.

Postimees, tidningen som kommer ut på både estniska och ryska  har låtit göra en Gallupundersökning. Man frågade människor vem är skyldig till problemen mellan ester och ryssar?

Procent av de tillfrågade som anser att

skyldiga är:

Vernissage på Väike Maarja Museum.

I dagens Virumaa Teataja finns en stor artikel om en utställning på Väike Maarja Museum. Det är Hanno som med anledning av sin sjuttioårsdag visar delar av de föremål han samlat under många år. Han har samlat föremål från 1965 och framåt som berättar om gårdskulturen i Estland.

”Jag såg hur allting förstördes under kolchostiden. Mina rötter är i Väike Maarja och jag arbetade för att familjen skulle överleva det hårda fyrtiotalet, och från den erfarenheten kommer mitt intresse för gårdskulturen. Han började för 44 år sedan att på cykel leta efter föremål.

"En del av föremålen har jag hittat på soptippen. Jag restaurerade och rengjorde dem, och de fick ett nytt liv.”

Hanno har en helt fantastisk samling ”lump” som Malle brukar säga, i sin lada. Det bästa han vet är att visa och berätta om föremålen. Den som besöker oss slipper knappast ifrån en liten visning. Men man ser dem bättre på museet. Han har till och med en väska någon haft med sig vid deportation till Sibirien.

Thomas Nordegren sa att han lyssnat på den stora sångfestivalen i Tallinn, som förresten är kulturskyddad av FN, och han reagerade på att de med stort allvar sjöng ”nationalistiska sånger om att den vackraste platsen på jorden är Estland, och annat trams.”

Ungefär som Mona Sahlin avfärdar den svenska kulturen. Den är ju ”bara midsommar och annat trams”

Ni vet ju redan vad jag anser. Nationalism, varför är alla så säkra på att det är trams och/eller farligt. Kan vi aldrig tänka oss in i det totalt låsta samhället? Eller glömmer vi så fort. Det som binder dem samman, är den korta historien. Det var ju först i slutet på 1800-talet, som man över huvud taget kunde tänka på att slippa dessa utländska herrar. Det var ju både tyskar och ryssar. Att i sitt eget land vara en ”ickemänniska” så länge… Ja, det var början. Sedan kom frihetskriget, och det är ju också så nyligen. För vår del är det bara en generation bort. Ants pappa var ju frihetssoldat vid 16 års ålder. Friheten. Bara tjugo år. Och från att ha varit utestängda från högre utbildning och från makten, byggde de till en början upp en fantastisk demokrati. Ja, ni vet, kulturell autonomi för minoritetsgrupperna. Men… De dög inte för svenskarna. De klarade inte av strömningarna i världen som svenskarna hade tänkt sig. (Det här skäms jag så mycket för. Förlåt om jag tjatar.) Ett år av terror. Riktig gammaldags terror. Ibland har jag undrat varför de visar tortyrkammaren i Rakvereborgen, och visar precis hur tortyren gick till på medeltiden. Det fanns ju tortyrkammare i varje större ort i Estland för tjugo år sedan. I vår kommun, där står huset kvar som man använde då. Ingen vill ha med det att göra, så det bara förfaller. Ingen är intresserad av att bygga något på tomten heller. Allt är besmittat av KGB.

Ja, jag tycker livet skulle bli lite rikare om Thomas Nordegren kunde känna, som jag, ända ner i tårna, med ståpäls och tårfyllda ögon när de sjunger ”Mu isamaa, mu isamaa.” (mitt fosterland, mitt fosterlnd) Det är sådan känsla i sången och dessutom vet man i Estland, att det goda kan plötsligt försvinna. Då, 1940, var det ju en överenskommelse mellan de två rikena, som förslavat folket i flera hundra år.

I dag måste jag börja med nyheterna från i går som vi såg först i dag.

1.     I ryska Duman i dag:

Alexej Otrosvskij, ryska dumans talesman för ryska medborgare utanför Ryssland uttalade sig så: Man måste straffa de brottsliga regimerna i Estland och Lettland regimer för att de fortsätter Adolf Hitlers fascistiska politik. Följande generationer kommer att bestraffa de kriminella regimerna! (sagt med lungt allvar)

Adv. M Joffe, Moskva: Ryska medborgare ska skyddas varhelst de befinner sig. Det står i den ryska författningen.

Balterna ska passa sig.

M Grigorijev, direktör för Undersökningar om demokratiska problem, säger: Vi har ett demokratiskt politiskt system i Ryssland, vilket vi har veteranernas kamp mot fascismen att tacka för, och vi kan aldrig acceptera att man beter sig mot veteraner så som man gör i de baltiska länderna. Fascisterna måste bestraffas.

På konferensbordet ser vi ett häfte med en bild på den estniske mördaren Arnold Meri(bilden), som dog för ett tag sedan. Han deporterade hundratals människor till Sibirien från Dagö. Han hedras som en stor hjälte i Ryssland i dag.

Estland är utsatt för mobbning av Ryssland varje dag. Hur länge ska det fortgå, och kan det sluta bra? Det är helt begripligt, att Litauens president uppmanar Nato, att visa vad de har för försvarsplaner när det gäller Baltikum. Den allmänna uppfattningen är, att stora Natobaser ska placeras i Baltikum.

2.      I Russia Today (engelsktalande officiell TV-kanal med ryska journalister, inte sällan utbildade vid amerikanska universitet, samt ”Putins röst”) utpekade man Ukrainas president som fascist, och menade att alla som stått bakom honom har fascistiska ideal, medan den andra delen av befolkningen förstår att uppskatta befriarna. Russia Today tar nu över de två återstående fria TV-kanalerna.

3.      Seidla väderkvarn, inspirerad av de holländska kvarnarna, har renoverats och fungerar igen. Man har börjat mala säd till mjöl. Den var ointressant under kolchostiden, så den stod orörd med inventarier och allt. Invigningen har skett nu. Renoveringen har pågått i fyra år. Syftet var att det skulle bli ett arbetande museum. Alla som lämnar in sin säd ska få den mald.

4.      I går var det Teddybjörnarnas dag. Det skulle vara något för den ryska duman att ägna sig åt, istället för att hota andra nationer.

När isen fortfarande låg över Skandinavien, då började den smälta i Uralbergen. Den sjönk undan och nomader flyttade sina stråk efter den. Eller kanske fanns de först i Altaibergen? De glömde skriva ner det någonstans så vi skulle kunna vara säkra. Men detta är huvudteorin om de finsk-ugriska folkens ursprung.

De första lämningarna efter människor i det nuvarande Estland är från 7500 år f.Kr. I Pulli vid Pärnufloden. På den tiden levde de av jakt och fiske.

Ca 2000 f.Kr. kom invandrare från sydväst. De använde verktyg en sorts yxhuvud till att bygga båtar. Vatten fanns det ju runt landet. Det var Västerhavet, sjön Peipsi och Võrtsjärv och de stora floderna.. Stora träskmarker skiljde dem från folken i öster. Närmaste grannar var andra finsk-ugriska folk i norr och liverna i söder. Det bör ha varit ganska skönt och fritt från främmade intrång till en början.

Under bronsåldern introducerades jordbruket. Man flyttade till de bördigaste områdena, men slutade inte med jakt och fiske. Apropå brons, var de tvungna att importera både det och senare järnmalm under järnåldern, och det var då de blev så intressanta för vikingarna. Det här lilla landet, som inte var någon nation ännu, blev en genomfartsled för vikingarna som skulle österut, och eftersom det låg så fantastiskt väl placerat var det också ett handelscentrum för handen mellan öst och väst. (Plötsligt kommer jag ihåg när vår bröllopspräst sa: ”Öst är öst, väst är väst, och nu förenas de två.”  Jag tyckte han var jättedum. Estland var ju så nära. Det var inget ”öst”. För i själva verket var det mittemellan.)

En teori, som lanserats av sovjetiska forskare var, att Estland under en tid var ett matriarkat. Det är väl det enda bra de tänkt? När männen var ute och jagade måste någon se till att resten av livet fungerade, och då blev det helt naturligt kvinnorna som tog de stora besluten. Men när man senare började med åkerbruk, och männen var hemma mer, tja, då var de ju starkare. Starkast vinner alltid.

Det jag skulle komma till, det var att den byggnadsstil som man började med på 1100-talet dominerade ända in i vår tid. Vi som är lite gamla alltså. Minns ni Rehetuba?  Huset som var delat i tre delar. 1. Utrymmet för tröskning, sädesförråd som på vintern var lada för djuren. 2. I mitten vr torkrummet, det enda rummet med uppvärmning där man kunde torka säd, baka bröd och bo själv på vintern. 3. Det mindre rummet med fönster där man bodde på sommaren.

Just en sådan rehetuba som Marju bor i just nu. Hon skulle göra ordning torkrummet till bostad åt sig, men Hanno påpekade det historiska värdet, så nu är det ett museum. Och jag har inte fått klart för mig vad Marju tänkt.

Men jag kommer också ihåg när Malle berättade att första gången hon besökte gården på 1960-talet, då såg alla lite luriga ut när svärmor sa ”Kan du gå till grannarna och låna lite grädde?” Ja, det kunde hon. Hon gick. Och kom tillbaka. ”Var du inne hos dem?”  ”Nej, jag var i ladan.” sa Malle, storstadsflickan. Då skrattade alla. ”Men det är deras bostad. De bor bland djuren och säden.”  De var helt sovjetiserade och hade nog inte det där sista lilla rummet.

