april 30, 2013. Tsar Peter - Stalin - Putin.

 I SvD i dag ser vi reaktioner från Polen och Estland om den svenska försvarsberedskapen.

Polen:

”Bristen på reaktion från det svenska flygvapnet på den ryska övningen bevisar att det svenska försvarets viktigaste försvarsgren har strukturella problem och kanske inte kan hantera alla sina uppgifter”, skriver Justyna Gotkowska, expert på Tyskland och norra Europa, på Polens centrum för öststudiers hemsida.

Estland:

Estlands internationella centrum för försvarstudier använder ännu hårdare ordalag.

”Som många andra nationer har Sverige gjort nedskärningar inom försvaret och det har tydligen lett till en situation där första försvarslinjen endast är operativ 9 till 17, medan landet inte kan försvara sina gränser 24/7. Oförmågan är på grund av svaga försvarsministrar som har hämmats av en stark finansminister, där alla leds av en statsminister som inte visat något intresse för nationell säkerhet”, skriver Martin Hurt på hemsidan.

”Om den svenska regeringen inte är villig att anpassa sig efter verkligheten, kommer landet fort- sätta att bli förnedrad, avslutar skribenten.

-----

Jag fortsätter att läsa i boken “Ryssland ett annat Europa”.

Kapitlet "Reformernas tidevarv - och reaktionens" är skrivet av den danske professorn Hans Bagger. Han skriver om Peter den store, som verkligen försökte forma Ryssland efter europeiskt mönster. Peter gav den ryska monarkin en världslig dräkt och en ny, dynamisk funktion. Monarken hade enligt hans uppfattning en plikt att förnya och förbättra. Det var nytt. Tsarens uppgift hade tidigare varit att bevara.

Den ryska befolkningen var uppdelad i 1. präster och adel, 2. stadsbor och bönder. Det var de senare som stod för skatter och inkomster till staten.

Tsar Peter införde begreppet statsbönder, som var fria lantbrukare på statens jord. De betalade en skatt, ett jordarrende, som motsvarade de livegnas årliga avgift till godsägaren.

De livegna arbetade åt godsherren och betalade en avgift till honom.

I en förordning 1722 begränsade Peter antalet sockenpräster. De fick också nya arbetsuppgifter. Under gudstjänsterna skulle de läsa upp nya lagar för den oförstående menigheten, och om de under bikt fick reda på syndiga planer hade de rapportplikt till de världsliga myndigheterna, antingen planerna nu gällde förräderi, uppror eller vanlig stöld. Alltså rent angiveri!

Prästerna utfärdade också de nya passen som de måste ha som lämnade sin hembyggd.

Prästerna avlade politisk trohetsed till monarken.

Adelsmännen måste arbeta i statens tjänst “från botten”, och befordran blev beroende av den enskildes duglighet och äregirighet - inte av någon förmån från födeseln. (rangtabellen)

… ryssar betraktade Peter den stores regeringstid som en brutal omvälvning. Det beror delvis på hans hämningslöshet och grymma metoder, som sträckte sig från den förödmjukande skäggklippningen av bojarer och det adminidstrativa förlöjligandet av kyrkans prelater till de skoningslösa massavrättningarna av politiska motståndare.

Nu måste jag bara skriva om en tanke jag fått.

Längre fram i boken läser jag:

Men för en historiker som har sitt forskningsfält i Rysslands äldre historia finns det i varje fall slående likheter mellan den petrinska (tsar Peters tid) absolutismen och det system som byggdes upp av Stalin. Man behöver bara byta ut monarken mot generalsekreteraren, dynastin mot partiet, rangtabellen mot den nya nomenklaturan, prokurörsystemet mot specialsektorapparaten o.s.v. Allt det som har avskräckt borgerligheten i väst - det offentliga ägande av produktionsmedlen, statens handelsmonopol, deportationerna - har tydliga paraleller under Peter den stores tid, och detsamma gäller mentalitetshistoriska konstanter som militarismen och angiveriet, byråkratins korruption och jordbrukarbefolkningens kollektivism.

Även Stalin såg likheterna, men gillade dem inte.

Tänk er nu att alla partifunktionärer under sovjettiden fick ha en tavla på sitt tjänsterum. Så även Putin i Leningrad. Han valde inte Lenins bild som så många andra, inte heller Stalins. Nej han valde Tsar Peter den store! Och se framför er när han går promenaden i salarna i Kreml. Samma salar där tsarena gått. Visst måste han njuta av varje steg! Han - Stalin - tsar Peter! En rak linje.


Under både tsar Peters tid och Stalins tid tvingades esterna underkasta sig Rysslands makt. Under båda dessa grymma makthavare förlorade de det människovärde de ändå fått under svensktiden och den livets mening de fått under sina fria år! Första gången var det svenskarna som förlorade mot tsaren, andra gången var svenskarna de första att erkänna den sovjetiska ockupationen.
-----
Lade ni märke till att i gårdagens nyhetssändningar på SvT betonade de hur fånigt förslaget att kunskaper i svenska ska ge snabbare medlemsskap genom att visa bilder på en folkdansgrupp i folkdräkt! Det är tydeligen det dummaste som finns. 
Får man göra så? Ska vi förlöjliga vår kultur? Är alla andra kulturer mer intressanta än vår? Ska vi tänka som Bengt Göransson som säger i GT: "!Det finns ingen "svensk". Göransson menar att vår kultur är helt beroende av andra kulturer.Vi formas ständigt av de vanor, erfarenheter och den kultur som vi möter hos andra,

Mångfalden i dagens samhällen är verklig. I lika hög grad som den utifrån kommande påverkar den som levt hela sitt liv på samma plats påverkas den inflyttade av dem han möter. Vi formas alla av de vanor, erfarenheter och den kultur som andra har.

Trygghet som människa kan bara den vinna som är öppen för nya intryck. Glöm inte det som Uppsala universitets rektor Stig Strömholm en gång skrev - att kultur alltid är ett uttryck för gemenskap. Det finns ingen enmanskultur.

Därför har vi ingen anledning att hävda vårt sätt att leva? Så befängt! Alla kulturer påverkas av andra. Om folket inte lever isolerat förstås. Säg mig en kultur som inte förändrats med åren!

Vår kultur är lika viktig för oss som andra människors kultur är för dem. Vi ska inte lägga oss platt och låta andra ta över utan att vi har funderat på om det inte innebär en tillbakagång i utveckling och rättsväsende.


april 29, 2013. Sofi Oksanen i SvT.

På vägen till Rakvere passerade vi den stora åkern som så här års brukar vara en stor insjö. Den är inte alls vattenfylld i år, som sagt var, men istället var den full med små högar, bara som en liten boll, och vid ena sidan var det en vit prick. Vad kunde det vara?

Det var säkert tusen gäss som hade lagt sig att vila. Allihop. Ingen stod upp eller rörde sig uppåt. Det var en helt otrolig syn. Och då hade vi ingen kamera!

 

-----

 

De tre vi såg i Babel i går.

 

Sofi Oksanen var fantastisk i Babel i går. Hon lyckades i intervjun berätta om hur man måste välja att agera för att kunna överleva i Sovjetunionen. Som författare måste man tänka över vad och hur man kunde skriva utan att utmana ödet. Kanske skulle man skriva om naturen, eller en historia med underliggande betydelser eller kanske inte alls. Kanske skulle man fly för att få skriva som man vill. Men om man hade barn då? Man kan inte riskera sina barns liv!

Man kunde inte välja yrke efter intresse och läggning. Vi kan se på Hanno. Han har alltid varit intresserad av historia. Han har läst allt han kommit över. Diskuterat med olika människor och förkovrat sig på olika sätt, men. Han insåg att det kunde var farligt att bli historiker. Om man arbetade som lärare t.ex. vare sig det var på universitet eller i grundskola måste man följa den politiska linjen. Man straffades svårt om man lärde ut saker som inte var politiskt korrekt. Riskerna var stora för att man kunde gå över en gräns utan att man var medveten om den. Man var iakttagen hela tiden.

Men Jessica Gedin. Estland var ockuperat tre gånger. Först av Sovjet, sedan av Tyskland och så Sovjet igen. Det är just sådana kunskapsmissar som jag anser att vi ska få bort. Därför skrev jag det öppna brevet i förrgår. Men kommer någon tidning vilja trycka det? Vi får se.

april 28, 2013. Staffan Heimersson berättar.

Gässen landar.

Ni skulle se fågelstrecken på himlen. Det är gässen på väg norrut som flyger över oss. Det ena strecket efter det andra! Mäktigt!

Och där springer en räv över åkern! Det här älskar jag. Vi lever och dom lever, Så ska det vara.

-----

I går hörde jag en rolig historia som säger en del om hur det var i Sovjetunionen. Där man alltid fick veta att människorna hade det bäst i hela världen.

I Kazakstan skulle man utföra ett arbete. En ny fabrik skulle byggas och man skulle bara använda det fantastiska materialet som tillverkats i Sovjetunionen. Alla beskrivningar var på ryska. Förpackningarna var ryska.

Arbetarna började arbetet och några skulle koppla några elledningar. När de tagit bort plasten där det stod att de var tillverkade i Ryssland såg de en annan tape som också måste bort. De tittade på den; en man kunde tyda vad det stod: Made in UK. De såg på varandra. Skakade på huvudena och log. "Som vanligt alltså!"

-----

Vi hittade också ett urklipp från Aftonbladet den 9 maj 2009. Staffan Heimersson skriver om Jan Myrdalssällskapets "Lenins hederspris" som då hade instiftats. Därefter har priset delats ut en gång om året, och alla pristagare har tacksamt tagit emot priset.

Han besökte just då Gori, staden där Josef Stalin föddes.

I mer än trettio år ledde han Sovjets kommunistparti, utrotade hela samhällsklasser, segrade i andra världskriget över sin forne allierade Tyskland och blev världens mäktigaste man.

Forskare är oense om Stalin hade ihjäl ”bara” tio miljoner människor eller om korrekt siffra är sjuttio miljoner. En karl värd att hylla – eller att åtminstone att studera?

Han går in i Stalins födelsehus som är museum.

Framför museet tillåts jag gå in i stugan i vilken lille Josef föddes som son till en alkoholiserad skomakare och en sömmerska. Det är ett enda rum med säng, spegel och samovar. På museets andra våning finns hans arbetsrum i Kreml intakt med sitt påfallande lilla skrivbord och med en vit bakelittelefon.

På planen utanför finns järnvägsvagnen i vilken han i en av andra världskrigets slutmånader 1945 färdades till Jaltakonferensen.

I montrar ställs presenter från omvärldens gästande kommunistpartier ut: blomstervaser och träskor, hjärtknipande kitsch. Allt är skabbigt, en del luktar mögel.

Man skulle ha trott att god smak, anständighet, skulle hindra att denne notoriske massmördare fortfarande är respekterad. Inte. När, som en del av oss minns, en tv-kanal i vintras bland ryssar hade omröstning om den största personen i rysk historia fick Stalin en övertygande tredjeplats –och han hade, säger ryska vänner, vunnit om inte tv-kanalen av anständighetsskäl ogiltigförklarat tiotusentals av hans röster för att sålunda få fram en mera anständig vinnare.

Omröstningen vanns av Alexander Nevski, han som slog svenskarna i slaget vid floden Neva år 1240.

Övriga vinnare: Tvåa blev Pjotr Stolypin, en reformvänlig premiärminister som 1911 mördades av en revolutionär. Lenin, en annan massmördare, hamnade högt liksom Jeltsin men de stora författarna Dostojevskij och Tolstoy hade svårt att pressa sig in – och dissidenter som Sacharov och Solzjenitsyn tillhörde de nästan glömdas skara.

När det gäller Myrdals Leninpris skriver han:

Även vad gäller massmördare ska vi visa lite humor. (Det förstår jag inte.) Därför log jag, när jag såg notisen, att Jan Myrdalsällskapet (ett sådant finns tydligen) instiftat Leninpriset. Uppkallat alltså efter en utpräglat mordisk skurk. Ordföranden i sällskapet, Cecilia Cervin medgav uppriktigt: ”I första hand är det meningen att få människor att haja till.”

Och hajar till gör vi. Lystet väntar jag därför nu på den förening som – den dåliga smakens anda – utlyser Hitlers hederspris, Stora Pol Potutmärkelsen, Mussolini-medaljen och Idi Amin-stipendiet.

Det här är det stora historiska dilemmat. Så länge vi accepterar de kommunistiska mördarna som hjältar kommer deras offer aldrig få något erkännande. Hur många var det? Helmersson skriver: Forskare är oense om Stalin hade ihjäl ”bara” tio miljoner människor eller om korrekt siffra är sjuttio miljoner. En karl värd att hylla – eller att åtminstone att studera?

Bara de som dog under hungersnöden 1932-1933 i Ukraina var uppåt 8,5 miljoner. Då när Stalin rekvirerade allt ätbart från bönderna där, även deras utsäde.

När ska världen våga inse vad som hände i Sovjetunionen? När ska vi förstå den totala bristen på humanism där? Ska vi inte skämmas över att i vårt land delas ett pris ut i Lenins namn? En massmördares namn. Hur kan vi smutskasta små länder för att de kämpat för sin frihet när vi accepterar massmördaren Lenins pris?


april 27, 2013. Öppet brev till svenska medier.

Jag har med hjälp av närstående skrivit ett öppet brev till våra medier. Ibland måste jag visa på det positiva i det lilla landet, och förklara varför det måste fortsätta att vara ett fritt land.

Öppet brev till svenska medier.

Sveriges media har gjort sig skyldiga till förtal av ett grannland vid ett flertal tillfällen utan att det diskuterats eller kommenterats. Vi alla tar alltför ofta för givet att det vi ser och hör i media stämmer med verkligheten. Tyvärr är det inte alltid så. Om felaktigheter inte rättas till kommer vi tillgodogöra oss lögnerna som sanningar. Yttrandefriheten är inte säkrad om inte människor får svara på och rätta till felaktigheter som sägs i våra media,

 Jag talar om Estland. Jag har tittat, lyssnat och läst på många program eller artiklar under årens lopp som gäller de baltiska staterna, men tänker nu fr.a. skriva om Estland, eftersom jag känner bäst till Estland, även om alla tre staterna har en gemensam historia av de sovjetiska och tyska ockupationerna under och efter andra världskriget.

När Estland arbetade för sin frihet på 1980-talet visade det sig att  antingen visste svenskarna ingenting om landet, eller var de övertygade om att alla ester var fascister. Just det framgick och betonades i TV, radio och tidningar. Jag minns t.ex. när Per Ahlmark i ett program sa att esterna hade svurit sig åt Hitler och därför bar på en tung skuld.

Jag minns när Jarl Alfredius i Aktuellt ifrågasatte om svenskarna skulle hjälpa de nya staterna med bistånd när de hade så hemska fängelser! Jag såg också ett program om de hemska fängelserna i SvT.  Det var inte ester, letter eller litauer som skapat de fängelserna! De var ett uttryck för den sovjetiska nonchalansen när det gäller människovärdet; och det var inte fängelserna som prioriterades allra först när hela infrastrukturen skulle byggas upp i de plundrade länderna.

