I dag ska det handla om Kristiina Savin, estniskan som tilldelats Cliopriset i år.

Så här presenterar hon sig själv:
Kristiina Savin
Fil. dr., idé- och lärdomshistoria

Jag disputerade hösten 2011 på avhandlingen Fortunas klädnader: lycka, olycka och risk i det tidigmoderna Sverige (Lund : Sekel bokförlag, 2011).

Under höstterminen 2012 är jag gästforskare vid institutionen för idé- och lärdomshistoria i Uppsala. http://www.idehist.uu.se/

Våren 2013 återkommer jag till Lund och undervisar på grundkursen i idé- och lärdomshistoria. Jag är också kursanvsarig för Känslornas idéhistoria (7,5 hp) som går på vårterminen.

Övriga uppdrag och meriter
2009- Recesionsredaktör för Sjuttonhundratal: Nordic Yearbook for Eighteenth-Century Studies
2007-2010 Sekreterare för Högre seminariet i idé- och lärdomshistoria, Institutionen för kulturvetenskaper (Lunds universitet)
2002- Timlärare vid Högskolan i Halmstad

Inte ett ord om den estniska barndomen!
Hur som helst är hon intresserad av det svenska. Här artikeln i SvD:

Otur blev idéhistorikers lycka.

Egentligen skulle hon ha blivit svensklärare i Tallinn, men språkstudierna väckte i stället ett intresse för svensk historia. Och det var nog tur. För nu tilldelas idéhistorikern Kristiina Savin Cliopriset för sin avhandling ”Fortunas klädnader”, om lycka och olycka före upplysningen.
Kristiina Savin, årets Cliopristagare.

Storkarna lämnar Estland nu!

 

 

De samlas och inväntar ev. vänner från Finland och Ryssland innan de drar söderut.

-----

 

Jag bara måste visa ett hus till rimligare pris som är till salu i Estland. Det här huset ligger i Otepää där alla stora skidtävlingar äger rum.

Har ni 300 000 Euro över, köp!
-----

 

Nu har andra vaknat också! I dag skriver Johan Hakelius i Aftonbladet om "stalinisten" Schibbye och revolutionen:

Schibbye, ska Kuba fängsla journalister?

I mars 2003 grep Kubas säkerhetstjänst Reportrar utan gränsers korrespondent Ricardo González Alonso och 74 andra, många journalister. Alonso dömdes till 20 års fängelse, släpptes efter sju år och utvisades.
De sista gripna utvisades i våras. I november 2004 uttalade sig Pär Johansson, då ordförande för Revolutionär Kommunistisk Ungdom, RKU:
”Kuba har som alla andra länder rätt att försvara sin existens som land. De 75 ”demokratiaktivisterna” är inte politiska fångar, de är spioner för en fientlig, utländsk makt, och dömdes i domstolar.”
Intervjun är ett slags pressmeddelande. Den som agerar informationschef är Martin Schibbye.
Men Hakelius tillägger:  
I dag håller Reportrar utan gränser ett samtal på bokmässan till stöd för fängslade journalister. Martin Schibbye talar. Är det bara jag som tycker att det är problematiskt? Jag kan förstå om den traumatiska upplevelsen i Etiopien har fått Schibbye att ändra åsikt. Det bör i så fall respekteras.
.....

Jag skrev om en svensk kvinna som inte kunde förstå hur vi kan åka till det underutvecklade Estland. "Har dom vatten?"
I dag såg jag en annons om en ledig bostad i Keila, en stad nära Tallinn. Det var den dyraste hittills 3.300.000 EURO ungefär 26.968.600 svenska kronor.

 

Jag kommer att tänka på de 253 historikerna som skrev under protesten mot att Levande Historia skulle arbeta med kommunismens brott.

Jag tänker på de riksdagsledamöter och andra som tycker att vi ska byta nationalsång.

Och det märkliga att vi inte ska lära ut något om den svenska stormaktstiden och Karl XII.

 

Ska vi ha historieundervisning i skolorna? Är det inte bättre att vi glömmer allt som hänt, allt det där som innebär att svenskarna inte är bland de bästa människorna i världen? Varför ska vi lära oss vad dom som levde för länge sedan gjorde för hemska saker? Det är bättre att vi bestämmer att Hitler är världens ondska personifierad, och allt annat är trams. Behöver vi förstå vad som hänt? Behöver vi verkligen lära oss att en domstol i Amerika bestämde att afrikaner och indianer är människor? Vad betyder det i dag? Och Tintin. Och Pippi Långstrump. Vi suddar i böcker och låtsas att allt alltid har varit jättebra, och är det någon i dag som gör något dumt kan vi kalla "hen" rasist eller högerextremist eller så. Och så pratar vi aldrig mer med den personen. Då blir nog allt jättebra!

 

Vad spelar det för roll vad som hände balterna? Vi har ju bestämt att de var onda fascister allihop. De var godkänt villebråd helt enkelt. Om de inte kunde skapa en idyllisk demokrati i sitt första regeringsförsök, då är de inte mycket värda. Att det tog många år att komma fram till demokrati för hela övriga västvärlden har inget i sammanhanget att göra.

Vad spelar det för roll att Göran Persson åkte och skällde ut letterna innan de hämtat andan efter 50 års ockupation och terror, det är ju bara normalt.

Vi får inte kränka en massa folk och minoriteter, men av någon anledning får vi vara hur kränkande som helst mot de där små folken på andra sidan Östersjön.

 

Den som påstår att alla människor är lika mycket värda, den ljuger.

Så är det bara.

 

Jag ska ge ett exempel på hur media skrev om Estland. Folke Schimanski i Populär Historia 25 maj 2001:

/../ Men det är knappast fel att våga påstå, att de baltiska staterna hade svårt med demokratin under sin första frihetsperiod 1918–40. I alla de tre staterna infördes ytterst liberala författningar, liknande weimarrepublikens, och den politiska oredan blev snart stor. På trettiotalet ser vi att alla länderna har någon form av auktoritärt styre. Päts regim anses ha varit mildast; den modererades dessutom 1938. Fördomsfriast var den lettiske envåldshärskaren Ulmanis.

Lustigt att han nämnde Weimarrepubliken! Och ekonomen var med all säkerhet en berömd svensk bankman, den estniskfödde Rudolf Jalakas, som betydde mycket för bankväsende i Estland efter 1991, och tidigare för Lesotho efter apartheid. Vad menar han med "modererades"? Det var helt fria val där alla fick delta.

Det är detta som har förföljt esterna ända in på 2000-talet. För det första de fick aldrig svara på anklagelserna. Svenskarna visste alltid bäst. Esterna hade varit fria i sexton (16) år när det där hände. Och varför hände det? Det talar ingen om, inte heller Schimanski. Det var ju för att sovjetiska kommunister redan 1924 gjort ett kuppförsök mot Estland och att Päts menade att han ville rädda Estland från alla extrema rörelser som han såg närma sig! Tänk om alla stater handlat så skickligt. Esterna drömde om en stark statsman som skulle rädda dem ur den finansiella krisen som världen drabbats av. Alla stater vidtog åtgärder, så även esternas ledare, men, som sagt, landet är litet och kan lätt spottas på. Vill man mobba ett litet land kan man göra det utan några risker, och det är ju härligt att känna sig stor och fylld av klokhet!

1. Han fängslades av sovjeterna 1940 och dog i Kalinin nuvarnade Tver 1956 på ett sovjetiskt mentalsjukhus, där man tyckte det var skojigt att han sa sig vara president i Estland. Personalen visste inget om Estland och trodde han yrade, ett bevis på att han verkligen var sinnessjuk.

Man har ställt frågan hur president Päts kunde ge upp Estland utan försvar. Det berodde troligtvis på att han trodde på alla fagra löften han fick från Stalin. Men de var lika giltiga som alla löften från det hållet!

Den som följt min blogg vet vad jag anser om ordet "tolerans", som Håkan Lindgren skriver om i dagens SvD Under strecket.
Jag uppfattar ordet som huvudsakligen negativt. Grunden för min åsikt kan nog hittas i min mammas berättelse från sin barndom: "Min styvfar tolererade mig, men han dyrkade marken min lillasyster gått på." Och hon hade djupa sår i själen hela livet därefter.

Under rubriken “Tolerans på gränsen till arrogans” skriver Håkan Lindgren om Andrei Plesu, författare som efter kommunismens fall varit rumänsk kultur- och utbildningsminister.

 

Andrei Plesu.

Det har blivit vanligare än någonsin att möta folk från andra länder, börjar Plesu. Det betyder inte att vi har lärt oss förstå dem bättre. Vi har bara lärt oss glida på ytan.
”Djupare sett handlar det om en väsentlig betydelseförskjutning av begreppet ’tolerans’. Det betecknar inte längre ett accepterande av ’det annorlunda’, av en avvikande åsikt, utan helt enkelt ett (vänligt och välvilligt) ignorerande av den andres åsikt, ett avskaffande av skillnaden som skillnad.

Jag anser att vi i det “godas” namn hävdar att vi är likadana, men vi kan inte begära att vi ska förstå varandra utan att försöka förstå skillnaderna mellan oss. Jag anser att vi i det “godas” namn har kommit fel på många sätt i vårt sätt att tackla allt nytt som inträffar hela tiden. Vi är dessutom inte trovärdiga när vi inte vågar diskutera allt. Som jag sagt förut måste vi tänka igenom vad som händer i ett samhälle som får in stora, verkligen stora, grupper av männsikor med annan kultur. För vår egen skull men också för deras skull. Det är väl ingen önskesituation för någon att vi visar tolerans och låter människor tro att det bara är att fortsätta som tidigare eller ännu värre försöka omvandla det nya samhället efter de egna preferenserna..
Det finns bra exempel på kulturer som varit hårt angripna av främmande kulturer, och som fått vara “sig själva” bakom stängda, låsta dörrar, med neddragna rullgardiner och ljuddämpande madrasser på insidasn av ytterdörrarna. Jag har sett det i Estland och jag har varit med om att gå ut ur rum för att kunna tala ohörd av avlyssnare. Den kulturen som Sovjet försökte köra över det estniska med var något helt annat än det esterna skapat under sina tjugo år av frihet. Den kulturen ledde inte frammåt på något sätt. Människor blev inte lyckligare och allt i deras miljö försämrades avsevärt, och de som visste att det fanns ett annat sätt att leva på längtade efter förändringen. Men en dam i Lasse Holmqvists program från Estland starxt efter befrielsen sa en estnisk dam “Så fina människor som esterna var under friheten blir vi aldrig igen.”
Jag menar att vi ska inte visa “tolerans” mot de nya kulturerna. Vi ska möta dem med nyfiken respekt och i den respekten ingår också att vi ska göra det lättare för dem i det nya landet genom att berätta hur vi lever här.