Õie var en härlig människa. Hon var nästan 19 år när hon fick göra den långa, tunga resan till Sibirien, och hon var ca 34 år när hon fick lämna helvetet. Men hon var så positiv och energisk. Hon bestämde sig för, att hon skulle köpa tillbaka gården och skogen som staten hade stulit när familjen var i Sibirien. Gården hann hon alltså köpa tillbaka under ockupationstiden, och skogen köpte hon senare. Hon arbetade ihop pengarna. Hon hade lärt sig att leva på ingenting. Men det var det så många som inte förstod.

En natt fick hon besök av tjuvar i huset. Det var på 70-talet. Hon placerades på en stol i köket, fastbunden. Och tjuvarna började leta igenom huset och framför allt källaren. Hon såg hur de tog fram de ena saken efter den andra.”Det var ju bra, för jag kom inte ihåg vad jag hade.” sa hon senare till oss. De hittade också en bibel som de tog med sig. Det gjorde inte heller så mycket eftersom hon hade en till, men den hade hon gett till en god vän. Självklart skulle hon få tillbaka den nu. Men. ”Hade du haft den hemma, då hade du blivit av med den också!” sa den goda vännen och behöll bibeln.

Hennes finaste ring förstod de inte värdet i, så den blev kvar.

”Du förstår”, sa hon ”ryktet hade gått, att jag hade en förmögenhet i källaren, eftersom jag köpt tillbaka mitt hus. Och så var det en ung man, som ville ha den. Förmögenheten alltså. Hur kunde de tro, att jag, som varit i Sibirien hade en förmögenhet!” Hon skakade på huvudet.

Hon sa också, att hon behövde en stor spegel vid ytterdörren som påminde henne om att hon inte var ung längre! Och just det smittade. En gång satt vi i trädgården och fikade. ”Nej vet ni”, sa hon, ”ni måste ha hallon med er hem.” Så tog hon fram en bunke. Och jag fick fart. Hoppade upp ur stolen, kände mig som en tolvåring, och sa glatt: ”Det gör jag.” Och plockade massor med härliga hallon. Sen skrattade jag åt mig själv. Men hon var sådan.

Hon hade bestämda åsikter om esterna också. ”En est”, sa hon, ”vill ha utrymme omkring sig. Det behöver inte ryssarna. De kan bo hur tätt som helst.” Och: ”Esten säljer sin skog till finnarna, sedan köper han en bil för pengarna; krockar den och får ut 5000 på försäkringen. Så fick han bara 5000 för skogen.”

Tyvärr fick hon en stroke när hon var drygt 80 år, och så bröts hon ner. Begravningsdagen var kistan öppen i kyrkan, och hon hade blivit så mager under det år hon var sjuk. Det hade gått så fort. Vi var hemma hos henne under sjuktiden, men det var först i kyrkan som jag riktigt såg hur mager hon var.

I gårdagens svenska tidningar finns några intressanta artiklar.

Dagens Nyheter har en ledare signerad av Lena Andersson med rubriken Beröringsskräck. Den första meningen jag fastnat för är: ”En Nation är dess kultur. Förlorar den kulturen förlorar den sig själv.”

När de balttyska grevarna och baronerna var herremän i Estland och Lettland var deras förvaltningsspråk tyska, universitetet i Tartu var för de tyska invånarna och estniskan talades av allmogen, som därmed hindrades till vidareutveckling. När först Ryssland under det senare 1800-talet och senare Sovjetunionen skulle förinta de baltiska kulturerna började de med att införa att all undervisning och allt offentligt liv skulle ske på ryska. Vad var de då, som gjorde att den estniska och lettiska kulturen bevarades? Under den tyska tiden var de den skarpa gränsen mellan folken. Esterna var ”icke-tyskar” och därmed av en sämre sort, och levde sina liv med sin egen kultur. Under den sen-ryska tiden började frihetskänslan spira. Inflyttningen av ryssar ökade.  Plötsligt kommer jag ihåg, att Ants farfar hade problem med att han inte kunde någon ryska, och en rysk hyresgäst i hans hus inte betalade sin hyra. Men han fick hjälp av en kusin, som kom på besök från Kaukasus. Han var född 1862, och hann gå ut skolan innan ryskan infördes i skolorna.

När Estland blivit fritt infördes kulturell autonomi för kulturer med fler än 3000 invånare. Det betydde att ryssar, tyskar, judar och svenskar kunde starta egna skolor och om de hade majoritet i sitt område var förvaltningsspråket deras. Det var första gången judarna hade så självstyre över huvudtaget!

Nu måste jag kommentera att Estland svartmålats som det första landet i världen som var ”judenfrei”. För det första: Det fanns alltså högst 3000 judar i Estland. De flesta följde med ryssarna in i Ryssland när tyskarna drev in i Estland. 900 estniska judar mördades i koncentrationsläger i Estland, administrerade av tyskarna. Visst fanns det estniska nazister, men inte alls lika många som i Sverige. Och 900 dödade människor är en stor tragedi. Liksom de tusentals ester som dödades under kriget är en stor tragedi, men som ingen egentligen bryr sig om i väst.

Men det jag vill komma fram till är, att den egna kulturen är oerhört betydelsefull. Även för oss svenskar. Det är inte som Mona Sahlin sa: ”Bara midsommar och annat tjafs.” Det är rentav farligt att inte förstå mer av sin egen kultur. Förstår man inte sig själv, då kan man inte heller förstå andra.

Göran Persson for till Riga och fullkomligt historielöst och empatilöst dundrade han till det folket, som just frigjorts från 50-årig terror utan gräns: ”Ni måste göra upp med er historia.” Och han menade judarna!!

Man ska inte på något sätt förringa förintelsen av judar. Absolut inte! Men. Kan man inte låta människor först få dra andan och börja leva innan de ska ta ansvar för brott som hände för länge sedan? Jag minns också TV-programmet där ”alla letter är skyldiga till judeutrotningen.” Och i Ants skola sa Ferenz Göndör att ”Balterna är värre än tyskarna.” Balterna? När någon i radion sa ”Judarna sitter med väskorna packade i Baltikum.” Då sa den judiske rabbinen i Tallinn att han inte förstod någonting. De hade det bra i Estland. Men ingen frågade honom. Nej, nej. Det här är ett bispår. Det är bara så svårt att inte vara bitter och besviken över svenskar, som inte har förstått någonting.

Som Jan Guillou. Han var spion i KGB på lite skoj bara. Jätteskoj.  Ja, han var bara 22 år, naiv och menade inget dumt. - Kan du tänka dig någon säga: ”Jag var spion i Gestapo, men bara på skoj.”– Det var just sådana som Guillou, som KGB ville ha. De odlade sådana kontakter. Unga kommunister i väst. Vi reagerade på hans kommunistiska synsätt redan då, även om jag inte just nu kommer ihåg vad han sa. Läste i Svenskan att han försvarar sig med att han var maoist på den tiden. Som om det är något försvar! Kommer ni ihåg Arne Treholt i Norge? Han dömdes för spioneri, men han skulle ju bara göra något bra. Han tyckte att Sovjet skulle veta hur man tänkte.

Men att KGB var en mördarorganisation och att folk, i alla åldrar, skickades att svälta och dö i Sibirien, visste den som ville veta.

Om vi känner vår kultur, och är nyfiket respekterande mot andra kulturer, då tror jag, att vi har störst möjlighet att upptäcka när något går snett i världen. Då har vi några referensramar. Jag vet hur Estland raserades kulturellt och materiellt under Sovjettiden. Jag vet hur Estland såg ut som ett fritt land, och jag var i Sovjet-Estland 1978 och såg förödelsen. Jag kände människors oro, och minns vår guides skräck när båten vi skulle åka tillbaka med, Michail Kalinin, gick på grund i Stockholms Skärgård, och hon oroade sig för om vi skulle komma hem igen. Det var mitt livs viktigaste resa. Men det gäller att ha öppna ögon. Det fanns människor som reste i Sovjet utan att se något. När Anne reste till Sverige 1990 blev hon kallad till någon KGB som sa: ”Du ska inte tro på det du ser när du reser genom skärgården och förbi Lidingö. Det är bara kulisser. Bakom dem ligger barnen och gråter.” Hur kunde de hitta på det? Jo, så var det i Sovjet. Det turister fick se, det var kulisser. Speciella samhällen som bara var till för dem. Och bakom dem låg barn och grät.

Andrei Hvostov, Foreign Tales (Võõrad lood), 2008. 173. pp.156. ISBN 978-9985-62-640-5

Andrei Hvostov (1963) was born and raised in the area of Estonia populated primarily by Russian speakers. Educated as an historian, he has worked for many years as a journalist, attracting attention for his original approach to Estonian history and his essayistic treatments of contemporary world politics. In recent years he has also published fiction—a novel, a play, and stories, in which he has not been able to bypass historical material.

Ja, detta är Andrej Hvostov, som i gårdagens Postimees sa: "Edgar Savisaar (Tallinns borgmästare) har rest så ofta till Moskva och träffat dessa Satans grisar så många gånger att ondskan har fastnat på honom." (OBS! När Hvostov pratar om makten i Moskva använder han samma språkbruk som de själva.)

