I SvD i dag ser vi reaktioner från Polen och Estland om den svenska försvarsberedskapen.

Polen:

”Bristen på reaktion från det svenska flygvapnet på den ryska övningen bevisar att det svenska försvarets viktigaste försvarsgren har strukturella problem och kanske inte kan hantera alla sina uppgifter”, skriver Justyna Gotkowska, expert på Tyskland och norra Europa, på Polens centrum för öststudiers hemsida.

Estland:

Estlands internationella centrum för försvarstudier använder ännu hårdare ordalag.

”Som många andra nationer har Sverige gjort nedskärningar inom försvaret och det har tydligen lett till en situation där första försvarslinjen endast är operativ 9 till 17, medan landet inte kan försvara sina gränser 24/7. Oförmågan är på grund av svaga försvarsministrar som har hämmats av en stark finansminister, där alla leds av en statsminister som inte visat något intresse för nationell säkerhet”, skriver Martin Hurt på hemsidan.

”Om den svenska regeringen inte är villig att anpassa sig efter verkligheten, kommer landet fort- sätta att bli förnedrad, avslutar skribenten.

-----

Jag fortsätter att läsa i boken “Ryssland ett annat Europa”.

Kapitlet "Reformernas tidevarv - och reaktionens" är skrivet av den danske professorn Hans Bagger. Han skriver om Peter den store, som verkligen försökte forma Ryssland efter europeiskt mönster. Peter gav den ryska monarkin en världslig dräkt och en ny, dynamisk funktion. Monarken hade enligt hans uppfattning en plikt att förnya och förbättra. Det var nytt. Tsarens uppgift hade tidigare varit att bevara.

Den ryska befolkningen var uppdelad i 1. präster och adel, 2. stadsbor och bönder. Det var de senare som stod för skatter och inkomster till staten.

Tsar Peter införde begreppet statsbönder, som var fria lantbrukare på statens jord. De betalade en skatt, ett jordarrende, som motsvarade de livegnas årliga avgift till godsägaren.

De livegna arbetade åt godsherren och betalade en avgift till honom.

I en förordning 1722 begränsade Peter antalet sockenpräster. De fick också nya arbetsuppgifter. Under gudstjänsterna skulle de läsa upp nya lagar för den oförstående menigheten, och om de under bikt fick reda på syndiga planer hade de rapportplikt till de världsliga myndigheterna, antingen planerna nu gällde förräderi, uppror eller vanlig stöld. Alltså rent angiveri!

Prästerna utfärdade också de nya passen som de måste ha som lämnade sin hembyggd.

Prästerna avlade politisk trohetsed till monarken.

Adelsmännen måste arbeta i statens tjänst “från botten”, och befordran blev beroende av den enskildes duglighet och äregirighet - inte av någon förmån från födeseln. (rangtabellen)

… ryssar betraktade Peter den stores regeringstid som en brutal omvälvning. Det beror delvis på hans hämningslöshet och grymma metoder, som sträckte sig från den förödmjukande skäggklippningen av bojarer och det adminidstrativa förlöjligandet av kyrkans prelater till de skoningslösa massavrättningarna av politiska motståndare.

Nu måste jag bara skriva om en tanke jag fått.

Längre fram i boken läser jag:

Men för en historiker som har sitt forskningsfält i Rysslands äldre historia finns det i varje fall slående likheter mellan den petrinska (tsar Peters tid) absolutismen och det system som byggdes upp av Stalin. Man behöver bara byta ut monarken mot generalsekreteraren, dynastin mot partiet, rangtabellen mot den nya nomenklaturan, prokurörsystemet mot specialsektorapparaten o.s.v. Allt det som har avskräckt borgerligheten i väst - det offentliga ägande av produktionsmedlen, statens handelsmonopol, deportationerna - har tydliga paraleller under Peter den stores tid, och detsamma gäller mentalitetshistoriska konstanter som militarismen och angiveriet, byråkratins korruption och jordbrukarbefolkningens kollektivism.

Även Stalin såg likheterna, men gillade dem inte.

Tänk er nu att alla partifunktionärer under sovjettiden fick ha en tavla på sitt tjänsterum. Så även Putin i Leningrad. Han valde inte Lenins bild som så många andra, inte heller Stalins. Nej han valde Tsar Peter den store! Och se framför er när han går promenaden i salarna i Kreml. Samma salar där tsarena gått. Visst måste han njuta av varje steg! Han - Stalin - tsar Peter! En rak linje.

Under både tsar Peters tid och Stalins tid tvingades esterna underkasta sig Rysslands makt. Under båda dessa grymma makthavare förlorade de det människovärde de ändå fått under svensktiden och den livets mening de fått under sina fria år! Första gången var det svenskarna som förlorade mot tsaren, andra gången var svenskarna de första att erkänna den sovjetiska ockupationen.

-----

Lade ni märke till att i gårdagens nyhetssändningar på SvT betonade de hur fånigt förslaget att kunskaper i svenska ska ge snabbare medlemsskap genom att visa bilder på en folkdansgrupp i folkdräkt! Det är tydeligen det dummaste som finns. 

Får man göra så? Ska vi förlöjliga vår kultur? Är alla andra kulturer mer intressanta än vår? Ska vi tänka som Bengt Göransson som säger i GT: "!Det finns ingen "svensk". Göransson menar att vår kultur är helt beroende av andra kulturer.Vi formas ständigt av de vanor, erfarenheter och den kultur som vi möter hos andra,

Mångfalden i dagens samhällen är verklig. I lika hög grad som den utifrån kommande påverkar den som levt hela sitt liv på samma plats påverkas den inflyttade av dem han möter. Vi formas alla av de vanor, erfarenheter och den kultur som andra har.

Trygghet som människa kan bara den vinna som är öppen för nya intryck. Glöm inte det som Uppsala universitets rektor Stig Strömholm en gång skrev - att kultur alltid är ett uttryck för gemenskap. Det finns ingen enmanskultur.

Därför har vi ingen anledning att hävda vårt sätt att leva? Så befängt! Alla kulturer påverkas av andra. Om folket inte lever isolerat förstås. Säg mig en kultur som inte förändrats med åren!

Vår kultur är lika viktig för oss som andra människors kultur är för dem. Vi ska inte lägga oss platt och låta andra ta över utan att vi har funderat på om det inte innebär en tillbakagång i utveckling och rättsväsende.

Men Jessica Gedin. Estland var ockuperat tre gånger. Först av Sovjet, sedan av Tyskland och så Sovjet igen. Det är just sådana kunskapsmissar som jag anser att vi ska få bort. Därför skrev jag det öppna brevet i förrgår. Men kommer någon tidning vilja trycka det? Vi får se.

Jag har med hjälp av närstående skrivit ett öppet brev till våra medier. Ibland måste jag visa på det positiva i det lilla landet, och förklara varför det måste fortsätta att vara ett fritt land.

Öppet brev till svenska medier.

Sveriges media har gjort sig skyldiga till förtal av ett grannland vid ett flertal tillfällen utan att det diskuterats eller kommenterats. Vi alla tar alltför ofta för givet att det vi ser och hör i media stämmer med verkligheten. Tyvärr är det inte alltid så. Om felaktigheter inte rättas till kommer vi tillgodogöra oss lögnerna som sanningar. Yttrandefriheten är inte säkrad om inte människor får svara på och rätta till felaktigheter som sägs i våra media,

 Jag talar om Estland. Jag har tittat, lyssnat och läst på många program eller artiklar under årens lopp som gäller de baltiska staterna, men tänker nu fr.a. skriva om Estland, eftersom jag känner bäst till Estland, även om alla tre staterna har en gemensam historia av de sovjetiska och tyska ockupationerna under och efter andra världskriget.