Fast vem står egentligen ut med att bli tolererad, frågar Plesu. Den som jämt bemöts med tolerans känner sig knappast som en jämlike. Kravet på att bemötas med tolerans innehåller en olöslig motsägelse – acceptera mig som annorlunda, men uppför er som om skillnaderna inte fanns! Det kommer bara att leda till konflikter av typen damned if you do, damned if you don’t.

Hellre vänlig nyfikenhet för det okända än en tolerans som inte betyder särskilt mycket.
-----
Så tar vi oss an valet i Vitryssland. Jan Blomgren skriver i dagens SvD

Förklaringen till att den maktfullkomlige Lukasjenko kan fortsätta styra enligt eget gottfinnande hittar vi i landets östra granne. För makthavarna i Moskva har Vitryssland blivit alltmer strategiskt viktigt i takt med att försvarsorganisationen Nato utvidgat sina gränser. Vitryssland är i dag en av få buffertar mot Nato och att Lukasjenko sedan det skandalartade presidentvalet i december 2010 helt stängt dörren till Väst passar Moskva utmärkt.
Personkemin mellan presidenterna Vladimir Putin och Lukasjenko är inte alls bra, men det har Putin överseende med så länge han känner att han har Vitryssland under kontroll. Putins mål är att strategiskt stärka Rysslands inflytande i de ”nära gränsområdena”, vilket i första hand betyder Vitryssland, Ukraina och Kazakstan. Men även andra forna sovjetstater som Georgien och Armenien i Kaukasien och Uzbekistan, Kirgizistan och Tadzjikistan ligger under Putins lupp när han gör sina utrikespolitiska bedömningar.

Sovjetunionen var ett stort rike, Ryssland är något mindre.

Just det. Ryssland vill ha tillbaka de forna sovjetstaterna under "sitt beskydd". Kosta vad det kosta vill. Putin anstränger sig naturligtvis också för att få Baltikum tillbaka. Speciellt Estland känner av det så gott som varje dag. En björn som tror sig vara sårad är alltid farlig... Ett sårat Estland kan man spotta på.

Snabbnyheter från Aktuaalne Kaamera:

Sjöräddningen räknar med att om någon är i sjönöd kan deras båtar nå olycksplatsen på en halvtimme och deras helikopter på 45 minuter.

 

              

President Ilves är i New York och har träffat generalsekreterare Ban Ki-moon, som berömde Estlands transparans, demokratiarbete och dess fria internet.

1995 lämnade det sista tåget Haapsalu vackra station. Nu vill Haapsaluborna ha tågen tillbaka och sålde biljetteer i går som ska gälla den dagen tåget kommer.
Det var fest på stationen med musik och dans.

 

 

Den estniske författaren Tõnu Õnnepalu har lämnat storstadslivet och återvänt till Dagö/Hiiumaa. Han söker tystnaden och har nu närmaste granne nio kilometer bort. Han har flyttat in i en lite grå trästuga utan el och utan vatten och avlopp. Batterierna laddas av en solvärmare. I huset finns "väsen", han kan höra prata dem ibland.

Apropå läkarstrejken i Estland presenterades några siffror.
Medellönen för läkare i några Europeiska länder presenterat i Euro:
Sverige:   6 070
Finland:   6 276
Norge:     8 122
Danmark: 6 700
Estland:   1 704.


-----
Jag hör ingen reaktion på mina mail till Dagens Nyheter. Det är en vanlig reaktion sedan många år i Sveriges "diskussionsliv", d.v.s. inga diskussioner får förekomma. Om man skriver på ett "felaktigt" vis omgärdas man antingen av tystnad, eller får man tillmälen som högerextremist. Jag är inte det. Jag vill bara göra alla männsikor uppmärksamma på hur människor behandlades i Sovjetunionen. Ingen underkastade sig frivilligt den sovjetiska kulturen och verkligen inte de baltiska staterna.
Jag anser att man måste kunna diskutera allt. Det är det enda sättet vi kan utvecklas på. Om vi underordnar oss och håller tyst blir vi allt fattigare.
Tänk dig en människa som säger "Invandringen till Sverige är förkastlig, den kostar oss XXX miljarder kronor per år, och det betyder att ingen kan räkna med en godtagbar pension i framtiden."
Då kan du antingen säga: "Vilken fruktansvärd högerextremist alternativt facist, eller möjligen nazist, trots att de flesta inte vet vad en nationalsocialist var !"
Eller: "Vi behöver invandrarna i framtiden för att klara vårt samhälle. När de är assimilerade och arbetar kommer de ha en stor betydelse, se hur många som redan har höga poster i vårt samhälle."
Då svarar den kritiska människan: "Det är inte så många! Många kommer aldrig arbeta. De nöjer sig med bidragen. Först kommer de förstöra delar av vårt samhälle!"
Då skulle du kunna svara: "Ja, vi behöver ett bättre mottagande. Vi måste se till att de vet hur man lever i vårt land. Det är inte bara språket som är viktigt, det finns så mycket annat man behöver förstå."
Detta skulle i bästa fall kunna ge till resultat att vi vågar inse att det inte är samma sak att leva i Sverige som att leva i t.ex. Iran eller Somalia. Vi har olika synsätt på mycket, och en ordentlig genomgång efter att man blivit "svensk" skulle underlätta assimileringen. Alternativet är att ni unga svenskar föder en massa barn och inte väntar för länge med födandet tills det nästan är för sent."

Det här blev en kort genomgång, som skulle kunna fortsätta länge och då blir den kanske ännu bättre och ännu mer givande. Att öka förståelsen för varandras åsikter behöver inte vara farligt.

Jag anser ju att de flesta som kallar sig "stalinister" är okunniga om vad Stalin egentligen gjorde, men tyvärr är det många "stalinister" som exakt vet vad Stalin gjorde. Jag menar verkligen att de två "stalinistiska" journalisterna har varit med om en ganska vanlig händelse i "Stalins värld". Där gällde det att underordna sig och hänga med i svängarna som kunde vara rena kullerbyttorna. Minns vad Ny Dag skrev när nationalsocialisterna ockuperade Norge! Då var Stalin och Hitler såta vänner. Under bilderna stod: Norska civilister och tyska soldater i trevligt samtal på Oslos gator. Och texterna i artiklarna fortsatte i samma stil.

Jag glömmer aldrig när Bucharins änka menade att det var helt rätt att hennes man mördats och att hon satt i fångläger i Sibirien trots att de båda arbetat för Stalin tidigare. Det kan man kalla hjärntvätt!

Jag kan ju inte förbigå DN:s artikel om Putin från torsdagen den 13 september skriven av Anders Sundelin.

KGB-agentens gåtfulla resa till toppen.

Jag har skrivit om Putin tidigare, flera gånger. Jag har skrivit om hans önskan att ha en bild på tsaren på väggen i sitt arbetsrum när alla andra hade Lenin eller en arbetarbild på sina väggar. Jag har betraktat hur han följt sin övertygelse att bli något, kosta vad det kosta vill. Nu är han där, och vägen dit läser vi om:

 

President Putins mamma.

 

Ändå var det som omutlig Vladimir Putin gjorde sig känd där i Sankt Petersburgs stadshus. Lojalitet är ett annat attribut, antagligen mer träffande. Han stannade kvar i kommunistpartiet ända till partiets upplösning. Han vägrade stanna kvar i stadshuset när Sobtjak inte blev omvald som borgmästare. I stället kom han till Moskva, knöts till staben runt Boris Jeltsin, utnämndes snart till chef för FSB, det nya KGB, och där såg han till att styra utredningarna om korruption och penningtvätt bort från gamla välgörare. Ett av hans första beslut som president var att underteckna ett dekret som gav familjen Jeltsin åtalsimmunitet.
Lojalitet banade säkert vägen för honom, också handlingskraft. När han 1999 utsågs till premiärminister med siktet inställt på presidentposten var han den femte på kort tid. Ryssland hade upplevt ett decennium av frihet, men också kaos, förödmjukelse, med en president som knappast var tillräknelig längre, ett på alla sätt katastrofalt krig i Tjetjenien. För patrioten Vladimir Putin måste det ha varit hemskt. För KGB-översten Vladimir Putin fanns bara ett sätt att ta itu med saken: med hårdhandskarna.

Oligarken Boris Berezovskij blev hans första offer. Precis som Stalin såg Putin till att han inte skulle ha någon att “tacka” för sin makt. Berezovskij överlevde men är numera bosatt i London.

För Putin är lagen och domstolarna underordnade den politiska viljan. Bara så kan ordning råda. I en intervju beklagade sig den nyvalde presidenten över att han i Sankt Petersburg aldrig fått kontroll över stadens privata kasinon, lagstiftningen stod i vägen, men hade han bara fått fortsätta ”skulle jag ha klämt åt kasinona till slut”. När han förklarade krig mot terrorismen klargjorde han, på sitt sätt, att terroristerna skulle jagas, hittas och när de hittats skulle de krossas: ”Även om vi hittar dem på toaletten. Vi kommer att knäppa dem på skithuset. Slut på historien.”

Han valde ut guvernörer själv, han förstatligade TV:n och meddelade att oligarkerna skulle bort:
”det kommer inte att finnas kvar några oligarker av detta slag som klass”. Putins uttalande, skriver Angus Roxburgh, fick många att rysa till, just så hade Stalin sagt om kulakerna, de rika bönderna, vilka skulle krossas ”som klass”.

Frågan är vem som är Putins store idol: Tsaren eller Stalin?

Han tar mutor fullkomligt öppet. Han sätter sina vänner, ofta f.d. KGB-medlemmar, på viktiga poster. Oligarkerna har skickats i fångläger eller jagats ut ur landet, skriver Masha Gessen, alltmedan Ryssland förvandlats till en mastodontmodell av KGB där det inte finns utrymme för dissidenter och självständiga aktörer. I Sovjetunionen tjänade den hemliga polisen staten, i dag äger den staten. Medborgarnas frihet är betydligt större – man kan starta egna företag, resa utomlands – men ett samhällsklimat har skapats där advokater, journalister och andra kan dödas, i alla fall om de trotsat myndigheterna. Bara ett handfull länder i världen anses vara mer korrupta.
Själv odlar han och hans kumpaner en personkult som knappast står Stalins efter. Den försagde lille grå mannen som blinkade nervöst i strålkastarskenet under sina första månader som president har blivit en man med bar bringa som far fram i snåren med geväret berett, kastar sig i strida strömmar och kommer upp ur Svarta havet med två antika urnor som arkeologerna missat.
Denne man ska vi tro på! Vi ska förstå att hot mot vår frihet, vår och Baltikums frihet, inte längre finns. Vart strävar den här mannen egentligen? Har han tagit över Lenins dröm om ett världherravälde? Eller över Norden i alla fall? Jag vet inte, men jag oroar mig för alla stater som befriat sig från Sovjetunionen. De ses som ett ständigt misslyckande av denne man.