Jag hörde på radio när någon sa att "i Baltikum sitter alla judar med väskorna packade och är beredda att fly"! Jag och min släkting Anne frågade vice ordföranden i judiska församlingen i Tallinn, fru E Gurin-Loov om det.

Eugeniva Gurin-Loov

Hon skrattade gott och sa att hon aldrig hört något så dumt! I själva verket hade judar flyttat till Estland från Ryssland för att få ett bättre liv under sovjetåren.

Göran Persson for två gånger till Riga och skällde ut letterna för att de inte gjort upp med sin historia, judeutrotningen. Det är ett synnerligen svårt brott som hade begåtts ca 50 år tidigare. Före det hade så gott som hela brfolkningen varit utsatta för arkebuseringar, deportationer, våldtäkter konfiskering av egendom m.m. Efter detta hade de aldrig varit fria utan istället själva utsatts för flera svåra brott: Nya mord, deportationer , våldtäkter och svält mm. Hur många letter var skyldiga till detta? Varför fick de inte ta hand om problemet själva när de dragit andan efter sovjetåren? Troligen var förövarna redan avrättade för sitt samarbete med tyskarna.

Jag tror att det handlar om brist på historiekunskap när svenskar talar om ester. Jag tror att svensken i allmänhet inte vet någonting om landet och dess historia. Vi har inte haft krig i vårt land på 200 år. Det är underbart skönt, men det betyder att vi saknar en kunskap som de flesta europeer har. I Nürnberg förstod de. Det var estniska soldater som var vakter under den stora rättegången. Varför? Jo, John McCloy, USA:s höge kommissionär i Tyskland skrev till sin statssekreterare:

De baltiska enheterna i Waffen SS(baltiska legionen) skall anses skilja sig från tyska SS beträffande syfte, ideologi, aktiviteter och kvalifikationer för medlemskap, och därför anser kommissionen dem inte för att vara en rörelse fientligt inställd mot Förena Staterna.

Jag läser också i boken "Undergången. Estniska Frihetssoldater berättar". SMB 2011.

Esterna I Waffen SS hade bara ett mål - att befria Estland och slåss mot Sovjetunionen. De västallierade insåg också esternas strävan och inte minst USA beslöt att inte se de estniska Waffen SS-soldaterna som USA:s fiende. 1947 sattes ett estniskt vaktkompani upp “4221st Guard Company” som fram till 1949 användes vid Nürnbergrättegångarna mot de tyska krigsförbrytarna.

Den estniska vaktstyrkan i Nürnberg.

Esterna iklädde sig den tyska uniformen för att rädda sina familjemedlemmar som deporterats till Sibirien. De ville ha dem tillbaka om de fortfarande var vid liv. De hade alla levt i helvetet under ockupationen 1940-1941, ett helvete som mycket få människor har försökt sätta sig in i.  Sovjet, som i samarbetsavtalet med Tyskland fått Baltikum på sin lott, hade arkebuserat på öppen gata, dödat, torterat och deporterat esterna. När tyskarna sedan vände sina vapen mot den tidigare vapenbrodern var det många ester som hoppades att de skulle få tillbaka familjemedlemmar som deporterats. Finländarna stred på samma grund på Tysklands sida utan att som kollektiv kallas fascister.

Vi i Sverige vill tro att det inte finns så grymma människor som nazisterna. Jo, de finns. De som hade härjat dödat, bränt och stulit under ett drygt år i esternas land under åren 1940 - 1941. De som kom tillbaka 1944 och åter begick alla dessa brott. De som hade bestulit dem på allt som de lyckats uppnå under sina tjugo år i frihet, och ännu mera.

Esterna hade varit ockuperade av andra makter sedan 1200-talet. Under nästan 200 år med Sverige som ockupationsmakt. Även om svensktiden i Estlands historia målas i vackra färger är den en del av den långa ofriheten.

Esterna har iklätt sig många olika soldatuniformer. De har stridit många gånger för andra länders intressen.

Genom ett befrielsekrig mot både tyskar och ryssar 1918-1920 blev esterna äntligen fria! I tjugo år var de helt fria och utan att ha haft tillfälle att praktisera skötte de alltså sitt eget land i tjugo år. De kunde bestämma över sig själva. De kunde välja utbildning och yrken helt fritt. De byggdes nya bostäder i städerna och livet liknade allt mer det som levdes i västra Europa.

Minoritetsgrupper på fler än 3 000 personer fick kulturell autonomi. Det var första gången judarna fick det någonstans i världen! De tackade med en guldplakett från Judiska Världsrådet. Detta har fallit i glömska, att esterna gav judarna autonomi under den korta tid de kunde bestämma själva.

En annan sak som fallit i glömska är att det var många judar som flydde från Tyskland via Estland för att sedan fortsätta sin resa till t.ex. USA. Vid sovjets ockupation stängdes den möjligheten. Svenskarna hade stängt sina gränser för dem och krävt av Tyskland att alla judar skulle bära judestjärnan. Förresten, är det inte i Malmö som “judarna sitter med väskorna packade” nu?

Sedan slog Sovjet till och genom att ljuga om att de inget ont ville, inte ville ta makten, inte skulle tvinga på dem kolchoser etc. utan bara ha militärbaser i landet, lyckades de ändå ta makten och bestjäla esterna på allt. I privatlägenheterna i städerna flyttade främmande människor in. Maten försvann från affärerna, makten i kommuner och städer sköttes ofta av män från den sovjetiska Förintelsebataljonen. Varför hette bataljonen så? För att den skulle förinta förstås! Medlemmarna fick en lista på vilka som skulle “tas om hand” först. Vilka som skulle dödas eller deporteras. De fick alla rättigheter trots att de inte hade någon kunskap om rättsväsende eller styrande. Många människor dödades under den tiden – andra deporterades.

Sverige var det första landet i världen som erkände den sovjetiska ockupationen. Jag har försökt hitta en bra förklaring till detta. Estland hade varit fritt i 20 år och sökte sig fortfarande fram. 1938 var de, efter tre år utan regering, åter ett demokratiskt land som i allmänna val godkänt den nya ordningen och en ny president och parlament. Det hade passerat tre år med en tidigare premiärminister som styrde landet med dekret. Tyskland, Italien och Sovjetunionen var diktaturer. De var avsevärt äldre statsbildningar. Men det var det lilla, nya landet Estland och dess tvilling Lettland som fick betala ett högt pris för att de inte hade en perfekt konstitution under sina första år som trevande stater. Det kan man kalla ett straff!! De dömdes till ett liv i en helt annan och helt omänsklig kultur. De förlorade sina mänskliga rättigheter och det slaveri som nu gällde var mycket värre än det under tsaren. Jag poängterar att det var mycket värre än under tsaren.

Sedan kom tyskarna. Esterna trodde att det betydde att de snart skulle vara en fri stat igen. Men icke! Hitler hade för avsikt att skapa ett Ostland; tyskarna ansåg ju att de hade “rätt” till de estniska och lettiska områdena sedan gammalt. Där hade ju balt-tyskarna levt och haft en stor betydelse både före, under och efter Peter den stores tid. Under den tyska ockupationen dödades inte lika många som under den föregående sovjetiska ockupationen. Men ändå var det många människor som dödades. Människor från olika folkgrupper. Det fåtal  ester som deltog i judeförföljelserna avrättades senare av Röda armén för sitt samarbete med tyskarna. De ester och ryssar som dödade ester har ännu inte straffats.

Ytterligare 40 år av ockupation genomlevde de medan vi andra höjde vår levnadsstandard och fick det bättre och bättre.

Vad kan man då säga om Estland i dag?

Det är ett land med en levande historia; en levande gammal kultur som esterna är rädda om.  Man kan gå nästan var som helst i landet och känna historien runt sig. Jag skulle vilja att någon visar ett annat sätt att leva i Europa i dag. Hur man tar vara på sina egna traditioner när man så väl vet hur det är att tvingas leva i en främmande, grym kultur. Jag skulle vilja försöka få svenskarna att förstå att i det här lilla landet finns så mycket intressant att studera, just det som inte görs så länge felaktiga påståenden får stå oemotsagda.

Det som hände på andra sidan Östersjön i vår tid, det låtsas vi inte om. Vi svartmålar dem som ville rädda sina egna nära och kära genom att iklä sig den andra sidans uniform, men vi diskuterar absolut inte vad de sovjetiska ledarna gjorde mot miljoner människor. Istället låter vi dem som förordar mördarna tala oemotsagda i våra media. I de yttersta av dessa dagar har Svenska akademin givit röst åt vad som faktiskt hände i Estland genom Horace Engdahls kommentarer till Sofie Oksanens böcker.

Vågar ni göra ett program eller en stor artikel om de baltiska länderna utan förutfattade meningar? Ren sanning? Estnisk TV visar ofta historiska filmer av hög kvalitet, men det går inte att visa dem utan att först berätta bakgrunden. När SvT visade den estniska filmen “Wickmans pojkar” på 1990-talet, då förklarade man ingenting om Estlands historia. Därför var filmen obegriplig för de flesta svenskar. De uppfattade den som tråkig och händelselös, när den i själva verket berättade så mycket om livet i Estland före och under ockupationerna. Har man inga historiska förkunskaper om andra länder blir filmer oftast oförståeliga. Är det t.ex. därför vi ser så många “historiska” ohistoriska filmer från Hollywood, som vi sedan tror är sanna.

Varför inte läsa näringslivssidorna om Estlands ekonomiska framsteg, som används som gott exempel och föredöme för andra europeiska länder?

april 26, 2013, Vad lär vi barnen om kommunismen?

 

Jag måste bara göra ett tillägg om den svenska skolan. Det kan inte vara lätt att göra förändringar om professorer och andra lärare i utbildningen har åsikter som professorn jag talade om i går. Man ska lära eleverna att de inte ska bli kaptitalismens lakejer etc.

Hur ska man lämpligen kunna ändra utbildningen av lärarna snabbt om alla lärare är indoktrinerade med sådan propaganda?

----- 


Uppsala Nya Tidning tar upp skolans saknade information om morden i Gulag.

Många judar har berättat i våra skolor om allt det fruktansvärda som hände dem, men ingen skola har visat intresse för vad som hände miljontals människor i Gulag under mycket längre tid. Det är hemskt att vi måste berätta om allt dåligt som hänt i Europa under 1900-talet, men ska vi förstå vår historia är det nödvändigt. De två diktaturerna har förändrat livet för så många och förändrat livsbetingelserna för ännu fler.

Elever hörde historien om Gulag

I augusti 1945 deporterades 16-årige Francesco Kovács till Sibirien via Budapest.Han hade varit med i den ungerska partisanrörelsen som i krigets slutskede försökte hindra ryska styrkor att lägga under sig hans hemland.Den nu 84-årige Uppsalabon Kovács berättade om sina nio långa år i två helvetiska läger i Gulagarkipelagen. Året efter Stalins död, 1954, frigavs han tillsammans med 16 italienare.

Publiken utgjordes av elever i årskurs åtta och nio i Heby skola. Det var påfallande tyst i biosalongen i Folkets hus under de 90 minuter Kovács talade om sina ohyggliga upplevelser av grövsta tortyr, skenavrättningar, dödshot och förnedring. Om denna tid har han skrivit en bok och ytterligare en är på väg.

Han ställde också några frågor till de unga åhörarna. En av dem lydde: När slutade andra världskriget?

– 1945, svarade en elev försiktigt.

Ja, men när det året?

Då svaret uteblev undrade Kovács vad skolan egentligen lärde ut om nutidshistorien och fyllde sedan i:

– Kriget slutade i praktiken de sista dagarna i april 1945, men freden proklamerades den 8 maj!

Han ställde sig också frågande till varför man i Sverige enligt hans åsikt inte informerar skolelever och allmänhet om omfattningen av de fruktansvärda brott som begåtts mot mänskligheten i kommunismens namn:

– Om nazismens folkmord på judar och zigenare har en tänkvärd bok utgivets till hemmen, men ingenting om morden på miljoner människor i Gulag som faktiskt pågick till slutet av 1980-talet.

Frågan är om andra världskriget verkligen avslutades den 8 maj 1945. I de baltiska länderna menar man att det fortsatte ända fram till 1991, eller egentlige 1994 när de sista ryska trupperna lämnade de tre länderna och de äntligen återfick sin stulna frihet.




april 25, 2013, Skolan.

 

När Estland blev fritt blev det viktigt att förändra skolundervisningen. Den sovjetiska lärde ut felaktigheter och systemet var fel från början. Ants satt i ett samtal med skoldirektören i Väike Maarja för att berätta om det svenska skolsystemet. Problemet var att han inte trodde på det heller. Den estniska skolan förändrades inte efter det svenska systemet.

I tidningen Axess novembernummer 2012 kan vi läsa en artikel Pedagogik som politik, som förklarar hur tokigt vårt system är och varför Estland och Finland inte följde efter oss.

Professor Inger Enkvist har skrivit artikeln.

Redan när Enkvist själv var lärtarstudent på 1970-talet poängterades att katederundervisning är gammalmodigt, att läratrna endast ska vara stödjande. Läraren ska också ha ansvar för hela eleven. Man menade att eleven skulle självmant söka kunskapen om de bara slipper läxor och examina.

Att kräva ett korrekt uppträdande eller att rätta uppsatser med rödpenna uppfattas som ett hot mot elevens rättighet att uttrycka och utveckla sin personlighet.

I sin utbildningstidskrift Krut skriver Donald Broady en massa dumheter om en dold läroplan. Samhället påstods använda skolan för att indoktrinera, kontrollera och styra eleverna, och i förlängningen göra dem till kapitalismens löneslavar. Lärarens uppgift var att uppmärksamma eleverna på detta förtryck, så de kunde göra motstånd. osv. osv.

En enhetlig lärarkår varnade för att kvaliteten skulle sjunka om realskolan slogs ihop med folkskolan till en enhetsskolas.

Sammanslagningen genomfördes ändå och politikerna bortsåg från utbildningskvaliteten och ämneslärarnas erfarenheter och istället framhöll ökad social jämlikhet som skolans mål.

Här blir jag förtvivlad. Det fulaste man kan/kunde vara i Sverige var försedd med en relativt snabb hjärna. Om man hade fått en sådan måste man dölja det så att man inte gjorde andra elever avundsjuka. Elitklasser är ett skällsord. Jo, jag vet det. Jag vet en elev som levde med pressen att inte tänka så fort. Att inte göra andra ledsna genom att vara för duktig. Hon mådde fruktansvärt dåligt under skolåren.

Jag undrar vad vi egentligen tror är anledningen till att vi utbildas? Är det inte det bästa för verje enskild människa och för staten att vi får utbildas efter vår förmåga? Om vi har en specialbegåvning för något ska skolan hjälpa till så att varje elev får möjlighet att utveckla den. Det handlar om värderingar. Som allt annat. Om vi värderar alla yrken lika högt, om vi inte föraktar någon för hans/hennes “enkla” yrke, utan tar tillvara den kunskap varje människa har på sitt specioella område, då tror jag att vi får en större mångfald i vårt land. Vi måste utbilda för det uppväxande släktets skull i första hand och utan sidoblickar på politiken, som ändras och justeras hela tiden.

