande historia tidigare informerade om nazismens brott var tongångarna betydligt lugnare. Alla riksdagspartier ställde upp med pengar. Det var ju en helt annan sak.

Det är svårt att förstå varför det fortfarande finns en sådan motvilja att tala om och fördöma kommunismens brott – ja, till och med att kalla dem vid deras rätta namn. Är det för att man inte tycker att brotten är tillräckligt allvarliga? Eller är man rädd för att det skulle färga av sig och besudla ens egen, röda men icketotalitära agenda? Båda alternativen är nästan lika illa.

Valter Lundell jämför så kommunismen med religion(jfr min blogg 31 aug. 2010) ”Tron på kommunismen har för många skänkt mening åt deras liv och en övertygelse om att sitta inne med kunskapen om det jordiska paradiset, liksom förlusten av denna tro har kastat dem in i en livskris.” Det är med andra ord svårt att förlora tron på himmelriket även om vägen dit kantas av lik.

Även de som verkligen förlorat sin tro behandlas med olika måttstockar. När Ingmar Bergmans och Ingvar Kamprads gamla sympatier för Hitler omskrivs är det med unisona – och helt berättigade – fördömanden. Före detta fans av Stalin, Mao och Pol Pot kommer undan med lätt besvärade men samtidigt nostalgiska hänvisningar till tidsanda, ungdomlig överentusiasm och att man ändå kämpade för något bra. ”De var värre!” ”Nej, de andra var värre!” Denna mördandets makabra matematik blir absurd. Det viktiga med att tala om nazismens och kommunismens brott är inte att en gång för alla slå fast vilka som var värst. Det är att vända ryggen åt alla totalitära tendenser och se till att de aldrig får tolkningsföreträde igen.

Det var svårt att skära i artikeln. Den beskriver en sanning om det brutala 1900-talet och våra övertygelser. För den som såg Sovjets brutalitet har det varit vårt att få gehör. Därför är jag så tveksam till –ismer eftersom de ger ett självklart svar på våra livsgåtor, och ger de övertygade rätten att göra vad som helst för sin övertygelse. Vi har sett det många gånger i historien.

Kommer ni ihåg: ”Det enda säkra vi kan lära oss av historien, det är att vi aldrig lär oss något av historien.”?

Dödens ideologi är fortfarande rumsren.

Han skriver om röda kmererna och två miljoner kambodjaners död. Han skriver om vad svenska FNL.gripperna skrev på den tiden:  ”Vilken spännande och stimulerande tid har vi ändå inte framför oss! Att vara med och stödja vietnameser och kambodjaner när de bygger upp ett helt nytt samhälle och ett helt nytt liv.” Om den då tömda kambodjanska huvudstaden Phnom Penh konstaterades att ”sophögarna bränts”, och ”staden tvättats fri från imperialismens ’kultur’ [...]” (Vietnambulletinen, nr 6 1975).

Trots stödet till de röda khmererna skildras den svenska FNL-rörelsen ibland genom ett slags nostalgiskt skimmer. Före detta aktivister och frontpersoner ställs sällan till svars. Den kanske mest kända vännen av de röda khmererna, Jan Myrdal, har genom åren vägrat att ta avstånd. I en artikel i Aftonbladet (28/3 2006) refererade Myrdal till en av de åtalade i Kambodja, Ieng Thirith, som sin ”vän”.

Och visst kan åtminstone jag förvånas över det Leninpris som Jan Myrdal instiftat har tagits emot med stor tacksamhet av Mattias Gardell, Roy Andersson och Maj Wechselmann. (Jag minns artikeln Maj Wechselmann skrev i DN en gång om det fantastiska landet Sovjetunionen, men hon kan ju inte vara blind. Den som såg det förfallna landet Estland 1991 och jämför det med landet i dag måste förstå skillnaden mellan Sovjet och det fria Europa. Det repareras och förbättars hela tiden. Vägarna asfalteras och målas, ordentliga trottoarer ordnas, vägräcken och varningsskyltar finns där och poliserna kontrollera nykterheten regelbundet. Tidigare stod de små kioskerna vid vägkanten för att bilisterna skulle kunna ta sig en sup på vägen… Och ett pris i Lenins namn! Tja, det gamla vanliga: Vem skulle bli hedrad över ett pris i Hitlers namn?

Artikeln fortsätter:

Det är svårt att inte se allt detta i ett vidare svenskt perspektiv. Kommunismens illdåd och dess medlöpare bedöms annorlunda än nazismens. Detta trots att båda ideologierna är totalitära och har skördat miljontals människoliv.

Att attityden även finns hos såväl akademiker som gymnasielärare bekräftas av en ny studie av Valter Lundell vid Lunds universitet (Den goda tanken och den onda erfarenheten). Genom omfattande intervjuer har Lundell dragit slutsatsen att det i vissa akademiska sammanhang fortfarande är känsligt att tala om en ideologisk förklaring till kommunismens massmord.

Forum för levande historia visade i en undersökning 2008 att gymnasielärares kunskap om Sovjetunionens Gulagläger är undermåliga. Att vissa lärare inte kan eller vill förklara ideologins betydelse är därför kanske inte konstigt, men likväl absurt.

Sant är att många andra faktorer än ideologiska har spelat in där kommunismen härjat. Samtidigt är förtrycket ingen slump. Jämlikhetsidealen och utopin anses så frälsande att medlen kan ursäktas. Vi har sett det i Kambodja såväl som i Kina och Sovjetunionen. Vi ser det än idag i Nordkorea. Den som inte erkänner det riskerar att sälla sig till medlöparnas skara, och blunda för kommunismens terror.

När vi tar en tur till Rakvere är det inget annat än lycka jag känner när vi passerar de stora lysande gula rapsfälten i solskenet, sädesfälten med den gulröda vallmon och välgödda kor och får som betar på de saftiga betesmarkerna. Jag tittar efter den gamle mannen som bor/bodde i det fallfärdiga huset utan hela fönster, det sista riktigt dåliga huset på den här vägen, men jag ser honom inte. Jag vet ingenting om honom. Kanske var han en av de sista torterarna? Kanske var han bara en vanlig kolchosarbetare. Jag vet inte. Han har suttit och njutit av solen i dörröppningen i alla år, men nu är han inte där. Kanske han inte längre lever.

…..

Utbildningsministern.

Utbildningsminister Jaak Aviksoo har skärpt tonen. Staten har sagt att de ryska gymnasierna på sikt ska ha sin undervisning på estniska. Det vill inte rektorerna. De har haft ganska många  år på sig att förbereda detta, men har inte gjort något märkbart åt det. Nu säger en rysktalande rektor att det är odemokratiskt av esterna att ställa ett sådant krav. Aaviksoo svarar genom sin statssekreterare: De ryska skolorna är statliga, och ska följa de direktiv som bestäms av staten. Dessutom: När ni bestämde i det här landet, då fanns det absolut ingen demokrati, och då tvingades alla estniska barn att gå ett år extra i skolan för att lära sig ryska.

En underbar kväll. Vi var på lantmännens sommarfest. Solen sken, brasan brann, värden grillade och alla hade bidragit med något till bordet. Där var de vanliga gästerna och några till.

Jag pratade mest med Annika, som berättade att i år har det varit många vargar och björnar i området. En väninna till henne var på väg hem efter jobbet i ladugården när hon mötte två vargar. Hon hade inget att försvara sig med om vargarna skulle gå till anfall. En ficklampa var det enda hon bar på. Den svängde hon framför vargarna som stannade upp, tittade på henne en stund och sedan gick därifrån. Nästa dag när hon var i ladugården såg hon två vargar titta in genom fönstret på henne.

