.

Så här ser det ut på vårt bondetorg. Tyvärr var det stängt i går; vi får handla härliga mjöler och annan lyx på fredag istället.

Vi hade gäster i går. Annika, Madis och deras två söner. Det betyder att vi pratade. Väldigt mycket. Nu ska jag försöka reda ut vad som hände.

Först fick vi presenter. Och vilka presenter! En Maavalla kalender för år 10233, alltså detta år. Tideräkningen i det gamla Estland börjar räknas från år 8213 f.Kr. Och då måste jag ta reda på varför. Kalendern är skriven med runskrift och visar månens alla faser och annat som är av intresse för det jordnära livet. För säkerhets skull fick jag också en vanlig kalender också för år 2010, men med kartor över Estland med omnejd från 1500-talet och framåt. Mycket intressant. Januarikartan är från 1573 när den norra delen heter Esthonia och den södra Livonia. "Daghö" och Ösel ser väldigt konstiga ut, som en fjäril ungefär. Hela Stockholms skärgård finns med. Man kan skicka bilderna som vykort. Det kommer jag inte göra! Jag vill ha dem kvar.

Ants fick låna en bok: Karelen kallar av Christer Boucht från år 1978. Och det gjorde att samtalet gled in på Annikas resa till det ryska Karelen i somras. Hon var längst bort i ett område så avlägset, att det aldrig blev sovjetiserat. Där lever människor som de alltid gjort. Husdjuren går omkring är så vänliga. Hundarna skäller inte utan kommer fram och hälsar, och fåren kommer fram och vill bli klappade och få något gott att äta.

I Estland har det diskuterats varför esterna tilläts se finsk TV under sovjettiden. Madis berättade att det har kommit fram, att det fanns en rysk forskningsgrupp i Tallinn, som studerade hur ett sovjetiskt folk påverkades av att få information från ett ”kapitalistiskt land”. På andra sidan var det USA som byggde möjligheten att sända till Estland.  Och jag tänkte direkt att för att andra folk inte skulle tro på det esterna kunde berätta, sa man att de var fascister.

Det liknar det problem som Ryssland fick när soldaterna återvände från Estland efter 1941, och skulle kunna berätta om ett land med mycket högre välstånd. De hade ju skickat tåg genom Ryssland och Estland till Tyskland med mat till de tyska soldaterna före 1941, då skrev de med stora bokstäver på tågsidorna: Mat till det svältande folket i Estland.

Annika berättade också att Finlandssvenskarnas folkdräkter är starkt kontrollerade av ett företag i Finland, Brage, som har alla rättigheter sedan 1910-talet. De har bestämt hur alla kläder ska se ut, vilka smycken och andra tillbehör man får använda. När man får ha dräkten på sig o.s.v. Kurser anordnas endast av Brage, som också säljer smycken och tillbehör. Jag blev faktiskt upprörd över att man sålt ut finlandssvenskarnas möjligheter att bestämma över sin folkdräkt. Att få leka med tillbehör, och använda sin kreativitet. Så var det ju inte i gamla tider, att man inte fick ändra lite, göra på sitt eget sätt. Det är ohistoriskt tycker både Annika och jag.

Och vi pratade om så mycket mer, och så småningom blev klockan mycket och pojkarna måste hem och sova. Men vi ses snart igen, det lovade vi varandra.

Förresten förstod jag också hur det gick till när listorna gjordes i ordning för den första utrensningen i Estland 1940. Det behövdes inte så mycket förarbete som jag trodde. Det fanns ju telefonkataloger, och där var man listad efter yrke. Det var ju bara att ta fram människor inom de yrkesgrenar, som man ville ha bort så snabbt som möjligt. Poliser, journalister osv. Jag har trott att det var så mycket arbete som förberetts före ockupationen. Nu förstår jag. Jag tycker dock fortfarande att det ändå var märkligt, att det hann förändras så mycket i Estland under ockupationen 1940-1941 mitt i brinnande världskrig.

Jag har lite för lite kunskaper om datorer för att förstå varför Googel plötsligt kommer med rysk text. Är jag bevakad då? Eller vet datorn inte i vilket land jag befinner mig? Annars brukar det vara så, att i Sverige blir det svenska och i Estland estniska ibland med en liten fördröjning. Men ryska har det aldrig varit tidigare. Är det någon som vet?

Apropå hur ryssar behandlas i Estland:

Jag såg på reprisen av avslutningsuppvisningarna på EM i Konståkning i Tallinn. Har ni tänkt på, att de estniska åkarna, som alla estländare hejar på har ryska namn. Jag tror inte de är speciellt förföljda. Jag har inte hört något om det. Jag kommer ihåg när det var en grupp rysktalande pensionärer som demonstrerade i Tallinn för några år sedan för att de hade så låg pension, mycket lägre än de estnisktalande. När de fick veta, att alla har samma pension, efter samma regler, då gick de hem.

Har jag berättat om den unge läraren Peter, som följde med oss på en resa i Estland, och som pratade om just ryssarnas behandling i Estland? När resan var slut sa han ”Vad konstigt, jag såg inget sådant.” Han trodde han skulle se bråk på gatorna. Det var så han fått det berättat.

Äsch! Jag läste en sida på nätet som jag ska försöka glömma. Den var så elakt befängd. Alltid skrivs det någonstans om hur förfärliga esterna är som hjälpte till att utrota judar. Jag anser att det är fruktansvärt at döda. Men. När jag tittade på Wikipedias lista över dödade under andra världskriget står det att inga judar dödades i Estland. Jag önskar det var sant, men tyvärr: det dödades ca 2000 judar. Men kan någon förklara för mig varför det ockuperade Estland anses av vissa vara det värsta judedödarlandet av alla när det i andra länder dödades så otroligt många fler? I Sovjetunionen var det en miljon judar som dog under andra världskriget, i Frankrike 80 000. Bara för att ta två exempel. Och om dem säger man inte så. Men esterna själva kommenterar ju inte elakheter, så varför ska jag krångla?

Jag tror inte alla ändå har förstått att Baltikum består av tre länder. Tre mycket olika länder.

Nej, faktum är att det har fastslagits i en undersökning att esterna är det folk i Europa som ser mest positivt på framtiden.

Det finns tyvärr människor som bor i hyreshus ibland får problem. Vi såg att i ett hus hade flera familjer betalat sina höga elräkningar. Höga pga. kylan. Men några hade inte gjort det, och då stängdes elen av för hela huset. Det var kallt i de hemmen.

Jag ska istället skriva om hur roligt det är att se människor som kan sina yrken. I dag har vi haft en rörmokare och en snickare här, som har lagt om rör och flyttat skåp för att ordna vatten åt oss i köket igen. En mycket elegant och välfungerande förändring. Och jag måste säga, att det faktiskt är jätteskönt att kunna diska i köket istället för i tvättstugan. Även om det har gått bra.

Nu ska ni få några vackra vinterbilder från Ants kamera.

Detta är Estland på vintern, men som ni kanske ser, är det för lite snö. Det är en tidigare vinter, men det är i alla fall en idyll.

Det är den kallaste vintern på mycket länge i Estland just nu. Rörmokaren var här igen för att se hur han skulle kunna göra för att ge oss vatten i köket. Han berättade att han har mycket att göra nu. Det fryser lite här och där, och ett stort nybygge hade fått problem med is i ledningar. Nu är frågan: Ska vi lägga ner en massa pengar på at det inte ska hända igen, eller ska jorduppvärmningen göra, att det helt naturligt aldrig händer igen? Jag såg en svensk forskare som menade att det är solaktiviteter som är orsak till jordens temperatur, och nu blir det kallare igen. Men det törs man väl inte säga… I alla fall har det varit minus 31 grader i natt, och dessutom blåste det häftigt. Det var skönt att få ligga i den varma sängen då, och slippa frysa.

Boken Förnekelsens barn avslutas med en lista med namn på dem som emigrerade till Sovjet efter det kommunistiska maktövertagandet och fram till 1940, och deras öde. Det är helt fruktansvärt med dessa människor som trodde de kom till arbetarens paradis, och istället kom till helvetet och i många fall arkebuserades. För dem som återkom gällde det att inte säga något negativt om tiden i Sovjet.

Kaa Enberg skrev lite om ingermanländarna, och jag blev intresserad och hittade boken Stalins terror, Toivo och Sanna Jääskäläinen – finskingermanländska överlevare av Tyyne Martikainen, 2007 i bokhyllan.

Och då först inser jag att den del av Ryssland som svenskarna fick i freden i Stolbova var Ingermanland.

En annan sak det talas om i ingressen är Stalins avsikt att förinta de s.k. kulakerna, storbönderna.  På något sätt har detta accepterats av alla som fullständigt normalt. Varför det? - Det gällde även ”kulakerna” i Estland-.  Men det fanns inga storjordbruk på den tiden. Man kallades kulak om man ägde en gris, eller en koja, om det passade makten. Och det gör väl heller ingen skillnad. Att förinta människor är väl aldrig acceptabelt. Eller hur?

Ingermanlänningarna var ortodoxa, de tillhörde en grupp finsk-ugrier som utvandrade likt de andra folken från Ural. De var gränsfolket i norr för esterna under tusentals år. Peter den store tog först tillbaka den östra delen av Ingermanland i striderna med karolinerna i början av 1700-talet. Sedan tog han resten av landet och det svenska Baltikum. Det blev definitivt så i freden 1720. I Ingermanland gillade man inte svenskarna lika mycket som esterna gjorde eftersom ingermanlänningarna var ortodoxa.

Efter kommunismens övertagande av Ryssland började finnar flytta in i Ingermanland. Då flyttade ingermanländarna i stor utsträckning ut, och de nya immigranterna övertog epitetet ingermanländare.

Allt det hon sedan säger om Ingermanland och kommunismen överensstämmer med det som hände under andra världskriget. De skulle få ha autonomi i riket, de skulle ha en egen regering, det skulle inte skapas kolchoser osv. Men så blev det naturligtvis inte.

När jag läst så här långt började jag baka piroger. Jag får fortsätta med boken i morgon.

---

Jag läste förresten häromdagen om en tysk jazzmusiker som flydde till Vitryssland under andra världskriget när jazz inte tolererades i Tyskland längre. Först blev han en hjälte med egen orkester och Stalins gillande. Efter ett par år blev han statens fiende och straffades med Sibirien. Det blev norra delen och väldigt långt från Moskva, till en lägerchef som älskade jazzmusik, så han fick ihop ett band där också och hade konserter och ett hyfsat liv i fångenskap. När han senare frisläpptes och fick bosätta sig i Moskva fick han det mycket sämre. Då var det åter förbjudet med dekadent jazzmusik.

---

Cordelia Edvardson skriver i dagens SvD med anledning av Förintelsens dag i går:

Ändå finns det en barmhärtighet vi alla kan, och kanske bör, visa det förflutna. Dess namn är: Minnet. Inte någon abstrakt minneskunskap av en historisk händelse, utan hjärtats och sinnenas försök att följa offrens, de enskilda människornas helvetesvandring – så långt det är möjligt. Denna dag skall vi inte tala om ”Förintelsen” och ”offren” som en ansiktslös massa, vi skall vända oss till ett Du.

Du som går den sista vägen mot gaskamrarna med Din lille son vid handen. Han håller en stor röd boll tryckt mot bröstet, men tappar greppet och bollen rullar ner i diket. En vakt, en vanlig tysk soldat, tar upp bollen, vänder sig mot pojken, men så kommer han på bättre tankar. Trött och modlös rycker han på axlarna och kastar bollen tillbaka ner i diket. Mycket snart kommer pojken i alla fall inte längre att ha någon användning för sin röda boll.

Men betänk att pojken och hans röda boll är anförtrodda åt vår barmhärtighet. Han lever i vårt minne.

Så ska vi också tänka på alla dem, som mördades på olika sätt i det sovjetiska riket. Vi ska minnas dem, som trodde på ett paradis, men blev mördade i alla fall, och på dem som bara råkade leva i fel land, vid fel tidpunkt och föll offer för helvetets makt.

Här i Estland hedrades minnet av de döda judarna med en ceremoni i Kloga, där 2000 judar, som forslats dit från andra länder, förintades under den tyska nazistiska ockupationen.

Nu till en rolig historia som jag hittade i veckans Contra på nätet:

HUMOR FRÅN NARVA

En ryss från Moskva skulle besöka Estland och passerade då 
passkontrollen i Narva. Han hade glömt att fylla i yrkesuppgiften i 
visaformuläret och blev således tillfrågad av den estniske  
passkontrollanten ”Occupation?”
”No, no just a visit” svarade ryssen.

Nu ska jag faktiskt se en festföreställning på TV. Det är operan ”Kärleken till de tre apelsinerna, som har premiär på Operan i Tallin och samtidigt ges på TV.

Vintern fortsätter. Det är väl inte en ny istid som är på väg? I morgon ska det dessutom blåsa upp till 25 sekundmeter. Från ost naturligtvis.

Vi såg förresten en presskonferens med Rysslands utrikesminister Lavrov för ett par dagar sedan. Han förklarade, att sådana länder, som tycker sig vara bättre än andra, är förkastliga. Ryssland är inte sämre än något annat land. Så det så.

Läste ni om polisen som protesterade mot korruptionen bland sin kår i Ryssland. Han är arresterad nu, naturligtvis.

I dag har vi suttit framför brasan och läst. Nej, inte hela tiden. Jag fick sådan lust att laga mat igen, så jag satte igång med storköksmattillverkning (!). Nu har vi hemlagat i flera, flera dagar.

Boken jag har läst är Kaa Enbergs Förnekelsens barn, svenskarna som drog österut, 2003. Den är svår att läsa. Den är inte skriven på ett svårläst sätt, nej, den behandlar ett svårt ämne. Det är en uppföljning av hennes tidigare bok om Kirunasvenskarna, som flyttade frivilligt till Sovjet för att de trodde på den kommunistiska idén, och för att de blev lovade jobb. Och här har vi ytterligare ett exempel på hur makthavarna i Sovjetunionen sa just det människor ville höra, och sedan gjorde precis tvärtom.

En intressant bok.

Hon berättar också om paragraf 58 i strafflagen, som användes flitigt. Jag minns så väl när vi var hemma hos Hanno för flera år sedan och han drog fram ett papper från en byrålåda. ”Här! Titta här!” Sa han. ”Detta är domen min pappa fick när han dömdes till straffläger i Sibirien. När de inte hade något att döma någon för, då tog de till en påhittad paragraf 58. Hans brott var att han arbetade inom rättsväsendet i republiken Estland.”

Kaa Enberg har en tabell, som ser ut så här:

Mest tillämpade moment i brottsbalken var:

58:1     Brott som försvagar eller underminerar arbetarråden och dess underorgan.

58:2     Väpnat uppror.

58:6     Spionage, insamling och spridning av statshemligheter till utlandet eller kontrarevolutionär rörelse.

58:7     Skadlig verksamhet, som drabbar handel eller produktion.

58:8     Terrorism mot person, som representerar Sovjetunionen.

58:9     Kontrarevolutionär verksamhet (sprängning eller eldsvåda) mot järnväg, vatten- och avloppssystem, förråd eller annan statlig egendom.

58:10    Kontrarevolutionär propaganda och agitation mot Sovjetunionen, även spridning, produktion och innehav av sådant materiel.

58:12    Vetskap om brott.

58:14 Kontrarevolutionär sabotageverksamhet.

Momenten 6, 9 och 11 var den vanligaste åtalspunkten mot utlänningar. Kvinnor drabbades oftast av moment 12, för vetskap om brottslig verksamhet, dvs. mannens påstådda brott.