I artikeln skriver författaren också att Lärarhögskolan var den socialdemokratiska regeringens skötebarn. /.../ ...lärarhögskolorna uppfattades som en viktig kanal för att göra partiets ideologi till statens.

Det är ju så jag läst att kommunisterna arbetade. “Vi börjar med barnen”, för att kunna genomföra samhällsförändringarna.

Artikeln är lång och skrämmande. Jag slutar här. Skolan och barnens utveckling är det som ligger mig närmast hjärtat. Att slarva med dem och låta dem bara sitta av hela sin barndom och ungdom utan att de kan se se meningen med allt, det är en allvarlig synd. Varför finns inte det med bland de tio budorden?

I Estland såg man vart det barkade under kommuniståren och ville därför ge barnen riktig utbildning när den estniska staten kunde bestämma själv. Som sagt var: esterna har mycket att lära svenskarna, och finnarna har mycket att lära svenskarna, japanerna har mycket att löra svenskarna.
 
Broady blev senare professor i pedagogik vid Uppsala Universitet! Stellan Arvidsson nämns också som en av dödgrävarna för en högklassig svensk skola.
 
 

april 24, 2013, Storkarna, gässen och språkkonferensen.

Kan du föreställa dig att du bara ska kasta en blick genom sovrumsfönstret på morgonen. Av ingen anledning alls. Och så ser du fyra svanar som seglar ovanför åkern där nere. Och de landar! Fyra svanar några meter bort! Nu finns inget tvivel längre: Våren är här. Dessutom kommer den ena gässflocken efter den andra. Och en svala. Allt ser vi från vårt fönster. Helt underbart.

 
Tre av storkarna. Den fjärde låg och vilade sig.
 

Några timmar senare sätter vi oss i bilen och åker till kyrkan. I dag är det Wiedemanskonferens i Väike Maarja. Den 24 och 25 april firas i år att man delat ut ett språkpris till en förtjänt est esdan 25 år. Den förste  1989 var Henn Saari mottagare av priset och i dag var det Valve-Liivi Kingisepp som hedrades. Men en annan sak som var speciell i år var att presidenten höll invigningstalet.

Alla pristagare har planterat en ek i parken där frihetsstatyn står. Så även i år. Men också presidenten planterade en ek. Nu finns det växande ekar med tre presidenter namn. Alla tre presidenterna Meeri, Rüütel, och Ilves har varsin ek där. Eken är nationssymbol i Estland. Den kan bli gammal, den växer friskt. Karl XII:s ek finns i Laius där han planterade den år 1700.

 Presidenten väntar på att hålla sitt tal.

Presidenten höll ett tal i parken där han framhöll det estniska språkets betydelse. Det håller absolut inte på att försvinna. Alla finsk-ugriska språk samarbetar och nya ordböcker ges ut.

Det var många som lyssnade. Vi med.

Två nya böcker presenterades. Dels: “Ferdinand Johann Wiedemanni keeleauhind 25“/”F J W:s 25 språkpris” och  „Kas siis selle maa keel …?”/ Är då detta modersmål...?”

Pristagaren och presidenten.

En webbsändning kommer att äga rum vid universitetet i Tartus multimedia center från den 24 från april kl 11 till 25 april kl 9:00 följ på www.uttv.ee

Konferensen anordnas av Eesti Keele Instituut/Estniska språkinstitutet, Eesti Keele Sihtasutus/Estniska språkfonden, Eesti Rakenduslingvistika Ühing/Föreningen för tillämpad estniska, Emakeele Selts/Modersmålssällskapet, Haridus- ja Teadusministeerium/Utbildnings- och vetenskapsdepartementet, Väike-Maarja Gümnaasium, Väike-Maarja Vallavalitsus/kommunstyrelse och Väike-Maarja Õppekeskus/utbioldningscentrum med stöd av  Eesti Kultuurkapital/estniska kulturförvaltningen och Hasartmängumaksu Nõukogu/Spelförbundet

Nu ser vi tydligt att det finns många föreningar med syfte att skydda det estniska språket och den estniska kulturen. Visst kommer du ihåg: Om två svenskar möts i utlandet bildar de genast en förening. Om två ester däremot möts i utlandet bildar de genast tre föreningar...
 
På vägen till Rakvere tog vi vägen förbi platserna där det alltid annars varje vår är översvämningar. Gässen var där igen, trots att det var ont om vatten. På samma ställe. De var hundratals på åkrarna. De snattrade och snattrade. Tänk att de har så mycket att prata om.
 
Nu ska vi titta på TV. Det var många fotografer där, och många intervjuades. Ants blev intervjuad av Virumaa Teataja.

april 23, 2013, När kommer frågorna om kommunismen?

En viktig fråga ställs i SvD av Roland Poirier Martinsson:

När kommer frågorna om kommunismen?

Nyligen höll Publicistklubben debatt om vårt offentliga samtal. Konflikten illustrerades av SVT:s Janne Josefsson, som hävdade att alla åsikter bör tillåtas, och Aftonbladet Kulturs Åsa Linderborg, som ansåg att publicister inte bör ge plats åt sådant som strider mot deras grundvärderingar.

/.../ var femte människa lever utan yttrandefrihet i kommunistiska diktaturer; förtrycket är inte – som i högerdiktaturer – så enkelt som en följd av den råa maktens natur, det är ideologi; Esbati och Linderborg har inte på ett övertygande sätt tagit avstånd från förtrycket; de ställer sig på scenen, kräver rättning i åsiktsleden – och behöver inte ens prata om det?! Det är som om SD inte hade behövt svara på frågor om främlingsfientlighet.

När ska äntligen detta lands överseende med kommunismens historiska och pågående förtryck bli politiskt inkorrekt? Det borde vara Publicistklubbens nästa debatt.

-----

Och så en ledare i SvD:

Baltikum ger hopp till Europa

IVAR ARPI

Kritiken mot Europas åtstramningspolitik har ökat på senare tid. Bara härom dagen visade det sig att tongivande förespråkare av åtstramningsteorin, forskarna Kenneth Rogoff och Carmen Reinhart, använt en felaktig beräkning vid uträkningen av att hög skuld hämmar tillväxten. Det har gett blodvittring till dem som vill se mer stimulanspolitik. Men att stimulera en ekonomi med strukturella svagheter leder inte till någon hållbar tillväxt.

Nåväl, akademiska diskussioner är förvisso intressanta, men hur har det gått i verkligheten för dem som bedrev åtstramningspolitik?

I går höll tankesmedjan Fores ett seminarium som ställde frågan om Baltikum har lyckats spara sig ur krisen. Det korta svaret är ja.

Stockholmsbörsens vd Jens Henriksson berättade om när han under krisen träffade Lettlands dåvarande statsminister Ivars Godmanis och de för en stund var ensamma. Henriksson varnade för att reformpaketet skulle bli tufft för landet, varpå Godmanis svarade: ”Tufft? Kom igen! Tufft var det när jag som statsminister meddelade att vi lämnade Sovjetunionen och jag visste att det stod prickskyttar från KGB och siktade på mig. Det var tufft!”. Med andra ord, minnet från Sovjettiden när människor tvingades odla potatis i trädgården för att överleva har gett balterna perspektiv på den ekonomiska krisen.

Krismedvetandet har varit minst lika starkt här som en gång i Sverige under det tidiga 1990-talet. Därför gick de inte ut på gatorna och protesterade som i Grekland. Inte heller vände de sig till populister som i Italien, utan återvalde i flera fall de regeringar som bedrev den tuffa åtstramningspolitiken. Som Henriksson slog fast: De baltiska länderna har visat att det går att vinna val på åtstramningspolitik. De visste att de hade låtit de offentliga utgifterna skena – i snitt växte de med 17 procent per år mellan 2002 och 2008. Konkurrenskraften hade urholkats av skyhöga löneökningar. I stället för att devalvera valutan valde de baltiska länderna att öka produktiviteten och minska lönekostnaderna. Nu är tillväxten i Baltikum högst i Europa och arbetslösheten på väg ned från krisårens rekordnivåer. Exporten är till och med högre nu än den var före krisen.

En lärdom som andra länder i Europa – Spanien, Italien, Portugal med flera – kan dra av Baltikums väg ut ur krisen är att det är bättre att genomföra alla reformer fort. Det gäller att snabbt nå botten så att man kan skjuta ifrån och komma upp till ytan igen.

Att lösa en ekonomisk kris gör alltid ont. Det finns alltid kostnader. Det som tvingade fram åtstramningspolitiken var marknadens förtroendekollaps efter krisen 2008. Efter de tuffa reformerna är marknadens förtroende för Baltikum på väg tillbaka. Reformpaketet var verkligen tufft, men det inger hopp för andra delar av Europa också.

När det gäller Grekland har jag slagits av att deras största industri är turismen. Landet är helt beroende av den stora turism de haft av människor som sökt sig till sol och värme. Ett resultat av alla oroligheter är att turisterna inte kommer. Det gällker att vi andra inte hinner hitta andra smultronställen. Ska grekerna komma till rätta med sina problem gäller det att de själva, alla greker, inser fakta och förstår att vem det nu än är som försatt dem i den här situationen måste de lösa problemen i landet tillsammans. Det bästa vore väl att alla fokuserar på att få igång beöken i landet igen. Samt att alla förstår vikten av att betala skatt. Ja, det är väl inte bara där man försöker behålla inkomsterna för eget bruk, men i en krissituation krävs det samarbete och lojalitet. Varför finns ingen som kan ta diskussionen med dem? I Estland ställde alla upp. Alla hade upplevt svåra tider och hade en gång kommit över dem. De visste vad som krävdes och alla var lojala. Ingen undgick att få sin lön nedräknad.
 

april 22, 2013, Breven skrivna på björknäver.

Unicef har numera slagit fast att det som hänt i Baltikum under sovjetisk ockupation ska betraktas som folkmord.

 Det känns verkligen som en lättnad för människorna att deras lidande och deras öde tas på allvar.

-----

På årsdagen av marsdeportationen öppnades utställningen "Nedtecknat på näver i Sibirien" på Ockupationsmuseet i Tallinn den 25 mars. Utställningen består av brev skrivna på näver av 10 deporterade från Lettland och Litauen skickade till släkten i hemlandet. Något papper att skriva på fanns absolut inte där, så vad gjorde de? Gjorde som förr i tiden. Skrev på näver.

De hade dömts till fängelse eller utvisats till Gulag i Sovjetunionen allra mest avlägsna regioner (1941-1956). Fyra av dem hade dömts som folkfiender eftersom de arbetat som tjänstemän i sina demokratiska länder eller deltagit i motståndet mot sovjetmakten. De återstående breven är från kvinnor som deporterades till Sibirien med sina mäns, söners eller sina fäders aktiviteter.

I Sibirien berättade de historien om sin utvisning men också om sin kärlek till hemlandet.

Utställningen visar på ett ovanligt faktum, nämligen att näverbreven verkligen kom fram till sina mottagare.

Det är en vandringsutställning som tidigare visats på lettiska och litauiska museer, som öppnades av Lettlands ambassadör Kārlis Eihenbaums. Den avslutas den 25 april. Bara 3 dagar kvar!!!


 



Detta har jag scannat från utställningskatalogen. Det är bilder av breven skrivna på näver i Sibiriens läger.
 
-----

I en affär i Tartu tyckte man att det var något mystiskt med de nya Kindereggen man hade. De försvann. Allt fler och fler försvann. Man satte upp kameror och gjorde ronder runt hyllan med äggen, och så småningom kunde man avslöja att det var flickor i 10-årsålderna som stal dem.

En dag hade en flicka fått ett Kinderegg av sin mamma. Det innehöll någon ny “sak”, vad förmäler inte historien. Troligtvis gick hon och visade "saken" för sina kamrater som blev avundsjuka. Enklast var sedan att gå till affären, stoppa ett ägg i fickan och snabbt försvinna.


Affären meddelar att 63 ägg stals innan det hela avslöjades.

 


april 21, 2013, Senaste nytt

 
Aktuaalne Kaamera:
 
Tilltron till de politiska partierna har sjunkit i landet. Presidenten har haft diskussionsgrupper för att komma tillrätta med problemen, men det har rtydligen inte hjälpt. Keskerakond/Centerpartiet är fortfarande det största partiet, men det är tack vare att de flesta ryssarn väljer det.
 
Översvämningarna fortsätter. I Lääne Virumaa är vi förskonade i år, men övriga landet har problem. I Valgamaa, södra Estland, ligger de stora vägarna under vatten. En berusad man skulle testa vägen med sin motorcykel. Han körde omkull och drunknade!
 
General Laidoner, Estlands ÖB under den första friheten.
 
På estniska Krigsmuseet/ General Laidoners museum visas nu en utställning över estniska soldaters arbete i utlandet. Det finns en kamera för det också: http://www.esm.ee/www/virtuaaltuur/laidoner/
 
Cirkusskolorna hade stor uppvisning i Gamla Stan i går. Det lockade stor publik.
 
Om Jüüriöö/Georgsnatten kan vi se på Järvamaa museum. Det har diskuterats om den striden verkligen ägt rum. De unga forskarna tvivlade tidigare på det, men det anses nu belagt att det verkligen har hänt. Det handlar om det upproret 1343-1345 i norra och västra Estland då esterna samlade sig till strid för att återfå sin frihet. Den segern som gav dem kraft under de senaste ockupationerna genom att de visste att: En dag blir vi fria igen!
I går firade man minnet av segern på Järvamaa muuseum.
 
I Kassinurme hade man med anledning av årsdagen av Jüüriöö ett regelrätt krig. Skolungdomar stred för sin frihet och hade jätteroligt sa de.
 
 
Solen skiner. Snödropparna har vaknat. Jag lovar, det kommer en riktig vår. Snart. En kvinna har redan omkommit i en gräsbrand i Pärnumaa.
 

april 20, 2013, Den gamla staden Rakvere.

 

Rakvere - Aurochsernas stad.

Rakvere, staden som ligger i Norden och är en av landets äldsta städer. Första gången staden omnämndes var 1250, och 1302 fick den stadsrättigheter under danskt styre. Det var upptakten till en mycket händelserik historia för staden, som lite senare genom den Tyska Ordens ockupation, 1350, satte sina första avtryck, och som har fortsatt till våra dagar.
Många olika länder har bestämt här. Även Sverige.

Ingången till Borgen

I Rakvere bor för närvarande cirka 17.000 personer, vilket mätt med estniska förhållanden betyder att staden efter estniska mått kan kallas stor. Den är en av de tio största städerna i landet.

Det första man ser när man närmar sig  staden är borgen där uppe på höjden. Borgen och framfört den tjuren.

Aueroxen från Rakvere.

Rakvere är känt för sin ox-staty. Den estniske bildhuggaren Tauno Kangro gjorde den klar för uppställning på 700 årsdagen av stadens födelse. Det är den största djurskulpturen i Baltikum. Inklusive basen är den 7 meter lång, 4 meter hög och väger 7 ton.

 Gå in på den här sidan: http://www.rakverelinnus.ee/et/linnusest/linnuseajalugu och tryck på Virtuaaltuurid, så kan du få en fin bild av borgen. Där finns alla delar att se, och det märkligaste tycker jag är tortyrkammaren. Här i Estland vet man vad en modern tortyrkammare är, så man behöver inte fördjupa sig i det. Tycker jag alltså.