Vi pratade också om hur det är med de olika kulturerna i Estland. De gamla har svårt att vänja sig vid de nya reglerna trots att det gått tjugo år nu. I Sovjet fanns inget "mitt" och "ditt". Allt var allas. Sedan blev landet fritt. Människor fick tillbaka sina egendomar och alla var tvungna att förstå att andra ägde sina hus och tomter.

En kvinna som nu är 88 år har inte kunnat lära sig det. Hon har fortfarande sin vedhög på Annikas tomt. "Det spelar väl ingen roll", säger hon, "du använder ju inte den delen av tomten". Men alla måste lära sig. Det är nya regler som gäller. Estland är ett europeiskt land. Jag sa till Annika, att jag nyss läst i tidningen att man ordnar kurser i Sverige för att vi ska lära oss förstå hur invandrarna tänker. "Somliga vill inte betala läkarbesöket i förväg, och då tar vi hänsyn till det." Så stod det i tidningen, och det känns så märkligt. Ska vi ändra våra regler som fungerar så bra för oss, eller ska de nyanlända leva som vi, gjort så länge? Jag minns när vi var i Estland på 1990-talet och regeln var att man skulle betala bensinen först och tanka sedan. Det lärde man sig ganska snabbt. Det var bara så. Det går att lära sig nya saker om man bara vill.

Numera betalar man bensinen efter tankniungen som i övriga länder i Europa.

I dag börjar vi med en läsövning på ormsömål. Ni får gissa vad några meningar betyder. Den som gissar rätt får ett hedersomnämnande.

Det är utdrag av ett samtal mellan Alfred och Agneta (Anet)

1. Håla ska du gära mä ait levande svin te fore e sliut?

2. Om tu skjutor opa, såss drär ia svine e airana.

3. Na-i hompol hått du vill man änt te benhuse!

4. Levor tu än Anet?

Ormsö, som på estlandssvenska uttalas ”årmse” är Estlands fjärde största ö. Ön var centrum, tillsammans med Nuckö,för estlandssvenskarna före andra världskriget. Den är 1 mil lång och en halv mil bred. Den ligger utanför Haapsalu (Hapsal på e-sv.) i närheten av fiskeläget Rus (!) på estniska Rohuküla.

Klagomännen från Ormsö.

Inte förrän 1861 upptäckte man i Sverige att det levde svenskar på landsbygden i Estland. Då kom fem ormsöbor till Stockholm i en öppen båt. De skulle klaga hos kungen över de övergrepp de drabbades av godsägaren Stackelberg på Magnushov. Det blev inte bättre, men det var början på ett samarbete mellan estlandssvenskarna och rikssvenskarna som fortgick till massflykten Sverige 1944.

…..

Baltic Worlds är en läsvärd gratistidning du kan prenumerera på via nätet. http://balticworlds.com/about/ Det nummer som kom i går innehåller massor med bra läsning. Jag lär återkomma om det. I dag vill jag rekommendera den här sidan:

http://museum.gulagmemories.eu/

From 1939 to 1953, nearly one million people were deported to the Gulag from the European territories annexed by the USSR at the start of the Second World War and those that came under Soviet influence after the War: some to work camps but most as forced settlers in villages in Siberia and Central Asia.

An international team of researchers has collected 160 statements from former deportees, photographs of their lives, documents from private and public archives and films. Many of these witnesses had never spoken out before.

In these statements and these documents, the Museum invites you to explore a neglected chapter of the history of Europe.

Det finns mycket att se och läsa där.

På estniska finns också sidan: http://www.memento.ee/ Den handlar om att minnas alla deporterade och döda under de sovjetiska ockupationerna.

Ungraren Janos Kornai skriver en artikel om att ”24 timmar är en lång tid i revolutioner”. Och med stor, fet stil står det: ”The trauma of the occupation and the Nazi threat made me change my worldview.”  Byt ut ordet Nazi mot Sovjet och det gäller ännu fler människors syn på världen.

Raidma: försvaret av Östersjön och Mustvee är lika viktiga.

Ordförande i försvarsutskottet i Riigikogu Mati Raidma sade på Segerdagen:

"I Estland är vi övertygade om att ett komplett försvar är viktigt för oss. Det är lika angeläget att försvara  Mustvee, Tallinn, Östersjön, som sjön Peipsi. Varje person som bor i Estland måste förstå och känna att landets självständighet och en säker miljö för alla är vårt gemensamma arbete och ansvar.

I dag är det midsommarafton i Sverige. Vi ska helt enligt den enda tradition vi svenskar har enligt Mona Sahlin, hoppa ”små grodorna” och annat tjafs. Det tycker vi mycket om, och vi minns många midsommaraftnar under hela vårt liv tillsammans. Två har varit mer omstörtande än de andra. Först den midsommarafton vi träffades första gången, Ants och jag och så den när vi reste  till Tallinn 1978; mitt första besök i staden. I Stockholm lämnade vi sol, sommar, i ett stort vitmålat fartyg, vi passerade öar med midsommarfirande och båtar på väg till något, och vi kom till en fullkomligt tyst kust. Inga båtar, inget firande. Några måsar runt båten var det enda som påminde om sommaren. Nu är det annorlunda. Tack och lov!

Det byggdes en ny stor arena i Tallinn som stod klar 2001. Alldeles lagom för Eurovision Song Contest 2002. Den fick namnet Saku Suur Hall, som betyder Saku stora arena. Där har det varit stora musik- och idrottsevenemang sedan öppnandet, men inte tillräckligt. Arenan har ekonomiska problem. Staten vill minska sitt aktieinnehav, som för närvarande uppgår till  15,5 %. Tallinn stad äger 15,8 % och ett aktiebolag OÜ Pivotal, som kontrolleras av den störste aktieägaren i Estland: Marcel Vichmann äger 68,6 %.

…

Midsommareld.

I dag är det midsommarafton i Estland. Istället för midsommarstången tänds eldar på många, många ställen i landet. Jag minns när vi var med vid en midsommarbrasa för första gången. Det var bönderna i Väike Maarja som träffades i en skog. Jag lärde mig att leta efter lysmaskar. Om året skulle bli ett bra år, då gällde det att hitta en lysmask, och det gjorde jag. Jag hittade två stycken. Levande musik och visor var det också, och så naturligtvis spelade de en Taubevisa eftersom vi var med, och det pinsamma var, att där i skogen, med de, för mig, nya sederna kom jag inte ihåg texten alls! Jag satt och skämdes. En Taubevisa. Jag minns inte om det var ”Brevet från Lillan”, ”Calle Schewens vals” eller någon annan visa. I själva verket har jag nog förträngt det. Men kvällen var vacker och människorna var trevliga och vänliga mot oss svenskar. Det är ju så att i Estland är också Ants svensk. Nästan. Han är ju Hannos bror också, tror många.

….

EMHI varnar för storm och åska på midsommaraftonen. Det kan komma byar upp till 25 m/s.

Jag får väl veta i morgon hur det blev.

….

Det är också den officiella Segerdagen i dag. Man firar dagen när esterna och letterna vann striden över tyskarna och befriade staden Cesis (Võnnu) den 23 juni 1919.

Det är två flaggdagar i rad. I dag hissas alltså estniska flaggorna för att fira Segerdagen och i morgon firar man midsommardagen.

…..

Minns ni Arctic Sea, fartyget som ”blev kapat” på Östersjön. Fartyget som i all hast togs till en rysk hamn innan någon utomstående hann komma ombord. Fartyget som, enligt Moskva,  kapades av ester.

Nu har Rysslands högsta domstol dömt i målet och t.ex. förkortat Aleksei Buljevis, statslös,  straff från 10 års fängelse till 2 år, enligt Interfax och Postimees. I Arkhangelsk oblast domstol hade Buljevi och de övriga fem dömts till 7 – 12 år i fängelse.