Anders Hedman skriver i Swedish Chambers Fokus nr 2/2012 om Europa i dag:

Kära läsare vart är vi på väg?

Han jämför Europa i dag med hur det var för 100 år sedan.
Det här var tiden när människor trodde att det aldrig mer skulle bli krig. Demokrati och liberalism skulle råda. Det som hände sedan vet vi: första världskriget, 1920- och 1930-talets internationella problem som ledde till andra världskriget.
Med EU och Euron tror vi att de goda tiderna är här för att stanna. Men problemen finns där. Vi känner till dem.
Han ställer frågan om Euron kommer bli en valuta för länderna norr ut. Länder som bättre förstår varandra.
Striderna i Libanon visade att militärresurserna i Frankrike, Storbrittanien och Tyskland inte är i bästa form. Sverige har skurit ner sin militär under de senaste tjugo åren.
Ryssland däremot rustar.
Estland har rett ut krisen mycket bra. Sverige har satsat i landet, och när ester flyttade till Finland eller Sverige har de skickat hem pengar. Allt dett hjälpte till.
Nu är det mer stabilt, men exporten har blivit skakig och det finns tecken på stagnation. Inflationen är förenad med Europaprojektet.
Jag undrar nu, säger Hedman, hur Ansip och hans regering kommer hantera utmaningarna hemma och internationellt, både ekonomiskt och politiskt.

Mitt spontana svar: Estland kommer klara sig utmärkt om de bara får vara ifred för Ryssland. 

I dag firar esterna Motståndsrörelsens kampdag.

 

 

 

Hanne Kjöller har alldeles rätt i sin artikel i DN i dag.

Vänstern sår myter: Striden om verkligheten.

Det är uppenbart hur vissa journalister använder Etiopiensvenskarna för politiska syften. Berättelsen bara ska pressas in i en politisk mall. När den inte passar får man hitta på, ljuga och felcitera.
Det har gått en vecka sedan Johan Persson och Martin Schibbye mötte pressen i ABF-huset. Det har varit en vecka när flera krafter kämpat för att teckna en bild av vad som hände. Vissa har med öppna sinnen letat efter sanningen. Andra har haft en egen dagordning och gjort allt de kunnat för att få Perssons och Schibbyes historia att passa in i den.

Det värsta är, att detta inte är något nytt. Vi måste lära oss vem som uttalar sig som om han/hon vet fakta, och var vi kan söka sanningen.

Så har det alltid varit. Hur många svenskar var det inte som hävdade att Sovjetunionen var arbetarens paradis på jorden? Vad visste de om saken? Vad visste de verkligen? Hade de kontrollerat fakta? Jag har ofta funderat på hur så många intellektuella svenskar kunde gå på lögnerna.
Svaret är så enkelt. Är man övertygad om att man hör till “de goda” då finns ingen anledning att undersöka fakta. Man svarar på frågor i den fasta övertygelsen att man har rätt därför att man är på de “godas” sida.
Det är oftast ganska enkelt att kontrollera uppgifter. Som Hanne Kjöller har gjort. Varför bryr man sig inte om att göra det?

När det gäller Sovjetunionen kunde det ha varit så enkelt. Till Sverige hade det kommit flera tusen flyktingar från Sovjetunionen 1944. Frånb Sovjet flydde människor under alla åren. Varför frågade man inte dem? De visste ju. De hade levt med det sovjetiska systemet i ett år och sedan med det nazityska under tre år. Hur mycket skulle de inte kunna berätta?
De belades med propagandaförbud i det första skedet. De förbjöds att berätta! Varför? Därför att deras sanning, deras upplevelser under det fasansfulla året med sovjetisk ockupation var bland det värsta man kan uppleva av osäkerhet, mord och fullkomligt oförståelig rättskipning. Det fick inte komma fram! (Hur de upplevde nazismen var också ointressant.)
Det var exakt likadant med de ester som återvände till Estland från Ryssland under de första sovjetiska ockupationsåren innan kolchosverksamheten hade introducerats, de fick absolut inte berätta hur livet var i kolchoserna, det var med fara för sitt eget liv de gjorde det.
Alltså: En makt som vet att deras lösning på världens framtid är fel måste sprida lögner för att få behålla sin makt. Allt handlar om makt från deras sida.
Men varför fortsätter vänstern att sprida lögner? Därför att de fortsätter att skildra händelser i världen som de vill att det ska ha varit. De är fortfarande “de goda”, och de som inte är på deras sida är fruktansvärt onda.
I fallet med de återvändande journalisterna passar det bra att sprida lögen om att ingen brydde sig om dem den första månaden i fängelset.
Jag tycker det vore intressant att diskutera deras upplevelser ur ett annat perspektiv. I går skrev jag en kommentar till Åsa Beckman, också i DN. Hon har naturligtvis inte svarat, och nu väntar jag mig inget svar heller. Det jag skriver är inte “politiskt korrekt”.

 

(Gårdagens mail.)

Mail till Åsa Beckman, DN kultur.

Hej

Jag tycker att du glömt en viktig aspekt på journalisterna som släpptes från Etiopien. Du skriver som om de var opolitiska.

Jag har kunnat läsa att Schibbye är/var stalinist och förespråkade revolution och förintande av den borgerliga staten. Hur extrem Persson är har inte framgått.
Deras avsikt var att ta sig in i landet för att skriva om hur landet förstörs av kapitalistiska intressen.
De blev fängslade och fick tillbringa 14 månader i ett fängelse som är nästan lika grymt som de som fanns i Stalins Sovjet. De fick själva leva som miljoner människor levt i det stalinistiska landet. Innan de eventuellt fick sina domar och dödades, eller dödades utan domar. Vet du att det fanns förhörsrum/tortyrkammare i varje stad och by i Sovjet?

Jag tycker att det låter som om de har förändrats av sina upplevelser. Jag hoppas att de har förstått att revolution och allmänt mördande är förkastligt. Det är omänskligt att leva med "ett vapen i nacken" som de gjorde i Etiopien. Under Stalins terror torterades även många av Stalins egna medarbetare skoningslöst och dömdes till arkebusering. De plågades och tvingades att erkänna brott de aldrig begått (det de verkligen gjort togs aldrig upp i domstolken). Lika vansinnigt som det vi hört från Etiopien. När man ska beskriva ondska glömmer man så ofta det oerhörda våldet i Sovjet; arkebuseringar, medveten utsvältning av många miljoner, veckolånga färder till ett fruktansvärt liv i Sibirien (för dem som överlevde resan) etc. Stalinistiska fångläger finns fortfarande i många länder bl.a. Nordkorea.

Jag tycker det låter som om de förstått att det som Stalin och Sovjet står för är helt fruktansvärt och att de därför valt att istället skriva om betydelsen av yttrandefrihet.

Jag hoppas jag har rätt.

Du kan läsa mer om Sovjet, Ryssland och Estland i bloggen karinsestland.blogg.se

Med vänlig hälsning

Karin

-----

Nu ska jag berätta vad vi fick veta i går i Aktuaalne Kaamera.

Det har utlysts en läkarstrejk på vissa estniska sjukhus. Läkarna anser att deras läner är alldeles för låga. Akutsjukvården kommer fungera som vanligt.
Det är faran för att alla nyutbildade läkare emigrerar till andra länder som betalr bättre löner som man vill motverka. Det har blivit så, att estniska läkare tar jobb i väst och nya läkare kommer till Estland från öst. Det uppstår naturligtvis allvarliga språkproblem på sjukhusen liksom frågan om skillnader i utbildningen. Jag själv var akut på ett svenskt sjukhus för smärta i knäet som var vätskefyllt. Den utländske läkaren tömde knäet på vätska utan bedövning vilket gjorde fruktansvärt ont. “Det gjorde ont för att du tittade på när jag gjorde det” sa läkaren. Nästa gång jag behövde tömma knäet gick jag till min vanlige läkare som bedövade och jag kände ingenting trots att jag tittade på. Det betyder inte att alla utländska läkare är dåliga, jag kom bara att tänka på det.

Det har hittats mordoffer från tiden efter 1946 i skogarna i Estland. Vi fick se en grav med fem skelett. Det hade utgått en order från Stalin att gömma alla som mördades av makten. Det var 1000-tals ester som försvann spårlöst under ockupationstiden. Nu har man tagit DNA-prov och ska försöka fastställa vilka de döda är.

En rysk gymnasieskola ska undersökas efter att man misstänker att de försnillat de bidrag de fått av staten. I Estland får alla skolor statsbidrag.

Ett inslag i AK handlade om populism i politiken i EU. Att medborgarna inte kan lita på politikerna. Sådan populism är  svår att hitta i Estland. Detta talade man om på mötet med EU Forum Öppet Samhälle. Snyggt!!

Det är just nu stora ryska manövrer i Kaukasus. Oroande.

Putin har förbjudit alla i företaget att tala i Gazproms namn. Bara han får föra företagets talan med de europeiska staterna. Detta gäller numera alla strategiska företag. “Har ni problem med Gazprom tala med Putin” lyder ropen. Putin sa också i en liten bisats om Europa: “Det kan bli en kall vinter.” Tänk att han börjar hota meddetsamma!

Irland som ska bli ordförandeland i EU förbereder just nu en förändring av Baltikums jordbrukspolitik i EU. Bidragen till de baltiska länderna måste höjas. Irland ska minska sina bidrag till Baltikums fördel, de är klart illa behandlade i Unionen. Det nämndes siffror på att Irland fick 260 Euro för något som Estland bara får 117 Euro. Tyvärr missade jag vad det gällde, men att esterna får lägre bidrag är helt uppenbart.

Det har regnat för mycket i sommar. I Lihula har man eldat värmeverket med höbalar men nu är det för mycket vatten i balarna, över maxväredet (17 %) ; kanske måste värmeverket övergå till pellets. Risken är att uppvärmningen blir dyrare.

 

 

 

Ja, det är helt ofattbart vilka grymheter människor kan göra varandra. Det här handlar om helt vanliga människor som levde vanliga fria liv i sitt land när en stormakt plötsligt såg möjligheten att lägga beslag på landet och göra vad de ville med människorna där. Världen omkring var upptagna av sina krig och senare var det inte heller någon som höjde rösten eftersom man var paniskt rädd för Sovjetunionen. Man hade sett hur besinningslöst de kastar ut sina medborgare i krig att dö för... för... makthavaren och hans idéer. Vi fär aldrig acceptera en ny idé om hur vi ska leva våra liv och därmed låta andra människors liv totalförstöras. Nej, det är inte så att "några offer krävs det alltid" som t.ex Jan Myrdal och många andra säger. Det blir miljontals!