Jag tycker om att gå på Pikk tänav - Långa gatan som har behållit sin gamla charm med låga trähus. Vi besöker också gärna teaterhuset som ligger på Teaterberget och där Rakvere herrgård var belägen. Här visas ofta bra teater och på kaféet sitter man gärna och äter ansjovissmörgås till ett bra pris!

Rakvere Museum och stadens lutherska kyrka byggdes på 1300-talet. Muséet ligger i i närheten av Långa gatan. Där har vi bl.a. sett en utställning över alla brännerier som har funnits i Estland. De tillverkade i huvudsak sprit för att exportera till Petersburg. I stort sett varje herrgård hade ett eget bränneri.

april 19, 2013, Diplomatiska förvecklingar.


Klippt från Internet:

Den 25 mars 2013 förbereds ett nytt rundabordssamtal mellan unga experter från Ryssland och Baltikum i Tallinn inom projektet Baltiskt samtal 2013.

Det första mötet hölls i Riga 2012. Det är unga internationella experter, unga journalister, politiker och aktiva representantere för det civila samhället i Ryssland, Lettland, Litauen och Estland som är inbjudna till mötet. Syftet är att bygga en permanent expertpanel med unga människor på medborgarnivå som diskuterar om det internationella livet både mellan staterna och på europeisk nivå. I år är ungdomar från Tyskland och Polen inbjudna.

Årets agenda innehåller ämnen relaterade till det moderna Europas syn på de finansiella problemen och de internationella kriserna. och den allmänna synen på positiv utveckling av relationerna inom regionen.

Man kommer också besöka Haapsalu där kansler A.M. Gorchakov föddes och levde under sin barndom.

Mötet organiseras bl.a. av den allmänna diplomatiska fonden som fått sitt namn efter A.M.Gorchakov.

Detta har annonserats ut på nätet. Men sedan har det visat sig att bakom de fina orden döljer sig en grupp unga ryssar som tillsammans med en grupp från Moskva förberedde en aktion för att bla. få Estland att lämna NATO och EU. De skulle ha ett möte i Tallinn och diskutera den estniska politiken. Estland hör enligt dem till den ryska sfären.

De inresande ryssarna fick inte inresetillstånd, och mötet blev inte av.

Men naturligtvis måste Ryssland markera sitt missnöje.

Estlands konsul i S: t Petersburg, förklarades persona non grata.

Utvisningen av Estlands St Petersburg konsul var ett svar från de ryska myndigheterna på åtgärder som tidigare tagits av myndigheterna i Estland, berättade Estlands utrikesminister Urmas Paet BNS på torsdagen.

 

Paet bekräftade att konsuln, Franek Persidski, nu är i Estland.

Myndigheterna i Ryssland meddelade på onsdagen att de hade upphävt visum för  Estlands konsul i S: t Petersburg.

Ryska myndigheter säger Persidski inte kan dölja det faktum att han arbetade för den estniska säkerhetspolisen under diplomatiskt skydd.
 
Postimees.

april 17, 2013, Årets översvämningar

Snön är nästan borta, landskapet är kalt; alla brister syns tydligt i landskapet. Rester av tidigare stormar ligger på marken, det förfallna huset är grått och sorgset, en enda stork under hela vägen mellan Tallinn och Väike Maarja räcker inte för att uppväga det grå.
För att inte klaga på alla dessa mullvadshögar. Det är helt otroligt hur fort det går för ett gäng mullvadar att förstöra en gräsmatta. Åkrarna är nyplogade och mullvadshögarna därmed borta där.
Men det finns andra problem. I Postimees läser vi om att sju stora vägar är översvämmade och bilarna måste ta andra, stora omvägar.
 
 
Sju huvudleder är stängda på grund av översvämningar.
 

Det gäller  Pärnu, Põlva och Valga län.

För närvarande är följande vägar stängda på grund av översvämningar:

Väster i Kirbla - Rumba - Vana-Vigala 8-13 km

Väster i Tuudi - Ristivägen 10 till 14 km

Pärnu län Kanaküla - Kamali vägen.

Pärnu län Abja-Paluoja - Vana-Kariste - Kamali väg 12 till 15 km.

Pärnu län Kalli - Tõstamaa - Värati ca 5 km.

Põlva län Toomasmäe - Suure-Veerksuvägen 5,3-6,3 km.

Valga län Ametmäe - Punga - Rebaste 6 km.

 

-----

Problemen är inte slut med det. Isarna är svaga också. Vi har insjöarna, den stora Peipsisjön men också alla åar som finns överallt, och så försås alla områden som set ut som insjöar, men bara är smält snö över åkrarna. Det är naturligtvis många frestelser för barn att leka där, och förresten har de gjort det länge den här vintern. Hur ska de förstå av sig själva att det nu kan vara livsfarligt?

Postimess: 

Fr.o.m. fredagen den 19 april är det förbjudet att gå på insjöisarna. Tjällossningen har gjort isarna svaga det är risk för drunkning att gå där.

"Under den senaste veckan, har värmen, regnet och solen snabbt  och dramatiskt förändrat isläget.  Is som ännu i dag bar kanske är helt borta i morgon kväll, "varnade Indrek Ints, chef för Vägverkets säkerhetsavdelning..

Verket uppmanar vuxna att hålla ett öga på vattendragen, för att i tid upptäcka om barn går ut på isen. Barn saknar kunskap och erfarenhet för att förstå faran.

Fiskare påminns om att de trots sin passion för sportfiske inte ska riskera sina liv. Vintern har varit lång och fiskemöjligheterna många. Nu måste alla vänta tills isen smält då de kan ta sig ut med båt.

När vattnet är kallt hjälper det inte att vara en bra simmare, vid kallt vatten kyls man ner och förlorar rörelseförmågan. I fyragradigt vatten förlorar en vuxen medvetandet inom några minuter, för ett barn går det ännu snabbare.

 
 

april 16, 2013, Hemslöjdsresa

 

 En hemslöjdsresa till Estland, samt en bra beskrivning av något alldeles speciellt i Estland där man inte skäms för att använda folkdräkt.

Folkkonsten tas på allvar i Estland, det rika hemslöjdsarvet vårdas ömt men utvecklas också ständigt. Gamla mönster återanvänds flitigt i nyproducerade textilier, nutida inredning, modern design och även ungdomarnas klädesplagg. Vårt samarbete med Eesti Käsitöö, motsvarigheten till svenska Hemslöjden, möjliggör för oss att kunna erbjuda ett unikt program, en spännande upptäcktsresa för att på plats i Tallinn uppleva det rika hemslöjdsarvet. Resan är planerad så att vi ska kunna vara med på den stora slöjd- och hantverksmässa som hålls i samband med Estlands firande av Martindagen den 10 november, en mässa som brusar och sjuder av liv och utgör ett riktigt eldorado för den slöjd- och hantverksintresserade! Vi ska tillbringa en hel dag på mässan där det bästa av lokal slöjd och hantverkskonst presenteras. Stickade vantar, virkade sjalar, tovade halsband, broderade tofflor, handgjorda mattor, vävda band och mycket annat, till och med närproducerad mat finns att köpa. Under dagen deltar vi även i en av mässans workshops och på kvällen väntar en spektakulär show, en folkdräkternas ”catwalk”. Under mycket kunnig ledning ska vi också göra en historisk vandring genom Tallinns gamla stadskärna som i sin helhet är upptagen på UNESCO:s världsarvslista som hela norra Europas mest välbevarade medeltida stad. Här besöker vi Eesti Käsitöös egen utställning och hemslöjdsbutik men också små lokala hantverksateljéer och butiker för att se mästare och konstnärer i arbete. Innan vi stiger ombord på båten för återresan till Stockholm ges vi gott om tid för ett besök i Tallinns och hela Estlands mest välsorterade butik för sybehör och slöjdattiraljer där vi verkligen kan göra fina fynd i det mycket stora och prisvärda sortimentet.

 

http://www.kinaresor.se/Vara-resor/Specialresor/Hemslojden-Estlands-starka-hemslojdstradition/


april 15, 2013, Sofi Oksanen

Horace Engdahls tal vid prisutdelningen till Sofi Oksanen på Svenska Akademin. Jag har förkortat den och kan inte låta bli att stryka under vissa ord. Tänk att det är en fantastisk författare som skriver om det lilla Estland.

 

Stalins uppgörelse med Hitler, Ribbentroppakten, som satte i gång andra världskriget, innehöll hemliga tilläggsparagrafer, som gav ryssarna fria händer i Baltikum och Finland./../ I Estland gick det inte lika bra. En fjärdedel av befolkningen miste livet eller flydde ur landet som en följd av tre på varandra följande invasioner, först en sovjetisk, sedan en tysk, sedan åter en sovjetisk. Trettio tusen räddade sig till Sverige. Av dem som stannade i Estland fraktades mer än hundra tusen män, kvinnor och barn i boskapsvagnar till arbetsläger i Sibirien i tre olika omgångar, juni 1941, oktober 1944 och mars 1949. Det handlade om att få slavar till uppbyggandet av det kommunistiska samhället, men framför allt om att bryta det estniska folkets motståndskraft. (Den finske docenten Bäckman hävdar att det var om omtanke om esterna som de flyttades. För att skydda dem!) En trafik i motsatt riktning fullbordade verket. Stalin lät tvångsförflytta ryssar och ukrainare till Estland. Hans mål var att på litet sikt utplåna den särskilda estniska etniciteten för att desto effektivare kunna styra landet från Moskva.

I Sofi Oksanens två senaste romaner, den redan världsberömda ”Puhdistus” (”Utrensning”) från 2008 och den förra året utgivna ”Kun kyyhkyset katosivat”, som inom kort kommer på svenska under titeln ”När duvorna försvann”, förekommer det citat ur dagböcker förda av estniska motståndskämpar. Det vill säga hennes berättande härmar en typ av dokument som är källan till en viktig del av vår tids litteratur: häftet man gömmer under golvet innan man arresteras. Hon återskapar en språklig gest som inte liknar någon annan, vittnets hänvändelse till en okänd läsare bortom katastrofens horisont. Det är genom att solidarisera sig med detta tilltal ur dödsskuggan som Sofi Oksanen har blivit den författare hon i dag är.

Oksanen har förmågan att skapa gestalter av en sammansatthet som man annars förknippar med de stora ryska realisterna. /../ Väljer man Aliide till huvudperson är boken en tragedi, där hon till slut blir en Dido som bestiger sitt likbål i form av stugan där hennes älskades kropp ligger gömd under golvet, mannen hon dödade i besvikelsen över hans oförmåga att återgälda hennes kärlek. /../ Året är 1986. Raffinerat låter författaren oss bevittna Tjernobylkatastrofen från ett grodperspektiv tillhörande sovjetmedborgare som över huvud taget inte fick någon sanningsenlig information. Unga pojkar inkallas för ett mystiskt uppdrag i öster. (Helst svarade männen inte när det ringde i telefonen p¨¨ den tiden. De befarade att samtalet skulle skicka dem ut på uppdrag som de inte ville offra sina liv för.)  Man får plötsligt massor av mat från Ukraina men måste skicka den estniska maten till Moskva. Sedan kommer insikten. Många kvinnor överger män som kommer hem och har blivit smittade. Ingen vill ha med dem att göra. Alldeles oväntat identifierar sig Aliide med dessa fördömda:

”När hon hörde om kvinnorna vars män blivit avfall ryggade Aliide till, rörelsen övergick i darrningar och när hon gick på gatan började hon se på männen som kom emot henne med nya ögon, hon sökte bland dem efter sådana som återvänt därifrån och hos dem kände hon igen något som var bekant för henne själv. Hon såg det i deras blick, som liksom befann sig i skuggan, och då kände hon en lust att lyfta handen till deras kinder, att röra vid dem.”

Vad som sker hos Aliide när hon ser de hemvändande, strålskadade männen, är att hon får beröring med sin egen förnedring. Men det sägs inte ut. Vad som sägs är att Aliide ryggar till och börjar darra, att hon möter männens blickar och nästan lyfter handen mot dem. Resten förstår vi ändå.  /../

I Sofi Oksanens böcker yttrar sig det kroppsliga inte minst i födans betydelse. Lögn och självbedrägeri hänger samman med dålig matsmältning. Det estniska köket inkarnerar en utopi om tillit och sanning. Det goda är att ta vara på markens grödor, att konservera, lägga in tomater, pepparrot, svamp, gurkor, allt ätbart i glasburkar så att man klarar vintern eller varubristen eller krigen och revolutionerna och vad som än må dra härjande fram över fosterbygden. Det är inte konservatism utan konservism, livsbevarande kompetens i stället för ideologi. Det är kunskapen om mjölkning, om vad marken och skogen ger, om örters kraft och huskurers verkan, om sambandet mellan magen och själen, den ändlösa och tidlösa omsorg som det numera blivit en ideologisk förbrytelse att kalla kvinnlig men som i praktiken nästan alltid har upprätthållits av kvinnorna medan männen varit upptagna av att döda. Aliide må vara en kall opportunist utan politisk övertygelse, men hon är trogen denna kunskap och detta samband. Hennes kök är ett arkiv, ett konkret minne.

Lögnaktigheten i den kommunistiska propagandan motsvaras av fusket med de matvaror som erbjuds konsumenterna under kolchostiden, vattnet man pumpar in i produkterna eftersom normuppfyllandet räknas efter producerad vikt och inte efter kvalitet, brödet som inte bakas färdigt, maskarna man spolar bort från korvarna innan de säljs, medan partifunktionärerna hämtar färskt kött från bakdörren, kort sagt, det oupplösliga sambandet mellan planekonomi och oätlig mat. (Det var t.ex. bara partifunktionärer som fick äta oxfilé.)

Den nya boken ”När duvorna försvann” ställer högre krav på läsaren än någon av Oksanens tidigare romaner. Divergerande tids- och handlingsplan bryts oförmedlat mot varandra i ett montage som lämnar mycket outsagt och där den dominerande berättaren, den otäcke medlöparen Edgar Parts, har propagandalögnen till livsuppgift, omväxlande i Hitler-Tysklands och Sovjetunionens tjänst. Han har som sin antites i berättelsen en nära släkting, motståndsmannen Roland, ursprungligen hans vapenbroder, senare för Edgar en statsfiende som det är hans plikt att ange. Denne Roland är Edgars spöke: hjälte där han är ynkrygg, patriot där han är förrädare, riktig man där han är slickepott. Förrädarens kroppslighet domineras av äckel, kväljningar, ovanor och motbjudande fysiska detaljer och är dessutom vanligen insvept i alkohol. Edgar har gift sig för att dölja sin homosexualitet. Hans fru Juudit inleder ett förhållande med en företrädare för den tyska ockupationsmakten, en bildad SS-officer som spelar Liszt och Bruckner på grammofon. Med säker blick och med karaktäristiskt trots mot det passande målar Oksanen denna kvinnas begär i starka och rena färger, som äkta kärlek. Juudit vill egentligen arbeta för det estniska motståndet, men faller som en sten när hon träffar sin Hellmuth och njuter av lyxlivet vid hans sida. Hon är bokens mest levande person. /../

Vi bör tacka Sofi Oksanen för påminnelsen om att litteraturens domedagar är av ett annat slag än politikens och moralens. Hennes gärning slår upp som en eldslåga i vår nordiska litteratur.