Det är numera klart att ingen av ”kaparna” var est.

I dag kom Kustbon i brevlådan igen. Ni vet, tidningen som ges ut av estlandssvenskarna. SOV. Den var lite extra speciell i dag. Ett specialnummer eftersom det är 70 år sedan den första stora deportationen till Sibirien ägde rum.  Så här skriver chefredaktören:

Det här numret av Kustbon är det otrevligaste numret jag har gjort och jag hoppas jag ska slippa så mycket elände en gång till. Tidningen handlar om de otäcka händelserna sommaren 1941 då nästan varje familj drabbades av att någon rycktes bort. Tusentals män och kvinnor arresterades och dömdes för brott som de inte hade gjort och de flesta överlevde inte den första vintern i Sibirien. Tiotusentals män mobiliserades i en armé sim inte var deras. Och det handlade inte om att de skulle försvara sitt hemland Estland mot den nya fienden Nazityskland. De flesta männen hamnade i läger långt inne i Ryssland.

Det bästa sättet att hedra dem, som fick offra sina liv och sin frihet, är att nämna dem vid namn och därför gör vi det nu.

Och sedan är stora delar av tidningen fylld av namn på estlandssvenskar och deras livsöden, de som drabbades hårt av sovjetkommunismen.

Avrättade utan dom: 6 människor från Nuckö och 3 från Runö. (det var förintelsebataljonen som var skyldig till detta. De hade ju rätt att skjuta ihjäl folk. Den 26 december 2009 berättade jag  om hur det gick till i Väike Maarja)

Deporterade till Ryssland: 64 människor.

Överförda från estniska till ryska armén 1940. -De ester som gjorde värnplikt under hösten 1940 överfördes automatiskt till Röda armén den 21 augusti 1940.-  Det var 43 estlandssvenskar som drabbades av detta.

Mobiliserade. 372 varav de flesta inte överlevde kriget. I flera familjer var det två eller fler bröder som försvann.

Det låter kanske inte som så många, men tänk er allt lidande och kvalfulla dödsfall de drabbades av.

I september 1944 flydde de som kunde av den estlandssvenska befolkningen och bygden avfolkades.

Det var inte bara estlandssvenskarna, det var hela Estlands befolkning det gällde.

Den 29 mars i år skrev jag: Baltstaterna var från 1940 ockuperade rättslösa objekt. ... Enbart under ockupationsåret 1940 - 1941 mördade eller deporterade sovjetkommunisterna, NKVD, 60 000 ester av en total befolkning på drygt en miljon människor.

Den 14 juni 2010 hade jag den här tabellen:

Tabell 1. Deportationsoffer i Estland, mars 1949, planerat resp. faktiskt antal.

(Jag har skrivit om deportationerna många gånger.)

Alexander Solsjenitsyn har i sina böcker om Gulagarkipelagen skrivit:

Om eftervärlden någonsin får läsa Stalintidens rannsaknings- och domstolsförhandlingar kommer man häpna över hur oförtröttligt och flinka dessa antisovjetiska agitatorer var. De agiterade med hjälp av en synål och en trasig mössa, med skurade golv eller otvättade underkläder, med ett leende eller frånvaro av ett leende, med en alltför ogenomtränglig min, genom ljudlösa tankar inne i skalldosan, genom anteckningar i en privat plånbok, genom kärleksbiljetter och dassklotter. De agiterade på bilvägar, på byvägar, vid eldsvådor, på marknaden, inne i köket, hemma vid tebordet och viskande i sängen. Han talar om hur mn uppfann paragraf 58 som gällde antisovjetisk agitation. Den paragraf som användes för att få anledning att skicka vem som helst till Sibirien. Hannos pappa dömdes efter den paragrafen. Han var domstolstjänsteman, men det var ju inte något brott officiellt, men man hade ju paragraf 58…

Den 17 jan  2010 berättade jag om setubonden:

”Här i granngården bodde en familj med fem barn. 1949 sådde bonden sina åkrar. Han såg att det skulle bli en god skörd det året, och kände tillförsikt inför vintern. Men då påbörjades kollektiviseringen. Han tvingades lämna sin mark och istället arbeta på kolchosen. Utan mat och utan lön. Med hustru och fem barn att försörja. I sin förtvivlan tänkte han då på sin egen odling. Han visste, att det fanns mycket ätbart där. Han kunde ju till och med se den från sitt fönster. Han gick dit och tog några strån från sin egen åker till sin familj. Det upptäcktes och kostade honom sex år i hårt arbetsläger i Vasalemma i Estland. Där bröt han benet i ett stenbrott, kom så småningom hem, men hade totalt tappat livslusten. Han dog strax efter hemkomsten.”

Det finns alldeles för många sådana här exempel på ett otroligt övervåld utan varken rim eller reson.

Tack Alexandra för det nya fina utseendet på bloggen!

1945 när kriget var slut och de baltiska staterna återigen var ockuperade av Sovjetunionen, då menade svenskarna att de inte varit fullgoda som stater eftersom de hade haft så många regeringsbyten och en tid varit diktaturer. Jag har skrivit om detta många gånger. I dag råkade jag höra i radio att den svenska semesterlagen infördes 1938 och gav alla 2 veckors semester varje år.
I Populär Historia kan vi läsa:
Idén om lagstadgad rätt till semester för anställda fick genomslag under 1930-talet. En internationell konvention antogs 1936. Samma år infördes lagstiftning i bland annat Frankrike och Norge. Den första svenska semesterlagen infördes 1938 och gav arbetstagare två veckors betald ledighet per år. Semestern förlängdes till tre veckor 1951 och till fyra veckor 1963. Nu gällande lag från 1978 föreskriver fem veckors årlig semester.

Hur var det då i Estland?

Arbetstiden under 1930-talet i industrin var 8 timmar om dagen och 48 timmars arbetsvecka; man arbetade även på lördagar på den här tiden men då ett par timmar kortare än vanliga vardagar. På kontor kunde man arbeta upp till 10 timmar per dag. Efter 5 timmars arbete fick man en halvtimmes paus för lunch. Endast 75 timmars övertid per år  var tillåtet. Om en arbetsgivare begärde mer utsattes han för sanktioner; från 500 kronor i böter upp till tre månaders fängelse. Lagen förbjöd arbete på söndagar, men fattiga män arbetade gärna ändå men med en högre lön; vilket alltså var tillåtet.

Semester kunde tas ut i ledig tid eller i pengar. Ledigheten var från början 12 dagar, dvs. 2 veckor, men redan 1940 beslutades om längre semester beroende på hur länge man haft sin anställning.

Inte var det helt fel att leva i Estland på den här tiden.

….

Jelena Bonner är död. Hon arbetade för den ryska människorättsorganisationen och var därför inte populär i Moskva. Hon dog i USA och blev 88 år.

Ants klippte ut en liten notis på Namn-och.Nytt-sidan i DN för en tid sedan. Jag fick se den i dag, och vi sa att just så allvarliga skulle världens problem vara.

Reservation mot bakelse.

”Vid årets sista sammanträde med referensgruppen för Jussi Björling-firandet i Borlänge provsmakades och belönades den av Almas Café komponerade Jussi Björlings bakelse. Efter votering beslöts att bakelsen under år 2011 ska vara jubileumsårets officiella bakelse. Mot beslutet reserverade sig gruppens ordförande med motiveringen att han hellre sett att bottnen bestått av sockerkaka istället för maräng.”

Sedan tar vi ur Postimees:

Ett barn föll från fjärde våningen i Jõhvi.

Ambulansen.