När Estland arbetade för sin frihet på 1980-talet visade det sig att  antingen visste svenskarna ingenting om landet, eller var de övertygade om att alla ester var fascister. Just det framgick och betonades i TV, radio och tidningar. Jag minns t.ex. när Per Ahlmark i ett program sa att esterna hade svurit sig åt Hitler och därför bar på en tung skuld.

Jag minns när Jarl Alfredius i Aktuellt ifrågasatte om svenskarna skulle hjälpa de nya staterna med bistånd när de hade så hemska fängelser! Jag såg också ett program om de hemska fängelserna i SvT.  Det var inte ester, letter eller litauer som skapat de fängelserna! De var ett uttryck för den sovjetiska nonchalansen när det gäller människovärdet; och det var inte fängelserna som prioriterades allra först när hela infrastrukturen skulle byggas upp i de plundrade länderna.

Jag hörde på radio när någon sa att "i Baltikum sitter alla judar med väskorna packade och är beredda att fly"! Jag och min släkting Anne frågade vice ordföranden i judiska församlingen i Tallinn, fru E Gurin-Loov om det.

Eugeniva Gurin-Loov

Hon skrattade gott och sa att hon aldrig hört något så dumt! I själva verket hade judar flyttat till Estland från Ryssland för att få ett bättre liv under sovjetåren.

Göran Persson for två gånger till Riga och skällde ut letterna för att de inte gjort upp med sin historia, judeutrotningen. Det är ett synnerligen svårt brott som hade begåtts ca 50 år tidigare. Före det hade så gott som hela brfolkningen varit utsatta för arkebuseringar, deportationer, våldtäkter konfiskering av egendom m.m. Efter detta hade de aldrig varit fria utan istället själva utsatts för flera svåra brott: Nya mord, deportationer , våldtäkter och svält mm. Hur många letter var skyldiga till detta? Varför fick de inte ta hand om problemet själva när de dragit andan efter sovjetåren? Troligen var förövarna redan avrättade för sitt samarbete med tyskarna.

Jag tror att det handlar om brist på historiekunskap när svenskar talar om ester. Jag tror att svensken i allmänhet inte vet någonting om landet och dess historia. Vi har inte haft krig i vårt land på 200 år. Det är underbart skönt, men det betyder att vi saknar en kunskap som de flesta europeer har. I Nürnberg förstod de. Det var estniska soldater som var vakter under den stora rättegången. Varför? Jo, John McCloy, USA:s höge kommissionär i Tyskland skrev till sin statssekreterare:

De baltiska enheterna i Waffen SS(baltiska legionen) skall anses skilja sig från tyska SS beträffande syfte, ideologi, aktiviteter och kvalifikationer för medlemskap, och därför anser kommissionen dem inte för att vara en rörelse fientligt inställd mot Förena Staterna.

Jag läser också i boken "Undergången. Estniska Frihetssoldater berättar". SMB 2011.

Esterna I Waffen SS hade bara ett mål - att befria Estland och slåss mot Sovjetunionen. De västallierade insåg också esternas strävan och inte minst USA beslöt att inte se de estniska Waffen SS-soldaterna som USA:s fiende. 1947 sattes ett estniskt vaktkompani upp “4221st Guard Company” som fram till 1949 användes vid Nürnbergrättegångarna mot de tyska krigsförbrytarna.

Den estniska vaktstyrkan i Nürnberg.

Esterna iklädde sig den tyska uniformen för att rädda sina familjemedlemmar som deporterats till Sibirien. De ville ha dem tillbaka om de fortfarande var vid liv. De hade alla levt i helvetet under ockupationen 1940-1941, ett helvete som mycket få människor har försökt sätta sig in i.  Sovjet, som i samarbetsavtalet med Tyskland fått Baltikum på sin lott, hade arkebuserat på öppen gata, dödat, torterat och deporterat esterna. När tyskarna sedan vände sina vapen mot den tidigare vapenbrodern var det många ester som hoppades att de skulle få tillbaka familjemedlemmar som deporterats. Finländarna stred på samma grund på Tysklands sida utan att som kollektiv kallas fascister.

Vi i Sverige vill tro att det inte finns så grymma människor som nazisterna. Jo, de finns. De som hade härjat dödat, bränt och stulit under ett drygt år i esternas land under åren 1940 - 1941. De som kom tillbaka 1944 och åter begick alla dessa brott. De som hade bestulit dem på allt som de lyckats uppnå under sina tjugo år i frihet, och ännu mera.

Esterna hade varit ockuperade av andra makter sedan 1200-talet. Under nästan 200 år med Sverige som ockupationsmakt. Även om svensktiden i Estlands historia målas i vackra färger är den en del av den långa ofriheten.

Esterna har iklätt sig många olika soldatuniformer. De har stridit många gånger för andra länders intressen.

Genom ett befrielsekrig mot både tyskar och ryssar 1918-1920 blev esterna äntligen fria! I tjugo år var de helt fria och utan att ha haft tillfälle att praktisera skötte de alltså sitt eget land i tjugo år. De kunde bestämma över sig själva. De kunde välja utbildning och yrken helt fritt. De byggdes nya bostäder i städerna och livet liknade allt mer det som levdes i västra Europa.

Minoritetsgrupper på fler än 3 000 personer fick kulturell autonomi. Det var första gången judarna fick det någonstans i världen! De tackade med en guldplakett från Judiska Världsrådet. Detta har fallit i glömska, att esterna gav judarna autonomi under den korta tid de kunde bestämma själva.

En annan sak som fallit i glömska är att det var många judar som flydde från Tyskland via Estland för att sedan fortsätta sin resa till t.ex. USA. Vid sovjets ockupation stängdes den möjligheten. Svenskarna hade stängt sina gränser för dem och krävt av Tyskland att alla judar skulle bära judestjärnan. Förresten, är det inte i Malmö som “judarna sitter med väskorna packade” nu?

Sedan slog Sovjet till och genom att ljuga om att de inget ont ville, inte ville ta makten, inte skulle tvinga på dem kolchoser etc. utan bara ha militärbaser i landet, lyckades de ändå ta makten och bestjäla esterna på allt. I privatlägenheterna i städerna flyttade främmande människor in. Maten försvann från affärerna, makten i kommuner och städer sköttes ofta av män från den sovjetiska Förintelsebataljonen. Varför hette bataljonen så? För att den skulle förinta förstås! Medlemmarna fick en lista på vilka som skulle “tas om hand” först. Vilka som skulle dödas eller deporteras. De fick alla rättigheter trots att de inte hade någon kunskap om rättsväsende eller styrande. Många människor dödades under den tiden – andra deporterades.

Sverige var det första landet i världen som erkände den sovjetiska ockupationen. Jag har försökt hitta en bra förklaring till detta. Estland hade varit fritt i 20 år och sökte sig fortfarande fram. 1938 var de, efter tre år utan regering, åter ett demokratiskt land som i allmänna val godkänt den nya ordningen och en ny president och parlament. Det hade passerat tre år med en tidigare premiärminister som styrde landet med dekret. Tyskland, Italien och Sovjetunionen var diktaturer. De var avsevärt äldre statsbildningar. Men det var det lilla, nya landet Estland och dess tvilling Lettland som fick betala ett högt pris för att de inte hade en perfekt konstitution under sina första år som trevande stater. Det kan man kalla ett straff!! De dömdes till ett liv i en helt annan och helt omänsklig kultur. De förlorade sina mänskliga rättigheter och det slaveri som nu gällde var mycket värre än det under tsaren. Jag poängterar att det var mycket värre än under tsaren.