Horace Engdahl är författare och ledamot av Svenska Akademien.
http://www.dagensnyheter.se/search/articles/4bOtLiHM62qzzUChAYeomm?q=%7b%22Filters%22%3a%5b%7b%22Name%22%3a%22Text%22%2c%22Value%22%3a%22Horace+Engdahl%22%7d%2c%7b%22Name%22%3a%22ArticleType%22%2c%22Value%22%3a%22OrdinaryArticles%22%7d%5d%7d

april 14, 2013, om politisk korrekthet.

Kanske ni redan sett kommentaren från Mihkel till det jag skrev i går om tolerans:
Det skrivna är vad många tidigare invandrare säger mellan varandra. Talar om sina tankar för en "svensk" så är svaret rasist. Hur förlorade svenskarna tron på sin egen identitet? 
Jag tror ingen av oss vinner på den här inställningen.
 -----

Jag blev faktiskt irriterad och upprörd, och det blir jag inte så ofta, men Bengt Westerberg har sagt något fullständigt idiotiskt och naivt. I utredningen om rasismen, Främlingsfienden inom oss, säger han:

”Det är alltså enligt min mening inte fel att vara ’politiskt korrekt’. Tvärtom innebar det att vara hänsynsfull och eftertänksam, att låta principerna styra över de ofta fördomsfulla tankar som först kan poppa upp i allas hjärnor. Att tro att det spontana, det ohämmade, det som först kommer för en, också är det klokaste är nästan alltid ett misstag.”

Bengt Westeerberg.

Han förstår inte, att vara “politiskt korrekt” betyder att följa den gängse normen, och den är inte alltid rätt. Nej, den politiskt korrekte är den som bara tänker med den “snabba hjärnan”, följer den första impulsen. Det betyder att det som sägs stämmer med tidigare uppfattningar och man behöver inte fundera om det är riktigt. Under åren fram till början av 1990-talet då var det t.ex. politiskt korrekt att anse att Sovjetunionen var ett synnerligen bra land, och att alla som hade en annan uppfattning var farliga, troligtvis fascister. Jag vet det eftersom vi så ofta drabbades av de människorna. Det var våra jämnårigas, de s.k. 68-ornas, korrekta åsikter som var “sanningen” då.

“Du ska inte tro på vad andra säger, du ska undersöka själv.” Det svaret fick en väninna när hon återberättade våra erfarenheter efter vår resa i Estland 1978. Man fick inte säga ofördelaktiga saker om Sovjetunionen. När jag berättade på min arbetsplats om esternas liv, då rusade en flicka in i rummet där vi stod och pratade och sa hetsigt: “Det är inte bättre i USA!”

Nej, i det här fallet hjälpte det inte att vi var de där “själva”. Vi hade bara fel. Vi var inte politiskt korrekta. Och ändå, Bengt Westerberg, var det inte vi som lät de ofta fördomsfulla tankar först poppa upp. Resultatet av den politiska korrektheten då, blev att de människor som levde i Sovjetunionen inte fick någon förståelse alls för sina svårigheter; de blev istället baktalade av de poltiskt korrekta. Vi kunde inte hjälpa dem. Vi såg inte sanningen för den dimma som de poltiskt korrekta la ut.

Dessutom kan man säga (lite krystat): att vara politiskt korrekt i Sverige före 1942 var att vara tyskvänlig, efter 1942 och framför allt efter 1968 var det att vara sovjetvänlig.

Bengt Westerberg jag frågar dig:

Tror du på allvar att det är att vara hänsynsfull och eftertänksam när man ansluter sig till andras åsikter utan att först skärskåda dem?

Var det hänsynsfullt och eftertänksamt att lämna de baltiska folken åt deras öde under sovjetåren? Att skratta åt dem som hade en annan åsikt än den politiskt korrekta?

Jag tror att vi ska låta alla människor få tänka och utforska världen själva utan att någon bestämmer vad som är poltiskt korrekt! Jag anser det vara av största vikt att vi låter alla tänka fritt och tar diskussionerna när de kommer. Allt annat är diskriminering.

Dessutom kan man säga lite krystat: att vara politiskt korrekt i Sverige före 1942 var att vara tyskvänlig, efter 1942 att vara sovjetvänlig.

Jag säger till dig, Bengt Westerberg: Jag tror att vi ska låta alla människor få tänka och utforska världen själva utan att någon bestämmer vad som är "poltiskt korrekt"! Jag anser det vara av största vikt att vi låter alla tänka fritt och tar diskussionerna när de kommer. Allt annat är diskriminering.

april 13, 2013, tolerans.

 
Ni som följt min blogg länge, vet att jag inte tycker att "tolerans" är en god egenskap. Jag skrev därför en insändare i dag till SvD och DN. 
 

Apropå tolerans.

Jag menar att tolerans inte nödvändigtvis är något gott. Tolerans handlar om en ensidig förbindelse. Istället ska vi visa ömsesidig respekt mot varandra. Det är mycket viktigt och jag ska förklara vad jag menar.

I Sverige är vi bäst på tolerans. Vi accepterar andra människors kulturer och vanor, och det är mycket bra och fint, men vi kräver inte att andra ska visa respekt för våra vanor och seder.

Vi ändrar t.ex. våra skolavslutningar eftersom vi inte kan kräva att muslimer ska besöka våra kyrkor. Vi säger att vi inte har någon svensk kultur, och därför har vi inte heller något att bevara.

Men all positiv utveckling vi haft under årens lopp? Har vi inte sett hur våra lagar har förändrats på ett för oss mer mänskligt sätt. Jag kan dessutom hävda att kvinnans roll förändrats på ett postitivt sätt under de senaste femtio åren. Vi är inte färdiga med den förändringen, men vi ska absolut inte backa! Vi måste vara på det klara med att det finns krafter i vårt land som vill införa Sharialagar. Det har föreslagits att man åtminstone ska kunna ha sådana lagar i invandrarområden.

Varför har vi inte satt ner foten och berättat för de människor som kommer till vårt land hur livet är här. Varför lär vi dem inte något om våra seder och vanor? För att de inte är viktiga? De är viktiga.

De muslimer vi mött, som fått förklaringar till hur vi lever och tänker, har varit mycket tacksamma. “Ingen har berättat det här för oss tidigare!”

Måste vi inte vara på det klara med att vi lever ett liv som skiljer sig på flera viktiga punkter mot det liv som levs i muslimska länder. Jag tror att det är uppenbart för alla som besöker ett muslimskt land. Vi måste där lära oss hur vi ska bete oss för att passa in, och så ändrar vi oss efter deras vanor och seder. Så är det inte i Sverige. Varför?

Jag menar att vi måste i tid

1. tänka över hur vi kan förmedla våra åsikter om lag och rätt för dem som flyttar till vårt land.

2. fundera på hur vi ska kunna hävda vår syn på kvinnan i vårt land.

3. göra något så att Sharialagar aldrig ska införas någonstans i vårt land.

4. ha särskilda inslussningsklasser för unga muslimer i skolorna, där eleverna får veta hur vi arbetar i skolan och förbereda dem för en vanlig klass

Det handlar helt enkelt om hur vi ska kunna leva bättre och mindre konfliktfyllt i Sverige, och att vi inte ska ta ett steg tillbaka i den demokratiska utvecklingen.

april 12, 2013, en estnisk flykting Jüri Kiviloo.

Hur sovjeter tänkte sig framtiden läser du här: http://www.svd.se/kultur/understrecket/sovjetunionen-i-framtidens-blandande-sken_8064110.svd?utm_source=sharing&utm_medium=email_article_primarylink&utm_campaign=20130411 
 
 

Jag råkade hamna på en annan blogg "Uddevallabloggen", där jag kunde läsa om ester som flydde till Sverige och hamnade i Uddevalla. Berättelsen är skriven av Jüri Kiviloo (1936-2011). Jag har förkortat den här:

Han berättar om varför de flydde:

I andra världskrigets slutskede augusti – september 1944 när fronten vid Narva bröt ihop och ryssarna välde in över Estland och Baltikum, flydde många balter, huvudsakligen ester, till Finland och Sverige. Skräcken för ryssarna och deras framfart 1939-1941 hade befolkningen i Baltikum ej glömt. Tortyr, deportationer och andra våldsdåd vill ingen uppleva igen. Den mest dramatiska flykten gjorde en ung nybliven mor med sitt veckogamla barn. Hon rodde med en öppen eka från Ösel till Gotland. Andra flyktenheter var små fritidsbåtar, skutor, fiskebåtar etc….

Ja, den sovjetiska tiden hade varit en mardröm.

Man var övertygad om att estniska och tyska stridskrafter skulle slänga ut ryssarna. Det gick även vilda rykten om att engelska och amerikanska stridskrafter var på väg till Baltikums undsättning. De kom aldrig. Ryssarna lämnade oss 50 år senare.

Flyktingarna placerades i läger om 200 - 300 i varje.

Allt arbete i lägren utfördes av flyktingarna såsom matlagning, städning, vedhuggning. Svenskarna skötte administrationen och säkerheten.

 

Flyktingarna fick tillfälligt uppehållstillstånd som kunde förnyas. Man fick röra sig fritt inom Sveriges gränser utom i ”Stockholms stad, Solna stad, Sundbybergs stad, Lidingö stad, Danderyds, Nacka eller Spånga landsfiskalsdistrikt i Stockholms län, ej heller inom Göteborgs stad eller Malmö stad”. – Viseringen beviljad under förutsättning att passinnehavaren icke i Sverige tager del i politisk propaganda.

En stark rädsla spred sig bland flyktingarna efter baltutlämningen i januari 1946. Man var rädd för att svenskarna skulle upprepa utlämningen och utlämna resten av flyktingarna.

I Uddevalla rustades två skutor för en Atlantfärd. Tyvärr är deras öde okänt, om de kom fram eller ej.

Estländarna i Uddevalla hade väldigt blandade utbildningar och bakgrunder. Alla i vuxen ålder (25-30 år) hade sjuårig folkskola bakom sig men det fanns även personer som hade gymnasiala och akademiska utbildningar.

Av Uddevallaestländarna var det ingen som kunde prata svenska det första året. Det fanns ingen svenskundervisning. Man fick klara sig bäst man kunde. Det fanns estnisk-svenska parlörlexikon och svensk grammatik på estniska att köpa ifrån ett bokförlag i Stockholm. Ingen svenskundervisning fanns att tillgå så alla lärde sig språket så gott de kunde på egen hand eller i mindre grupper.

All kommunikation skedde på tyska som var betydligt vanligare än engelskan. (Tyska var det första utländska språket man lärde sig i skolan, först senare blev engelskan förstaspråk.)

Skriva svenska är betydligt knivigare p.g.a. sina speciella ljud, tjära, skjuta samt en, ett, hon och han var också obegripligheter som tog tid att använda på rätt sätt. Estniskan är fullkomligt logiskt i stavningen. Har du hört ett ord kan du stava det, det finns inga variationer.

Myndigheterna besvärade flyktingarna väldigt lite. Eftersom vi hade endast tillfälligt uppehållstillstånd var vi tvungna att gå till kriminalpolisen och visa upp oss vartannat år. Fick en stämpel och en namnunderskrift i passet.

Kristidsnämnden var också populär, där fick man ut ransoneringskorten. Vi fick även en mindre summa pengar som startkapital. Hur mycket vet jag ej. Efter några månader skickade länsstyrelsen en räkning till min mor och krävde henne på 250 kr för bohaget. Kvittot har kommit bort. Det hade varit en raritet att visa upp. Man hade inte några större krav. Tak över huvudet, mat och arbete det var det enda.

Det fanns ett tiotal barn i skolåldern 1947-1950. Bland estländarna fanns det två folkskollärare. Dessa åtog sig att undervisa barnen i estniska språket, estnisk historia och seder. Varje lördag mellan kl 14-16 ägde undervisningen rum i Läroverkets lokaler. Tack vare dessa lärares insatser har vi kunnat hålla vårt modersmål vid liv. Hemma talade vi alltid estniska. Ute i samhället talade vi svenska, hur det nu än lät.

Efter Estlands befrielse har vi haft stor nytta av våra språkkunskaper. Svenskestländarna talar en mer vårdad estniska än de som bor i Estland. I Sverige finns det två estniska folkskolor, en i Stockholm och en i Göteborg. I Estland fanns det under frihetstiden 1920-1939 28 skolor, som lärde ut svenska (Källa Andres Küng)

Vårterminen 1945 var antalet barn med estnisk ursprung tre, som började i Uddevalla Folkskola. Folkskolan var inte beredd på denna anstormning av främlingar. Hur kan man tillgodogöra sig undervisningen när man inte kan svenska? Ungarna fick rita, där behövdes inga språkkunskaper. Räkning var ett annat internationellt ämna som var gångbart, alla kan ju siffror. Situationen var svår men inte oöverkomlig, man gjorde så gott man kunde.

Ett annat problem var mobbning. Orsakerna till mobbning var många. Man var från ett främmande land, lite annorlunda klädd, kunde inte prata med de svenska barnen, etc. Det räcker för att starta eländet. Det hela ordnade upp sig till det bästa så småningom. Här måste jag berätta att t.o.m. lärarna mobbade. När Ants började skolan i Uppsala, då sa lärarinnan: “Nu har nazistungarna kommit hit.” Ants mamma blev så upprörd att hon gick till en advokat för att få hjälp med upprättelse.

På 1940-talet fanns det ingen lokalradio, endast ett program fanns att tillgå. Ingen på Riksradion skulle komma på idén att sända information på estniska. På den tiden fanns det tre dagstidningar i Uddevalla nämligen Bohusläningen, Kuriren och Bohus-Posten. Troligen var det ingen som kom på idén att skriva något i dessa tidningar.

Stockholms-Tidningen hade en estnisk bilaga.

Under 1946 startades två estniska veckotidningar, Välis Eesti (Utanför Estland) och Teataja (Härold). Dessa två tidningar hade en stor funktion att fylla. Nackdelen var att de inte var dagliga. Man fick sammandragsnyheter och många långrandiga analysartiklar om det politiska läget.

Det distribuerades även en tidning med ryssarnas hjälp ”Kodumaa Hääl” (Hemlandets röst). Adresserna till flyktningarna hade distributören fått från ett inbrott som hade gjorts i Stockholm. Tidningen var gratis och kom ut under många år. (Det var alltså en propagandatidning från Sovjet)

Någon kontakt med hemlandet hade vi inte förrän 1949. Fr.o.m. 1950 kunde man börja utväxla censurerade brev med hemlandet. Ryssarna var nyfikna och läste all in- och utgående post. Brevskivarna på båda sidor blev mästare i att skriva mellan raderna. All post öppnades och vi fick också ett paket i retur. Vi hade skickat tyg, vilket var förbjudet. Den burk pulverkaffe vi skickat med var öppnad och innehållet var uthällt över allt det andra. Vi kände inte till reglerna...

Voice of America hade en kraftig sändare någonstans i Europa och sände nyheter varje dag kl 11 på estniska om vad som hände i världen. Tyvärr hade ryssarna en ännu kraftigare störsändare. När båda var igång samtidigt slog det gnistor om radiomottagaren.