Under Bronsnatten 2007, när den stora förstörelsen av Tallinns innerstad ägde rum. stod Moskva för regin i mening att Savisaar skulle sättas in som Estlands premiärminister. Det var nyval i maj 2007. Han var helt tyst under upproret, som utfördes av unga ryssar i Tallinn och inresta äldre ryssar.
Savisaar var en av kämparna för Estlands befrielse från Sovjetunionen. Han ska hedras för det. Men han tillhörde en falang, som inte ansåg att det fria Estland skulle ge tillbaka stulna egendomar till ester i Estland och utlandet. Han var, som tur var, inte den starkaste av kämparna, utan Marju Lauristins falang vann den interna kampen, och mycket lämnades tillbaka. Och Õie, t.ex. som köpt tillbaka sitt hus under sovjettiden, hon fick pengarna tillbaka. Och vad beträffar Marju Lauristin var hon i ett alldeles särskilt läge, eftersom hennes föräldrar hade haft en mycket avgörande roll i ockupationen av Estland. Hennes far Johannes Lauristin undertecknade medgivandet av ockupationen, och var en av de värsta quislingarna.

I hur hög grad Savisaar senare gripits av ondskan vet vi alltså inte säkert, däremot att han liksom Italiens Berlusconi är förtjust i unga flickor, det är numera välkänt.

Ett upprop:

Kan vi tänka oss att skapa en organisation för "Rädda utrotningshotade kulturer!"?

Alltså, även de kulturer vi har här uppe i norr. Det finns en hel del finskugriska folk, som snart är borta. Men det finns också kulturer, som vi inte tycker är så spännande, som vi inte förstår, att de är utrotningshotade.

Nej, jag kanske inte klarar det själv, men jag blir alltmer övertygad om att vår värld blir allt fattigare.

När jag pratade med Dagny i dag fick jag veta, att det är Närpes kommun, som talar den svenskan som en människa från 1500-talet bäst skulle förstå. Det svenska språket som talas i Finland består av flera olika dialekter, som kan var svåra att förstå sinsemellan. Dagny berättade om när hon första gången var i Närpes. Hon var 10 år, och åkte bussen den 7 mil långa vägen från hemmet i Maxmo. Och hon blev alldeles förvånad. Hon förstod ingenting! Lika litet som vi andra förstår av hennes egen finlandssvenska!

Jag tänker mig, att det var likadant som i Estland före friheten 1920, när man försökte skapa ett enhetligt språk av alla olika dialekter.

Och det förklarar också varför man ville att Finlandssvenskan skulle bli ett minoritetsspråk i Sverige. Samtidigt som Estland sökte. Det är bl.a. med tanke på de gamla. När det svenska språk, som de lärt sig här i Sverige försvinner med demensen, då behöver man någon som talar deras eget språk. Eller kanske är det hörseln som försvinner, och då är det också svårt att uppfatta vad som sägs på ett språk som inte är ens eget. Jag tycker det var synd, att det avslogs. Naturligtvis kostar det pengar, men det kommer bli ett stort problem längre fram, när alla invandrare blir gamla. Min önskan var också, att mina barnbarn skulle få undervisning i estniska i skolan. För att de skulle kunna söka sina estniska rötter.

Jag tänker att EU är ett fredsprojekt. Visst är det märkligt att människan alldeles uppenbart är sådan, att hon alltid har krig som ett alternativ. Och därför måste vi arbeta för fred där vi kan. Därför är EU oerhört viktigt. Jag hoppas att EU och dess medlemmar står för sina ord om det bränner till någonstans.

Men EU betyder också något annat. Inom EU måste vi inte haka upp oss på ett ”vi” och ett ”de”, vilket bara innebär byggandet av fiendskap. Alla småfolk skulle kunna få vara småfolk inom EU. Leva som de vill. Tala sin dialekt. Vad spelar det för roll? Det handlar om att respektera varandra.

Men tänk om vi kunde göra en undersökning vilka folk som verkligen är utrotningshotade på Norra halvklotet.

Just nu är esterna inte hotade, inte heller letter. Litauer har lite annan bakgrund. Men det har verkligen gjorts allvarliga försök till utradering. Ärligt talat är det ett under att de finns kvar. Både Ryssland och Tyskland anser att de är de rättmätiga ägarna till dessa områden. Och att Sveriges regering erkände Sovjets ockupation 1940 av Estland och Lettland var ju just därför att de aldrig trodde att Ryssland skulle ge upp kraven på deras områden.

Däremot finns det andra folk, som snart inte längre finns. Ingermanländarna t.ex. är snart utrotade.

Vad betyder då kulturen för människor? Grundkulturen: Allt. Att känna sig trygg hemma. Att veta att man förstår alla koder. Att få vara den människa man är, utan att passa sig för att säga eller göra sådant som kan betyda något helt annat i en annan kultur.

Jag minns en liten rolighet. Min svärmor frågade mig, första gången jag var på besök, om jag ville ha mer kaffe. ”Tack det är bra.” sa jag. Hon blev helt förvirrad. Ville jag ha mer kaffe? Eller inte?

Men det är bara en detalj.

Man kan tycka att Sverige gjort en stor insats genom att införa minoritetsspråk. Jovisst, men det är bara ett litet antal.

Och det jag vill att vi ska arbeta för, det är att:

1.      Ta reda på vilka utrotningshotade folk det finns.

2.      Klargöra deras ställning i världen.

3.      Efterfråga dem.

4.      Diskutera framtiden.

Grattis på födelsedagen Gösta!

Jag låg och tänkte på Õie i morse. Hon finns inte längre. Och jag saknar henne. Hon var så full av liv. Energisk.

Hon föddes i Estland 1922. Hennes pappa var aktiv i frihetskriget, och hade blivit belönad med en gård av staten.

Det var hon som lovade att tala in ett band med sitt livs historia till mig. Men det var så svårt att få det att bli av. Det var så tunga minnen. Hon hade ju deporterats till Sibirien tillsammans med tio tusen andra och sina föräldrar den 14 juni 1941. Eller med sin mamma egentligen. Pappan sköts tillsammans med de andra männen innan de kom fram, och ingen av kvinnorna fick veta att deras män och fäder var döda förrän efter många år.

Någon gång i slutet av 90-talet satt vi i det hus hennes pappa fått efter kriget, och som hon köpt tillbaka från kolchosen på 70-talet. Vi tittade i fotoalbum, och jag såg den här bilden. Jag blev alldeles allvarlig. Hon ser så sorgsen ut. Inte alls den glada Õie vi kände. "Ta den", sa hon" Den är från Sibirien. Det var inte så roligt där."

Jag tog med mig bilden, och bar den i min plånbok för att alltid komma ihåg: "Det var inte så roligt i Sibirien".

En dag fick hon höra att vi var på väg till Estland. Igen. Men då tog hon sin lilla inspelningsapparat och satte sig och berättade. Jag har hört det, och ska berätta mer om det hon säger, men min första reaktion blev detta: (Hon levde fortfarande när jag skrev det.)

”Õie, vi ska flytta till Ryssland”.

Jag ville bli någonting

Kanske var det agronom,

eller så var det något annat

Jag minns inte säkert.

Det var så länge, länge sedan.

Jag ville bara leva mitt liv.

Mitt eget liv.

Jag skulle ha man

och barn,

några stycken barn.

”Mormor läs något för mig”

Skulle de säga.

”Morfar kom och lek med oss!”

Jag hade drömmar.

Det var länge, så länge sedan.

På sommaren skulle vi sitta på verandan,

Dricka kaffe i kvällssolen

Småprata

Äta nybakade bullar.

Men jag skulle leva.

Leva mitt liv

göra mina misstag

Hitta min glädje,

som alla andra.

Nu har åren gått.

Jag sitter i samma hus.

Har blivit gammal.

Dricker kaffe på verandan

men

huset är inte längre fint

mamma har inte varit här på länge

Inte sedan det hände.

Inte pappa heller.

Inga barn har bott här sedan jag var liten.

Jag fick inte bestämma mitt liv.

Det var en solig försommarmorgon

Jag sprang glatt nedför trappan

Till pappa i arbetsrummet

Två främmande män stod bredvid honom.

Han såg på mig,

sa:

”Õie, vi ska flytta till Ryssland.”

Flytta till Ryssland?

Vi lyssnade just till en debatt i svensk morgon-TV mellan Maud Olofsson (C) och Jimmie Åkesson (SD).
Med all rätt hävdade MO att man inte får kollektivt svartmåla en grupp människor. Det är inhumant och räknas som hets mot folkgrupp.  Men. ...  Men det var (och är) esterna utsatta för. Jag vet att många av de ester som kom under och strax efter kriget blev illa behandlade och klassades som fascister (det värsta man kan säga i Sverige). Ja fick själv höra det, att min fästman tillhörde de där fascisterna, som alla ester.
För en tid sedan frågade jag några på femtiotalet i Sverige födda ester, om de blivit kallade fascister nägon gång. "O JA!"
Så går det till i vårt fina land. Och de som beskyllde dem för det är inte ens Sverigedemokrater, utan högst respektabla människor.

Jo, det har gått väldigt bra för esterna i Sverige. Men jag anser, att man måste vara medveten om vad som egentligen sker i landet. Förföljelse av folkgrupp förekommer hela tiden.

Jag minns när jag för några år sedan hörde några unga män tala med varandra. Jag frågade vänligt vilket språk de talade. De blev alldeles tysta. Sa ingenting, och jag gick därifrån och undrade varför. Sedan kom jag på att de var romer. De var rädda, att jag skulle göra något dumt om de erkände att de var det. Kan det ha berott på att de kände sig misskrediterade i det här landet?