Sedan kom tyskarna. Esterna trodde att det betydde att de snart skulle vara en fri stat igen. Men icke! Hitler hade för avsikt att skapa ett Ostland; tyskarna ansåg ju att de hade “rätt” till de estniska och lettiska områdena sedan gammalt. Där hade ju balt-tyskarna levt och haft en stor betydelse både före, under och efter Peter den stores tid. Under den tyska ockupationen dödades inte lika många som under den föregående sovjetiska ockupationen. Men ändå var det många människor som dödades. Människor från olika folkgrupper. Det fåtal  ester som deltog i judeförföljelserna avrättades senare av Röda armén för sitt samarbete med tyskarna. De ester och ryssar som dödade ester har ännu inte straffats.

Ytterligare 40 år av ockupation genomlevde de medan vi andra höjde vår levnadsstandard och fick det bättre och bättre.

Vad kan man då säga om Estland i dag?

Det är ett land med en levande historia; en levande gammal kultur som esterna är rädda om.  Man kan gå nästan var som helst i landet och känna historien runt sig. Jag skulle vilja att någon visar ett annat sätt att leva i Europa i dag. Hur man tar vara på sina egna traditioner när man så väl vet hur det är att tvingas leva i en främmande, grym kultur. Jag skulle vilja försöka få svenskarna att förstå att i det här lilla landet finns så mycket intressant att studera, just det som inte görs så länge felaktiga påståenden får stå oemotsagda.

Det som hände på andra sidan Östersjön i vår tid, det låtsas vi inte om. Vi svartmålar dem som ville rädda sina egna nära och kära genom att iklä sig den andra sidans uniform, men vi diskuterar absolut inte vad de sovjetiska ledarna gjorde mot miljoner människor. Istället låter vi dem som förordar mördarna tala oemotsagda i våra media. I de yttersta av dessa dagar har Svenska akademin givit röst åt vad som faktiskt hände i Estland genom Horace Engdahls kommentarer till Sofie Oksanens böcker.

Vågar ni göra ett program eller en stor artikel om de baltiska länderna utan förutfattade meningar? Ren sanning? Estnisk TV visar ofta historiska filmer av hög kvalitet, men det går inte att visa dem utan att först berätta bakgrunden. När SvT visade den estniska filmen “Wickmans pojkar” på 1990-talet, då förklarade man ingenting om Estlands historia. Därför var filmen obegriplig för de flesta svenskar. De uppfattade den som tråkig och händelselös, när den i själva verket berättade så mycket om livet i Estland före och under ockupationerna. Har man inga historiska förkunskaper om andra länder blir filmer oftast oförståeliga. Är det t.ex. därför vi ser så många “historiska” ohistoriska filmer från Hollywood, som vi sedan tror är sanna.

Varför inte läsa näringslivssidorna om Estlands ekonomiska framsteg, som används som gott exempel och föredöme för andra europeiska länder?

 

Jag måste bara göra ett tillägg om den svenska skolan. Det kan inte vara lätt att göra förändringar om professorer och andra lärare i utbildningen har åsikter som professorn jag talade om i går. Man ska lära eleverna att de inte ska bli kaptitalismens lakejer etc.

Hur ska man lämpligen kunna ändra utbildningen av lärarna snabbt om alla lärare är indoktrinerade med sådan propaganda?

----- 

Uppsala Nya Tidning tar upp skolans saknade information om morden i Gulag.

Många judar har berättat i våra skolor om allt det fruktansvärda som hände dem, men ingen skola har visat intresse för vad som hände miljontals människor i Gulag under mycket längre tid. Det är hemskt att vi måste berätta om allt dåligt som hänt i Europa under 1900-talet, men ska vi förstå vår historia är det nödvändigt. De två diktaturerna har förändrat livet för så många och förändrat livsbetingelserna för ännu fler.

Elever hörde historien om Gulag

I augusti 1945 deporterades 16-årige Francesco Kovács till Sibirien via Budapest.Han hade varit med i den ungerska partisanrörelsen som i krigets slutskede försökte hindra ryska styrkor att lägga under sig hans hemland.Den nu 84-årige Uppsalabon Kovács berättade om sina nio långa år i två helvetiska läger i Gulagarkipelagen. Året efter Stalins död, 1954, frigavs han tillsammans med 16 italienare.

Publiken utgjordes av elever i årskurs åtta och nio i Heby skola. Det var påfallande tyst i biosalongen i Folkets hus under de 90 minuter Kovács talade om sina ohyggliga upplevelser av grövsta tortyr, skenavrättningar, dödshot och förnedring. Om denna tid har han skrivit en bok och ytterligare en är på väg.

Han ställde också några frågor till de unga åhörarna. En av dem lydde: När slutade andra världskriget?

– 1945, svarade en elev försiktigt.

Ja, men när det året?

Då svaret uteblev undrade Kovács vad skolan egentligen lärde ut om nutidshistorien och fyllde sedan i:

– Kriget slutade i praktiken de sista dagarna i april 1945, men freden proklamerades den 8 maj!

Han ställde sig också frågande till varför man i Sverige enligt hans åsikt inte informerar skolelever och allmänhet om omfattningen av de fruktansvärda brott som begåtts mot mänskligheten i kommunismens namn:

– Om nazismens folkmord på judar och zigenare har en tänkvärd bok utgivets till hemmen, men ingenting om morden på miljoner människor i Gulag som faktiskt pågick till slutet av 1980-talet.

Frågan är om andra världskriget verkligen avslutades den 8 maj 1945. I de baltiska länderna menar man att det fortsatte ända fram till 1991, eller egentlige 1994 när de sista ryska trupperna lämnade de tre länderna och de äntligen återfick sin stulna frihet.

 

När Estland blev fritt blev det viktigt att förändra skolundervisningen. Den sovjetiska lärde ut felaktigheter och systemet var fel från början. Ants satt i ett samtal med skoldirektören i Väike Maarja för att berätta om det svenska skolsystemet. Problemet var att han inte trodde på det heller. Den estniska skolan förändrades inte efter det svenska systemet.

I tidningen Axess novembernummer 2012 kan vi läsa en artikel Pedagogik som politik, som förklarar hur tokigt vårt system är och varför Estland och Finland inte följde efter oss.

Professor Inger Enkvist har skrivit artikeln.

Redan när Enkvist själv var lärtarstudent på 1970-talet poängterades att katederundervisning är gammalmodigt, att läratrna endast ska vara stödjande. Läraren ska också ha ansvar för hela eleven. Man menade att eleven skulle självmant söka kunskapen om de bara slipper läxor och examina.

Att kräva ett korrekt uppträdande eller att rätta uppsatser med rödpenna uppfattas som ett hot mot elevens rättighet att uttrycka och utveckla sin personlighet.

I sin utbildningstidskrift Krut skriver Donald Broady en massa dumheter om en dold läroplan. Samhället påstods använda skolan för att indoktrinera, kontrollera och styra eleverna, och i förlängningen göra dem till kapitalismens löneslavar. Lärarens uppgift var att uppmärksamma eleverna på detta förtryck, så de kunde göra motstånd. osv. osv.

En enhetlig lärarkår varnade för att kvaliteten skulle sjunka om realskolan slogs ihop med folkskolan till en enhetsskolas.