Hannos föräldrar skiljde sig med anledning av paragraf 58:12, liksom många andra, - som hann – och de levde i varsin lägenhet även efter hans återkomst. När pappan, Rein, förstod att han antagligen skulle bli arresterad flydde han från hemmet, och gömde sig i en annan by. På den här tiden fanns inga personnummer, så han bara uppgav ett annat namn än sitt eget, och kunde hålla sig gömd ganska länge. Men en dag hittade de honom, och han blev alltså dömd efter § 58, men jag minns inte vilket moment till 20 + 5 år.

Alltså 20 år i hårt arbetsläger och 5 år i inre förvisning, då han inte fick bo i Estland. Som tur var hann Stalin dö innan det gått 20 år.

Man får också ”beundra” hur de kunde slingra sig ur alla vittnesmål från människor som visste hur det var i landet, och som försökte berätta. Kaa Enberg skriver om en bok av Ragnar Rudfalk, Jag jobbade i Sovjet, 1951. Boken ger inte bara en bild av lägerslaveriet utan beskriver också lönebildning, facklig verksamhet och det mesta i detta arbetarparadis, som skulle tjäna som föredöme för den internationella arbetarrörelsen.

Den avslöjade ett hårt klassamhälle med stora skillnader mellan vanligt folk och partihierarkin, till och med i maktdelningen. Den beskriver barnarbetet, hur barn ned till tolv års ålder tvångsrekryterades till fabrikerna.

Boken är tryckt 24 000 exemplar, men är synnerligen svår att få tag i. Den tystades ned, och Kaa Enberg spekulerar i om någon köpt upp nästan hela upplagan. Jag slog på Googel, och hittade faktiskt flera exemplar till salu, så helt borta är den inte.

En annan bok som kom ut 1948 är Albert Kalme: Sovjets blodsdåd i Baltikum. Den berättar rakt upp och ner om alla hemskheter som inträffade i fr.a. Lettland.

Dessutom Gravar utan kors av Arved Viirlaid, som kom i svensk översättning 1959.

Ja, ja, jag kanske tjatar, men jag förstår inte varför ingen som läste de här böckerna och protesterade mot regeringens syn på balterna. Ja, naturligtvis. Det krävdes inte bara en röst. Det måste vara många! Min klassföreståndare på realskolan och gymnasiet fick mig att förstå hur det förhöll sig med Sovjetunionen.

Det gäller ju alltid att söka kunskapen, kontrollera den och sedan förmedla den trots att alla tycker man är befängd.  Och det är väl inte så konstigt, när ett jättestort land förmedlar så mycket gallimatias, då måste det vara sant. En lögn blir en sanning bara den upprepas tillräckligt många gånger. Eller hur?

Det blev en kort värmebölja. Den är redan över. Nu är det minus 26 grader. Klockan är 20 och det har varit kallt hela dagen.

Vi har varit kulturella i kväll.

26-01-2010 toimuvad üritused

Alltså: Väike Maarjas musikkväll i Ebaverebergets sporthus. Det är tredje gången Marju anordnar det. Och jag lovar, detta skulle inte kunna arrangeras i Sverige. Det var ungefär trettio åhörare och fem som sjöng och läste dikter. Vinterdikter som skulle hjälpa oss att inte bli deprimerade i vintermörkret utan uppmanad oss att träffas, och att njuta av det vackra. Och så lite nationalromantik. Alla sånger var gamla kända estniska sånger; ni vet, de som var så förbjudna under sovjettiden att vi alla skulle deporterats om det kommit fram vad vi gjort.

Jag njöt. Jag njöt av själva stunden. Jag kände allvaret och skämten. Marju är utbildad organist och musiker och har varit organist i vår kyrka. Nu arbetar hon som journalist på kommunens tidning och som organist i Kolmanikyrkan i Rakvere. Detta är något extra hon gör när hon håller i dessa kvällar; och hon lockar en publik i alla åldrar. Den yngsta var ca tre år, och den äldste var nog Ants.

Vi möttes förstås av ”Suusakindad” och alla log. Och Kadri Kopso sa ”Titta här kommer stamgästerna”. Det känns så varmt i hjärtat.

Så här såg sporthuset ut när det byggdes.

Och detta är utsikten från toppen. Berget är mycket högt. 166 meter!

 

Och nu har jag sett nyheterna. Det har varit en så kall vinter att veden har tagit slut! Folk har t.o.m. eldat med ved som inte torkat, och en sotare berättade att det lätt kan bli skortstensbrand då, eftersom det bildas så mycket sot av sådan ved.

2010 har utlysts som Läsandets År. Man vill uppmana alla att läsa böcker, och det har satsats ganska mycket pengar för det. Men idén kritiseras eftersom man anser att alla kan läsa, och istället skulle man satsa på annan kultur. (Jag tycker det är bra, för läsning kan uppmuntras till just annan kultur. Det beror ju på vad man läser.)

Sofi Oksanen och Imbi Paju har skrivit en bok tillsammans som nu kommer ut i Estland. Imbi Paju sa, att hon var alldeles chockd över att hon hörde människor säga att. "Det var nog inte så farligt." Att de bestämde sig för att skriva boken: Bakom allt: Skräck!

 

 

Det ser ut ungefär som i Sverige när de läser nyheterna.

Och apropå finanskrisen uppmanas nu staten och kyrkan samarbeta för att hjälpa människor i nöd. I Estland finns ingen statskyrka, men man ka ju samarbeta i alla fall.

Isvägen mellan Haapsalu och Noa Rootsi över havet fungerar nu. Isen är 22 cm tjock. Men det behövs mer kyla (!!!) för att vara säker på andra ställen.

 

I dag vaknade jag av ett glatt rop: I dag är det värmebölja bara - 12 grader! Det var Ants, som tittade på termometern där ute.

Tja, det var ju inte så dumt. När man inte måste går man inte ut om det är under -20 grader. I alla fall inte jag. Vi bestämde oss för att ta en tur till Rakvere. Det var -4 när vi åkte från huset, men redan efter några hundra meter sjönk termometern. Men den stannade vid -8, så det var inte så farligt. Och vi hade klätt oss för mycket kallare väder.

Den ståtliga tjuren vid Rakvere slottsruin.

Vi tyckte vi såg att det steg rök ut från det till synes övergivna huset i Assamalla. Det finns inte så många hela fönsterrutor där. Vem bor i det spökhuset? Vi har ingen aning. Den gamle mannen som vi ser ibland på somrarna var osynlig förra sommaren.

Vi passerade också det huset som en utlandsest fått tillbaka. Den familjen bor i USA någonstans, men är här ibland, och vi tänkte hälsa på dem när vi ser dem. Kanske i sommar.

Parhusen som någon började bygga innan finanskrisen står orörda halvfärdiga sedan länge. De ligger inte så trevligt, strax före infarten till Rakvere på en åker. Men det är sorgligt att det stannar av. Det har det gjort på det nya centrumet Põhja Keskus också. Eller snarare, det har gått bakåt. Det såg så lovande ut i början. Allt var så nytt och rent och snyggt. Det var bra med kunder också. Men nu var det ödsligt. Inte många kunder. Många butiker hade stängt. Affärsbiträdena satt och tittade ut på väggarna. Någon drack en kopp kaffe. Vi kände det nästan som om vi gjorde en god gärning när vi köpte lite småsaker.

Det ska ju vända, det har prognosmakarna lovat. Men när? Vi frågade Õie I, som kom på en kaffe i går, men hon hade inte märkt någon förbättring än. Hon berättade istället att det var så kallt nu, att till och med tjuvarna höll sig inomhus.

Har jag visat den förut? Rakvere slottsruin?

I Aktuaalne Kaamera berättades att Ryssland har skänkt nya datorer till flera mediamänniskor i Estland, men de vågar inte använda dem…

För övrigt kan jag berätta att vara hjärtsjuk är himla hopplöst. Man känner sig frisk. Har inte ont någonstans. Det syns inget på en. Så man glömmer bort att man är sjuk. Och så åker man till Rakvere och går i affärer med sina tunga läderstövlar, och plötsligt kommer man ihåg…

Nu ska jag gå och sova. God natt.

Jag hittade en Axess från april 2009 och har läst en artikel om multikulturella utmaningar. Där sägs i ingressen: Både inom vänstern och högern anser man att individen bestäms av sin kultur och bara kan förverkliga sig inom dess ramar. Då känner jag, att det inte är det jag har menat när jag talat om kultur. Det är bara struntprat, för att vara ärlig. Självklart kan man leva och må gott i en annan kultur än den man är född i; känslan avgör det.

Artikeln är skriven med Danmark som utgångspunkt av Jens-Martin Eriksen och Frederik Stjernfelt.

En annan märklig mening är att det på -70-talet hette på vänsterkanten ”Ett förtryckt folk har alltid rätt.” På vänsterkanten? Men alla små förtryckta folk i Sovjet då? Jag förstår ingenting.

Har Estland någonsin haft rätt i vänsterns ögon?

De talar om att kulturalismen har antagits av både höger och vänster, men på olika grunder. Där högern menar att etnopluralismen innebär att alla folk har rätt till sin egen autonomi på sitt eget territorium, vilket betyder att en invandrare antingen måste assimileras fullständigt- med allt som därtill hör från religion till kokkonst- eller också resa tillbaka till sitt eget hemland. Vänsterns tankar är mer kända, både i sina radikala, antidemokratiska varianter och de mer demokrativänliga som tänker sig en kompromiss mellan multikulturalism och (social-)liberala idéer. Jag säger bara: Välkommen till Estland. Ja just det. Här finns flera olika kulturer parallellt. Men ingen sida har gett upp sin kultur. När det gäller skolorna har kanske Estland t.o.m. varit för liberalt. De ryska skolorna har haft sina egna historieböcker, och på så sätt kunnat sprida felaktiga ”sanningar” till den ryska befolkningen i landet. Detta har gjort att det blir svårigheter att förstå varandra. Här finns också ryska kyrkor. Och jag har sett på nätet att svenskar har beskärmat sig över att inte ens reklamen finns på ryska. Jo, naturligtvis finns den på ryska. Estniska affärsmän inser självklart att det måste finnas rysk text också; det ökar försäljningen. Och ryska affärsidkare har självklart sin reklam på ryska. Och esterna kräver absolut inte att ryssarna ska kunna allt från religion till kokkonst på estniskt vis. Nej, för att få estniskt medborgarskap krävs grundkunskap om den estniska historien och grundkunskap i estniska. Allt för att nå förståelse i landet. Under sovjettiden skulle den estniska kulturen bort. Bort! Alla skulle tala ryska och det estniska skulle alltså glömmas. De har lyckats med mindre finsk-ugriska folk vars områden ligger inom den ryska regionen. Och det är just det som jag anser är en förlust. Visst är det roligt att se specialiteter i det landet man besöker? Och Unicef uppmuntrar det nuförtiden, när man kulturmärker vissa företeelser som t.ex. Sångfestivalen i Tallinn, och nu senast jojken i Norrland. Jag kommer ihåg när jag i skolan läste om att samerna gjorde om psalmerna, så att de liknade jojk. (Då gillade inte svenskarna det, och tänkte sig att utrota den kuklturen.) Det skulle jag vilja höra.

Det jag vill säga om kultur är, att det är oerhört intressant med olika folkliga kulturer. Det är underbart att det fortfarande existerar olika kulturer i världen, och de finsk-ugriska folken är en grupp som i vissa fall har lyckats behålla sin egen kultur, och i andra förlorat den.

Min uppfattning är också att den igenkännbara(!) kulturen ger trygghet. Jag vet vad det betyder om någon gör på ett visst sätt, eller säger något speciellt.

Det värsta är att om man har sådana synpunkter kan utmana andra att kalla en fascist eller rasist. Det är så oerhört lätt att smutskasta med konstiga värderingsord när man har en åsikt som skiljer sig. Eller om man vill missförstå.

Jag har sagt det förr. Jag säger det igen: En nyfiken respekt inför andra människor är den bästa attityden.

Här levde en gång ett folk i sin kultur. Ingermanländarna. Deras område är nu införlivat med Ryssland och människorna finns nu bl.a. i Ryssland, Finland, Estland och även Sverige.

Hur beskriver man den stora njutningen vi känner när vi far genom det snöklädda landskapet i gassande solsken med glittrande yta av snökristaller. Långt, långt kan vi se landskapet. Ett snöklätt hustak här och en skog där. Och stora fria ytor där det annars är grönskande åkrar..

När vi körde av båten kom minnena, som alltid, av den första gången. 1978. Allvarligt med stora ögon betraktade vi då staden där Ants levt i sin allra tidigaste barndom. Alldeles för lite visste vi då. Nu är det samma stad, men så olik. Det är underbart att så mycket hänt på de drygt arton åren.

Vi hade bilradion på medan vi åkte, och hörde att Moskva kommenterat att Lettland gett ett pris till Georgiens president, Micheil Saakasjvili. De menade, att de förstör relationen mellan Lettland och Tyssland. Tänk att allt ska värderas på det sättet. Moskva vill inte släppa taget om de baltiska länderna utan lägger sig i allting.

Micheil Saakasjvili.

Det var mycket, synnerligen kallt i huset. Vattnet i köket hade frusit. Jag tog också en lite promenad runt gården, och kände hur fingrarna började värka av kylan, trots att jag hade vantar på mig. Kinderna isades, och näsan… Tja, det gick att få den varm när jag kom in och ställde mig framför köksspisen som Ants börjat elda i.

Det kom en rörmokare och tittade på vårt frusna hem; han förklarade att eftersom vi hade plaströr behövde vi inte vara oroliga. Rätt vad det är, så har isen smält och vi får tillbaka vattnet i köket. Till dess diskar jag i tvättstugan.

Jag tittade just på när en reporter på etv provkörde en likadan lyx-Mercedes som Savisaar köpt åt sig. Bilen talar om när man kör för nära andra bilar, när man parkerar för nära andra bilar och när man håller på att somna. Bl.a. Man behöver ingen startnyckel. Man känner sig betydelsefull när man kör den. Man kan arbeta bra i baksätet. Han undrade om skattebetalarna tycker att det är acceptabelt att betala Savisaar för lyxen.

Jag har en ny dröm. Efter att ha tittat på EM i isdans i Tallinn på TV, och njutit av alla som iklädda nationaldräkter "dansade" efter en nationell sång. Dessutom, när jag arbetade på telecombolag och vi hade en fest och vi reste oss i olika grupper och sjöng vår nationalsång. Det var svenskar, finnar, fransmän, iranier och amerikaner. Kanske var det fler, men det var vad jag kom ihåg just nu. Det var faktiskt jätteroligt. När jag fyllde jämt för några år sedan kom en folkdansgrupp från Saremaa på besök. De dansade, och lät åskådarna också dansa med. Jag glömmer det aldrig. Tänk om någon ordnade en festival med folkdansare och sångare som dansade sina egna danser och sjöng sina egna sånger. Som ett stort lustspel.

Såg ni Go´kväll i kväll? Det var bl.a. en intervju med Yvonne Hirdman, professor i samtidshistoria vid Södertörns högskola. Hon är också adjungerad professor i historia vid Stockholms Universitet. Hon har skrivit en bok om sin mor, den röda grevinnan. Hon sa att hennes mamma flydde från Baltikum 1920, eftersom Ryssland hade blivit rött. Detta är en märklig beskrivning. 1920 hade Baltikum frigjort sig från Ryssland, och vänt kommunismen ryggen. Det var bara ett så märkligt uttalande av en historieprofessor.