Risken att det jag skriver nu blir lite deppigt är ganska stor. Jag är fortfarande väldigt trött av min sjukdom, och nu börjar det bli tråkigt.

Det är bäst att jag säger något skoj istället.  I Rakvere sprang en mårdhund i centrum! Det var väl skojigt!

Det här är en typisk vy i dessa dagar. En gammal vacker bastu med nylagt plåttak. I en underbar miljö.

Jag har hittat några saker i estniska tidningar, som jag skrivit lite smått om, men som jag vill att ni ska se hur det skrevs i Estland.

Först om Sergei Metlev:
Den ryske gymnasieeleven Sergei Metlev, som är aktiv inom en rysk elevförening, har vänt sig till Rysslands ambassadör i Estland och bett honom att inte komma med falska uttalanden om diskriminering av ryska elever i Estland. Ambassadören gjorde i vintras ett sådant uttalande. Den ryskspråkiga skolledningen tog i ett brev till Rysslands ambassadör på ett högst servilt sett avstånd från Metlev, samtidigt som han hotades av nationalistiskt sinnade landsmän. Metlev har dock fått stöd från en annan rysk ungdomsförening i Estland förutom att händelsen har bidragit till en debatt om begränsad yttrandefrihet på ryska skolor från de ryska lärarna. Det hela visar att ryssar i Estland inte utgör någon homogen grupp, vilket är en vanlig uppfattning.

Ukrainas president Viktor Justsenko:

Ukrainas president V J, som Moskva försökte mörda på samma sätt som Moskva lyckades mörda Litvinenko, sade vid invigningen till minnet av av NKVD mördade ukrainare följande:

”Monument till minnet av kommunistiska ledare, människor som brände, hatade och mördade vårt folk, står fortfarande kvar i våra städer och byar. Tiden har kommit att befria vårt land från dessa satanssymboler, slänga dessa kommunistiska idoler slutligen på historiens sophög.”

Detta sade han i Ivano-Frankivski, vid invigningen av ett minnesmärke över hundra mördade politiska fångar, som mördades av  och förintelsebataljonerna, när kommunisterna drog sig tillbaka 1941, när den forna vännen (Hitlers) arméer närmade sig.

Gorbatjov sa i dag; Demokratin i Ryssland ett skämt.

Den siste sovjetledaren M G framförde på måndagen sin hårdaste kritik mot demokratins tillstånd i Ryssland hittills och sade att valen i landet är en parodi på demokrati.

– Valen har gjort narr av folket och folket har inget förtroende för hur deras röster används, sa G i en intervju för oppositionstidningen Novaja Gazeta, som han delvis äger.    ……

Enligt G bör pressen och medborgargrupper ta initiativet till en ny lagstiftning.

– Det är meningslöst att räkna med duman, säger G.

Anna Lena som skrev boken om de tokiga ryssarna menade, att det var så oroligt och rörigt under Jeltsintiden med oligarker som stal allting mm, att ryssarna tycker att det är skönt att ha en ledare som håller ordning. Istället så lär man sig när man måste följa regler, och när man kan göra som man vill utan fara.

I kommunalvalen i Estland vann Centerpartiet (Keskkerakond) med E Savisaar som ledare. S var med i befrielserörelsen i slutet på 90-talet. Han har senare tagit med olika ryska grupper i sitt parti, och är omtyckt i Moskva. Ryssarna röstade på honom, i stort sett alla. Ester har ju fler partier att rösta på, så där är det mera splittrat. Han fortsätter vara Tallinns borgmästare tills vidare.

Jag har just haft en lektion i estniska via datorn. Det är verkligen roligt, men jag blir ju så stressad när jag ska tänka på estniska!!! Men det ska gå!

Vi lyssnade på David Vseviovs program on Det mystiska Ryssland på estnisk radio. Det är ett mycket intressant program. han berättar om Ryssland och ryssar. Hans stora forskning skedde under Jeltsintiden när alla arkiv var öppna. Han berättade i dag om Lenin, Trotskij och Stalin. Och för esterna var det antagligen det värsta som blev verklighet att det var Stalin som vann kampen om makten i Sovjet. Man kan ju aldrig veta, men Trotskij var galen på ett annat sätt än Stalin. Han led väl inte av paranoia, om jag har förstått saken rätt.

Själv läser jag boken ”De är inte kloka de där ryssarna” av Anna – Lena Laurén, som jag berättade om tidigare. Och en sak är helt klar: ryssarna skiljer sig väsentligt från esterna i tänkande och kultur. Och från oss och finnarna (Laurén är finlandssvenska) också. Hon berättar om fester som ryssarna har. Att umgås är det viktigaste i livet. När någon tackar för sig och går hem, då gråter värden. Även om klockan är fem på morgonen, och man har festat i tio timmar!

Det är absolut ingen nidskrift om det ryska folket. Hon, som turist eller immigrant, ser bara behovet att förklara hur det är, för att göra det lättare för andra.

På sidan 163 skriver hon: En sak är i alla fall ett faktum: Ryssland är inte som vi. Ryssland kommer aldrig bli som vi. Och om vi försöker förstå Ryssland enbart ur vårt västerländska perspektiv kommer vi absolut ingen vart.

Och esterna är som vi. Varför skulle de tvingas att underordna sig en kultur, som är dem främmande och som de absolut inte ville ingå i? I boken framgår också på fler ställen, att Estland är en stor fiende till Ryssland. Egentligen vill de ha in Estland som en del av sitt land och straffa dem alla. Nej, det står inte rakt ut, men man förstår det. Kazakerna är repekterade av ryssarna för att de skar halsen av en mängd ryssar vi befrielsen från Sovjetunionen. Finland är respekterat för att de gjorde motstånd och krigade och mördade en massa ryssar. Esterna har inte gjort motstånd genom att döda. Därför föraktas de och respekteras inte.

Ants mormor och morfar var ortodoxa, hade ryskt efternamn och hemspråket var ryska, förutom att de talade perfekt estniska. Morfar var rektor och mormor lärarinna. Sedan är frågan om de inte var ester i alla fall.

I deras hem i Pärnu var det alltid fullt hus på söndagarna. En samovar var alltid på, och en behållare med vodka. Alla var välkomna. Jag vet, att chocken var stor när de kom till Sverige. De hänvisades att bosätta sig i Uppsala, och morfar, som varit en viktig person i Pärnu, och flanerat synnerligen välklädd och roat sig med att prata med alla och envar, han hamnade bland en massa tråkiga svenskar. Han kunde ju inte språket, och festandet på krogen blev inte som han var van. En gång satte han sig på kedjan på bron längs Fyrisån. Han satt och tyckte att livet var bra trist numera. Då stannade en polisbil och en av poliserna kom ut och frågade:

”Hur är det, mår farbror inte bra?”

Han fann sig snabbt. Satte handen över hjärtat och skakade på huvudet.

”Ska vi köra farbror till sjukhus?”

”Nejdå, men gärna hem.”

Och så blev han hemkörd i en flott svart polisbil. Och faktiskt kunde han upprepa samma sak några gånger till. Så blev livet genast lite roligare.

Vi lyssnade nyss på Dagens Eko. Det var ett inslag från kommunalvalen i Estland. Vad handlade det om? Självklart: om ryska väljare, som känner sig illa behandlade i Estland. Jag undrar, om Dagens Eko vet hur det är med ryssarna i Estland? På riktigt. Känner de till Sergei Metlev, den ryske studenten som protesterade mot den ryske ambassadörens ständiga lögner. Han var ordförande i elevrådet i sin skola, en av de många ryska skolorna i Estland, men blev utsparkad av den biträdande rektorn. En rektor har egentligen inte rätt att göra så, men när ordinarie rektorn kom tillbaka från ledighet fick han komma tillbaka, dock inte som ordförande. Och detta för att han i en rysk tidning förklarade, att ryssarna inte är illa behandlade i Estland. Trots allt är han nu mobbad av det ryska etablissemanget och den ryska ungdomsorganisationen Nasji. En ensam ung ryss. Men de som känner honom, håller med.

Sergei Metlev

I Estland finns ortodoxa, rysktalande kyrkor, rysktalande grund-, yrkes- och gymnasieskolor. Dagstidningar ges ut även i en ryskspråkig upplaga. Den mesta reklamen tvåspråkig.

I Ekot sa de att ryssarna bor i ett nedslitet sovjetbyggt område. Ja, det byggdes under sovjettiden. Många ester väntade på att få flytta dit till en egen lägenhet; men tyvärr, det kom massor av ryssar från det egentliga Ryssland med papper på att de tilldelats en lägenhet i det nybyggda området. Esterna fick fortsätta att dela lägenhet med okända människor. När Estland sedan blev fritt fick alla lägenhetsinnehavare ägorätt till sin lägenhet. Många, många har inte haft råd att renovera exteriören på hyreshusen. Inte bara i Lasnamäe, utan över hela Estland, men faktiskt är det ändå många, även i Lasnamäe som gjort det.

Istället för att se eländet: försök att se det bra som händer!

Det sista skickade jag just till DN. Får se om de tycker de är något att ta in.