Sammanslagningen genomfördes ändå och politikerna bortsåg från utbildningskvaliteten och ämneslärarnas erfarenheter och istället framhöll ökad social jämlikhet som skolans mål.

Här blir jag förtvivlad. Det fulaste man kan/kunde vara i Sverige var försedd med en relativt snabb hjärna. Om man hade fått en sådan måste man dölja det så att man inte gjorde andra elever avundsjuka. Elitklasser är ett skällsord. Jo, jag vet det. Jag vet en elev som levde med pressen att inte tänka så fort. Att inte göra andra ledsna genom att vara för duktig. Hon mådde fruktansvärt dåligt under skolåren.

Jag undrar vad vi egentligen tror är anledningen till att vi utbildas? Är det inte det bästa för verje enskild människa och för staten att vi får utbildas efter vår förmåga? Om vi har en specialbegåvning för något ska skolan hjälpa till så att varje elev får möjlighet att utveckla den. Det handlar om värderingar. Som allt annat. Om vi värderar alla yrken lika högt, om vi inte föraktar någon för hans/hennes “enkla” yrke, utan tar tillvara den kunskap varje människa har på sitt specioella område, då tror jag att vi får en större mångfald i vårt land. Vi måste utbilda för det uppväxande släktets skull i första hand och utan sidoblickar på politiken, som ändras och justeras hela tiden.

I artikeln skriver författaren också att Lärarhögskolan var den socialdemokratiska regeringens skötebarn. /.../ ...lärarhögskolorna uppfattades som en viktig kanal för att göra partiets ideologi till statens.

Det är ju så jag läst att kommunisterna arbetade. “Vi börjar med barnen”, för att kunna genomföra samhällsförändringarna.

Artikeln är lång och skrämmande. Jag slutar här. Skolan och barnens utveckling är det som ligger mig närmast hjärtat. Att slarva med dem och låta dem bara sitta av hela sin barndom och ungdom utan att de kan se se meningen med allt, det är en allvarlig synd. Varför finns inte det med bland de tio budorden?

I Estland såg man vart det barkade under kommuniståren och ville därför ge barnen riktig utbildning när den estniska staten kunde bestämma själv. Som sagt var: esterna har mycket att lära svenskarna, och finnarna har mycket att lära svenskarna, japanerna har mycket att löra svenskarna.

 

Broady blev senare professor i pedagogik vid Uppsala Universitet! Stellan Arvidsson nämns också som en av dödgrävarna för en högklassig svensk skola.

 

 

 

Nu ser vi tydligt att det finns många föreningar med syfte att skydda det estniska språket och den estniska kulturen. Visst kommer du ihåg: Om två svenskar möts i utlandet bildar de genast en förening. Om två ester däremot möts i utlandet bildar de genast tre föreningar...

När det gäller Grekland har jag slagits av att deras största industri är turismen. Landet är helt beroende av den stora turism de haft av människor som sökt sig till sol och värme. Ett resultat av alla oroligheter är att turisterna inte kommer. Det gällker att vi andra inte hinner hitta andra smultronställen. Ska grekerna komma till rätta med sina problem gäller det att de själva, alla greker, inser fakta och förstår att vem det nu än är som försatt dem i den här situationen måste de lösa problemen i landet tillsammans. Det bästa vore väl att alla fokuserar på att få igång beöken i landet igen. Samt att alla förstår vikten av att betala skatt. Ja, det är väl inte bara där man försöker behålla inkomsterna för eget bruk, men i en krissituation krävs det samarbete och lojalitet. Varför finns ingen som kan ta diskussionen med dem? I Estland ställde alla upp. Alla hade upplevt svåra tider och hade en gång kommit över dem. De visste vad som krävdes och alla var lojala. Ingen undgick att få sin lön nedräknad.

 

Unicef har numera slagit fast att det som hänt i Baltikum under sovjetisk ockupation ska betraktas som folkmord.

 Det känns verkligen som en lättnad för människorna att deras lidande och deras öde tas på allvar.

-----

På årsdagen av marsdeportationen öppnades utställningen "Nedtecknat på näver i Sibirien" på Ockupationsmuseet i Tallinn den 25 mars. Utställningen består av brev skrivna på näver av 10 deporterade från Lettland och Litauen skickade till släkten i hemlandet. Något papper att skriva på fanns absolut inte där, så vad gjorde de? Gjorde som förr i tiden. Skrev på näver.

De hade dömts till fängelse eller utvisats till Gulag i Sovjetunionen allra mest avlägsna regioner (1941-1956). Fyra av dem hade dömts som folkfiender eftersom de arbetat som tjänstemän i sina demokratiska länder eller deltagit i motståndet mot sovjetmakten. De återstående breven är från kvinnor som deporterades till Sibirien med sina mäns, söners eller sina fäders aktiviteter.

I Sibirien berättade de historien om sin utvisning men också om sin kärlek till hemlandet.

Utställningen visar på ett ovanligt faktum, nämligen att näverbreven verkligen kom fram till sina mottagare.

Det är en vandringsutställning som tidigare visats på lettiska och litauiska museer, som öppnades av Lettlands ambassadör Kārlis Eihenbaums. Den avslutas den 25 april. Bara 3 dagar kvar!!!

 

 

Aktuaalne Kaamera:

 

Tilltron till de politiska partierna har sjunkit i landet. Presidenten har haft diskussionsgrupper för att komma tillrätta med problemen, men det har rtydligen inte hjälpt. Keskerakond/Centerpartiet är fortfarande det största partiet, men det är tack vare att de flesta ryssarn väljer det.

 

Översvämningarna fortsätter. I Lääne Virumaa är vi förskonade i år, men övriga landet har problem. I Valgamaa, södra Estland, ligger de stora vägarna under vatten. En berusad man skulle testa vägen med sin motorcykel. Han körde omkull och drunknade!

 

General Laidoner, Estlands ÖB under den första friheten.

 

På estniska Krigsmuseet/ General Laidoners museum visas nu en utställning över estniska soldaters arbete i utlandet. Det finns en kamera för det också: http://www.esm.ee/www/virtuaaltuur/laidoner/

 

Cirkusskolorna hade stor uppvisning i Gamla Stan i går. Det lockade stor publik.

 

Om Jüüriöö/Georgsnatten kan vi se på Järvamaa museum. Det har diskuterats om den striden verkligen ägt rum. De unga forskarna tvivlade tidigare på det, men det anses nu belagt att det verkligen har hänt. Det handlar om det upproret 1343-1345 i norra och västra Estland då esterna samlade sig till strid för att återfå sin frihet. Den segern som gav dem kraft under de senaste ockupationerna genom att de visste att: En dag blir vi fria igen!

I går firade man minnet av segern på Järvamaa muuseum.

 

I Kassinurme hade man med anledning av årsdagen av Jüüriöö ett regelrätt krig. Skolungdomar stred för sin frihet och hade jätteroligt sa de.

 

 

Solen skiner. Snödropparna har vaknat. Jag lovar, det kommer en riktig vår. Snart. En kvinna har redan omkommit i en gräsbrand i Pärnumaa.

 

Rakvere - Aurochsernas stad.

Rakvere, staden som ligger i Norden och är en av landets äldsta städer. Första gången staden omnämndes var 1250, och 1302 fick den stadsrättigheter under danskt styre. Det var upptakten till en mycket händelserik historia för staden, som lite senare genom den Tyska Ordens ockupation, 1350, satte sina första avtryck, och som har fortsatt till våra dagar.