Kristjan Raud (1865-1943) var en av Estlands stora konstnärer.

Detta är Kalevipoeg. Sagan lever. Vi kan visa spår i naturen efter den enorma hästens hovar.

Varför blev livet så olika för esterna och svenskarna?

Först och främst är det väl landets storlek. Esterna levde utan hierarki och utan bestämda gränser. De hade inte ordnat en stark armé; de hade inte sett till att ha starka vänner; de hade ingen maktstruktur beredd att försvara landet. Man kan säga att de levde sina liv. Kanske ska man kalla dem aningslösa.

Runt om fanns starka makter. 1208 började det på allvar. Då var det Svärdsriddarorden med vännerna liver och letter som anföll. Biskop Albert av Riga ville ha landet och han ville kristna hedningarna. De mötte motstånd dock. Striderna fortsatte under 1209, och 1210 bestämde sig ryssarna att anfalla från öster. Nu var det igång. Det skulle dröja över 700 år innan esterna fick tillbaka sitt människovärde.

Det finns verkligen likheter med det som folket upplevde under den här tiden, och det som hände 1940 och framåt. Andra stormakter ville åt deras land, och de andra hade svaret på alla frågor. Och båda trosriktningarna betydde förödelse för esterna. På 1200-talet flydde de inte, men de utsattes för hot och lemlästning om de inte underkastade sig den store guden. Ja, det hände detsamma på 1500-talet med Ivan den förskräcklige. Han använde sig av deporteringar till Sibirien och hemlig polis för att underkuva dem. Men det var inte någon ism som orsakade det, även om han var ortodox, och ställt sig över kyrkan, det var "bara" en galen tsar. Och vad som hände under 1900-talet blir allt klarare för oss.

Esterna har levt i slaveri mycket längre än svenskarna. I Sverige förbjöds slaveri och slavhandel 1335. I Estland var det ett uppehåll under svensktiden, men livegenskapen infördes igen under Peter I, och avskaffades inte förrän 1819. Vad ska man kalla livet under sovjetockupation om inte slaveri? Kanske slaveri light? De kunde ju resa relativt fritt i sitt eget land. Men de var slavar under härskarna och ismen.

Esterna har ingen "stolt tradition". De har krigat, men allra mest för andra makter, i andra länders uniform. Så skapas inga hjältar. Andra bestämde att landets språk inte skulle talas i finrummen och bland maktens män. Att allmogen, dvs. esterna, inte skulle få utbilda sig.

Nog kan man tycka, att vi ska kunna arbeta för esterna nu. Måste vi fortsätta att vara så rädda för ryssen. Jag hörde Urban Ahlin säga, att om de röd-gröna kommer till makten och något annat land blir angripet, då ska Sverige ta sig en funderare på hur man ska hjälpa dem, utan militär. Ungefär så sa han. Det betydde det. Jag menar om Ryssland angriper ett land i Baltikum, då ges ingen betänketid. Då måste alla handla. I krig finns inget gott, men ibland är det nödvändigt, om människor mördas, förtrycks och förslavas och ingen annan möjlighet finns att rädda dem.

Måtte Ryssland hålla sig borta från Baltikum! Det enda som då kan rädda dem är den egna försvarsmakten och stora starka vänner. Aningslösa är de inte längre.

Varför ska vi hjälpa dem? Ja, varför ska vi bry oss om andra människor över huvud taget?

Jag såg en underbar engelsk film i söndags kväll. Den handlade om vanliga människor på landet. Somliga var bättre än andra. De var som helt vanliga människor. Men det som var viktigt, det var att de levde tillsammans och tillsammans kunde de hjälpa varandra. Så fick deras liv en mening.

Byfolk, setukonstnären Toomas Kuusing.

Vi återvände till huset, middagen hade vi ju redan ätit upp. Snart skulle vi skiljas åt. Det kändes lite sorgligt. Man lever så intensivt när människor berättar om sina liv. Vi tog en tur till kyrkogården.

En vanlig ortodox kyrka med lökkupoler, en stor kyrkogård med mycket gamla och helt nya gravar.

Vid entrén fanns en tavla med de viktigaste gravarna. Poeten, setubonden, Paul Haavaoks grav var markerad, liksom fem försångerskor. Det tyckte jag var märkligt, att deras gravar var extra viktiga. Men jag fick veta, att det var en stor ära att vara försångerska. Det är dessutom krävande. Hon måste alltid vara beredd att dikta nya sånger. Hon är konstnär. Och betraktas som en mycket viktig person.

Vi läser på en gravsten. ”Att leva är arbete. Att dö är vila.”

Tidigare hade setukeserna inga efternamn. När Estland blev fritt första gången krävdes det att alla skulle ha det. Då fick man välja vilket namn man ville. Självklart valde man då det vackraste man kunde hitta på. Om du vill veta vad som är det vackraste som finns, ska du söka upp kyrkogården i Värska och läsa efternamn. Öunapuu. Kodumaa. Järvajögi. Det betyder äppelträd, hemland och sjöflod. Det låter inte så vackert på svenska, men för en estländare är det musik.

Då ser vi en sten med namnet Salme Laiuste. Laiuste, det måste vara en släkting. Ants mamma är ju född Laiuste.

”Vem är det?”

”Det var en prästfru.”

Ja! Då minns vi hur moster Tanja har berättat om onnu Kokka. Han var bror till Ants morfar. Präst i ortodoxa kyrkan. Egentligen hette han Nikolai. En gång var Tanja på besök i Värska hos farbror Kokka och tant Salme. Hon hade legat på sjukhus i Pärnu i tre månader med graviditetsförgiftning. Hon for direkt till Värska, och kände sig så fri. När hon kom fram, låg snön över kyrkogården. Gudstjänsten var just avslutad, och människorna kom ut från kyrkan. Först kom prästen. Fader Nikolai. Klädd i sin långa prästdräkt. Tanja kunde inte motstå frestelsen, utan samlade ihop snö till en boll och kastade. På honom! Han drog upp sin långa kjol, och så började ett veritabelt snöbollskrig på kyrkogården mellan prästen och en höggravid kvinna. Folket stod förundrat och tittade på. Men den historien handlar egentligen mer om den tokiga släkten Laiuste än setufolket. Några år senare dog fru Salme i förtid, och så småningom tog fader Nikolai sitt hembiträde, den unga setukvinnan Annouscka till sin kvinna. Hon födde honom senare en son, men då hade de flytt undan röda armén, och bodde i New York.

Tänk att vi glömt att Tanja berättat för oss om Värska!

För övrigt hade vi otur som kom en måndagskväll. På söndagar är kyrkogården full med folk. Då kommer familjerna med matsäck och sätter sig på de obligatoriska bänkarna och pratar, diskuterar, äter och umgås. Man tar det som en självklar utflykt för att alla ska träffas, även de döda.

Vi tar farväl, men bestämmer att vi ska äta frukost tillsammans nästa morgon.

Natten var orolig. Vi bodde på ett gästhem där det fortfarande fanns rester av sovjetmänniskan kvar. Det var ett gästhem för lärarkandidater. Sovrummen var som små klassrum med det allra enklaste möblering man kan tänka sig. Lakanen var rena. Städningen var gjord för några gäster sedan, och toaletten på bottenvåningen var rengjord för väldigt många gäster sedan. Jag satt utanför den dörren och väntade på att vi skulle skrivas in, när en kvinna kom vacklande ut utan att förmå sig att stänga en enda dörr efter sig.  Att de inte kan hålla sina toaletter så rena, att man kan använda dom utan att vara rädd för att man ska svimma av lukten och ohygienen!

Det kändes underbart att komma tillbaka till Pauls går nästa dag. Där var det rent och målarlukten var borta. Hela natten hade de haft fönstren öppna. För min skull.

Vi blev bjudna på den speciella grönsaksröran, som ”alla” ester åt på morgonen förr i världen. Samt kaffe ost och ”tre dagars surgurka”. En läckerhet.

”Hur ska setufolket klara sig?” Frågade vi.

”Det är bekymmersamt. Kommunen är fattig. Det byggs inga nya bostäder. Människorna är fattiga. Ingen har egentligen råd att handla. Ungdomarna kan inte bosätta sig här, där det inte finns några jobb, och ingen kan försörja sig. Förra året dog 20 personer i Värska. Det föddes 3 barn.”

”Om Petseri åtminstone var halvfritt, så vi kunde besöka vår katedral och våra släktingar!”

”Det har hållits en omröstning bland alla som bor i det ryska Setumaa. Det visade sig, att alla vill tillhöra Estland. Även den rent ryska befolkningen. Precis som i Ivangorod öster om Narva förresten. Det är ju också en estnisk stad, som definitivt förlorades 1991.”

Vi blir tvungna att lämna Paul och hans familj. Som avskedsgåva får jag en liten keramikgumma av den unga Ene. Kantareller och några kilo av den goda gula potatisen skickar de också med oss.

”Ses vi inte på torget i Tallinn, så ses vi nästa sommar!” Säger vi och tackar för ett underbart besök.

Vi sågs på torget i Tallinn. Kristi sprang fram till oss och berättade, att pojken Mikk, 9 år hade letat fram böcker om Sverige och studerat det. Då lämnade vi över vår kartbok över svenska vägar, och hoppades att vi ses i Sverige.

Alltid ska jag minnas den respekten som alla i familjen visade varandra. Alltid ska jag minnas den självklara samhörigheten de kände. Trots sin livssituation var de fria människor när de var i sitt eget land. Jag såg på Alar på torget, att han längtade hem.

Setukvinnor i olika åldrar.

Paul börjar spela på ett litet dragspel som finns där, men det låter inget vidare utan fru Lövi fortsätter att berätta om gamla tider istället.

”Vävstolen sattes upp i storstugan på vintern. På våren flyttades den ut i flickornas stuga. Man såg till, att de alltid hade arbete. Det var mycket som skulle vävas. För det första måste ju hela familjen ha kläder, för det andra måste de väva sin egen hemgift och dessutom måste de tillverka presenter till alla i den familj de en gång skulle tillhöra. Det var ett ständigt arbete om de skulle hinna. Gifta sig måste man ju och det gällde att ha friare. Äldsta dottern måste först hitta någon.”

Så börjar hon berätta om sovarna.  Alla flickor skulle ha en sovare. En pojke alltså, som kom och sov i hennes säng på natten. ”Det hände ingenting. De bara sov!” Det gick ju bara under den varma tiden, när de låg i flickstugan. Och nu förstår jag det där med äldsta dotterns säng i köket. Äldsta dottern måste bli gift först. Hon måste ha en sovare först, och då gällde det att utnyttja tiden. Eftersom hon sov för sig själv på vintern, kunde hon ta emot en sänggäst hela året. Skulle någon komma och fria till andra dottern innan den första var gift, fick han lov att vänta. Hur kära de än var. Äldst först. Blev inte äldst gift, kunde ingen annan heller gifta sig. Det berättas om en flicka som inte ville ha någon sovare, men som fick lov att ge med sig. Annars kunde man tro, att hon var underlig på något sätt.

Vi går runt i stugorna och förundras över hur praktiskt allt är. Tänk en sån detalj som potatiskorgen, som är spetsig i botten för att den ska passa mellan fårorna.

Så säger fru Lövi när vi frågar efter toalett:

”Här finns en fin och nybyggd, men setufolket hade aldrig toalett förrän på 30-talet.” Så förundras man över det också, men nu ska vi vidare. Vi ska äta middag hemma hos Paul.

Nu kör vi inte längre på asfalt. Nu är det sandvägar, men luften är så stilla denna dag, att dammet, som yr efter oss ligger kvar som ett moln mycket länge. Vi kommer fram till Pauls gård. Men det är inte längre han som är bonden. Nej, det är äldste sonen Kalver och hans hustru Ene som bor här med sina pojkar.

”Det här är nya bondmoran” säger en stolt svärfar.

Ut ur huset ramlar så sonen Alar och hans hustru Kristi. Skrattande hälsar vi på varandra och vi känner oss hjärtligt välkomna. Inne i huset ligger den gamla Anne. Farmor. Böjd av hårt arbete, men nöjd ändå. Hon visar med stolthet de fotografier som sitter på väggen. Anne i sin folkdräkt med alla sina tunga smycken. Jag förstår. Hon var rik bland setufolket. Både ekonomiskt och i själen. Men ändå säger hon till sin svärdotter Viivi, Pauls hustru,

”Du ska inte alltid hålla på med något arbete. Du ser väl på mig, att man inte ska arbeta så hårt.”

Ja, krokig är hon, och hasar sig fram gör hon. Hon har haft Parkinsons sjukdom i sjutton år, men det finns ändå lugn och tillfredsställelse i hennes ögon. Hon letar också fram fotot från sin 70-årsdag. Hon sitter i mitten med hela släkten och alla vänner runtomkring. Hon har på sig folkdräkten naturligtvis, precis som de andra kvinnorna på festen. Nog ser det ut som om mor Annes smycken väger tyngst.

Vad bjuds vi på? Gul färsk potatis, nystekta kantareller, färsk torgsallad, smör, hembakat rågbröd, ost och lite korv. Det behövs ingen korv. Godare potatis har jag aldrig ätit. En underbar måltid. Och så sitter vi på gården och äter, för den pjåskiga svenska gästen tål inte målarfärgslukten i huset. ”Aldrig har det varit så stilla här”, säger Viivi. ”Här blåser det alltid om öronen. Aldrig brukar vi kunna sitta i lugn och ro här.”

Så denna stilla kväll sitter vi och lyssnar på berättelser om deras liv, och vi går och ser när kon mjölkas och när hästen leds ut på bete. Vi tar en liten tur runt den stora köksträdgården.

När vi går runt och tittar säger Viivi som en fullkomlig självklarhet:

”Det var så annorlunda förr. Här kände alla varandra, vi var ju bara vi, och aldrig stals något. Vi behövde ingen som bevakade oss.”

”I morgon åker vi till torget i Tallinn och säljer svamp och potatis,” säger Paul.

”Men det är ju 30 mil! ” Säger vi.

Men så är det. Resa på natten, sälja på dagen och resa hem.

”När Sovjet ockuperade Estland ändrade man gränsdragningen.”

Paul tar fram en karta. Han visar den gamla gränsen, som går med en jämn båge över Peipsisjön och runt hela Setumaa.

”Här ser ni, hela Setuland tillhörde Estland. Vi är ester, och inget annat. Men titta här på den nya gränsen som ritades under ockupationen. Den skär av Estland. Krokig och ojämn går den på fel sida om sjön. Där är en liten böj, för där upptäckte de att det bodde två ryssar. De var säkert inte nyktra när de ritade den här gränsen.  Tvärs igenom vår del av landet går den. Halva min skog hamnade i Ryssland. Förut spelade det inte någon roll. Då var ju marken stulen från oss, men nu, när vi ska ha fått tillbaka vår egendom, då har de taggtråd och gränsvakt, och jag får inte tillbaka min skog. Men det värsta är väl att nu är vi inte längre ett gränsfolk. Nu är vi två gränsfolk. Vi är effektivt avdelade. Familjer hamnade på olika sidor. En man som hamnat på den estniska sidan ville begrava sin bror på kyrkogården i Värska, men eftersom han tillhörde Ryssland numera var det fullständigt omöjligt.”

Det är naturligtvis fruktansvärt traumatiskt att förlora så mycket, både familj och mark, två gånger under sin levnad.

”Kommer vi för nära gränsen kommer gränsvakten med laddat vapen. Kom förresten, så åker vi dit.”