I kväll är det Här är ditt liv på TV. Jag var nyfiken och tittade på det i början för att se vem som skulle kidnappas. Det var Sissela Kyle. Programmet håller på just nu, men jag stängde faktiskt av. Varför? Jo:

Vi fick se lite korta bilder från hennes liv, och plötsligt stod hon där under röda fanor. Och Oldsberg säger något om att hon var stalinist. Som en rolig grej. Kan ni tänka er att någon är hitlerist som en rolig grej? Eller potpolist? Eller någon annan diktator som orsakat många miljoner människors smärtsamma död. Som en rolig grej?

Nej, då stängde jag av.

Jag har en dröm, en tanke. Tänk om vi kunde diskutera alla länderna runt Östersjön. Tänk om vi kunde lära av varandra och lära andra. Det finns så många kunskapsluckor. När de baltiska länderna gömdes bakom en järnridå, då var det inte så många som visste om att de länderna fanns. Svenskar i allmänhet vet så lite om Finland. Och frågan är vad vi vet om de andra länderna runt den stora "insjön". Hur många intresserar sig för Östersjöfestivalen? Hur många vet att den finns? Jag tror, att det värsta ett land kan drabbas av, det är glömska. Kan vi göra något?

SwedBank och SEB måste gottgöra dem i Estland som de har lurat. Pensionssparare har satt in pengar i säkra fonder, men banken har istället satt in pengarna i fonder med stor risk, och esterna har förlorat en massa pengar. SwedBank ska ersätta med 100 miljoner kronor (jag vet inte om det är SEK eller EEK).

Jag lånade boken om Östersjön i den naiva tron att det skulle handla om folken runt havet, men som vanligt skildrar den bara kungarna, tsarerna och krigen. Maktbalansen. Det är bara krig och elände och vanliga människor som får sätta livet till i sjuka makthavares begär efter mark, makt och status. Jag citerar:

Sid 141

Det var framför allt krigen Finland fick lida av. … . Under Stora Nordiska Kriget hade Karl XII rekvirerat finsk allmoge för sina krigståg på andra håll, att landet låg värnlöst inför Rysslands härjningar. … I Armfelts armé, som frös ihjäl i Jämtlandsfjällen 1718 på återväg från fälttåget i Norge, var fyra femtedelar av soldaterna från Finland.

I mitten av 1700-talet sades det i Sveriges Riksdag: "Alla Sveriges stygn av dess svåraste fiende är gångne genom Finlands hjärta, och det oaktat är det landet ändå den starkaste tävlaren med Sveriges landskaper om priset av en oförkränkt trohet och ståndaktighet under svenska kronan."

Jag väntar med den unga flickans dagbok och väljer en roman istället:

Skomakarens Hus av Björn Holm, 1984, en roman om Karl XII, men om de vanliga människorna.

Jag läste det första kapitlet i ”De är inte kloka de där ryssarna” skriven av Anna Lena Laurén, en finska bosatt i S:t Petersburg. Obs! Hon har nära vänner i Ryssland, men känner att ryssarna är så speciella, att hon måste förklara för oss som inte vet.

Det mest speciella i det första kapitlet är när hennes vänner förklarar att ”… Estland har däremot aldrig varit ett riktigt land.” Och då kommer jag ihåg den unga ryskan som guidade oss i Narva 1998 och förklarade för oss, att ”Narva är ockuperat av esterna.”

Hon har flera gånger försökt tala med dem om vad som hände i Estland under ockupationen, men de förstår inte vad hon pratar om. De blir bara förb –e, och hon måste sluta prata om det. Och när hon tar upp bronsnatten blir de ännu mer förbannade och förklarar att Estland har förolämpat ”det heliga Ryssland” (Tack och lov att Nato och EU finns)

Hon skriver också att till sin glädje vet ryssarna mer om Finland än svenskarna, som inte vet någonting. Det måste ha att göra med att vi läser allt mindre historia i skolorna. Men den historia de kan är förstås inte alltid korrekt.

Aktuaalne Kaamera i dag
Man har i Estland beslutat att höja straffet för brott liknande dem som hände under bronsnatten från 3 - 5 år i fängelse till 5 - 8 år. Samt att arbete mot republiken, så som förräderi, ska ge livstids fängelse.

Men innan jag såg nyheter på TV. lyssnade jag på svensk radio, där de pratade om lycka. Vad är lycka? Har alla möjlighet att känna lycka. Och då tänkte jag på esterna naturligtvis. Kunde de känna lycka under ockupationstiden?
Jag minns ju det grå mest av allt. Hur människor självklart släppte dörrar i ansiktet på varandra, hur bilarna stänkte ner alla på trottoaren. Hur ingen log. Grått. Grått.

Men Tea berättade att hon var lycklig när hon var hos mormor på landet under sommarloven. Hon är nu i 50-årsåldern. Och jag berättade tidigare om Ülo som möttes på flygplatsen av lille Enno, och var lycklig i det ögonblicket.

Då vet jag, att det fanns lycka där. Trots allt.

Vi var på biblioteket i dag och hämtade reserverade böcker och lånade lite nytt. Bland annat en bok om "Östersjön, kampen om ett hav 862-1990" av Hans Dahlberg. Och så lär man sig något nytt. Jag tycker att jag minns så mycket av det jag lärde mig i skolan. Särskilt det jag lärde mig på historielektionerna. En dag, kommer jag ihåg, ringde en klasskamrat till mig på kvällen och frågade vad vi gjort på historian. Då kunde jag återberätta allt som läraren sagt. Därför blev jag så överraskad av att jag verkligen inte hade en aning om att området runt floden Nevas utlopp, ungefär där S:t Peterburg ligger har varit svenskt. Sverige hade hela området runt Finska viken! Sverige- Finland-Ryssland-Estland-Lettland. (Obs! inte hela Ryssland :-)

Jag tycker att det verkligen är intressant med Östersjön. Vår familj har ju ursprung i Sverige förstås, Estland och Finland. Tänk när den lilla postbåten gick från Finland över Åland till Sverige. Eller när esterna smugglade sprit i småbåtar till Sverige. Då var vi nära varandra. Och det finns en teori att svenskar som en gång bosatt sig i södra Finland flyttade över till Estlands norra kust och senare eventuellt till den västra. Och hela tiden var de svenskar. Det är lite charmigt, eller hur? Tyvärr försvann ju den estlandssvenska kulturen under andra världskriget. För få blev kvar och de som flydde till Sverige blev som vi. Jag hoppas, att den finlandssvenska kulturen kan bevaras. Jag har hört att det finns risk att den också utplånas. Inte så konstigt kanske, men tråkigt. Det mångkulturella samhället tar faktiskt död på flera små kulturer, och blir lite fattigare hela tiden.

Jag har också lånat boken: Jag vill leva av Nina Lugovskaja, en motsvarighet till Anne Franks dagbok. Jag ska berätta när jag läst den.

Rakvere teater. Den gamla herrgården som blivit teater. Här är det en härlig stämning i caféet, där inne. Där brukar vi sitta och fika. Vi kom inte dit nu i höst eftersom jag blev sjuk. Men vi ska se någon bra pjäs i vinter!

Det är verkligen intressant med historia. Man måste sätta sig in i vid vilken tid allt händer. Men en sak som är märklig är hur grymt livet varit för många människor.

Vi var i dag på en föreläsning om "Storfurstar och tsarer i Ryssland". Om man är intresserad av Estland kommer man inte förbi Ryssland, så när jag fick inbjudan till en föreläsningsserie om Ryssland, då tackade jag "ja" för oss båda.

Historien är grym, som sagt. Särskilt för människor i Rysslands intressesfär. Den ene härskaren är grymmare än den andre. Vare sig de är kvinnor eller män. Och de dödar hejdlöst i strider, som straff och för att de är galna. De till och med dödade sina släktingar för att komma åt makten. De har skickat folk till Sibirien sedan Ivan den förskräcklige. Och i det landet tyckte man att det var fullständigt normalt att andra folk skulle inlemmas. Och då tänker jag naturligtvis på de Baltiska staterna. De fick ändra uniform gång på gång för att rislera sina liv för andra härskares vilja och nycker. Vi har en bok med all dessa uniformer. Och det är många! Sedan gällde de att inte tänka på sig själv och sin familj, utan bara lyda order och ge sig iväg. Vägrade man, då kunde huvudet hamna på en påle istället, och det hjälpte inte familjen det heller.

En annan sak är, att Estland är omgiven av länder med stormaktsdrömmar. Ett litet land, som inte hade haft några inre strider för att skapa sig en ledare, som hade levt i det vardagliga livet med en man i varje ”kommuns” ledning, men utan strider; det landet är helt öppet för erövring. Från 1200-talet har Estland levt med olika länder, och det esterna kallar ”den goda svenska tiden” var väl kanske inte så god. Men jämfört med att ha tyska eller ryska herrar var det en god tid. Plötsligt hade den vanlige esten rättigheter gentemot den balttyske godsägaren. För tysken var esten bara ”icke-tysk”. För ryssen var han livegen, en slav utan eget värde.

Under helvetesåret 1940-1941, då var han bara inget värd. Risken att förintas var akut, och tvingades han in i Röda armén, då var han bara slaktoffer. Allt det som var viktigt för esten, det var bara föraktfullt och skulle bort. Det hann alla erfara, alla de som ockuperades av grannen i öster, men varför, varför orkade inte den svenska regeringen ta reda på sanningen innan de erkände Rysslands ockupation av den fria staten Estland? Varför frågade de inte den tidigare statsäldsten (presidenten) August Rei det, när han kom som flykting till Sverige? Eller någon annan av de 25 000 flyktingarna som visste?