Det tog ca tio år att komma in i det svenska samhället. Allt tar sin tid. Först måste man lära sig språket, sedan samhällssystemet (där räcker inte 50 år). Svenskarnas seder och bruk tar även tid att lära sig.

Hela berättelsen: http://uddevallare.blogspot.com/2012/12/den-estniska-flyktingkolonin-i.html#ixzz2Q4mBfodV

 

Det här är en fin och tydlig berättelse i sin helhet från en man som flydde och hur livet blev i Sverige. Jag tycker den är mycket intressant.
Att mobbning var vanligt mot esterna har jag hört mycket om. I Uppsala blev flera av Ants släktingar illa behandlade av svenskar. 
 

april 11, 2013, Sofi Oksanen har blivit belönad.

 
Vi fick ett mail från Märta, som följer de finska nyheterna.
Tänkte också berätta att PUTIN har återfunnits i det finska brottsregistret. Ingen vet varför och hur han har hamnat där, de har tagit bort uppgiften förstås, men poliserna som skulle förklara detta i finska nyheterna ikväll var lite nervösa, ministern har bett Vladimir om ursäkt osv.
Kan ha att göra med motorcykelgäng , men ingen vet något säkert
Tänkte att Ants ville veta den största nyheten i Finland just nu. 
-----

Den 15 mars meddelades:
Finländska författaren Sofi Oksanen tilldelas Svenska Akademiens nordiska pris 2013. Prissumman är på 350 000 kronor och priset har delats ut sedan 1986.
 
Sofi Oksanen under gårdagens prisutdelning. Nästa blir Nobelpriset!


I dag skriver SvD:
 
...Men trots sitt ännu begränsade omfång besitter Oksanens verk en alldeles oavvislig tyngd och lyskraft. Från början har hennes böcker fängslat en hel värld och översatts till ett fyrtiotal språk. Dessa framgångar beror på att hon med ojämförlig inlevelse och oräddhet lyckats gestalta ett helt folks öde under en serie ockupationer under det gångna seklet.
Vad Oksanen gör i sitt författarskap är ingenting mindre än att återerövra Estlands moderna historia, förfalskad under hela efterkrigstiden av sovjetisk kolonialism. Ofta mödosamma efterforskningar och muntliga vittnesbörd är nödvändiga förutsättningar för i synnerhet de två senaste romanerna.
/.../
De gestalter som uppträder i Sofi Oksanens verk är satta under extrem press, de är jagade, förödmjukade och traumatiserade, försåvitt de inte fångas in, deporteras till Sibirien eller dödas av övermakten. Men pressen som innebär att varje felsteg kan bli fatalt inbjuder också till angiveri, lögner och svek. Det finns inga enkla utvägar.
 
Det är fantastiskt fint och så oerhört viktigt. När ett helt folk blir offer för en totalt felaktig historieskrivning förorsakat av andra länders egna situation, som Sveriges närhet till Sovjet och vänstervridningen vi sett. Och, som jag sagt tidigare, det är dags att vi förstår att människorna i det lilla landet är som vi. Skillnaden är att de levt ett mycket värre liv. De har verkligen lidit under fyra olika ockupationer under ett enda århundrande. Dessförinnan levde de i ockupation i femhundra år, och så tror vi att vi har rätt att stämpla dem ohörda!
-----
En annan artikel i SvD som inte längre finns på svd.se "Ryssland rustar för att överleva".
Poltiskt sprängstoff. 1000 nya militärhelikoptrar - det är en del av Rysslands upprustning med en tyngdpunkt nära Norden. Målet är att skapa förmåga att överraskande kunna slå till i gränsområden och grannländer.

Vilka grannländer ligger närmast till då? Tänker de möjligtvis på de små länderna Estland, Lettland och Litauen, som de inte förlåtit att de dragit sig ur den ryska maktsfären?
 
"Det går inte att utesluta snabba förändringar som skulle få drastiska konsekvenser för Sveriges säkerhet." säger Stefan Forss, försvarsforskare.

april 10, 2013, När esterna kom till Sverige under andra världskriget.

När esterna kom till Sverige under andra världskriget begränsades deras frihet. Jag frågade professor Raimo Raag om när restriktionerna togs bort. Han har svarat så här:
 
Jag minns att du vid ett tidigare tillfälle frågade om förbudet för flyktingarna från Estland att bosätta sig i Stockholm, Göteborg och Malmö. 
Förbud att bosätta sig i Stockholm, Göteborg och Malmö stämplades in i främlingspassen i anslutning till stämpeln om uppehållstillstånd i Sverige. Varje fullvuxen flykting försågs ju med främlingspass tills de eventuellt blev svenska medborgare, vilket kunde ske först efter sju år. Barnen skrevs på någon av föräldrarnas pass.
Förbudstexten löd:
”Gäller icke för vistelse inom Stockholms stad, Solna stad, Sundbybergs stad, Lidingö stad, Danderyds, Nacka el. Spånga landsfiskalsdistrikt i Stockholms län, ej heller inom Göteborgs stad eller Malmö stad.”
Stämpeln i det främlingspass vars kopia jag citerar från, är daterad den 8/11 1945. Vid förlängningsstämpeln den 18/6 1946 har Stockholm ”öppnats”, det står bara: ”Gäller icke för vistelse i Göteborg eller Malmö” (personen bodde då i Täby). Den stämpeln återkommer fram till förlängningen av passet den 3/7 1947 och det uppehållstillståndet gällde fram till 7/6 1949.
Det här främlingspasset är för övrigt intressant eftersom det har försetts med uppehållstillstånd i Sverige ända fram till 8/6 1974. Personen i fråga blev aldrig svensk medborgare.
 
 
Ants fick ett eget främlingspass när han var 17 år, sedan fick han gå och få uppehållstillståndet förlängt med olika mellanrum, och för honom gick tillståndet ut den 4.6 1976. - Därefter blev han svensk medborgare.-
Det står mycket tydligt stämplat i passet att det "Gäller icke för återresa i landet." När han blivit svensk medborgare reste vi till Tallinn. Den resan har jag skrivit mycket om, den var så genomgripande i våra liv.
 
Före 1976 var det problem med att bli av med det sovjetiska medborgarskapet eftersom man då måste uppge alla släktingar i Sovjet-Estland, vilket betydde att de skulle förhöras och undersökas noggrannt av sovjetmyndigheten, och man visste inte hur de skulle bli behandlade. Man måste dessutom gå till den sovjetiska ambassaden och be att få slippa det sovjetiska medborgarskapet, det som man aldrig erkänt bl.a. för att det bestämts att alla ester i Sverige var sovjet-ryska invånare, inte som de som levde i Estland, som var sovjet-estniska medborgare; en eftergift av den svenska regeringen enligt de sovjetiska myndigheternas vilja. De skulle förstås inte accepterat att vara någon form av sovjetiska medborgare eftersom de flydde innan Röda armén tagit landet.
Mera text från passet: Innehavaren av detta pass är icke svensk undersåte. Passet berättigar honom icke att av svenska utlandsmyndigheter åtnjuta skydd och bistånd.
 
Esterna var också förbjudna att delta i politiska samtal, en annan eftergift. Självklart ville inte Moskva att de skulle berätta om vad de varit med om, men det befriar inte svenskarna från ansvaret att fråga dem om varför de flytt. Att de inte fick berätta kan jämföras med att ester som flyttat tillbaka från Ryssland till Estland på 1940-talet absolut inte fick berätta för andra ester om hur de levt i kolchoserna, detta med fara för sina liv. Naturligtvis ville inte Moskva att någon skulle få kunskap om deras misslyckanden och fruktansvärda regim; i propagandan var allt bara lycka och välstånd. 
-----
 
Statsministrarnas möte.
 
Statsminister Andrus Ansip har träffat kollegan Dimitri Medvedev i Moskva. Båda talar engelska, men när Ansip tilltalade Medvedev på ryska blev han mycket smickrad och mötet fortsatte på ryska.
Vad som oroar esterna är dock problemet med att ryssarna vill ha visumfrihet in i EU och därmed in i deras land. Det ses som ett baltiskt "självmord".
 

april 9, 2013 VÅR!!

Trots regn och snö har våren kommit till Viljandi med den första storken!
 
 VÅREN ÄR HÄR!!
 

april 8, 2013, när esterna bosatte sig vid Östersjön; Rudolf Jalakas.

 
Vy från Uralbergen.

Det var ju så att ett folk började dra sig västerut där de levde på Uralbergen. Isen smälte, de vilda djuren fick nya områden att bo på. Man kan säga att det var en kostfråga. Det här var för så där en 12 000 år sedan. Det här folket var inte ensamt. Många olika jägarfolk följde med isen och det gemensamma för dem var det märkliga språk de skapade. Språkgruppen kallar vi de finsk-ugriska språken, och det är inte alls likt det språk vi talar i Sverige.

Många av dem kom att stanna i det område som vi numera kallar Ryssland. Det märkliga är att de så länge kunde bevara sin egenart, sitt språk och sin kultur.

Ester blev de som stannade i det område som vi numera kallar Estland. De stoppades av havet, Östersjön, men fann istället fina jordar att odla på när de började med sådant. Problemet för dem var att deras område blev så attraktivt för en massa andra folk som inte kunde hålla tassarna borta. Ett litet, litet land, och just precis där vill folk ha sina handelsleder och sina hamnar. Här kan man tala om otur. De fick bo relativt fredat till 1200-talet, 500 år senare fick de en liten kort frist på 20 år och så var det kört igen i 40 år, men nu, just nu, är de fria igen. Den friheten måste de få behålla. Vi lever ju i en civiliserad tid. Vi är ju så mycket smartare, mer medkännande, demokratiska och bra på alla sätt. Eller....

Europeerna tog sig rätten att kolonisera stora delar av världen. Ryssarna tog sig rätten att kolonisera andra delar av världen. Den del som ligger i deras närhet. Europeerna har lämnat de flesta av sina kolonier, lämnat tillbaka dem till urinnevånarna. Ryssland har tvingats lämna en del av sina kolonier. Helt mot sin vilja. De arbetar hela tiden för att få dem tillbaka. De har t.ex. framhärdat att EU har ingen som helst nytta av de där små länderna vid Östersjön. Vad ska Nato med dem till? De lägger sig i de staternas inre angelägenheter, och just så kom kriget i Georgien till. Och det märkligaste av allt: De engagerade sig med all kraft i problemet att esterna flyttade en staty och några gravar. Jag kan inte låta bli att skaka på huvudet åt det. Det är klart att vad de egentligen ville, det var att få “sin man” på statsministerposten, som de senare lyckades med i Ukraina. Men i Estland lyckades de inte. Men ändå, en statyflytt... Själva har de minsann flyttat statyer. Och nästan alla monument som esterna hade rest efter sitt Frihetskrig har de förstört. De har också flyttat gravar, och de har asfalterat över en kyrkogård i Estland för att få till en större bilväg där.

 

Jag vill skriva om det här igen eftersom jag fått så många nya läsare. De andra, de gamla, vet allt redan. Men det ger en så bra bild av hur utsatt ett litet land är när det gränsar till en stormakt. Och särskilt en stormakt som håller på att bygga upp sitt självförtroende igen.

------

 
 
Detta är gravstenen som står där man begravde ryska rubeln när Estland återfått sin frihet 1991.

DN i dag skriver om “Dyrköpt läxa att försöka göra affärer i laglösa länder.”

Det handlar om hur svenska företag försöker etablera sig i länder som tidigare var delar av Sovjetunionen.

Swedbank har lyckats väl i Baltikum, men när de försökte med Ukraina och Ryssland då gick det helt fel. Ukrainaförsöket kostade banken 11 miljarder kronor. Ryssland klarade de med ett 0-resultat. IKEA har haft problem i Ryssland med mutor och annat, och att Telia Sonera har stora problem det vet vi alla.

Rudolf Jalakas, som Wikipedia beskriver så: Rudolf Jalakas, född 29 september1914 i Estland, död 27 mars1997, var en svensk ekonom, expert på konjunkturbedömning. Han gifte sig 1941 med Eugenie Tsemarin.

Han tog ekonomie kandidatexamen 1939 vid Tartu universitet och arbetade där som assistent 1939-1943. Efter överflyttning till Sverige var han 1944-1946 assistent vid Handelshögskolan i Stockholm och Stockholms högskola. 1946 blev han anställd vid Svenska Handelsbanken i Stockholm som ekonomisekreterare, avancerade 1955 till kamrer, 1958 till direktörsassistent, 1960 till biträdande direktör, från 1963 på olika högre poster och från 1975 var han bankens chefsekonom. Efter pensioneringen var han 1984-1985 rådgivare åt Lesothos premiärminister och från 1991 styrelseledamot av Eesti Pank, den estniska centralbanken.

Uppsala universitet utsåg honom 1983 till ekonomie hedersdoktor. Som hobbies har fjällvandringar, skidåkning och tennis nämnts.

Den mannen visste mycket om Sovjet och etiken där. Han varnade alla för att vara för snabba vid etableringar i området. Han visste (som vi) att en överenskommelse med en sovjetisk människa kan gälla bara så länge man befinner sig i samma rum. Han menade också att mutor är obligatoriska.

Vi vet ju av egen erfarenhet, att ett underskrivet papper kunde rivas sönder så snart vi lämnat rummet. “Vad är ett papper?”

När Sovjet skrev under Helsingforsavtalet om mänskliga rättigheter, då tror jag att det inte ens gällde från deras sida ens i underskrivnings-ögonblicket. Det var bara en gest. Kanske för att kunna lämna lokalen i lugn och ro.

Vi måste ta på allvar att lära känna alla olika kulturer och vad som skiljer oss åt. Det är så naivt att tro att vi “alla är likadana”, det är vi inte! Och det gör faktiskt livet lite roligare i de flesta fall. Det är så spännande att inse när vi tänker olika.

Detalj som kan bli språkförbistring: När en est talar om “konkurss” då talar han inte om ett misslyckande utan om en tävling. Konkurs heter pankrot. Vi berättade för en tjänsteman på estniska Kreditbanken att “pank” på svenska betyder att man inte har några pengar. Pank på estniska betyder bank, och då förväntas det finnas pengar. Hon skrattade gott.


april 7, 2013, Vad händer i Ryssland? Det estniska skolsystemet.

I Estland håller de naturligtvis reda på vad som händer i Moskva, och de har en annan bedömning av de händelserna än vi har i Sverige.
Om man vill informera sig läser man kanske först The Moscow Times http://www.themoscowtimes.com, där man får veta vad Putin vill att vi ska veta.
Sedan läser man Novayagazeta, där man kan läsa det Putin inte vill att vi ska veta. Det är den tidningen där Anna Politkovskaja arbetade, och där flera andra ryska journalister blivit mördade. http://en.novayagazeta.ru/ Radio Free Europe berättar också en del om Ryssland. Under den sovjetiska ockupationen sände de också till Estland. Bl.a. en släkting till Ants var aktiv där på den tiden. http://www.rferl.org
 
Det som är mest skrämmande i Ryssland just nu är nog att de alltmer börjar närma sig stalinismen igen. I en radiountervju hörde vi äldre ryssar tala om att "Putin är för vek. Han måste bli som Stalin." "Det var bättre på Stalins tid." Jag tror att det är svårt för flertalet att se att fler ryssar blivit hiskeligt förmögna numera. Det var bättre när alla hade det lika dåligt. Innan esterna hade vant sig vid den nya situationen, under de allra första fria åren på 90-talet, då var det många som resonerade så. De kunde inte längre koderna. De förstod inte det nya livet, och de hade inte genast fått det bättre. Så är det verkligen inte numera.
 