Vi hoppade in i bilen. Alar körde och det hoppade och skumpade på konstiga vägar. Egentligen var det bara 200 meter till gränsen från deras hus.

Ja, verkligen. Det var en taggtråd. Och en bunker. En jordbunker med två smala avlånga fönster.

”Där står han och tittar på oss.”

Ants tog fram kameran för att ta ett kort. Då hörde vi allihop att det rörde sig i bunkern vi hörde ljudet av en mantelrörelse..

”Akta er!” Sa Paul. ”Han kan vara stupfull. Tar han er blir det 48 timmar i förvar i Pskov.”

Ja, det hade ju inte vi tid med, så vi drog oss lite tillbaka.

”Det är ju så, att det är ju nästan bara rysk gränsvakt här, esterna patrullerar bara ibland. Jag vet inte varför det måste vara så här allvarligt. Vi fällde några träd för en tid sedan. Ett råkade falla med toppen in över den ryska gränsen. Vi visste inte vad vi skulle göra. Vi gick i alla fall över och kapade trädet. Då kom vakten fram med draget vapen. Det var mycket obehagligt. Vi gick tillbaka och drog in det vi kunde av trädet, och lämnade resten till ryssen.”

”I början förstod inte folk riktigt att det blivit en riksgräns här där det alltid varit vårt land. Det fanns folk som sa, att ´jag ska handla i min affär, som jag alltid handlat i’, men efter att ha suttit i fängelse några gånger gav de upp. Det berättas också, att de till och med arresterade en tjur som leddes över gränsen.”

Det här är en karta med text på setuspråket. Setumaa ligger i sydöstra hörnet av Estland och går in i det nuvarande Ryssland. Under den fria tiden gick gränsen utanför setukesernas mark. Mer om det senare.

Först ska jag emellertid berätta att ett vikingaskepp är sjösatt i Käsmu. Hallå sigtunabor! Se upp! De kommer tillbaka!

Sedan måste jag fråga: Ni följer väl skidtävlingarna i Otepää?

Nu vill jag berätta en saga. Om den har ett lyckligt slut vet vi inte ännu. Jag har berättat den förr. Detta besök i sagan gjorde vi 1998.

Det var en gång ett folk, som bodde mittemellan. Det var helt enkelt ett gränsfolk. De levde sitt eget liv på sin egen del av jorden. De hade sina vanor och sina seder. De levde med varandra, och gjorde inget väsen av sig bland andra människor. Så levde de i 700 år.

Någon gång kan vi vanliga människor bli påminda om att de finns. Jag såg för första gången en Setukvinna vid invigningen av Turistmässan i Tallinn 1995. Det var en riktig bondkvinna klädd i folkdräkt och med enorma smycken om halsen. Ingenting visste jag och ingenting förstod jag. Men jag blev intresserad.

En sommardag 1998 när vi satt på gården mitt i det vackra Estland, sa Hanno, att han tyckte vi skulle besöka en Setufamilj.

”Det finns en familj, som vi kommit mycket nära,” sa han.

”Vad är det för särskilt med Setu?” Frågade jag.

Då började Hanno berätta lite grand.

”Setufolket är ett folk i sydöstra Estland. Dom är ester. Har alltid bott i Estland, men är ändå ortodoxa. De talar både estniska och ryska, och därför försökte kommunisterna använda sig av dem, när de skulle förryska Estland. Antagligen trodde ryssarna, att de var mer ryssar än ester. Och det är naturligtvis förklaringen till att ester är misstänksamma till dem."

”Jaha, ” tänkte jag, ”det lät inte så upphetsande.”

Sedan blev det inte så mycket mer sagt om dem.  Vi bestämde bara, att vi skulle resa nästa måndag, när Hanno kommit tillbaka från sin Finlandsresa. Under tiden gjorde Ants och jag en liten tur i det svenska Estland. Så fort jag fick tillfälle frågade jag människor jag pratade med, om de kunde berätta något om setufolket. Men det var inte mycket jag fick veta.

”Jag vet egentligen ingenting” sa Ivar som är historielärare.

”Akta dig, de är hästtjuvar”, sa någon annan, med ett leende, ”men ni har väl förstås inga hästar med er.”

På söndagskvällen sammanstrålade vi igen med Hanno.

”I kväll ska vi titta på TV”, sa han. ”Det handlar om setufolket. Sätt på TV: n.”

Så fick vi se invigningen av Setumuseet på TV.  Det hade invigts några veckor tidigare med högtidstal av kulturministern och folksånger av olika sånggrupper. Men det var inte vanlig nordisk folkmusik utan en sorts entonig sång ledd av en försångerska. Det lät faktiskt exotiskt.

”Vi måste ha presenter med oss. Jag måste till apoteket och köpa eter till dem”.

”ETER?”

”Jo, ni förstår att Setufolket dricker eter och berusar sig på det.”

”Men är inte det farligt?!” Sa kloka svenskarna och kom ihåg den där polypoperationen för nästan 50 år sedan, när vi blev så illamående.

”För dom är det inte farligt, det är en gammal tradition.  Skulle någon av dom få för mycket i sig, lägger de sig ner, och så pyser gasen ur munnen. Men ni ska absolut inte pröva!”

Det låter ju inte särskilt hälsosamt!

På måndagsmorgonen for vi iväg genom det estniska landskapet. Visste ni, att solen alltid lyser över Estland? Visserligen är det regnrekord i år, men på något sätt lyser solen i alla fall. Numera är de stora vägarna asfalterade, åkrarna odlade och vyerna vidsträckta. Stora gröna eller gula fält, avbrutna av gröna, stora skogar.

”Hur kommer det sig, att alla träd är lika höga i skogarna?” Kunde jag inte låta bli att fråga. Hanno tänkte efter.

”Under kommunisttiden avverkade man nästan ingen skog, så alla träd har stått och växt i över 50 år. Det Moskva ville ha av esterna var kött och mjölk, så skogen fick stå orörd.”

Det finns så mycket Hanno berättar för oss, som är så självklart för honom, men som låter märkligt i våra öron. Vi, Ants och jag, har väl vant oss, men vissa saker går inte att säga i Sverige. Många tror att vi ljuger eller drar till eller vinklar. Men jag tror jag förstår vad han menar. Moskva ville inte ha skog, då blev skogen kvar. Moskva ville ha kött, då fick hellre esterna svälta.

Nu får jag inte glömma att berätta om storkarna. Estland är fyllt av gårdar. Herrgårdar. Det var under den tiden den balttyska adeln bodde här. Under den tid Estland lydde under den ryske tsaren var det ändå den tyska adeln som härskade. På varje herrgård fanns ett eget spritbränneri. Varje bränneri hade en skorsten, och varje skorsten hade en storkfamilj. Högt däruppe står de och spanar ner på oss. Om de inte letar mat på åkrarna. I början måste vi stanna för varje stork vi såg och ta fram kameran.  Nu börjar vi bli så vana, att vi reagerar nästan bara när storkarna går över vägen eller utefter dikesrenen. Stora, vackra och i högsta grad levande.

Nåväl, resan tog slut. Vi mötte skylten där det stod Setumaa. Setuland. Länet heter helt enkelt så. Detta är Setufolkets eget land. Vi upplever inte skillnaden så stor. Husen är kanske mindre, men annars ser de likadana ut som i övriga Estland. Gulgröna eller brungula som om de lånat färg av bärnsten. De människor vi ser, ser vanliga ut. Inga folkdräkter, inga andra konstigheter heller förresten. Vi går in ett hus i centrala Värska, huvudorten för setukeserna i Estland. Det är mörkt och stängt som vanligt i sådana här byggnader i Estland. Men Hanno ger sig inte, utan hittar en dörr, som går att öppna, och där inne finns en dam, som visar sig vara fru Lövi, museiföreståndaren. Hon hälsar på oss, och säger som den mest självklara sak i världen, att vi ska hämta Paul, och komma tillbaka, så ska hon visa oss museet. Vi undrar förstås, om ”alla” vet att vi är i Värska.

Forts. i morgon

Jan. 15, 2010

Estland närmar sig euroklubben.

Rubrik i dagens SvD Näringsliv. De skriver alltså om att Estland troligtvis kommer att besluta om inträde i sommar och euron införs i januari 2011. Bankerna gör prognosen att efter ett fall i BNP under 2009 på -14 % blir resultatet +1,5 % år 2010 och +4,5 % år 2011. Om de går med i eurosamarbetet. Det ser bra ut för Estland, dock får de två andra baltiska länderna mer långvariga problem, där räknar man med minustillväxt under 2010 innan det vänder till plus under 2011. Det viktiga är att man räknar med tillväxt för dem under 2011. Finanskrisen får ett slut även i Baltikum.

Det har förundrat mig, att allt var så planerat när Sovjet tog Estland 1940. Alla namn på dem som skulle elimineras fanns redan på papper, och allt var dirigerat från Moskva.

---

Olga Lauritsin och hennes man var brinnande kommunister. När den estniska flaggan halades på Långe Herman 1940, var det hon och en ung pojke som gjorde det, efter halningen stampade de på flaggan och hissade istället den sovjetiska.

Herr Lauritsin blev premiärminister i Estland. Efter det att Sovjet kallat på de estniska kommunisterna 1940 var det bara herr Lauritsin som fick tala för dem. Han var betrodd kommunist. Han förklarade att Estland ville vara medlem av den sovjetiska unionen. Som tack blev han premiärminister och därmed på papperet ansvarig för allt som skedde i landet.

Den klassiska bilden från Krim.

Jag har studerat den noga, och tycker mig se, att Stalin inte sa så mycket under det här mötet.

Stalin som ung. På den här tiden

var han väl bara bankrånare. Eller studerade han till präst samtidigt?

När Stalin proklamerade Förintelsebataljonernas skyldighet att döda och bränna 1941 när tyskarna kom för nära, då reagerade Lauritsin. Han tog sin bil med chaufför till Pärnu där krigsmaktens chef Lüüs befann sig. Han förklarade högt att man inte skulle döda människor. Ester har rätt att äta och att leva. Det kunde inte accepteras att någon protesterade. Följaktligen sköts han direkt. Några män tog honom sedan under armarna och drog honom till hans egen bil, varifrån han senare dumpades. Detta kan inte säkert bekräftas, men chauffören har berättat det för 2 personer. Den förste förklarade att han fick veta om han lovade att absolut inte fick berätta det fört någon om han ville leva, och den andre var i alla fall rädd om sitt eget liv och höll tyst. Officiellt hade Lauritsin gått under med ett namngivet fartyg, men överlevande har förklarat att de inte sett honom på det fartyget.

Fru Lauritsin gifte om sig med en annan troende kommunist och tillsammans fördes de till Sibirien 1950. De ansågs vara europakommunister inte sovjetkommunister, och hade absolut ingen frihet att utöva den makt som de ansåg vara rätt. Moskva bestämde. Fru L. ville t.ex. inte ha kolchoser. 1950 försvann alla troende estniska kommunister i hög ställning till Sibirien, trogna ryssar sattes in i deras ställe.

Det var ju Stalins speciella sätt. Först kom han till makten med hjälp av partikamrater, sedan tog han livet av dem, eftersom han inte ville vara beroende av någon tacksamhet gentemot någon, sedan satte han in folk på höga poster, som sedan skulle känna tacksamhet gentemot honom. Alla skulle känna osäkerhet.

Vi får vara tacksamma att Stalin aldrig kom till Sverige, att han inte kunde tvätta sina stövlar i Mälaren!

Den 13 okt skrev jag om att Sverige innehaft markområdena runt Finska Viken, men det blev inte så mycket mer sagt om det. Men jag tycker det är intressant, så nu kommer det:

Under 1500-talet var Östersjöländerna i närmast permanent krigstillstånd. Under det tidiga 1600-talet fick en allt fastare organiserad militärstat överhanden: Sverige.

1598 började den period som skulle kallas ”den stora oredans tid” i Ryssland. Och så var det kampen om makten skapade kaos i landet. I NÖ Europa var det Sverige, Ryssland och Polen som stod emot varandra. Bland annat var Estland orsak till tvisten. Dessutom ville Sigismund i Polen också bli kung av Sverige. Sverige och Polen var i krig från år 1600. Under oredan i Ryssland kom förslag till olika tsarkandidater från både Sverige och Polen. Den som fick sin kandidat på tronen i Ryssland skulle lätt besegra den andre.

Efter några nederlag i början på 1600-talet för svenskarna blev den polske kandidaten tsar, vilket betydde problem för Sverige. Jakob Pontusson de la Gardie som ledde en svensk armé i Ryssland lyckades ändra läget. Han erövrade Kexholm, Novgorod, staden Ladoga, Nöteborg m.fl. ryska fästningar. 1611 tar Gustav II Adolf över kronan. Han tog över krigen med Danmark och Polen, och konflikten med Ryssland. Eftersom han ansåg att han först måste klara av Danmark, fick de la Gardie klara sig med små resurser. Den av Polen tillsatte tsaren avsattes för Michail Romanov, den förste tsaren av ätten Romanov

Och nu gällde kampen bara Sverige och Ryssland. Efter freden med Danmark kunde Sverige ägna sig åt Ryssland. Styrkorna förstärktes. Bl.a. stred de om Pskov, där de misslyckades. Men kriget kom i stå. Tsar Michail förstod att svenskarna kunde sätta in mycket större styrkor efter fred med Danmark och Polen. De sökte förhandling. För ett rike som haft en hamn vid havet, var det svårt att bli av med den. Det skulle försvåra handeln avsevärt, vilket var ett problem vid förhandlingarna som påbörjades i januari 1616. Man tror att Gustav II Adolf såg mest på de strategiska frågorna, och var orolig för att Ryssland skulle få möjlighet att skapa en så stor flotta att de skulle fylla hela Östersjön. Svenskarna erkände Michail Romanov som tsar, och ryssarna erkände Sveriges innehav av Estland. För övrigt fick Sverige Kexholm, Nöteborg, Ivangorod, Jama och Koporje,( de röda områdena på kartan nedan) och det betydde att ryssarna var utestängda från Östersjön. Undertecknandet skedde i Stolbova, som fick ge freden dess namn.

Sverige efter freden i Stolbova 1617.

Freden bestod till 1721, när freden slöts efter det stora nordiska kriget. Då förlorade Sverige sin dominans i Östersjön, och därmed också Estland.

Vi vet att det verkligen var oerhört viktigt för Ryssland att ha en Östersjöhamn. Det har Estland fått känna av. Gränserna har ändrats fler gånger, och när freden skrevs under i Tartu 1920, och Ryssland lovade att aldrig i evig tid ha några anspråk på Estland, då tillföll setukesernas område vid Petseri Estland. Något som Stalin sedan ändrade.  Visst. Evig tid betydde 20 år.

Tänk att jag inte alls minns att Sverige hade alla stränder runt Finska viken!

Om jag kunde läsa tankar, då skulle jag vilja sitta och lyssna på när Edgar Savisaar tänker. Hur långt skulle han vara beredd att gå för att tillfredställa ryssarna? I Ukraina är Putins man närmast presidentposten. Savisaar som Putins man i Estland, hur skulle han stå emot påtryckningar? Vad vill han egentligen? Att han är de estniska ryssarnas man är väl helt i sin ordning, men att han är Rysslands man, det oroar mig. Ryssland är officiellt ingen kommunistmakt längre. Savisaar är inte heller kommunist. Varför Ryssland? Vad är det de har gemensamt om inte drömmen om makt?