Ja, jag är upprörd. Och kan inte riktigt släppa frågan. Så mycken ondska och galenskap, som funnits i Ryssland under århundraden. Mycket av det Lenin och Stalin gjorde sig skyldig till hade redan hänt i landet under tsarerna. Några av tsarerna hade liksom Lenin inte en droppe ryskt blod i sina ådror, men det vet den vanlige ryssen inte.

Det är svårt att hävda sina rättigheter när man bara är en liten myra och ingen vill förstå.

Så, då är vi i Sverige igen.
Vi reste från Sagolandet. Jag kan förstå om esterna själva inte tänker så, men jag kände så intensivt, när vi for den långa vägen till Tallinn, hur jag omgavs av sagor. Inte bara de gamla sägnerna, som finns på snart sagt varje plats. Utan också människorna. Alla människor har en historia. Och jag vill så gärna höra den.

Det var så fascinerande när vi var i Rehetuban med gänget som gick till Ebavereberget. De var alla ester. Alla utom Ants och jag hade levt hela sina liv i området. Och där var Marjus mormor, som satt på en bänk. Gammal med böjd rygg, sjalen över huvudet och ögon som inte såg. Runt om henne lyssnande grannar och vänner. Hon berättade om livet på gården före och under ockupationen. När vi tidigare har varit där, då har någon i familjen berättat för turister. Nu var det inte så. Men precis lika spännande och intressant.

Hösten hade kommit längre i Estland än här. Det gör den alltid, liksom våren. Vårmånaden i Estland är mars. Jag blev så förvånad när jag hörde det. Då har vi absolut inte vår i Sverige. Men... Östersjön skiljer oss åt.

En nationaldag, 24 februari 2008, tror jag det var, då var det så kallt, att den högtidliga militärparaden i Tallinn fick ställas in. Det var -20 grader. En vecka (en vecka!) senare hade vi +20 grader på vår balkong! Plötsligt kom solen ihåg att det skulle vara vår i Estland!

Nu ska jag läsa "Sovjets blodsdåd i Baltikum". Jag har läst halva boken tidigare, men börjar om från början. Så det så.

Åh vilken dag. Det har regnat och blåst hela dagen. De små träden härutanför som inte växt så många år ännu, de böjer sig nästan till marken i vinden. Men de är sega! fast jag får då säga, att det som skulle vara en serbisk rödek, inte kan vara det. Löven är inte röda. Vackert gröngula än så länge.

En sådan här dag är man inomhus. Man sitter framför brasan och läser en bra bok. Och det har vi gjort. Hela dagen. Nu mörknar det redan. Vi tar te och mackor till middag. Vi har inte gjort av med så många kalorier i dag, så det får räcka.

Hanno tittade in och berättade att ha varit guide i området för några bussturister, och de hade klarat sig förvånansvärt bra i ovädret.

Den här snygge unge mannen heter Kaido Höövelson, men det är nog inte många som vet. han är född 1984 och har fått pris för sin fighting spirit, you know. Han är en av alla fantastiska ester som har lyckats i världen. Han är nämligen Baruto Kait. Sumobrottaren. Idol i Japan, och orsaken till att världsmästerskapen i Sumobrottning 2008 gick i Rakvere sporthall. Då var vi där och blandade oss med människor från alla möjliga nationaliteter. I lilla Rakvere. Det var faktiskt spännande. Det var intressant att se hur sumobrottning går till. Det går ruskigt fort, och handlar om at man måste lura den andre, så han är lite ouppmärksam en stund. Tyckte jag alltså. Dessutom kände vi oss smala och fräscha, vilket vi inte gör, båda två, alltid.

Klockan är snart 8 på kvällen. Det är mörkt ute. På ena sidan huset ser vi den fantastiska orange solnedgången , och en nästan full gyllene måne på den andra. För övrigt är det mörkt. Vi har fått ordning på kaminen, och har suttit och njutit en lång stund av den goa husvärmen. Nu är det riktigt varmt inne.
Vi hade gäster till middag, som nyss gick hem till sig. Vi pratade litegrand om de vilda djuren i omgivningen. I Estland finns varg, björn, älg, vildsvin och så de vanliga rävarna, rådjuren och alla smådjur. Mössen har vi redan haft besök av i huset.



De här kompisarna sågs inte så långt härifrån. Här är det också björnjakt, och den är också reglerad. Ett år var det så många björnar i Estland att man ville skjuta av ganska många, men då sa EU nej. Och det var lite svårt att förstå här, för det kommer ju nya hela tiden från Ryssland. Björn heter ”karu” på estniska och varg heter ”hunt”.

För några år sedan var det en mormor och hennes lilla dotterdotter som steg av bussen vid stora landsvägen utanför Simona. De började gå hemåt, då blev mormor plötsligt varse, att en hund och två valpar följde efter dem. När hon tittade lite mer, såg hon att det var vargar. Hon gick lite fortare, då ökade också vargarna farten. Hon började springa med flickan hårt i handen. Då sprang valparna också. Vargmamman hade hela tiden koll på läget, men hon sprang inte efter. Men mormor blev rädd och sprang in i en gård vid vägen. De blev insläppta, satte sig, pustade och trodde att de just räddat sina liv. Men i själva verket tror de som förstår sådant här, att vargmamman bara skulle lära barnen hur man gör när man jagar.

För en tid sedan såg jag faktiskt åtta rådjur springa över ängen; efter en stund kom de tillbaka, men då var de bara sex. Jag vet inte vart de andra försvann.




Det här var ett hus som höll på att förfalla. Vi var där och tittade och kände hur spännande det var med ett riktigt gammalt hus, som inte renoverats ännu. Men. I våras såg vi att det hänt något med taket. Någon hade också arbetat med skorstenarna. Taket är nu lagt med små spånskivor, som man gjorde förr. Någon har köpt huset och håller på att göra det som det en gång såg ut. Och de har jobbat hela sommaren, lite då och då, trots de dåliga tiderna. Det känns så bra!!

Det här är förre presidenten Arnold Rütel för några år sedan. Han efterträdde Lennart Meri, som var mycket populär. President Rütel var inte den fine, elegante, världsvane mannen som sin företrädare, men många anser att han var rätt president för sin tid. Han kunde tala så att även den enkla människan kunde förstå. Men jag har också hört att det var en man som studerade estniska, och han lärde sig språket allt bättre. En dag kunde han nöjd berätta, att han nu förstod vad presidenten sa. Då log den andre i mjugg. Trots att han var est sedan födseln förstod han aldrig var presidenten menade.

Hanno tittade in på te och specialmuffins. Vi hade bett att han skulle komma för att vi ville höra lite mer. Och då berättade han det.

Först den gamla anekdoten om mannen i Ryssland som såg en kö. Och en kö betydde att något fanns att köpa, och det missade ingen. Kanske det var något man behövde.
Efter en stund kom en polisbil och tog dem allihop. Han förstod ingenting, som vanligt.
Senare vid domstolen frågade domaren honom varför han, som var en så ordentlig man hade hamnat i den kön. Och då äntligen, fick han veta. Längst fram blev en flicka våldtagen, och kön gällde att komma i tur till våldtäkten.
Hå hå ja ja.

Sedan frågade vi hur man kunde ställa sig i en kö, som i banken, och veta, att man skulle få stå minst ett dygn.
"Jo, så var det. Ryssarna lärde oss. För det första hade man med sig varma kläder, några smörgåsar och en bok. Sedan frågade man den som stod efter om det var OK att man fick samma plats om man gick på toa. Gick det bra lämnade man kön en stund. Skulle man bara kissa, då gick man ut i parken eller så, men skulle man det andra, ja, det fanns ingen toalett i närheten, så man letade efter en ytterdörr till något hyreshus som var öppen. Man gick in. letade efter ett lugnt hörn. Och där gjorde man det."
"Men lukten?!"
"Man lärde sig att bara andas genom munnen. Det var därför det luktade skit i trappuppgångarna."
Då kom jag ihåg: "Sovjeterna kom med kulturen till Estland."
"Just det."

En gång en sommar var det 35 grader varmt. Och då var jag tvungen att stå i en brödkö. Det var outhärdligt. Och dessutom fick man bara köpa ett bröd. Det fanns inget mjöl att köpa. Men så var sovjetlivets livskvalitet."

Så pratade vi om läroböcker. Per Wieselgren hade berättat i sin bok, att till slut hade det kommit en lärobok i juridik till universitetet. De gamla var ju kapitalistiska. Totalt värdelös. Skriven av någon som inte kunde juridik.

"Jo, det är sant. En lärobok om en finsk-ugrisk minoritetsgrupp, mari och dess språk, var så fel, ingenting stämde, och språkläraren försökte hålla skenet uppe, men till slut sa han, liksom många andra lärare som undervisade i historia. "Det jag lärt er tidigare är helt fel. Det här är rätt." Annars hände "något".

Jag vet inte om ni kommer ihåg att enligt Sovjet bombades Narva av tyskarna. Massakern i polska Katyn var också en tysk historia. Det var bara det, att människorna i områdena, de visste.