Jag hoppas och tror att t.ex. de två journalisterna som satt i fängelse i Etiopien nu har förstått vad det betyder att utsättas för risken att förlora livet i nästa sekund, (de säger sig ju vara stalinister) att den fasa de kände då, den kände alla som blev fängslade i Sovjetunionen. Det som händer i Etiopien är som en upprepning av Stalins terror mot människorna.

 

Ants farmor blev inte dödad, men hon sattes i en tortyrkammare, en kammare som man bara kan stå i och där hon ideligen fick frågan: "VAR ÄR DIN SON?" I tre dygn. Hon hade inget svar. Hon visste inte. Hon var dessutom mycket orolig för honom och hans familj. Hon var mycket annorlunda när hon kom därifrån.

 

När jag läsar Sofi Oksanens böcker är min mamma, hennes släkt  och deras liv så nära skriver Inge-Lise.

Ja så är det. Jag själv är helsvensk, men absolut också est i mitt hjärta.

 

Garri Kasparov, scackvärldsmästaren som nu är oppositionspolitiker i Moskva, föreläser just nu i Tallinn på “Forum Öppet Samhälle”. Han menar att Putin inte är nationalist. Ryssland accepterar nationalismen på allvar först när de har praktisk nytta av den.
«Putin kan bära vilken hatt som helst - en liberal, fascistisk eller vänsterpopulistisk.  Det finns ingen ideologi alls. Nationalism kan vara hans sista räddningsplanka,  men det tror jag inte. Putin tror på kraften hos pengarna och kapitalet som genererar ännu mer pengar ", sade Kasparov.

Enligt honom kan man se situationen för invandrarna och ryssarnas åsikter om dem med viss ironi. Det är särsklilt illegala invandrare från Centralasien som har svårt att få arbete, men de största problemen har nordkaukasierna som som ändå är ryska medborgare.
"Detta är en mycket liten minoritet. Men eftersom båda grupperna är mycket aktiva i den kriminella världen blir de synliga. Men de är starka - de har kopplingar till polisen och det bidrar till ilskan mot kaukasierna

Dessutom ogillas även muslimer i Ryssland. Att de alltid ogillat balter och framför allt ester är ingen hemlighet.

-----

Odensholm  är en liten ö sydväst om Baltischport/Paldiski på kartan. Norr om Ormsö/Wormsi.

Så länge jag lever, skall jag minnas en liten havsvik med solbelyst sandstrand, där små ilskna vågor krossas till skum bland lösryckt tång och glattslipade stenar /.../ där havsvinden brett ut enbuskarna som gröna mattstumpar, springa tre män omkring som vilda och glada barn, Zorn och Gallén (den finske konstnären Akseli Gallen-Kallela, som bl.a. illustrerat eposet Kalevala.), och jag.
De får hjälp att med båten Mejt ta sig in till Odensholm. Mannen som hjälpt dem frågar plötsligt: "Är ni svenskar?" "Ja." "Vi är av samma stam. Gud välsigne!" Och han räckte fram handen till oss. Det var som om vi skulle ha hälsat på någon av våra förfäder tio släktled tillbaka i tiden.

De går inåt ön, passerar kapellet och är snart inne i byn. Askar skugga de grå sävtäckta husen, och medan skymningen sänker sig får jag en stämning av medeltid. Så här ungefär bör det ha sett ut hemma för ungefär 500 år sedan, och jag är viss om att det gjorde det.
De blir inbjudna i en stuga, och känner sig tacksamma över att få uppleva detta möte.
Man har skrivit det aktuella årtalet 1905 över dörrposten för att kunna hålla ordning på tiden. Ty faktiskt är deras liv inrättat på samma sätt som vårt för ett halvt årtusende sedan.
Odenshom har varit befolkat av svenskar i många århundraden, men för 600 år sedan kom pesten och gjorde ön till öken. Sedan kom en man från Sandhamn dit med sin familj. Vår värd pekar på en liten pojke och säger: "Den där pojken är tionde ledet från den Erik som seglade hit från Sndhamn. Vi kallar oss Erkas efter honom.
Ön har betalat skatt sedan Gustav II Adolfs tid. 4 tunnor salt fisk och 4 tunnor torkad fisk betalar de sju familjerna på ön varje år. Numera vet de inte till vem de ska betala, så de festar upp det tillsammans.
Konstnärerna åt middag i huset: brunt bröd, smör, flundra stekt i svinflott, rökt torsk, rökt flundra, filbunke, hembryggt öl, mjölk. Mat för gudar och hyggliga människor.
På väggen i en stuga läser jag:
1905
"Ett godt nitt år, att fiskar får som ingatt år.
Gud må gifva lick och hels åt folk å kriar te trifvas i år: och än själar och alar mä vintån fås."

Jag går upp till fyren och beundrar ryssen som vaktar den och som går omkring ensam och oförstådd och skrämmer urinnevånarnas ejdrar genom att spruta hagel över de små gölarna i månskenet.
Jag beundrar kvinnorna som jag möter, magasin för hälsa och sundhet. Jag ser ut över havet och gläder mig åt landskapets fina och förnäma färg, fina grå och gröna och violetta toner. Jag går in i en stuga och beundrar barometern som hänger i taket. ... Jag beundrar de friska barnen och kvinnorna och förvånar mig över att det icke har blivit inavel på en så avsides liggande ö.
"Men vi tar från fastlandet." Sade man mig. Då kan jag förstå.

Kanske var jag för optimistisk i går. Jag läste just en artikel i tidningen Affärsvärlden skriven av Johan Hakelius. 

 

Där läser jag:

Ingen kan skylla Martin Schibbye för att göra en hemlighet av sin dagordning. I januari tog han stolt emot Jan Myrdals lilla pris på 10 000 kronor, uppkallat efter skräckväldets arkitekt, Robespierre. Fram till för några år sedan var han redaktör för Revolutionär kommunistisk ungdoms tidning Rebell. RKU är Kommunistiska partiets, tidigare KPML(r), ungdomsförbund. Det var Schibbye som skötte snacket när Ungdomsstyrelsen häromåret upptäckte att RKU ansåg att Sverige bara kan omdanas genom revolution, med vapen om så krävs. Att resultatet blev att den stat som ska störtas inte ville ge RKU mer bidrag var ”en inskränkning av föreningsfriheten och demokratin”, protesterade Schibbye.

Man kan möjligen tycka att redan namnet, Revolutionär kommunistisk ungdom, borde ha fått Ungdomsstyrelsen att ana att de hade att göra med människor med en något udda demokratiuppfattning, men det var först när P1:s Kaliber granskade RKU, som rubeln trillade ned. Det blev lite mycket att höra Stalins massmord kallas ”överhetens lögn”, proletariatets diktatur ”den högsta formen av demokrati” och att ta del av de rosenskimrande rapporterna från ”brigader” på besök hos regimerna i Nordkorea, Vietnam och Kuba.

Vad gäller hyllningarna av Kim Il Sung meddelade Schibbye att ”folkrätten och FN ger alla stater rätten att välja en egen väg”.

Men man kan fortfarande hoppas: kanske han nu har förstått!!

Det har handlat mycket om de båda journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye den senaste tiden. De var enligt uppgift kommunister (Schibbye har till och med betecknats stalinist.) som skulle skriva om allt lidande oljeutvinningen för med sig. Nu verkar det som om de gjort nya upptäckter. De har levt i ett fruktansvärt fängelse i 14 månader. De har känt att deras liv varit i akut fara och att de inte får säga något för att inte riskera att avrättas. Det land de tog sig in i var kommunistiskt under åren 1974 till 1991 och därefter betecknas det som ett land med auktoritär regim och marxist-leninistiska rötter.
Jag tolkar deras svar i går på presskonferensen som att de upptäckt något. De har ändrat fokus och ska inte längre skriva om oljan, utan om hur det är att leva i ett land där yttrandefrihet inte råder. De ska skriva om männen i fängelset som väntar på att dö och som aldrig kan berätta sin historia; män som skulle kunna berätta om det svåra vardagslivet i en auktoritär stat. Ungefär som i Stalins kommunistiska rike. Ett land där ärlighet inte råder, där vem som helst när som helst kan förlora rätten till sitt liv av vilken påhittad anledning som helst.
Kanske är det den stora förändringen. Med egen erfarenhet slås de gamla tankarna ut. Den som lever får se....

…..

Jag har skrivit om den balttyska kulturen och nu ska jag berätta lite om den estlandssvenska

 

 

 

 

Det är lite osäkert när svenskarna egnetligen först kom till till Estland, men man tror att det började under medeltiden (vissa hävdar 1100-talet) och senare under den s.k. svensktiden (1561–1710). De bebodde huvudsakligen den nordvästra delen av landet dvs. kusten och de var den dominerande folkgruppen på öarna Dagö, Runö, Odensholm, Ormsö och Rågöarna samt i Rickul på fastlandet.

Andra var bosatta i kommunerna Nuckö, Sutlep, Neve, Vippal, Padis och Nargö men där var esterna i majoritet. Av de estlandssvenskar som bodde i städer fanns hälften i Tallinn, vid mitten av 1930-talet drygt 600 personer.

Estlandssvenskarna har aldrig varit särskilt många, som flest ca 12 000 vid nordiska sjuårskrigets utbrott 1563. Farsoter och hungersöd skördade sina offer även bland dem. I början av 1700-talet rycktes halva den estlandssvenska befolkningen bort av pesten, enligt uppgift dog inte mindre än 1 300 på Nuckö.

1 200 personer tvångsförflyttades 1781 från Dagö till Gammalsvenskby i Ukraina. - Det var en rättslig tvist med den svenske godsägaren Stenbock på Dagö löstes så att de ca 1000 som bodde i byn Svenskby på Dagö av den ryska kejsarinnan Katarina II anvisades cirka 13 000 ha mark i ett av ryssarna nyligen från turkarna erövrat område i södra Ukraina – då kallat det Nyryska guvernementet – som behövde koloniseras och odlas upp. År 1782 anlände man dit efter en nio månader lång, strapatsrik vandring, under vilken mer än hälften, främst barn och äldre, dukat under av köld och sjukdomar.-

Även återflyttning av estlandssvenskar till Sverige bidrog till att reducera antalet. De utgjorde ändå före andra världskrigets utbrott den i storlek tredje nationella minoriteten efter ryssar och tyskar. Vid folkräkningen 1934 var antalet estlandssvenskar 7 641 personer (0,7 % av befolkningen i republiken Estland), 6 500 var bosatta på landsbygden och 1 100 i städerna. 8 000 estlandssvenskar flydde till Sverige under andra världskrigets slutskede och vid krigsslutet fanns 1 300 kvar i Estland. Den skenbara ökningen av estlandssvenskar 1934–45 berodde på att även svenskättade personer som vid folkräkningen 1934 inte talade svenska senare klassificerades som estlandssvenskar. Så var också fallet med ester som var gifta med estlandssvenskar.