I dagens Postimees står det många intressanta saker. Först:

Freedom House som har hand om politiska rättigheter och medborgarfrihet klassar Estland bland de friaste i världen, dit även Sverige hör. Ryssland tillhör de ofriaste i världen tillsammans med Kuba och Nord Korea m.fl. Kan man förstå att esterna vill vara ett eget land?

Estlands ambassadör i Moskva låter meddela att politiska klassen i Moskva anser att Estland måste göra till ett savisaarland, något de misslyckades med under Bronssoldatupploppen.  Han meddelar också att sommarens ryska landstigningsövningar i Kaliningrad, inom skål och vägg, sägs vara riktade mot Polen, men balterna ska inte känna sig lugna.

Mera om Savisaar:

Savisaar gullade vid nyårsfesten med den rysktalande eliten i Tallinn. Vi ser också en bild med Savisaar i glatt samspråk med Uspenski, den ryske ambassadören, som ljuger om hur esterna behandlar den ryska befolkningen. Savisaar är den politiker, som var med i kampen om ett fritt Estland, men jag undrar om han inte ville begränsa sig till ett fritt land inom Sovjetunionen.

Savisaar har köpt en sprillans ny Mercedes.

Hans nya kvinna är 25 år gammal och från Triigi.

Och så Putin:

Putins fru, Ludmilla, intervjuades av en rysk kvinnotidning medan Putin ännu var president. Putin råkade komma in i rummet, varpå hon spontant sa ”Hjärtegull, vi dricker te, har en intervju och tittar på foton”. Det var ju trevligt. I övrigt kallas Putin internt för Iskylan även av den ryska politiska klassen.

I Moskvafloden har man huggit upp en vak där nakna ryska godingar badar.

Ny irritation över problemen vid Narvagränsen. Ryssarna i Narva mycket irriterade över de ryska ryssarna. Alltså: tullen stoppar alla estniska bilar vid gränsen, och ger de ryska bilarna förkörsrätt. Väntan kan bli några dagar lång. Det är bara det att i de estniska bilarna sitter oftast också en ryss…

Saabentusiaster i Estland planerar protestkörning i Tallinn.

Saab säljer som smör i solsken i Finland.

Ansip meddelar att en tredjedel av de arbetslösa kommer från byggsektorn. Och när man ser alla påbörjade och ej avslutade byggen, blir det fullkomligt klart att de är så.

Zjirinovski föreslår att antalet dumamedlemmar ska minskas med hälften för att spara pengar. (Det är ju bara ett spel för gallerierna i alla fall.)

Virumaa Teataja

Isbrytaren Tarmo kommer till Kunda för att hjälpa till. Det är alltså stora problem med isen i Finska viken.

Baruto vann en stor seger igen. Han är verkligen stor i Japans sumovärld.

Porkunisjöns is osäker. Fiskare varnas. Porkunisjöarna är också lite magiska. Där finns flytande öar, och nu är sjön istäckt. Härom sommaren var allt torrlagt.

Stor isplan färdigställd vid Rakvere ishall. I den sporthallen var alltså VM i Sumobrottning 2008; vi var där! Sporthallen blir bättre och bättre. Det är en fantastisk utveckling av Rakvere över huvud taget.

Två webbkameror finns nu i Väike Maarja. En vid det heliga berget Ebavere, och en i centrum. Gå in på http://www.v-maarja.ee/ sedan till vebbikaamerad

Den 23 januari är det biltävlingar i V M. Vem vill vara med?

Den 24 januari är det Ebavere-triatlon. Det är både gång, cykel och skidåkning. Frestande?

En riktig drake? Eller vinterns skräckskapelse?

I dag blir det bara lite rubriker. Men det kan ju också vara intressant. Eller hur?

Rubriker i dagens Postimees

En av älgarna som gick över vägen när vi for på Narvavägen mot Tallinn dödades natten till i dag av en bil. Bilföraren togs in på sjukhus, men fick lämna det efter undersökning.

I Moskva på Vagankovo kyrkogård tillfångatogs i går natt två satanister.

Det kalla vädret är tankbåtsägarnas lycka och glädje.

Den estniske sumobrottaren Baruto mår bra och vinner igen!

Isvägarna runt Haapsalu ännu ej tillförlitliga. Några bilar har gått igenom isen, men inga dödsfall.

Det kommande vädret i VM:

I morgon: molnigt och 9 minusgrader

Onsdag molnigt, 5-8 minus

Torsdag molnigt, minus 8 grader

Fredag molnigt, minus 8

Lördag molnigt, minus 10

Söndag strålande sol, minus 16

Måndag molnigt, minus 14.

Tisdag strålande sol, minus 18

Onsdag molnigt, minus 19.

I Ukraina, i orten Tsernigovi, hälldes blå och gul färg över Leninstatyn natten till måndag för att Ukrainas president skulle komma på besök, och man ville gömma mördaren.

Första april 2009 försökte man spränga Leninstatyn i S:t Petersburg, den fördes sedan bort från platsen för att repareras, men har ännu ej återkommit.

Metallica uppträder på Saku Suurhall i Tallinn.

Kolumnisten Mihkel Mutt: Välkommen till Estland ryske turist.

I Sverige igen! Vi for genom ett helt vitt Estland. Det är inte vitt bara av så mycket snö, det var en tät dimma också. Och mitt i dimman var där ett älgpar gående över vägen.
Om ni tror att det är mycket snö i Sverige, då har ni fel. Jag skulle bara tala om det.

Estland kommer troligtvis gå med i Eurosamarbetet 1.1 2011. Duktigt jobbat! Och då måste jag fråga vad de svenska ekonomerna menade med att om Lettland devalverar, då kommer också grannländerna devalvera. Estland har hela tiden kunnat agera på ett annat sätt än Lettland, eftersom man vetat att det kan komma dåliga tider. Och dessutom har i alla fall jag inget minne av att något annat nordiskt land devalverat för att Sverige gjort det. Har jag fel?

Förra året fick vi in en blänkare i SvD om att Estland är Estland och inget annat. Kommer ni ihåg?

Sluta se Baltikum som en enhet.

Publicerad: 25 maj 2009

Baltikum består av tre olika stater, med tre olika kulturer och tre olika språk. Lettiska och litauiska tillhör den indoeuropeiska språkgruppen och är baltiska språk. Estniskan är ett finsk-ugriskt språk, som skiljer sig totalt från de indoeuropeiska.

En est förstår inte ett ord lettiska och vice versa. Inte ens en lett och en litauer kan tala fritt med varandra på sitt respektive modersmål, trots att språken är släkt – ungefär som svenska och tyska.

Estlands kultur har mer gemensamt med den nordiska, medan Litauens kultur är starkt influerad av den polska och Lettland har stått närmare Ryssland.

 Vi talar inte om att Nordens bruttonationalprodukt – BNP – sjunker katastrofalt för att Islands BNP gör det, eller hur? Naturligtvis vore det jättebra om vi kunde tala om Nordens olja, men det är faktiskt Norge som står för den stora oljeproduktionen i Norden.

 Men vi slår ihop de baltiska länderna och talar om den katastrofalt sjunkande BNP:n i Baltikum och allt möjligt elände, som Lettland tyvärr råkat in i.

 Visst är det besvärligt i Estland också, men inte alls på samma sätt som i Lettland. Risken är att vi kan hjälpa till att framkalla problemen genom att agera som om problemen är desamma och inte våga handla med Estland och Litauen.

 Tumregel 1: Baltikum består av tre skilda stater, med tre olika kulturer som inte ska sammanblandas.

Tumregel 2: Norden består av fem skilda stater med liknande kulturer.

Undertecknat av mina lärare i estniska språket Raimo och Virve samt av Ants och mig.

Vi skickade den också till chefredaktörerna för några stora svenska dagstidningar, med en bön om att de skulle sprida budskapet till sina redaktioner. Jag tror de gjorde det, eftersom det blev en förändring i rapporteringen en tid.

-----

 I tidningen The Baltic Guide som vi får gratis på båten finne en intressant artikel med rubriken

Estländska läkare – upptäcktsresande

Här kan vi läsa om balttysken Adam Juhann von Krusenstern, som dock inte var läkare. Släkten har funnits i flera hundra år i Estland. Den finns i Sverige också, men hos oss heter de Krusenstierna. A J v K föddes 1770 på godset Hagudi i närheten av Tallinn. Eftersom han var balttysk tilläts han studera. Senare tog han värvning i den ryska marinen och kom på så sätt ut på långa resor bl.a. till Nordamerika, Karibien, Sydafrika, Indien och Kina. Men han ville mer. Han utarbetade en plan för en världsomsegling. Tsaren godkände planen och S:t Petersburg lämnades 1803 och återsågs 1806. Dels gällde resan godstransport, dels överläggning med den japanske kejsaren; Ryssland ville också få tillstånd att gå i land i Japan, så som holländarna gjorde.  Dels var det en vetenskaplig forskningsresa. Och de lade då grunden till den vetenskap som nu kallas oceanografi.

Efter återkomsten bosatte sig A J von Krusenstern i Kiltsi herrgård där han redogjorde för resultaten av resan ”Reise um die Welt in den Jahren 1803 – 1806”. Kiltsi Mõis är nu skola och museum, och esterna hedrar hans minne. Vi har själva träffat två ättlingar. Båda bor nu i S:t Petersburg. Dels en kvinna som gift sig med en ryss, men de har båda nu efternamnet von Krusenstern. Det var inte lätt att ha ett tyskt efternamn i Sovjetunionen, men de överlevde problemen. En annan Krusenstern, en man som producerat en bok och en film om sin anfader, var också hemma hos oss. Han är aktiv i släktföreningen och deltar i de årliga sammankomsterna. Han funderar på att tillsammans med sin sambo, som är inredningsarkitekt och gillade vårt hus, bygga sig ett sommarställe i närheten av Kiltsi. Vi har en ständig inbjudan att besöka dem i S:t Petersburg, men vi vågar inte. I alla fall inte i egen bil.

Flera ester har gett namn åt orter, berg, havsvikar, sund m.m. i världen. Det gäller bl.a. ställen som senare kom att utgöra delar av Sovjetunionens dödsläger i Gulag. En paradox.

Det var förresten när vi var i Kiltsi museum och guiden berättade om familjen von Krusenstern och hela tiden talade om dem som tyskar trots att de bott i Estland in flera hundra år, som jag frågade ”När kallas man est?”. Han svarade direkt, utan betänketid: ”När man talar språket och kan kulturen.” Men å andra sidan ville inte de balttyska släkterna kallas ester. Man kan eventuellt kalla dem estländare = människor som bor i Estland.

Nu bär det av mot Sverige igen. Vad är hemma? Jag vet inte säkert. Jag känner mig verkligen hemma i Estland också, och det är helt underbart.
Vi var på Talu turg, bondtorget, i går. Vi köpte härliga skinnvantar till mig, och hemgjord kohupiim. Kanske gör jag pasha av den, trots att det är långt till påsk.

Vi lyssnade på Nordegren i P1, intervjun med Birger Ekberg som skrivit boken ”De ska ju ändå dö. Tio år i svensk underrättelsetjänst”. Vanna Beckman intervjuas också om sin roll i KFML och radion. Hon bagatelliserar alla anklagelser. Vi var vänsterfolk, säger hon, och menar att värre än så var det inte. Tänk er at någon säger: "Nej, vi va bata nazister. Och småskrattar.

Det första flyget mellan Ryssland och Georgien sedan augustikriget avgick i går. Ryssland säger också att de ska börja importera georgiskt vin igen.

Ja, ja det var mer jag skulle kommentera om nyheterna i går kväll, men nu går all energi åt till packning, så jag får komma ihåg det när jag till Sverige.

Den 15 september skrev jag att jag läste Ulf Larssons bok: "Socialdemokratin och Baltikum under mellankrigstiden", men att jag hade några frågor jag skulle kontrollera.

Jag skickade frågorna till den allvetande professorn i Uppsala, Raimo Raag. Han har haft mycket att göra, och jag fick svaren nu. Mycket utförliga svar! Därför ska jag nu låta honom räta ut frågetecknen:

Först diskuteras inträdet i NF på sid 24: men först 1923 hade man löst minoritetsfrågan på ett tillfredställande sätt.
Jag trodde det var gjort tidigare.

Men Raimo svarar:
Det där är en långkörare till fråga. Saken var den att balttyskarna blev synnerligen upprörda  när estniska riksdagen 1919 beslutade om jordreformen, som ju innebar att större delen av adelns gods nationaliserades; ägarna fick behålla godsets kärna (byggnader) + femtio eller hundra hektar mark eller hur mycket det nu var. Resten styckades och fördelades bland folket, i första hand de som med vapen i hand slagits för Estlands frihet. De ungefär hundra balttyska adelssläktena ägde före reformen närmare nittio procent av Estlands areal. Resten var städer eller kyrkomark. Den nationaliserade marken blev till över 60 000 nya jordbruk.

Balttyskarna, som var välutbildade och visste hur slipstenar ska dras, gjorde internationell affär av detta – de förtrycktes, hette det. NF intresserade sig för saken osv. Därmed var frågan (a) internationell, (b) en fråga om minoritetsförtryck.

Redan i självständighetsdeklarationen 24.02.1918 och senare i den första författningen (antogs av riksdagen 1919) hade man skrivit in en klausul om minoritetsskydd och minoriternas rätt till kulturautonomi. Ryssar och svenskar gjorde bruk av författningens skrivning om att det språk, som var befolkningsmajoritetens språk i en viss kommun, kunde användas som huvudspråk i kommunen i fråga. Ryssar och svenskar utgjorde befolkningsmajoritet i de flesta av de kommuner som hörde till deras historiska utbredningsområde i Estland och nöjde sig med detta. De hade sina kommunala skolor på det egna språket, kommungubbarna talade deras språk och de var nöjda (utom de ryssar som var kommunister eller de som var tsartrogna vitgardister, men det är en annan historia).

Tyskarna var inte nöjda, inte heller judarna. De var utspridda över hela landet. Judarna bodde visserligen till 90 procent i städerna, men inte såpass koncentrerat och i den omfattning som hade möjliggjort för dem att ha egna kommunstyrelser, egen åldringsvård etc. Tyska och judiska skolor fanns, främst i Tallinn och Tartu.

Särskilt tyskarna klagade och talade om förtryck (se ovan). Men esterna hade ju redan i självständighetsmanifestet utlovat att en särskild lag om kulturautonomi för minoriteterna skulle utarbetas. Det gjorde man också och den trädde i kraft i början av 1925. Den gjorde det möjligt för tyskarna och judarna att bilda exterritoriella kommuner som gällde hela gruppen, oavsett bosättningsort. Judarna var helnöjda, men inte alla tyskar.

Nästa fråga. På sid 33 står att ”ett inte obetydligt antal kommunister dömdes till exempel till döden av krigsdomstolar och en stor process ägde rum före kuppförsöket i december 1924". Dömdes några till döden? Och hade man en process före kuppförsöket? (Ja, det ska stå i Isbergs bok från 1988, men jag frågar dig eftersom du kan allt.)

Raimo svarar:

Det där är en mycket slarvig skrivning, med klar vinkling. ”Inte obetydligt antal”, jojo, jag tackar.

Estniska kommunistpartiet (som inte var något självständigt parti, utan en sektion av Ryska KP) motsatte sig ett självständigt Estland. Det ansåg att Estland borde ansluta sig till världens första revolutionära stat – Sovjetryssland. Därför kämpade en del estniska kommunister i Röda armén mot Estland i frihetskriget.