Guiderna i Narva var utbildade av Sovjet naturligtvis. De visste vad de måste säga.
På 1960-talet var en sovjetgrupp på besök i Narva. De guidades av historikern Kuuskemaa. Han kunde inte ljuga. Han sa, som det var, att Narva bombades av sovjetiskt bombflyg den 6 mars 1944.
En vecka senare blev han kallad till KGB. En i turistgruppen hade anmält honom för spridande av lögner. Han blev tvungen att flera gånger förklara exakt vad han sagt och varför. När förhörsledaren till slut litade på att han sagt "sovjetiska bombplan" och inte "ryska bombplan", fick han det lindrigare straffet. Han blev avskedad p.g.a. att han var en "människa med ideologiska fel."

I Nürnberg konstaterades att Narva var totalt sönderbombat. Det var bara Hermanborgen och rådhuset som var kvar.

Efter befrielsen fick en Narvabo som flytt till Sverige veta, att han kunde få tillbaka sitt hus i Narva. Han reste dit och försökte. Men det var ett hyreshus, och en KGB-man bodde i en av lägenheterna. Problem. Det hävdades att det inte fanns några hus kvar efter kriget. ”Men här är ju mitt hus!” ”Nej, i Nürnberg sa man…” Han anlitade advokat för att lösa problemet, men det var knivigt. När advokaten ansåg att han skulle kunna lösa problemet, då beslutade plötsligt Narva stad, att området som låg ett visst antal meter från borgen var kulturskyddat. Och det var precis så många meter, att mannens hus ingick.

Regnbåge på samma ställe som alltid.

I dag tog vi en tur till Rakvere. Det var kallt! Isigt kallt. Och småregn. Vi var på Vaala keskus, ett av flera köpcentrum i staden. Det var oroväckande få människor där, och några affärer var redan stängda.

Det gäller att hålla ut tills det vänder.

Jag har nu läst Per Wieselgrens bok om Estland 1940-41, som han skrev 1942.

Det är intressant, att se hur han kritiserar esternas brist på hygien. De saknar vattenledningar skriver han. Jag kan inte låta bli att tänka på
1. Lubbe Nordström, som gjorde en resa genom Sverige 1938, och då kallade landet för Lort-Sverige.
2. Det han berättar om ohygienen stämmer inte med Ants familj. I Tallinn hade hans farfar redan 1902 byggt badrum. Han var dessutom en pedant, så där var det rent! Jag antar att det var samma förhållanden som Per Wieselgren växte upp med. Ni vet. man ska inte kasta sten i glashus!

För övrigt skriver han detaljerat om alla nya bestämmelser som utfärdades av de estniska kommunisterna. (Allt måste varit väl förberett).
När det gällde pengar, så tilläts uttag från bankerna bara 20 kronor resp. rubel i månaden. När valutan ändrats till rubel fick man inte växla estniska kronor till rubel. För at kunna nyttja sina pengar fick man sätta in dem på sitt estniska konto och sedan ta ut de 20 rublerna i månaden. Men för att kunna det måste man ställa sig i kö i banken. Man visste att man skulle få stå där i ett dygn! Hur klarade man det rent praktiskt?
Lönerna var också bestämda av partiet. Mycket detaljerade beskrivningar av vad man skulle få tjäna gavs ut.
Hyrorna var avhängiga av lönerna.
Ingen vuxen fick bo på mer är 9 kvm. Barna på 4,5 kvm. Om rummen var för stora, fick man dela, i värsta fall med främmande personer.
Fiske fick inte förekomma utan att polistillstånd och kontroll av strandvakten. Fiskebåtarna fick gå ut på av partiet bestämda tider, som inte överensstämde med fisktillgång eller väderlek.
Det privata jordägandet skulle minskas. I första hand skulle "onödig" areal (mer än 30 hektar) skänkas till staten. Kyrkors och klosters jordar liksom de gamla adelsjordarna skulle i helhet skänkas till staten.
M.m. m.m m.m.
Den 30 oktober 1940 kom dessa föreskrifter.

Han skriver att Småbrukare, som nu skulle klara sig själva på sina 12 - 15 hektar utan boskap gingo inte i land med uppgiften och de större bönderna blevo av åderlåtningarna mindre dugliga att underhålla den boskapsstam, de förut varit stolta över.
Varje avvikelse från uppfyllandet av bestämmelserna eller motarbetandet av dem måste behandlas som en statsfientlig åtgärd och bestraffas med sovjetstatens hela stränghet. Skrev tidningen Sovjet-Estland nr 17, 1941.

Ett problem var, att trots att Per Wieselgren tyckte att det inte fanns särskilt mycket att köpa i affärerna, hade de ryssar som kom till Estland en helt annan åsikt. Därför sa de sovjetiska kommunisterna:
De många och goda varor ni ser i butikerna äro resultatet av en av den mest hänsynslösa utsugning som arbetarklassen i dessa stater utsatts för. Den har fått träla natt och dag för att fabricera alla dessa ting, varav den själv ej haft någon glädje. (Jag har hört, att när Sovjet skickade varor till Tyskland, medan de var sams, med järnväg, då skrev de på järnvägsvagnarna med stora bokstäver: Matleverans till de svältande i Estland.
Nu är det något som inte stämmer...).

G.P.U. (Senare KGB) menade då:
... sänkningen av de baltiska sovjetrepublikernas levnadsstandard syntes bli en betydelsefull politisk uppgift.

Men lite märkligt tycker jag de är, när P W ändå skriver:
Om den andliga ofriheten och de byråkratiska absurditeterna avskaffats och rättslösheten eliminerats, skulle jag funnit mig väl tillrätta med systemet i övrigt.

Nu har jag läst lite till:

Han beskriver sedan universitetet och kurserna där.Den viktigaste vetenskapen är marxism-leninismen. Dessutom blir de två svenska professorerna uppsagda, och Sten Karling med fru återvänder till Sverige. (Som tur var eftersom han var en mycket bra konsthistorieprofessor när jag läste ämnet i Sverige.)

Per Wieselgren själv stannar dock, han försöker till och med få visum till Ryssland för att forska där. Därför är han kvar i juli 1941, då tyskarna intar Tartu. Ryssarna retirerar, men förstår senare att det är en förhållandevis liten tysk trupp, så de vänder om och ett väldigt bombardemang uppstår. Stora delar av Tartu förstörs.

Han berättar också fruktansvärda historier från skräckens år, Sovjets ockupation 1940-41.

En man som förhördes under tortyr och förlorade all livskraft togs så småningom ut till något som han förstod var hans grav. Han såg att det redan låg andra döda där. Han sköts med två skott, ett genom huvudet, och föll ned i graven. Han blev liggande och kunde höra hur fler fångar hämtades, sköts och föll ner i graven. En ung pojke dog inte genast, så han sköts ytterligare en gång i graven. Men tyskarna kom, och ryssarna hann inte skyffla jord över de döda. Mannen kunde i sitt svåra tillstånd lösgöra sig från de döda, dra sig upp ur graven, och blev sedd av en man, som lyckades rädda hans liv.

Så dagens hisoria:

Detta är Sergei Markov från Ryssland.

Bronsnatten kalls det uppror som Estland drabbades av i maj 2007. Det gällde flytten av statyn i centrala Tallinn. I Wikipedia beskrivs den så:

Bronssoldaten (estniska: Pronkssõdur), ursprungligen Monumentet över Tallinns befriare (estniska: Tallinna vabastajate monument, ryska: Монумент освободителям Таллина), kallas ibland också Tõnismäemonumentet, är en staty föreställande en soldat i sovjetisk militäruniform. I folkmun kallas statyn ibland Aljosja. Under statyn finns askan och lämningar av stupade sovjetiska soldater. Gravmonumentet är även en form av "den okände soldatens grav". Statyn restes den 22 september 1947 på Tõnismägi i centrala Tallinn i Estland som ett minnesmärke över Röda arméns seger över Nazityskland 1945, men av många estländare sågs den istället som en symbol för den sovjetiska ockupationen och annekteringen av Baltikum som följde fram till 1991. Många ester roas av att soldaten starkt påminner om brottaren Kristjan Palusalu som under andra världskriget hoppade av från Röda armén och gick över till den finländska sidan. Skulptören Enn Roos har dock aldrig medgett att Palusalu var förebild för statyn.^[1] Efter kontrovers flyttades statyn 2007 till Estlands försvarsmakts kyrkogård (Kaitseväe kalmistu) i Tallinn.

Då fick vi också uppleva det första cyberkriget. Computer Sweden skrev:

Cyberkrig har blivit verklighet

Säkerhet Den senaste månadens nätattacker mot Estland saknar motstycke i it-historien. Banker, medier och myndigheter har fått sina webbtjänster utslagna av överbelastningsattacker. Och det är bara en tidsfråga innan Sverige ställs inför liknande hot.

Från USA kom IT-experter för att studera det som hänt, och se hur man skulle agera i liknande fall i framtiden.

En övermodig ryss i Moskva, Sergei Markov skröt med att han var mannen bakom cyberkriget. När det kom till den estniska regeringens kännedom svartlistades mannen från att komma till Estland, tillsammans med en medhjälpare, vilket betyder hela EU. Markov uppfattade inte problemet i sin helhet, men när han skull göra en semesterresa till Grekland och inte fick komma in där, då blev han mycket upprörd. Hans protester hördes över Estland, men utrikesministern stod fast vid beslutet. Då sökte Markov och hans kumpan hjälp "där uppe".
I EU "utanför toaletten" blev Estlands utrikesminister Paet antastad av Benita Ferrero-Waldner, EU-kommissionär med ansvar för unionens yttre förbindelser, på ett sådant obehagligt sätt, att Paet tappade fattningen och lät den estniske inrikesministerns sommarvikarie ändra beslutet. Men hon hann bara göra ändringen på Markov. Den ordinarie inrikesministern hann stoppa inresetillståndet för kumpanen. Markov kan nu resa i EU igen, men inte hans vän.
Det är en skam för Paet, att han gav med sig; men det är också en skam för EU att sådan lobbyverksamhet för uppenbara skurkar förekommer. Den estniske journalisten Priit Hõbemägi har studerat Ferrero-Waldners uttalanden, och kommit fram till att hon i alla lägen är för Putin, vilket oroar honom som est.