En pojke i sexårsåld

Ambulansen.

En pojke i sexårsåldern hade suttit mot ett fönster i hemmet som hade gett efter och pojken föll ner på marken. Han fördes till sjukhus. Ännu har det inte meddelats hur allvarliga skador pojken fått. Man vet inte om ett brott ligger bakom olyckan så någon brottsutredning har ännu inte påbörjats.

Sådana olyckor förekommer här också. Det är precis lika tragiskt.

.....

Alla partier utser nu en presidentkandidat. Sedan är det parlamentets sak att utse en president för landet.

Keskerakond har utsett Indrek Tarand till kandidat.

Indrek Tarand

Indrek Tarand

Indrek Tarand (f. 1964) kom in i parlamentet som opolitisk oberoende kandidat, vilket är möjligt i Estland. Han fick själv 25,8 % av rösterna, vilket är ungefär samma siffra Keskerakond uppnådde. Han har dessutom varit rådgivare åt Statsminister Ansip, generalsekreterare i Utrikesdepartementet. Han har också varit programledare för den estniska versionen av ”Är du smartare än en femteklassare”.

Man har alltså inte utsett den omstridde Edgar Savisaar, som nuvarande presidenten T.H. Ilves har förklarat att man absolut inte kan utse till statsminister efter pengatransaktionerna med Ryssland.

Tarand menar att det var ett oförlåtligt misstag att be om pengar från Ryssland. Hans åsikter om pengarna sammanfaller med Presidentens. ”Ett parti ska leva på medlemsavgifterna och hålla sig inom den ramen, och statliga bidrag ska endast gå till de mindre partierna.”

Tarand menar alltså att han är en partiöverskridande kandidat till presidentposten.

.....

Funktionshindrade vill inte alltid be om hjälp.

Även om det installerats hjälp för funktionshindrade att ta sig in i offentliga byggnader, klarar de inte av att ta sig in utan personligt bistånd.

Piret (45) säger att hon helst skulle vilja klara mig som en vanlig människa men då behöver jag hjälp med det grundläggande. Om bara allt som installerats fungerade. När man ska på toaletten kommer man ibland till en stängd dörr och får veta att nyckeln finns i receptionen. Var är den? Kanske en kilometer bort?

Om du är handikappad måste du ha kvicka fötter, säger Piret ironiskt. De flesta människor vill klara sig själva utan att be om hjälp hela tiden. När det gäller handikapparkeringarna säger hon: Jag förstår människor som parkerar där. Det är så dåligt utmärkt att de inte kan förstå att parkeringen är för handikappade.

När Piret skulle in på Selver Market fanns det handikapparkering samt en ramp  fram till dörren men tröskeln var så hög att rullstolen inte kom över den.

På Selever känner man till problemet med den höga tröskeln och räknar med att problemet är åtgärdat nästa år, säger Informationschefen Annika Vilu.

Ibland går det fort! Eller?

Problemen för handikappade är alltså aktuella i Estland också. Ett typiskt europeiskt land.

I dag blir det mest torra fakta från Postimees, men det behövs ju också för att ma ska se utveckling, eller hur?

…..

Korruptionen i Ryssland är så stor, at den skrämmer bort utländska investerare. Detta påstående ska nu undersökas av ledande företrädare för det internationella näringslivet.

…..

Reallönerna sjunker inte längre..

2010 var den genomsnittliga månadslönen 12 397 estniska kroon (792 Euro) brutto. I den offentliga sektorn var medellönen förra året 12 850 EEK eller 821 Euro. I den offentliga sektorn sjönk lönerna med 0,5 % medan de ökade med 1,6 % i den privata sektorn.

Arbetsgivarens sammanlagda kostnader per anställd och månad var 1074 Euro eller 16 812 EEK. Den genomsnittliga arbetskraftskostnaden per anställd ökade med 0,7 % per timme under 2010, jämfört med 2009 då den sjönk med 1.5 %.

När jag tänker på hur Estland klarade finanskrisen och sänkte allas löner, även regeringens, då drar jag mig till minnes när det diskuterades i Sverige att man måste sänka löner och bidrag p.g.a. pågående kris (jag minns inte när det var) och tanken kom att man kanske skulle sänka lönerna för regering och riksdag också, då blev svaret: Det ger ingen effekt. De är så få.

Olika länder resonerar på olika sätt, men man kan fråga sig vem som får människorna med sig i synen på krisen.

…..

En undersökning bland EU-länderna visar att flest nya bilar under de fem första månaderna i år har sålts i  Lettland (!), som hade en ökning med 122,4 % jämfört med samma tid förra året. Två är Litauen som ökat sin försäljning med 102 % och därefter kommer Estland med 100,7 %.

Man kan anta, att det inte såldes så många nya bilar i Baltikum under krisåren.

Grekland (-45,6 %) och Spanien (-25,7 %) har haft störst sjunkande försäljning.

…..

Arbetslösheten i landet har sjunkit till 8,3 %.

Den 16 juni var 53 916 personer registrerat arbetslösa. Det är fortfarande i östra Estland som arbetslösheten är störst. Där bor det flest outbildade människor som inte talar landets språk. I Ida Virumma var arbetslösheten 14,3 %. I Jõgevamaa var den lägst i landet med 5,0 %.

I hjärtat av Viru ligger nationalparken Kivi

I början av maj inleddes ”kalkstenens år” i Estland som kommer att pågå under nästa år under ledning av den estniska Paeliidu /Kalkstensföreningen. Man kan följa vad som händer i  Forum Gästboks Webbkameror .

I Porkuni museums nya utställning får man en överblick över den speciella nationalstenen. Utställningen presenterar  kalkstenens historia, fossiler i stenen och dess användning.

Det kommer finnas många olika evenemang under Stenens år t.ex. workshops i skolorna.

Storskarven

I Sillamäe höll en storskarv på att skrämma vettet ur folk när den började attackera människor.na. Räddningsmanskap kallades till platsen och de kunde fånga fågeln och släppa ut den vid havet.

I Rakvere ligger nu ett fartyg tillverkat av ädelträ av hantverkare från Mauritius.

Victory

Det är en hundra gånger förminskad kopia av en av historiens mest kända segelfartyg, försäkrar Tiit Lõugas som är styrelseledamot i Rakvere Skogssällskap , som äger båten.

Apropå det så finns det ett annat exempel på gamla fartyg, men i naturlig storlek och ”äkta vara”: ett f.d. kungaskepp som sjönk 1628. Det bärgades från havets botten år 1961, 333 år gammalt och har sedan renoverats. Nu visas det i ett specialbyggt museum i Stockholm.

Hannover Ek , militärhistoriker i Estland,  som har besökt museet berättar att fartyget är byggt i ek, och museibesöket har givit honom en oförglömlig upplevelse för livet.

Gå in på http://www.natourest.ee/ och se en intressant film på en brunbjörn i skogen eller titta på fotogallerier med andra av skogens djur. Det är riktigt kul!

I dag är det den 14 juni 2011. Det är exakt 70 år sedan den stora deportatinen ägde rum i de baltiska staterna. Vi var i Tallinn för 16 år sedan när det var 51 år efter den deportationen. Det var fruktansvärt. Under sovjettiden var det obligatoriskt att ha en flagga vid varje ytterdörr över hela landet, och 1994 fanns alla flagghållare kvar. Sedan Estland fick sin frihet tillbaka har det varit påbjudet att den 14 juni ska landet högtidlighålla minnet av den första stora deportationen, som drabbade i stort sett alla estniska familjer, genom att antingen hissa sin flagga på halv stång eller fästa ett sorgflor på den. Den 14 juni 1992 var det första gången.