Kommunistpartiets inställning ändrades inte efter kriget, när freden i Tartu med Sovjetryssland ingåtts 2 februari 1920. Tvärtom. Partiet verkade för att störta regimen och ansluta landet till Sovjetunionen.
Sådant kallas omstörtande verksamhet eller landsförräderi. En paragraf om sådant brukar finnas i varje stats lagstiftning (även i den svenska Brottsbalken: Brott mot staten). Därför förbjöds kommunistpartiet, men det ställde ändå upp i parlaments- och kommunalvalen under olika täckmantlar (Det arbetande folkets front osv.).

Kommunister försökte också infiltrera andra vänsterpartier och ta över dem inifrån för att få en legal täckmantel för sin verksamhet.

Estniska hemliga polisen gjorde vad den kunde för att spåra upp dessa individer och sätta dem bakom lås och bom. 1922 lyckades man fånga huvudmannen, Viktor Kingissepp. Han ställdes inför rätta och avrättades. Sovjetunionen rasade och döpte om staden Jamburg nära estniska gränsen till Kingissepp. Detta namn bär staden än i denna dag.

Kommunistpartiet var nu så att säga huvudlöst ett tag, men hämtade sig och fortsatte sin verksamhet. I januari 1924 arresterade polisen 200 personer på en gång; 149 av dem ställdes inför rätta. 129 dömdes till fängelsestraff eller straffarbete (46 på livstid), en (Jaan Tomp) – som uppträtt särskilt arrogant i rätten – dömdes till döden och avrättades.

Polisen och militären lyckades också fånga estniska eller ryska kommunister från Sovjet som illegat tog sig över gränsen till Estland med vapen och instruktioner. Vid flera tillfällen avslöjade polisen
förberedelser till statskupp, bl.a. i Tartu i september 1924. Så när försöket till statskupp inleddes den 1 december 1924 stod estniska staten inte helt oförberedd. Det var ju också praktiskt taget bara i
Tallinn som kuppen ägde rum.

Men, alltså: Två dömda till döden genom arkebusering 1920–24. Kingissepp och Tomp. ”Ett inte obetydligt antal.” Näe, ingen människa är obetydlig.

I detta sammanhang måste en episod från frihetskriget också nämnas. När man skulle skapa egen estnisk fackföreningsrörelse, lyckades kommunisterna ta över kommandot vid dess kongress i Tallinn i slutet av augusti 1919, mitt under brinnande krig.  Fackföreningarna uttryckte sitt stöd för Komintern (kommunistiska internationalen) och förespråkade anslutning till den revolutionära grannen i öst. Statsmakten ingrep: Avbröt kongressen och beslutade att utvisa 102 kommunistiska deltagare. Utvisningen sker över frontlinjen i sydost (jag minns inte exakt var). De som ska utvisas beordras ge sig i väg och börjar gå mot de egnas frontlinje, alltså de rödas. Dessa missuppfattar situationen helt, tror att det är ester som anfaller över öppna fältet och öppnar eld. 25 fackföreningsmänniskor dör.

En av de dödade var far till Elmar Õun, som under andra världskriget flydde från Estland till Sverige och slog sig ned i Stockholm, där han försörjde sig som matematiklärare och författare till läroböcker i matematik och andra naturvetenskapliga ämnen. Han skrev också en bok på estniska om sin far, som publicerades i Tallinn 1971 under titeln ”Männid ja suits”, tallar och rök.

Fråga 3: sid 51  "....undantagstillstånd, vilket inte var någon i Estland ovanlig företeelse." Jag har inte hört talas om att det var vanligt!

Möjligen avser han situationen 1933-34, då det hettade till mellan kommunister och vapser på allvar; inte bara smockan, utan inbördeskrig hotade. Kommunister störde vapsernas valmöten – och vice versa – man drog pistol m.m. Tõnisson proklamerade undantagstillstånd i Tartu + länet. Senare blev det undantagstillstånd i hela landet.

Alltså: En gång betyder att det är en icke ovanlig företeelse. Och detta för att förhindra inbördeskrig!

Nästa fråga gäller den eviga frågan om esternas påstådda fascism, ibland nazism.

sid 52  " ...vapsisterna, vilka utpekades som fascister." Men sedan, och jag hittar det inte nu, kallas hela Estlandför fascistiskt. Började man med det redan på 30-talet?

Raimo:
Typisk vänsterretorik. Här står tro mot tro, inte vetande mot tro.

Vilka var vapserna? Kommunisterna utpekade dem som fascister, fattas bara annat. Nyligen läste jag en nykter och sansad artikel om vapsernas ”rykte”.  Artikelförfattaren går igenom hur vapserna och deras verksamhet beskrivits av olika historiker under olika epoker och med vilka politiska förtecken detta skett, dvs. hur stalinister, brezjnevsovjeter,  exilhistoriker, olika historiker nu m.fl. skriver om vapserna.  Författaren tycks själv mena att vapserna missförståtts: De var starkt patriotiska och förespråkade ordning och reda i staten. De tyckte att de andra partierna bara ägnade sig åt käbbel och att estniska politiker var mer eller mindre korrupta.

Ordning och reda innebar hårda handen, vilket man kan (över)tolka som auktoritärt styre. Är man vänster och ogillar patrioter eller nationella känslor, blir auktoritärt styre lika med fascism eller nazism. Det är det jag menar med att vaps = fascist är vänsterretorik.

Om nu vapserna var fascister: Vad gjorde då Päts 1934? Jo, arresterade alla ledande fascister, ställde dem inför rätta och upplöste deras organisationer – för att sedan själv införa fascistiskt styre? Logiken haltar.

Tack Raimo för ditt tydliga svar!

Och, som jag sagt tidigare: Sedan röstade 92,8 % av befolkningen, redan dagen innan röstningen var avslutad, på att landet skulle gå med i Sovjetunionen. Och sedan blev de ”fascister” omedelbart igen, det är fascinerande att en befolkning ändrar politisk åsikt så snabbt. Är det inte rekord?

Det är tisdag kväll.

Så plötsligt var det söndag. Vi hade lämnat en värld för att besöka en annan. I mörkret från bilen ser det inte så annorlunda ut. Vi for genom det estniska landskapet, passerade träd efter träd, ett hus här och där. Precis som i Sverige. Hur kan det vara en annan värld?

Vi har suttit vid frukostbordet så länge att det faktiskt ska förvandlas till lunchbord. Vi har berättat för varandra om hur vi har det, hur våra barn mår och om våra barnbarn. Vi har pratat om livet och hela tiden finns öppenheten för skillnaderna. Livet blev så olika för de två sysslingarna med rötter i det ”riktiga” Estland. De mellersta och inre delarna av landet. Den delen där det alltid bott estländare. Här var den rika jordbruksbygden. Här växte det bra, solen sken och det regnade precis som det skulle. Här levde de gamla traditionerna kvar. Trots att olika herrar bestämde i landet bevarades ”det estniska” hela tiden. Språket, traditionerna, de gamla sagorna.

Men hit kom också herrarna när de behövde soldater. Gång på gång behövdes män som kunde försvara erövrarens jord. En våg av erövring efter den andra, och alltid behövdes den estniske mannen för att rädda kvar erövrarens erövringar.

Visst skakades också denna del av världen av grymheterna under och efter det andra världskriget. De blev också utsatta för det stora experimentet att skapa den nya människan. Homo Sovjeticus. Den goda människan som inte krävde något för egen del utan ville dela allt med alla och skulle leva i ständig fred och frihet. Överallt i det tidigare Sovjetunionen finns hon i dag. Fortfarande så många år efter befrielsen. Det var ett ”lyckat” experiment. Men så svårt att förstå för den gamla människosorten. Eftersom det i själva verket innebar att man lärt sig att alltid vara misstänksam, att aldrig ge ett svar som man måste stå för. Att inse när man måste ange en nära vän för att rädda sig själv. Att aldrig veta när man själv skulle bli angiven. Man visste att slumpen styrde. Rättvisa och mänsklighet var verkligen okända begrepp.

Det formade människorna att leva i det mest nyckfulla och ändå mest toppstyrda landet. Man utförde ett arbete för att uppfylla en plan, inte för att skapa något. Kvalitet och service fanns inte. Att man fick ont i huvudet av att titta ut genom de skadade nyinsatta fönstren betydde inget. Att skor gick sönder första dagen för att en söm aldrig blivit sydd, eller att en nyreparerad el-kontakt var strömförande betydde inte heller något. Det viktiga var planen. Fönstret var tillverkat. Liksom skon och el-kontakten. Planen var uppfylld.

Naturligtvis formades människa av det nya. Misstänksamhet mot alla och mot all makt var den enda känslan. När kunde man vara säker? Aldrig! Det var den nya människans grund. Utan den kunskapen var hon såld.

Mötet mellan de två världarna kan vara mycket smärtsam. Den ene mannen full av tillförsikt och med en tro på det goda hos människan, den andre avvaktande, pratar med stor försiktighet och vet att det finns alla sorters människor.

”Den som en gång stått öga mot öga med ondskan, vet att den alltid finns, trots att den ibland gömmer sig.”

Men så är det ju inte längre. De här två känner varandra. De har de där osynliga banden mellan sig, de där banden alla talar om. De skulle ha varit bästa vänner om inte…

Deras farfäder var kusiner och bästa vänner. Deras farmödrar var systrar och bästa väninnor. Deras fäder var kusiner och bästa vänner. Men själva fick de inte möjligheten att finna varandra förrän de blivit 50-åringar. Hur märkligt var det inte då, att upptäcka att det fanns så många likheter, att de tänker så lika i grunden men ändå formats så olika av verkligheten.

Ants förlorade sin pappa när han var fem år. Det var när hans mamma bestämde sig för att åka till Sverige från Tyskland, dit familjen flytt i absolut sista stund från krigets Tallinn. Fadern blev kvar i Tyskland, och de sågs aldrig mer. Mamman försvann på sätt och vis hon också, eftersom hon placerade Ants hos sina föräldrar i Uppsala och flyttade till Stockholm där hon fick arbete.

Hanno förlorade sin pappa på sätt och vis när han var 11 år och pappan dömdes att tillbringa 20 år i ett fruktat läger i Sibirien. Han dömdes efter paragraf 58:1. Det innebär att han inte hade gjort något olagligt, bara att han arbetat på fel ställe vid fel tidpunkt eftersom han varit domstolssekreterare i det fria Estland. Han återvände från lägret efter ca 10 år, men var då en bruten man, som fick bäras hem på bår. Hannos mamma, Hilja, levde vidare.

Det sovjetiska kröp längre in i samhället och in i kroppen på alla. Livet blev en svart deg att genomlida.

Ants visste att han hade förlorat ett gott liv med till synes mycket goda framtidsutsikter, sin familj, sin släkt, en förmögenhet och sin historia.

Hanno hade förlorat ett människovärdigt liv, livsglädje och sin far. Vad han aldrig förlorade var medvetandet att det hade funnits ett annat liv. Han måste ge sina barn så mycket han förmådde av den stolthet han och de andra känt över att vara ester och människor.

Det första mötet var så speciellt. Vi kom med bil från en utflykt i Tapa där vi letat efter rötter. Så svängde vi in på en liten sidoväg i Väike Maarja, kom fram till en gammal gård med bärnstensfärgad huvudbyggnad, stenlada och en liten bastu med halmtak. Vi hade kommit till något fordomt.

Vi steg in i huset och hälsade på varandra. Det var Ants och jag som hälsade på Hanno, hans dotter Kristel och hennes son Indrek som bara var 4 år. Hanno hade sett till att Kristel ställt fram kaffe, vin och smörgås åt oss. Vi satte oss runt det lilla bordet i vardagsrummet. På de gamla stolarna ”där Morits, din pappa, har suttit så många gånger”.

Så tog han fram fotoalbumen, och visade oss bilder på Morits och de andra i just detta rum, med just dessa möbler och den tapeten.

Vi tittade på alla bilderna. Flera kände vi igen! De hade kommit med när Ants familj flydde den där hemska kvällen i september när himlen brann av eldslågorna från de fartyg som blivit beskjutna, och kriget var i hälarna på dem hela tiden. Det var bilder som vi tittat på hemma i det lugna Värmdö. Tittat på och samtidigt försökt förstå hur livet hade varit.

Nu fanns de här i ett annat album. Bevarade av andra människor. Då och då hade de tagits fram. Hur hade de då pratat? De hade sett på minnen från en svunnen tid, som de visserligen hade levt i för några år sedan, men som ändå var så fruktansvärt långt borta. Så onåbar. Inget hopp fanns om att få återvända till ett sådant liv. En gång hade folk skrattat och lekt tillsammans. En gång hade de suttit och vilat i halmstacken, glada och nöjda efter ett gott utfört arbete. Man hade delat med sig av glädje till varandra. Man hade också delat med sig av sin glädje till varandra.

Där satt de två männen vid varsin sida av bordet. För första gången kunde de prata med varandra. Det är märkligt vad det betyder att vara släkt. Det finns verkligen något som kan kallas släktband. Det finns så mycket gemensamt, så mycket som måste sägas, men också sådant som inte behöver sägas.  Samhörigheten. Nu har vi träffats. Här är jag, och här är du.

Vi gick ut och tittade på bastun där Morits suttit och svettats efter att ha hjälpt till med något nödvändigt arbete på gården.

”Han var alltid så glad och alltid självklart beredd att göra nytta. Nästan varje helg kom han hit med tåget från Tallinn. Det var något extra när Morits kom. Det blev mycket fest, men också mycket arbete. Alla har alltid talat så väl om honom.”

Jag funderar över allt jag fått höra om släkt, vänner och bekanta i Estland. Jag försöker få ett sammanhang, och bestämmer mig för att skriva ner allt jag hört.

Som det har snöat! Det har inte varit så mycket snö i Tallinn på mycket länge sägs det, och det är stora problem med istappar från hustaken där. Här har det också snöat i flera dagar i rad. Det blir så fantastiskt vackert ute i skogen, där snön hänger kvar på trädens grenar. Det kommer fortsätta snöa, och de varnar för att det kan bli så mycket som minus 25 grader nästa vecka.

Lägenhetspriserna har halverats, och en medelinkomsttagare har råd att köpa en större lägenhet, enligt Aktuaalne Kaamera. Förr köpte han en lägenhet på 30 kvm. Nu kan han köpa 80.

Vi har varit på Spa i Rakvere i dag. När jag satt hos frissan var det en skåpbil som skulle åka upp på Långa gatan, men fastnade i snön. Jag hade underhållning en halvtimme. Han försökte först med sin egen motor komma därifrån, men de gick inte. Han slirade på ett ställe bara. Sedan kom en liten bil med lina och försökte dra loss honom. Det var spännande, eftersom jag undrade hur den lilla bilen skull hålla för trycket. Istället körde den också fast. Men de startade motorn och sköt iväg den bilen. Sedan kom en annan skåpbil och skulle hjälpa till, men då sa den första skåpbilen att det var ingen idé. Han tog istället fram en snöspade och grävde, och grävde. Efter en god stund satte han sig i bilen och försökte köra sig loss. Det tog emot. Han kom en bit fram och sedan en bit tillbaka, men till slut så funkade det, och han körde iväg. Det var jätteroligt att titta på.