Som en parentes kan nämnas också Johan Bäckman, 38, doktor i juridik och docent i rättssociologi vid Helsingfors universitet. Ett av hans biämnen på universitetet var politisk historia, understryker han och börjar korrigera den estniska historieskrivningen.

Han hävdar att: Estlands har aldrig ockuperats av Sovjet och att dagens Estland tillämpar apartheidsystem mot landets ryssar. Han samarbetar med Nasji, Putins ungdomsförbund och var utestängd från Estland under de känsliga dagarna 8-10 juni i år. ”Vi vill motarbeta esternas grova historieförfalskning.” säger han i finska Huvudstadsbladet.

Han är nu avstängd från universitetet.

Nu är det höst. Den vita frosten ligger över gräsmattan. De glänsande löven från i går är matta och stela på träden utanför fönstren. Det är ofrånkomligt. Det blir vinter i år också.

I Estland finns ingen statsreligion. De flesta ester är lutheraner, men det finns också många ortodoxa, antingen ryskt ortodoxa eller estniskt ortodoxa, t.ex. setufolket räknar sig till dem. Där blev en ryskortodox präst inte godkänd av setukeserna när han placerades i deras församling i Värska. Men det ska jag berätta om en annan gång.
Nu jag ska berätta om en storhet från Rakvere.

Det finns två helgon som levt åtminstone en del av sina liv i Estland. Här är det en religiös parad till minnet av fader Sergei.

Helgonet Fader Sergei Florinski. Han var fältpräst i Ryssland före revolutionen, och levde 1873-1918.

Kommunisterna ville inte ha någon religion, förutom den kommunistiska förstås, så Florinski förflyttades till Estland när det började brännas. Han var en god människa, som fältpräst hade han hjälpt många sårade i strider och han hade fått medaljer och blivit ordentligt tackad för att han var en så fantastisk präst. Men, den 19 december 1918 tog några revolutionärer honom till fånga tillsammans med några andra som också ville ha ett fritt Estland. De var representanter för den gamla regimen och var inte värda att få leva, menade banditerna.

Fader Sergei erkände sina brott: han erkände att han var präst, och så gjorde han korstecknet. När ryssarna förstod att slaget i Estland var förlorat den 26 december, tog de ut sina fångar till Palermoskogen och sköt ihjäl dem. Själva flydde de över gränsen till Ryssland. Och blir för alltid ihågkomna som ”männen som mördade den helige Fader Sergei Florinski”. Han var inte helig då. Det var vad som hände senare som visade att han var en helig man.

Massgraven där de mördade skyfflats ner 1918 öppnades några år senare och då var det en kropp som var så gott som oskadad, och det var Sergei Florinskis. Han lades i en kista och begravdes på nytt, men nu på en kyrkogård. Och där låg han i många år, men när metropoliten Alexius i slutet av 1990-talet i Moskva bestämde att Sergei skulle utropas som helgon, då grävde man upp honom igen. Och det fantastiska var, att 84 år efter hans död var kistan märkligt oskadad och kroppen mumifierad, huden var torr och brun. Kläderna var oförstörda. Han var verkligen en helig person! Och nu finns han i en kista i Guds Heliga Moders Födelsekyrka i Rakvere, och man passade på att ändra hans officiella namn till Fader Sergei av Rakvere.

Höstträd

Alldeles nyss blev sotarn klar och for härifrån. Allt var OK hos oss. Men det ringde en kund under tiden och frågade något, och sotarn svarade: Nej, i övermorgon (söndag) kan jag inte komma. Då ska jag på folkdans." En man i 30+ åldern. Härligt!

Och nu sätter Ants igång kamin och spis. Nu blir det varmt och skönt. Visserligen har solen skinit hela dagen, men i natt ska det bli minusgrader!

Jag läser Per Wieselgrens Från hammaren till hakkorset om Estland 1939-1941. Utgiven 1942.

...ändå har detta land spelat en stor roll i historien såsom erövringsobjekt för mäktigare stater, ständigt befunnit sig i farozonen mellan Öst- och Västeuropa och under sin korta självständighetstid varit föremål för ett smickrande intresse även från långt bort liggande länder.

Jag vet ju efter annan läsning, att svenskarna agerade efter sin rädsla för den store grannen i öster, men jag tycker det är osmakligt, att man dömt ut president Päts regeringsform, som visserligen var "halvdemokratisk" men ändå var en rättstats. När man å andra sidan så snabbt erkände Sovjets "annektering" av de baltiska staterna 1940, när man bör ha vetat hur den "allmänna" begäran om inträde i unionen gick till. Som exempel skriver Wieselgren i sin bok, utgiven 1942 att före "valet" den 14 och 15 juli försäkrades folket att

"Det skulle vara en galenskap att frukta att under den nuvarande regeringen någon skulle tänka på att beröva dessa medborgare deras jord och andra tillhörigheter. Den nuvarande (kommunistiska) regeringen ämnar inte ta någonting från någon jordbrukare, tvärtom har den för avsikt att hjälpa dem." och "Ansvarslösa ryktessmidare ha lanserat lögner, att kolchoser skola upprättas i detta land. Detta kommer inte att ske; vi inte ens behöva det."
Efter valet beordrades en manifestation av "det arbetande folkets seger" och på morgonen därefter skrev regeringsorganets tidning, Rahva Hääl "De gigantiska manifestationerna den 17 juli har gjort en ny paroll aktuell - bildandet av... en estnisk sovjet-socialistisk republik, medlem av USSR."

Straxt därpå nationaliserades det mesta. Men den politiken kunde svenska regeringen godkänna.

Det är intressant hur mycket kommunisterna hann förändra på knappt ett år. Allt var förberett sedan länge; nazisterna hann inte riktigt lika mycket. Och de höll på drygt 3 år.

Till och med ester, letter och litauer skickade telegram (enligt Tass). "...för närvarande garanteras Estlands, Lettlands och Litauens nationella oberoende och suveränitet av den biståndspakt som ingåtts med URSS." Tro´t den som vill.

Mina svärföräldrar var tvungna att gå i inre exil eftersom min svärfar gått ut som 16-åring i frihetskriget och hade fått en vink om att hans liv var i fara. Deras bostad nationaliserades, andra människor flyttade in och pengarna beslagtogs. Jag har sett bilder från den tiden, och jag minns att min svärmor sa om sin man: "Han blev gammal direkt." (Jag har också sett bilder på frihetssoldater som "tagits om hand" av sovjeter. Jag såg först en bild på soldaten före "behandlingen" en normal 40-åring. och sedan en ny bild någon dag senare. En gammal man.)

Jag vet att moster Tanja fick bo i ett av rummen i svärföräldrarnas lägenhet, eftersom hon talade felfri ryska, och antogs vara ryska. (Detta var före personnumrens tid). Hennes svärföräldrar deporterades till Sibirien och hennes man gick senare med tyskarna för att befria dem.

En bild av livet i Sovjetunionen.

En sann (?) historia från Sovjet.

I Tallinn fanns en stor central för tillverkning av mjölkprodukter. I lokalen fanns stora behållare med mjölk.

Man talade om hur hälsosamt det är att bada i mjölk, och plötsligt började det gå en historia om hur mjölkarbetarna lät de unga vackra flickorna som de sällskapade med att bada i karen med mjölk. Och lika plötsligt slutade man köpa mjölk i Tallinn.

En annan sann historia från Sovjet.

Några jägare la sina skjutna harar i sur grädde i karen i mjölkbolagets värmeverk, och tillagade dem så. De skulle som tack bjuda männen som arbetade där på en smakbit.

Men männen kunde inte vänta, så de tänkte att de skulle lägga in ett nytt djur, rensat och klart i grädden sedan de ätit upp haren. De hade lite bråttom, men de hade ingen hare att lägga dit, eftersom de aldrig jagade. Istället fångade de en katt. När jägarna kom för att festa på sin hare, Sa männen ingenting. Jägarna åt, och männen frågade hur det smakade. ”Underbart, men den här gången var det en ny, speciell smak.”

Ja, Ants fyller år i dag, och vi bjöd in Hanno på en liten middag. och det blir alltid några nya historier. han berättade om Asta, som drack alkohol jämt och samt. En gång för några år sedan, blev hon sjuk i magen. Hon trodde helt säkert att det var cancer. Men det var inte cancer. Istället sa doktorn: "Om du dricker den minsta snaps nu, då dör du." Hon har inte smakat en droppe sen den dagen.

Vi läste i dagens Svenska Dagbladet att man kan köpa sig vad som helst i Ryssland. Körkort. Universitetsexamen. Ja allt. Vi frågade Hanno hur det var i Sovjet. "Jo, naturligtvis kunde man det då också. Gick du till en läkare, sa han i bästa fall, att du är frisk..."