Den 14 juni förra året presenterade jag Andres Küngs text i ”Kommunismen och Baltikum”, och jag berättade om när vi var i Tallinn 1994:

Den fjortonde juni 1994 var jag i Tallinn med min familj. Solen sken från blå himmel. Vi gick i tunna sommarkläder beredda att njuta av ännu en härlig sommardag.

På de flesta husen satt hållarna för flaggan kvar. Den som alla måste ha under sovjettiden när det påbjöds flagga. Nu satt det en flagga i varje hållare. Och dessutom var ett svart sorgflor fästat vid flaggan.

Vi gick in i en affär och köpte något, och när vi kom ut satt sorgfloret kvar. Vi promenerade runt i staden, och överallt fanns de här flaggorna. Vi gick in i en restaurang och åt, och flaggorna var kvar. Det kröp i oss. Vi frös i sommarvärmen. Det var som om staden i den vackra, ljusa sommardagen ändå var mörklagd i sorg. Det blev till och med svårt att andas. Sorgen var så fysisk.

Ja, det minnet har jag bevarat. Det har betytt mycket för min förståelse för hur esterna levde under ockupationen.

Postimees skriver att det var inte så många flaggor uppe i dag. Flagghållare har inte monterats på de nya husen, och många har tagit ner de gamla, som symboliserade förtrycket. På den sovjetiska tiden påbjöds flaggning oftast när man absolut inte kände att man ville.

Frihetstorget i dag.

Anne Eenpalu som föddes i Sibirien.

En av boskapsvagnarna de färdades i under den lång, lång transporten.

Vi satt vid frukostbordet och diskuterade minnet; vad man minns och hur man minns det man förträngt. När det förträngda kommer fram blir det som om det hänt precis nyss.

Ants kom ihåg när han åkte flyktingtåget genom Polen i september 1944 från hamnen i Gotenhafen/Gdynia. Bomblanen dånade över dem hela tiden, bomber släpptes och plötsligt blev loket träffat och tåget stannade. De flesta passagerarna som var flyktingar från Estland som flydde för att rädda sina liv, sprang över en äng bort från ryssarnas bomber, några dagar tidigare hade flyktfartygen varit förtföljda av andra bomber, och ett fartyg (där mormors syster var) hade sänkts. Han kommer ihåg att när bombplanen efter ett tag försvunnit iväg hjälptes männen åt att bända och trycka bort det skadade loket från spåren. Det var oerhört tungt. Fler och fler fick rycka in och hjälpa till. Ångpannan gick hela tiden. Men. Så kom ett fruktansvärt brak! Loket låg vid sidan av spåret. Och trots brinnande krig fick personalen på något sätt kontakt med någon som skickade ett nytt lok till dem. De kunde fortsätta sin resa.

En ny intressant artikel i Postimees:

Europeiska unionen kommer att stödja kampen mot brotten som skedde i det kommunistiska Litauen

Litauen har fått 26 stater med sig i ansträngningarna att avslöja brott under den kommunistiska perioden. Dessutom vill Litauen att öka allmänhetens medvetenhet om olika totalitära regimer.

Litauens justitieminister Remigijus Šimašius vill uppmärksamma alla de brott som begåtts och fortfarande begås av totalitära regimer i världen.

Med anledning av vad som händer i Libyen och Syrien, menar Šimašiuse att det är nödvändigt att exakt bedöma de olagliga åtgärder sovjetmakten utövat  i Östeuropa.

EU: s justitieministrar godkände på fredagen ett dokument, men det gäller endast brott under nationalsocialismen och kommunismen.

"I vissa länder har det länge varit politiskt inkorrekt att prata om sovjetiska brott. Detta är en del av arvet från andra världskriget när Sovjetunionen var allierad med väst säger Šimašius.

Han sade också att ur litauiskt perspektiv är det ganska märkligt att ingen internationell domstol är engagerad i kommunismens brott, men nu har åtminstone Europeiska unionen godtagit förslaget på nivån för åtal.

EU: s uttalande är ganska allmänt skrivet, men Šimašiuse politiska mening var fullkomligt klar när han sade att EU-kommissionen och de nationella regeringarna har beslutat om hur man ska hantera arvet från totalitära stater i några grundläggande satser.

I dokumentet anges att alla offer för de totalitära regimerna måste ges en rättvis behandling och att man ska arbeta för att sådana brott ska förhindras i framtiden.

Först en artikel i DN som berättar om hur det är i Ryssland:

En yrvaken björn söker sina fiender. /SvD Krister Eduards

Den officiella ryska hotbilden kretsar i mycket kring maktbalans, territoriella aspekter och yttre eller inre hot om angrepp av skilda slag mot landet och dess institutioner. Ett återkommande tema är hotet från Nato. Sett ur en rysk synvinkel har Natos expansion i Europa medverkat till att krossa en allierad regim i Belgrad och ryckt undan en för den ryska vapenindustrin viktig marknad i östra Centraleuropa. Den har vidare militariserat den västerländska demokratioffensiven in på det forna sovjetiska territoriet, vilken därmed i sin tur för många ryssar kommit att framstå som ett instrument för fortsatt Nato-expansion. Perspektivet att denna tvåfaldiga expansion skulle fortsätta in i ytterligare några forna sovjetrepubliker, såsom Georgien och Ukraina, uppfattas som ett ödesdigert hot i Moskva och var ett avgörande skäl till det ryska militära ingripandet i Georgien 2008.

Jag har själv av min läsning och vad jag sett på TV förstått att ryssen i gemen är rädd för Nato, men vet egentligen inte vad Nato är. Kanske är det inte lika illa som under den sovjetiska tiden, när alla hade lärt sig, att Nato står hela tiden på språng för att bomba Sovjetunionen. Efter Bronsnatten 2007, när esterna flyttade en staty, fick man i Rysslands radio höra, att Estland nu rustar för att anfalla Ryssland. Det var skrämmande för folket. I själva verket vet de inte hur litet Estland är. När de stod utanför den estniska ambassaden och protesterade mot flytten framkom det vid intervjuer att de inte visste vad det var för land de protesterade mot. De ryska historieböckerna skiljer sig i allt väsentligt från våra och Estlands.

De ryska säkerhetspolitiska bedömningarna grundar sig logiskt nog på motpartens militära kapacitet snarare än på dess uttalade intentioner – Washingtons och Bryssels upprepade försäkringar att Nato inte är ett hot mot Ryssland lugnar inte.

Naturligtvis inte. De vet väl hur de själva arbetar, eller som en man sa som vi hade en affär med: ”Ett namn på ett papper, vad löjligt.” Och så rev han sönder överenskommelsen, och arbetade tvärtemot den. Han var utbildad i Sovjetunionen.

Andra bedömningar gör sig dock hörda i Moskva. Så menar den ryske historikern Dmitrij Trenin att Moskva har fastnat i idén att ”Väst är fast beslutet att med alla tänkbara medel försvaga och ytterst stycka landet och förvandla det till underdåniga satelliter.”

Det fanns en tid under 1990-talet när USA kunde arbetat så, men de valde att inte göra det.

EU har utvidgats och flera stater som funnits i den sovjetiska unionen tillhör nu både EU och Nato, Baltikum och Polen t.ex. Kanske har Moskva nu börjat förstå hur EU fungerar, men måste lära sig att arbeta med den synpunkten.

När Ryssland nyss tog beslutet att sluta importera grönsaker från EU, var det inte då en maktuppvisning? Har de någonsin brytt sig om ifall människor blir sjuka?

Det största problemet i framtiden menar författaren är förhållandet till Kina.