På Rakvere Spa är vi välkända. Ants ringer och säger att vi ska komma, och sedan kallas folk in. Vi har vår egen frisör, som tur är, hon är både bra och trevlig. Jonna fick en liten, ung kinespojke som gav henne shanghai-massage. Nästa gång ska vi säga till att hon vill ha en kvinnlig massös. Det är lite känsligt. Annars är det en skön massageform. De är små och hårdhänta, massörerna. De går igenom hela kroppen och masserar och dunkar med armbågar och knän. Alla är så små, att efter ett tag står de på massagebänken och arbetar. Man känner väldigt tydligt när de kommer till muskelknutar. Det gör fruktansvärt ont. Men jag har bestämt mig för, att de får hålla på tills alla knölar är borta. En stund att stilla drömma om…

Jag ska fortsätta med Malles berättelse senare. I Estland har de en så jobbig skrivstil! Den går inte att tyda. Hanno får fortsätta hjälpa oss med det när han kommer tillbaka.

Forts. 1950 - 1953

Malles pappa arbetade ju i militärorkestern under den tyska ockupationen. Det betydde att hans liv var i fara. Han var orolig, varje dag tänkte han på detta. Kunde han göra något? Vad skulle hända hans familj? Familjen hade utökats med en son, och han insåg att risken att de alla skulle deporteras på grund av hans arbete var stor.

I huset i Järve bodde också en kommunistisk partifunktionär. Han var mycket vänlig, och småpratade ibland med pappan. En dag kom han hem mitt på dagen i en officiell kommunistbil. Han sökte Malles föräldrar. Bara Malle var hemma; skolan var slut för dagen.

När hon öppnat dörren och hälsat, sa han att han måste få tag på hennes föräldrar. ”Det är risk för deportering.”

Malle blev jätterädd. Hon sprang så fort hon kunde till teatern och berättade för dem med andan i halsen vad han sagt.

Familjen vågade inte återvända till sitt hem. De for direkt till Malles mammas systers lägenhet i Tallinn. De flyttade in i en tom tjänstebostad i hotell Astorias källare i centrum. Pappan ansåg att det var säkrare att bo i Tallinn, där skulle ingen söka efter dem. Alla tog för givet att man skulle fly ut på landet, så gjorde nästan alla andra. Aldrig ska Malle glömma hur morbror hängde filtar för alla fönster, och veckade pappersgardiner framför dem.Ingen skulle kunna titta in genom källarfönstren och se dem.

De fick inte heller låta vatten rinna i rören, då kunde någon höra dem, därför hade de hinkar med vatten, som de fick använda till allt, även att hälla i toaletterna istället för att spola. Som ljuskälla användes levande ljus, det va svårare att upptäcka för omgivningen. De var i källaren hela dygnet. De vågade absolut inte gå ut i friska luften. Spioner fanns överallt. Malles morbror hade aldrig gjort något som kunde vara fientligt mot den sovjetiska staten. Han kunde gå fritt i stan och kontrollera vad som hände. Han meddelade dem efter en tid att faran var över och de kunde komma upp till livet igen. Då hade den sista stora deportationen till Sibirien ägt rum. Det var den 1 april 1951. Då hade man även skickat iväg många sjuka, barn och gamlingar.

I Malles klass fanns en son till generalmajor Björn Kumm, folkkommissarien för statens säkerhet i Estland. Det gjorde det extra känsligt för henne, hon måste hela tiden tänka på vad hon sa.

Familjen hade varit i den källarlägenheten tidigare. Det var den 25 mars 1949 de gömde sig där. Malle var sex år den gången. Nästan tre månader bodde de i källaren den gången. Och morbrodern hade kontroll över dem, och meddelade när det var faran över. Då var det en annan stor deportation som ägde rum. Det var fr.a. bönder som vägrade ge sin bondgård till en kolchos, som skickades iväg den gången.

Morbrodern räddade många familjer från deportering under åren.

En sammanställning av deportationsoffer i Estland, mars 1949.

Dep.            Planerat        Faktiskt

Män               7582              4507

Kvinnor          9935            10274

Barn (-15år)   4809              5717

Sammanlagt  22326            20498                         från Kodumaa 16.11.1988

I Võro i södra delen av landet fanns en spritfabrik, som leddes av en kommunist från Ukraina vid namn Belitskij. Han hade en god ställning i samhället, och tillhörde dem som hämtade människor för deportation. På 1970-talet berättade en ung komsomolaktivist, att t.o.m. föräldrarna Belitskij hade förintats.

Vid ett tillfälle fick Belitskij, den unge kommunisten och en chaufför i uppdrag att hämta vissa familjer. ”De hade sålt sig till Satan och kunde inte vägra.” De kom till en familj, vars svärson också var komsomolaktivist. Han kunde inte förstå varför han skulle skickas iväg. Han tillhörde ju partiet! Partivänner måste ju slippa! ”Mein Got! Förstår de ingenting?” De tog kontakt med KGB. ”Vad ska hända nu? Ska vi verkligen deportera honom? Detta måste vara fel!” Men KGB menade att den unge mannen måste ju veta vem han gifte sig med, och hon var ju folkfiende.

De fick svaret: ”Skicka honom till döden i Sibirien!”

Alla chockades. Förvirringen var total.

Belitskij sa till de andra: ”Kom så går vi till spritfabriken.” De drack sig medvetslösa.

___

Tallinn fick för första gången under de här åren besök av en cirkus. Det var en stor händelse. Alla artister var ryska förstås. Men det gav ju ett avbrott i vardagen.

I Kuresaare uppställdes en staty över Viktor Kingisepp, den förste store kommunisten. En dag var det någon som placerade två galoscher framför statyn, så statyn skulle kunna gå därifrån.

Tartu universitet fick en ny rektor, Feodor Klement, som visade sig vara en god man. Han såg till att människor som kom tillbaka från Sibirien fick möjlighet att studera, vilket var absolut förbjudet. Heder åt honom!

Malle har aldrig varit pionjär! Det var totalförbjudet i hennes hem. Hon har heller aldrig tillhört någon pionjärorganisation. Malles föräldrar kunde förbjuda sina barn, men om en lärare t.ex. gjorde så, då miste han/hon jobbet.

En stor händelse i staden var också att ett ställe för taxichaufförer öppnades. Där kunde de få service på sina bilar. Stället användes både för reparation och som garage. Det var en jättehändelse!

En annan jättehändelse var att det sattes upp en ickesovjetisk balett, Esmeralda, eller Ringaren i Notre Dame av Jules Perrot och Marius Petipa.

Hemma hos Malle var det ofta gäster. De bodde nämligen på Järvegatan, alldeles i närheten av Tondekasernerna, där det var många ryska soldater. De behövde tillskott på lönen och var beredda att göra olika småarbeten åt familjerna i närheten.  De hög ved och gjorde mindre byggarbeten. Ibland fick de lön, men de åt alltid middag med familjen, och på så sätt blev de bekanta och fick senare brev av dem från olika platser i Ryssland.

På bio var det inte speciellt kul att gå. Det var egentligen bara propagandafilmer som visades. ”Ljusets gryning”, ”Andrus lycka” och liknande, med musik av kommunistiska tonsättare. Eftersom föräldrarna var musiker talade de mycket om sådant.

På Dramateatern gav man några föreställningar av "Sanning och Rätt", A H Tammsaares verk, men skådespelarna Mare Mõldre och Ruut Tarmo blev arresterade eftersom de ansågs ha sagt något antisovjetiskt i sina roller.

Sångfestivaler hölls vart femte år, och det var stort. Då gick alla ut och firade och sjöng. Sjöng tillåtna sånger alltså. Jag minns när man tillät sången "Mu isamaa on minu arm" med text av Lydia Koidula. /Mitt land är min kärlek/. Det var senare, men oerhört stort. Eftersom nationalsången var helt förbjuden, blev den här sången en ställföreträdande hymn. Sist av alla sånger sjöngs den då. Inte bara en utan så många gånger som alla orkade sjunga den.

Naturligtvis tilläts sångfestivalen bara för att man samtidigt firade årsdagen av Estlands införlivande i Sovjetunionen.

Varje dag var Malle och hennes bror på Estoniateatern eftersom deras föräldrar arbetade där. Det var spännande att lyssna på allt som sjöngs och sades där. När de gav Don Juan var hon där mer än annars.

I Kanada gavs en viktig bok ut. Det var Gravar utan kors av Arved Viirlaid, en est som flytt till Kanada. Det är en bok som skildrar ett ungt par som försöker fly 1944, kvinnan hamnar så småningom i fängelse med sin lille son, men lyckas ta sig själv därifrån. Hennes man lever i skogarna. Allt ställs på sin spets när de får möjlighet att tillsammans lämna landet, men sonen är kvar i fängelset. De ställs inför den svåraste frågan av alla: ska de rädda sin son? Men då skulle de tvingas att ange alla som gömde sig i skogarna. Eller ska de fly utan honom. Acceptera att de aldrig skulle få veta vad som hänt honom.

Modern kan inte fly utan sonen, men fadern säger till sist: ”Han lever inte längre. Man överlever inte i fängelset.” Och de gav sig av…

Jag har tidigare skrivit lite funderingar kring ordet nationalism. Ordet har fått en negativ klang, men jag såg i boken "Estonias Way" av Mart Laar en beskrivning av vad esterna känner för sitt land: this land is the place that is valued over all, a place they will not be relinquish. Så enkelt är det. De vill helt enkelt leva sina liv här.
Han fortsätter (min översättning) Estlands historia har inte varit enkel. Från tid till annan har landet ruinerats och blivit erövrat. Esterna har försvarat sig med strids- och själsstyrka, de har fallit och rest sig igen, och på det sättet klarat av att genomleva de mäktiga krafter som styrt landet. Det ses ofta som det största undret att Estland över huvud taget existerar.

Jag glömde berätta om när Ira skulle flytta in i den nya lägenheten i ett 2-familjshus i Örby, och värden tog sig tid till att noggrant beskriva för henne hur man använder en vattentoalett. Hon kände sig verkligen förolämpad. Hon hade alltid levt med sådana toaletter! Vad trodde han om esterna?

Nu ska jag berätta om Malle. Jag bad henne skriva ner några hållpunkter om livet i Sovjetunionen; det blev många sidor!

Hon föddes i juli 1943. Då levde familjen i Tallinn, men under bombningar av Tallinn blev huset där de hyrde en lägenhet träffat. Föräldrarna var inte hemma, Malle var ensam med en barnvakt. Den enda person i huset som räddades var Malle. Och de saker man hann få ut ur det brinnande huset stals direkt. Det var alltid ett stort brott att stjäla av privatpersoner. Att stjäla av sovjetstaten var däremot inget brott. Staten hade stulit allt från dem. Sådan var moralen. Att rättsväsendet tyckte annorlunda är självklart.

De bodde en tid därefter hos vänliga människor på landet strax utanför Tallinn. Sedan fick de en egen lägenhet i Järve, och där bodde de under Malles barn- och ungdomstid.

Malles föräldrar var musiker på Estoniateatern under den sovjetiska ockupationen. Mamman skrev noter till de olika instrumenten efter partitur, och pappan spelade klarinett och var chef för orkestern. Under den tyska tiden hade han spelat i Tallinns konservatorium och i militärorkestern, samt varit föreståndare på ett barnhem.

Åren 1950 – 1953, rysk ockupation.

Tidningarna fick nya namn. Viljanditidningen bytte namn till ”Vägen mot kommunism”. Tidningen i Väike Maarja fick heta ”Kommunismens gryning”.

Ryssarna tjatade alltid om att kommunismen skulle erövra världen. Ett uttryck var: Snart tvättar de ryska soldaterna sina stövlar i Biscaya. Detta hade kanske blivit verklighet om Stalin levt längre. Det var Chrustjev som stoppade tanken på världskommunismen.

Många statyer och minnesmärken monterades ned (jfr Bronssoldaten), t.ex. Gustav Adolfsstatyn och statyn Kalevipoeg i Tartu. Studenterna gjorde senare en snöskulptur över Gustaf Adolf varje vinter till den nya statyn sattes upp efter befrielsen. Jag minns första gången jag såg den, och blev så förvånad över att han var så liten, kungen. Gipsstatyer av Stalin översvämmade landet.

I Tartu arresterades då också 38 elever för att de protesterat mot att monumentet av Kalev togs bort. De hade sprängt ett sovjetisktmonument.

Järnvägslinjen mellan Moskva och Tallinn invigdes 1950.

På Estoniateatern gavs bara ryska verk.

De fria jordbruken som Stalin lovat folket, började ombildas till Kolchoser 1949. Efter ”nödvändiga” deporteringar av tredskande bönder bildades nya kolchoser hela tiden. De blev allt större, de små var antagligen för trivsamma. Ingen fick lön i pengar. I bästa fall fick man ett lass hö efter två års arbete. Naturligtvis kunde man inte protestera, man ville inte skickas till Sibirien. Estland var bättre i den jämförelsen.

Som kolchosbonde hade man rätt till 1 ha jord, 1 ko, 1 gris, 1 får och höns. Efter en hård arbetsvecka på kolchosen hade man tillstånd att arbeta på sin egen gård på söndagen. Lyckades man producera ett överskott på, då fick man sälja det på torget och kunde på så sätt få pengar att köpa nödvändighetsartiklar för, som kläder och skor. Tyvärr var allt av dålig kvalitet. De enda skor folk ägde var dåliga vita gummiskor. Dem tvättade man i grisfett och blekte med tandpulver eller skokrita.

Malles mamma var så stolt. Hon ägde ett par klackskor, och klackarna var lika höga! Fantastiskt! Alla beundrade hennes fina skor.

På universitetet sparkades ca 100 lärare, eftersom de ansågs vara för borgerliga.

10-årsdagen av Kommunist-Estland och den trettonde sångfestivalen firades tillsammans med en stor rättsprocess mot 24 skogsbröder. De dömdes till straffarbete i 10 – 25 år i Sibirien.

Religion var förbjuden i hela riket. I skolan undervisades i ateism. Dock hölls gudstjänst i Olevistekyrkan efter särskilt tillstånd. I tillståndet sades att det var endast arbetare som fick besöka kyrkan, aldrig t.ex. lärare eller deras familjer.

I Tallinn byttes också många namn. Torntorget blev (Tallinns) Stalingradstorget och där restes statyn över Michail Kalinin, som numera finns att se i Ockupationsmuseets källare.

Man gjorde också ett undantag för dramateatern. De visade ett verk av den estniske författaren A H Tammsaare: Sanning och rätt del IV. Rikets akademiska manskör reste under de här åren under ledning av Gustav Ernesaks över hela Sovjetunionen och lydstaterna. De var bl.a. i Moldavien, Azerbaijan, Ukraina, Leningrad och Moskva.

Också apropå Bronssoldaten och de ryska soldatgravarna som flyttades: 1951 beslutades att Kopli kyrkogård skulle förvandlas till en ”vilopark”. Detta var Oleviste församlings kyrkogård, där många stora ester begravts sedan medeltiden. Den blev nu en rysk förlustelsepark med ölstuga. Stora fyllefester hölls i parken och man uppförde sig allmänt illa över gravarna. Det var ungefär motsatsen till gravfrid.

I skolorna lärde man sig hur man ska sjunga. Man både sjunger och gråter till orden: ”Trots att Lenin inte är med oss, vilar hans ande över oss.” ”I våra hjärtan brinner den store Stalin. Hans idéer slocknar aldrig.” Ingen kunde smita ifrån sången. Alla elever tvingades in i aulan och kontrollerades noga att de uppförde sig enligt reglerna. Under tiden stod rektorn under porträttet av Stalin och pekade mot ”den store” under sången.

Jag läste på newsmill.se att Stalin använde sig av "Den stora lögnen". Ja. Verkligen. Jag visste inte att den kallades så, men jag har förundrats över att han alltid visste vad människor önskar sig mest av allt; att leva i sitt fria land; att välja sina egna regeringsrepresentanter; att få arbeta på sin egen gård etc. Han lovade esterna det, och så fort han tilltvingat sig makten gjorde han precis tvärt om. Och få i omvärlden reagerade!