Många olika länder har bestämt här. Även Sverige.

Ingången till Borgen

I Rakvere bor för närvarande cirka 17.000 personer, vilket mätt med estniska förhållanden betyder att staden efter estniska mått kan kallas stor. Den är en av de tio största städerna i landet.

Det första man ser när man närmar sig  staden är borgen där uppe på höjden. Borgen och framfört den tjuren.

Aueroxen från Rakvere.

Rakvere är känt för sin ox-staty. Den estniske bildhuggaren Tauno Kangro gjorde den klar för uppställning på 700 årsdagen av stadens födelse. Det är den största djurskulpturen i Baltikum. Inklusive basen är den 7 meter lång, 4 meter hög och väger 7 ton.

Jag tycker om att gå på Pikk tänav - Långa gatan som har behållit sin gamla charm med låga trähus. Vi besöker också gärna teaterhuset som ligger på Teaterberget och där Rakvere herrgård var belägen. Här visas ofta bra teater och på kaféet sitter man gärna och äter ansjovissmörgås till ett bra pris!

Rakvere Museum och stadens lutherska kyrka byggdes på 1300-talet. Muséet ligger i i närheten av Långa gatan. Där har vi bl.a. sett en utställning över alla brännerier som har funnits i Estland. De tillverkade i huvudsak sprit för att exportera till Petersburg. I stort sett varje herrgård hade ett eget bränneri.

Snön är nästan borta, landskapet är kalt; alla brister syns tydligt i landskapet. Rester av tidigare stormar ligger på marken, det förfallna huset är grått och sorgset, en enda stork under hela vägen mellan Tallinn och Väike Maarja räcker inte för att uppväga det grå.

För att inte klaga på alla dessa mullvadshögar. Det är helt otroligt hur fort det går för ett gäng mullvadar att förstöra en gräsmatta. Åkrarna är nyplogade och mullvadshögarna därmed borta där.

Men det finns andra problem. I Postimees läser vi om att sju stora vägar är översvämmade och bilarna måste ta andra, stora omvägar.

 

 

 

Det gäller  Pärnu, Põlva och Valga län.

För närvarande är följande vägar stängda på grund av översvämningar:

Väster i Kirbla - Rumba - Vana-Vigala 8-13 km

Väster i Tuudi - Ristivägen 10 till 14 km

Pärnu län Kanaküla - Kamali vägen.

Pärnu län Abja-Paluoja - Vana-Kariste - Kamali väg 12 till 15 km.

Pärnu län Kalli - Tõstamaa - Värati ca 5 km.

Põlva län Toomasmäe - Suure-Veerksuvägen 5,3-6,3 km.

Valga län Ametmäe - Punga - Rebaste 6 km.

 

-----

Problemen är inte slut med det. Isarna är svaga också. Vi har insjöarna, den stora Peipsisjön men också alla åar som finns överallt, och så försås alla områden som set ut som insjöar, men bara är smält snö över åkrarna. Det är naturligtvis många frestelser för barn att leka där, och förresten har de gjort det länge den här vintern. Hur ska de förstå av sig själva att det nu kan vara livsfarligt?

Postimess: 

Fr.o.m. fredagen den 19 april är det förbjudet att gå på insjöisarna. Tjällossningen har gjort isarna svaga det är risk för drunkning att gå där.

"Under den senaste veckan, har värmen, regnet och solen snabbt  och dramatiskt förändrat isläget.  Is som ännu i dag bar kanske är helt borta i morgon kväll, "varnade Indrek Ints, chef för Vägverkets säkerhetsavdelning..

Verket uppmanar vuxna att hålla ett öga på vattendragen, för att i tid upptäcka om barn går ut på isen. Barn saknar kunskap och erfarenhet för att förstå faran.

Fiskare påminns om att de trots sin passion för sportfiske inte ska riskera sina liv. Vintern har varit lång och fiskemöjligheterna många. Nu måste alla vänta tills isen smält då de kan ta sig ut med båt.

När vattnet är kallt hjälper det inte att vara en bra simmare, vid kallt vatten kyls man ner och förlorar rörelseförmågan. I fyragradigt vatten förlorar en vuxen medvetandet inom några minuter, för ett barn går det ännu snabbare.

 

 En hemslöjdsresa till Estland, samt en bra beskrivning av något alldeles speciellt i Estland där man inte skäms för att använda folkdräkt.

 

http://www.dagensnyheter.se/search/articles/4bOtLiHM62qzzUChAYeomm?q=%7b%22Filters%22%3a%5b%7b%22Name%22%3a%22Text%22%2c%22Value%22%3a%22Horace+Engdahl%22%7d%2c%7b%22Name%22%3a%22ArticleType%22%2c%22Value%22%3a%22OrdinaryArticles%22%7d%5d%7d

Kanske ni redan sett kommentaren från Mihkel till det jag skrev i går om tolerans:

Jag tror ingen av oss vinner på den här inställningen.

 -----

Jag blev faktiskt irriterad och upprörd, och det blir jag inte så ofta, men Bengt Westerberg har sagt något fullständigt idiotiskt och naivt. I utredningen om rasismen, Främlingsfienden inom oss, säger han:

”Det är alltså enligt min mening inte fel att vara ’politiskt korrekt’. Tvärtom innebar det att vara hänsynsfull och eftertänksam, att låta principerna styra över de ofta fördomsfulla tankar som först kan poppa upp i allas hjärnor. Att tro att det spontana, det ohämmade, det som först kommer för en, också är det klokaste är nästan alltid ett misstag.”

Han förstår inte, att vara “politiskt korrekt” betyder att följa den gängse normen, och den är inte alltid rätt. Nej, den politiskt korrekte är den som bara tänker med den “snabba hjärnan”, följer den första impulsen. Det betyder att det som sägs stämmer med tidigare uppfattningar och man behöver inte fundera om det är riktigt. Under åren fram till början av 1990-talet då var det t.ex. politiskt korrekt att anse att Sovjetunionen var ett synnerligen bra land, och att alla som hade en annan uppfattning var farliga, troligtvis fascister. Jag vet det eftersom vi så ofta drabbades av de människorna. Det var våra jämnårigas, de s.k. 68-ornas, korrekta åsikter som var “sanningen” då.

“Du ska inte tro på vad andra säger, du ska undersöka själv.” Det svaret fick en väninna när hon återberättade våra erfarenheter efter vår resa i Estland 1978. Man fick inte säga ofördelaktiga saker om Sovjetunionen. När jag berättade på min arbetsplats om esternas liv, då rusade en flicka in i rummet där vi stod och pratade och sa hetsigt: “Det är inte bättre i USA!”

Nej, i det här fallet hjälpte det inte att vi var de där “själva”. Vi hade bara fel. Vi var inte politiskt korrekta. Och ändå, Bengt Westerberg, var det inte vi som lät de ofta fördomsfulla tankar först poppa upp. Resultatet av den politiska korrektheten då, blev att de människor som levde i Sovjetunionen inte fick någon förståelse alls för sina svårigheter; de blev istället baktalade av de poltiskt korrekta. Vi kunde inte hjälpa dem. Vi såg inte sanningen för den dimma som de poltiskt korrekta la ut.

Dessutom kan man säga (lite krystat): att vara politiskt korrekt i Sverige före 1942 var att vara tyskvänlig, efter 1942 och framför allt efter 1968 var det att vara sovjetvänlig.