Ett problem är att Kina beslutar sig för att skydda sina flera miljoner medborgares intressen i Sibirien, i likhet med hur Moskva skyddade ryska medborgares intressen i Sydossetien i Georgien. För en sådan eventualitet saknar den ryska säkerhetspolitiken enligt den inhemska kritiken helt beredskap. 47 procent av befolkningen i Vladivostok bedömer Moskvas politik som det främsta hotet mot de ryska intressena i Fjärran Östern, medan hotet från Kina sätts på andra plats. Även andra regionala hot, som den ryska politikens misslyckats med att effektivt bemöta, uppmärksammas av kritikerna. Ett är det säkerhetshot mot Ryssland, som utvecklingen i Tjetjenien och andra nordkaukasiska ryska län utgör.

I ett dystopiskt scenario skissar den oppositionelle politiske analytikern Andrej Piontkovskij hur Ryssland om tio-femton år kommer att se Kina svälja den ryska Fjärran Östern och Sibirien, för att sedan förlora kontrollen av norra Kaukasus och Volgaregionen till deras växande muslimska befolkningar. (Det södra federala distriktet är det enda som växer i Ryssland, med 12 procent mellan 1989 och 2003, medan landets befolkning minskar från dryga 148 miljoner 1991 till knappt 143 miljoner 2010.) För resten av den Ryska Federationen återstår därefter att ansluta sig till Ukraina. Efter 1000 års kontinental expansion och kontraktion skulle Ryssland därmed komma att ha ”fullgjort en hel cirkel och ha återvänt till det ryska Kievriket”. Tankefiguren är ett sönderfall av Ryssland, som dock inte har åstadkommits av yttre fiender utan av den egna inkompetensen.

Det är en större fara för Ryssland än att Baltikum vänder dem ryggen.

Kanske faller de på eget grepp:

Behovet av stöd för landets modernisering framförs också ofta av ryska representanter, senast av premiärminister Putin vid hans besök i Stockholm den 27 april i år. Moderniseringen är tänkt att rå på den ekonomiska och tekniska efterblivenhet, som nu även landets ledning ser som ett hot mot dess fortsatta utveckling. Inte minst svenska företag inbjuds till samarbete. Men som väl känt tvekar tilltänkta samarbetsparter ofta inför bristerna hos det ryska rättssystemet, den omfattande och växande korruptionen och den organiserade brottsligheten. Ledningen har uppmärksammats på att sådana problem i många fall står i vägen för – och därmed utgör ett hot mot – den hett eftertraktade moderniseringen av landet. Med tanke på frågans betydelse för Rysslands fortsatta utveckling finns på detta område en riskabel brist på handling. Så är korruptionen ett kärt ämne i retoriken men har ändå tillåtits att växa ohämmat under de senaste tjugo åren.

Det saknas

1. en adekvat säkerhetspolitik i bemärkelsen en politik, som förutser och bemöter allvarliga hot mot landet, som inte baseras på att rädsla och respekt är synonymer.

2. en samhällsstyrning, som skulle kunna kanalisera krav på politiska reformer och strategiskt omtänkande. För att långsiktigt säkerställa det egna maktinnehavet har den nuvarande ledningen under det gångna decenniet, genom att framställa den demokrati som kunde utgöra ett hot mot dess egen maktposition som ett hot mot Ryssland, framgångsrikt ägnat sig åt att neutralisera och bryta ned de demokratiska institutioner och organisationer, som hade börjat byggas upp under 90-talet. Därmed har i praktiken också förändringstrycket minskat kraftigt – regimen kan nu tillåta sig att stelna utan kortsiktig risk. Men, som den förra året bortgångne historikern Moshe Lewin har framhållit, både tsardömet och sovjetväldet föll på grund av statens rigiditet och oförmåga att möta tidens dynamik, i kombination med dess stora dominans i samhällslivet.

Till dess att en ledning tar över i Moskva, som ansvarar för sin politik inför landets befolkning, riskerar de nuvarande säkerhetspolitiska bristerna att bestå. I den bemärkelsen är det svårt att avvisa intrycket att landets ledning faktiskt själv utgör ett hot mot landets säkerhet. I ett Moshe Lewinskt perspektiv framstår den också som ett hot mot sin egen fortsatta existens.

Och med alla dessa problem som Moskva har är det egendomligt att de ägnar så mycken kraft åt att fördöma Estland. Men enligt Postimees har ingen kritik riktats mot något annat land angående brist på mänskliga rättigheter, bara Estland. Och de tror absolut inte på den ryske studenten som påtalade att det var fel, som jag berättat tidigare om (18 och 19 Okt 2009, 29 dec 2009 och 7 sept 2010)

Det ryska utrikesministeriet kritiserade  bristen på mänskliga rättigheter för minoriteter i Estland.

Det ryska utrikesministeriet gjorde ett uttalande på torsdagen, där de uppmanar till regelbunden översyn av de mänskliga rättigheterna i Estland.

Den estniska delegationen i Genève informerade det internationella samfundet om deras syn på rekommendationerna. De bekräftade sitt åtagande att ge alla fullständigt skydd både lokalt och internationellt. Estland lovade också att ta hänsyn till rekommendationerna för  internationella, regionala och lokala organisationer beträffnde mänskliga rättigheter.

Det ryska utrikesministeriet sade på sin webbplats att "de mest akuta problemen i Estland är problemen med internationella mänskliga rättigheter, nationalism och fascism ».  Därför uppmnar Ryssland Estland att på nytt tänka över sin strategi och genomföra alla nödåtgärder som krävs för att minoriteternas rättigheter kommer i full överensstämmelse med Geneveöverenskommelsen när det gäller statslöshet samt utrota all diskriminering.

I Genève diskuteras på torsdag en bred översikt angående mänskliga rättigheter för etniska minoriteter som bor i Estland och deras utbildning, samt rättigheter för sexuella minoriteter och människor med funktionshinder.

Saxat ur Postimees i dag.

Jag undrar vad det är för begränsningar man ska diskutera. Och vilken utbildning? Det finns ryska skolor på alla nivåer i Estland. Den enda förändringen man gör nu, det är att alla skolor ska införa mer undervisning på estniska, och böckerna ska vara desamma för alla skolor. Är det diskriminering? Då måste Ryssland säga hur de gör. De tillåter t.ex. inga utländska lärare i historia, eftersom det då finns risk att eleverna får lära sig historien som vi i övriga världen lär oss. Är det inte diskriminering att inte tillåta utländska medborgare att äga mark i Ryssland. Trots att den är ärvd i samma familj i många hundra år.

Och så några bilder från Punkfestivalen i Rakvere:

Ni ser att det var mycket folk! Och att det var många som var "utklädda". Alla säger att det var jätteroligt.

Det är varmt. Mycket varmt. Inte så mycket blir gjort. Inte läst heller. Jag får bättra mig till i morgon. Det är lika varmt i Estland. Men man ska inte klaga på värmen, så säger vi varje år. Först längtar man, sedan klagar man. Varje år!

I Rakvere finns det dock folk som orkar:

Punk festival "Anarchy in the EU!" Rakvere i dag!

"Världens första punk festival var över förväntan mäktig, det är ett faktum. Nu måste vi gå vidare - i Europa ", säger initiativtagaren och konstnärlige ledaren, författaren Marts Üllar!

Punk-procession i Rakvere.

Vi hade besök i dag av två väninnor från Estland. De kom hit i morse med Baltic Quenn och berättade om en torr och het huvudstad där borta på andra sidan Östersjön. Det var skönt att sitta ute i blåsten och skuggan på verandan här i gamla Sverige istället. Över en kopp kaffe gick samtalet lite hit och dit. Mest ”dit” d.v.s. vi pratade om Estland förstås. Irinas morföräldrar är ryska gammeltroende från Mustvee där vi så ofta varit och tittat på lökodlingarna. Hennes farfar var rysktalande köpman. Men själv är hon estniska, påstår hon bestämt.