I samband med den sovjetiska annekteringen fick kustområdena en ny militär betydelse, vilket drev på den svenska utflyttningen. I mitten av 1980-talet var siffran högst 200. År 1990 beräknades antalet estlandssvenskar i Sverige vara ca 3 000.

Estlandssvenskarna ägnade sig främst åt åkerbruk, boskapsskötsel och åt fiske. På Runö var sälfångst en betydande binäring.

Under svensktiden utfärdade de svenska regenterna privilegiebrev för den bofasta svenska kust- och öbefolkningen i Estland. Många led emellertid under adelsväldet och åtskilliga blev i realiteten livegna. Estlandssvenskarna i städerna var i de flesta fall hantverkare, affärsanställda och arbetare.

Skolverksamhet på svenska i Estland inleddes på 1650-talet. De estlandssvenska dialekterna levde kvar genom seklerna. Trots förryskningen under 1800-talet kunde estlandssvenskarna behålla sin etniska särprägel.

I kulturellt hänseende bevarade de en svensk tradition, som ännu på 1900-talet hade en ålderdomlig prägel.

Kontakterna med Sverige var glesa, även om svensk mission och kyrklig verksamhet förekom. En nationalitetsrörelse inleddes i början av 1900-talet och kulminerade under Estlands självständighetstid (1918–40). Då intensifierades också kontakterna med Sverige. I svenskbygderna fanns ett tjugotal folkskolor som fick svenska som undervisningsspråk. I kommuner med svensk majoritet var svenska förvaltningsspråk. De erbjöds kulturautonomi som alla minoriteter i estland med fler än 3000 medborgare, men på grund av ekonomiska skäl ansökte de inte om kulturautonomi. Dessutom hade estlandssvenskarna förhållandevis mycket makt på sina områden också utan kulturautonomi, eftersom de utgjorde majoriteten av befolkningen på sitt område och kunde på så vis påverka inom kommunalpolitiken.

Utbildningen av folkskollärare skedde dock i Sverige och i den svensktalande delen av Finland. Under 1920- och 1930-talen fanns det professurer i svenska och i nordisk historia vid universitetet i Tartu. Birkas folkhög- och lantmannaskola på Nuckö (grundad 1920) och gymnasiet i Haapsalu (grundat 1931) betydde också mycket för estlandssvenskarnas identitetskänsla.

Svenska studeras sedan flera år vid universiteten i såväl Tartu som Tallinn. År 1988 bildades i Estland Samfundet för estlandssvensk kultur. Målet är att samla och bevara estlandssvenskt kulturmaterial och främja estlandssvensk kultur i hela Estland. Samfundet har ca 600 medlemmar.

Den samlande organisationen för estlandssvenskar i Sverige är kulturföreningen Svenska odlingens vänner (SOV) i Stockholm (grundad på Nuckö 1909), som ger ut tidskriften Kustbon. Det finns också en förening SOV i Tallinn för estlandssvenskar och svenskar i Estland. Andra föreningar i Sverige är bl.a. Estlandssvenskarnas kristna förening (grundad 1944) och Runöbornas förening (grundad 1946).

Tidigare visste inte så många svenskar något om estlandssvenskarna, men de har omskrivits i några böcker, bl.a. har Albert Engström skrivit om dem och besökt dem. Jag ska just nu läsa några böcker...

Kanske har ni läst SvD och DN de senaste dagarna.
Om ni då känner igen det mesta som står där, minns var ni såg det första gången!

Baltikum har rest sig från förtrycket skriver Påhl Ruin i SvD den 10 sept.

Han börjar med att diskutera att de baltiska länderna inte har så mycket gemensamt, men det har jag skrivit om så många gånger redan att det bara blir tjatigt om jag tar upp det igen!!
Däremot är det viktigt att känna till det, som vi sett i samarbetsförsöken Norden-Baltikum. Litauen känner inte samhörigheten så stark med vår del av Europa.

Kritiker menar att man inte kan likställa Stalins brott med Hitlers systematiska utrotning av ett helt folk, att Förintelsen var unik. Men man kan förstå balternas irritation över en okunnig omvärld. Inte minst i Sverige fanns under Sovjettiden ett påfallande ointresse för Baltikum; under mina skolår på 70-talet nämndes till exempel aldrig den väpnade kamp som partisaner hade bedrivit i skogarna mot den sovjetiska ockupationsmakten på 40- och 50-talen, i synnerhet i Litauen där 30000 litauer dog i dessa strider.
Enstaka motståndsmän höll ut ända in på 70-talet – tänk att vi då visste så oändligt mycket mer om striderna i Vietnam än om denna väpnade kamp ett 30-tal mil öster om Gotland! Det hade varit ett spännande ämne att studera för en nyfiken tonåring, inte minst eftersom bilden av vilka som var goda och onda i striderna inte alltid var så tydlig.
Tydligen fick han ändå lära sig att det hade funnits fria stater där i alla fall!

 

         
    

I debatten om ockupationsåren drivs stundtals tesen att Sovjet ville krossa de tre nationella kulturerna och att inflyttningen av ryssar och invånare från de andra republikerna skulle vara ett steg i den utvecklingen. Aldis Purs (förf. av boken Baltic facades: Estonia, Latvia and Lithuania since 1945) argumenterar emot den bilden, han menar att Moskva exempelvis uppmuntrade de nationella sångfestivalerna och andra uttryck för de enskilda republikernas nationella kultur. Ryssarna var stolta över att imperiet hyste så många olika kulturyttringar – bara de inte användes för att manifestera strävanden mot suveränitet. Och självfallet skulle alla sångfestivaler också innehålla hyllningar av Stalin, åtminstone fram till 1953.

En sådan positiv syn på kulturen i Sovjetunionen var det länge sedan man såg. Alla former av nationell kultur var noga övervakad. Som jag sagt tidigare fanns det en KGB-anknuten på varje arbetsplats som hade till uppgift att kontrollera att inga gamla sånger sjöngs. Alla sångböcker var brända och inga nya fick tryckas. Övertramp kunde bestraffas hårt. I Estland var det absolut förbjudet att ha kläder i de nationella färgerna. Visst hade de sångfestivaler, men inte efter de estniska önskemålen. Alla kulturer skulle vara representerade, och sångerna godkända. Det var ju så, att myndigheten gjorde det fatala misstaget att godkänna en sång av den estniska poeten Lydia Koidula, sången som sjöngs som nationalsång eftersom den riktiga var förbjuden. Esterna kunde sjunga den mång, många gånger på kvällen när sångfestivalen skulle vara avslutad för länge sedan.
Moskva uppmuntrade inte de olika kulturerna. Allt gammalt skulle bort. Historien började med maktövertagandet 1917.
Artikeln fortsätter:
I första hand var balterna offer: de utsattes för avrättningar, deportationer, kyla och svält. Men bland offren fanns också förövare.
Att många litauer och letter (färre ester) hjälpte tyskarna i dödandet av judar är än i dag en infekterad fråga. Få förnekar att det skedde – och ländernas ledningar har på senare år gjort mycket för att uppmärksamma massmorden – men fortfarande finns brister i utbildningen.

Ja, verkligen “färre ester”. Som sagt: Det fanns idioter i alla länder, även i Sverige. Vilka hade blivit judemördare här? Dessutom är det ingen, ingen som talar om att det även fanns judar som dödade ester. Vi kan aldrig komma ifrån att det i Förintelsebataljonerna 1940-41 i Estland fanns judar. Bataljonerna tog på sig mördarrollen som Stalin påbjöd.

I många balters ögon var Stalins brott lika omfattande som Hitlers. I ett tal tidigare i år slog Litauens utrikesminister fast att det bara finns en anmärkningsvärd skillnad mellan Hitler och Stalin: storleken på mustaschen.

Jag kan intellektuellt förstå skillnaden mellan Hitlers brott och Stalins, men jag kan ändå inte. Är vi inte alla människor? Jag kanske förstår bättre när någon kan förklara för mig: Varför är det värre att döda judiska familjer än estniska?

För egen del blev frånvaron av undervisning på området extra märklig då rektorn på min skola, Mörbyskolan i Danderyd, Jānis Čakste, var lettisk båtflykting och sonson till Lettlands första president (1922–27) med samma namn. Det var först när jag, för ett antal år sedan, läste hans dödsruna som hans livshistoria blev känd för mig.

För det första: De baltiska flyktingarna var belagda med munkavel. De fick inte berätta någonting.
För det andra: Rektorn vågade inte. Alla andra lärare hade antagligen en annan uppfattning och han visste inte vart det skulle leda om han sa något.
Jag känner ju till oförståelsen från mina egna barns skoltid. Ingen, absolut ingen lärare var beredd att diskutera Sovjetunionens brott med dem. Dessutom påstod de att ester, letter och litauer var ryssar!

Men sammantaget har utvecklingen ändå varit enastående, konstaterar Aldis Purs. Efter den kraftiga nedgången under finanskrisen växer ekonomierna på nytt, i kontrast till utvecklingen i södra Europa. På blott två decennier har de tre länderna, trots den tunga sovjetiska ryggsäcken, lyckats skapa fungerande demokratier. Levnadsstandarden har ökat för hundratusentals människor, utbudet av varor, tjänster och nöjen har exploderat, fastigheter har upprustats, människor kan arbeta och studera var de vill i EU.

Härligt slut på artikeln. Så är det.

Dödandet av sovjetiska krigsfångar.

 

Villkoren för frihetsberövande av sovjetiska krigsfångar var primitiva, vilket speglas både i den snabba framryckningen av de tyska trupperna och den tyska vägran att tillämpa internationella konventioner mot sovjeterna. Dödligheten bland sovjetiska krigsfångar var hög under den första krigsvintern. Ett antal av soldaterna hade skurits av från sina enheter under en tid innan de fångades, och fångar som var i dålig kondition när de började lägervistelsen löpte stor risk att inte överleva lägren. Situationen för vissa sovjetiska krigsfångar (främst ukrainare, som ansågs politiskt pålitliga) förbättrades senare när de sattes i arbete. Andra som arbetade i arbetslägren upplevde extremt hårda villkor. En noggrann analys av den sparsamma bevisningen tyder på att av de ca 30.000 sovjetiska krigsfångar som hölls i Estland dog ca 15.000 i fångenskap. Det är dock inte möjligt att avgöra med någon hög grad av säkerhet hur många krigsfångar som dog av vanvård och felaktig behandling och hur många som avsiktligt dödades.