Bengt Westerberg jag frågar dig:

Tror du på allvar att det är att vara hänsynsfull och eftertänksam när man ansluter sig till andras åsikter utan att först skärskåda dem?

Var det hänsynsfullt och eftertänksamt att lämna de baltiska folken åt deras öde under sovjetåren? Att skratta åt dem som hade en annan åsikt än den politiskt korrekta?

Jag tror att vi ska låta alla människor få tänka och utforska världen själva utan att någon bestämmer vad som är poltiskt korrekt! Jag anser det vara av största vikt att vi låter alla tänka fritt och tar diskussionerna när de kommer. Allt annat är diskriminering.

Dessutom kan man säga lite krystat: att vara politiskt korrekt i Sverige före 1942 var att vara tyskvänlig, efter 1942 att vara sovjetvänlig.

Jag säger till dig, Bengt Westerberg: Jag tror att vi ska låta alla människor få tänka och utforska världen själva utan att någon bestämmer vad som är "poltiskt korrekt"! Jag anser det vara av största vikt att vi låter alla tänka fritt och tar diskussionerna när de kommer. Allt annat är diskriminering.

 

Ni som följt min blogg länge, vet att jag inte tycker att "tolerans" är en god egenskap. Jag skrev därför en insändare i dag till SvD och DN. 

 

Apropå tolerans.

Jag menar att tolerans inte nödvändigtvis är något gott. Tolerans handlar om en ensidig förbindelse. Istället ska vi visa ömsesidig respekt mot varandra. Det är mycket viktigt och jag ska förklara vad jag menar.

I Sverige är vi bäst på tolerans. Vi accepterar andra människors kulturer och vanor, och det är mycket bra och fint, men vi kräver inte att andra ska visa respekt för våra vanor och seder.

Vi ändrar t.ex. våra skolavslutningar eftersom vi inte kan kräva att muslimer ska besöka våra kyrkor. Vi säger att vi inte har någon svensk kultur, och därför har vi inte heller något att bevara.

Men all positiv utveckling vi haft under årens lopp? Har vi inte sett hur våra lagar har förändrats på ett för oss mer mänskligt sätt. Jag kan dessutom hävda att kvinnans roll förändrats på ett postitivt sätt under de senaste femtio åren. Vi är inte färdiga med den förändringen, men vi ska absolut inte backa! Vi måste vara på det klara med att det finns krafter i vårt land som vill införa Sharialagar. Det har föreslagits att man åtminstone ska kunna ha sådana lagar i invandrarområden.

Varför har vi inte satt ner foten och berättat för de människor som kommer till vårt land hur livet är här. Varför lär vi dem inte något om våra seder och vanor? För att de inte är viktiga? De är viktiga.

De muslimer vi mött, som fått förklaringar till hur vi lever och tänker, har varit mycket tacksamma. “Ingen har berättat det här för oss tidigare!”

Måste vi inte vara på det klara med att vi lever ett liv som skiljer sig på flera viktiga punkter mot det liv som levs i muslimska länder. Jag tror att det är uppenbart för alla som besöker ett muslimskt land. Vi måste där lära oss hur vi ska bete oss för att passa in, och så ändrar vi oss efter deras vanor och seder. Så är det inte i Sverige. Varför?

Jag menar att vi måste i tid

1. tänka över hur vi kan förmedla våra åsikter om lag och rätt för dem som flyttar till vårt land.

2. fundera på hur vi ska kunna hävda vår syn på kvinnan i vårt land.

3. göra något så att Sharialagar aldrig ska införas någonstans i vårt land.

4. ha särskilda inslussningsklasser för unga muslimer i skolorna, där eleverna får veta hur vi arbetar i skolan och förbereda dem för en vanlig klass

Det handlar helt enkelt om hur vi ska kunna leva bättre och mindre konfliktfyllt i Sverige, och att vi inte ska ta ett steg tillbaka i den demokratiska utvecklingen.

Hur sovjeter tänkte sig framtiden läser du här: http://www.svd.se/kultur/understrecket/sovjetunionen-i-framtidens-blandande-sken_8064110.svd?utm_source=sharing&utm_medium=email_article_primarylink&utm_campaign=20130411 

 

 

När esterna kom till Sverige under andra världskriget begränsades deras frihet. Jag frågade professor Raimo Raag om när restriktionerna togs bort. Han har svarat så här:

 

 

 

Ants fick ett eget främlingspass när han var 17 år, sedan fick han gå och få uppehållstillståndet förlängt med olika mellanrum, och för honom gick tillståndet ut den 4.6 1976. - Därefter blev han svensk medborgare.-

Det står mycket tydligt stämplat i passet att det "Gäller icke för återresa i landet." När han blivit svensk medborgare reste vi till Tallinn. Den resan har jag skrivit mycket om, den var så genomgripande i våra liv.

 

Före 1976 var det problem med att bli av med det sovjetiska medborgarskapet eftersom man då måste uppge alla släktingar i Sovjet-Estland, vilket betydde att de skulle förhöras och undersökas noggrannt av sovjetmyndigheten, och man visste inte hur de skulle bli behandlade. Man måste dessutom gå till den sovjetiska ambassaden och be att få slippa det sovjetiska medborgarskapet, det som man aldrig erkänt bl.a. för att det bestämts att alla ester i Sverige var sovjet-ryska invånare, inte som de som levde i Estland, som var sovjet-estniska medborgare; en eftergift av den svenska regeringen enligt de sovjetiska myndigheternas vilja. De skulle förstås inte accepterat att vara någon form av sovjetiska medborgare eftersom de flydde innan Röda armén tagit landet.

Mera text från passet: Innehavaren av detta pass är icke svensk undersåte. Passet berättigar honom icke att av svenska utlandsmyndigheter åtnjuta skydd och bistånd.

Esterna var också förbjudna att delta i politiska samtal, en annan eftergift. Självklart ville inte Moskva att de skulle berätta om vad de varit med om, men det befriar inte svenskarna från ansvaret att fråga dem om varför de flytt. Att de inte fick berätta kan jämföras med att ester som flyttat tillbaka från Ryssland till Estland på 1940-talet absolut inte fick berätta för andra ester om hur de levt i kolchoserna, detta med fara för sina liv. Naturligtvis ville inte Moskva att någon skulle få kunskap om deras misslyckanden och fruktansvärda regim; i propagandan var allt bara lycka och välstånd. 

-----

 

Statsministrarnas möte.

Vad som oroar esterna är dock problemet med att ryssarna vill ha visumfrihet in i EU och därmed in i deras land. Det ses som ett baltiskt "självmord".

 

Trots regn och snö har våren kommit till Viljandi med den första storken!

 

 VÅREN ÄR HÄR!!

 

 

I Estland håller de naturligtvis reda på vad som händer i Moskva, och de har en annan bedömning av de händelserna än vi har i Sverige.

Om man vill informera sig läser man kanske först The Moscow Times http://www.themoscowtimes.com, där man får veta vad Putin vill att vi ska veta.

Sedan läser man Novayagazeta, där man kan läsa det Putin inte vill att vi ska veta. Det är den tidningen där Anna Politkovskaja arbetade, och där flera andra ryska journalister blivit mördade. http://en.novayagazeta.ru/ Radio Free Europe berättar också en del om Ryssland. Under den sovjetiska ockupationen sände de också till Estland. Bl.a. en släkting till Ants var aktiv där på den tiden. http://www.rferl.org

 

Det som är mest skrämmande i Ryssland just nu är nog att de alltmer börjar närma sig stalinismen igen. I en radiountervju hörde vi äldre ryssar tala om att "Putin är för vek. Han måste bli som Stalin." "Det var bättre på Stalins tid." Jag tror att det är svårt för flertalet att se att fler ryssar blivit hiskeligt förmögna numera. Det var bättre när alla hade det lika dåligt. Innan esterna hade vant sig vid den nya situationen, under de allra första fria åren på 90-talet, då var det många som resonerade så. De kunde inte längre koderna. De förstod inte det nya livet, och de hade inte genast fått det bättre. Så är det verkligen inte numera.