Vi pratade om bronsnatten och Moskvas upprördhet över den skändade begravningsplatsen, som moskoviterna kallar det. Men de nämner aldrig vad som hände med kyrkogårdar i Estland när Moskva bestämde över landet.

1.      En begravningsplats i Kopli totalförstördes 1940 och över den byggde man en dansbana.

2.      En annan asfalterades och blev en parkeringsplats.

3.      En engelsk begravningsplats i Tallinn  räddades av en kvinna, som dolde gravarna med granris. Som tack fick hon en medalj i London efter 1991.

Och hur är det med minnesmonumenten? Att flytta soldaten som rests av tacksamma … ja… inte var det tacksamma ester, så jag vet inte, i alla fall var det fruktansvärt upprörande när det gjordes i Tallinn 2007, när bronssoldaten flyttades till krigskyrkogården. Då rasade Moskva. Men alla minnesmonument som ester rest före ockupationen, de totalförstördes. Och förstördes igen när de åter byggts upp under den tyska ockupationen. Då var sådant inte viktigt.

Irina var förskollärare i Tallinn under ockupationen och fram till sin pension. När den långa kedjan av människor ställde upp sig genom de baltiska staterna, då tog hon med sig sin småbarnsgrupp till kedjan. De stod där och höll varandra i handen, och troligtvis måste de ha upplevt den starka känslan, för de har senare tackat henne för vad hon gjorde.

En sorglig historia är pengarna. Under ockupationen fanns ingenting att köpa, så människorna kunde ha en del rubler hemma. Under den svåra tiden när Ryssland inte längre var Sovjetunionen hamnade landet i en djup ekonomisk kris. Rubeln förlorade nästa hela sitt värde. Den estniska kronan introducerades, och människorna kom till banken för att växla sina rubler till den nya valutan. Men de var ju inte värda någonting, så det beslutades att alla skulle få 150 EEK hur många rubler de än hade. Det var ingen bra början på friheten. Jag minns svårigheterna. Inga pengar och inget att köpa i affärerna.  Kusin Anne köpte mörkt bröd som hon torkade och serverade både som lunch och middag.

Jag skrev i går  om att vi inte vet allt om de deporterade. Nu har elever uppmanats att fråga sina mor- och farföräldrar om hur det var att gå i skola i Sibirien.

60 berättelser i form av skoluppsatser har så blivit en bok: ”Siberi Karm Kool” Sibiriens hårda skola. Den ska nu skickas till alla estniska skolor för att bli läst av alla elever i de estniska skolorna. En ung man som intervjuades i TV berättade att hans farfar var estnisk officer. När han stod öga mot öga med röda armén uppmanades han att göra honnör för de röda. Han vägrade och förklarade att han aldrig kommer göra honnör för ockupanterna. Han blev faktiskt varken skjuten eller skickad till fångläger. Han blev deporterad med sin familj till Sibirien där han efter det vanliga slavarbetet också på kvällstid arbetade som lärare i en sibirisk skola .

Jag fick ett intressant mail:

Ämne: Finlands sak är vår

Nedan kopierat från min bloggfavorit, intressant när riksdagen bråkar om 5 Gripen plan i Libyen, vilket vuxendagis.

"Den finska försvarsmakten genomför just nu en storövning innefattande 11 000 man ur armén, marinen och flygvapnet. Övningen heter Pyörremyrsky, Virvelstorm. Mer detaljer hittar man på övningens omfattande hemsida (på svenska), inklusive större truppförflyttningar och alla förband som är inblandade.

Flygvapnets andel är 4500 man, varav 2800 inkallade reservister och man sätter in knappt hälften av de F-18 som finska flygvapnet har. Normalt har finska flygvapnet en fredstida stående bemanning av ca 3000 man.

Mycket intressant för den som vill titta på vad vår östra granne tar sig för då de saknar det skydd som Östersjön utgör mot Ryssland.

För lite proportioner så motsvarar 11 000 man ungefär halva det svenska försvaret, ej räknat de nationella insatsstyrkorna (aka "hemvärnet"), eller antalet officerare med grad löjtnant eller högre i det svenska försvaret. 

Sverige genomför i princip inga övningar på ens bataljons storlek längre, dvs ca 1000 man, beroende på organisation, möjligen undantaget det tillfälliga ihopplocket Nordic Battle Group. Frågan är om vi ens har kompetensen att kunna genomföra övningar av en sådan omfattning som finländarna nu gör, än mindre faktiskt kunna leda 11 000 man i ett skarpt läge i Sverige...

Finlands sak är svår. De lever ständigt med Ryssland som granne och kan alltså inte leka vuxendagis. Det finns ingen silvermedalj i krig."

Även Estland har genomfört stora militärövningar den här våren. Man är beredd.

….

På Blåklintstorget i Tartu.

Minnet av den stora deportationen 1941 har högtidlighållits i Tartu. Man vill arbeta fram hela sanningen om vad som hände. En mer noggrann efterforskning ska äga rum. Det är  historikern Aigi Rahi-Tamm som menar att det fortfarande finns vita fläckar i vårt kunnande om de deporterade.

Estlands och Sveriges premiärministrar.

Ansip: Sverige har blivit den viktigaste handelspartnern för Estland

I dag träffades  Den estniske premiärministern Andrus Ansip och svenske Fredrik Reinfeldt för att diskutera  ländernas affärsförhållanden och  EU:s framtidsfrågor.

Sverige har blivit den störste handelspartnern för Estland och står för 18 % av Estlands export förklarade Ansip vid en gemensam presskonferens i dag. Vidare underströk han att Sverige är det land som har gjort de flesta investeringarna i landets ekonomi. De är också överens om att de måste stödja de länder som är i behov av hjälp.

En viktig fråga för EU gäller energin. Reinfeldt menar att länderna ska gemensamt fatta beslut om ett system för att köpa och sälja energi. Frågan är för stor för att fattas av varje stat själv.

Reinfeldt menar också att innan ma beslutar om avveckling av något sorts energi bör man vara säker på ersättningsprodukt och se vilken effekt det hela utgör på klimat och miljö.

Han talade också om det faktum att det i år är 20 år sedan de baltiska staterna återfick sin frihet.Sverige kommer arrangera en stor fest den 15 augusti och alla premiärministrarna i de baltiska staterna har lovat närvara.

Presskonferensen avslutades med att Ansip förklarade att  relationerna mellan Estland och Sverige har fungerat utmärkt.

Översatt från en artikel i Postimees skriven av Kadri Veermäe, utlandsredaktör i Postimees sommarredaktion.

Det är så fint att läsa att våra två länder kan samarbeta på samma nivå.

Där, på andra sidan Östersjön, i höjd med Stockholm och ned till Tysklands Östersjökust, ligger de tre baltiska staterna som få av mina generationskamrater tidigare kunde placera på kartan och ännu mindre skapa sig en bild av.

… är inte den gängse bilden av de baltiska staterna skev och ihopmålad av en mängd fördomar?

… Här ligger det nära till hands att tala om svensk självgodhet och förmätenhet. … Ville man uttrycka det i en formel kunde man säga att ett imperialistiskt förflutet fortsätter att verka subliminalt i blickarna österut. Det vill säga: vi tror inte att vi är sådana men vi är sådan.

…Redan vid mitt första besök i (de baltiska) länderna i början av nittiotalet kunde jag skönja spöktåget av Östersjöimperialister som rörde sig österut. Här fanns affärsmännen och organisationsfolket, biståndsarbetarna och missionärerna, kommunalpolitikerna och landstingsråden, spekulanterna och lycksökarna – alla uppfyllda av upplysningsiver och nitiskt förespråkande den svenska modellen med högteknologiska telenät, ombudsmän enkäter och sillsallad.