Om ni såg artikeln i DN i går med rubriken "Sprickan mellan nord och syd hotar unionen", såg ni att esterna har klarat sig mycket bra. Låg utlandsskuld (7,3%)och inte så väldigt hög arbetslöshet (9,9%) . När det gäller statsskulden ligger Luxemburg närmast med 20,9%. Estland hör till de nöjda länderna i Nordeuropa. Man talar nu om kulturskillnader mellan syd och nord, men jag undrar om syd inte är inne i exakt samma kris som Sverige var på 1990-talet. Då var det vi som hade levt på för stor fot. En annan artikel handlade om att USA vill befria sig från Europa, och låta europeerna klara sig själva, vilket verkligen skulle vara ett oerhört bakslag för esterna. Bara medlemsskapet i Nato har säkert varit av avgörande betydelse för Estlands fortsatta frihet och inga "Georgienäventyr".
-----
 
På väg till fröken den första skoldagen det första skolåret.
 
Men nu måste jag berätta om ett förslag jag såg i Postimees: Rektorn för det franska Lyséet Lauri Leesi föreslår att pojkarna ska börja skolan ett år efter flickorna, eftersom de behöver ett extra år att komma ifatt flickorna i utveckling. Inte förrän i sjätte eller sjunde klass är de ikapp. Också Gustaf Adolfgymnasiets rektor Hendrik Agur, menar att man ska ta hänsyn till skillnader i mognad mellan pojkar och flickor.
 
Utbildningsforskaren vid Tartu universitet Hasso Kukemelk menar att det är väl känt att det är skillnad mellan pojkar och flickor, men att man ändå ska ta hänsyn till varje barns speciella situation. "Det är mycket viktigt för föräldrar att uppfostra sina barn efter dess speciella möjligheter. Skillnaderna mellan olika barn är större än skillnader mellan könen", säger han. "Att låta pojkarna vänta ett år skapar bara problem mellan barnen. Man accentuerar bara skillnaderna så.
 
Det var intressant, jag undrar om den sådan fråga skulle kunna diskuteras i Sverige. Eller är det så att vi inte behöver diskutera den. Vi har redan en plan. Vi ska bedriva en undervisning som gynnar ALLA barn. Såväl den som har lätt för att lära sig teoretiska ämnen som de som är bättre på prakiska ämnen, eller vad nu varje speciellt barn är bra på. Vi måste komma ihåg att vi bedömer efter våra värderingar. Många år har vi nedvärderat de teoretiska begåvningarna. Att sätta dem att vara lärare åt de mindre teoretskt begåvades skapar bara problem och mobbning. Det gäller att alla barn har rätt att känna sitt eget värde som människa. Vi är alla lika värda... (I alla fall i teorin.)

april 6, 2013. Varför ska vi lära oss?

 

Varför ska man läsa om Estland? Eller Finland? Eller Danmark eller Norge?

Varför ska man bry sig om grannarna över huvud teget?

Vad intresserar det oss vad dom varit med om?

 

Om vi ska förstå världen och vår lilla del i den, då måste vi veta hur andra människor har det. Det gäller inte bar de som bor i en helt annan del av världen. Under den andra hälften av 1900-talet läste vi mycket om och engagerade oss mycket i de orättvisor och eländiga liv som människor tvingades leva i länder långt ifrån oss. Följden blev att många fick det bättre, men också att vi inte vet något om de som bor i vår närhet.

 Vi var lätta att dupera. Aldrig frågade vi dem som visste hur livet var i Sovjetunionen.  Den fantastiska sovjetiska propagandan fick härja fritt. Vi fördömde Hitler men inte Stalin. Vi bara bestämde oss för det.

"Men Sovjet är ju en rättsstat:" Så sa Sverige utrikesminister. Trots terror och allmän förföljelse i landet. Och utanför landet. Även europeiska kommunister mördades i uppgjorde rättegångar i Moskva. “Sovjet är ju en rättsstat.”!!

Vi var snabba att fördöma. Vi bestämde oss för att Hitler var ondskan, och därmed var Finland inte mycket värt eftersom de samarbetat med djävulen under kriget. Finland, det lilla landet som blev angripet av Sovjet. De fick militär hjälp av tyskarna. De hade en överenskommelse med dem att de inte behövde ägna sig åt judeförföljelse. Men Sovjet trodde att Finland var en munsbit. Det kriget krävdes så många liv, mest sovjetiska men naturligtvis också finska. De var i krig. Och vet ni, här i Sverige kan vi inte riktigt förstå vad det betyder att kriga. Vi har sluppit det i två hundra år. Vi har läst om det i böcker och vi har sett krig på TV, därför teror vi att vi vet. Men sanningen är den, att vi inte vet något alls.

Jag minns när vi träffade tillsynsman Blomster på Finnhamn och han hade fått lite starkt i sig. Då berättade han lite lite grand om Vinterkriget. Han sa att det han sett under kriget var så hemskt, att han bara inte orkar tänka på det. "Så fruktansvärt. Så fruktansvärt."

Dagnys pappa som också deltagit i krigen i Finland, berättade aldrig något om det för sina barn. Det enda sättet Dagny själv kunde se att han inte må¨dde bra på var, att hur lite pengar familjen än hade, så skulle det alltid finnas tobak hemma. Han höll alltid på att röka en cigarett.

Ants mamma berättade om när hon sprang genom Tallinn när staden bombades i mars 1944 av sovjetiskt bombflyg. Tusentals sovjetiska bomber satte staden i brand, dödade 463 människor, skadade 659 och lämnade 25 000 människor utan tak över huvudet under vintern.

Hon berättade om när tåget de flydde med genom Polen till Tyskland bombades och alla fick springa ut på ängen och försöka rädda sig från bomber och eld.

Hon har berättat om när hon satt på balkongen strax utanför Dresden  och blev vittne till när mellan 25.000 och 40.000 människor dödades när de allierade natten mellan den 13 och 14 februari 1945 lade en veritabel bombmatta över staden.

 

Dresden, dagen efter.

 Istället för att döma finnarna för att de lyckades rädda sin frihet med tyskarnas hjälp, och döma esterna för att de hälsade tyskarna med glädje när de kom 1944 skulle vi ha frpågat dem om alternativet.

Det är ungefär som när en väninna ringde till mig när hon hörde att Ants fått kortison: "Sluta genast. Han får aldrig ta det. Det är livsfarligt!" Men vad var då alternativet? Vi måste först förstå alternativet innan vi fördömer.

"Varför frågade vi aldrig esterna?"

 Så många människor har andra erfarenheter än vi har. Erfarenheter som alltid finns där i deras minne. Som präglar dem genom hela livet.

Naturligtvis ska vi lyssna på dem. Och självklart ska vi också söka kunskap om hur de lever i dag. Jag tycker det är roligt att se TV_program från Norge, Danmark, Finland och våra andra grannar. Vi ska försöka lära oss av deras erfarenheter och jag tycker att vi skulle fåregelbunden rapportering från våra grannar. Vad spelar det för roll att Petter Northug lipar åt svenskarna. Om vi verkligen är vänner då är det bara på skoj, och då behöver ingen bli så arg.

Jag vill helt enkelt lära mig mer om folken runt oss. Om deras seder, diskussioner, händelser och kultur. Och jag vill att de ska få veta sådant om oss också. Vilket man redan får i estnisk radio som sänder nyheter från Sverige en gång i veckan.

Det finns så mycket man kan läsa på Internet för all del.

Moscow News, som förmedlar det Putin vill att vi ska läsa.

Huvudstadsbladet från Finland. HBL.fiPå Tv kan man se finlandssvenska tv-nyheter på Yle5. Varje kväll kl 18.30. Helt gratis.

Om du går med i Svenska Odlingens Vänner får du tidningen Kustbon 4 ggr om året. På svenska. Eller läs på nätet: http://www.estlandssvenskarna.org

 
 

april 5, 2013. Vem ska bestämma om våra liv?

 
 
Estnisk varg. Tittar ut över nejden och njuter av dagen.
 
Jag råkade se en föreläsning som visats på Axess TV om den fria invandringen. Där talade Tino Sanandaji, forskare i nationalekonomi vid Institutet för näringslivsforskning, om vad en fri invandring innebär. Jag har aldrig sett några seriösa diskussioner om just detta, bara läst hätska tillmälen om rasism. Jag anser att om vi vågar lita på att i Sverige bor människor som kan tänka själva skulle vi kunna diskutera just det han säger och kanske komma fram till hur vi bättre ska ta emot invandrare, och också diskutera om vi har ekonomiska möjligheter att ta emot ett obegränsat antal människor. Det är utmanande att säga så. Många kallar mig säkert rasist (det är ju så man gör i Sverige med någon som vill diskutera invandringen), men om vi ska kunna ta emot invandrare på bästa sätt måste vi se till att de som redan bor här tar emot dem på ett positivt sätt så att vi kan arbeta tillsammans för ett bra liv i Sverige.
I Estland påtvingades man en främmande kultur under den sovjetiska ockupationen. De fick aldrig vara med och diskutera hur de skulle leva. Många "goda" människor i västvärlden förstod inte alls vad ockupationen innebar för varje enskild människa i landet. Esterna vet numera, och kan visa på hur de förlorade rätten att leva  ett mänskligt liv.
Vi får inte göra om misstaget genom att bara acceptera förändringar utan att diskutera och arbeta fram en lösning som inte känns främmande för oss. Vi ska inte ge upp vår kultur och lägga oss platt för en annan. Ingen ska känna sig främmande i vårt land. 
Vi tog emot baltiska flyktingar på ett helt annat sätt, och nu ser man många prominenta personer med baltiska efternamn. 
Här är föreläsningen: http://www.axess.se/tv/player.aspx?id=3388
-----
 
Jag har tidigare sagt att jag skulle vilja komma in och titta i Keskerakond/Centerpartiets ordförande Edgar Savisaars hjärna. Han är alldeles för rysktillvänd för mig. Han var med om att befria Estland, men är nu väldigt god vän med Putin och många andra, bl.a. fick han och partiet mycket pengar av järnvägschefen i Moskva.
I dag kan jag läsa i Postimees att det finns annat märkligt med honom:

För två år sedan började vi en undersökning om Edgar Savisaar och mutor och penningtvätt i schweiziska banker. Data visar att Savisaar har ekonomiska intressen i en fond där.

Den beskriver också hur affärsmannen Alexander Kofkin engagerad i hotell-och restaurangbranschen i Tallinn överfört pengar till ett konto som Savisaar är associerad med.

Savisaar har offentligt förklarat att hans ekonomi är bra. "Jag har en känd inkomst och jag har inte gjort något hemligt. Alla mina inkomster återspeglas i min resultaträkning och rapport över mina ekonomiska intressen ", sa Savisaar redan 2010. I oktober interpellerar kommunfullmäktige om dolda inkomster.
 -----
En annan fin sida på nätet där vi kan njuta av Estlands fauna.
 
 
Lömska sovjetiska vargar som smyger fram och letar efter någon att slå.

april 4, 2013 Postimees i dag.

Postimees i dag:
Den ryska radiostationen Kommersants chef, Konstantin von Eggert anser att de baltiska länderna förlorat sin plats som huvudfiende i den ryska allmänhetens ögon.

I S: t Petersburg förbereder CBSS ett möte som börjar imorgon. Statsminister Andrus Ansip som vistas i Ryssland för första gången i sin roll som statsminister kommer sannolikt att träffa sin ryske kollega, Dmitrij Medvedev, meddelar estniska nyheterna.
"Det som hände för tjugo år sedan kan inte längre användas för ryska inrikespolirtiska syften", menar von Eggert. 

Den estniska europaparlamentarikern Kristiina Ojuland menar dock att man vet aldrig något bestämt när det gäller Ryssland. Hon berfarar att Ryssland närmar sig stalinismen. De satsningar man gör i år visar åt det hållet, menar hon. Det gäller försvarskostaderna som ökar betydligt, de astronomiska böterna demonstranter drabbas av och aktionerna mot de stiflelser som arbetar för demokrati och medmänsklighet, för utredning av de många morden på advokater och "whistleblowers". 

-----

Vid Ebaverebergets fot har man som vanligt högtidlighållit f.d. president Lennart Meris födelsedag och Tarapiitas farväl till de fastlandsboende och flytten till Saramaa, som jag skrev om förra året. (29 mars 2012) Den här gången var jag inte med och dansade, men de flesta andra var det.

Dans till guden Tarapiitas ära.

 


april 3, 2013, vi blickar in över Ryssland.

Klipp från Aftonbladet i dag:
Robert Gustafsson tycker att han var på toppen av sin karriär i mitten av 90-talet. Nu är han mer ängslig och vill vara till lags. Den folkkäre komikern säger att han lider av en enorm PK-fascism: ”Om du inte har rätt åsikter blir du utsatt för PK-mobben. Det hämmar alla människor.”

Kunskapen börjar sprida sig nu. Men fascism är inte rätt; diktatur är ett bättre ord.
----- 

Borgarna vaktar varandra.
När vi var i Narva 1992 och satt på restaurangbalkongen på Hermanborgen, då bad Ants om en kikare och satte sig och tittade över gränsen. Det kändes märkligt att till och med se in i fönstren där på husen i Ryssland. Det var faktiskt restaurangägaren som lånade honom kikaren och tyckte att han skulle titta in i fönstren. Inte tänkte jag på förut hur väldigt nära det var mellan länderna. Sedan gick vi ut på  en gångbro som inte fanns officiellt, som förbinder länderna med varandra. Det var markerat på bron var gränsen går, och den gränsen får inte överskridas utan visum. Självklart kunde en av oss inte låta bli att sätta ner foten på andra sidan gränsen. Vakterna log bara åt den tokige svensken.
Bron finns kvar och den användes för att ryssarna lättare skulle kunna gå till jobben i Narva utan att behöva krångla med visum.
En annan gång när vi passerade över den ryska gränsen var när vi var i Setumaa. Kommunisterna ritade om landsgränserna, och gjorde lite inbuktningar här och utbuktningar där. Det var när de fick klart för sig att en ryss bodde lite olämpligt i Estland som de utvidgade sitt rike eller lade  beslag på estnisk mark, den där marken Sovjet skrivit under på i Fredsavtalet i Tartu 1920 att de aldrig någonsin mer skulle ha anspråk på. I alla fall går en väg så olyckligt i Setumaa att man åker över den ryska gränsen ett litet stycke innan man är tillbaka i Estland. Det kändes märkligt, och då reagerade vi som äkta svenskar. Ni vet det där hemska "Ryssen kommer!" Och så var vi just där.
Annars talas det inte så mycket om den ryska faran i Estland, även om man alltid rapporterar om incidenter och konstigheter från den ryska sidan. Vi känner ju igen en hel del av det som skrivs om Nord-Korea nu. Där är ju alla släktingar skyldiga till brott när någon person gör "något tokigt". Vi har hört om den unge mannen som föddes i fångläger och var skyldig att stanna kvar. Det är oerhört grym behandling de får där. Och ingen mat. Det är så fruktansvärt. Och logiken i att Nordkoreanerna tänker smälla av atombomber om de inte får hjälp med mat till sin svältande befolkning, den logiken hänger jag inte med på. I Sovjet var man skyldig i fem generationer om någon blev fälld för brott, riktigt eller påhittat. Mat var det synnerligen ont om i Sibirienlägren.
När jag läste om betydelsen av medkänsla i SvD i dag, då tänkte jag på att det fick inte förekomma i Sibirien. Om någon blev sjuk eller skadade sig fick man inte hjälpa honom/henne. Då hade man ingen användning mer för den personen, så det fanns ingen anledning att den personen skulle överleva. Men tänk att när Hannos pappa blev sjuk, då var det en modig man som trotsade förbudet och såg till att han överlevde. Honom hann vi träffa innan han dog. Peep Kärp. Han var inte rädd för någonting. Han hade varit med om det värsta redan, sa han. Han var bland de första som deporterades till hårt läger därför att han var journalist. Alltså: att vara estnisk journalist var ett svårt brott när landet ockuperades. Hannos pappa var domstolssekreterare, och det är ju också ett allvarligt brott, eller hur? Han dömdes enligt §58, den paragrafen man tog till när det inte var något brott begånget.

april 2, 2013, undervisningen och bostäderna.