 

Om ni såg artikeln i DN i går med rubriken "Sprickan mellan nord och syd hotar unionen", såg ni att esterna har klarat sig mycket bra. Låg utlandsskuld (7,3%)och inte så väldigt hög arbetslöshet (9,9%) . När det gäller statsskulden ligger Luxemburg närmast med 20,9%. Estland hör till de nöjda länderna i Nordeuropa. Man talar nu om kulturskillnader mellan syd och nord, men jag undrar om syd inte är inne i exakt samma kris som Sverige var på 1990-talet. Då var det vi som hade levt på för stor fot. En annan artikel handlade om att USA vill befria sig från Europa, och låta europeerna klara sig själva, vilket verkligen skulle vara ett oerhört bakslag för esterna. Bara medlemsskapet i Nato har säkert varit av avgörande betydelse för Estlands fortsatta frihet och inga "Georgienäventyr".

-----

 

 

Men nu måste jag berätta om ett förslag jag såg i Postimees: Rektorn för det franska Lyséet Lauri Leesi föreslår att pojkarna ska börja skolan ett år efter flickorna, eftersom de behöver ett extra år att komma ifatt flickorna i utveckling. Inte förrän i sjätte eller sjunde klass är de ikapp. Också Gustaf Adolfgymnasiets rektor Hendrik Agur, menar att man ska ta hänsyn till skillnader i mognad mellan pojkar och flickor.

 

Utbildningsforskaren vid Tartu universitet Hasso Kukemelk menar att det är väl känt att det är skillnad mellan pojkar och flickor, men att man ändå ska ta hänsyn till varje barns speciella situation. "Det är mycket viktigt för föräldrar att uppfostra sina barn efter dess speciella möjligheter. Skillnaderna mellan olika barn är större än skillnader mellan könen", säger han. "Att låta pojkarna vänta ett år skapar bara problem mellan barnen. Man accentuerar bara skillnaderna så.

 

Det var intressant, jag undrar om den sådan fråga skulle kunna diskuteras i Sverige. Eller är det så att vi inte behöver diskutera den. Vi har redan en plan. Vi ska bedriva en undervisning som gynnar ALLA barn. Såväl den som har lätt för att lära sig teoretiska ämnen som de som är bättre på prakiska ämnen, eller vad nu varje speciellt barn är bra på. Vi måste komma ihåg att vi bedömer efter våra värderingar. Många år har vi nedvärderat de teoretiska begåvningarna. Att sätta dem att vara lärare åt de mindre teoretskt begåvades skapar bara problem och mobbning. Det gäller att alla barn har rätt att känna sitt eget värde som människa. Vi är alla lika värda... (I alla fall i teorin.)

 

Varför ska man läsa om Estland? Eller Finland? Eller Danmark eller Norge?

Varför ska man bry sig om grannarna över huvud teget?

Vad intresserar det oss vad dom varit med om?

 

Om vi ska förstå världen och vår lilla del i den, då måste vi veta hur andra människor har det. Det gäller inte bar de som bor i en helt annan del av världen. Under den andra hälften av 1900-talet läste vi mycket om och engagerade oss mycket i de orättvisor och eländiga liv som människor tvingades leva i länder långt ifrån oss. Följden blev att många fick det bättre, men också att vi inte vet något om de som bor i vår närhet.

 Vi var lätta att dupera. Aldrig frågade vi dem som visste hur livet var i Sovjetunionen.  Den fantastiska sovjetiska propagandan fick härja fritt. Vi fördömde Hitler men inte Stalin. Vi bara bestämde oss för det.

"Men Sovjet är ju en rättsstat:" Så sa Sverige utrikesminister. Trots terror och allmän förföljelse i landet. Och utanför landet. Även europeiska kommunister mördades i uppgjorde rättegångar i Moskva. “Sovjet är ju en rättsstat.”!!

Vi var snabba att fördöma. Vi bestämde oss för att Hitler var ondskan, och därmed var Finland inte mycket värt eftersom de samarbetat med djävulen under kriget. Finland, det lilla landet som blev angripet av Sovjet. De fick militär hjälp av tyskarna. De hade en överenskommelse med dem att de inte behövde ägna sig åt judeförföljelse. Men Sovjet trodde att Finland var en munsbit. Det kriget krävdes så många liv, mest sovjetiska men naturligtvis också finska. De var i krig. Och vet ni, här i Sverige kan vi inte riktigt förstå vad det betyder att kriga. Vi har sluppit det i två hundra år. Vi har läst om det i böcker och vi har sett krig på TV, därför teror vi att vi vet. Men sanningen är den, att vi inte vet något alls.

Jag minns när vi träffade tillsynsman Blomster på Finnhamn och han hade fått lite starkt i sig. Då berättade han lite lite grand om Vinterkriget. Han sa att det han sett under kriget var så hemskt, att han bara inte orkar tänka på det. "Så fruktansvärt. Så fruktansvärt."

Dagnys pappa som också deltagit i krigen i Finland, berättade aldrig något om det för sina barn. Det enda sättet Dagny själv kunde se att han inte må¨dde bra på var, att hur lite pengar familjen än hade, så skulle det alltid finnas tobak hemma. Han höll alltid på att röka en cigarett.

Ants mamma berättade om när hon sprang genom Tallinn när staden bombades i mars 1944 av sovjetiskt bombflyg. Tusentals sovjetiska bomber satte staden i brand, dödade 463 människor, skadade 659 och lämnade 25 000 människor utan tak över huvudet under vintern.

Hon berättade om när tåget de flydde med genom Polen till Tyskland bombades och alla fick springa ut på ängen och försöka rädda sig från bomber och eld.

Hon har berättat om när hon satt på balkongen strax utanför Dresden  och blev vittne till när mellan 25.000 och 40.000 människor dödades när de allierade natten mellan den 13 och 14 februari 1945 lade en veritabel bombmatta över staden.

 

Dresden, dagen efter.

 Istället för att döma finnarna för att de lyckades rädda sin frihet med tyskarnas hjälp, och döma esterna för att de hälsade tyskarna med glädje när de kom 1944 skulle vi ha frpågat dem om alternativet.

Det är ungefär som när en väninna ringde till mig när hon hörde att Ants fått kortison: "Sluta genast. Han får aldrig ta det. Det är livsfarligt!" Men vad var då alternativet? Vi måste först förstå alternativet innan vi fördömer.

"Varför frågade vi aldrig esterna?"

 Så många människor har andra erfarenheter än vi har. Erfarenheter som alltid finns där i deras minne. Som präglar dem genom hela livet.

Naturligtvis ska vi lyssna på dem. Och självklart ska vi också söka kunskap om hur de lever i dag. Jag tycker det är roligt att se TV_program från Norge, Danmark, Finland och våra andra grannar. Vi ska försöka lära oss av deras erfarenheter och jag tycker att vi skulle fåregelbunden rapportering från våra grannar. Vad spelar det för roll att Petter Northug lipar åt svenskarna. Om vi verkligen är vänner då är det bara på skoj, och då behöver ingen bli så arg.