Bistånd, utvecklingsstöd, marknadsanpassning, visst – men vem ville  väl tillstå att dessa också är betingelser för makt och ekonomisk vinning? För tjugo år (boken kom ut 2008) sedan fanns knappt en människa som ville bistå med något till Baltikum eller ens yttrade en önskan att de skulle bli av med sitt sovjetiska ok. De baltiska staterna sågs inte, nämndes aldrig vid namn. De fanns inte. Tio år senare var välviljan obegränsad och den gamla imperialistmakten Sveas fälttåg fick ett senkommet skott i form av marknadsekonomins östliga erövringar och politikernas välputsade tal om solidaritet. Finns det i själva verket en rädsla i allt detta? Är Sverige på väg att bli ett dött Laputa, en osynlig svävande tomhet, uppfylld av överorganiserad, dödstrygg sterilitet och rationalitet? I sitt undermedvetna tronande på minnen från fornstora dar.

Författaren Peter Handberg.

Det är en häftig inledning på Peter Handbergs bok ”Kärleksgraven: Baltiska resor” från 2008 . Det var flera utlandsester som kom tillbaka för att hjälpa det fria landet. T.ex. var det en est från Kanada som blev ÖB, men han klarade inte att arbeta i den sjuka militära miljö som skapats under sovjettiden, så han avgick och for tillbaka till Kanada. Sverigeesten Jalakas (jag har glömt hans förnamn) gjorde nytta när han hjälpte till att reformera bankväsendet, och Jaan Manitski var politiker en tid och även Utrikesminister. Han har sedan öppnat ett museum i Viinistu i norra Estland, som är väl värt ett besök. Det finns många fler. Somliga har gjort bra ifrån sig, andra inte. Det hade en del med den egna utstrålningen att göra om det gick bra. Kom man till Estland och visade med all önskvärd tydlighet att ”Här är jag! Nu ska jag visa er!” Då gick det inte så bra.

Jag ska fortsätta läsa boken och rapportera.

Det har tagit 20 år för Estland att bli respekterat. Att bli som alla andra Europeiska länder. Kanske kan jag sluta skriva nu. Men det var just 20 år som Estland fick vara fritt förra gången. Det här året blir magiskt. Det får inte hända igen. Och det har landet arbetat för under alla tjugo åren. Sakta men säkert och med stor klokskap har man sett till att integreras i Europa. Att visa att de är européer. Att människor tidigare sa att "Det har ju varit ryskt så länge, det är klart att det ska tillhöra Ryssland." Det ha vi glömt. Vi har förstått, att skillnaden mellan Estland och Ryssland är som skillnaden mellan Kongo och Belgien

Jag läste nämligen Mats Johanssons  (riksdagsledamot (M) i utrikesutskottet och grundare av tankesmedjan Frivärld) kolumn i SvD i dag.

KGB:s egen våning har blivit museum.

Det pågår en konferens i Tallinn: Lennart Meri-konferensen. En årlig sammankomst för ett hundratal av västvärldens säkerhetspolitiska kännare och Rysslandsexperter.

Omvalet i aprilav den liberalkonservativa regeringen under statsminister Ansip understryker att det går att vinna val även efter skarpa åtstramningar under en ekonomisk kris som den just genomlidna. Medborgarna kan känna stolthet över kontinuiteten under de två första decennierna i frihet; partipolitisk mognad, stram marknadsekonomi som förebild för fuskarna i EMU, en markerad värdegemenskap med väst manifesterad i medlemskapen i EU och Nato. (mina understrykningar)

Det känns länge sedan dagarna under ockupationsslutet, då den svenska opinionen var delad. Å ena sidan alla de svenskar som stödde balternas frihetssträvanden i Måndagsrörelsen, startad i denna tidning och manifesterad under 79 måndagsmöten på Norrmalmstorg 1990-91, å andra sidan en socialdemokrati som med utrikesminister Sten Andersson i spetsen varnade för äventyrligheter som kunde förarga Moskva och förnekade att de baltiska staterna skulle vara ockuperade. (mina understrykningar)

Tjugo år senare är firandet av den baltiska friheten en del av officiell svensk utrikespolitik, vilket symboliseras av Baltiska året i regi av UD. Ett av inslagen är måndagsmötet den 15 augusti klockan 12 på Norrmalmstorg, nr 80 i ordningen. Vi ses där.

Ja, det lilla, unga Estland kan vara en förebild. Det har man inte hört så ofta. Och Sveriges svek under åttiotalet visar egentligen samma rädsla för Ryssland som vi såg under 1940-talet, egentligen under hela Sovjetunionens historia. Att vi nu nästan har lagt ner vårt försvar, betyder det att all Rysslands-rädsla är borta? Är det klokt eller helt vansinnigt? Hur gör Finland t.ex.?

Att KGB-s hemliga våning på hotell Viru numera visas för allmänheten skrev jag om den 14 januari i år.

Signerad ledare i dagens DN som jag naturligtvis fastnade för av Annika Ström-Melin:

Landet mot strömmen

Estland: Euron som tillhörighet och säkerhet.

Hon intervjuar chefen för Estlands Riksbank Jaan Männik.

Han berättar den historien som vi så väl känner till, och som ändå är så okänd i Sverige.

Föräldrarna flydde 1944 till Sverige med sitt äldsta barn. Farföräldrarna blev som straff deporterade mot en säker död i Sibirien.

Ja, det var alldeles för vanligt att det var så. Ants farmor kom hel från KGB:s hus i Tallinn. Men hon var torterad, och blev aldrig mer densamma. Varför de släppte henne var en gåta för alla.

Jag minns också när Hanno berättade om en förvirrad kvinna som blev utvald att bestämma vilka som skulle deporteras i hennes by. Hon valde ut dem hon inte gillade och speciellt de som varit ”dumma”  mot henne i skolan.

Eller mannen som spelade utvecklingsstörd och gömde sig i en kolchos för att han inte skulle tas ut i kriget. Han blev också utvald trots att han var utvecklingsstörd. Kanske hade sovjeterna erfarenhet av att vanliga normala människor gjorde allt för att slippa, och någon måste ju ha jobbet.

Minnet av övergreppen lever kvar och är fortfarande ett slags referenspunkt i Estland. I jämförelse med förtrycket under ockupationen blir de flesta av dagens problem överkomliga. Skriver Annika Ström Melin.

.

– Jag började mitt uppdrag som ordförande i centralbanken i juni 2008, tre månader före den amerikanska banken Lehman Brothers fall, berättar Jaan Männik. För Estland blev följderna dramatiska. Tillväxten störtdök och landade 2009 på minus 14 procent och underskottet i statens budget på minus 8 procent. Men planen att byta valuta låg fast. Politiken inriktades på att eurosamarbetets inträdeskrav på maximalt 3 procents budgetunderskott skulle uppnås – så snart som möjligt.

– Jag hade bott så länge i Sverige att jag inte trodde att det skulle gå, erkänner Jaan Männik.

MEN ETT OMFATTANDE besparingsprogram drevs igenom. Momsen höjdes och avgifterna på tobak, alkohol och bensin likaså. Och de offentliganställdas löner sänktes. Det var tuffa tider. Framför allt för för grupper som sjuksköterskor och lärare. Men också Jaan Männiks lön skars ned – med en tredjedel. (Det visar esternas vishet.) Och Estland kämpade sig tillbaka.

Estland har för det första visat att det går att göra något åt stora budgetunderskott – och att det kan gå fort att vända utvecklingen.