Tvångs-och slavarbete.

Kommissionens forskare har funnit bevis för användande av tvångsarbete och slavarbete på flera platser inom Vaivaralägret och på andra håll.
Slavarbetare kallas det som av vissa (i huvudsak judar och vissa sovjetiska krigsfångar) var tänkta att utföra tills de dog.
Tvångsarbetare utnyttjades, ibland under mycket hårda förhållanden, men det var inte tänkt att det skulle leda till döden.

Principerna om ansvar.

Kommissionen beslutade att ansvaret för de brott som begåtts i samband med de ovan nämnda händelserna bör fördelas på två sätt. För det första anklagas de som, genom de positioner de hade, hade gett order som resulterade i brott mot mänskligheten. Dessa var de högst uppsatta medlemmarna av den estniska självstyrelsen (direktoratet), som rapporterade direkt till Hjalmar Mäe.

I det andra fallet ligger ansvaret hos dem vars aktioner var helt individuella. Det görs ingen skillnad på dem som frivilligt tjänade ockupationsmakten och dem som var tvångsvärvade; vad som gäller är individens handlingar.


Detaljerad bedömning av frågan om ansvar.

Kommissionen undersökte direktoratets roll. Målet var att att få fram på vems begäran och under vilka omständigheter direktoratet bildades; huruvida det tjänade någon specifik tanke om oberoende; hur det fungerade i relatione till ockupationsmakten och det estniska folket. Genom vems beslut och under vilka omständigheter direktoratet blev till; om det hade någon betydande handlingsfrihet; hur fungerade det i förhållande till ockupationsmakten, och det estniska folket; vilket ansvar för kriminella handlingar som kom att inträffa under perioden av direktoratets verksamhet som bör åläggas dem, som arbetade under dess ledning.

Kommissionen har kommit till slutsatsen att direktoratet inrättades under ledning av tyskarna, med avsikt att ge en bra struktur för förvaltningen av Estlands territorium, vilket skulle minska behovet av att tyskarna skulle behöva använda sina egna resurser för detta ändamål. Tjänsten som chef var frivillig, det finns inga bevis för att någon av ledarna i direktoratet var föremål för någon form av tvång.

Även om direktoratet inte hade fullständig handlingsfrihet, utövade det en betydande grad av autonomi inom ramen för det tyska politiken vad beträffar  politik, ras och ekonomi. Till exempel agerade styrelsen i enlighet med de lagar och andra författningar som gällt i Republiken Estland, men endast i den utsträckning som dessa inte hade upphävts eller ändrats av det tyska militära kommandot.

Direktoratets självständighet gav möjlighet  att upprätthålla de strukturer som gällt polisens samarbete med tyskarna i fängslandet och dödandet av estniska judar och romer, att hitta och döda ester som bedömdes vara motståndare till de tyska ockupanterna. Resultatet blev införlivande av polisen i säkerhetspolisen. Deras uppgifter utvidgades också till att driva den olagliga värnplikten av ester, tvångsarbete och militärtjänst under tyskt kommando.
Därför menar kommissionen att ansvaret vilar hos cheferna i direktoratet.

Av den anledningen är det enligt kommissionen följande som delar på ansvaret - förutom de tyska myndigheterna - för de brott som begåtts i Estland och utanför landet under den tyska ockupationen:

 

    

 

Hjalmar Mäe
Oskar Angelus
Alfred Wendt (or Vendt)

Otto Leesment
Hans Saar
Oskar Õpik
Arnold Raadik
Johannes Soodla.

Estland kommer aldrig bli befriad från anklagelserna om förintelse av judar under den tyska ockupationen. Senast läste jag en kommentar i Aftonbladet: Någon som läst böckerna "Stålbadet" och "Asfåglarna" av Anderz Harning? Tänker framförallt på den del då en estnisk "flykting" skryter om hur han varit med och mördat judar i Estland. Det är vidrigt rent ut sagt. Det gör att man undrar hur många krigsförbrytare som hysts i Sverige.
Det är just den frågan som förföljt de estniska flyktingarna alla år, och som inte tar slut.

I en artikel i Aftonbladet 2005 läser jag:

I en av Säpos akter finns en artikel som en lat polis lagt dit. I artikeln, som publicerades i Stockholms Tidningen 15 maj 1963, erkänner nazisoldaten Elis Höglund att han mördat judar vid en massavrättning. Den ”pappslöjdande” polismannen borde givetvis ha gripit krigsförbrytaren Höglund. Nej, han satt i stället kvar och myste under sin korkek. När jag själv träffar Elis Höglund inser jag dock att han är felciterad. Han hade varit ögonvittne till en massavrättning - inte skjutit själv.

 

President Lennart Meri lät tillsätta en kommission som skulle presentera esternas aktiva roll i förintelsen och deras eget öde, för att komma till en slutpunkt för dessa anklagelser. Här kommer första delen av rapporten om vad som hände under den tyska ockupationen.

Dödandet av estniska judar
Tillfångatagande och mord började omedelbart efter att de första tyska trupperna kommit till Estland. Trupperna var tätt följda av förintelsetruppen Sonderkommando (Einsatzkommando) 1a, under Martin Sandberger och en del av Einsatzgruppe A under Walter Stahlecker. Gripanden och avrättningar fortsatte som tyskarna avancerade framåt genom Estland. Cirka 75% av Estlands judar, som väl var  medvetna om det öde som annars väntade dem, lyckades fly till Sovjetunionen, Nästan alla övriga (mellan 950 och 1000 män, kvinnor och barn) dödades före utgången av år 1941. Däribland Estlands enda rabbin, professorn i judiska studier vid Tartu universitet, judar som hade lämnat det judiska samfundet, de psykiskt funktionshindrade, och ett antal veteraner från Estlands självständighetskrig. Vad som framkommit är att mindre än ett dussin estniska judar ska ha överlevt kriget i Estland.

Dödandet av utländska judar i Estland

Tyskarna deporterade till Estland ett okänt antal judar från andra länder, däribland Litauen, Tjeckoslovakien, Tyskland och Polen. Ett arbetsläger inrättades vid Jägala 1942 under ledning av Aleksander Laak, est. Under 1942 anlände flera transporter från Terezin. Cirka 3.000 judar som inte valts ut för att arbeta fördes till Kalevi-Liiva och sköts. Jägalalägret lades ner under våren 1943; de flesta av fångarna sköts.
Ett lägerkomplex baserat i Vaivara etablerades i september 1943 under befäl av tyska officerare (Hans Aumeier, Otto Brennais och Franz von Bodman). Komplexet bestod av cirka 20 fältläger, av vilka några endast var öppna under korta perioder. Eftersom ryssarna avancerade hösten 1944 evakuerades ett antal fångar sjövägen till koncentrationslägret i Stutthof nära Danzig. På Klooga sköts cirka 2.000 fångar deras kroppar staplades på bål och brändes. Mord ägde också rum vid olika tillfällen i centrala fängelset i Tallinn, i ett läger i Tartu, och på andra platser.

Deltagande av estniska militära enheter och polisbataljoner i städer och transitläger utanför Estland och vid arbets och koncentrationsläger i Estland, medan folkmord eller brott mot mänskligheten ägde rum och vilka också innebar dödande eller deportation av judar och andra civila i vilka enheterna spelade olika varierande roll.

Kommissionens forskare har studerat ett antal register över efterkrigstidens studier gjorda under den sovjetiska eran i ett försök att bestämma plats och aktiviteter av specifika estniska militära enheter och polisbataljoner vid olika tillfällen. En del av detta material kan matchas mot informationen i boken "Eesti Vabadusvõitlejad" (estniska frihetssoldater). Uppgifter erhölls också från individer och från memoarer. Från denna forskning, drar kommissionen slutsatsen att den estniska legionen och ett antal estniska polisbataljoner var aktivt delaktiga i fängslandet och arkebusering av judar i åtminstone en stad i Vitryssland (Nowogródek), med bevakningsuppgifter i minst fyra städer i Polen (ODE, Przemysl, Rzeszow, och Tarnopol), med bevakningsuppgifter vid ett antal läger i Estland och på andra håll, och med deportation till Tyskland av ett okänt antal civila från Vitryssland och Polen.

Morden på estniska romer.

1934 registrerades 776 estniska romer. Kommissionen har kunnat finna en lista på 243 estniska romer som dödades i oktober 1942. Det är känt att ett antal andra romer, troligtvis från Tjeckoslovakien också dödades i estland. Man antar att det total antalet dödade romer uppgår till mellan 400 och 1 000 män, kvinnor och barn. Ett antal estniska romer har konstaterats överlevt kriget.

 

Under den tyska ockupationen dödades av ungefär 6 000 etniska ester av sammanlagt ca 7 000 människor. Dessutom dödades cirka 1 000 med osäkert medborgarskap, mest etniska ryssar. Vid vissa tillfällen var det någon sorts rättegång vid andra inga juridiska processer. Majoriteten av dessa tycks ha varit etniska ester som anklagats för medlemskap i destruktiva bataljoner eller för att ha kommunistiska sympatier. Det finns besvis för att även de anklagades familjer dödades. Huvudsakligen skedde morden på våren 1942.

Forts. följer.

I huvudbyggnadens första våning i Rakvere gymnasium Rakvere Gymnasium öppnas den 12 september den tyska kulturen vandringsutställning "Baltikum och Tyskland."

Utställningen arrangeras av Balt-tyska sällskapet (Deutsch-Baltische Gesellschaft e. V.) och dess ordförande Frank von Auer. Den öppnas av styrelesemedlemmen i sällskapet, fru Grtje Anton, som också ansvarar för utställningens nästa plats: Riga.
Utställningen visar i ord och bild kopplingen mellan Baltikum och tyskarna sedan 1200-talet
Utställningen har visats vid Tartu tyska kulturinstitut, Nationalbiblioteket i Tallinn och i Pärnu och Võru Centralbibliotek.

Estlands tyskar (direkt från sidan http://balticguide.ee.klient.veebimajutus.ee/index.php?s=1&n=179&a=6050)

 

 

Pikkjalg / Långa gatan i Tallinn skiljde tyskar och ester effektivt. Den övre delen av staden fick inte beträdas av ester, som var sådana där "Icke-tyskar". Inga riktiga människor alltså.