Jag vill helt enkelt lära mig mer om folken runt oss. Om deras seder, diskussioner, händelser och kultur. Och jag vill att de ska få veta sådant om oss också. Vilket man redan får i estnisk radio som sänder nyheter från Sverige en gång i veckan.

Det finns så mycket man kan läsa på Internet för all del.

Moscow News, som förmedlar det Putin vill att vi ska läsa.

Huvudstadsbladet från Finland. HBL.fiPå Tv kan man se finlandssvenska tv-nyheter på Yle5. Varje kväll kl 18.30. Helt gratis.

Om du går med i Svenska Odlingens Vänner får du tidningen Kustbon 4 ggr om året. På svenska. Eller läs på nätet: http://www.estlandssvenskarna.org

 

 

 

Jag råkade se en föreläsning som visats på Axess TV om den fria invandringen. Där talade Tino Sanandaji, forskare i nationalekonomi vid Institutet för näringslivsforskning, om vad en fri invandring innebär. Jag har aldrig sett några seriösa diskussioner om just detta, bara läst hätska tillmälen om rasism. Jag anser att om vi vågar lita på att i Sverige bor människor som kan tänka själva skulle vi kunna diskutera just det han säger och kanske komma fram till hur vi bättre ska ta emot invandrare, och också diskutera om vi har ekonomiska möjligheter att ta emot ett obegränsat antal människor. Det är utmanande att säga så. Många kallar mig säkert rasist (det är ju så man gör i Sverige med någon som vill diskutera invandringen), men om vi ska kunna ta emot invandrare på bästa sätt måste vi se till att de som redan bor här tar emot dem på ett positivt sätt så att vi kan arbeta tillsammans för ett bra liv i Sverige.

I Estland påtvingades man en främmande kultur under den sovjetiska ockupationen. De fick aldrig vara med och diskutera hur de skulle leva. Många "goda" människor i västvärlden förstod inte alls vad ockupationen innebar för varje enskild människa i landet. Esterna vet numera, och kan visa på hur de förlorade rätten att leva  ett mänskligt liv.

Vi får inte göra om misstaget genom att bara acceptera förändringar utan att diskutera och arbeta fram en lösning som inte känns främmande för oss. Vi ska inte ge upp vår kultur och lägga oss platt för en annan. Ingen ska känna sig främmande i vårt land. 

Vi tog emot baltiska flyktingar på ett helt annat sätt, och nu ser man många prominenta personer med baltiska efternamn. 

Här är föreläsningen: http://www.axess.se/tv/player.aspx?id=3388

-----

 

Jag har tidigare sagt att jag skulle vilja komma in och titta i Keskerakond/Centerpartiets ordförande Edgar Savisaars hjärna. Han är alldeles för rysktillvänd för mig. Han var med om att befria Estland, men är nu väldigt god vän med Putin och många andra, bl.a. fick han och partiet mycket pengar av järnvägschefen i Moskva.

I dag kan jag läsa i Postimees att det finns annat märkligt med honom:

Postimees i dag:

Den ryska radiostationen Kommersants chef, Konstantin von Eggert anser att de baltiska länderna förlorat sin plats som huvudfiende i den ryska allmänhetens ögon.

Klipp från Aftonbladet i dag:

 

I dag läser vi om forskning gjord för att se vilken sorts undervisning som är bäst för eleverna. Det är DN som skriver om:

Modern undervisning får underkänt

Flera av de svenska skolreformerna de senaste decennierna riskerar att ha gjort mer skada än nytta. Det visar bred internationell forskning. Bland annat använder många skolor läxor på ett felaktigt sätt.

Flera av de svenska skolreformerna de senaste decennierna riskerar att ha gjort mer skada än nytta. Det visar bred internationell forskning. Bland annat använder många skolor läxor på ett felaktigt sätt.

Problembaserat lärande är en pedagogik som har blivit allt vanligare i Sverige. I stället för traditionell katederundervisning med lärare som förklarar ett sammanhang, bygger teorin på att eleverna lär sig genom fallstudier och problemlösning.

Vetenskapliga studier tyder dock på att detta arbetssätt fungerar dåligt och att traditionell undervisning tvärtom ger bättre effekt. John Hattie, professor i utbildningsforskning på Nya Zeeland, har sammanställt resultat från mer än 52 000 studier på över 80 miljoner elever världen över. Hans genomgång har mycket högt anseende i forskarvärlden.

Med hjälp av erfarenheter från olika länder har John Hattie tagit reda på vad som påverkar elevernas studieresultat. Han har utvecklat en ”termometer” som visar vilken effekt en specifik åtgärd har på elevernas lärande. Ju högre värde, desto större effekt har åtgärden jämfört med andra.

Problembaserat lärande, som alltså har blivit populärt i Sverige, har ett så lågt resultat att förändringen till och med kan ha en skadlig effekt. Effekten bedöms till 0,15 på Hatties skala. Det är lika stor effekt som om barnen skulle stanna hemma i stället för att gå i skolan. Alla värden under 0,40 bedöms som ineffektiva.

Enligt Martin Karlberg, skolforskare vid Mälardalens högskola, bör man skilja på ytinlärning och lärande för fördjupad förståelse.

Så arbetar man inte i Estland. Där har man kvar katederundervisningen som basen för undervisningen.. Vi hade en diskussion med en skolledare i Väike Maarja. Hon ville ha goda råd av oss, men Ants kunde inte rekommendera det svenska systemet som han alltid tyckt vara så fel och alltid grälat med kollegor och skolpolitiker om. Vi som lever tillsammans med honom har några miljoner gånger hört honom säga: "Kunskapens moder är repetitionen." Det skriver man om i forskningen, att läxor ska fungera som en repetition av lektionerna. Han har alltså äntligen fått medhåll!!  

Jag tycker att det är sådant föräderi mot våra barn att ha en dålig skola, att inte ge varje barn den, för just det barnet, bästa utbildningen, att inte se varje barn varje dag.

-----

Det är fantastiskt att få bevittna hur det fullständigt nedgångna samhället som Estland var 1991 sakta men säkert, eller väldigt snabbt (?) förändras. I dag löäser vi i Postimees om hur

små lägenheter i Tallinn har blivit riktigt het handelsvara.

Det började med att estnisk-språkiga unga familjer fick råd att köpa sina lägenheter, men nu har även de av den unga rysktalande generationen som är helt integrerad i det estniska samhället och som har bra löner och därmed är i samma situation som estländare.

Under sovjetåren ägde staten alla lägenheter, vanligtvis genom stöld. Ingen renovering förekom under de åren och husen saknade i stort sätt all isolering eftersom uppvärmning i stort sett inte kostade någonting. Varmvattenrören gick genom städer och landskap i det fria, varför vattnet frös vid kallt väder.

Det hus som Ants senare fick tillbaka var stagat av vajrar, källaren hade använts som toalett och renligheten i lägenheterna var undermålig. I varje fyrarumslägenhet bodde minst tre familjer. Naturligtvis är det skönt för alla att få tillbaka sitt människovärde och sitt privarliv.

När Estland blev fritt fick alla lägenhetsinnehavare ett ägarbevis för sin lägenhet. Det betydde att när den rätte ägaren fick sitt hus tillbaka, då måste han köpa ut de gamla hyresgästerna. Ants hus var helt orenoverat, men lite mer tur hade några utlandester som fick tillbaka sina hus i Gamla Stan, som var nyrenoverade.

S:t Mikaelskyrkan.