 

I dag läser vi om forskning gjord för att se vilken sorts undervisning som är bäst för eleverna. Det är DN som skriver om:

Modern undervisning får underkänt

Gustav Adolfgymnasiet i Tallinn 

Flera av de svenska skolreformerna de senaste decennierna riskerar att ha gjort mer skada än nytta. Det visar bred internationell forskning. Bland annat använder många skolor läxor på ett felaktigt sätt.

Flera av de svenska skolreformerna de senaste decennierna riskerar att ha gjort mer skada än nytta. Det visar bred internationell forskning. Bland annat använder många skolor läxor på ett felaktigt sätt.

Problembaserat lärande är en pedagogik som har blivit allt vanligare i Sverige. I stället för traditionell katederundervisning med lärare som förklarar ett sammanhang, bygger teorin på att eleverna lär sig genom fallstudier och problemlösning.

Vetenskapliga studier tyder dock på att detta arbetssätt fungerar dåligt och att traditionell undervisning tvärtom ger bättre effekt. John Hattie, professor i utbildningsforskning på Nya Zeeland, har sammanställt resultat från mer än 52 000 studier på över 80 miljoner elever världen över. Hans genomgång har mycket högt anseende i forskarvärlden.

Med hjälp av erfarenheter från olika länder har John Hattie tagit reda på vad som påverkar elevernas studieresultat. Han har utvecklat en ”termometer” som visar vilken effekt en specifik åtgärd har på elevernas lärande. Ju högre värde, desto större effekt har åtgärden jämfört med andra.

Problembaserat lärande, som alltså har blivit populärt i Sverige, har ett så lågt resultat att förändringen till och med kan ha en skadlig effekt. Effekten bedöms till 0,15 på Hatties skala. Det är lika stor effekt som om barnen skulle stanna hemma i stället för att gå i skolan. Alla värden under 0,40 bedöms som ineffektiva.

Enligt Martin Karlberg, skolforskare vid Mälardalens högskola, bör man skilja på ytinlärning och lärande för fördjupad förståelse.

Så arbetar man inte i Estland. Där har man kvar katederundervisningen som basen för undervisningen.. Vi hade en diskussion med en skolledare i Väike Maarja. Hon ville ha goda råd av oss, men Ants kunde inte rekommendera det svenska systemet som han alltid tyckt vara så fel och alltid grälat med kollegor och skolpolitiker om. Vi som lever tillsammans med honom har några miljoner gånger hört honom säga: "Kunskapens moder är repetitionen." Det skriver man om i forskningen, att läxor ska fungera som en repetition av lektionerna. Han har alltså äntligen fått medhåll!!  

Jag tycker att det är sådant föräderi mot våra barn att ha en dålig skola, att inte ge varje barn den, för just det barnet, bästa utbildningen, att inte se varje barn varje dag.

-----

Det är fantastiskt att få bevittna hur det fullständigt nedgångna samhället som Estland var 1991 sakta men säkert, eller väldigt snabbt (?) förändras. I dag löäser vi i Postimees om hur

små lägenheter i Tallinn har blivit riktigt het handelsvara.

Det började med att estnisk-språkiga unga familjer fick råd att köpa sina lägenheter, men nu har även de av den unga rysktalande generationen som är helt integrerad i det estniska samhället och som har bra löner och därmed är i samma situation som estländare.

Under sovjetåren ägde staten alla lägenheter, vanligtvis genom stöld. Ingen renovering förekom under de åren och husen saknade i stort sätt all isolering eftersom uppvärmning i stort sett inte kostade någonting. Varmvattenrören gick genom städer och landskap i det fria, varför vattnet frös vid kallt väder.

Det hus som Ants senare fick tillbaka var stagat av vajrar, källaren hade använts som toalett och renligheten i lägenheterna var undermålig. I varje fyrarumslägenhet bodde minst tre familjer. Naturligtvis är det skönt för alla att få tillbaka sitt människovärde och sitt privarliv.

När Estland blev fritt fick alla lägenhetsinnehavare ett ägarbevis för sin lägenhet. Det betydde att när den rätte ägaren fick sitt hus tillbaka, då måste han köpa ut de gamla hyresgästerna. Ants hus var helt orenoverat, men lite mer tur hade några utlandester som fick tillbaka sina hus i Gamla Stan, som var nyrenoverade.

 

april 1, 2013 Svenska S:t Mikaels historia

I Tallinn finns den svenska kyrkan som är en samlingsplats för många svensktalande i Estland. I tidningen Estlandssvensk hittade jag dess moderna historia:

 Svenska S:t Mikaels historia

1944 blev skickelsedigert och i mars utsattes Reval för det sovjetiska flygets terrorbombning, där prästgården och skolhuset förstördes totalt. Kyrkans tak skadades allvarligt och alla fönstren förstördes, men dessa kunde snart lagas av kyrkvaktmästaren med det fönsterglas man fått genom den av Carl Mothander ordnade hjälpsändningen till Estlands svenskar. Taket fick sin lösning genom att den svenske kyrkoherden även var ansvarig präst för tyska S:t Nicolai församling, vars kyrka brann i samband med bombningarna och blev oanvändbar, varvid han tog även sin tyska församling till S:t Mikael och tack vare detta reparerade Wehrmacht taket och räddade byggnaden. Den evakuering som kommit igång i liten skala under flagg av att gälla gamla och sjuka intensifierades nu i kapplöpning med tiden, då Röda armen närmade sig för varje dag. Till Sverige lyckades man sända det mesta av kyrksilvret och största delen av församlingsarkivet samtidigt som altare, predikstol och baptisterium fördes till Kors kyrka.

 

S:t Mikaelskyrkan.

De kvarblivna församlingsmedlemmarna försöker starta om

Av församlingens medlemmar evakuerades ungefär 1000 personer däribland både kyrkoherde Ivar Pöhl och kyrkorådet samtidigt som runt 200 blev kvar, då tiden till sist inte räckte längre, utan Röda armen intog Reval 22 september 1944, varvid kyrkan plundrades på det som inte kunnat föras i säkerhet. Ett av votivskeppen Maria Christina från 1747 stals av en soldat från Ukraina som tog med sig båten hem och försökte sälja den utan resultat, varför han till sist åkte tillbaka och sålde skeppet till stadsmuseet i Tallinn.

Det röda terrorväldet hade på nytt fått Estland i sitt våld och 1945 skulle man införa den sovjetiska religionslagen med alla dess begränsningar och restriktioner. De kvarblivna församlingsmedlemmarna samlades till ett möte 13 maj 1945 för att ordna med de nödvändiga pappren för registrering. 28 modiga antecknade sig som församlings- medlemmar och ett nytt kyrkoråd valdes med Fridolf Göransson som ordförande. Dessa förtjänar att äras, då de genom att anteckna sig också angav sig som dubbelt opålitliga, som församlingsmedlemmar och som tillhöriga en minoritet som gjort allt för att fly undan de så kallade befriarna.

Kyrkan blir sportlokal

1944 blev skickelsedigert och i mars utsattes Reval för det sovjetiska flygets terrorbombning, där prästgården och skolhuset förstördes totalt. Kyrkans tak skadades allvarligt och alla fönstren förstördes, men dessa kunde snart lagas av kyrkvaktmästaren med det fönsterglas man fått genom den av Carl Mothander ordnade hjälpsändningen till Estlands svenskar. Taket fick sin lösning genom att den svenske kyrkoherden även var ansvarig präst för tyska S:t Nicolai församling, vars kyrka brann i samband med bombningarna och blev oanvändbar, varvid han tog även sin tyska församling till S:t Mikael och tack vare detta reparerade Wehrmacht taket och räddade byggnaden. Den evakuering som kommit igång i liten skala under flagg av att gälla gamla och sjuka intensifierades nu i kapplöpning med tiden, då Röda armen närmade sig för varje dag. Till Sverige lyckades man sända det mesta av kyrksilvret och största delen av församlingsarkivet samtidigt som altare, predikstol och baptisterium fördes till Kors kyrka. 

Församlingen återupprättas 1990

 Av församlingens medlemmar anslöt sig en del till olika estniska församlingar medan andra tappade kontakten med kyrkan i det alltmer religionsfientliga samhället. Det sovjetiska väldet verkade starkt och mäktigt, men hela tiden fanns det de som inte gav upp hoppet om att även denna ockupation skulle ta slut en gång. 1988 blev mycket av ett genombrottsår i Estland och den 27 februari grundades i Hapsal Samfundet Estlandssvensk kultur och möjlighet att registreras som en ny församling. Man försökte sedan att rädda kyrkan genom att ge metodisterna möjlighet att använda den, då de förlorat sin byggnad i bombningarna, men med samma resultat som tidigare och till sist bestämde så småningom växte tankarna fram på att försöka återregistrera Svenska S:t Mikaels församling. 11 mars 1990 hade man kommit så långt att man undertecknade en ansökan om att få återuppta verksamheten, vilket godkändes först av Estlands Evangelisk-Lutherska Kyrka genom ärkebiskop Kuno Pajula och sedan av Byrån för trosfrågor. 

Församlingen var nu juridiskt återupprättad och efter Estlands återvunna självständighet den 20 augusti 1991 började kampen för att återfå den egendom man hade förlorat. Det svenska kungaparets besök i kyrkan 22 april 1992 hjälpte till att påskynda återlämningsprocessen samtidigt som idrottsföreningen var intresserad av att lämna den medeltida byggnaden för mer ändamålsenliga lokaler, så redan den 15 november kunde man efter 48 års avbrott åter samlas till gudstjänst under de uråldriga valven. Kyrkorådet under ledning av Toomas Lilienberg stod inför näst intill olösliga problem när de utan nämnvärda egna resurser skulle försöka rädda kyrkobyggnaden som var i nästan totalt förfall. Gudstjänster firades här och där i kyrkofastigheten alltefter vad möjligheterna bjöd med hjälp av präster från Sverige, Finland och Estland. Hjälp började så småningom komma från Sverige och Svenskfinland, och steg för steg gick det att åtgärda de mest akuta restaureringsbehoven tills S:t Mikaels kyrka blev utvald som ett av de tre objekten i Estland som fick stöd genom den så kallade Östersjömiljarden som Sverige ställde till förfogande. Kyrkan kunde nu iordningställas utvändigt och kyrksalen invändigt och projektet hade just avslutats då undertecknad hade förmånen att få bli vald till kyrkoherde och installeras i ämbetet av ärkebiskopen Jaan Kiivit.

Kampen att återfå kyrkoinventarierna intensifieras

Det gällde nu att fortsätta det andliga återuppbyggnadsarbetet samtidigt som kampen för att få tillbaka olika kyrkoinventarier intensifierades. Altaret hade hamnat i Märjamaa kyrka utanför Pärnu och därifrån fick vi tillbaka det, men dessvärre hade tavlan försvunnit så i mitten kunde man endast betrakta ett svart hål. Efter många invecklade turer har dock altartavlan till sist kom- mit tillbaka även den. Predikstolen hade hamnat i konstmuseets förråd i Riddarhusets potatiskällare, så det var ett litet under att det gick att montera den på sin gamla plats. Baptisteriet strider vi fortfarande om med konstmuseet.

Kyrkan återinvigs 2002

Den 5 maj 2002 var kyrkan så färdig att det var dags för återinvigning. Till församlingens stora glädje beslöt Sveriges konungapar att delta i gudstjänsten. Församlingens vän och mångårige understödjare biskop Henrik Svenungsson utgick i sin predikan från orden i Psaltaren 118:24 ”Detta är den dag som Herren har gjort, låt oss på den fröjdas och vara glada.” Han visade på undret som skett i jämförelse med hans första besök 1976 och tacksamheten mot alla goda gåvors givare var det som stod i centrum för såväl predikan som hela gudstjänsten. Tio år senare den sjätte maj i år hade vi möjlighet att samlas till tacksägelsegudstjänst som leddes av den 88 årige ärkebiskopen emeritus Kuno Pajula och som firades på fyra språk som används vid olika gudstjänster i kyrkan nämligen svenska, finska, tyska och estniska, så att var och en kunde be och sjunga på sitt modersmål och en del av gästerna har berättat att det var en stor upplevelse att tillsammans be Fader Vår var och en på sitt språk. Vare sig den yttre eller den inre återuppbyggnaden är på något sätt slutförd och mycket återstår, men med Guds hjälp och med bistånd från trogna vänner, har vi god förtröstan om att kunna fortsätta att återerövra arvet både i yttre och inre mening.

Kyrkoherde Patrik Göransson

 

Det var ju förbjudet med kyrkor i Sovjetunionen, utom dem som hade “trogna” präster. Det hela var enligt budet: Du ska inga andra gudar hava jämte mig. Än Stalin alltså.

De döda på kyrkogårdarna fick inte hedras. En kyrkogård asfalterades över och blev bilväg. De enda gravarna som var “heliga” var de ryska soldatgravarna i centrala Tallinn som flyttades till en krigskyrkogård 2007 efter ett beslut i det estniska parlamentet. Det var då folket i Moskva blev galna. “Esterna skändade soldaternas gravar!” Putin var upprörd. Men, som sagt, det som hände med de estniska gravarna var ointressant. Jag säger igen: Vi människor är inte lika mycket värda. Det är en illusion.

Man kan jämföra med vad som händer i Moskva i dag, när människorättsorganisationerna klassas som utländska agenter, och troligen kommer at tvingas avsluta sin verksamhet.

Ants läser just nu en historiebok om 1700-talet skrivet av två ryska historiker. När vi berättade det för ester skarattade de gott “Inte ett ord är sant!” sa de. Och... de verkar ha rätt.


RSS 2.0