Sjuttio år har förflutit sedan balttyskarna tvingades lämna sina hem.
I Molotov-Ribbentroppakten (MRP) mellan Sovjetunionen och Hitler-Tyskland från den 23 augusti 1939, som delade upp östra Europa mellan Stalin och Hitler, stadgades även att den tyska befolkningen som bott i Baltikum sedan medeltiden skulle lämna landet och sin hembygd, dvs Estland och Lettland.

Korståg och kolonisation

Balttyskarna kom till dagens Estland och Lettland mot slutet av 1100-talet i samband med korståg och kolonisationsverksamhet bedriven genom Svärdsriddarorden och den Tyska orden. Kolonisationen ägde rum samtidigt med danskarnas korståg. Balttyskarna kom genom århundraden att utgöra en överklass gentemot de mestadels livegna baltiska bönderna. De blev samhällets elit inom ekonomi, handel, politik och kultur. De behöll sitt språk och sin kultur även om de påverkades av de lokala omständigheterna. Tyskarna hade täta kontakter med Tyskland.
Tyskarna dominerade handeln, vilket inte minst hansestäder som Tallinn vittnar om. I Tallinn bodde de tyska adelsfamiljerna på Domberget, de hade ofta herrgårdar på landsbygden. De tyska köpmännen bodde i den nedre delen av gamla stan i Tallinn.

I svensk och rysk tjänst

Under den svenska stormaktstiden ca 1550– 1710 kom många balttyskar att spela viktiga roller i svensk historia, flera släkter flyttade till Sverige, som Wachtmeister, von Wrangell och von Taube.
Välståndet för herrgårdarna växte speciellt på 1700-talet när tullarna mellan Ryssland och Estland avskaffades. Från godsen levererades spannmål i stora kvantiteter till Ryssland. En annan betydande inkomstkälla utgjordes av sprit. Spritfabriker fanns i stort sett på samtliga gods.
Många balttyskar hade betydelsefulla poster som militärer och ämbetsmän inom det tsarryska väldet under Estlands ryska period 1710–1918.

Kulturbärare

Tack vare balttyskarna införlivades Estland med den västeuropeiska kulturkretsen och -sfären. Kontakterna var täta med Europa. Ester bodde huvudsakligen på landsbygden och var livegna till och med 1816/1819. De ester som ville komma upp sig i samhället blev förtyskade, dvs man var tvungen till att lära sig tyska och anta det balttyska samhällets normer. Balttyskarna kan jämföras med finlandssvenskarna. (!) I dåtidens Finland var man tvungen att anamma det svenska språket för att nå framgång
Under mitten av 1800-talet utvecklade sig en nationalism och nationalromantik i Estland, mycket tack vare balttyskar som värnade om landet. Genom århundraden blandade sig balttyskarna med ester och man kan utan ironi konstatera att det flyter blått blod i väldigt många ester!

Makten går förlorad

Balttyskarna, däribland den balttyska adeln, förlorade sin makt och sina privilegier efter de baltiska staternas självständighet 1918. Ett antal flyttade till Tyskland, som de egentligen inte hade någon hemmahörighet med.
I Estland genomfördes i början av 1920-talet en ytterst radikal jordreform, varvid balttyskarnas gods reducerades och nationaliserades gentemot symbolisk kompensation. Syftet var att eliminera grogrunden för kommunism. Personer som hade deltagit i det estniska frihetskriget mot Ryssland och Tyskland 1918–1920 kompenserades med jord, varigenom man skapade en självägande bondeklass. Ett flertal herresäten gjordes om till skolor och kommunala inrättningar. Estland lyckades med föresatsen att eliminera framväxten av kommunism även om balttyskarna kände sig förfördelade.

Esternas negativa inställning

Under 1920och 1930-talen präglades Estland till del av en förståelig chauvinism, tidsandan i Europa var sådan. Bland annat bytte många ester ut sina tyska efternamn mot estniska och allt tyskt förringades. Esterna var med rätta stolta över den nyvunna självständigheten, inte minst över att man vid slaget i Võnnu den 23 juni 1919 under Frihetskriget hade vunnit en avgörande seger mot tyska Landeswehr. Men det fanns även balttyskar som aktivt stred för Estlands självständighet mot Ryssland.
Det balttyska arvet lades under perioden 1918–1940 åt sidan, även om tyskarna i likhet med andra minoritetsfolk i Estland kom i åtnjutande av en generös kulturautonomi med ett aktivt föreningsliv, skolor, teatrar mm.
Den allmänna inställningen till tyskar och Tyskland var negativ, man talade om träldom i sjuhundra år. De flesta balttyskarna stannade dock kvar i landet. De var lojala medborgare och gjorde betydelsefulla insatser inom handel, ekonomi, forskning och utveckling. Tyska språket var fortfarande brukligt och talades av de flesta ester.

Balttyskarnas insatser

Genom århundraden bidrog balttyskarna till att förvalta och introducera västeuropeisk kultur till Estland. Balttyskarnas roll för den estniska kulturen kan inte nog manifesteras. Tillsammans med svenskarna utgjorde de en garanti för västeuropeisk civilisation och tradition i Estland.

Uppbrottet 1939 – Heim ins Reich

Det andra världskriget hade inletts den 1 september genom Tysklands angrepp mot Polen. Sovjet hade strax därefter tilltvingat sig militärbaser i Estland och fört in ca 25 000 man.
Den 700 år gamla tyska bosättningen i Estland och Lettland fick ett snabbt slut i samband med detta. I ett av de hemliga tillläggsavtalen i MRP stipulerades att den tyska befolkningen skulle återbördas till Tyskland genom Umsiedlung. Cirka 13 700 tyskar av drygt 16 000 lämnade Estland hösten 1939/vintern 1940, dvs innan krigsutbrottet mellan Sovjet och Tyskland.
Balttyskarna hänvisades till det så kallade Wartheland/Whartegau i det av Tyskland ockuperade Polen. De inkvarterades i hem som tömts på polsk och judisk befolkning. Enligt uppgift stod i Domkyrkan i Tallinn – den tyska adelns kyrka. vissa fall till och med mat framme på borden från tidigare invånare. Balttyskarna kan dock inte anklagas för detta, eftersom de utgjorde pjäser i ett större politiskt spel mellan Stalin och Hitler.
De kvarvarande tyskarna i Estland och en del ester, cirka 7000 personer, evakuerade våren 1941 genom Nachumsiedlung. Dessa människor fick inte någon ekonomisk kompensation och sågs med stor misstänksamhet av tyska myndigheter eftersom de vägrat lämna sin hembygd i samband med den första omflyttningen. Under tiden hade de fått uppleva det sovjetiska terroråret 1940/1941.
Bara ett fåtal tyskar stannade kvar efter den andra sovjetiska ockupationen 1944. Flertalet av dessa deporterades till Sibirien. Ett tyskt namn var tillräckligt för bestraffning.

Balttyskarnas fortsatta öde

När de sovjetiska styrkorna svepte fram genom Polen vintern 1944/1945 flydde flertalet balttyskar hals över huvud västerut. Ingen vet med säkerhet hur många som gick under. Det fanns balttyskar på fartyget Wilhelm Gustloff när det minerades av sovjetiska ubåtar den 30 januari 1945. Detta var världens största fartygskatastrof med omkring 10 000 förlista.
De flesta balttyskarna slog sig ner i Västtyskland. Många fortsatte till USA, Kanada, Australien och andra länder, där de fortsatte ett aktivt föreningsliv.
Under sovjetockupationen försökte man från myndighetshåll i Estland förinta så mycket som möjligt av den balttyska kulturen och arvet. Gods och herresäten förstördes, tyska kyrkogårdar jämnades med marken, monument revs. En 700-årig kultur gick i graven.
Efter den återupprättade självständigheten 1991 har balttyskarna återvänt till Estland, inte för att bosätta sig, men väl för att förvalta sitt arv. I dagens Estland har man börjat uppskatta de stora insatser som de bidragit med genom århundraden.
Ödet för balttyskarna i Lettland var liknande även om det där rörde sig om betydligt fler människor.

Det var Peter den store som såg betydelsen av balttyskarnas insatser i Baltikum. De ingick i hans plan att få Ryssland mer västorienterat.
Många balttyskar har haft stor betydelse för vetenskapen Struwe, Krusenstern ä’r bara två exempel.
Det värsta var att Hitler ansåg sig ha rätt till Estland och Lettland av historiska skäl, och skulle där skapa “Ostenland”, som inte hade plats för ursprungsbefolkningarna.

 De lutherska kyrkorna i Estland byggdes av balttyskarna. Därför begravdes tyskar runt kyrkan och esterna någonstans utanför på en egen kyrkogård.

Jag har också fått mig berättat att de ester som tjänade inne i herrgårdarna, nära de tysktalande ägarna, utvecklade ett eget språk någon sorts "tysk-estniska" för att betona sin bättre samhällställning.

Jag skrev inget i går. Ibland blir det så trots att jag har ambitionen att skriva varje dag. Det finns så mycket att skriva om när det gäller Estland. Det är bl.a. den fantastiska utvecklingen under de här tjugo åren, och att de klarade finanskrisen bättre än så många andra. De har varit i helvetet och vet vad man ska göra för att slippa hamna där igen. Man måste samarbeta.
Jag stod och pratade med grannfrun över häcken i dag. Hennes barn har en grekisk far, och hon var fast bosatt i Grekland i 3 år på 1980-talet. Hon kunde inte stanna; hon såg också att de levde som om de hade hur mycket pengar som helst. När de gick till  torget för att köpa tomater då köpte de tjugo på en gång, och skrattade åt henne som bara köpte tre-fyra stycken. “Numera gör vi som du gjorde då”, säger de nu.
Jag ser länderna som två stater som levt med diktatur, men Greklands varade så kort tid att folket kunde låta sig luras att tro att landet var mycket rikare än det var. Skillnaden mellan de två staterna är så stor trots att de båda är delar av EU med Euron som valuta.
Min granne höll med mig om att det är en stor fördel att tillhöra två kulturer. Man blir inte så fast i ensidiga uppfattningar.

Ryssland är ett annat viktigt ämne när det gäller Estland. Helt klart mot majoritetens vilja. Att hamna under ryskt styre igen vore lika med en katastrof, även om det inte skulle bli som Stalins rike.