De där dagarna i september 1944 var vägarna fyllda av folk. De var så många, som hade väntat för länge. Hoppet att bli ett fritt land hade funnits i deras hjärtan. Nu var det borta. Bråttom. Bråttom. Men många, många hann inte ändå. Hanno brukar säga, att de som ändå hann iväg har att tacka för det motstånd som trupperna i Narvatrakten gav sovjeterna. De sköt och sköt, men det spelade ingen roll hur många sovjeter som dödades, det kom nya hela tiden. Det var inrikestrupper bakom som sköt ihjäl alla som retirerade, så de hade att välja på att skjutas ihjäl av fienden eller de egna.

De människor som inte hann iväg visste att det var bråttom att komma hem igen, annars skulle de stämplas som folkfiender, och då kunde vad som helst hända.

Vår vän Peeter berättade att hans mamma, bror och han själv också kom till Gotenhafen, men sedan visste de inte vart de skulle ta vägen. De hamnade på ett tyskt tåg, och där blev de kvar i flera månader. Efter något år fick de en möjlighet att ta sig till Sverige. Inte officiellt. De smugglades över. Peeter, 3 år, lades i en baklucka på en privatbil. "Nu måste du ligga alldeles stilla. Här har du en chokladkaka." När luckan öppnades låg han på precis samma sätt med den smälta chokladen i handen.

Hannus, en annan av våra vänner, som också var liten när det hände, berättade att de bodde i inlandet, och hans pappa hade aldrig varit på havet. Han hade fått tag på en båt, som skulle rädda dem till Sverige, men han visste inte hur han skulle göra för att komma dit. Då fick han en kompass av någon, som ställde in den och sa: "Åk bara efter pilen, så kommer du rätt."

Det kommer allt fler berättelser nu om flykten, och det är bra. Det är alltid väsentligt att det vi tror oss veta, är det som verkligen hände. Jag har läst att ett bevis för at alla ester var nazister är att de inte flydde under den tyska ockupationen. Och det vittnar om att man inte förstått någonting. Ingen människa lämnar sitt hem och sitt liv förrän det är omöjligt att leva där. Det var fruktansvärt svårt, ett rent helvete, under den ryska ockupationen, men det gick att leva under den tyska. Om man inte var jude naturligtvis. Samma beskyllningar har inte riktats mot andra europeiska länder som ockuperades av tyskarna.

Snart kommer Hans och Gunilla, Ebba, Jonna och Isak. Just nu sitter de på bussen till Rakvere, där en taxi väntar. Jag har förberett med en nybakt limpa och te. De dricker ju inte kaffe de små liven.

Vilka dagar! Vitt, vitt, ett tjockt täcke över allt. Rök ur skorstenarna, som visar att det ändå finns människor i husen. Solen går ner bakom ladan med ett fanrastiskt orangefärgat sken. Lite snö blåser ner från träden. Några svarta korpar flyger förbi. Spår av vilda djur skymtar i snön.

Vårt fina spa i Rakvere har blivit rånat! Klockan halv fyra härom dagen gick någon in på receptionen och hotade med pistol och fick receptionisten att öppna kassaskåpet! De var helt oförberedda. Hade aldrig kunnat tänka sig att någon skulle råna dem. Vi får se hur de ändrar rutinerna nu.

De pengar de hade med sig under flykten var tyska ockupationsmark, som var värdelösa i Tyskland. Men Ira gick till en tågstation och bad om en biljett till närmaste hållplats. När hon skulle betala med en stor sedel ockupationsmark vägrade kassörskan att ta emot den eftersom den inte var giltig. Ira skrek då med hög röst på tyska: ”Men vår Führer har lovat oss alla att detta är giltiga pengar. Vi måste alla göra som vår Führer har sagt” ”Ja, ja.” Kassörskan tog snabbt emot sedeln, gav tillbaka mellanskillnaden i riksmark, och Ira hade fått pengar att handla för.

De måste vidare. De var tvungna att komma till engelskt eller amerikanskt område. Absolut inte sovjetiskt, där skull de troligtvis mördas pga. sin flykt. De kom till Flensburg, där slutade kriget. Hitlers efterträdare Karl Dönitz gav upp.

Morits fick en förfrågan från sin vän herr Kommendant, om han var intresserad av att starta ett företag tillsammans med honom i Geislingen. Det lät intressant. Han frågade det engelska militärkommandot om att resa vidare, men de sa nej. Han tog då kontakt med amerikanerna, och de sa att det skulle gå bra. Men engelsmännen förklarade att amerikanarna hade inget med det här området att göra. Då var det alltså nej som gällde. Men Morits vill iväg. Han tänkte då att de skulle hyra en godsvagn, inreda den så att de kunde bo i den några veckor och fly vidare mot amerikanskt område.

Ett modernt tåg i Geislingen

De gjorde så, och såg till att det stod destination Geislingen an der Steige på tavlan. Personalen på stationen var väl införstådda med att det var människor i vagnen. Ossi la in ved i kaminen som han hade byggt, och de väntade på att kopplas till ett lämpligt tågsätt. Så for de iväg. Det bästa Ants visste var, när pappa öppnade dörren lite grand, så att han kunde se hur de for iväg. Han älskade dunkandet, och gillar tåg efter det här. Han har fortfarande ett modelltåg.

De kopplades om några gånger, men kom faktiskt till Geislingen till slut. En tysk stad som inte var skadad av kriget. Däremot fanns det tomma hus, lämnade av tyska SS-soldater och deras familjer. Där förlades ett stort läger för estniska flyktingar.

Han startade företaget tillsammans  med sina vänner Kommendant och Liiband. Kommendant uppfann en betongsort som klarar värme och kyla utan att sprängas, och som numera används över hela världen. Liiband var arkitekt och ritade broarna som skulle byggas av betongen. Morits skötte alla kontakter och affärsuppgörelser. De flyttade vidare till USA i början av 1950. Kommendants son Jüri var pilot under Vietnamkriget, sköts ner och dog där, men hans mamma slutade inte att duka för honom vid varje måltid. Han syster Merike blev arkitekt i USA. Henne var den Ants kär i minsann.

Morits fick också frågan om han ville bli chef för lägret, vilket han accepterade.

Detta var den bästa tiden i Ants barndom. Han hade båda föräldrarna i sin närhet. Massor av andra barn att leka med. Ja, ibland blev det farliga lekar, och dem minns han bäst. ”Kälken framför tåget-leken” t.ex. Då skulle man åka kälke så sent som möjligt nerför backen och framför loket . Den som kom närmast loket vann. Ants vann en gång. Men en dag såg pappa Morits vad han gjorde, och så hade han ingen kälke mer.

Till skillnad från sina tyska lekkamrater fick han choklad ibland, så ofta att han till och med kunde avstå. Om han gav sin kaka till en tysk pojke fick han hålla pojkens get en lång stund. Det var bättre än choklad.

Det var ett ganska normalt liv de levde i Geislingen. Det är så konstigt att allt är så normalt under och efter krig. Ira fick jobb redan i Dresden. De köpte ett hus i Geislingen. Ants fick en tysk barnflicka, och han talade både estniska och plattyska.

Så småningom blev det tal om vart man skulle ta vägen. Iras släktingar var i Sverige, och dit ville Morits inte flytta. De fick erbjudande om att flytta till Venezuela, men det ville ingen av dem. Ira längtade efter de sina, och till slut blev det så, att hon tog Ants med sig och for till Uppsala. Morits blev kvar en tid för att avveckla lägret, och åkte sedan till New York. Äktenskapet avslutades.

När Ira kom till föräldrarnas lägenhet i Uppsala blev hon alldeles förskräckt. Det var en liten tvåa i ett av HSB:s hus på Ymergatan. Hon hade aldrig förstått, att hennes föräldrar som alltid bott stort hade en sådan liten bostad nu. Och där bodde redan Tanja med sin son Vello. Men det var bara att se realistiskt på det hela. Hon flyttade in, men sökte arbete i hopp om att skaffa en egen bostad. Efter en tid fick hon arbete i Stockholm. Hon flyttade dit och lämnade Ants hos sina föräldrar.

Det var lite kämpigt ibland i Uppsala. Han måste gå i både luthersk och ortodox kyrka varje vecka. Och så började han i den vanlig svenska skolan, Vaksala skola, men han gick också i en estniska skola. De skulle ju tillbaka till Estland så fort det blev fritt igen, och det skulle inte dröja länge. Roosevelt hade lovat att alla länder som förlorat sin frihet, skulle få tillbaka den efter kriget. Så blev det tyvärr inte.

1953 flyttade Ira och hennes nye man till Örby, medan Ants bodde kvar i Uppsala.

Det blev bestämt att Ants skulle åka till New York på sommarlovet. Morits hade en lägenhet där, och hade gift om sig. Men Morits fick en hjärnblödning under duschen och dog innan Ants hann åka dit. Kanske hade Ants levt i New York nu om hans pappa inte dött, men det vet vi inte.

Vi har besökt Geislingen en gång. Jag kan inte riktigt förstå hur esterna kunde lämna denna vackra trakt. Staden ligger i Schwarzwald. Husen klättrar utefter bergen. Det är lummigt och grönt. Ja, jag njöt av skönheten, lugnet och de trevliga människorna.

Det var förresten en härlig avskedshälsning vi fick när vi lämnade hotellet. På parkeringen stod det med stora bokstäver: Wir bedanken uns für ihre besuch. Vi betackar oss för ert besök!! Jasså. De gillade oss inte. --Fast jag vet att det betyder tvärtom. Vi har lånat ordet från tyskan och gett det motsatt betydelse. Skönt. Jag åker gärna tillbaka.

Tanja och och lille Vello bodde i sitt hus i Pärnu i september 1944. Tanja hjälpte en väninna som hade en affär i staden.

Den 19 september var en ovanligt varm dag, indiansommar sa man. När Tanja kom till affären på förmiddagen sa Leida, väninnan att det var en konstig dag. ”Ingen tysk har hämtat sin tidning! Bilarna går från Riga och inte tvärtom! Alla åker åt fel håll.”

En elegant jeep med en elegant man med monokel, som kommen direkt ur en operett körde fram till affären. Han steg ur, gick in i affären och frågade efter en tidning. Tanja kunde inte låta bli utan vände sig till gentlemannen och frågade:

”Warum faren Sie in dieser richtung?” /Varför åker ni åt det hållet? /

Han svarade: ”Ni är inte så dum som frågan. Men naturligtvis åker vi inte mot Tyskland.”

Tanja passade på tillfället: ”Kan ni kanske fara till Sverige?”

Han vände på klacken och gick.

Det var ingen idé att hålla öppet. De stängde butiken, och försökte ta reda på hur de skulle ta sig ur staden. Ryssarna var bara fyra km bort. De tog sig till Tallinn med tåget. Inte en tysk syntes till. Passerade Villa Boris där soldater frenetiskt packade lastbilar. De hörde sig för därinne om de kunde få åka med fartygen som tog tyska soldater från Tallinns hamn. De fick ett papper på alla som kunde följa med dem. Tanjas man Jaakop och bror Ossi är självklara, men de behöver inget tillstånd eftersom de varit vid fronten. Hon berättade om sin syster Irina, och fick rådet att snabbt kontakta henne och hjälpa den familjen ur landet.

Hon tog tåget tillbaka till Pärnu för att kontakta alla som fanns med på papperet. En ung tysk soldat satte sig mittemot henne. Hon fick en impuls. Tog fram sin plånbok och plockade ut sedlarna med tyska ockupationsmark hon hade. Gav dem till honom. ”Jag kommer aldrig mer ha någon användning för dem.” Hon reste sig och klev av tåget innan han hann tacka.

Hon hämtade först sin pappa. Joosep, och tog sig till hamnen med honom. Där låg ett lasarettsfartyg, men hon letade efter en hamnkapten för att höra sig för om de kunde få komma med i en u-båt. Men pappa ville inte det. Han tvekade fortfarande. Då såg de en fiskebåt bakom hamnens bastu. ”Kanske kan vi få åka med fiskarna till Sverige?” Pappa och Mamma ville till Sverige. Tanja själv och Vello ville inte dit, men hon gav med sig.

Hon gick hem.

Tänkte på Ossi, och skrev ”Rootsi” med stora bokstäver på tapeterna i hemmet, så att Ossi skulle veta om han kom dit. Han var kvar i Narva, så vitt Tanja visste. Det var livsfarligt för honom att stanna i landet; de estniska kommunisterna jagade tyska desertörer med lie!

Jaakop tillhörde då Soomepoisid, ”Finnpojkarna”, som var vid finska fronten. Han räddades över till Sverige senare när finnarna gjorde sig beredda att utlämna alla ester till Sovjet.

Fiskebåten låg kvar bakom bastun tills mörkret la sig. Vid 22-tiden kom Tanja med dem hon fick ta med sig till båten. De tog av presenningen och såg till sin förfäran att den lilla fiskebåten var full av folk redan. Och inte kunde man kasta av någon för att de skulle få plats. Fiskaren berättade också att han aldrig varit på havet. Han hade bara fiskat i Pärnufloden, och dessutom hade han ingen bensin! Tanja såg med bleka ögon att den fullastade båten läckte. Hon vågade inte följa med. Kanske kunde hon och Vello ändå få komma med i u-båten. Men kände att hon måste hjälpa dem med bensin. Leida hade ju bensin i sina bilar. Hon kördes tillbaka i en bil, lämnade mamma och pappa i båten. Kommer tillbaka med bensinen, men för sent. Ubåten hade redan lämnat hamnen. Hon satte sig i den lilla fiskebåten med Vello i knäet. Fick plats på sargen, och kände hela tiden havsvattnet mot baken. Vid lettiska gränsen långt bort hörde de striderna, men de fortsatte. Mamma blev sjösjuk. För att hon inte skulle trilla ur båten när hon kräktes bands hon fast.

De fick krypa ner under presenningen när de gick under broar eller kunde ses av ryska båtar. De kastade en sista blick mot Pärnu och såg staden brinna. De tyska fartygen med de flyende soldaterna gav sig iväg samtidigt. Överallt var det ryska flygplan och u-båtar. Överallt eld! Eld! Andra natten på sargen ville hon bara drunkna. Det var ingen som tänkt på att ta med sig något att dricka, eller någon potta. Hon blev kissnödig när de kom till Fårösund, men det fanns inget att göra, det var bara att hålla sig. När de genomled den tredje natten sa någon: ”Jag tror vi ser land vid horisonten.” Någon hoppades på att det var Tyskland de såg. Ingen visste var de var. Fiskaren var redlöst berusad.

En man sa att han kunde styra, men efter en timme var han också stupfull.

Tanja vaknade till när en militärbåt närmade sig. Där tecknades att de skulle vända om. Först var de rädda att det var fiender, men så förstod de att det fanns farliga klippor framför dem. De saktade ner farten och hjälptes över i gummibåtar och så småningom kunde de hjälpa varandra i hamn i Slite. Tanja kände bara panik över att hon måste kissa. En soldat förstod hennes problem. Han följde henne till en buske och lyste med en ficklampa på henne för säkerhets skull. Hon ville kanske smita. ”Mitt första minne av Sverige är, att en soldat stod med kulspruta och bevakade lilla mig när jag kissade.” sa Tanja efteråt.

Det var den 22 september 1944 och de var i Sverige. De fördes till en villa med en stor äppelträdgård.