Just nu förebereder Rysslands utrikesminister Lavrov ett nytt möte för att diskutera gränserna mellan länderna. I fredsavtalet i Tartu 1920 skrev de under ett avtal som skulle gälla “för evigt”. Bokstavligt. Att Ryssland ändå försökte sig på en kupp fyra år senare förvånade ingen est. Och att Stalin stal land från Estland för att "han ville det", det var också ett brott mot det "eviga" avtalet., Han tog stora markområden på den östra sidan av Narvafloden och ett stort stycke av området öster om Peipsisjön, som i huvudsak bebos av setofolket. Länderna skrev under ett nytt avtal 2005, men både Ryssland och Estland ville dra sig ur det avtalet, och nu annonserar Lavrov att han är redo för en ny underskrift. Men utan förändringar förstås. Stora mäktiga  Ryssland har inga tankar på att lämna tillbaka land till det lilla ynkliga landet Estland. Det är så typiskt ryskt. De vill ha marken, men människorna är de totalt ointresserade av. De lovade att ingenting skulle förändras för esterna om de blev en del av Sovjetunionen. Först guld och gröna skogar sedan ett svart mörker.

Så var det ett nytt avsnitt på TV av filmen om Ingermanland. Det är helt fruktansvärt allt det som hände dem. Ingermanländarna i Sverige och Finland menar att det var en ren förintelse av dem och deras kultur. Och när det gäller att "Ryssland alltid har respekterat alla religioner" så berättade de att i stort sett alla ingermanländska präster dödades, resten deporterades.
De undrade också varför det plötsligt var så viktigt att de skulle återvända till Sovjet från Finland. Varför älskade Stalin ingermanländarna just då och aldrig mer?

De som bodde i Ryssland och fortfarande kände sig som ingermanländare ville till Finland. På 1980-talet började de driva tanken att de skulle skapa ett nytt Ingermanland i en del av det Karelen som ryssarna tog vid freden med Finland. Då blev ryssarna tydligen rädda för att det skulle börja diskuteras om fredsresultatet, och med hjälp av att president Koivisto gick in i diskussionen med Moskva fick de rätt att resa till Finland istället. Nu finns ingenting kvar av det ingermanländska i Ryssland. Allt är borta. De hus som ändå finns kvar är ruiner. Människorna talar ryska och är ryssar i själen, som de sa i filmen.

Det finns en kultur till som nästan försvann efter flera hundra år, och det är den estlandssvenska. Nästan alla flydde till Sverige under det sista krigsåret. Här i Sverige insåg de att det bästa var att bli rikssvenskar så fort som möjligt. De tomma husen beboddes av ryssar eller brändes ner. Men en liten envis grupp blev ändå kvar.

Olofsdagen firas på Ormsö.

Nu måste jag berätta om Maria Gilbert som är intervjuad i senaste Kustbon, estlandssvenskarnas tidning.
Hon föddes i Hosby på Ormsö den 26 augusti 1929. Familjen flyttade in ett nybyggt hus med 7 hektar åkermark, vilket inte räckte till försörjningen. Pappan arbetade också som fiskare. Han byggde sin första "Ormsörupa" som tonåring. Han arbetade också på skutan "Öros" som gick med frakt till Hangö.
Den 12 juli 1944 kom Maria med sin mor och två systrar till Stockhiolms frihamn med flyktfartyget "Juhan". De hade varit på Östersjön i 32 timmar.
Första natten vilade de på Frälsningsarméns hotell i Stockholm. Dagen efter kontrollerades de och genomgick olika "procedurer". Kanske blev de avlusade som alla andra flyktingar därifrån.
På Högalids ålderdomshem, som var nästa anhalt bjöds de på havregrynsgröt, vilket de inte gillade eftersom det var hästmat. Själva åt de alltid gröt med korngryn, rågmjöl eller mannagryn i Estland.
De flyttades sedan till Finspång och Doverstorp och efter en månad (!) fick modern städarbete på en skola i Tvetaberg.
Fadern kom till Sverige den 31 augusti och fick snabbt ett jobb på Spillersboda varv.
Maria själv började också jobba snart. Hon var hembiträde, hjälpte till på ett ålderdomshem och så hembiträde igen från den 1 september 1945.
Det här tycker jag är intressant, att hela familjen hade arbete i Sverige så fort. Tyvärr fungerar det inte så för dagens flyktingar och invandrare. Jag vet att Ants alla släktingar också hade jobb snabbt.

Maria gifte sig, fick barn, blev hemmafru. Efter några år fick hon hjälpa till på posten och började senare på interna kurser. Hon fick jobb som postmästare och det skrevs om henne i Postens interna information: Hägersten 6 är ett framåt kontor med en eldsjäl till postmästare som heter Maria Gilbert. När Maria drar igång en aktivitet får hon alltid hela personalen med sig.

 

Maria avtackas 2008.

Hon är en kvinna med mycket kraft och stor initiativförmåga. Hon vill verkligen att den estlandssvenska kulturen ska leva vidare. Fortsättning följer så småningom.

Efter folkräkningen som gjordes i början av året har vi fått uppgifter om förhållandet mella antalet ester och ryssar är i olika bostadsområden. I Estland bor många minoriteter, men här uppges bara andelen ester resp. ryssar.
Sedan förra räkningen 2008 är det ganska oförändrat i Tallinn. 52,7 % (52,3) av tallinnborna är ester, 38,4 % (38,5) är ryssar. Siffrorna inom parentes gäller år 2008. I siffror betyder det att 219.140 var ester och 159.778 var ryssar.
I Lasnamäe (enormt hyreshusområde) däremot bor det i dag 59,3 % ryssar och 27,7 % ester. I den största stadsdelen bor det alltså mer än dubbelt så många ryssar som ester.
Den lägsta andelen ryssar bor i Nõmmeområdet (en villaförort) där esterna utgör 84,6 % och ryssarna 11.8 %. Sedan kommer Pirita med 79 % ester och 21,3 % ryssar. I Tallinns centrum är siffrorna 72,1 % för ester och 21,3 % för ryssar.
Jämnast förtdelning är det i Habersti (49,4 % ester, 41,1 % ryssar) och i norra Tallinn (44,4 % ester och 46,1 % ryssar).

Det var huvudsakligen i Tallinn de invandrande ryssarna skulle bosätta sig under ockupationen. Moskva ville ju rasera den estniska kulturen och flest ester bodde i huvudstaden. Det var mest effektivt att arbeta därifrån.
Ants föräldrahem låg i Tallinn och många ryska familjer tvingade sig in i lägenheterna. I den lägenheten där de själva bodde flyttade två stora ryska familjer in. De fick två rum att dela på och moster Tanja och hennes son Vello bodde i det tredje. Ants föräldrar levde då i exil i Nõmme. Tanja talade ryska så hon blev accepterad som rysk tjänsteflicka. Barnflickan bodde kvar i sitt lilla rum vid köket. Så såg det ut i hela Tallinn från 1940-talet.
När kusin Anne kom tillbaka tillsammans med sin mamma, mormor och moster efter flera år i Kaukasus fick de först bo i hallen i sin ursprungslägenhet, därefter flyttade de flera gånger i jakte på ett drägligare liv. Till slut bodde Anne på en balkong.
När hon var vuxen och hade gift sig delade hon och maken lägenhet med ryssar, men hon längtade så efter en egen lägenhet. Mormor (Ants farmor) skrev ett brev till Vorosilov i Moskva där hon skrev saker Anne inte vill berätta för oss, men han lovade Anne en egen lägenhet. När den var inflyttningsklar kom emellertid en för henne främmande man, en ryskjudisk läkare och flyttade in i den och vägrade lämna tillbaka lägenheten till henne. Hon fick återvända till rummet hon bodde i. Sådana exempel från Tallinn finns det många eftersom ryssarna absolut skulle bosätta sig i staden. Vare sig det fanns plats eller inte.
Farmor blev uppkallad till Johannes Käbin, generalsekreterare i kommunistpartiet i Estland, för att ha skrivit brevet och för att ha desavouerat Estland och landets kommunistiska parti. Han hjälpte dem inte att få tillbaka lägenheten: “Klarar ni inte av att hävda er rätt får ni skylla er själva.”
Det sas att om man hade problem skulle man ta kontakt med partets ledare men det fungerade sällan, men spelade man “nyttig idiot” kunde det eventuellt fungera.

Moderaternas svek om försvaret

KRÖNIKA P J ANDERS LINDER

Presidentens tal den 31 Augusti 2012 till alla skolbarn inför årets skolstart.

"Mina kära landsmän.

Vi märker att den första september är en lika viktig dag för oss som jul och midsommar.
Något förändras, något börjar.

Till skillnad från de andra stora dagarna har vi bestämt själva att den första september ska vara skolårets första dag.
Det är den dagen vi tar nästa steg för en klokare och bättre verklighet.
Det är från den starten våra tankar ska bedömas. Detta är frihetens tanke: Vi förstår att saker kan göras på gammalt vis eller bättre. Vi kan börja på nytt. Förändra! Både i skolan och annorstädes.

Som jag sa, är första september något som vi själva bestämmer om, och jag skulle inte undvika en diskussion om att ändra reglerna.
Att säga, “så har det alltid varit” är inget skäl till att inte diskutera och kanske ändra överenskommelsen. Vem kan bättre än vi själva, kära estniska folk, vi och hela världen är övertygade om att allt alltid kan göras på ett annat sätt, mer effektivt och mer meningsfullt.

För dem som går till skolan för första gången är detta en stor dag. De som går i högre klasser eller på universitet smittas av samma förväntan och spänning från de yngsta.

Kära vänner

Skolan innebär tillit och samarbete. Samarbete mellan lärare och elever. Samarbete mellan lärare och skolan, och mellan eleverna själva.
Skolan innebär att studera tillsammans, ett samarbete som innefattar studieprogram och faktainlärning.
Ett samarbete mellan föräldrar och skolan.
Detta samarbete måste alla sträva efter att förstå innebörden av och vara välvilligt öppna för den oro som finns däri.

Mina kära landsmän.

Den första skoldagen innebär mycket spänning och förväntan. Jag önskar att alla skolor skulle fortsätta att vara skärpta och förväntande. Hela livet.

Låt oss vara försiktiga och se till att följa livets vägar.  Även om vi känner oro eftersom vi har hunnit vänja oss vid sommaren.

Läraren kan lära sig lika mycket av barnen som de av läraren. Att främja nyfikenhet och den öppna attityden mot världen och våra grannländer är en av skolans uppgifter. Likaväl som att lära ut hur man passerar övergångsställen.  
För barnen är skolan snart en vanesak. Den innebär ändå två viktiga saker.
Den ena är att barnen ska studera - och då viktigast av allt att lära sig läsa och skriva för att uttrycka sina tankar,
den andra viktiga punkten är att läsa sina läxor. Det skulle vara bra om inte hemuppgifterna bara blev en fortsättning på skoldagen utan lite annorlunda och kompletterande.  
Dessutom bör det skapas förtroende mellan hemmet och skolan genom ett vänligt och uppmuntrande lärande.

Kära barn, kära estniska familjer, lyckligt läsår! "